Österbottniska lador och lottovinster för den (o)lyckligt (o)vetande

På väg hem från ännu en väldigt givande internationell konferens där vi diskuterat 'social movements from below' och medvetna lokalsamhällen (mitt bidrag). Är så tacksam över att mitt jobb har gett mig  den här möjligheten att få ta del i dessa diskussioner men på samma gång känns det frustrerande att höra och se allt som händer runtomkring i världen - alla dessa försök att skapa en rättvisare värld, en värld där naturen och lokalsamhällen respekteras, en kamp som i grund och botten alltid handlar om att försvara rätten till att få leva. Människor organiserar sig i olika konstellationer för att kunna försvara sin rätt att leva. För många, en allt större andel av jordens befolkning skulle jag vilja påstå, ger inte det faktum att du lever några som helst garantier till rätt till ett värdigt liv. Rätten att leva hotas på alla dimensioner, överallt i världen idag. Det är den nyktra insikten jag fått från tre dagars intensivt konfererande. Tänk att jag kan vara tacksam över det (se min kommentar ovan om mitt jobb)!

När jag tittar ut över ladorna på den österbottniska slätten fylls jag av en känsla av tomhet.  Jag har fötts på en plats där det värdiga livet är en självklarhet. Jag måste resa långt för att studera dessa medborgarrörelser.  Jag borde känna lyckan rusa genom min kropp. Vilken lottovinst! Men är avsaknaden av de här medborgarrörelserna i mina egna hemknutar ett tecken på att jag välsignats med en lottovinst? Eller är det ett tecken på att mitt eget lokalsamhälle fortsättningsvis lever (o)lyckligt (o)vetande om de krafter som varje dag gör sitt bästa att förstöra våra förutsättningar till liv. Jag befarar att det inte handlar om en lottovinst, utan just precis on en sorts kollektiv villfarelse. 200 kilometer söderut byggs ett kärnkraftverk, 200 km norrut planeras ett till. Hur är det möjligt att tro att man lever med en lottovinst i bagaget då sådana totaldestruktiva projekt finns i ens absoluta närhet?

Enda förklaring på den frågan är att det är just på grund av avsaknaden av dessa synliga medborgarrörelser som det möjligt att leva i tron om att man välsignats med en lottovinst. Men sociala röresler uppstår enbart där villfarelsens lögn blir synlig för oss. Min känsla av tomhet är också en känsla av vanmakt. Måste vi faktiskt vänta tills olyckan är framme innan vi tar makten, organiserar oss, börjar medvetet jobba mot en bättre värld? Varför gör vi ingenting? Varför är vi så lama? En värld i brand och vi låter det bara fortgå.

Den där pausen då jag skulle spacea ut står vid mina fötter. Jag låter världen brinna i lugn och ro, för nu är det dags för återhämtning och tid för familjen. Packar ihop mitt pick och pack och tar på mig rollen som fanatisk moderlig fotbollssupporter. Livet sker här och nu, och tillsvidare är det trots allt det som gäller. Wasa Football Cup, here I come. Och någonstans i den insikten inser jag också att svaret till varför vi (jag) inte gör någonting ligger.  Här och nu fylls med handlingar som det finns förutsättningar till. Just nu, här och nu, är det en lottovinst att befinna sig här. Allt annat får vänta till en annan dag... 

Läs mer om mina konferenstankar på engelska här: Brexit - the voice of the roots

Kvinnodagen till ära: hyllning till en kvinna vars liv ej längre är, och en obekväm sits för Finnfund just nu

Kvinnodagen till ära tänkte jag förgylla er dag med berättelsen om en sann kvinnlig förebild.

För några dagar sedan blev miljö- och ursprungsbefolkningsikonen Berta Cáceres i Honduras mördad i sitt hem. Hon kämpade för miljön och för ursprungsbefolkningens rätt att leva på sitt sätt, dvs att få leva sitt liv på sitt sätt utan påtvingad gruvdrift och tvångsförflyttningar i samband med stora dammbyggen.

Så här i korthet kan jag förklara de större sammanhangen på följande vis: med gruvdrift kommer behovet att stora mängder elektricitet, den går att fixa tämligen koldioxidneutralt enligt nuvarande kalkyler (det diskuteras idag om flodområden egentligen binder mer koldioxid när de är fria från dammar och således är det tveksamt om vattenkraft är så koldioxidneutralt som man hittills räknat med) med hjälp av stora dammar. Dammar planeras oftast in på väldigt bördiga områden där mänsklig bosättning existerat i tusentals år just precis av den orsaken: jorden ger bra mycket bättre skörd nära vattnet i floden än långt uppe på torra land. Dessutom har de här tusenåriga bosättningarna en nära relation till platsen de bor på; naturen och det forsande vattnet i floden är en del av deras livskraft, dammbyggen förstör inte enbart lokalbefolkningens egna förutsättningar till liv på den platsen, de tar livet av den heliga kraft som finns inneboende i naturen de samlever med.

Det var det här Berta Cáceres motsatte sig: dammbyggen som skulle betyda död och förstörelse för hennes folk lenca-indianerna i Honduras. Trots dödshot fortsatte hon kämpa emot storinvesteringarna och miljöförstörelsen i lenca-folkets hembygder i Honduras.

Finland var också med på ett hörn i Honduras. Dammbygget som Berta kämpade så hårt emot var delfinansierat av Finnfund. Finnfund anser däremot att de inte har någon som helst delaktighet varken i mordet av Berta eller ursprngsbefolkningens protester, eftersom 'rakentamisalue ei ole alkuperäiskansojen aluetta' (byggplatsen inte är ett område där ursprungsbefolkningen bor), utan områden hade köpts av privata ägare (vilket iofs inte utesluter någonting utan en djupare analys av ägandeförhållandena, lagstiftning och hur uppköpet gått till, exempel på det finns det gott om från andra delar av världen). Finnfund säger att man lyckats minimera de sociala riskerna genom att flytta på bygget så att det inte går igen den byn som motsätter sig den. Man ser också till att legitimera bygget med all den el som skulle komma till förmån till över halv miljon av den lokala befolkningen. Det man i de här uttalandena glömmer att säga är just den här kopplingen mellan dammar och gruvdrift, och att elen inte alls i första hand behövdes för att Juan, José och Carlos skulle kunna titta på fotbollsmatch på tv, utan för att hålla igång storskalig gruvdrift till förmån för någon helt annan än den lokala befolkningen.

Finnfunds syn på minimeringen av sociala risker är också snäv. Om ursprungsbefolkningens egen livskraft existerar i en levande natur, och i en levande flod - ja då kan man inte förvänta sig att de skulle bli mer välvilligt inställda till ett dammbygge bara för att det flyttat några kilometer bort, fortsättningsvis med intentioner att 'ta livet av' kraften som existerar i en orörd flod. I ursprungsbefolkningars världsyn är naturen och vattnet i floden en del av en större helhet, bygger du en damm i floden så tar du livet av helheten. Det här gäller inte bara lenca-folket utan det är en rättså vedertagen syn på liv/död/andevärlden i olika ursprungsbefolkningars världsbild (läs t.ex. om systrarna Quintreman och deras kamp mot dammbygget i Chile som jag skrivit om tidigare här:Om rötter - Nicolasa Quintremans och mina egna).

Kvinnodagen till ära vill jag därför hylla alla dessa fantastiska kvinnor som genom sin outröttliga kamp tvingat de som inte ville se att öppna ögonen för en annan värld, en värld bortom det monetära, en värld vars värde inte går att värdera i världsiga pengar. Berta Cáceres, Nicolasa Quintreman (och hennes syster, Berta även hon) ni är mina förebilder. För mig har feminismen och kvinnodagen för länge sedan slutat handla om fördelningen av flick-, och pojkfärger på kläderna i mammalådan, eller om  kvinnors rätt till lika lön (i ett system som lever på andras bekostnad). För mig handlar kvinnodagen om kvinnans och mannens rätt till ett fullvärdigt liv, ett liv fritt från aktiviteter som berövar oss alla förutsättningar för fortsatt liv i framtiden.

Jag hoppas att Berta Caceres död för med sig något gott. Jag hoppas att trycket på Finnfund nu blir så stort att de blir tvungna att dra sig ur. I ett fräskt uttalande säger Bertas familjemedlemmar att Finnfund (och andra investerare i projektet) var delskyldiga till mordet. Jag hoppas att alla vi här i Finland får upp ögonen för vad som händer med alla dessa skattefinansierade utvecklingsfonder, vare sig de styrs av privata eller offentliga aktörer. Lokala protester handlar inte bara om dem där långt borta och deras konstiga inställning till projekt som kommit till för att 'hjälpa dem ur fattigdom' (precis som dammbygget ovan legitimerades, det skulle ge el åt en behövande befolkning)- det handlar också om oss och hur vi genom vårt tysta samtycke låter finska bolag göra lukrativ business på bekostnad av andra och totalförstöra den värld som är deras.

Känner du dig maktlös i denna värld där patriarket dominerar? Här kan du hjälpa till att skipa rättvisa i mordet av Berta Cáceres, det är bråttom: TAKE ACTION: #JusticiaParaBerta and #SeguridadParaGustavo

Har kan ni se Bertas tack tal då hon vann Goldmans miljöpris förra året:

När megainvesteringarna bankar på vår dörr är det dags att vakna

Kineserna tar över skogarna, här ska skapas tillväxt. Det ska skapas jobb. Folket jublar.
Det är inte enbart kineserna som fått upp ögonen för det finska guldet och vår vackra natur: gruvbolag, vattenbuteljeringsbolag (Nestlé), bolag inom 'bioekonomin', alla står de där och väntar ivrigt på att få sätta klorna i allt vad som kommersialiseras kan. Finland är ju i kris, vi behöver akut hjälp, dessa bolag tros kunna hjälpa.

Pengar slussas från universitetsbudgeter till infrastrukturbudgeter för dessa megaprojekt. Ingen protesterar för det här är ju en gudagåva, vi är i ekonomisk kris, vi behöver tillväxt för att växa, för att ha jobb, för att ha en framtid, annars går det illa. Vem kan argumentera emot detta då skräckscenariot flåsar oss i nacken? Jobb som förespråkar tänkande och som skulle kunna komma att hjälpa finländarna att tänka annorlunda och hitta andra lösningar slaktas i rask takt. Bort med tänkande individer, de är överflödiga i vår ekonomiska kris, vi måste spara och skapa sysselsätning. Tänkande individer är bara ett problem i en sådan situation, de tillför inget till vår ekonomi.

Låt mig säga något jag lärt mig under de senaste fem åren som tänkande individ: välfärd skapas inte genom megaprojekt. Det finns inget likamedstecken mellan ekonomisk tillväxt och välfärd, eller mellan ekonomisk tillväxt och förutsättningar för liv heller för den delen.  Megaprojekt skapar naturförstörelse och de förstör alla förutsättningar till liv. Talvivaara, anyone? Många fler liknande exempel kan plockas fram om ni behöver förstå den här relationen mellan megaprojekt och totalförstörelse. Världen är full av sådana tragiska exempel. Vi behöver inte fler för att förstå den här kopplingen. Megaprojekt skapar bara fin statistik i makroekonomiska analyser. Hur mycket förstörelse som de åsamkar syns aldrig i siffrorna. Och om det gör det så går det in som ett plus: om människor blir sjuka behövs mer sjukvård. mer mediciner. Om naturen förstörs så att förutsättningar till självförsörjning eller turism stryker med på samma gång, krävs det sysselsättningsåtgärder, dvs det behövs mera megaprojekt, mer förstörelse, mer tillväxt i makroekonomiska siffrorna. Det lovas mycket arbetsplatser i startskedet - dessa löften uppfylls aldrig. Aldrig. Det enda de gör är att de skapar två läger bland ortsbefolkningen, de som är för och emot, oftast mera för i början, oftas mest emot när skadan redan är skedd. Om ortsbefolkningen är så lyckligt lottad att de kan bo kvar det vill säga, för i många fall är utfallet sånt att många tvingas flytta från sina hem då naturen där de bor är förstörd.

Så vad kan vi göra nu då gamarna bankar på vår dörr? När slakten står inför dörren? För vår ekonomi är ju i kris, det finns inga alternativ, vi bara måste få hit mer utländska investeringar. Vad kan vi göra? Var är alternativen?

Det första vi måste göra är att börja tala om dessa saker. Vi kan inte låta nyheterna gå ut i etern utan någon som helst kritisk granskning. Vi kan inte låta den här lögnen fortgå inom vår kultur. Vi måste våga prata om problemen och vi måste våga tacka nej. I många årtionden (århundraden t.o.m.) var det 'utvecklingsländerna' som stod för råvarorna i våra konsumtionsbegär. Men det är inte enbart de som bär bördan längre. Delvis har det att göra med att ju mer som konsumeras i världen destu större blir trycket på att hitta mer naturresurser (och destu större möjligheter till ekonomisk vinst då råvarupriserna går upp). Dels har det att göra med att ortsbefolkningen i globala syd insett att de inte behöver 'utvecklas' (precis lika lite som vi behöver denna 'tillväxt'). De har tröttnat på att bära vår börda. De vill inte vara offer, de vill inte bära konsumtionsbördan. De protesterar, de organiserar sig, de stänger vägar, de bildar guerillagrupper, kort sagt: de utmanar makten för att få behålla sin livsmiljö och sina förutsättningar till liv. Och här är det viktigt att förstå att de protesterar för rättigheten till att få leva - inte rättigheten till att få jobba och skapa tillväxt: utan de protesterar för rätten till liv. Vad gör vi, nu då vi själv ska bära bördan för vår egen konsumtion (och all den befolkning i 'emerging markets' som nu i rask takt går in i konsumtionshysterin)? Vad gör vi? Vi JUBLAR över att det skapas tillväxt och ett politiskt löfte om jobb!

Det är dags att vakna nu! Vi har mycket att lära oss av alla de ortsbor på  annat håll i världen som framgångsrikt lyckats stoppa dessa vansinnesprojekt. Det finns mycket folk på universiteten i Finland (speciellt på Universitetet med stort U, det universitet vars slaktlista är som längst...) som KAN det här, som använt åratal av sitt liv till att studera, analysera och föra vidare kunskap om framgångsrik mobilisering emot gruvdrift och skogsdrift. Det är nu den här kunskapen behövs här hemma. Istället för att slänga ut dem från universiteten borde vi se till att deras röst hörs, och överröstar alla de ihåliga argument om ekonomisk tillväxt. Bubblan måste spricka! Snabbt!

Ekonomiskt tillväxt skapar inte förutsättningar till liv - Ekonomisk tillväxt förstör alla våra möjligheter till att skapa alternativ till det som tutas ut just nu. Vi måste våga tänka alternativ.

Det är bråttom nu. Vi måste våga prata om det här.

Om död och misär och konsten att kunna leva i nutid

Jag har återvänt till den uppkopplade civilisationen. I en vecka bodde vi ute i fiskebyn dit wifi och andra moderna manicker ännu inte gjort allför stort intrång. I en vecka njöt vi av att leva i nuet, min familj och jag. Men egentligen levde vi i det förflutna. I alla fall enligt dottern, som efter att ha besökt en Mapuche-by en kväll utbrast: 'mamma, i går var vi i förritiden'. Men jag svarade, fast det är ju i nutid. För det finns ingen skillnad i tid, vi är ju alla här och nu just nu. Inget som säger att de som lever uppe i bergen i utkanten av denna fiskeby ska följa någon sorts tidsresa som för dem till 'nutiden' som någon annan lever någon annanstans. Speciellt inte om de inte själv vill. Och de vill de inte, inte på basen av de diskussioner vi förde medan vi var där. De söker balans och samvaro med naturen, de vill inte vara uppkopplade med wifi, de vill inte ha någon som erbjuder dem rinnande vatten som kostar dem skjortan då de själva kan ordna så att de har rent rinnande vatten rakt från bergen. Enligt statistiken i Chile gör detta dem till extremt fattiga, enligt dem lever de gott och inte i någon misär. De har sin jordplätt, sin by, sin ruka (huset som mapuche-indianerna bodde i förr) som de byggt på talko ('minga') för att kunna samlas och träffas med andra som bor i byn. De säljer sina ekologiskt odlade grönsaker (med rent mineraliserat källvatten, direkt från berget) till stadsbor som gästar fiskebyn om somrarna. De odlar sin egen potatis, plockar sina egna bär och gör sylt som även den säljs under sommarmånaderna.

Igår då vi tog bussen in till stan från denna lilla avkrok var jag på god väg att börja gråta då jag tittade på de grönskande bergen, de gräsbätande kossorna, hönsen, de små - i mina ögon - eländiga husen som knappt hade hela fönster längs med vägen tillbaka till 'civilisationen'. Jag kände sorg och vemod. Tänk, under min livstid har jag aldrig i min närmiljö ute på landet sett så många gräsbetande djur. Kossor, getter, får. Ja och så ankor och höns. Aldrig. Landsbygden har så gott som alltid varit nästan helt tom på djur. Bara sädesfält efter sädesfält som nöjer säg för vinden.... Tänk att det finns ställen där djuren ännu går fria och lever i sin egen rytm. Tänk att det finns ställen där hela byn lever som den danske bonden lär. Och vi kallar det för misär. Varför har vi tappat greppet om det cirkulära livet? Där djur och människor är sammanflätade i en välfungerande helhet? För just nu finns det nog inga tecken på att vi i Finland skulle ha koll på vad som är välfungerande, i alla fall inte på basen av alla dessa djurplågeriavslöjanden som kommer in från när och fjärran. Om man tar bort oljan ur ekvationen i vårt jordbruk har vi en total kollaps, inte en välfungerande helhet.

Därför känns det väldigt väldigt konstigt att läsa om hur någon kan vara rädd för att en befolkad landsbygd där var och en odlar sina egna morötter skulle kunna leda till död och misär. Hur tänker man där liksom? Visar inte verkligheten som just nu spelas upp i alla nyheter på något helt annat? Den snabba urbaniseringen över hela världen leder till konflikter och krig, den slår ut mängder med arbetsföra och duktiga människor som tvingas söka jobb under slavliknande förhållanden. Dwn tvingar folk på flyt från sina hem för att söka möjligheter att livnära sig på annan ort. Den här urbaniseringen är påtvingad på folk som inte längre har tillgång till en liten jordplätt för att odla sin egen mat, sköta sina egna (eller andras) djur, för att storbolagen behöver tillgång till stora arealer av LAND för gruvdrift och för monokultur i form av palmoljeplantage, sockkerör, soja, eukalyptus. Och de som inte tvingas ta sig in till städerna för att försöka klara av livhanken blir istället förgiftade där de bor för att storbolagen förpestar deras luft med gifter, det enda som fungerar när man odlar mat i form av monokultur. Är det konstigt att det behövs mycket mediciner i en sådan modell? Ja listan skulle kunna göras hur lång som helst på den form av samhällsstruktur som krävs för att största delen av befolkningen ska kunna leva i urbana miljöer utan att ta ansvar för den mat de äter. Jag under hur någon klarar av att leva ett liv helt utan att befatta sig med den lilla parentesen gällande dagens och framtidens jordbruk - i fall det är så att städerna ska stå för de hållbara lösningarnas för planeten jordens mattillförsel. Förstår. Inte. Alls.

Sen tänker jag om och inser att det ju givetvis är på det viset, att hon ju faktiskt har helt rätt: Det skulle ju naturligtvis innebär både död och misär om folk skulle få för sig att flytta ut till landsbygden och frivilligt sadla om, skaffa sig ett par kossor, några hönor, får och gätter, ja kanske t.o.m. en gris eller två. De skulle innebära död och misär, för en del, men inte för alla. Det skulle innebära död och misär för dem som idag livnär sig på lögner, de som skor sig på de utsatta med att konkurrera ut den hälsosamma maten med bränsleslukande processade matliknande produkter. Det skulle innebär död och misär för dem som inte är beredda att ge upp sin privilegium som förslöade stadsbor som inte har en aning om varifrån maten kommer, eller ens bryr sig det minsta om att deras egna åtaganden och konsumtionsmönster smutsar ner och förstör för dem som vill leva ute på landsbygden enligt en annan modell. För det är ju så att OM vi nu mot förmodan skulle lyckas vända skeppet (det håller på att hända redan, men i det tysta, så kanske bästa att inte tala om det för mycket för de högre makterna kan gå och bli nervösa och hitta på en massa rackartyg som leder till en massa onödig död och misär...) så skulle det ju givetvis betyda att en viss sorts livsstil skulle bli överflödig, en viss sorts 'expertis' skulle inte längre anses vara någon expertis, utan ren och skär dumdristighet. Det skulle innebära att matens pris skulle få vara på just en sådan nivå att det inte leder till en massa död och misär ute på landsbygden - och det kan ju faktiskt då hända att det blir lite besvärligare att leva gott och bekvämt inne i stan, att allt inte skulle komma gratis då. Att man skulle bli tvunga att välja mellan en ny Iphone, ett gymkort eller ren och äkta mat som man mår gott av. Om det är det hon syftar på med död och misär så förstår jag precis vad hon menar. Men det kan hända att vår värld som helhet skulle må gott av en sådan utveckling. Men kanske jag romanticerar...

För att återkoppla till inledningen på detta inlägg vill jag ännu understryka att det finns inget som säger att någon lever i det förflutna medan andra lever i nutid. Vi lever alla just nu i vår egen nutid. Vartåt världen är på väg och vem som blir tvungen att anpassa sig är inte förutbestämt. Inte kan vi heller tvinga någon som vi själva anser lever i det förgångna att börja leva som oss. Tänk om det är vi som lever fel, och i fel tid? Tänk om det är vi som borde tänka om? Nutid är nutid och någon annan tid kan vi inte rå på. Men vad vi kan göra är att tänka lite bredare, bredda på våra antaganden om hur vår livstil påverkar den störra helheten som vi är en del av och beroende av för vår egen existens och styra våra val mot framtiden utifrån just den helheten och dess konsevenser.


Här några bilder från min 'romantiska upplevelse' på landet förra veckan. Såg inte mycket död. Vad som uppfattas som misär har jag däremot kommit fram till att är upp till var och en att bedöma själv. Destu mer jag vistas med dem som jag förr på basen av tidningsreportage eller bilder skulle ha kategoriserat som 'fattiga som lever i misär' ju mer inser jag min egen inskränkta livssyn och min förmåga att bedöma om någon annan anser att de själva lever i misär eller ej.

I neoliberalismens fotspår föds nya storyn

Jag tycker inte om att använda ordet neoliberalism i mina akademiska texter. Inte heller kapitalism, marxism eller socialism. Orden är för stora för mig. Eller kanske inte för stora, jag har ju inga problem med att drämma till med ord som dekolonialitet, eller kolonialitet. Kanske det har att göra med att dessa ord  framkallar en frånstötande effekt på mig. Det är så lätt att skylla allt på det abstrakta; kapitalismens fel, neoliberalismen maktstrukturer etc. Bakom alla dessa stora ord står individer och fattar beslut enligt deras egen övertygelse. Vilken verklighet eller story de valt att tro på kommer att färga deras val. Om man tror på det fria kapitalets förmåga att skapa välfärd så blir det lätt så att besluten gestaltas som neoliberalism. Tror man på statens förmåga att göra det samma blir det socialism av det hela. Men i virvelvindens mittpunkt står personer som du och jag och känner oss maktlösa då vi ser på hur de ena beslutet efter det andra förminskar vår egen känsla om hur vi ska kunna leva det goda livet.
Jag sörjer just nu. Djup sorg. Nästan varenda nyhet förmedlar en känsla av vanmakt. För det mesta går jag omkring med känslan att vi just nu går i neoliberalismens fotspår. Den våta drömmen till ekonomisk modell för de absurt rikaste delarna av befolkningen  som förverkligades med hjälp av diktaturens hårda grepp i Chile på 70-talet och som senare kunnat implementeras under s.k. demokratiska förhållanden i bl.a. USA och Storbritannien. Den är här nu. Den är ett faktum. Och enligt kvällens Spotlight på YLE 5 är universiteten ett av dess första offer. Logiskt med tanke på att vi lever i en 'demokrati' och folk som forskar i en massa (kritiska) ämnen på universiteten kan få för sig att utföra forskning som inte är smickrande för denna modell. Bort med fria tanken, in med projektfinansierade forskare. Det är lättare att ha koll på läget när de övriga åtgärderna rullas ut (privatisering av pension, vatten, hälsa, natur och kanske även skola). Inte så många kritiska röster om svångremmen sitter hårt från början.
Jag pratar om fotspår för det vi nu upplever i Finland är inget nytt påhitt, 40 år fyllda redan. Mitt hopp är nu att de länder där detta människofrånstötande system hunnit längst (Chile och USA) snart visar sina svagheter öppet och ärligt så  vi kan undgå samma experiment här hos oss. Det har bubblat länge i Chile redan. I USA bubblar det också under ytan. Idag lyssnade jag på tre podcastar (kan länka imorgon) med yttersta klarsynta typer som har klara visioner om vart vårt rymdskepp jorden skulle kunna vara på väg om vi valde den vägen (det är ett val vi kan välja enligt dem). Vi kan ju inte ta oss härifrån. Istället för att använda vår mänskliga intelligens till att förstöra möjligheterna till liv här på jorden borde vi ju vara så pass intelligenta att vi börjar jobba på lösningarna - mot en 'livable economy' som någon av talarna uttryckte det. Han sa dessutom att han ser tecken på att detta håller på att hända överallt i världen just nu.

