Jag hamnade in på en debatt om
smärtstillande och förlossningar och huruvida sådana förlossningar som sker utan smärtstillande får kallas naturliga eller inte.
Orsaken att jag yttrade mig var att jag förundrats över kompisar som ännu två-tre år efter att ha fött sitt barn kan prata om det som "jag minns det som igår, minut för minut", "det var en magisk upplevelse", "det var då jag insåg att min kropp är starkare än vad jag var medveten om", eller "jag kom i kontakt med en inre kraft som jag inte visste att fanns". Själv försökte jag mig på en förslossning utan epidural men i något skede lät barnmorskan mig förstå att det nog kanske ändå var bäst att låta epidural hjälpa till, och andra gånger brydde jag mig inte ens om att försöka, julen var nära och jag ville börja leva livet som tvåbarnsmamma i en vacker julidyll. Till barnmorskan sa jag så här när vi kom in till bb: vad kan jag göra för att påskynda processen, epidural - jotack! Så för mig att höra vänner ännu två eller tre år senare prata om förlossningen som något magiskt var främmande. Visst var det underbart, de där första timmarna tillsammans med den nyfödda, men själva förlossningsupplevelsen har jag för länge sedan bytt ut mot nya vackra upplevelser som mamma till två underbara barn.
På samma gång, p.g.a. mitt intresse för glutenkänslighet har jag följt inlägg på Facebook från en kvinna som faktiskt
botat sin glutenkänslighet genom kost och alternativa metoder. Hon råkar dessutom vara doula och förlossningsförberedare till yrket. Hennes länkar på Facebook (
Hypnobabies 1,
Hypnobabies Interview 1,
Hypnobabies Interview 2) har fått mig att tänka allt mer på det här med kvinnokraft och kopplingen till moder jord. Utan att mystifiera - ut ska ju ungen, vare sig man vill det eller inte - utan att glorifiera - det finns risker med förlossningar och att lita alltför mycket på moder jord kan i vissa fall ha en dödlig utgång för både mor och barn, så har jag alltmer börjat fundera på vad vi (igen) förlorat då moderna vetenskapen tagit över vårt uppfattning och framförallt vår upplevelse av att föda barn. Enligt mina egna vänners berättelser och enlight hypnobabies filosofin kan förlossningen vara smärtfri utan smärtstillande. Enligt alla storyn som kommer via mamma-tidningar, förlossningsförberedelsekurser och samhället i stort så hör det till att förlossningen är smärtsam - om man inte tar smärtstillande då, som tar hand om en del av smärtan men inte allt. Handlar det faktiskt om vår egen inställning och uppfattning? Kan det finnas någon sanning i att vi har en inre kraft som kan aktiveras när vi föder barn? En kraft som lamslås av smärtstillande som epirdural eller lustgas? Och hur naturligt är det egentligen att droga sig själv och sitt barn i en stund som denna?
Jovisst, det finns förlossningar med dödlig utgång - men vad säger statistiken egentligen om de som väljer (obs väljer, inte tvingas till som i vissa av världens länder där bristen på primärvård kan vara livshotande för gravida kvinnor) att föda utan smärtstillande? Är deras liv och barnens liv mer i fara än någon som väljer epidural, eller kanske t.o.m. kejsarsnitt? Enligt läkaren Chris Kresser kommer epiduralen med många sidoeffekter (
Epidural side effects and risks). Dessutom, I många länder får den gravida själv välja kejsarsnitt, eller hur förklarar vi annars att
över 30% av förlossningarna i USA sker via kejsarsnitt, medan WHOs rekommendation är att kejsarsnitten skall vara mellan 5-10% av förlossningarna för att undvika flest komplikationer. Vad är naturligt i dessa fall? Vad är normalt? Vår uppfattning av det normala och naturliga är socialt betingat. Till all lycka håller valfrihet på att bli allt normalare, och det naturliga allt naturenligare (Se alla övriga Chris Kressers inlägg om naturlig födsel här:
Eftersom det är ett tag sedan jag lämnade mainstream och slutade tro på rådande uppfattningar om vad som anses normalt och naturligt i vårt samhälle idag, välkomnar jag dessa alternativa tankar och metoder. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det är problematiskt att kalla en sådan förlossning för "naturlig", än mindre varför de som väljer den vägen till att bli mamma inte får visa sin lycka över att ha valt den vägen och dessutom ha stärkt sin inre kraft och koppling till moder jord.
Jag ser nu själv fram emot att läsa den här boken:
Women who run with the wolves av författaren Clarissa Pinkola Estés.
"Drawing from her work as a psychoanalyst and
cantadora ("keeper
of the old stories"), Dr. Estés uses myths and folktales to illustrate
how societies systematically strip away the feminine spirit."
Låter verkligen häftigt för en som mig som är intresserad av hur olika sorters berättelser, vare sig representerade i
mediatexter eller andra sorters texter, formar vår uppfattning om vad som är legitimt, dvs "normalt" eller kanske "naturligt" beroende på hur man vill definiera den termen.
