18.12.12

Försiktigt, försiktigt...


För en tid sedan gick jag en kurs i Sverige. Där talade en expert på konsumtion om att vi alla är konsumenter. Det går inte att fly konsumtionen. Jag hade avvikande åsikt (som vanligt). Men visst har hon rätt, vi är alla delaktiga, kanske mer eller mindre, men vi deltar allihop. Och inte nog med det. Om du går omkring och tycker att politikerna är ena galningar som går med på att pumpa in massivt med pengar till länderna i södra Europa så kan jag bara säga en sak: vi är alla delaktiga.... För politikerna gör vad väljarna vill att de ska göra (och deras finansiärer). Politikerna gör vad de måste göra. De håller systemet rullande, försöker att undvika katastrof. Massarbetslöshet, kris och kaos i matbutikerna, kris och kaos på bostadsmarknaden. Det där som är så viktigt för var och en av oss. Vi är alla beroende av en inkomst, vi är alla beroende av mat, och vi är alla beroende av husrum. Speciellt är vi beroende av detta uppe i kalla Norden, utan detta skulle vi inte leva länge. 

Så att ge sig in i striden med de stora bankerna, med storbolagen, med exportindustrin är kanske inte något politikerna kan göra så där över en natt - utan att skapa kaos... Isället borde vi försiktigt, försiktigt, utan att någon märker det bygga upp självförsörjningsgraden i vårt samhälle (här tänker jag inte på stora kärnkraftsprojekt....). Hur gör man det då? Jo man försöker försiktigt försiktigt korrigera fel sorts kostråd så att folket inte är lika sjukt mera, inte behöver så mycket läkarvård mera, klarar sig själv helt enkelt... Sen försöker försiktigt försiktigt skapa alternativa business modeller, där de som vill och kan flyttar ut till landet och börjar brukar jord och sköta boskap för lokal självförsörjning. Sen försöker man försiktigt försiktigt hitta alternativa energilösningar till husen, bygger upp ett kollektivtrafiknät och cykel-infrastruktur runtom i landet så att vi inte behöver importera så mycket fossila bränslen (minskar ju trycket på exporten på samma gång, håller handelsbalansen i skick och vi behöver inte bryta ut så myckel råvaror ur vårt värdefulla land). Sen funderar man på hur man kan få igång den nationella klädesindustrin, med lokala råvaror (linne, ylle, läder). Helt diskret, utan att några EU-pampar eller stora banker utomlands lägger märke till vad som är på gång. Försiktigt, försiktigt...

Men vänta nu... jag fylls av glädje inombords. Allt detta är ju på gång redan nu! Försiktigt, försiktigt! Många har själv insett att de måste skippa kostråden och börja leva ett hälsosamt liv enligt vad kroppen kräver (LCHF, karrpaus... ring a bell anyone?). Butiken Anton & Anton hämtar in lokala råvaror till stan från gårdar i Nyland, många av dem ganska nystartade. Samma sak gäller de otaliga matringarna i Helsingfors förorter, och hemlevererade grönsakskorgar. Många installerar jordvärme och solpaneler i sina hem. Kollektivtrafiken utanför huvudstadsregionen är förfärlig och bilpolitiken är kanske inte ännu fixad, men visst går många omkring och drömmer om ett liv utan bil. Klädesindustrin, njaaa, kanske om några år, när alla dessa lokala gårdars får ska klippas och ullen behöver ett hem. Men visst finns det redan nu återanvändning av kläder - secondhand, nätmarknader, lopptorg - alla med stor åtgång. Nej hörni, vi är på god väg... försiktigt försiktigt bara, så ingen märker....för den som har läst Naomi Kleins bok "Shock doktrinen" vet vad som kan hända då... ja om jag riktigt tänker efter så har det ju redan hänt i Finland, året var väl 1992, om jag inte missminner mig...när vi började bygga upp det samhälle vi har idag, 20 år senare.... Så försiktigt försiktigt tar invidived tillbaka makten från systemet, "välfärdssamhället" och bygger upp en självständig välfärd som börjar med en själv, inte med en stat, som ska ge dig en massa saker, utan dig själv och din förmåga att skapa ett gott liv!

Kom bara ihåg: försiktigt försiktigt! Vi vill inte reta upp någon på vägen...

17.12.12

Om att gå med i spelet

Sâ hände det igen. Det där ofattbara som aldrig bore ha hänt men redan hänt två gånger i mitt eget land och otaliga gånger i USA. Motsatsen till det goda. Det onda.