Kanske neoliberalismen skuffas ut från sitt ettestup innan fler biosfärer och samhällen hamnat under dess våld. Jag lever med hoppet att detta kan hända. Egentligen kan väl vad som helst hända. Även mirakel. En av killarna i podcasten talade om mirakel som något helt logiskt inom en annan storyn, det är bara det att i den story- neoliberalismen, kapitalismen eller vilken ism som helst - som vi befinner oss i ser det ut som ett mirakel. Och det är ju det som är charmen med livet, det som gör det så gött att leva! Miraklens tidevarv, välkommen!

Den andra storyn och om att våga sig ut ur sin comfort zone

Egentligen ska man inte behöva hitta på några nya storyn, så som den där filmen som jag länkade till igår ville påstå. Egentligen finns de där storyna redan här i bland oss. Det stör mig omåttligt mycket i alla dessa små korta videosnuttar då det alltid proklameras att "humanity" är problemet. Nej, inte 'all of humanity'  utan enbart en del. Det finns många mänskor som inte lever tärande på vår jord. Vi bara låtsas som om de inte fanns. Eller förmår inte se dem, för vi har blivit förblindade av retoriken som kallar den där andra storyn för "primitiv", "olönsam", "hippie", "bakåtsträvande", "omöjlig". Men den finns. Det handlar bara om att våga se den för vad den egentligen är.

Jag sitter just nu och analyserar texter som är så beskrivande om vad som händer när den här dominanta världuppfattningen som många av oss just nu lever i (kalla den modernitet, kapitalism, postindustriell, postmodernistisk, utvecklad, västerländsk - den omfattar alla de där terminologierna) konfronteras med den andra storyn. Vad händer i dialogsituationen mellan dessa två? Finns det någon möjlighet till att skapa en dialog, där båda parterna kan lära sig av varann? Nej inte så länge som den dominanta världsuppfattning låtsas vara överlägsen den andra, inte så länge vår världsuppfattning låtsas som om den är lösningen på både våra och de andras problem utan att förmå sig att inse att den egentligen faktiskt är den som orsakar mest problem. För att skydda sig från att ta skada kan inte den där andra storyn ingå i någon "dialog", eftersom den här moderna retoriken kväver den och osynliggör den med ord som "primitiv", "bakåtsträvande", "irrationell", och "omöjlig".

Vad gör de som förvaltar den andra storyn? De bygger murar och försvarar sig själva, de dra sig undan, de bygger upp ett självförsvar - men ett självförsvar som inte ger oss på andra siden möjlighet till eftertanke. Murar, osynliga eller reella, kan inte bryta modernitetens förbannelse: de kan inte utmana oss som lever i den moderna verklighetsuppfattningen att omvärdera vår uppfattning om de andra. Enbart dialog och möten kan göra det. Men sådana dialoger och möten får inte handla om förtryck och osynliggörande utan om att skapa förståelse och självinsikt. Möten som får oss att förstå att vår story inte är den enda, det finns andra där ute, men vår story håller på att äta upp dem - det är den sortens dialog jag tycker att vi behöver just nu.

För en tid sedan såg jag en videosnutt om västerländska modebloggare som åkte till en textilfabrik i Asien och fick testa på att jobba som textilarbetare där. Sådana möten uppmuntrar till äkta dialog. Jag har inte ännu sett en dokumentär om telekommunikationsbolagens högsta styrande organ som åker till områden med gruvkonflikter och lever tillsammans med ortsbefolkningen eller ursprungsbefolkningen i någon månad på deras villkor. En sådan dokumentär skulle jag vilja se. Vad händer när de inser värdet i andra värderingar än maximerad vinst? Vad händer när de inser att deras suktande efter råmaterial som ger dem höga bonus och en fin bil, utarmar lokalbefolkningens möjlighet till att försörja sig på sitt sätt? För några år sedan såg jag dokumentären "blybarnen". Den handlade om en svensk firma inom gruvindustrin som på 80-talet skeppade giftiga tungmetaller från en gruva i Sverige till Chile, i (den blåögda) tron om att den fanns en facilitet i norra Chile som tog hand om avfallet. Chefen som skött affären åkte 20 år senare ner till Chile för att se vad han ställt till med. Blyet hade dumpats i utkanten av en stad i norra Chile, där hade barnen åkt rutschkana i dammet i flera år - tills de alla blev sjuka. Man kunde följa svenske chefens resa till insikt på nära håll. Det var en tung men bra och nödvändig film. Jag önskar det fanns fler företagschefer som var beredda att lägga sig själva i blöt. Utanför styrelserummen och kraven om att maximera vinsterna. Det är just där i den situationen som dialogerna på riktigt kan börja uppstå.

Nyckeln till framgång är att våga stiga ut ur sin egen "comfort zone" och se livet här på jorden från den andras synvinkel. När man en gång gått på deras gator och vågat leva sig in i deras liv, då ser man den andra storyn och kanske först då kan en äkta dialog uppstå.

Här en insiktsfull text som handlar om just detta:
Decolonize the Consumerist Wasteland
Det mest talande i den texten var det här:

"If there is any hope for the world at all, it does not live in climate-change conference rooms or in cities with tall buildings. It lives low down on the ground, with its arms around the people who go to battle every day to protect their forests, their mountains and their rivers because they know that the forests, the mountains and the rivers protect them.

The first step toward re-imagining a world gone terribly wrong would be to stop the annihilation of those who have a different imagination – an imagination that is outside of capitalism as well as communism. An imagination which has an altogether different understanding of what constitutes happiness and fulfillment."

Chocken

Den som läst Naomi Kleins bok Chockdoktrinen har kanske fått en insikt i hur man kan avreglera alla sorters sociala stödfunktioner i ett samhälle och bygga upp ett system där enbart rå kapitalism utan humanism styr. Klein beskriver i sin bok hur Chile fungerade som ett laboratorium för den neoliberalistiska samhällsmodellen (hon är inte den enda som talar om det chilenska labbet, det är allmänt känt nuförtiden). I Chile avvecklades alla mekanismer för social trygghet i snabbt takt efter militärkuppen 1973, med Pinochet som enväldig diktator. Många liv offrades, ännu fler fick fly landet.

Bakom den chilenska ekonomiska modellen, som alltså baserade sig på att det är alltid den fria marknaden som styr hur samhället är organiserat, plus lite statsstöd i sådana sektorer som staten själv anser vara viktiga, typ insutriutveckling på bekostnad av miljö, skogsindustrin typexempel. Finns det mänskliga behov så finns det också en marknad, och då kan nya företag uppkomma, arbetsplatser och välstånd. Ungefär så. Arbetarna binds till sina skulder för de mänskliga behov som de har, och således garanterar också systemet att det alltid finns (förmånlig) arbetskraft tillgänglig för företagen som kan dra nytta av de elementära mänskliga behov som finns.

Med tiden har också det chilenska systemet visat vad som händer i verkligheten: folk skuldsätts upp till öronen då de utbildar sig - vilket de gör för att de ska ha en chans att leva under lite mindre slavliknande omständigheter än om de lät bli att utbilda sig. Men slavar blir de ju ändå för universitetslånen ska ju också betalas tillbaka. Den som kommer ihåg att Chile figurerade i media pga studentprotester för några år sedan, så handlade de protesterna om just precis detta. Ett annat problem är att de som insjuknar i en allvarlig sjukdom, och kanske mister sitt jobb, också skuldsätter sig och sin familj uppöver öronen. Det är inte bara en gång jag fått förfrågan av bekantas bekanta att hjälpa till ekonomiskt så att någon familjemedlem kan få den vård de behöver för en akut sjukdom. Sjukhusen är visserligen i toppskick, skinande vita och den senaste teknologin, labben ser till att du kan få alla tänkbara prover tagna utan skymten av långa köer... men men, detta sker alltså på beskostnad av befolkningens frihet (friheten att leva utan skuld, och den som nu säger att skulden ju ändå finns men hos staten i vårt system har alldeles rätt och jag är inte för att vi fortsätter som förr helle, men det chilenska systemet är otroligt bra på att "skapa sjukdomar" och dålig på att förebygga dem - förvisso också ett drag av sånt finns nog inom vårt nuvarande system). Ett annat stort problem är miljöförstöringen som systemet tillfört landet, eftersom det mesta är avreglerat och det enda som styr är marknadskrafterna så har också stora vattendrag har förorenats, urskog har kalhuggits, laxindustrin har föstört det lokala fisket i söder, stora industrianläggningar har förstört luftkvaliteten på olika håll etc. Industrin har förkörsrätt i alla lägen eftersom det är den som ska se till att folk har råd att betala för sina elementära behov, genom att skapa arbetsplatser. Men arbetsplatser som förstör möjligheterna att leva, eller överleva på lokal mat och naturen. I.o.m. detta har detta system en stor skuld som sin börda, en skuld till alla de människor och djur som lider av miljökonsekvenserna, och det är en skuld som inte går att betala tillbaka i monetära termer. Kaputt, gone forever.

Naomi Kleins bok berättar efter att ha beskrivit testlaboratoriet Chile hur den här modellen senare genomförts i England och i USA i vad som kallas demokratier. Detta har hänt genom att använda sig av (självprovocerade, naturliga eller av andra provocerade) katastrofer som sedan legitimerat att vissa beslut tagits i parlamenten. I England var det Tatcher och kriget i Falklandsöarna. I USA nämns 11 september och orkanen Katrina i New Orleans som tillfällen då vissa beslut bankats snabbt igenom i kongressen utan mycket motstånd.

Jag känner stor sorg att ha läst den boken och se de sammanhang som Klein beskriver. Jag känner en obeskrivlig sorg över hur förslavat Chile blivit under detta system, ett system som fortfarande existerar fast landet nu har demokrati och trots att det under de senaste fem åren skapats mycket medvetenhet om omständigheterna och de negativa konsekvenserna för befolkningen. Jag känner stor sorg då jag tänker på Grekland, och hur denna chockdoktrin även försökts tillämpas i det landet. Och jag känner en avgrundsdjup sorg då jag inser att mitt eget land är på väg in i precis samma fälla och då jag hör vår nuvarande statsminister upprepa exakt samma mantra som jag hört tusentals gånger yttras av chilenska politiker. Jag vill inte leva i en sådan värld. En av orsakerna att vi flyttade tillbaka till Finland var ju just detta. Jag älskar verkligen Chile, den värme som finns där bland befolkningen, den natur som fortfarande är orörd, maten, havet, hur man bemöter barn, hur man lever tillsammans, ja mycket älskar jag i Chile. Men jag kunde inte ändå tänka mig att mina barn skulle växa upp i ett system som förslavar.

Inombrods skriker jag: vad kan lilla jag göra?  Hur ska det gå att stoppa detta monster? När ska detta ta slut? Tror verkligen alla de som är anhängare av det som de ledande politikerna i vårt land säger, oberoende av parti, att det som de utlovar på riktigt ska skapa en bättre värld? Hur kan man vara så blind? Varför tittar man inte omkring sig, på tidigare erfarenheter? Eller litar man bara på att man själv kommer att vara på vinnarsidan? Men ingen är ju vinnare i ett sådant system, alla är ju i slutändan förlorare, för i slutändan finns det inget kvar. I slutändan finns det bara en massa stora industrianläggningar, förstörda odlingsmarker och tusen sjöar fulla med giftigt gruvavfall. Och en stor fet skuld hos banken.

Mitt hjärta blöder då jag läser dessa nyheter: Finland after the boom: 'Not as bad as Greece, yet, but it's only matter of time'

Mitt hjärta blöder då jag tänker på att det är val om bara några dagar och vi inte alls verkar vara det minsta bekymrade, eller intresserade av att på  riktigt förstå Greklands öde och varför man röstade som man gjorde i Greklands senast val.

Vi behöver mera medvetande i detta land. Och vi behöver det snabbt. Vi behöver också mera alternativ som minskar skuldsättningen. Vi behöver nya sätt att leva, nya sätt att ta hand om oss själva och vår natur så att det aldrig sker med hjälp av olika sorters skulder (varesig monetära eller i form av fotavtryck i naturen). Vi behöver allt detta nu snabbt innan chocken kommer. För utan medvetande så kommer chocken som ett brev på posten. Och utan alternativ kan vi inte göra något åt det vi redan vet. Det var därför så härligt att delta i seminariet om "transition towns" eller "omställningen" för några dagar sedan här i stan. Där lades först korten på bordet: så här ser situationen ut idag, inget förskönande av fakta utan helt klart en väldigt medvetandegörande presentation. Sedan diskuterades alternativen, fortfarande blygsamma, men bara processen kommer i gång så kan vi kanske snart uppnå en explosionsartad förökning av just sådana idéer som behövs just nu. Aldrig förlora hoppet. Alltid tro att allt kommer att ordna sig. Let's just do it!

Omställning och lokalsamhället

Så intressant att jag snart kollapsar. Här i mitt eget lilla lokalsamhälle.

Var är vår sisu?

Läste just den här artikeln skriver av en svensk aktivist som försöker stoppa bygget av Pyhäjokis kärnkraftverk.

Bygg inget karnkraftverk i Pyhajoki anser Fukushimas borgmästare

Och hur i all sin dar kan det vara så att det är svenskarna som står för motståndet och inte vi själva. Vad är det för fel på oss egentligen?

Än en gång slås jag av tystnaden. Av ointresset bland de finska medborgarna. Framförallt alla ungdomar och dessutom lokalbefolkningen i Pyhäjoki. Varför denna tystnad? I valtider dessutom. Varför bryr sig ingen av de som har mest att förlora? Varför bryr inte jag mig? Varför står vi inte alla uppställda i en mur av protest vid ingången till det här olagliga vägbygget?

Jag har studerat liknande investeringar på annan ort och är mållös över den flagmatiska attityden i mitt eget land mot projekt som kan ha katastrofala konsekvenser inte enbart för miljön utan för individen själv. Har vi haft det för bra, vi unga, födda under den finska industrialiseringens glansperiod? Har vi haft det för bra under vår uppväxt för att känna att vi inte behöver befatta oss med de faror som lurar i de här projekten? Det är ju vår framtid det handlar om. Har vi gått och blivit alldeles för avskärmade från verkligheten då vi inte ställer oss upp emot galenskapen? Och medias roll...var är de stora rubrikerna? Nåväl, man kan ju inte skapa rubriker om det inte finns några stora konflikter. Avsaknaden av konflikter på ställen där de borde finnas får mig på knä. I landet där största delen av min forskning utförts behöver man inte söka länge innan man stöter på de som är på kant med systemet, och regeringens planer på utnyttjande av naturresurser. I varje liten by hotad av olika storinvesteringar finns det beredskap att försvara sina livsvillkor. Det finns organisationer på nationellt plan, folk protesterar på gatorna, folk tar till olagliga metoder. Men inte här nej.

Här gnatar vi på och debaterar saker som hemvårstöd och rätt till dagvård,  Som om våra rättigheter till olika former av välfärdstjänster skulle ha någon som helst betydelse i fall det mest osannolika skulle hända i projekt som detta. Den osannolikhet som absolut inte skulle kunna inträffa, men som redan gjort det inte bara en gång utan två, eller tre, eller kanske till och med flera gånger utan att ha nått ut till allmänheten.

Och debatten om sysselsättning...Jovars, bygge av liknande projekt skapar sysselsättning - men vilken sorts sysselsättning är det vi talar om? Sysselsättning som riskerar sätta spiken i kistan. Sysselsättning som kan förvandla oss till miljöflyktningar. Vart flyr du om katastrofen slår till? Hinner du undan innan det är för sent? Ja, jag vet. Det är obehagliga tankar som man helst inte vill tänka. Kanske det är därför vi är tysta. Kanske det är därför vår sisu gått upp i rök. Känslan av att inte ha något val, att inte kunna göra något, och helst av allt bara blunda.


Tänk att vi klarar av att blunda för så viktiga saker som denna. Tänk att vi inte förmår skapa ett politiskt system som inte riskerar krascha alla våra möjligheter till återskapande av liv. Tänk att vi är så totalt oförmögna att dra nytta av vår sisu i situationer som denna.

Tänk det. Men ensam  orkar jag inte tänka längre än så. Klarar inte av det. Börjar må dåligt av blotta tanken. Stänger istället mina ögon och fantiserar mig bort till en annan värld där människosläkten inte har för fullt upp att ta livet av sig själv och sin planet...Tänk att den världen kunde existera - om vi alla bara vågade tänka tanken - att det är möjligt, och att vi kan, banne mig, vi kan för vi har sisu som burit oss så här långt, varför skulle inte samma pastillask kunna ta oss till den där andra världen med lite mer verklighetsförankring än denna.

Tänk om vi kunde tänka tanken, tänk om vi kunde bygga vår egen hållbarare värld.

Jag lämnar er med den här artikeln, den inspirerade mig till hopp om en ljusare framtid:

Bigger than science, bigger than religion

  +  = sant

Klimatsmart skolmat

Igår hade jag äran att få delta i ett seminarium om skolmaten som ordnades här i stan. Väldigt tacksam över att ha blivit inbjuden så jag vill inte klanka ner på varken arrangörerna eller de som höll föredragen. I stort tyckte jag om vad jag såg, och engagemanget i att förbättra skolmaten verkar ju vara stort här i min egen stad så det gjorde mig väldigt varm om hjärtat. Ja men ja! Underbart! Det handlade väl egentligen om hur den offentliga bespisningen kan öka andelen lokal mat i de offentliga upphandlingarna. Det är nämligen inte så lätt som att övertala politikerna att det här är bra business för kommunen och sillä siisti. Nej, det finns ju EU-regelverk för hur offentliga upphandlingar ska skötas så att de inte stör den fria handeln, den fria konkurrensen. Så om man vill gynna det lokala så måste upphandlingarna ske på ett sätt som inte stör konkurensen i Europa. Polskt svin och svin från grannkommunen ska ha lika rätt till marknaden. Det är ju en av EU:s grundteser, det här med fri marknad (och fri rörlighet av små och stora griseknoddar - 'godset'). Föredragarna kom med mycket interssant information från olika kommuner runtom i landet hur man lyckats ta även små finska aktörer i beaktande i upphandlingarna. Jag var minst sagt imponerad hur mycket som är på gång just nu. Överallt jobbar man på att göra skolmaten smartare, minska svinnet, öka lokala andelen, använda smartfisk och restprodukter, använda naturens skatter så som nässlor etc. Heja heja! Vad bra!

Då jag frågade om det finns ett lika stort drive för "luomu", dvs ekologiskt, som för närproducerat så var svaret mer tveksamt. Det var inte heller någon överraskning för mig, jag vet ju att luomu ännu inte anses vara "the way to go" och att de kritiska rösterna mot ekologiskt jordbruk fortfarande har mer legitimitet i den offentliga samhällsdebatten än vad det som anses vara alldeles för dyrt och ineffektivt, det ekologiska alternativet. Ändå kunde jag inte låta bli att förundra mig. Så här sitter vi och diskuterar hur vi ska få upp andelen närproducerad mat i skolmaten, men på samma gång är man villig att låta skolmaten stå för en ökad s.k. "toxic load" i närmiljön. Den kemiska bekämpningsmedel och oorganiskt gödsel som används på konventionellt jordbruk sprids ju i skolornas närmiljö, strös ut på marker, och sprids i luften, i vattendragen, ja överallt där vi rör oss. Men så långt har man alltså inte ännu kommit i tankesättet. Och jag antar att om utgångspunkten är att det finska jordbruket är det renaste i hela världen som använder minimalt av både bekämpningsmedel och oorganiskt gödsel, ett mantra som upprepades flera gånger under eftermiddagen, ja då är det ju inte vettigt att ens fundera på alternativ som ur ett helhetsperspektiv kunde vara ännu bättre. Statistiken som de lyfte fram gällande rester av bekämpningsmedel i vissa grönsaker i Finland jämförelse med kontinentala Europa lät ju verkligen övertygande. Jag kan inte bestrida den statistiken utan är väl mest tacksam för egen del att vårt land ligger på efterkälken i hur mycket gifter som historiskt använts på våra grödor. Men på samma gång, är inte potatisen bland det mest besprutade i vårt land? En stilla undrar som gror i mig - hur rent är det konventionella över lag - kan jag lita på allt detta?

Jag blevockså väldigt överraskad över hur långt man gått för att räkna ut koldioxidutsläppen för varje enskild matingrediens. Det går alltså att presentera koldioxidavtrycket för exakt allt i skolmaten, kött, mjölk, ris, potatis, grönsaker, ost, etc. Med sådana kalkyler kan man ganska lätt styra vilken sorts mat som anses vara bäst i offentliga bespisningen (förutom då de offentliga näringsrekommendationerna som fungerar som den allsmäktige grundlagen då man planerar måltiderna, går inte att ifårgasätta, försök inte ens, lönlöst). Bland annat hade faktiskt sojakross smugit sig in i makaronilådan på en ort för att kompenserar proteinhalten, på så sätt kunde man dra ner må köttet (vilket tydligen är en av de viktigaste åtgärderna för klimatsmart skolmat). Jag satt där på bänken alldeles förstummad. Hur kan världen vara så blind frågade jag mig. Hur kan man utöva sådan blindbocksstyrning genom klimatavtrycksberäkningar som leder till både land grabbing, crowding out av lokala småbönder, klimatförändringar, landerosion på annan ort. Om vi följer sådana beräkningar helt blint ser vi till att förstöra för andra. I ett nafs försvinneer brassarnas/argentinarnas/uruguayanernas möjlighet till lokal och klimatsmart skolmat. För sojan äter bokstavligen upp deras odlingsbara jord. Plus att sojan är omstridd då det gäller hälsoeffekterna. Jag frågade om detta och fick svaret att uträkningen var något år gammal, de har nu ersatt sojan med finska bönsorter istället, för att göra den mer lokal. Bra så. Bra att sojan skadeverkningar tas med i beaktande. Men egentligen, vad hjälper det att ta bort sojan ur själva maten då den ändå finns där, som foder till den odlade laxen/forellen, till hönorna, till grisarna, till nötkreaturen. Sojan är överallt, och ibland också genmanipulerad. Klimatindexet ser bara på koldioxidutsläpp för enskild produkt, den tar inte sådan som fodrets transportsträcka eller negativa sidoeffekter på miljön (inklusive människans hälsan) i beaktande. Jag anser att de här beräkningarna är himla bra för att få igång diskussionen om lokalproducerat - en diskussion som jag helhjärtat understöder och ser som nödvändig, ja t.o.m. akut. Men utan en djupare diskussion om den nuvarande modellen på jordbruket, utan en diskussion om hur man skapa nya sorters jordbruksprojekt som kanske fokuserar på ännu hållbarare metoder så anser jag att hela logiken blir lite haltande. Jo jag vet. Det låter radikalt. Men jag är ok med att man kallar mig radikal, jag kan ta det - för jag lever i vetskapen om att om vi, dvs mänskligheten i stort, inte snart lyckas vända skutan mot något som är mer i balans med naturen så tröttnar hon på oss. Alltså moder jord. Egentligen har hon ju tröttnat på oss för länge sen och motarbetar oss redan med sjunkande fertilitetssiffror och ökad sjukdomsstatistik (som vi tillsvidare delvis fixat med medicinska innovationer, men även där börjar problemen bli allt mer evidenta). Moder jord har gett oss tilläggs tid, just för att hitta tillbaka till balansen, inte genom att gasa på med bindkaveln på och skapa ännu mer problem.

Och då kommer vi till min sista punkt. Det här med riset. Det är en klimatbov. Enligt beräkningarna. Ock det kan jag tänka mig att det är, plus att vi ju just fått veta att det är en arseniktjuv. Suger upp all arsenik den kan hitta i vattnet och jorden där den odlas och dumpar den sedan i oskyldiga konsumenter. Icke bra. Så jag kan ju tycka att det är ok att inte ha så mycket ris på matsedeln i skolorna. Men... Nu vill man då istället öka andelen lokala sädeslag som ersättande produkt i maten. Dvs det blir mer korngryn i skolmaten i stället för ris framöver. Även vete, havre och råg fanns med. Jag tycker ju också att det egentligen låter helt vettigt. Bra att sädesslagen som odlas på våra breddgrader kan ätas upp som "rissubsitut" i skolorna. Om det då inte var för det här med ökad glutenkänslighet både bland barn och vuxna. Jag blev nämligen väldigt orolig att ökad andel av lokala sädesslag kan ha digra konsekvenser för barnens hälsa. Den senaste forskningen tyder på att det finns en koppling mellan glutenkänslighet och en rad kroniska sjukdomar, och att glutenkänsligheten i stort håller på att öka. För den som misstror mina antaganden här   och helst vill ha vetenskapliga bevis (vet ju att jag har ett par sådana återkommande läsare på min blogg som brukar utrycka en mildare frustration över att mina antaganden inte följer det som den vetenskap som presenteras i media), så finns det gott om studier att gotta sig i. Be my guest, kolla in studier gjorda på:IBS, fibrimyalgi, hudproblem (dermatit), MS, neurologiska sjukdomar, depression, mer neurologiska, Typ 1 diabetes,  autism, ndometrios, insulinresistens.

