24.2.15

Titulerar mig numera som PhDMama och arbetsgivare

Jag har gjort min första löneutbetalning ever! Enligt konstens alla regler. Hoppas jag... Det var sist och slutligen inte så krångligt eftersom www.palkka.fi hade ett stegvis-program att fylla i alla nödvändiga uppgifter, som utmynnade i tre stycket fakturor att betala, inklusive referensnummer. Ändå känns det konstigt att betala en massa försäkringpengar och skatter och annat obligatoriskt. Lite förgrymmad blir man ju då 25% av det jag betalar inte ens går i vår barnflickas ficka, för den fjuttiga lön som vi har möjlighet att betala henne och för de fjuttiga timmar hon därför kan vara här och hjälpa till.

Igår gjorde jag en stipendiumansökan. I den fanns det möjlighet att ansöka om extra bidrag för att anställa assistenter till projektet. Gissa om det kliade i fingrarna att plita net: "Research Assistant, funds applied for XXXX, Tasks: Household assistance and childcare." Tänk om man kunde ha en heltidsavlönad hemhjälp, som skötte ALLT på hemmafronten. Drömmen... För så är det med oss PhDmamas, till skillnad från de flesta PhDpapas som jag känner som haft en (oavlönad) fru som skött markarbetet medan barnen varit riktigt små, så ska vi ofta även fungera projektchef och alltiallo på hemmafronten. När man har ett jobb som tidvis kräver 100% fokus 100% av tiden för att överhuvudtaget få någonting till stånd så är det inte lätt. Dessutom ett jobb som har minimal avlöning, vilket gör detta med att anställa någon här hemma till en otroligt dum idé (om man bara tänker på pengarna, men tänker man på sitt eget välmående är det nästan en nödvändighet, åtminstone medan barnet ännu inte är på dagis). De här PhDpapas som jag talar om har haft en forskarassistentur så de har haft sitt på det torra med lönen. Enbart en PhDpapa känner jag där mamman stod för försörjningen medan han skötte barnaskötandet - tror faktiskt att det resulterade i att han hoppade av doktorerandet efter första året och tog sig an ett normalt jobb. Anektdoter, men det här kunde vara ett intressant forskningstema för någon som jobbar med jämställdhetsfrågor!

För det mesta går jag faktiskt omkring och känner mig otroligt dum. Beredd att idiotförklara mig själv. Det känns som om jag gör något fundamentalt fel, det är kaos i hjärnan, kaos i hemmet, kaos i relationerna, kaos i pappershögarna...Kaos överallt.  Det beror på att jag nästan aldrig har tid att tänka mina tankar till slut, läsa på så mycket som jag känner att jag behöver för att kunna skriva på den nivå som krävs. Ibland får jag inte ens ihop hela meningar på engelska, eller något språk över huvudtaget, för nattvaket sätter sina spår i mina kognitiva förmågor. Mitt arbete, resultatet av mitt slit, ska ju uppnå precis samma standard som alla andra doktorander. Och de flesta andra (inklusive PhDpapa) lever inte med en konstant avbruten hjärnsynopsis, även nattetid (ok, där kanske det finns vissa stackara till PhDpapas som har det lika tufft periodvis om barnet är sjukt). Det är resultatet som räknas, dvs den text som finns på papper när det är dags för seminarier, journal submissions, förhandsgranskningar etc. Fast det här är det mest flexibla jobbet i världen och jag är väldigt nöjd att ha valt detta som mitt levebröd medan barnen är små, så finns det inga som helst stödmekanismer som hjälper mig att uppnå total jämställdhet eller krossa dessa osynliga glastak mellan mig småbarnsmamman med tre barn som ropar "maaaaammmma" konstant och de som inte har den rollen där hemma. Vill jag ha sådana stödmekanismerna så får jag ordna det själv, och dessutom sätta en stor del av min inkomst på att pröjsa för den. Och ändå är det ingen garanti att kaoset i hjärnkontoret skulle bli något klarare för det.

Det om den saken. Bara för att vara extra tydlig: jag klagar inte - utrycker bara min frustration för stunden, detta var självvalt och jag är mycket nöjd med det beslutet för det mesta, för alla andra alternativ i detta livsskede skulle ha gjort situationen svårare på annat sätt. Men nu ska jag ta mig an en stor stark (kopp kaffe) och sätta igång med att reda upp där uppe i hjärnkontoret. Tiden är begränsad. Imorgon blir det sportlov i vår familj. Bliss!


Ha det gott!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar