29.9.13

Baka med farmor


Jag är obeskrivligt glad över att ha fått ärva min farmors gamla receptböcker. Där finns en massa gammal kunskap lagrad. I fredags var det gamla hederliga rödbetsbiffar som stod på menyn. Tänk så enkelt det kan vara, bara några kokade rödbetor, ett ägg och sen lite smör (ghee) att steka i. Gudomligt gott desutom.

Tyvärr kan jag inte vara lika inspirerad av de ingredienser som jag plöjde igenom i hennes gamla kök förra våren. Inget ont om min farmor, hon gjorde MYCKET god och ÄKTA mat. Men hon hade också en del skumheter som artificiellt socker och konsververingsmedel i sina skåp. En kvinna i tiden kan man säga. För vem visste förr att aspartam egentligen inte är annat än myrgift? Eller att olika sorters konserveringsmedel kanske inte ändå är de mest hälsosamma i det långa loppet?

Jag funderar en hel del över hur margarin och dylikt kunnat ta sig in i de finska kylskåpen. Man undrar, var inte farmors generation den som borde ha sagt "stopp och belägg - vad är det här för smörja?" Men istället övertalades de med hull och hår. En, två, ja kanske tre generationer av totalt margarinfrälsta medborgare. Jag skulle vilja säga att det är fascinerande, men med tanke på hur den finska folkhälsan utvecklats under de senaste 60 åren så tycker jag att ett ord som "fascinerande" är onödigt laddat i detta sammanhang.

Men så funderar jag på hur framtiden skulle kunna se ut, om vi inte snart snappar oss ur denna industri-illusion. Kanske så här?

27.9.13

Matspill med grafik

Så där. Här kommer grafiken till det jag ville säga i ett tidigare inlägg.

Vet inte exakt vad siffrorna är för Finlands del men det är antagligen klart att vår statistik hör hemma på vänstra sidan av grafen, och det är således där vi borde lägga in storstöten. Låt mig precisera det som grafen "glömmer" att nämna: De första fyra punkterna handlar om nuvarande logistikkedja som är uppbygd på basen av ett system med storskalig matproduktion (kolla Food Inc så förstår ni) och för att vi konsumenter ska handla i stormarkettarna, helst mat i förpackning med lång hållbarhetstid (minskar "storage losses", minskar "retail waste"). Men om vi istället handlar så mycket som möjligt av vår mat lokalt, direkt från bonden, kanske t.o.m. utan förpackning så slipper vi belasta vårt samvete med åtminstone punkt 2-4. Om vi dessutom är villiga att köpa gurkor vars krokighet inte uppfyller EU:s (dvs stormarkettarnas) krav på hur en gurka ska se ut så kan vi också hjälpa bonden att minska produktionskostnaderna. Ett annat sätt att minska på spillet i punkt 1 och 5 är genom att ha en öppen dialog med bonden: vilken dag är bästa dagen för att få så färska varor som möjligt? Hur vill bonden/du som konsument att varan ska skördas/styckas/förvaras för att uppfylla minsta möjliga förlust både i produktionsskede/förbrukningsskede? Har bonden förslag på vad man kan göra av rester (typ koka buljong på ben som annars skulle blir avfall)?

En annan intressant observation är den  om att minska spillet av sädesslag i utvecklingsländer. De föreslår bättre förvaringsutrymmen. Jag föreslår en återgång till en matkultur som inte baserar sig på sädesslaget vete, som i sin nuvarande form förorsakar mer problem än lösningar. Bland annat ökar behovet av insulin i kroppen (leder i långa loppet till fetma), och med sina tomma kalorier skapar en kost baserad på vete mer hunger än mättnad, vare sig magen befinner sig i ett utvecklat eller utvecklingsland. För mer info om vetet kan ni t.ex. kolla in boken "Wheat Belly" eller den svenska översättningen "Brödberoende". Intressanta grejer, indeed.


25.9.13

Hemmakontor: mylla och gummistövlar

Sitter hemma och jobbar idag. Diskmaskinen och tvättmaskinen surrar i bakgrunden. Utsikten är fenomenal! En skog som ser ut att vara i lågor, solstrålar som sipprar igenom mellan löven som ännu krampaktigt håller sig kvar på grenarna. Daggen på blombladen i rabatten vittnar om att frosten är farligt nära. Vi bor ju uppe på en kulle så än har vi klarat oss men med nöd och näppe. Facebook-uppdateringarna vittnar om folk som redan skrapar vindrutor i grannskapet.

 En av orsakerna att jag valde hemmakontoret idag, förutom att mitt jobb tillåter mig göra det och således minska risken för utbrändhet,  var exakt pga den analkande nattfrosten. Tomatplantorna ska räddas, pumporna ska skördas, trädgårdslandet ska ställas i vinterskick. Jag hinner sällan med sådant i veckorna och på veckoslutet känns den uppgiften för övermäktig. Då det ju egentligen ska vara tvärtom: vilken befriande känsla att få sätta händerna i jorden och känna den egna pulsen synkroniseras med moder jords puls.

Finska politikerna vill förlänga arbetstiden och minska sjukskrivningar på arbetsplatserna. Jag frågar mig om inte flexiblarna inställning till arbete och "hemmakontor" skulle lösa det problemet, speciellt om arbetsuppgifterna de dagarna också innefattar mylla och gummistövlar. Tyvärr kan inte alla unna sig den lyxen. Men jag som inte kan unna mig en sjukskrivning (doktorander med stipendiefinansiering är bland de mest utsatta i arbetslivet...) kan istället unna mig det här!

Nu lite intensivt jobbande vid datorn innan myllan kallar!

23.9.13

Gör mig till sverigesvensk!

Under studietiden fanns det en svensk spexsång som blev omåttligt populär en tid. Jag kommer inte ihåg de exakta orden men något i stil med : "Gör mig till finlandsvensk, jag vill vara halvutländsk, full på jobbet varje dag...".

Men idag vill jag inte vara finlandssvensk. Idag skulle jag mycket hellre vara sverigesvensk. Och inte är det för att jag vill vara nykter på jobbet inte, för det är jag ju ändå varje dag. Inte ens en kaffe unnar jag mig ju. Nej, idag vill jag vara svensk för jag är trött på nyhetsflödet i finska media. Jag är trött på oss finländare och vår eviga tro på auktoritet. Jag är trött på avsaknad av riktigt substans i debatterna.

Jag är trött på att det kan finnas sannfinländare som öppet tycker att det är okej att gå ut i offentligheten och säga att de inte vill ha hit några syriska flyktingbarn, medan Sverige försöker på bästa sätt möta det humanitära behov som uppstått efter två års grymt krigande nere i mellanöstern. Jag är trött på att ens behöva höra sådant på nyheterna. Jag är också trött på deras oförmåga att se hur Finlands egna barn för inte så länge sedan blev hjälpta av grannlandet, som Charlotte såväl beskriver här: Att ta emot barn.


Jag är trött på att finska "experter" får fortsätta sprida sin snedvridna syn på hur naturligt fett skapar hjärt- och kärlsjukdomar medan man i Sverige nu verkar ha förstått att problemet inte ligger i fettet, utan i (de snabba och processade) kolhydraterna. Jag är speciellt trött på sådana larmrapporter som får existera i både media och finska läkartidningar då jag spenderat ett veckoslut tillsammans med finska versionen av boken "Ett sötare blod" och på samma gång verkligen fått stå på mig varför jag tror att Alzheimer, cancer, och fibrimyalgi kan delvis ha sin förklaring i vårt över-söta blod och inte i oidentifierbara faktorer i "vår moderna livsstil". Och den boken baserar sig inte på pseudovetenskap kan jag säga, utan på riktiga forskningsresultat, och intervjuer med forskare från hela världen.

Jag är trött på finländarnas ovilja att ta till sig ny information som strider med deras tro på myndigheter och auktoritet. För det är där det brister. Och nu vill jag att både journalister och läkare ska ta sig en titt i spegeln. För jag är trött på att ni upprätthåller förlägen kunskap som inte gagnar folkhälsan i vårt land.

Jag är trött på att Finland klassas som ett av världens minst korrumperade land medan Stephen Elop plockar öppet hem storkovan efter ett välutfört arbete för sin förre arbetsgivare, men storkovan tar han hem från företaget han sålde, till sin förre arbetsgivare. Sverige hade sina Skandia-skandaler för tio år sedan, men de går inte på långt när att mäta sig med det här. Den här storkovan skulle ha kunnat finansiera ett välbehövligt barnsjukhus i vårt land.


Jag är trött på att vi i Finland inte lyckas skapa lika innovativa, och klarsynta reklamsnuttar som denna över varför vi överhuvudtaget inte borde konsumera oekologisk mat - eller att det inte ens existerar en sådan debatt om lokalsamhällenas välmående bredvid bananplantagen här hos oss - nej, varför skulle vi bry oss om dem, då vi ju inte heller bryr oss om de syriska barnen.
 

Jag är helt enkelt trött.


Men skördefesten på Åland, den var fin! Och till den återkommer jag när jag inte längre är så himla trött!



17.9.13

Klimatångest, köttångest, och nu matspillångest...

Jag blir lite arg på vinklingen av världsproblemen i bland. Vi enskilda konsumenter blir ofta utpekade som skyldiga. Det är vi som åker för mycket bil, det är vi som äter för mycket industriellt uppfödda biffkor, och det nu det senaste: det är vi som slänger för mycket mat (13 miljarder ton mat gar till spillo varje år).

För att lätta på den här ångesten som många känner vill jag säga en sak: Nej, vi enskilda konsumenter är INTE de största bovarna i dramat. Vägra känna dig skyldig för att du hamnar slänga en halvrutten och mjuk morot! Största boven är storindustrin, i det här fallet matindustrin. I storskalig produktion går mycket föda till spillo. I storindustrin behövs mycket fossila bränslen - därav skulle den största effekten på klimatet vara att sluta producera stort! I storindustrin är det ekonomiskt smart att satsa på sojauppfödda biffkor istället för gräsätande lokalproducerade ekokossor (som inte alls skadar naturen utan tvärtom är en del av ett miljövänligt kretslopp).

Men vad kan man gör av sin ångest då? Alla dessa "grand discourses" påverkar ju oss ändå på ett eller annat sätt. Man vill ju skapa förändring. Gällande fossila bränslen: jag har en cykel som är utrustad med cykelvagn, och jag kommer att kämpa in i det sista att inte behöva köpa en till bil till vårt hushåll. Men om det skulle vara så att det visar sig vara omöjligt så tänker jag inte hänga läpp för det - det är inte mitt fel att stadens politiker sanerat bort all vettig lokal busstrafik. Det är inte mitt fel att det inte råkar finnas plats på ett dagis närmare oss för att underlätta logistiken och det är definitivt inte mitt fel att vägarna i den här stan är största delen av året beklädda med snö, slask och is. Men jag gör vad jag kan för att hålla kondisen uppe och ångesten nere.

Gällande biffkor: nej köper inte mycket av den sorten, men det händer ibland (ytterst sällan) i brist på bättre fantasi. Jag tänker inte köra in familjen på vegetarian/vegan snåret för jag har den egna personliga övertygelsen att vi behöver köttprotein och dessutom att som jag sa, ekologiska småskaliga kossor faktiskt återställer jorden snarare än förstör den. Vi köper lokalt producerat ekokött och det får mig att dämpa den där köttångesten.

Så gällande det här med matspill: vi köper så lite som möjligt av förädlad mat, eftersom den kommer med en redan överbelastad börda av både användning av elektricitet, förpackningsmaterial, vatten och en massa onödigt spill (i form av avgaser och matrester) hela vägen till butikshyllan (och därifrån, när butiken slänger bort produkter som passerat bäst före datumet). Det är det spillet mat inte ser. Men det finns där, inbakade i pris och i produkten. Jag dämpar ångesten med egna grönsaker på sommaren. Om jag hamnar slänga lite av den ouppätna salladen så är det inte hela världen, det växer hur mycket som helst av den sorten på vår gård och dessutom behöver vår kompost också föda. På vintern dämpar jag ångesten med grönsaker från grönsakshandlaren på torget. Det blir sällan annat än kompost över från den maten. Håller mig annars också till basvaror som sedan används för matlagning av olika slag. Sällan hinner bästföredatumet gå ut på dem innan de är uppätna.

Vårt avfall är i alla fall minimalt. Skräpbilen hämtar det en gång varannan vecka, men egentligen skulle vi klara oss bra på bara en gång i månaden. Jag vägrar känna mig skyldig för vi ibland slänger lite matrester. Grovjobbet är ju redan gjort i upphandlings- och matlagninsskedet.

Så där - ångestfri vardag i en ångestfylld värld!


 

16.9.13

Söta smakminnen från den ljuva barndomen


Här är en tankeställare. Alla ni som växte upp på 80-talet. Hur många av de här märkena kommer ni ihåg? Hur många goda minnen har ni som ni genast kommer att tänka på då ni ser de här bilderna?










 



 Kolla in alla bilder här: Kaupoista kadonneet herkut


Jag blev chockad över vilken effekt bilderna hade på mig. Insåg också snabbt att det är där marknadsföringen gömmer sig, aktiveringen av gamla härliga smakupplevelser fick  mig genast att vilja springa i väg till gamla Nurminen uppe på backen (fallfärdig byggnad nuförtiden) och köpa både Big Cat, Aurinko Palma limu och Melodi Pops slickepinnar, för att sedan sätta mig på gräsmattan med grannkompisarna och njuta av härligheten ute i sommarsolen.

Sen läser jag kommentarerna till det där inlägget och inser att folk är precis lika lättlurade som jag. Alla skriver vilken underbar smakupplevelse det var att se de där bortglömda sötsakerna igen. Hjälp! Här ligger grundproblemet till dagens ovilja att ändra på vår inställning till socker. Vi har alla underbara minnen från barndomen där sådana här produkter har huvudrollen. Om vi haft så vackra upplevelser med de här produkterna hur kan vi missunna våra barn? Det är klart att de också har rätt till sin tids godissmakupplevelser. Eller har det? Och följdfråga: var det verkligen så bra att vi lärde oss tycka om de här onaturliga smakerna? Var det på riktigt? Helt ärligt? Hur många andra än jag växte upp med ett tidvis okontrollerbart sockersug? Hur påverkade det vår hälsa. Idag kommer allt fler nyheter om hur viktigt det är med en god bakteriebalans i magen. Dåliga bakterier lever på sött, och de tar lätt över nere i magsmältningskanalen om vi konstant göder dem. De kan också ta kål på tarmluddet och ha hål på tarmväggen vilket sedan orsakar en läckande tarm med t.ex. allergier, excem, keliaki, mjölkallergi som följd. Läckande tarm kan också leda till autoimmuna sjukdomar. Är det faktiskt så bra att vi hyllar dessa produkter till skyarna? Är det faktiskt så bra att vi vill återskapa liknande smakupplevelser för våra barn?

Igår bekantade jag mig med två studier gällande finländsk matkonsumtion, en om förändring i konsumtion av mat mellan 1966 och 2006 och en om krigets (eller tiden genaste efter kriget) inverkan på den allmänna matkulturen. Rapporterna fick varningsklockorna att börja ringa hos mig. Smörkonsumtionen har gått ner från 16 kg till 1,5 kg per person på 40 år, på samma gång har margarinet gått från 1 kg till 6,2 kg per person. Rapporten om efterkrigstidens förändring i finska matkulturen berättar om hur vetet tog över rågets roll i vår dagliga matkorg (för att det tagits fram en vetesort som gick lätt att bruka i Finland), sockret blev allt vanligare och konsumtion av ost steg i höjden. I slutet av 40-talet blev det tillåtet att tillverka läsk med tillsatt socker och den konsumtionen ökade också snabbt.

Vart vill jag komma? När nya mattrender introduceras är det sällan någon som ifrågasätter deras skadliga effekter. Det syns ju först långt senare, om ens då om vi inte är kapabla att ställa de rätta frågorna och se de verkliga sambanden. Vi är nu inne i tredje generationen av eskalerad konsumtion av industriellt framställd (onaturlig) mat. Det betyder att varken vi eller våra föräldrar är hemskt väl utrustade att vara kritiska till den höga sockerkonsumtionen bland barn: det hör ju till... Men ska det faktiskt göra det? Jag vill i alla fall att mina barns matminnen från barndomen fylls av naturliga smakupplevelser, inte sådana som godis- och läsktillverkarna genom sin snillrika förpackningsdesign skapat för att åstadkomma en ökad efterfrågan på produkter som egentligen inte alls borde existera.

 För någon dag sedan kom min man och gav mig en puss och en kram för att tacka mig. Huset var fullt av dofter från köket: jag hade mysli i ugnen, äppel i saftmajan och nybakt glutenfrittbröd på bordet. Själv låg jag utslagen på soffan... Han sa att han var så glad att jag skapar ljuvliga doftminnen för våra barn, sådana som han själv kommer ihåg från sin barndom. Visst har jag sådana minnen också själv. Och det är de matminnena jag vill värna om i mina egna barn i hopp om att de växer upp mer kritiska än jag då det gäller matindustrins dolda effekter....







15.9.13

MIN musik

Oj det är länge sedan jag tagit mig tid att njuta av sådan musik som jag njuter av. Jag har liksom fastnat i barnpopträsket, lärt mig Arne Alligator utantill och rimmat tillsammans med Sås & kopp i deras medryckande melodier.  Och har det inte varit barnmusik så har det varit hubbens musik, ibland bra, andra gånger inte min stil, men har inte haft mycket val i bilen. Alternativt det som spelats på radion, vilket ju inte är så häft det heller. Inte konstigt att jag känt mig deppad.

Nej basta!

Vart försvann MIN musik? Den som fyllde mig med välbehag och glada minnen?

Här kommer den, ett urval. Skrapar mig i huvudet och försöker komma ihåg...


Den här sången är så full av härliga minnen från djupaste djungeln i Ekvador, och full av minnen från salsa-golvet. Det spritter i bena och smilbanden när jag lyssnar på den här!



Dulce espera, la maldita primavera! Jissus vilka minnen från 17. våningen i El Golf. Livet var annorlunda då...



Den här filmen såg jag när jag var förälskad på distans. Killen i filmen påminde om min "passion mortal" idag även känd som "the hub".


En sång med mycket kärlek på distans inbakad i mina minnen....


Fortsätter på Brasilien-minnen... e pao e pedra...


En sång med ljuva minnen! Vem vet, inte du... vem vet, inte jag! Du är en saga för god för att vara sann, det är en saga i sig att vi funnit varann (no shit!).


Tribalistas! Say no more... Rio, Florianópolis, Santiago (eller Vitacura) flyger förbi i mina minnen!

Louise Attaque... från en tid då jag ännu kunde försvara mig på franska!

Temazo! Och bra film dessutom. Violeta Parra - Arriba quemando el sol.


Och så till sist, Chiles nationaldag till ära, den som är på kommande inom några dagar...
Det kan inte finnas något mer Feel Good än det här!!! Galeón español! Gileeee!






14.9.13

Ni får gärna kommentera!

Ibland (ofta) känner jag att jag skriver mina inlägg här bara för mig själv. Intalar mig själv att det är helt ok, eftersom den här bloggen finns till som ett utlopp för mina förvillande tankar. Annars skulle ju hjärnan gå på högvarv hela tiden! Så skönt att få ner tankarna på bloggen emellanåt. Blir liksom klarare då...