Vid det här laget när det här med inhemska sädesslag presenterades hade jag tänkt vara tyst. Jag hade redan under seminariet varit den som mest hållit låda och ställt kontinuerligt frågor om saker som jag ville ha svar på. Alla andra deltagare, ca 70 till antalet, hade inte yttrat sig nämnvärt. Så jag själv kände att jag gjort mitt. Men min ackumulerade kunskap om glutenets faror fick mig ändå att ställa en sista fråga om just detta. Svaret? Att man följer statens näringsrekommendationer och den forskning som ligger till grund för de rekommedationerna. Så trots att det finns ökad vetenskaplig grund som tyder på att glutenet har koppling till en rad olika sjukdomstillstånd så kommer inte Finlands barn i form av skolmaten att få ta del av den vetenskapliga kunskapen i den mat de seraveras. I alla fall inte så länge de som gör upp näringsrekommendationerna i vårt land väljer att ignorera forskningen som tyder på detta. Nej istället för att (som i fallet med sojan ovan) utöva försiktighetsprincipen så gasar man på som om man inte hade något som helst ansvar, och de som är vill föra fram en önskan om att de aktuell forksning med i beaktande läggs i samma kategori som "oseriösa" läkare (tänker inte befläcka den personens rykte ännu mer med att lägga ut vilket namn som nämndes här) , vars egentliga budskap man aldrig ens bemödat sig om att lyssna på i sin helhet. 

Jag var minst sagt nedstämd igår kväll efter att ha ställt den här enligt mig väldigt legitima frågan om glutenet. Men tyvärr. Trots vetenskapliga bevis så går det inte alltid att ändra på vad som uppfattas som hälsosamt, i alla fall inte på kort sikt.

Men nu hörni, nu händer det saker IMBY IRL. In my back yard, in real life, blev solljuset plötsligt väldigt väldigt konstigt, som taget ur en Mel Gibson film...It's a sign! Ska sluta skriva dumheter och fokusera på vad som ska bli gjort. Ha det gott!

Alternativen till margarin, vilka är de?

Efter gårdagens inlägg fick jag frågan: vilka är alternativen då?


Ja, vilka är alternativen till margarin? En högst relevant fråga som bör få ett svar. I kommentarsfältet under artikeln i The Guardian där jag medverkade finns det flera som tar upp just precis den här problematiken. Alternativen till palmolja är värre än palmoljan själv, raps eller andra fettrikagrödor växer inte lika snabbt och de tar upp mer odlingsareal än palmolja. Därför är det många som anser att det ändå är ok med palmolja, för den gör minst skada (och på ett område som är långt från deras egen bakgård, bör påpekas).

Jag accepterar inte det tankesättet. Jag accepterar inte heller att raps/ryps skulle vara en lösning för oss här i Norden för att det är en olja som går att odla lokalt. Det kan ju tänkas vara förvånande med tanke på att jag förespråkar lokalt hållbara lösningar. Men alla växtoljor är nya påfund. De har inte funnit mer än den tid som man industriellt kunna pressa ut oljan ur växterna. De flesta har en för hög andel omega6 i förhållande till omega3, vilket gör att de kan vara inflammatoriska. Kallpressade är alltid bättre men fettsyrekompositionen är problematisk om vi ska försöka uppnå optimal långsiktig hälsa, de säger många oberoende förståsigpåare inom ämnen. Och det att rypsodlingar är en del av problemet med utdöende bin gör inte saken alls något mycket bättre. 

En kommentar på min Facebook-sida var att även smör kan anses ineffektivt eftersom det måste först gå genom kon, sedan en process till innan det blir smör. Och egentligen stämmer väl det också - att i den form som mjölkkossor sköts på många gårdar idag uppfyller inte kriterier över hållbarhet. Den personen ansåg att vi borde få i oss vårt fett genom den hela mat (whole food) som vi äter, genom att öka andel avokado, nötter, frön i vår föda. Egentligen håller jag med i det resonemanget, för jag anser att vi borde klara oss på mindre smörgåsar och äta mer äkta mat. Då faller det störa behovet av gul bredbar smörja bort naturligt. Kroppen behöver fett, och för länge sen, innan människan blev bunden till sina grödor, innehöll vår föda också en hel del fett från djurriket, och växtriket. Då fick människan i sig fett i form av nötter och frön, och i delar av de jagade djuren som åts upp (man var ju inte så galen som vi är idag att man slängde bort stora delar av ett djur som kanske tagit timtals att fånga in). 

Men något jagarsamhälle förespråkar jag inte, och jag vill ju tro att människokroppen och våra gener utvecklats och anpassats genom de tusentals år av jordbruk och djurhushållning. Jag tror ju på ett hållbart jordbruk (kolla länken, ytterst intressant för den som vill jobba för en hållbarare värld!). Så jag återkommer till smöret. Jag tror faktiskt att boskap är  lösningen till hur vi ska kunna återställa jordens levnadsvillkor i framtiden. JAaär ingen vän av storskalig konsumtion av mjölk, det må jag säga, efter att ha sett vilka problem den ställt till med hemma hos oss och välmedveten om de negativa sidorna av intensivt utnyttjande av kossor för att vi ska ha den vita drycken på vårt bord (och överallt annanstans i vår mat). Men smör (eller klarnat smör/ghee om man har problem med mjölkprotein) är inte att underskattas, smör kan vara en biprodukt av en process där koldioxiden som vi förtillfället har i luften får komma ner i jorden igen där den hör hemma. Den processen heter: Gräsbetande kor.

Jag tror starkt på att vi inte kan återställa våra levnadsvillkor på den här jorden utan gräsbetande kor. Geoengineering i all ära, men det är lösningar vi behöver, inte mera problem just nu. Jag tror nämligen att kossor blivit utpekade till vår planets svarta får (metanpruppar, förstörande av biosfären, ökenutrbredning etc) helt i onödan. Som Allan Savory säger i TedTalken nedan så bygger även kossornas dåliga rykte som orsaken till desertifiering på en myt:  “What we had failed to understand was that these areas developed with huge numbers of grazing animals. Movement kept them from overgrazing.” och han fortsätter: “The only option left is to use livestock on the move to mimic the ancient herds.” Det här kallas för "holistic grazing” och det kan hålla mer växter levande, binda mer näring till jorden, skapa jord som kan binda vatten istället för att låta den dunsta. Det viktigaste med "holistic grazing" tror jag är att naturlig näring (koskit) i rätt mängd återförs till näringsfattig jord. Grejen är att det inte får vara för intensivt, eller på för litet område, då försvinner balansen.

Så smör är inte alls en dum idé. Men det är hur jordbruket är uppbyggt som måste förändras (efter att kossorna tillfört näring på ett område går det ju bra att odla något som kräver mycket näring där en tid). Det är enda lösningen, där helheten står i fokus.

Tills den dag då vi lyckas genom politisk väg, eller enskilda individers insikt, göra de omställningar som krävs för den här sortens jordbruk så  tycker jag att det är riktigt okej att understöda våra egan mjölkbönder. The next best thing. För de alternativ som jag vill ha finns inte just nu. Hur många gräsbetande kor på våra breddgrader har ni sett under de seanste 10 åren? Jag har hålit utkik, och kan säga att de är svåra att hitta om man inte råkar veta var man ska söka. Helst skulle man ju då köpa mjölken direkt från bonden, separera grädden och kärna smör. Men det är överkurs, så riktigt smör från butik är i alla fall bättre än margarin. Det är mitt alternativ just nu. Och den dag det finns "smör från gräsbetande kor" på butikshyllan eller i min REKO-ring så kan ni räkna med att jag står först i kön.

Här kan ni se Allan Savorys TedTalk:

Det här med kläder och den lokala ekonomin

Jag blir ibland lite nedstämd då jag tänker på klädkonsumtion. Vi konsumerar så det står härliga till. Jag måste erkänna att jag själv egentligen inte känner till något annat än 'slit och släng'-kulturen. I min tidiga barndom var jag klädd i mammas egna kreationer, det kan jag se på bilder. Och någon gång i högstadiet sydde jag faktiskt några av mina plagg själv. Det här var innan stan jag bor i blev invaderad av alla svenska klädaffärer, när varvet runt torget inte egentligen var någon vits att ta, eftersom det bara fanns några enstaka butiker i stan. Köpcentrumet hade inte ens öppnat sina dörrar då ännu, och Sokos hade övergett denna lilla byahåla till förmån för sina mer framgångsrika koncept på andra orter. På den tiden åkte man fyra timmar båt för att komma till de svenska butikerna och handla "slit och släng"-kläder.

Nåväl. Idag är situationen annorlunda. Jag tog varvet runt för två veckor sedan. Blev så deppad av vad jag såg att jag tog en tur till loppisen istället och plockade upp några kvalitetsblusar där på vägen hem. I butikerna i den här stan finns det väldigt lite äkta material med tidlös design just. Allt är akryl, polyester, eller annan oljederivat. Det är smått chockerande faktiskt efter att man mest bara haft att göra med barnkläder (som oftast är 100% bomull, inte bra det heller jag vet, tär på naturen). Sätter människor faktiskt sina pengar på den här skiten? Hur länge håller sömmarna och tygen?