Medan jag följer med statusuppdatering efter statusupodatering undrar jag hur mycket vi själva och media är del av det har spektaklet. Att känna vanmakt som förälder, att ha empati for okändas öden pa andra sidan världen, att i sin roll som journalist känna det som sin uppgift att förmedla vad som hänt...vi alla genom att delta i sorgen är ju en del av spelet som det onda iscensatt. Eller tror ni inte att en del av planen var just detta? Att uppnå berömmelse. Tänk pa vad som hände i Norge, killen använde uppmärksamheten till att förmedla sitt budskap. Skulle detta ske så ofta som det gör nu om vi inte var spelbrickor i ett spel? Jag bara undrar. Kunde media fundera over sin iver att vara sensationell och istallet rapportera så att denna masshysteri inte skulle uppstå. Jag bara undrar. Och medan jag undrar uppdateras Facebook med en ny story som har att göra med massakern. Denna gång rakt på sak, inget skitsnack, ingen kosmetik. En mamma med en son med mentala problem, en son som kunde ha varit killen i fredags, eller vilken annan av de tidigare killarna. En mamma som inte vet vad hon ska göra, för samhället är inte till någon hjälp.

Thinking the unthinkable

Jag läser och tänker. Tänker så det knakar. Barn med beteendestörningar...jag tänker på vad jag lärt mig och sett med mina egna ögon vad gäller mat och barns beteende. Undrar om en kosthållning med mindre av gifta substanser verkligen kunde vara lösningen. När jag första gången såg det spaciga programmet "sugar trap" från 1980-talet, tyckte jag att det lite väl överdrivet att många brottslingar inte skulle vara brottslingar om de åt rätt sorts mat. Idag är jag inte så säker på att det är så överdrivet. Kanske det stämmer. Min egen erfarenhet säger att det ligger något i det där.. med rätt sorts mat i kroppen fungerar också det mentala mycket bättre...Men jag tror iofs att det inte handlar om bara socker...utan kanske mer om vete... Men avfärdar tanken som bisarr och tänker istället att det är synd att samhället alltid ska skuldbelägga föräldrarna.

Hur skulle det vara om vi kunde skuldbelägga samhället i stället? Och sedan göra något åt saken, på riktigt.

15.12.12

Om maten

Några timmar senare.... surfar in på kostdoktorns sida efter ett långt uppehåll. Hamnar på SVT-debatt. Hör de där samma människorna debattera samma sak, om och om igen. Känns lite enkelspårigt, så här två år senare. Orkar någon lyssna mer? Jag är helt för LCHF-rörelsen. Det finns otroligt hälsovinster i att köra en sådan diet, speciellt i jämförelse med standarddieten som rekommenderas av 'hälsoexperter'. Men jag måste nog börja hålla med min goda vän som emigrerat till Sverige, man blir bara så trött på all denna fanatism. Erkänner, jag har själv suttit i det träsket, sitter nog delvis där ännu, men tycker att LCHF:arna skulle ha mycket att vinna på att koncentrera sig på sitt eget välmående och låta andra ta efter av ren och skär nyfikenhet.

Snart ska jag tillbaka till normernas förlovade land. Funderar ännu på hur jag ska hantera det faktum. Jag är nöjd med en kaffe eller ett glas vin om jag blir bortbjuden. Oftast kan jag inte äta så mycket mer än så ändå, då det mesta innehåller gluten eller socker (speciellt vid kaffebjudningar). Men när jag tackar nej är jag på samma gång lite ohövlig mot värdarna. Hur ska jag sköta sådana situationer utan att det sociala livet tar stryk? Hur ska jag hantera situationer där kompisar blir helt förskräckta över att ha familj-sweetdreamer över på middag? De måste kallsvättas vid tanken, jag har ju skrivit metersvis med material om en massa konstigheter i vår dagliga mat...Hur ska jag själv orka hålla upp takten med matlagning, muffinsbakande, och allt det där andra när jag inte längre har kära svärmors hjälp att tillgå? Alla dessa frågor, utan klara svar. Men en sak är säker, och det är det att jag vill leva ett gott liv, och detta innefattar också den sociala biten. Skulle så önska att det var möjligt att äta lite av allt... men nu är det inte det, och då måste man hitta ett sätt att hantera det.

Är ändå glad att jag hittade roten till det onda i min kropp; giftet jag stoppade i mig nästan dagligen. För mig var det ett gift och det känns skönt att ha fått bli av med det. Jag är också glad att ja nu förtiden inte äter någon strikt lchf-diet, speciellt inte de mändger mjölkprdukter som mången häver i sig... Här har jag kunnat njuta av livets goda: frukt och grönt, härliga basvaror, ofantligt god fisk och traditionellt hemlagad mat. Verkligen en välsingnelse. Hoppas jag inte står helt handfallen när jag stiger in i matbutiken där hemma igen... vänta nu, vad var det för mat  vi brukade köpa? Mitt i vintern dessutom. Håhåjaja...


Tillbaka till verkligheten

Idag har jag hållit en två-timmars föreläsning. Om ett ämne som jag tycker om. Första gången jag presenterade det här var jag otrygg i min roll. Rädd att mitt budskap skulle tolkas fel, rädd att lägga fram idéer som skulle få mig att verka konstig.Inte tas på allvar...Jag valde då att endast tala om vissa delar av vad jag hade att berätta.  Andra gången jag presenterade en nyare version av samma ämne var jag igen osäker, ny publik, nya åsikter att ta i beaktande. Vad kommer de att tänka om mina tankar om detta...Nu tredje gången såg jag fram emot att få presentera och höra vad min nya publik tycker och tänker. Testa mina idéer, se om någon annan tänker något liknande.Och vet ni, det gick riktigt bra. Bäst hittills. Jag tror att mitt budskap var klart, och att de andra kunde relatera till mina ord, t.o.m. tänka nya tankar, som de kanske aldrig tänkt förr. Deras tankar väckte också eftertanke hos mig. Det var inspirerande.

Jag talade om det goda livet... helt så där försiktigt, utan att de lade märke till det först. Jag tror att de tyckte om det. Jag gav dem vägkost att tänka på. Sig själv, sin identitet, och förhållande till natur och miljö. Det känns bra. Att vara i balans i ord och mening.

Nu tar jag helg! Ska köra lite bilar med mina barn. Grannen lånade oss just en stor kappsäck med småbilar från 80-talet. Det ni, det är grejer det.

9.12.12

Tillbaka till framtiden

För någon månad sedan reste jag tillbaka till framtiden. I alla fall en sådan sorts framtid som jag skulle vilja se. Jag reste till en vacker liten by vid Stilla Havets sydöstra gräns. Byn var omringad av vackra djupgröna kullar, täckta av skog och vårgröna vidsträkta fält med gräsätande kossor, hönor och getter. Ett ställe med otroligt vacker vy över den djupblå allsmäktige oceanen, vars vågor och tidsfloder ersätter alla behov av avslappnande musik eller tickande urverk (inget behov av klockor här, bussen in till stan kör förbi när det passar den). Ett ställe där barn verkar leva lyckligt ovetande om röda blixtrande bilar, arga fåglar, eller fagra prinsessor. I den här byn lever människor på det som havet har att erbjuda och njuter av livet utan några som helst tankar på vad vi i "väst" (konstigt, härifrån sett blir det ju närmast "öst") anser vara ett meningsfullt liv. Sånt som karriärstege och monetär rikedom verkar främmande här - närmast handlar det om kollektiv harmoni enligt naturens egna gränser. Eller så fick jag det förklarat för mig. Jag är ingen etnograf, så jag får förlita mig på mina intervjuobjekts subjektiva berättelser...

Medan jag satt där på stranden började jag tänka på allt detta prat om slow-living, om att fånga ögonblicket, om att vara lycklig och hitta en inre frid.  Tänker de här människorna som bor i den här avlägsna by på huruvida de är lyckliga eller inte? Eller är saker och ting bara så naturliga för dem att de bara är - varken bra eller dåligt, tråkigt eller roligt, det bara är. Jag vill inte generalisera, alla har säkert sina dagliga sorger att tampas med, och i den här byn  mer än på många andra ställen (vilket ju  var orsaken till att jag tog mig hit ursprungligen). Men på riktigt, när du lever ett avslappnat liv, i balans med säsong och natur, med väder och vind, är verkligen lycka någon du går omkring och tänker på? Hur man ska leva för att vara lycklig? Hur lever man ett gott liv? Eller är det något man bara gör, eller inte gör, lever, utan att dess mer tänka på det. 

Den dagen kände jag på riktigt av mina begränsingar, de begränsningar som präglat mig via min uppfostran, utbildning och omgivning. Jag har missat så många saker, det finns så många saker som jag inte vet ett dugg om. Jag kände hur fint det är att kunna fiska sin egen fisk, äta sina egna hönors ägg, valla sin egen ko, och att att kunna lära sig simma i sitt eget hav. Det där sista för att jag bland annat träffade en sex-årig flicka som tittade konstigt på mig när jag frågade henne om hon redan kan simma... simma? vaddå? föds man inte simmande?!?! - var ungefär hennes svar. Just det. Så många saker som är helt naturliga i vardagen hos den flickan är något mina egna barn lär sig via skolböcker och siminstruktörer... långt efter att de lärt sig att gå.

När jag hoppade på den sista bussen in till stan tänkte jag på den byns öde, deras kamp om att få fortsätta leva sitt liv på sitt sätt. Deras kamp mot "utveckling", kampen som under de senaste 16 åren präglat byns invånares syn på sig själva och på utomstående, kampen som någonstans halvvägs delat byn i två läger: de som är villiga att ta emot kompensation och de som fortsätter kämpa för byns tillgång till den allsmäktige oceanen. Jag tittade ut över motsåndsskyltarna längs med vägen in mot stan som vittnade om samhörighet och kämparanda - och önskade att deras kamp ännu inte är förlorad. Jag hoppades att ställen som denna kan motstå alla de frestelser som kommer med utvecklingspredikans frälsande lovord. För oberoende vad den nationella statistiken och våra eurocentriska definitioner om 'fattigdom' må säga, så är det här samhället så mycket rikare än vad några makroekonomiska siffror någonsin kan tvinga oss att tro.

Jag vill inte bli politiskt involverad i mina studieobjekt. Därför får byns namn och dess kamp förbli okänd för mina bloggläsare. Men jag kan lova er, att den här byn inte är den enda som kämpar mot globaliseringens negativa effekter. Skrapa lite under ytan varsomhelst, och du kommer att märka att den här byns kamp kunde likväl ligga på "replängds avstånd" från dig själv. Det heter "cost of development" på fackspråk, eller att maximera välfärd hos majoriteten och minimera de negativa effekterna hos minoriteten...vilket oftast sker genom monetär kompensation. Helt legitimt när man tillämpar tillväxt ekonomisk politik, inte så legitimt om man använder sig av "buen vivir"-konceptet för att definiera vilken värld man vill leva i framtiden.

Utan att söka, hittade jag roten till det goda livet. Utan att veta vart jag var på väg, reste jag tillbaka till framtiden; till den framtid jag själv skulle vilja leva i.  

Låt mig presentera goda livets rot: "buen vivir"

Buen vivir, jag hörde om det första gången för något år sedan. Då utan att reflektera över innebörden destu mer. Jaha, ja - att leva ett gott liv, det låter ju bra, det vill vi väl alla, slut tänkt. Men så började "buen vivir" uppenbara sig allt oftare, och jag  själv var väl allt mer mottaglig för information som tidigare inte passat in i min programmerade nordiska hjärna. Ju mer jag hörde, destu mer fascinerad blev jag av det här konceptet. Allt började liksom falla på plats.

Buen vivir är alltså ett koncept, eller närmast en livsfilosofi, som används av många ursprungsbefolkningar i Amerika (känner själv till Sydamerika, men jag tror att också de nordamerikanska indianstammarna har något liknande begrepp i sitt sätt att se på världen). Det är ett brett koncept, vars innebörd skiljer sig lite beroende var på kontinenten man befinner sig. I Ekvador heter det 'sumak kawsai' på quichua och är sedan 2008 en del av landets grundlag. Orsaken att begreppet vunnit terräng de senaste åren har antagligen att göra med de allt intensivare konflikterna mellan lokalbefolkningar och stora investeringsprojekt (naturresurser, energi, industrianläggningar). Buen vivir har kommit att bli lokalbefolkningens (oftast indianstammar) svar på den dominanta modellen för dessa länders framtida utveckling: den som baserar sig på ekonomisk tillväxt via export (av naturresurser), utan destumer hänsyn till varken lokalbefolkning eller miljö. Buen vivir är lokalbefolkningens svar på tal, ett helgenomtänkt alternativ (äldre än namnet "Amerika"); de vill satsa på något annat än linjär utveckling; de vill ha livskvalitet framom nedsmutsade vattendrag, tillgång till och självbestämmanderätt över naturresurserna i deras omgivning, de vill inte bli offer för globaliseringen, utan leva ett liv där makroekonomiska siffror har liten betydelse, men där tillgång till hav att fiska i och bördig jord att odla på och urskog att samla medicinala växter betyder allt för deras egen existens och fortbestånd.

Nu kan du ju undra, precis som jag någon gång i tiderna när jag inte var destu mer inkommen på ursprungsbefolkningarnas kamp om överlevnad, vad allt detta har att göra med oss uppe i Norden. Mycket, är mitt svar. I mina funderingar över "hållbar utveckling"-konceptets egentliga innebörd i går, kom jag aldrig riktigt in på vad hållbar utveckling kanske egentligen skulle kunna betyda. Voilá - buen vivir.

Buen vivir är inget linjärt koncept, utan de som lever enligt den här världssynen ser på livets gång som något cirkulärt, det handlar inte om att sträva mot bättre och bättre resultat, utan helt enkelt om att leva i balans med omgivningen, i symbios med naturen, på naturens villkor.  Och det handlar inte bara om hur vi människor förhåller oss till vår omgivning, utan precis som ordet "cosmovision" (världsyn på spanska, används ofta för att förklara "buen vivir") insinuerar så handlar det om precis allt i vår vision över vårt kosmos. Allt från hälsa, till relationer, till "meningen med livet"... kort och gott allt mellan himmel och jord. Allt är kopplat till varann och om allt är i balans, då lever vi också ett gott liv. Tänk så lätt! Tänk så logiskt! Att inte Brundtlandkommissionen tänkte på det när de plitade ner sina teser om en hållbar framtid...

Och det är just där skon klämmer. Att leva i balans på det här sättet skulle betyda att många saker i dagens samhälle skulle anses vara helt förkastliga, som att till exempel acceptera att gruvindustrin smutsar ner vattendrag och sjöar uppe i norra Finland för att bryta ut uran... nej, förlåt jag menade ju förstås nickel... att antibiotikakuren för en smärre öroninflammation tar livet av en hel drös goda bakterier och förstör den inre balansen i upp till ett halvår, att våra grönsaker och frukter besprutas med insektdödande medel som håller på att utrota alla naturliga bistammar runtom i världen, att kossor, höns, grisar och laxar matas med icke-artegen föda, dvs soja, som odlats på andra sidan jordklotet och på samma gång hotar allt vad som heter hälsosam lokalproducerad mat för ortsbefolkningen...Nej men, ser man på, vi är antagligen alla överens om att det här är helt förkastligt! Men varför är inte 'buen vivir' likamed hållbar utveckling då? Jo, som jag ser det så handlar det om strukturer, strukturer som går många århundraden tillbaka, strukturer som är svåra att förändra. För om vi ska leva på det sättet så krävs det lite mer förändring än en gräsätande kossa ute på en ekostämplad äng, eller en naturist-morsa som vägrar acceptera antibiotika för att bota en öroninflammation hos sin 6-månader gamla baby.

Det krävs att vi slutar jaga framgång, status, och prylar. Det krävs att vår utbildning slutar fokusera på allt det där som PISA-undersökningarna mäter och börjar istället fokusera på det essentiella. Det skulle antagligen betyda att en massa välbetalda jobb helt gick upp i rök. Det skulle antagligen också betyda att en massa universitetsutbildningar skulle vara helt onödiga. Det skulle innebära en enorm identitetskris för en stor del av världsbefolkningen... det skulle betyda att en massa politiker skulle snart vara utan jobb, och att en massa banker gick i konkurs (med allt det som det innebär). Och allt detta skulle vara kostnaden för att leva ett liv i symbios med sig själv, med naturen, med omvärlden, med universum...

Men vi behöver inte tänka stort när det gäller buen vivir. Låt oss istället tänka smått. Låt oss börja med oss själva. Och mitt eget credo lyder så här: Jag vill inte jaga framgång, status eller prylar. Jag vill leva ett liv i balans med mig själv, min familj och min omgivning. Hur kan jag göra det utan att behöva ta strid med det stora strukturerna? Ett steg i taget, utan att känna vanmakt...framförallt hejda mig när den inlärda karriärsinstinkten gör sig påmind..Och, försöka förmedla sådana värderingar till mina barn att det för dem blir helt naturligt att leva på sådana villkor.

Som titeln i en akademisk artikel jag går omkring och bär på heter: Buen Vivir - Today's Tomorrow.



8.12.12

Vilken värld vill vi leva i?

Den ursprungliga tanken om hållbar utveckling var god:

For att citera Brundtlandrapporten fran 1992, så skulle hållbar utveckling vara något som "tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov." Så tanken var god, och logiskt och enkelt låter det ju också: vi ska bara använda såpass mycket resurser som vi behöver, och absolut inte använda oss av våra barns, eller deras barnbarns tillgängliga resurser...Lite i stil med Gandhis välciterade mening: "there is enough for everybody's need, but not enough for anybody's greed". Ja just precis så, då blir nog allt bra, och vi ser framför oss hur våra egna barnbarnsbarn lever ett lyckligt grönt liv med sina barn om sisådar 100 år.

Så här just innan juletid kan man ju bli lite fundersam om allt står rätt till med den där hållbara utvecklingen... greed...need..... shoppingcentren proppfulla men hekstiskt shoppande konsumenter. Själv går du antagligen runtomkring och funderar  pa vad du ska köpa åt varje familjemedlem, vad kan de vilja ha det här året, något som de verkligen blir glada över...och behöver... behöver... behöver....greed...need...greed. Vänta lite nu... vad behöver vi egentligen? På riktigt? Eller menade Brundtlandkommission att allt det där som marknasförs infoör jul verkligen är nödvändigt för oss? Ipads, Lumia, Barbies, Blixten-bilar, gående hundar, gråtande dockor...Greed eller Need? Status eller Behov? Säg mig du. Bara för att mojängen har en ekostämpel betyder ju inte att den tillfredställer ett verkligt behov...eller att den är hållbar.

Något gick snett pa vägen mot en hållbarare värld. Under de 20 åren som begreppet snurrat kring var jord några tusen varv, har vår jord faktiskt blivit mer hållbar? Våga tänka själv nu! Fastna inte pa olika skapta normer om ekolabels, utsläppsrätter, bensinsnåla bilar...I slutändan handlar det om vilken värld vi vill leva i, du och jag, och vilken värld vi vill lämna efter oss till dina barn och mina barn, och deras respektive barnbarn.

Den har youtube-filmen förklarar hur FN:s Agenda 21 (handlingsplanen for Brundtlandskommissionens "hållbara värld") håller på att skapa en värld där befolkningen är centrerad i urbana centrum, kontrollerade av olika paragrafer, subventioner och incentiv som ska hjälpa oss att få bukt med "climate change".



All befolkning bor i höga hus i innerstan och som får sin mat från flervånings "odlings- malls" ...not kidding, läste en gång i Finnair-tidningen hur holländarna håller på att utveckla sådana odlingar: "too feed the growing world population"...har inte de där som skrivit alla dessa rapporter lärt sig i skolan att det är fult att använda klyschor, det är MINUS-poäng i studentskrivningarna, ju!

Vill vi leva så? Vi finländare som ännu för två generationer sedan (eller ännu i vår egen barndom)  satte vår egen potatis i jorden och plockade våra egna äpplen från träden. VILL vi faktiskt äta genmanipulerad, laboratorieframkallad mat och leva våra liv instängda i städer utan kontakt med naturen där ute? Tänk efter nu, på riktigt... Sträck upp handen den som vill!  Nej, jag tänkte väl det. Det VILL vi ju inte. Så varför låter vi det här hända, "in the name of sustainable development", rakt framför ögonen på oss?

Jo, kanske för att vi inte har tid att reflektera. Kanske for att vårt hektsiska urbana liv gjort att vi inte hinner tänka, utan låter någon annan göra det för oss...kanske för att vår urbana identitet inte låter oss erkänna att vi är beroende av att någon annan hämtar in mat på bordet till oss - och därför, för att vi ska kunna leva ett välbergat liv i innerstan, är vi beredda att tillåta att vår broiler har fyllts med hormoner och antibiotika för att kunna vara i en frysdisk nära oss pä mindre än 6 veckor fran födseln. Ursprung - okänt. Men vad spelar det for roll, den finns ju där i frysdisken, eller kyldisken, twentyfour-seven, som jag lärde mig säga under mitt utbytesår i USA (filmen jag länkade till är förresten från min utbytesstad, vilket sammanträffande!).

Ja just det ja, den här bloggen skulle ju koncentrera sig på det goda! Inte skapa vanmakt och ångest. Förlåt, jag höll på att förivra mig i mina onda tankar igen...  Alltså, för att återgå till mitt nya mantra: "roten till det goda livet": vilken sorts hållbar värld vill vi leva i? Vad är dina framtidsplaner? Vågar du tänka längre än vad din identitet och utbildning tillåter?

För mig orsakade nämligen de här tankarna en ordentlig identitetskris. Men nu är jag beredda att våga tänka dem fullt ut. Jag vill nämligen återuppta kopplingen till landsbygden, medan den ännu finns kvar. Och jag är överlycklig över att jag inte är ensam om de här tankarna. Under det senaste året (senast för någon dag sedan) har jag träffat många som antingen går omkring och drömmer om samma sak, eller som faktiskt redan håller på att återuppbygga en levande landsbygd (kolla t.ex. bloggar som underbara clara, signes hus, lev mer pa mindre). Så där på riktigt, utan EU-stöd och utan Centerns "politiska hjälp" (hejaheja!). Det gör mig så glad, sa glad! Tillochmed uppe i kalla Norden finns det folk som vill trotsa vårt tuffa klimat och satsa pa ett hållbarare liv ute pa landsbygden. Tummen upp och kämpa på! Tillsammans kan vi! Tillsammans kan vi skapa en hållbär värld i ordens sanna mening!

Jag slutar med en inspirerande Tedtalk-session, för den som är intresserad av utvecklingen annorstädes, i Amirika (nord-amirika som min sydamerikan skulle tillägga...). Där hörni, där är "farmer's market" redan en stor grej... Tänk om Hagnäs och Vasa torg skulle vara proppfulla med lokala försäljare igen. Vilken dröm! Speciellt så här i midvintertider...






3.12.12

Pånyttfödelse

Jag har prövat på att blogga i flera omgångar och jag måste erkänna att jag tycker om att blogga! Men mina två tidigare bloggar har till sist uppslukat för mycket av tankeverksamheten uppe i hjärnkontoret och därför är de lagda på is. Dessutom tyckte jag inte ens själv om vad mina tankar fick mig att plita ner på papper. Det var som om bloggarna och min hjärna var i maskopi, de ville inte släppa mig, inte fast hur jag själv ville fokusera på det vackra. Ändå slutade det i en lång kakofoni av kritik till höger och vänster och domedagsprofetior som jag är ganska säker på att ingen vill läsa på daglig basis. Så jag lade av. Tvärt. Fattade beslutet på bara några minuter, och klippte av banden.

Paradoxalt nog var det så att jag egentligen just precis i det ögonblicket hade massor som jag ville skriva om. Massor av upplevelser och fina tankar som jag ville förmedla. Men ibland måste man ta en paus för att komma igen. Ibland måste ta ett steg tillbaka för att kunna se klart. Jag är fortfarande inne i den processen. Men ändå vill jag börja skriva igen, kanske inte lika ofta och inte lika intensivt som tidigare. Men jag vill berätta om mina goda tankar och om mina upplevelser som fått mig att tänka på det sätter, för att förhoppningsvis via mina ord hjälpa andra som funderar på liknande saker att våga hitta rätt i sina egna tankar.

Jag har nämligen länge känt att jag lever ett liv mellan två världar, en yttre värld som gör mig bara frustrerad och olycklig och en inre (fantasi-)värld som fyller mig med värme och hopp inför framtiden. När jag slutade blogga för en månad sedan hade jag just bestämt mig för att fokusera på det som gör mig lycklig. Jag valde att bejaka roten till det goda och låta ödet ta hand om resten. Sedan dess har jag för var dag som gått känt mig alltmer övertygad om att mitt val var det enda rätta. Tillsvidare har det valet bara fört mig in på andras historier om "det goda livet", jag har sett, hört och fått ta del av otroligt vackra och inspirerande livshistorier i en värld fylld av motstånd i form av attityder och nedärvda strukturer. Men istället för att gripas av hopplöshetens vånda har jag låtit mig inspireras av alla dessa vackra berättelser. Det är min dröm att i framtiden kunna leva ett liknande liv. Därför kallar jag min pånyttfödelse inom bloggvärlden för "Roten till det goda livet" - en blogg om det goda i livet.

Följ med på min resa om du vill veta mer!