T.ex. funderade jag för någon dag sedan om det jag skrev om Chile faktiskt stämmer. Så idag såg jag en Facebook-updatering av en av personerna som bor i byn som jag studerar, hon skrev exakt samma som jag skrivit. Dvs att det fortfarande idag pågår ett sorts förtryck mot en viss del av befolkningen i Chile från statens håll. Såja, inbillar inte bara mig då.


Men alltså, om det är så att det finns andra där ute som ibland händelsevis kan relatera eller känner att de vill opponera mot det det jag skriver, lämna gärna en kommentar! Det skulle vara så mycket roligare om min bubbla inte enbart var min egen, utan överlappade andras bubblor ibland!


Gonatt, over and out!


13.9.13

Jag tror. Om kunskap och sanning.

Igår blev det tv-show av det här med extremdieter (kolla här:OBS debatt ). Man märker att det handlar om ideologier och vad man tror på då man identifierar sig med vissa sorts argument och tycker att andra låter helt galna, som tagna från en annan planet. Och jag är helt bombis på att det finns andra som tycker att det jag anser vara sant är helt som taget från en annan planet.

Vad gör man då för att bli tagen på allvar? Man missionerar. Men helst så att ingen märker det, för det skapar ju en bortstötande reflex.

Margaringänget har ett försprång i sin missionsverksamhet. Den har dessutom varit ganska lyckad eftersom så många snabbt konverterade och började tro blint på alla de teser som det gänget missionerar om. Jag menar för bara några fåtal år sedan var det väldigt få som ifrågasatte kolesterol-tesen, mättade-fett-tesen, light-produkt-tesen. Idag finns det många tvivlare. De här tvivlarna har inte börjat tvivla av sig själva, eller kanske jo delvis, för tron som margaringänget baserar sina teser på har helt enkelt inte fungerat för dem. Men många har börjat tvivla för att det nu finns andra konkurrerande missionssällskap. LCHF-gänget har varit det mest synliga, men också kört en väldigt aggresiv linje som gjort att många uppfattat dem som fanatiska sektmedlemmar och ryggat tillbaka istället för att ta till sig deras budskap.

Jag fick en fråga en tid tillbaka om vad som är så farligt med margarin, varför jag inte vill att mina barn ska äta margarin. Mitt svar baserad jag på min egen tro, min egen övertygelse, på basen av den information som jag tagit del av, som även den är presenterad av någon med en övertygelse om vad som är skadligt och hälsosamt då det gäller mat.


Så här lät frågan ungefär: Om det stämmer kommer kostrekommendationerna förr eller senare att förändras, och dagismaten därefter.Trodde att kostrekommendationerna baserar sig mer på tillgänglig kunskap än påtryckningar. Hoppas att det är så iaf. Om ditt barn brer margarin på ett knäckebröd fem gånger per vecka, är det skadligt?

Och mitt svar löd så här (har lagt till referenserna för att visa på vilken tro jag baserar mina argument på):

För tillfället baserar sig kostrekommendationerna påtryckningar från ekonomiska intressen (1). Studierna som användes var specialbeställda och vissa observationer togs inte med i analysen för resultaten skulle inte ha gynnat kolesterolskrämselpropagandan/margarinbusinessen (1;2;3;4). Sedan har det spätts på med åren av ensidig fokus på mättat fett som den utpekade onda faktorn i vår diet, sockrets roll har marginaliserats och inte undersökts (3). Fast det var socker som ökade och inte fettkonsumtionen ur ett historiskt perspektiv (3;4). Påtryckningarna kommer nu på basen av andra studier som gjorts som kullkastar dessa teorier (5), och vi är förstås del av de påtryckningarna för antingen tror vi på kolesterolmyten och status-quo (dvs låter "välfärdsjukdomarna" och övervikt fortsätta skena iväg okontrollerbart) eller så tror vi att det är helt ologisk att människan skulle bli sjuk av naturlig mat (som dessutom bevisligen förbättrar alla blodvärden och får folk att mirakulöst gå ner i vikt), nu också alltmer uppbackat av vetenskapliga studier . Men vilka studier/vilken verklighet vi väljer att tro på, det är upp till oss. Ju fler vi är som tror på "naturlig mat" framom industriframställd mat - destu större blir trycket...och kostrekommendationerna kanske förändras. Jag anser inte att margarin är bra barnaföda - eller människoföda överhuvudtaget. I långa loppet tror jag att det är mycket skadligt. Igen: tror, på basen av de studier och de expert som jag bekantat mig med (6; 7, 8;9)....Våra hjärnor, och framförallt barnens hjärnon behöver riktigt fett (9), inte någon fejk variant som blivit populär för dess agronomiska och ekonomiska egenskaper...



Det låter knappast föga övertygande att säga att jag baserar mina argument på tro. Men jag anser att vi alla gör det. För i slutändan är det väl ingen som har den ultimata sanningen. I så fall kan vi slopa forskningsverksamheten på universiteten nu med det samma och bara lära oss den sanningen. För vad är det för vits att forska om den ultimata sanningen redan är tillgänglig? Aj jo, för då är vi farligt nära något som liknar medeltiden, där kyrkan innehade den ultimata sanningen. Ingen: tro och kunskap - nära besläktade även då.