Sen tänker jag på alla de balar och kontainrar av kläder som skickas som utlandshjälp till Afrika och förstör den lokala klädproduktion  där. Vår egen klädproduktion har ju tagit stryk för evigheter sedan. Slit och släng-modellen innebär ju att produktionskostnaderna är närmast obefintliga (läs: slavarbetskraft i Asien, och alla de miljökonsekvenser det har där). Men tänk på alla de lokala förmågor som går omkring och drömmer om ett kreativt arbete. Tänk på alla de som skulle kunna vara sjutusans bra på att sy kläder av prima kvalitet. Tänk om de skulle få blomstra som egna entreprenörer här i stan? Tänk om! Vi skulle i ett nafs kunna få slut på kläddumpning och stigande avfallsberg och istället sparka igång den lokala sysselsättningen. Varför producerar vi inte här sånt som vi verkligen behöver här och nu? Kom inte och säg pga priset - för det är inte sant. Om vi internaliserar alla kostnader som just nu skoningslös dumpas i naturen på olika platser i världen så blir de kläder som vi konsumerar just nu väldigt dyra i drift. Och varför måste fokuset vara på export då det gäller att skapa de ekonomiska förutsättningarna för regionen? Jag blir inte klok på det resonemanget. Fattar inte hur ett enfaldigt fokus på export ska gynna den lokala ekonomin i det långa loppet. Och om vi exporterar, vad importerar vi? Halvtrasiga kläder och antibiotika resistent mat.

Om ekonomin var lokal så skulle kvalitet vara av första prioritet. Visst skulle det kosta lite mer men med kvalitetskläder behöver man ju inte hålla på och tokshoppa stup i kvarten.

Jag har just gått med i en Facebook-grupp som heter sytokiga (i Sverige). Blir alldeles varm om hjärtat då jag ser vad många av medlemmarna producerar - härliga högkvalitativa kläder, som  de dessutom säljer på sina egna små webshoppar. Heja, heja! Mera sånt! (och gärna i återanvänt, eller miljövänligt material).

Det farliga F-ordet

Det finns ett ord här i världen som jag anser vara farligt och som aldrig borde få användas utan precision. På nästan varje forskarseminarium som jag deltar i så reagerar jag starkt när det ordet förekommer i texter (och det gör det ofta) och påpekar alltid att författaren ska vara försiktig med just det ordet. Det skapar nämligen föreställningar både hos dem som blir kategoriserade under den benämningen men också hos dem som egentligen inte har en persolig relation till ordet.

Vilket F-ord är det jag talar om?

Jo, just precis: F-ordet som stavar till FATTIGDOM. På engelska POVERTY. De fattiga - the poor. Vi ska ju "eradicate poverty" heter det. Utrota fattigdomen. Men om det här nu är ett så central världsomspännande mål för att hela mänskligheten ska kunna uppnå ett utvecklings -Nirvana så måste vi ju också veta vad exakt som menas med fattigdom.

Egentligen vill jag inte ta tag i det här. Känner att jag inte har rätt till det. Jag har levt ett liv i lyx och överflöd och "who am I to..." etc. Om jag börjar gräva i ordet "fattig" blir jag snabbt diskvalificerad för att jag inte har en personlig relation till vad det innebär att vara fattig, och jag erkänner gärna själv: jag känner inte heller att jag har någon som helst rättighet att lägga mig i de behov som kan tänkas finnas bland de mindre bemedlade i världen. Detta för att A) jag har vuxit upp i ett av de "rikaste" länderna i världen, B) Jag har haft tillgång till vad som klassas som världens bästa utbildningssystem (enligt Pisa etc) och inte bara tillgång - jag har dragit sjutusans nytta av det systemet, C) jag kan välja och vraka bland olika alternativ på hur jag vill leva mitt liv. Så håll tyst nu bara - jag har under inga omständigheter någon som helst rätt att yttra mig.

Men om jag skrivit om afrikanska kvinnors rätt till hemförlossning tidigare så ska jag väl också våga mig på det här med fattigdom. Det är nu jag stänger kommentarsfältet och sätter på traktorhörlurarna, bygger upp mina skyddsmurar och sjunger lala... Here we go...Det är nämligen inte så svartvitt som vi vill tro att det är. Fattigdom är ett ord som i min humbla opinion måste kunna dekonstrueras. Annars kommer vi aldrig att kunna utrota den och uppnå  utvecklingsparadigmens Nirvana.

Igår tittade vi på den här dokumentären: Stacey Dooley: The new drug war. Den visar konsekvenserna av kokainhandeln i Peru dit produktionen nu flyttat från Kolombia. Dokumentären är välgjord, den belyser problematiken från flera olika håll: britten som blivit fast för smuggling och nu sitter i fängelse i Peru, byarna där odlingen brett ut sig, polisen som jagar trafikanter, från en brittisk journalists perspektiv. Hon inser under resan att det här med "war on drugs" inte är svartvitt. Att byborna ju faktiskt odlar kokain för att det är det enda sättet för dem att kunna ta sig ur ett liv i fattigdom - att de nu har råd att köpa både kylskåp och stövlar åt sina barn, och ge dem en "decent education" (ordet "education" hör också till kategorin farliga ord, och jag ska ta mig an det ordet en annan gång). Hon intervjuar några bybor som anser att de olagliga coca-odlingarna är värd uppoffringen att ständigt leva med hotet från drogkartellerna, som hotar hälla bränsle över dem och tända eld på dem om de inte gör just precis som drogcheferna säger. Det finns de som säger att det nu finns mera problem i byarna, mer kriminalitet, men att det ändå är värt det - för nu har de råd att dricka kallt vatten. Och jag tänker, hur i all fridens namn blev det så här?

Nu råkar det ju sig att pga sin olagliga status så är coca-odlingar en väldigt lukrativ business och något som gör den till en mycket stor frestelse för dem som suktar efter ett bättre liv. Och säg mig den som inte gör det - suktar efter ett bättre liv? Väldigt många (inte alla- men många) skulle jag våga påstå. Även här hemma i Finland. Fast här kanske man (hittills) inte behöver ge sig in på den banan eftersom vi i vårt land haft lyxen som jag beskrev i punkt A till C. Men kokainproduktion är inte den enda frestelsen för dem som lever i vad vi definierar som "fattigdom". De utsätts för många frestelser: gruvdrift som riskerar förstöra deras livsmöjligheter, storplantage av alla möjliga olika åtrådda produkter (kaffe, bananer, choklad, soja - to name just a few) som kan kräva en del besprutning och hälsorisker för dem själva. Men eftersom de är fattiga och vill få det bättre ställt, och eftersom fattigdom är det som är det primära utvecklingsmålet här i världen, så sätts tyngdpunkten på just det: att utrota fattigdomen. Hur? Genom att öka det monetära välståndet.

Om fattigdom inte existerade i våra sociala föreställningar, eller om fattigdom definierades i andra termer än monetära och materiella, skulle då dessa lokalbefolkningar låta sig utsettas för terror, hot, kriminalitet, och livsfarliga kemikalier? Om de kände en inre frid och övertygelse över att deras eget liv är värdefullt i sig? Om de hade möjlighet att leva ett värdigt liv i samklang med naturen utan att själv ha blivit övertygade om att de är fattiga och att vara fattig är något dåligt, och fult, någon som måste utrotas, skulle de då verkligen vara villiga att underkasta sig västvärldens krav på än den ena "commodity:n" än den andra? Jag tvivlar.

Och det är därför jag anser att ordet fattigdom på alla världens språk är ett av de farligaste orden som någonsin uppfunnits.  Om fattigdom definierades på basen av andra kriterier, så som avsaknaden av sociala sammanhang, ensamhet, kärlek och inre sinnesro, ja då skulle frestelserna vara andra. De fattiga skulle kanske inte vara de som bor i en liten by mitt i den lukrativa djungeln utan kanske de skulle vara de som trots ett liv präglat av överflöd (se punkt A till C) aldrig hittat sin inre frid. Ödets ironi är väl den att det är just precis dessa grupper som riskerar bli de som upprätthåller efterfrågan på de produkter som coca-odlarna tillhandahåller - för att undgå ett liv stigmatiserat som 'fattigt'.

Så var försiktig mer ordet 'fattig'. Det är ett farligt ord,

Varsågoda, kommentarsfältet är öppet. Jag själv sitter här med traktorhörlurarna på öronen, skygglappar på ögonen sjungades en lalalala-trudelutt, beredd på vad som komma skall...