Kvinnodagen till ära: hyllning till en kvinna vars liv ej längre är, och en obekväm sits för Finnfund just nu

Kvinnodagen till ära tänkte jag förgylla er dag med berättelsen om en sann kvinnlig förebild.

För några dagar sedan blev miljö- och ursprungsbefolkningsikonen Berta Cáceres i Honduras mördad i sitt hem. Hon kämpade för miljön och för ursprungsbefolkningens rätt att leva på sitt sätt, dvs att få leva sitt liv på sitt sätt utan påtvingad gruvdrift och tvångsförflyttningar i samband med stora dammbyggen.

Så här i korthet kan jag förklara de större sammanhangen på följande vis: med gruvdrift kommer behovet att stora mängder elektricitet, den går att fixa tämligen koldioxidneutralt enligt nuvarande kalkyler (det diskuteras idag om flodområden egentligen binder mer koldioxid när de är fria från dammar och således är det tveksamt om vattenkraft är så koldioxidneutralt som man hittills räknat med) med hjälp av stora dammar. Dammar planeras oftast in på väldigt bördiga områden där mänsklig bosättning existerat i tusentals år just precis av den orsaken: jorden ger bra mycket bättre skörd nära vattnet i floden än långt uppe på torra land. Dessutom har de här tusenåriga bosättningarna en nära relation till platsen de bor på; naturen och det forsande vattnet i floden är en del av deras livskraft, dammbyggen förstör inte enbart lokalbefolkningens egna förutsättningar till liv på den platsen, de tar livet av den heliga kraft som finns inneboende i naturen de samlever med.

Det var det här Berta Cáceres motsatte sig: dammbyggen som skulle betyda död och förstörelse för hennes folk lenca-indianerna i Honduras. Trots dödshot fortsatte hon kämpa emot storinvesteringarna och miljöförstörelsen i lenca-folkets hembygder i Honduras.

Finland var också med på ett hörn i Honduras. Dammbygget som Berta kämpade så hårt emot var delfinansierat av Finnfund. Finnfund anser däremot att de inte har någon som helst delaktighet varken i mordet av Berta eller ursprngsbefolkningens protester, eftersom 'rakentamisalue ei ole alkuperäiskansojen aluetta' (byggplatsen inte är ett område där ursprungsbefolkningen bor), utan områden hade köpts av privata ägare (vilket iofs inte utesluter någonting utan en djupare analys av ägandeförhållandena, lagstiftning och hur uppköpet gått till, exempel på det finns det gott om från andra delar av världen). Finnfund säger att man lyckats minimera de sociala riskerna genom att flytta på bygget så att det inte går igen den byn som motsätter sig den. Man ser också till att legitimera bygget med all den el som skulle komma till förmån till över halv miljon av den lokala befolkningen. Det man i de här uttalandena glömmer att säga är just den här kopplingen mellan dammar och gruvdrift, och att elen inte alls i första hand behövdes för att Juan, José och Carlos skulle kunna titta på fotbollsmatch på tv, utan för att hålla igång storskalig gruvdrift till förmån för någon helt annan än den lokala befolkningen.

Finnfunds syn på minimeringen av sociala risker är också snäv. Om ursprungsbefolkningens egen livskraft existerar i en levande natur, och i en levande flod - ja då kan man inte förvänta sig att de skulle bli mer välvilligt inställda till ett dammbygge bara för att det flyttat några kilometer bort, fortsättningsvis med intentioner att 'ta livet av' kraften som existerar i en orörd flod. I ursprungsbefolkningars världsyn är naturen och vattnet i floden en del av en större helhet, bygger du en damm i floden så tar du livet av helheten. Det här gäller inte bara lenca-folket utan det är en rättså vedertagen syn på liv/död/andevärlden i olika ursprungsbefolkningars världsbild (läs t.ex. om systrarna Quintreman och deras kamp mot dammbygget i Chile som jag skrivit om tidigare här:Om rötter - Nicolasa Quintremans och mina egna).

Kvinnodagen till ära vill jag därför hylla alla dessa fantastiska kvinnor som genom sin outröttliga kamp tvingat de som inte ville se att öppna ögonen för en annan värld, en värld bortom det monetära, en värld vars värde inte går att värdera i världsiga pengar. Berta Cáceres, Nicolasa Quintreman (och hennes syster, Berta även hon) ni är mina förebilder. För mig har feminismen och kvinnodagen för länge sedan slutat handla om fördelningen av flick-, och pojkfärger på kläderna i mammalådan, eller om  kvinnors rätt till lika lön (i ett system som lever på andras bekostnad). För mig handlar kvinnodagen om kvinnans och mannens rätt till ett fullvärdigt liv, ett liv fritt från aktiviteter som berövar oss alla förutsättningar för fortsatt liv i framtiden.

Jag hoppas att Berta Caceres död för med sig något gott. Jag hoppas att trycket på Finnfund nu blir så stort att de blir tvungna att dra sig ur. I ett fräskt uttalande säger Bertas familjemedlemmar att Finnfund (och andra investerare i projektet) var delskyldiga till mordet. Jag hoppas att alla vi här i Finland får upp ögonen för vad som händer med alla dessa skattefinansierade utvecklingsfonder, vare sig de styrs av privata eller offentliga aktörer. Lokala protester handlar inte bara om dem där långt borta och deras konstiga inställning till projekt som kommit till för att 'hjälpa dem ur fattigdom' (precis som dammbygget ovan legitimerades, det skulle ge el åt en behövande befolkning)- det handlar också om oss och hur vi genom vårt tysta samtycke låter finska bolag göra lukrativ business på bekostnad av andra och totalförstöra den värld som är deras.

Känner du dig maktlös i denna värld där patriarket dominerar? Här kan du hjälpa till att skipa rättvisa i mordet av Berta Cáceres, det är bråttom: TAKE ACTION: #JusticiaParaBerta and #SeguridadParaGustavo

Har kan ni se Bertas tack tal då hon vann Goldmans miljöpris förra året:

Om död och misär och konsten att kunna leva i nutid

Jag har återvänt till den uppkopplade civilisationen. I en vecka bodde vi ute i fiskebyn dit wifi och andra moderna manicker ännu inte gjort allför stort intrång. I en vecka njöt vi av att leva i nuet, min familj och jag. Men egentligen levde vi i det förflutna. I alla fall enligt dottern, som efter att ha besökt en Mapuche-by en kväll utbrast: 'mamma, i går var vi i förritiden'. Men jag svarade, fast det är ju i nutid. För det finns ingen skillnad i tid, vi är ju alla här och nu just nu. Inget som säger att de som lever uppe i bergen i utkanten av denna fiskeby ska följa någon sorts tidsresa som för dem till 'nutiden' som någon annan lever någon annanstans. Speciellt inte om de inte själv vill. Och de vill de inte, inte på basen av de diskussioner vi förde medan vi var där. De söker balans och samvaro med naturen, de vill inte vara uppkopplade med wifi, de vill inte ha någon som erbjuder dem rinnande vatten som kostar dem skjortan då de själva kan ordna så att de har rent rinnande vatten rakt från bergen. Enligt statistiken i Chile gör detta dem till extremt fattiga, enligt dem lever de gott och inte i någon misär. De har sin jordplätt, sin by, sin ruka (huset som mapuche-indianerna bodde i förr) som de byggt på talko ('minga') för att kunna samlas och träffas med andra som bor i byn. De säljer sina ekologiskt odlade grönsaker (med rent mineraliserat källvatten, direkt från berget) till stadsbor som gästar fiskebyn om somrarna. De odlar sin egen potatis, plockar sina egna bär och gör sylt som även den säljs under sommarmånaderna.

Igår då vi tog bussen in till stan från denna lilla avkrok var jag på god väg att börja gråta då jag tittade på de grönskande bergen, de gräsbätande kossorna, hönsen, de små - i mina ögon - eländiga husen som knappt hade hela fönster längs med vägen tillbaka till 'civilisationen'. Jag kände sorg och vemod. Tänk, under min livstid har jag aldrig i min närmiljö ute på landet sett så många gräsbetande djur. Kossor, getter, får. Ja och så ankor och höns. Aldrig. Landsbygden har så gott som alltid varit nästan helt tom på djur. Bara sädesfält efter sädesfält som nöjer säg för vinden.... Tänk att det finns ställen där djuren ännu går fria och lever i sin egen rytm. Tänk att det finns ställen där hela byn lever som den danske bonden lär. Och vi kallar det för misär. Varför har vi tappat greppet om det cirkulära livet? Där djur och människor är sammanflätade i en välfungerande helhet? För just nu finns det nog inga tecken på att vi i Finland skulle ha koll på vad som är välfungerande, i alla fall inte på basen av alla dessa djurplågeriavslöjanden som kommer in från när och fjärran. Om man tar bort oljan ur ekvationen i vårt jordbruk har vi en total kollaps, inte en välfungerande helhet.

Därför känns det väldigt väldigt konstigt att läsa om hur någon kan vara rädd för att en befolkad landsbygd där var och en odlar sina egna morötter skulle kunna leda till död och misär. Hur tänker man där liksom? Visar inte verkligheten som just nu spelas upp i alla nyheter på något helt annat? Den snabba urbaniseringen över hela världen leder till konflikter och krig, den slår ut mängder med arbetsföra och duktiga människor som tvingas söka jobb under slavliknande förhållanden. Dwn tvingar folk på flyt från sina hem för att söka möjligheter att livnära sig på annan ort. Den här urbaniseringen är påtvingad på folk som inte längre har tillgång till en liten jordplätt för att odla sin egen mat, sköta sina egna (eller andras) djur, för att storbolagen behöver tillgång till stora arealer av LAND för gruvdrift och för monokultur i form av palmoljeplantage, sockkerör, soja, eukalyptus. Och de som inte tvingas ta sig in till städerna för att försöka klara av livhanken blir istället förgiftade där de bor för att storbolagen förpestar deras luft med gifter, det enda som fungerar när man odlar mat i form av monokultur. Är det konstigt att det behövs mycket mediciner i en sådan modell? Ja listan skulle kunna göras hur lång som helst på den form av samhällsstruktur som krävs för att största delen av befolkningen ska kunna leva i urbana miljöer utan att ta ansvar för den mat de äter. Jag under hur någon klarar av att leva ett liv helt utan att befatta sig med den lilla parentesen gällande dagens och framtidens jordbruk - i fall det är så att städerna ska stå för de hållbara lösningarnas för planeten jordens mattillförsel. Förstår. Inte. Alls.

Sen tänker jag om och inser att det ju givetvis är på det viset, att hon ju faktiskt har helt rätt: Det skulle ju naturligtvis innebär både död och misär om folk skulle få för sig att flytta ut till landsbygden och frivilligt sadla om, skaffa sig ett par kossor, några hönor, får och gätter, ja kanske t.o.m. en gris eller två. De skulle innebära död och misär, för en del, men inte för alla. Det skulle innebära död och misär för dem som idag livnär sig på lögner, de som skor sig på de utsatta med att konkurrera ut den hälsosamma maten med bränsleslukande processade matliknande produkter. Det skulle innebär död och misär för dem som inte är beredda att ge upp sin privilegium som förslöade stadsbor som inte har en aning om varifrån maten kommer, eller ens bryr sig det minsta om att deras egna åtaganden och konsumtionsmönster smutsar ner och förstör för dem som vill leva ute på landsbygden enligt en annan modell. För det är ju så att OM vi nu mot förmodan skulle lyckas vända skeppet (det håller på att hända redan, men i det tysta, så kanske bästa att inte tala om det för mycket för de högre makterna kan gå och bli nervösa och hitta på en massa rackartyg som leder till en massa onödig död och misär...) så skulle det ju givetvis betyda att en viss sorts livsstil skulle bli överflödig, en viss sorts 'expertis' skulle inte längre anses vara någon expertis, utan ren och skär dumdristighet. Det skulle innebära att matens pris skulle få vara på just en sådan nivå att det inte leder till en massa död och misär ute på landsbygden - och det kan ju faktiskt då hända att det blir lite besvärligare att leva gott och bekvämt inne i stan, att allt inte skulle komma gratis då. Att man skulle bli tvunga att välja mellan en ny Iphone, ett gymkort eller ren och äkta mat som man mår gott av. Om det är det hon syftar på med död och misär så förstår jag precis vad hon menar. Men det kan hända att vår värld som helhet skulle må gott av en sådan utveckling. Men kanske jag romanticerar...

För att återkoppla till inledningen på detta inlägg vill jag ännu understryka att det finns inget som säger att någon lever i det förflutna medan andra lever i nutid. Vi lever alla just nu i vår egen nutid. Vartåt världen är på väg och vem som blir tvungen att anpassa sig är inte förutbestämt. Inte kan vi heller tvinga någon som vi själva anser lever i det förgångna att börja leva som oss. Tänk om det är vi som lever fel, och i fel tid? Tänk om det är vi som borde tänka om? Nutid är nutid och någon annan tid kan vi inte rå på. Men vad vi kan göra är att tänka lite bredare, bredda på våra antaganden om hur vår livstil påverkar den störra helheten som vi är en del av och beroende av för vår egen existens och styra våra val mot framtiden utifrån just den helheten och dess konsevenser.


Här några bilder från min 'romantiska upplevelse' på landet förra veckan. Såg inte mycket död. Vad som uppfattas som misär har jag däremot kommit fram till att är upp till var och en att bedöma själv. Destu mer jag vistas med dem som jag förr på basen av tidningsreportage eller bilder skulle ha kategoriserat som 'fattiga som lever i misär' ju mer inser jag min egen inskränkta livssyn och min förmåga att bedöma om någon annan anser att de själva lever i misär eller ej.

Hashtagkampanjen #räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma

Jag ska skriva mer om mina reflektioner kring detta med att starta en folkrörelse för att rädda ett bibliotek lite senare. Det är nämligen smått ironiskt hur jag precis just idag sitter och filar på en akademisk text där jag argumenterar att lokalbefolkningen ibland inte har någon nytta av media då man ska försvara sina intressen gentemot staten och storbolagen och just i den stunden blir jag själv uppringd av pressen för att bli utsett till frontfigur för bevarandet av biblioteket i Brändö. Jag känner mig aningen priviligierad för jag vet att i andra sammanhang skulle den enskilda individens röst totalt ignoreras, speciellt då det gäller sånt som att rationalisera och att respektera de 'ekonomiska realiteterna'.

Men jag är ödmjukt tacksam för min priviligierade position i detta sammanhang, det att jag råkar ha rätt sorts Facebook-vänner gjorde att mitt lilla försök att rädda bibban blev till nyhetsstoff på mindre än ett dygn. Nu hoppas jag förstås att andra hakar på. Vi har redan lånat två stora kassar med böcker hos oss. Det finns mycket kvar i bibliotekshyllorna så skynda på och gå och låna nu medan det ännu går att visa att du bryr dig!

Jag har satt upp några bilder på Instagram med hashtaggarna #räddabrändöbibban och #lånabokhyllornatomma. Borde förstås ha satt ut de finska versionerna på samma gång men det var mer än vad min hjärna klarade av en dag som denna.

Här kan ni läsa Vasabladets reportage, imorgon finns det med i pappersversionen.

Den andra storyn och om att våga sig ut ur sin comfort zone

Egentligen ska man inte behöva hitta på några nya storyn, så som den där filmen som jag länkade till igår ville påstå. Egentligen finns de där storyna redan här i bland oss. Det stör mig omåttligt mycket i alla dessa små korta videosnuttar då det alltid proklameras att "humanity" är problemet. Nej, inte 'all of humanity'  utan enbart en del. Det finns många mänskor som inte lever tärande på vår jord. Vi bara låtsas som om de inte fanns. Eller förmår inte se dem, för vi har blivit förblindade av retoriken som kallar den där andra storyn för "primitiv", "olönsam", "hippie", "bakåtsträvande", "omöjlig". Men den finns. Det handlar bara om att våga se den för vad den egentligen är.

Jag sitter just nu och analyserar texter som är så beskrivande om vad som händer när den här dominanta världuppfattningen som många av oss just nu lever i (kalla den modernitet, kapitalism, postindustriell, postmodernistisk, utvecklad, västerländsk - den omfattar alla de där terminologierna) konfronteras med den andra storyn. Vad händer i dialogsituationen mellan dessa två? Finns det någon möjlighet till att skapa en dialog, där båda parterna kan lära sig av varann? Nej inte så länge som den dominanta världsuppfattning låtsas vara överlägsen den andra, inte så länge vår världsuppfattning låtsas som om den är lösningen på både våra och de andras problem utan att förmå sig att inse att den egentligen faktiskt är den som orsakar mest problem. För att skydda sig från att ta skada kan inte den där andra storyn ingå i någon "dialog", eftersom den här moderna retoriken kväver den och osynliggör den med ord som "primitiv", "bakåtsträvande", "irrationell", och "omöjlig".

Vad gör de som förvaltar den andra storyn? De bygger murar och försvarar sig själva, de dra sig undan, de bygger upp ett självförsvar - men ett självförsvar som inte ger oss på andra siden möjlighet till eftertanke. Murar, osynliga eller reella, kan inte bryta modernitetens förbannelse: de kan inte utmana oss som lever i den moderna verklighetsuppfattningen att omvärdera vår uppfattning om de andra. Enbart dialog och möten kan göra det. Men sådana dialoger och möten får inte handla om förtryck och osynliggörande utan om att skapa förståelse och självinsikt. Möten som får oss att förstå att vår story inte är den enda, det finns andra där ute, men vår story håller på att äta upp dem - det är den sortens dialog jag tycker att vi behöver just nu.

För en tid sedan såg jag en videosnutt om västerländska modebloggare som åkte till en textilfabrik i Asien och fick testa på att jobba som textilarbetare där. Sådana möten uppmuntrar till äkta dialog. Jag har inte ännu sett en dokumentär om telekommunikationsbolagens högsta styrande organ som åker till områden med gruvkonflikter och lever tillsammans med ortsbefolkningen eller ursprungsbefolkningen i någon månad på deras villkor. En sådan dokumentär skulle jag vilja se. Vad händer när de inser värdet i andra värderingar än maximerad vinst? Vad händer när de inser att deras suktande efter råmaterial som ger dem höga bonus och en fin bil, utarmar lokalbefolkningens möjlighet till att försörja sig på sitt sätt? För några år sedan såg jag dokumentären "blybarnen". Den handlade om en svensk firma inom gruvindustrin som på 80-talet skeppade giftiga tungmetaller från en gruva i Sverige till Chile, i (den blåögda) tron om att den fanns en facilitet i norra Chile som tog hand om avfallet. Chefen som skött affären åkte 20 år senare ner till Chile för att se vad han ställt till med. Blyet hade dumpats i utkanten av en stad i norra Chile, där hade barnen åkt rutschkana i dammet i flera år - tills de alla blev sjuka. Man kunde följa svenske chefens resa till insikt på nära håll. Det var en tung men bra och nödvändig film. Jag önskar det fanns fler företagschefer som var beredda att lägga sig själva i blöt. Utanför styrelserummen och kraven om att maximera vinsterna. Det är just där i den situationen som dialogerna på riktigt kan börja uppstå.

Nyckeln till framgång är att våga stiga ut ur sin egen "comfort zone" och se livet här på jorden från den andras synvinkel. När man en gång gått på deras gator och vågat leva sig in i deras liv, då ser man den andra storyn och kanske först då kan en äkta dialog uppstå.

Här en insiktsfull text som handlar om just detta:
Decolonize the Consumerist Wasteland
Det mest talande i den texten var det här:

"If there is any hope for the world at all, it does not live in climate-change conference rooms or in cities with tall buildings. It lives low down on the ground, with its arms around the people who go to battle every day to protect their forests, their mountains and their rivers because they know that the forests, the mountains and the rivers protect them.

The first step toward re-imagining a world gone terribly wrong would be to stop the annihilation of those who have a different imagination – an imagination that is outside of capitalism as well as communism. An imagination which has an altogether different understanding of what constitutes happiness and fulfillment."

Ny story sökes, med ljus och lykta

En vän länkade den här filmen till mig:
.

Den berättar om hur vi i det moderna samhället blir lärda från barnsben att tänka individualistiskt, om att föredra tävling framom samarbete och om allt det där andra somt tycks ha gått fel i vår sociala programmering för att kunna fungera på ett sätt som gynnar oss själva och vår miljö.

Jodå, jag instämmer med mycket i filmen. Själv inspireras jag mycket av Charles Eisensteins skriverier just nu, om hur vi för att kunna göra något åt miljöförstörelsen i vår värld idag måste klara av att bygga nya storyn, om hur viktigt det är att våga föreställa sig en så vacker värld som enbart hjärtat vet om att finns, om hur det är viktigt att bryta sig loss från gamla tankemönster.

Jag är helt med på den idén. Men, just nu kör jag runt stan i lilla toyotan några varv per dag för att alla barn ska få sitt. Ett lär sig finska på ett dagsläger med 4h, ett annat underhåller en kompis på förmiddagarna, ett tredje behöver tanka närhet mitt på dagen och sen är det ännu simskola på kvällarna. Gissa hur mycket bensin jag bränner just nu? Gissa hur mycket av den gamla storyn som gynnas av att jag försöker räcka till (med hjälp av lånad bil) på alla håll?

Jag har kommit ganska långt i mina tankar om roten till det goda livet. Jag känner för det mesta en inre glöd över att världen i grund och botten är obeskrivligt vacker. Jag ser tillochmed den där världen framför mig, trots att media konsistent väljer att fokusera på en mer abstrakt värld som enbart föder rädslor och känsla av hopplöshet. Men, men, men. Det jag inte klarar av är att bryta mönster och strukturer. Jag klarar inte av att gå längre än i tankevärlden med mina tankar. Sen är det stopp. Barnen behöver sommarkläder, det blir en tur till h&m då. Egentligen vill jag ju ha 100% närproducerat och hållbart barnklädesmode. Helst bara en eller två uppsättningar per man, som kräver noll skötsel och noll tvätt. Men det funkar ju inte så. Inte just nu. Strukturerna finns fortfarande där. Slavarna sitter där vid sina symaskiner och syr för brinnkära livet så att mina ungar ska få sommarkläder som de själva trivs i.

Ja, jag kan fantisera mig bort till en vackrare värld. Ja jag ser att kapitalismen enbart är en story. Men det är trots det kapitalismen (och socialismen, nota bene) som byggt upp den verklighet jag lever i. Och utan den är det verkligen svårt att ta sig fram just nu. Vad vi behöver är inte bara mer tankeverksamhet - vi behöver alternativen. Vi behöver mer än bara medvetenhet. Vi behöver drivkraften att slå sönder det gamla att skapa nytt.

Bloggsidan jag kollar för lust skull fylls av inredningsinlägg, träningsinlägg, och inlägg om det senaste sommarmodet. På något sätt hade jag trott att dagens ungdom var i beråd att skapa det där nya ... men där gick jag bet... de, precis som de flesta andra har programmerats in i den här individualistiska tävlingsinriktade storyn om vårt liv här på jorden. Jag fascineras mycket av det här med inredning just nu. Inte bara av det estetiskt vackra, utan av hur saker som inredning kommit att få ta upp en så stor del av våra tankemönster. Fascinerande.

Hur är det med dig? Ser du den nya storyn klart framför dig? Har du tips på hur man kan börja bygga upp en sån story också i verkligheten? Jag tar väldigt gärna emot sådana tips.

Imorgon kör jag ett varv runt stan först på morgonen, för att sedan återvända hem med bilen som behövs här hemma och sedan ta cykeln till jobbet. Tala om att sitta fast i oljestrukturer alltså...

Drömmen

Vi åker igen. Stipendiet är beviljat. Jag ska vara gästforskare på ett universitet i södra Chile. Familjen kommer med. Drömmen är att hyra ett litet hus uppe på en av kullarna i fiskebyn där jag var för snart tre år sedan. Drömmen är att mina barns (och min mans) ögon skall öppnas så att de kan se den där andra världen med egna ögon. Drömmen är att jag själv ska få uppleva den där otroliga känslan som jag hade då senast. Känslan av detta är ingen dröm, inget jag inbillar mig, detta finns på riktigt, en verklighet bortom det skrivna ordet, en verklighet bortom elektroniska skärmar. Den finns. Den förtjänar inte att inte vara en del av min familjs medvetande, frånvaroproducerad i vår moderna verklighetsuppfattning. Nej den finns fast den just nu känns som en dröm.

Hoppas vulkanerna låter oss åka. Newen, Mehuin.

Måste alla barn ha en hobby?

Är det verkligen så att för att barn ska må bra så måste de ha en hobby? Är det vår uppgift som föräldrar att hjälpa och sporra våra barn att hitta en verksamhet som de kan förkovra sig i på sin fritid, vare sig det är att bli ett ishockeyproffs eller en inbiten bokmal? Det här är frågor som väcktes hos mig efter att ha lyssnat på förra programmet av Familjeliv på Radio Vega. Jag är inte så säker på att svaret på den frågan behöver vara ja i alla lägen.

Jag kan förstå att en hobby som man brinner för är bra att ha, inte för att man har den, utan för att man hittat sin inre passion, kanske sitt livs mening. En hobby är bra för den som verkligen lyckas hitta den gren som bejakar den begåvning som man kanske annars hade upptäckt allt för sent i livet. Vidare kan en hobby hjälpa dem som känner sig malplacerade i den sociala gemenskapen i skolan att hitta en känsla av samhörighet, vilket är nödvändigt för mänskligt välmående. Men för alla de andra då? Ska de faktiskt behöva bli tvingade till att utstå känslan av att aldrig riktigt vara tillräckligt bra, inte ens på fritiden? Ska de tvingas att alltid kämpa mot något avlägset mål, som kanske inte ens är möjligt att uppnå utan en massa uppoffringar? Om ens då? Ska de tvingas att försöka anpassa sig till ännu en social grupp med vilken de känner inte känner samhörighet, på grund av sin egen "udda" karaktär? Eller ska de uppmuntras till andra aktiviteter  även om de själv inte tycker att det här så hemskt inspirerande. Nej, jag förstår faktiskt inte varför alla barn måste ha en hobby.

Kanske det inte är en hobby alla barn behöver, utan ett sammanhang där de känner sig delaktiga och som de själva tillför något till. I den värld vi lever i idag har barnen inte längre en naturlig uppgift att tillföra familjen. Vår moderna livsstil har gjort det möjligt för både oss själva och våra barn att frigöra tid från många av livets absoluta måsten (mat, kläder, värme). Det har gett oss vuxna en möjlighet att satsa på våra barn. I och med detta har det skapats en massa hobbyn som barnen antingen vill, eller inte vill delta i. Om de inte vill, är det enligt Familjelivs föräldrapanels utsago föräldrarnas eller någon annan vuxens uppgift att sporra dem till att prestera. Och jag undrar då om detta är vettigt. Räcker det inte med skolplikten? Ska vi nu också införa en hobbyplikt? Jag kan tycka att det är lite sorgligt att vår samhällsutveckling drivits så långt att vi, för för att finna mening med vårt liv, behöver fylla ut vår lediga tid med ännu mer organiserad verksamhet. Som om våra liv inte också utan dessa hobbyn skulle vara tillräckligt fyllda med en massa konstgjorda måsten och ohanterlig stress.

Min åsikt är att om barnen inte pressades in i en miljö präglad av tävling och prestation skulle de kanske istället ha tid över för en annan sorts aktivitet, nämligen eftertanke och reflektion. Med tanke på hur vår värld ser ut idag, och hur krass vår framtid ser ut att bli om vi fortsätter leva på det sätt vi gör just nu, är sådan "slapphet" inte alls av ondo. Tvärtom är jag övertygad om att ju mindre stress och krav som ställs på barnen, desto bättre chanser har de att axla det ansvar som vi genom vårt sätt att leva tvingar dem till att ta i framtiden. Reflektion och eftertanke kan leda till nya samhällsidéer, nya vägriktningar, nya revolutioner. Ja, att alla har en hobby är viktigt om det är meningen att vi ska fortsätta reproducera den värld vi har idag. Men om vi vill ha en helt ny värld, skulle det inte vara bättre att vi låg lite lågt med att tvinga in barnen i gamla strukturer?

Kunde vi skapa en bättre värld med lite mindre fokus på individualism, tävling och prestation och istället sätta mer fokus på livsglädje? Den där livsglädjen som varje nyfött barn har men som vi sedan berövar dem på när de ska uppfostras till att bli som vi, lika individualistiska, lika stressade, lika jagade av det där eviga självförverkligandet. Tänk om våra barn kunde hjälpa oss styra in vår värld på ett hållbarare stråk om vi gav dem den möjligheten! Men för att göra det behöver vi vuxna också ändra fokus. Vi måste lära oss bejaka barnet i oss själva. Våga släppa tanken om att alla barn måste ha en hobby. Istället för att packa fotbollsväskan en lördagsmorgon kunde vi packa picknickfilten och gå ut på en sommaräng, lukta på blommorna, lyssna på fåglarna. Lägga oss ner i gräset och känna hur härligt det är att vara en del av den här världen, utan krav och utan stress, utan visselpipor och utan välbetalda NHL-jobb. Världen är fin som den är, och det är vi enskilda individer också, med eller utan hobbyer.

Kanske vi kunde vara mer som tjuren Ferdinand och sätta oss under en korkek och lukta på blommorna... Med tanke på hur det skulle ha gått för Ferdinand om han gjort precis som 'alla dom andra tjurarna' som hans mor föreslog i flera omgångar, så tycker jag faktiskt att det här med att lukta på blommorna inte alls är någon dum idé.

Om wellnessyndromet och hur råda bot på det

Här en ny intressant bok om Wellnessyndromet, och ångesten som kommer på köpet om man inte håller måttet. Den skulle jag gärna stifta bekantskap med, om jag hade tid, just nu är jag ju för upptagen (ironin i det hela...). Själv har jag faktiskt skippat tanken på gym och mindfulness just nu. Insåg att jag blir mer stressad av att jag helt enkelt inte hinner eller orkar (ja, jag orkar faktiskt inte vara mindfull i mina vardagssysslor - det är för många virvelvindar som finns runtom mig för att det projektet ska lyckas) och det måste ju vara skadligt för min  kropp att jag känner stress över något jag inte hinner med än om jag låter livet bära mig och ta dagen som den kommer. Har just tvättat två tvättar, satt på jogurtmaskinen, sytt om ett par byxor åt dottern, talat REKO-visioner i telefon.. Allt medan den yngsta dottern också krävt min uppmärksamhet på diverse platser i huset. När klockan slog 10 åkte dottern ut på sovpass och nu tänkte jag njuta av ett intensivt skrivpass i några timmar.

För mig känns det som om "mindulness" och "hetsträning" är aktiviteter som folk ibland tar till för att fylla upp tomheten de känner inom sig. Att istället ta en paus och fråga sig själv vart vill jag komma, vart är jag på väg, lever jag ett meningsfullt (inte mindfullt, utan just precis meningsfullt) liv kan vara mycket viktigare för det egna välbefinnandet i längden.


Det där om maten som klassmarkör som det står i artikeln det håller jag dock inte med om. Vem som helst kan äta nyttigt. Bara för att man är mindre bemedlad betyder det inte att man inte kan äta riktig mat. Jag kan tycka att det finns en gnutta snobberi i sådana argument gällande maten. Problemet är inte att de fattiga inte har tid ork, eller pengar. Utan problemet är främst omedvetenheten och underliggande matberoenden. Varför är vi så benägna att utveckla beroenden? Det är en fråga värd ett eget blogginlägg men en reflektion som jag jobbar på är att beroende uppkommer då man är tom inombords, då det inte finns mening med livet. Det är lätt att ta till socker och andra droger för att gömma och glömma en känsla av meningslöshet. Tänk dig de gånger du jobbat kreativt med något du älskar att göra - brukar du inte då glömma tid och rum? försvinner inte hela suget efter den där extra shotten socker då du befinner dig i det läget (säger inte kaffe här, för ibland behöver i alla fall jag en kopp kaffe för att komma riktigt igång) - sockret använde jag förr som ångestdämpande medicin, dag ut och dag in, då jag tog bort sockret måste jag också ta tag i det som orsakade min ångest, nämligen tomheten, meningslösheten.

Men nej, mat är inte för mig en fråga om klass utan en fråga om emancipation - om att lära sig förstå vad fel sorts mat ställer till med i kroppen och miljön och hitta alternativ som råder bot på problemen.

Igår fick REKOs initiativtagare Thomas Snellman pris för sitt jobb. Heja, heja! Jag tror nämligen att REKO är en modell som kan komma att revolutionera världen - den tillför mening till matbordet genom att få oss konsumenter och producenter att inse vårt ömsesidiga beroende av varandra.  jag som konsument och bonden som producent, vi är beroende av varann! När vi inser denna elementära koppling mellan oss själva som individer och samhället/naturen vi lever i, ja då skapar vi mening, och det är ett steg i rätt rikting mot mindre hets och mera balans!

Storyn som inte längre håller

Här var en bra text om vad som håller på att hända just nu i världen på ett mer kognitivt plan:


Stories That Once Offered My Life Meaning No Longer Satisfy. Have You Felt This Too?


Jag skulle gärna leva kvar i tron att teknologin löser allt. Men för många skandaler, för mycket miljöförstörelse, för mycket sjukdom, för mycket lidande här i världen får mig att tro det inte är så happy som det var på 80-talet  då jag växte upp i radhusidyllen längre. Inte var det då heller men vi visste inte om vidden av problemen då ännu.

Det som stör mig ofta i de här sammanhangen är att alla människor anses vara parasiter på vår jord. "All of humanity". Det stämmer inte. Det finns befolkningar över hela världen, famförallt i de länder som vi tycker om att kalla för "utvecklingsländer" som kämpar emot, ofta med livet som insats, mot denna förödande västerländska sjukdom som kallas modernitet och utveckling (men som förstör deras livsmöjligheter, deras kultur, deras världssyn).

Boken jag läste igår gav bevis på att det finns de som lyckats bygga upp nya storyn som är i samklang med naturen. Frågan är, är vi beredda att göra det här? Är vi beredda att se, att dra upp rullgardinen och verkligen se vår värld från ett nytt perspektiv?

Glad att rullgardinen är på väg oberoende av vad vi gör. Bollen är i rullning.

Felnärda

Jag har snart läst ut boken Malcomido om den argentiska maten. Det är horrorläsning framtill sista kapitlet. Men så kommer ljuset, ekogårdar i norr. Och jag tänker att det låter helt rätt och blir bara så glad. Glad att det faktiskt finns de som ser klart och har lyckats fixa ett gott liv åt sig själv och omgivningen. Sen är jag ledsen resten av kvällen över världens blindhet.

Inte är det lätt inte.

Ska se om jag kan sammanfatta vad boken tar upp en annan dag. Som sagt horror, vill inte äta varken kött eller grönt frå Sydamerika mer (om det inte kommer från ekogårdar då). Hur ska jag överleva framtida resor till vårt andra hemland?

Det farliga F-ordet

Det finns ett ord här i världen som jag anser vara farligt och som aldrig borde få användas utan precision. På nästan varje forskarseminarium som jag deltar i så reagerar jag starkt när det ordet förekommer i texter (och det gör det ofta) och påpekar alltid att författaren ska vara försiktig med just det ordet. Det skapar nämligen föreställningar både hos dem som blir kategoriserade under den benämningen men också hos dem som egentligen inte har en persolig relation till ordet.

Vilket F-ord är det jag talar om?

Jo, just precis: F-ordet som stavar till FATTIGDOM. På engelska POVERTY. De fattiga - the poor. Vi ska ju "eradicate poverty" heter det. Utrota fattigdomen. Men om det här nu är ett så central världsomspännande mål för att hela mänskligheten ska kunna uppnå ett utvecklings -Nirvana så måste vi ju också veta vad exakt som menas med fattigdom.

Egentligen vill jag inte ta tag i det här. Känner att jag inte har rätt till det. Jag har levt ett liv i lyx och överflöd och "who am I to..." etc. Om jag börjar gräva i ordet "fattig" blir jag snabbt diskvalificerad för att jag inte har en personlig relation till vad det innebär att vara fattig, och jag erkänner gärna själv: jag känner inte heller att jag har någon som helst rättighet att lägga mig i de behov som kan tänkas finnas bland de mindre bemedlade i världen. Detta för att A) jag har vuxit upp i ett av de "rikaste" länderna i världen, B) Jag har haft tillgång till vad som klassas som världens bästa utbildningssystem (enligt Pisa etc) och inte bara tillgång - jag har dragit sjutusans nytta av det systemet, C) jag kan välja och vraka bland olika alternativ på hur jag vill leva mitt liv. Så håll tyst nu bara - jag har under inga omständigheter någon som helst rätt att yttra mig.

Men om jag skrivit om afrikanska kvinnors rätt till hemförlossning tidigare så ska jag väl också våga mig på det här med fattigdom. Det är nu jag stänger kommentarsfältet och sätter på traktorhörlurarna, bygger upp mina skyddsmurar och sjunger lala... Here we go...Det är nämligen inte så svartvitt som vi vill tro att det är. Fattigdom är ett ord som i min humbla opinion måste kunna dekonstrueras. Annars kommer vi aldrig att kunna utrota den och uppnå  utvecklingsparadigmens Nirvana.

Igår tittade vi på den här dokumentären: Stacey Dooley: The new drug war. Den visar konsekvenserna av kokainhandeln i Peru dit produktionen nu flyttat från Kolombia. Dokumentären är välgjord, den belyser problematiken från flera olika håll: britten som blivit fast för smuggling och nu sitter i fängelse i Peru, byarna där odlingen brett ut sig, polisen som jagar trafikanter, från en brittisk journalists perspektiv. Hon inser under resan att det här med "war on drugs" inte är svartvitt. Att byborna ju faktiskt odlar kokain för att det är det enda sättet för dem att kunna ta sig ur ett liv i fattigdom - att de nu har råd att köpa både kylskåp och stövlar åt sina barn, och ge dem en "decent education" (ordet "education" hör också till kategorin farliga ord, och jag ska ta mig an det ordet en annan gång). Hon intervjuar några bybor som anser att de olagliga coca-odlingarna är värd uppoffringen att ständigt leva med hotet från drogkartellerna, som hotar hälla bränsle över dem och tända eld på dem om de inte gör just precis som drogcheferna säger. Det finns de som säger att det nu finns mera problem i byarna, mer kriminalitet, men att det ändå är värt det - för nu har de råd att dricka kallt vatten. Och jag tänker, hur i all fridens namn blev det så här?

Nu råkar det ju sig att pga sin olagliga status så är coca-odlingar en väldigt lukrativ business och något som gör den till en mycket stor frestelse för dem som suktar efter ett bättre liv. Och säg mig den som inte gör det - suktar efter ett bättre liv? Väldigt många (inte alla- men många) skulle jag våga påstå. Även här hemma i Finland. Fast här kanske man (hittills) inte behöver ge sig in på den banan eftersom vi i vårt land haft lyxen som jag beskrev i punkt A till C. Men kokainproduktion är inte den enda frestelsen för dem som lever i vad vi definierar som "fattigdom". De utsätts för många frestelser: gruvdrift som riskerar förstöra deras livsmöjligheter, storplantage av alla möjliga olika åtrådda produkter (kaffe, bananer, choklad, soja - to name just a few) som kan kräva en del besprutning och hälsorisker för dem själva. Men eftersom de är fattiga och vill få det bättre ställt, och eftersom fattigdom är det som är det primära utvecklingsmålet här i världen, så sätts tyngdpunkten på just det: att utrota fattigdomen. Hur? Genom att öka det monetära välståndet.

Om fattigdom inte existerade i våra sociala föreställningar, eller om fattigdom definierades i andra termer än monetära och materiella, skulle då dessa lokalbefolkningar låta sig utsettas för terror, hot, kriminalitet, och livsfarliga kemikalier? Om de kände en inre frid och övertygelse över att deras eget liv är värdefullt i sig? Om de hade möjlighet att leva ett värdigt liv i samklang med naturen utan att själv ha blivit övertygade om att de är fattiga och att vara fattig är något dåligt, och fult, någon som måste utrotas, skulle de då verkligen vara villiga att underkasta sig västvärldens krav på än den ena "commodity:n" än den andra? Jag tvivlar.

Och det är därför jag anser att ordet fattigdom på alla världens språk är ett av de farligaste orden som någonsin uppfunnits.  Om fattigdom definierades på basen av andra kriterier, så som avsaknaden av sociala sammanhang, ensamhet, kärlek och inre sinnesro, ja då skulle frestelserna vara andra. De fattiga skulle kanske inte vara de som bor i en liten by mitt i den lukrativa djungeln utan kanske de skulle vara de som trots ett liv präglat av överflöd (se punkt A till C) aldrig hittat sin inre frid. Ödets ironi är väl den att det är just precis dessa grupper som riskerar bli de som upprätthåller efterfrågan på de produkter som coca-odlarna tillhandahåller - för att undgå ett liv stigmatiserat som 'fattigt'.

Så var försiktig mer ordet 'fattig'. Det är ett farligt ord,

Varsågoda, kommentarsfältet är öppet. Jag själv sitter här med traktorhörlurarna på öronen, skygglappar på ögonen sjungades en lalalala-trudelutt, beredd på vad som komma skall...

Kvinnofällor

Hörde igår på nyheterna en kvinnlig ekonom uttala sig över sin oro över att kvinnor inte tänker på sin framtid, hur 40-åringar väljer att downshifta utan att inse vilka konsekvenser det kommer att ha för deras ekonomi när de uppnår pensionsålder. Denna eviga diskussion om kvinnofällor, som alltid fokuserar enbart på det monetära.

I mitt stilla sinne tänkte jag då : Men snälla, vidga vyerna lite.

Kvinnor som inte tillåter sig själv downshifta, byta bransch, hitta tillbaka till sig själv och sin rätmätiliga plats här på jorden riskerar att gå under, förgås. De riskerar att stressa ihjäl sig helt enkelt.


Men kanske det är samhällsekonomiskt bättre på sikt, enligt denna ekonom? Kanske det är meningen att kvinnor (och män) ska jobba slut sig innan pensionen, helst med en stor summa pengar på ett pensionspararkonto. Kanske det är det som är meningen med livet, a la samtidsekonomin.

Vad vet jag.

Men i min sökan efter det goda livet har inte kalla kalkyler på krassa pensioner något värst stor prioritet. Jag söker harmonin och jag söker min väg genom livet här på jorden. Om det sedan betyder fattigmanshuset när jag blir gammal, so be it. Vid den tiden kanske jordens magnetfält skiftat och världen ser så annorlunda ut att pensioner är det sista man tänker på. Kanske. Kanske int.

Vad vet jag.

Men jag lever. Och jag lever ett hållbarare liv än jag skulle ha gjort under ohållbara arbetsförhållanden.

So be it.

Hälsar, den livsbejakande ekonomen.

Snart lussar vi

Precis som I min barndom ska vi gå till grannarna och lussa.

Mot ljuset!

Visst skulle jag kunna gå och hänga läpp över att Vasabladets egen ledarskribent är så blind att han skrivit sin kärleksförklaring till Ikea-projektet som jag dissade totalt i mitt förra blogginlägg. Men vet ni vad. Det tjänar ingenting till. Nej istället jublar jag över en underbar dag.

Vi spenderade den på Julmarknad i Stundars, och jag blev alldeles varm om hjärtat. Det finns så många människor här i vår omgivning som stickar, virkar, snickrar, bakar och pysslar (många på sin fritid) bara för att få ställa sig mitt i den härligt vackra omgivningen i Solf och sälja sina föremål för ett ack så överkomligt pris. Det värmer. För så länge folk kan sticka, kan baka, kan snickra och kan sy så finns det hopp för mänskligheten. Än är inte allt förlorat.

Och så tänker jag att kanske ledarskribenten i Vasabladet helt enkelt borde titta på de här två  nedan filmsnuttarna och lyssna på sitt eget hjärta.

Denna av Charles Eisenstein om "sacred economies", om att förändra ekonomin så att den tjänar oss, naturen, och planeten istället för att tjäna pengapungen:

Och denna av Helena Norberg-Hodge om att genom att lokalisera ekonomierna kan man återuppbygga "the fabrics of connection" mellan människor:

Vad vill ledarskribenten bli ihågkommen för: för att ha byggt en välinställd opinion för ett företag som rensar slätt allt vad biodiversitet och lokalsamhälle heter på andra sidan världen för att vi här i vår region ska kunna snickra ihop några billiga möbler utan att ha  någon som helst erfarenhet av att greppa ett verktyg (och på samma gång spika sista spiken i kistan på centrumhandeln - för nej, jag tror inte det minsta på att den redan utdöende kommersen i centrum klarar av ett till shoppingmecca utanför stan, som ledaren antog att den gör). Eller vill han delta i uppbyggandet av en sådan här "sacred economy" där vi människor igen kommer i kontakt med oss själva och vår plats här på jorden och börjar jobba på att rädda planeten och oss själva från kollektiv undergång? Valet är hans och tidningens.

Jag har redan gjort mitt val, och jag följde mitt hjärta. Det var i det vägskälet vägen mot det goda livet började. Nu så här inför jul, två år senare, kan jag säga ärligt att jag känner både tro, hopp, och kärlek. Vi går mot ljusare tider! Vi går kollektivt mot det goda, vare sig de blinda vill se det eller inte.

Suget

För ungefär två år sedan gick jag längs med en liten oasfalterad väg i den här lilla byn som syns på filmklippet nedan.

http://adkimvn.wordpress.com/2014/06/12/nahuelmapu-documental-2011/

Jag kände att jag var på rätt plats vid rätt ögonblick. Kossorna som betade gräs längs med vägen tittade upp nyfiket på mig. Och jag, den urbana moderna endagsetnografen ryggade tillbaka, rädd att bli stångad av de harmoniska djuren. Men ändå kändes det rätt.

Fortfarande känns det rätt. Det känns som om de har sanningen, vi har lögnen (som i critical discourse analysis, fast omvänt). Jag kan inte slita mig från tanken. Jag hoppas verkligen att jag kan åka tillbaka någon gång. På en längre studieresa, gärna med hela familjen. Och då kanske också stifta bekantskap med familjen i filmklippet ovan. Jag var på väg till dem också den där magiska dagen. Men jag hann aldrig. De andra jag skulle träffa tog tid på sig. Och även det kändes helt rätt. Men en dag, vet ni, en dag låter jag suget dra mig tillbaka till denna lilla magiska ort.

Ah, förresten. Det finns risk för tsunami i den här fiskeby. Senast var den på besök år 1960. Men just nu tror jag att ortsbefolknningen är mer orolig för hotet av industriellt avfall i deras hav än jordbävningar och tsunamis

Framtiden är lokal

Ibland kan varje ord i en sju minuter lång videosnutt låta så bra att man bara vill skrika JAAAAAA!

Det är underbart när nya röster börjar göra sig hörda. Under. Bart.

Det finns inte bara en gnutta sanning men en hel värld av sanning i dessa sju minuter. Se den, det är det värt. Hoppas kunna jobba med och för de här sakerna i min egen lokala framtid.

Ha det gott!

Vem är fattig?

I mitt tidigare inlägg om rötter, nystart och ignorans skrev jag om de fattiga på landsbygden i fattiga länder. Jag ryser då jag läser det nu. När jag reste omkring på landsbygden i Chile och Uruguay lovade jag mig själv att aldrig mer referera till dem som "fattiga". För även om nästan alla, inklusive de själva, skulle kategorisera dem som fattiga så anser jag att det är fel. Det är en stigmatisering som får dem att känna sig mindre värda och som om de skulle vara i behov av mera inkomster och utveckling. Det öppnar upp porten för miljöförstörelse då storbolag kan komma in och erbjuda dem ersättning/jobb i utbyte mot naturresurser/utsläpp i deras landområden.

Det som slog mig så starkt då jag rörde mig i en av Chiles enligt statistiken fattigaste kommun (och jo för all del, de skulle ha mått gott av lite mer monetära resurser i den lilla byn) var att vem är egentligen fattig? Vem definierar vad fattigdom betyder? Jag kan tycka att vi här i Norr är fattiga. I vårt utbildnings och högteknologiska samhälle har vi tappat kontrollen över vår egen överlevnad. Vi är beroende av att någon importerar mat från stora plantage på andra sidan jorden. I alla skeden av vårt liv är vi slavar under oljeproduktionen. Tar oljetillförelsen slut kan inte så stora mängder soja produceras mer så att det räcker att mata all animalia i vårt högteknologiska lantbruk, det räcker inte till mat till mjölkkossan och det innebär också att bonden inte klarar av att mjölka sina 100+ kossor då maskineriet inte längre fungerar. På bara några dagar står våra stormarknader tomma på mat, ja de kan ju inte ens hålla öppet då eltillförseln blir besvärlig.

 Småbönder eller fiskare däremot, de klarar ju sig. Som de sa i fiskebyn: så länge det finns fisk i havet har de mat på bordet. De lever ännnu på det naturen har att erbjuda. I fall en storkatastrof, typ den globala ekonomin kraschar pga n olika orsaker, skulle inträffa så kan den här gruppen människor ännu fortsätta leva ett ganska så normalt liv... De kan inte i mina ögon kategoriseras som fattiga. Däremot de byar där soja- och eukalyptusplantage har slukat småböndernas bördiga jord,  (var till sådana byar också) ja där råder fattigdom på alla plan. I de byarna är folk arbetslösa och smått desperata att hitta inkomster och jobb. Men det är ju inte alltid de här byarna man vill åt då man talar om att hjälpa fattiga länder genom storinvesteringar från norr. Oftast handlar storinvesteringarna om att få vantarna på naturresurser som i dagsläge håller småbönder kvar på fälten och med mat på bordet.

Det är ett mångfasetterat problem. Men man ska vara ytterst försiktig att använda ordet "fattig" gällande lokalsamhällen i andra länder. För det kan hända att man genom sina ordval i misstag hjälper till att påskynda naturförstörelsen i vackra självständiga byar.

Så det så. Var försiktig med ordet fattigdom - och det gäller mig med!

Jag hade en gång en dröm...

För snart två år sedan besökte jag min gamla hemstad. Vacker försommar var det. Jag var begeistrad över hur fint det såg ut över allt. Hur lugn staden verkade. Hur välkommen jag kände mig här. Det var som om staden öppnade upp sig och visade sin absolut vackra sida. För första gången på nästan 15 år tänkte jag tanken: tänk om. Tänk om man skulle bo här. Hur skulle det vara?

På vägen till tågstation korsade jag stadens mittpunkt, den som borde pulsera av liv. Det som borde vara stadens själ. Men den stod där tom och sorgsen. Jag talar förstås om torget. Min dröm var att se det torget fullt av liv igen, att se grönsakshandlare fylla torget och stadens invånare att njuta av stunden ovanpå torget istället för att mest bara röra sig under torget i parketingsgrottan.

Den första tanken, den om att bo här, den blev sann. Bara drygt ett halvår senare flyttade vi hit, inte på grund av mig, men min man. Jag var minst sagt chockad att vara tillbaka. Jo det är sant, man ska vara försiktig med sina tankar, de kan leda in en på outgrundliga vägar.

Den andra tanken, den om torget. Den hoppas jag på ännu. Kanske en vacker dag inser ortsborna att nöje och livet inte ligger i stormarknadernas långa gångar. Kanske en vacker dag finns det möjlighet och intresse att återuppta småskaligt jordbruk som kan tjäna ortsborna och fylla stadens själ med liv igen.

Men jag personligen har i alla fall fattat ett beslut: jag vill genom mina egna val välja annorlunda, och kanske genom mina val inspirera andra till att tänka till. Hur vill jag leva? Hur vill jag ha det? Stressigt liv i stormarknaden, eller avkopplande shopping som även ger socialt utbyte?

Igår tog jag en tur in till stan för att uträtta några ärenden. Tog varvet via torgets enda grönsakshandlare också. Där stod vi en stund och snackade väder och vind, morötter och tomater men också babyvagnar och prinsessan Madeleines val av vagn (samma märke som vår tydligen...hehe!).

Tidigare på dagen hade jag pratat med vår köttleverantör per telefon, och snackat grönsaksodling med en inbiten grönsaksodlare ute i Österhankmo. De här små konversationerna fyller mig med positiva vibrationer. Det finns de som vill och som ännu kan det här med odling och traditioner. Allt är inte bara storplantage och kemikalier, eller brutala system där maximering av vinster och optimering av lagerhållning är det viktigaste utan hänsyn till varken hälsa eller miljö.

Vid middagsbordet sa jag åt mannen att jag fått min sociala kvot fylld med bara ett varv till torget. Förr sprang jag på familjercaféer och babyjumppa - nu går tiden åt till att fixa mat men det är mat med socialt utbyte - och det gör mig ack så lycklig.

Tankens kraft, vet ni, den är mäktig. Ta vara på den,

(En del av mitt matprat igår handlade om ingredienser till en pop-up restaurang som vi i Slow Food Ostrobothnia ordnar på den nationella restaurangdagen den 17.5. Det kommer att bli en enanstående restaurang - med lokala matexperter som fixar läckerheter på 90% lokala, ekologiska, klimatsmarta råvaror. Kom och smaka och njut av social samvaro om du råkar vara i stan då! Vi finns på Sundsgatan 27, Brändö - i Sjöfartsmuséets lokalisteter, havsnära och vackert.)

Terapibilder

Bästa antistress terapin är att sätta sig ner och titta på vågornas kraft och inse att vad som än händer så fortsätter de här vågorna att slå emot klipporna och det vita skummet blandas med sanden på stranden. Fram och tillbaka, fram och tillbaka - i det oändliga.

Samma gäller solen: betryggande att veta att just på det här stället går solen ner i horisonten varje kväll. Eller som min 4-åriga son utbrast: "mamma det blir dag i Finland nu"! Just så: balans i allt: natt i Chile, dag i Finland.

En utbränd kompis tog tillbaka livskraften genom att starta upp en keramikverkstad för fyra månader sedan. Byggnadsingenjör till utbildningen, men titta vad hon kan! Underbart vackra kreationer!

Tanter i terapi:  mitt i centrum av Santiago finns en liten gränd där det säljs allt som har med pyssel att göra. Där ordnas olika workshops för intresserade för att lära sig olika handarbetstekniker. Underbart! 

Mer tantterapi på andra sidan gränden.

Jag tog den här bilden ifall jag någon gång skulle behöva träknappar, bara att ringa in på bilden och skicka till svärmor. Knappar är billiga i frakt. Sedan kom jag ihåg min barndomsterapi: att leka med mormorsknapplådor - vilket mecca för mej! Det var före Tiimari kom in i bilden...

Galningar - så heter de här skaldjuren på spanska (locos). Ingen terapi för dem, utrotningshotade dessutom, säljs bara viss tid på året.

Men det här är min terapi: Fisk från Mercado Central, där fiskförsäljarna slänger piropos (smickrande ord) trots min stora mage. Huvudet som masseras på bilden blev sedermera en fisksoppa, för 1 euro fick vi fiskbuljong och tillräckligt med fiskkött för en fullstor soppa. Fiskhuvuden kan vara köttiga i Chile!

Kolla in brudparet! Är de inte vackra! Jag trodde det var riktiga rosor på tårtan, visade sig vara sockermassa som dottern gladeligen avnjöt när festen tog slut!

Tänk att ha en sådan hör bakgård, inne i en metropol. Det är förresten en urskog - väldigt sällsynta, speciellt inne i Santiago. Terapisk natur.

Allt har sin balans

Där hemma faller snön och barnen drar ut i pulkkabacken. Här i fjärran land njuter vi av vår bonussommar, idag faktiskt riktigt behagligt, sisådär 28 grader ungefär. Igår var det värre - då låg jag utslagen på sängen och tackade övre makter att jag inte kommer att behöva genomlida mina tre sista månder i detta heliga tillstånd i 35 graders hetta - utan snarare tvärtom, i iskall vinter. Extremer är inget vidare men i det här fallet föredrar jag faktiskt kyla framom hetta, men som sagt dagens temperatur satte min kropp tillbaka i en härlig balans.

På tal om balans, jag har använt mina internet-fria dagar till att läsa en massa böcker. Under vår fyra dagar långa strandvisit hann jag plöja igenom tre böcker, varav två handlade om mapuche-indianerna och en om hur man ska lära sig slappna av. Jag har hunnit fördjupa mig i mapuche-kosmovisionen och kanske lite överraskande även hittat många likheter mellan avslappningsboken och dessa indianers livsfilosofi. Fascinerande. Allt det där som klingar så rätt i mina öron just nu för mitt eget välbefinnande, det tycks finnas ingjutet i denna urålderskultur. I ett annat livskede skulle jag redan ha rinkan på ryggen och styra kosan upp till bergen för att bosätta mig bland pehuenche-indianer (pehuenche betyder folket från bergen) och lära mig mer om deras kosmovision på plats och ställe. Nu blir jag tvungen att ty mig till andras texter för att lära mig mer. Inte ens en machi (mapuche traditionell läkare) har jag hunnit få kontakt med under min korta vistelse här den här gången.

Igår fick jag dessutom höra att det föds färre machin nuförtiden. Inom mapuche kulturen finns det balans i allting. Allt eftersom jordbruk och planterad skog har tagit över de platser där det en gång fanns urskog fylld med medicinala växter har det också fötts färre machin. Man kan inte utbilda sig till machi, man föds till det, eller genom drömmar blir man medveten om livsuppgiften att fungera som folkets hälare och spirituella ledare.  Det finns alltså en relation mellan hur mycket medicinala växter det finns i naturen och antalet machin. Det slog mig att det kanske är så att många av dem som skulle kunna bli machin nuförtiden bor inne i stora stadscentran långt infrån deras naturliga habitat. Om de inte lär känna naturen kan de kanske inte heller drömma sig fram till sin livsuppgift.

Allt är relaterat till varann. I en av böckerna jag läste kom det fram att det finns många vulkaner i närheten av de ställen där den chilenska staten byggt ut konfliktfyllda vattenkraftverk (många pehuenches tvångsförflyttades efter en 8-år lång kamp). Dessa vulkaner håller på att aktivera sig. Enligt mapuche-tro så kommer naturen att se till att hitta tillbaka till sin balans, genom vulkanutbrott som tar tillbaka kraften som nu stulits ifrån den i form av konstgjord vattenkraft. Enligt denna livsfilosofi har allt sin balans, människan är en del av en större helhet där naturen har sista ordet. Tänk att ett folk som lever sida vid sida av vulkaner, jorbävningar och tsunamin kan ha ett så naturligt förhållningssätt till dessa naturfenomen som andra civilisationer fruktar. För dem handlar det inte om att dominera och vinna över naturen, utan att respektera dess spirituella kraft: balansen mellan det onda och det goda.

Jag tar nu en egen spirituell paus från det intellektuella. Vi rustar för bröllop här hos oss och imorgon blir det blombukettsbindning och fokus på skönheten. Allt har sin balans...