Så när nu debatten kring extremdieterna lagt sig, och alla "experter" igen har fått säga sitt. På vilken planet lever du? Vilken tro vill du tro på?





KÄLLOR (för en gångs skull, bara för att det är ett inlägg om tro & kunskap):

(1) Sundberg, Ralf (2012) Forskningsfusket -Så blir du lurad av kost och läkemedelsindustrin. Optimal Förlag.
(2) Minger, Denise (2011):The truth about Ancel Keys: We've all got it wrong.
(3) Fernholm, Ann (2013) Ett sötare blod. Natur och Kultur.
(4) Eendfeldt, Andreas (2011) Matrevolutionen - ät dig frisk med riktigt mat.Bonnier Fakta.
(5) Sinatra, Stephen and Bowden, John (2012) The Great Cholesterol Myth
(6) Ramsden CE ,Zamora D ,Leelarthaepin B ,Majchrzak-Hong SF ,Faurot KR ,Suchindran CM ,et al. Use of dietary linoleic acid for secondary prevention of coronary heart disease and death: evaluation of recovered data from the Sydney Diet Heart Study and updated meta-analysis. BMJ 2013;346:e8707
 ELLER i mer tillgängligt format:  Swapping-butter-margarine-bad-health
 (7) What if it has all been a big fat lie
(8) Saturated fat is not bad for your brain and you've been lied to
(9) Lifshitz and Tarim (1996) Consideration about dietary fat restrictions for children. Journal of Nutrition, Apr;126(4 Suppl):1031S-41S

11.9.13

Dagen då allt blev svart

Jag vet att den här bloggen skulle handla om det goda i livet. Jag skulle koncentrera mig på att finna det fina, det som är värt att fokusera på. Men en dag som denna är det svårt att tänka så. Klockan har inte ens blivit 9 på morgonen och redan fylls min Facebook-sida av grymma historier från dem som för 40 år sedan föll offer för den chilenska militärdiktaturen. För tio år sedan gjorde jag ett reportage för HBL om en kvinna vars man försvann några dagar efter militärkuppen. Texten var inte lång, tidningen hade endast gett mig ett visst spaltutrymme men hennes berättelse var destu längre. Jag tror vi satt i tre timmar och pratade. Hon berättade om hur hon i tiotals år förgäves sökt efter sin man, utan att veta om han var död eller levande, om den sociala stigmatiseringen som det innebar att vara fru till en "detenido desaparecido" (försvunnen fånge), om hur svårt det var att ta hand om sina två barn, om hur hon förlorat allt hopp om en vacker framtid och hur hon äntligen kunde hitta någon sorts inre frid när hon och hennes son i mitten av 90-talet deltagit i öppningsceremonin av minnesplatsen vid Villa Grimaldi, ett av militärens tortyr-center i Santiago, och  där hittat hennes mans namn på en lista över de som dött på den platsen.

I Chile finns det tusentals liknande historier. Många vet fortfarande inte vad som hände med deras äkta hälft. Det finns också tusentals personliga berättelser om tortyr, de flesta fortfarande okända för allmänheten eftersom den upplevelsen är alldeles för smärtsam för att kunna berättas. I min egen chilenska familj har jag fått höra om och om igen om vad som hände den dagen, om hur min svärmor gick från ena sidan av stan till den andra för att rädda min svärfar, som var alldeles för stridslysten för sitt eget bästa. Jag tackar hennes mod och visdom för att jag idag är gift med deras son. På samma gång går tanken till en av deras vänner som jag aldrig lärde känna, ett av elfte septembers offer.

För tio år sedan blev det rumsrent att reflektera över diktaturen. I tv:n sändes nästan non-stop dokumentärer om vad som hände den dagen. Det var en viss infallsvinkel på programmen, men man kunde känna att Chile börjat en välbehövlig självläkningsprocess. Men fortfarande teg förövarna. Och det gör de än idag. Trots att det nu gått 40 år och dokumentärerna på tv blivit alltmer detaljerade och djupgående så finns det fortfarande folk som hyllar den här dagen som en historisk dag då Chile räddades från undergång. Fortfarande finns det personer som inte ser att de gjorde något fel, det var ju i landets bästa, för att rädda landet från förfall och kaos. Jag har svårt att förstå deras argument. Men det verkar som om deras värld består av två sorters människoarter: en som har rätt att leva, och inte bara leva utan njuta av livet på bekostnad av andra, och en som är underordnad den första. Den här andra sortens människoart har egentligen inget människovärde och därför inte heller har rätt att existera under andra premisser än de som ustakats för dem. Den här tudelningen mellan människor och människor gör det lätt att justifiera en massa grymheter utan att samvetet tar stryk.

Tyvärr är det så att det inte gått 40 år sedan de här händelserna. Tyvärr upprepas de igen och igen, kanske inte i samma grymma skala, men de upprepar sig. Alla människor har inte samma värde i det chilenska samhället idag. Jag tror inte det är möjligt att det sker en förändring innan förövarna inser att deras människovärde inte är värt mer eller mindre än andras. Det att man vuxit upp i en stadsdel, och med en viss hudfärg och ett visst socialt status ger en inte rätt att dominera över andra. Tyvärr tror jag att vi ännu är långt från den insikten. Men det som faktiskt ger mig en gnutta hopp är den unga generationen (hur klischéaktigt det än låter...). Jag tycker mig se mer öppenhet och reflektion och bland de som traditionellt skulle ha stängt sina ögon och sina höga murar för omvärlden. Om en månad är det "dia de la raza", eller dagen då man firar att Kolumbus upptäckte Amerika. Förra året fylldes min Facebook-sida av karikatyrer av illvilliga spanska konkistadorer och indianer, bilder som förmedlade ett budskap om ursprungsbefolkningens kamp om sin kultur. Det har skett en förändring i hur chilenarna ser på sig själv och sin historia. Frågan är bara hur långt sträcker sig den här förändringen och ger den sig till känna när det verkligen sedan gäller?

Imorgon sänder YLE FEM en dokumentär om den finske diplomaten i Santiago som räddade tusentals chilenare från liknande öden som de jag beskrev ovan. Kan värt att titta på: Liten ambassad i stormens öga.


10.9.13

Om Norr vore Syd

Det finns en sång av guatamelkanen Ricardo Arjona som heter "Si el Norte fuera el Sur", om norr vore syd, som handlar om hur världen skulle kunna se ut om vi var de och de var vi. Slutsatsen i sången är att antagligen skulle världen vara precis lika screwed up, men från ett annat perspektiv.

Den sången gör sig påmind alltsom oftast hos mig. Speciellt då jag nuförtiden nästan dagligen kör över viadukten som symboliserar den ultimata sanningen och tryggheten i mitt liv, viadukten som för mig till mina barndomsminne, till den lilla radhusidyll där jag levt mina första 20 år. Jag hör till generationen som växte upp i skuggan av kalla kriget och riskerna för kärnvapenkrig.  Trots att jag deltagit i otaliga fredsmarscher, ritat mina fredsduvor, tänt lyktor i minne för Hiroshima, etc etc, kan jag ändå inte minnas att jag i något ögonblick i min barndom skulle ha insett att världen ändå kanske är lite ond. Inte ens då Palme dog och jag och min bror hoppade jämfota på hotell Marskis dubbelsängar, då sportlov och Emil i Lönneberga på Svenska teatern stod på programmet för vår del. Jag levde min bomullsbarndom där i radhusidyllen, gårdslekar och hyss hörde till vardagen - inte krig, svält och fattigdom. Sådant höll jag på replängdsavstånd. Bilder från Etiopien var bilder, de var inte verklighet. Än mindre förstod jag vad allt det där handlade om. Kan tänka lite så nu också då krisen i Syrien blir allt värre. Jag funderar en del på vad som egentligen pågår, orsaker, vem är vem, hur mycket barn far illa etc. Men sedan stänger jag av. Klarar inte av att smälta det där onda.

När vi flyttade tillbaka till hemstan i vintras efter att jag varit på mina fältstudier i Chile sattes i alla fall den där inristade sanningen och tryggheten i gungning. Hela viadukten gungade för sjutton. Plötsligt insåg jag att min idylliska barndomsverklighet bar på en förtäckt otäck sanning. Det att jag har haft privilegiet att växa upp i en omgivning av överflöd och allmänt välbefinnande var egentligen en biprodukt av kolonialismens brutala 500 år gamla historia. Nu finns det förstås de som kommer att inflika att Finland ju inte aktivt var del av kolonialismen. Nej, sant, kanske inte ur ett historiskt perspektiv (vågar också påstå att i dagsläge tåls det argumenten att debatteras, men vi sparar det för en annan gång) men visst har även Finland dragit nytta av billiga råvaror från tredje världen, visst har de billiga råvarorna varit en del av industrialiseringen även i vårt land. Och visst har vårt europeiska utseende gett oss en fördel i den rådande världsekonomin i förhållande till folk från andra länder med andra ansiktsdrag. Och visst har vår kunskapssyn, vårt sätt att vara "rationella" hjälpt oss att bli tagna på allvar i internationella sammanhang, en fördel som inte är alla förunnade.  Nej, vi kan inte frånsäga oss vår delaktighet endast på basen av att Finland aldrig var en kolonialmakt, det går helt enkelt inte.

Så började jag slås av andra tankar. Tänk om. Tänk om. Jag har sett och forskat i hur folk med en annan världssyn, en tro på en annan livsstil, kämpar för sin sak. Jag fördjupar mig i deras "frihetskamp", kan känna att den är vacker och önskar dem allt väl i den kampen. Men bilden blir motstridig. Plötsligt inser jag att om deras världsbild skulle vinna terräng så är det vår världsbild som tar stryk. Plötsligt är det inte bara kaffe och choklad som försvinner ur vårt dagliga utbud av överflöd. Plötsligt rasar hela välfärden, och mina barns ljusa hy är inte längre till deras fördel... Jag kan då gå och fundera på hur vi finländare skulle reagera om den bomullsverklighet som vi lever i skulle bli exponerad för de utmaningar som finns i tredje världen. Eller om alla dessa råvaror som kommer från syd plötsligt bara försvann ur butikshyllorna. Hur skulle vi reagera om norr verkligen skulle bli till syd? Tanken både fascinerar och skrämmer mig. Fascinerar för det skulle ge dessa folkslag som blivit kolonialismens offer äntligen rätten att leva sitt liv på sitt eget sätt. Skrämmande för det skulle betyda att bomullseran var slut för oss - vinka farväl till choklad och kaffe, och socker, olja, soja-uppfödda-biff, etc etc.Vad skulle det innebära för samhällsfreden här uppe i norr?Jag bara undrar.

Just då jag ska avsluta det här inlägget hör jag på naturvetenskapsprogrammet Kvanthopp på radion att magnetfälten på jorden håller på att byta plats. Det är faktiskt så att magnetfältet i norr håller på att byta plats med magnetfältet i syd.

Det här inslaget från West Wing förklarar kanske det här med geografi och norr och syd bäst av allt: "It freaks me out"... says it all...



Tillbaka till sången som har väldigt beskrivande lyrik:

"Las barras y las estrellas se adueñan de mi bandera 
y nuestra libertad no es otra cosa que una ramera 
y si la deuda externa nos robó la primavera 
al diablo la geografía se acabaron las fronteras.... 
Si el norte fuera el sur serían los sioux los marginados 
ser moreno y chaparrito sería el look más cotizado 
marcos sería el rambo mexicano 
y cindy crawford la menchú de mis paisanos 
reagan sería somoza "









6.9.13

Vad är extremt? Om extremdieter och normaldieter

Nu tänker jag ryta till lite grann. Det är nämligen så att i onsdags råkade min tid i bilen sammanfalla med Radio Vegas matspecial, både i programmet Radiohuset och senare i femmans nyheter. Jag blev smått förargad över hur journalister tar sig friheten att vinkla detta med hälsosam livstil till något extremt och farligt, utan att destu mer ifrågasätta dagens matvanor bland gemene finländare.

Först handlade Radiohuset om den nya extremdieten 5:2 dieten. Detta var något farligt, som man absolut inte ska pröva på, inte ska man heller pröva på andra dieter, bantning är av ondo och föder endast mer matbegär och ätstörningar. Det var kontentan av det hela. Jag håller med om att batning är av ondo. Jag håller också med om att dieter är av ondo. Men nu är det ju så att den standarddiet som vi här i Finland håller oss till inte är normal, snarare extrem. Eller varför finns det så många som går omkring och smaskar på en massa snacks, tar sig friheten att unna sig en massa gott, känner hela tiden att de är "2 kg från lyckan"? Ännu mer beklämmande är det att det som vi vaggats in i att tro att är "normal mat", dvs en glass var och varannan dag under sommaren, en bakelse med kaffet, margarin på brödet, fettfri mjölk till barnen, saft och bulla, för att inte tala om det institutionaliserade lördagsgodis (varifrån i all varlden kom föräldrar på att uppmuntra barn till att äta godis varje lördag?!?) inte alls har lett till mer hälsa utan en massa ohälsa. Eller vad säger ni om det metabola syndromet som nu syns även hos barn? Om ökade antalet diabetiker i alla åldrar? Eller den ökade genomsnittsvikten bland finländarna? Eller det ökade antalet både kvinnor och män med olika sorters ätstörningar?!?   Jo för att vi har uttryckligen vaggats in i tron att de matvanor vi växt upp med sedan vi var små att de är på något sätt hälsosamma och normala. Gott folk, I've got news for you: det som kallas extremdieter idag i media oftast inte är något annat än en återgång till en naturlig livsstil vad gäller konsumtion av mat. Extremdiet är det vi hållit oss till i den senaste 20-30 åren. De flesta av dessa "extremdieter" handlar inte alls om att råbanta sig smal; de handlar om att folk tar sitt vett till fånga och börjar äta en balanserad kost baserad på riktiga råvaror. Jag är inte insatt i 5:2-dieten, tänker inte heller bli, men har förstått att även den förespråkar naturlig och balanserad mat de dagar man äter mer mat.

Vad är det för fel på att en eller annan livstilsförändring via kosten hjälper människor att hitta balansen igen? Att man börjar känna sig hungrig när man ska vara hungrig? Att man slutar äta en massa skräp?

Det jag mest reagerade på av allt var nyhetsinslaget vid fem-tiden då en expert (psykolog) intervjuades och hon hade till och med en benämning på personer som blivit extremt fokuserade på att äta hälsosam kost. Detta var alltså onormalt. Att inte bry sig om sin hälsa är tydligen normalt. Plötsligt förstod jag vad Foucault menade med att den mentalt sjuka inte alltid identifierar sig med sin diagnos. Herreminjee, ska jag institutionaliseras nu för att jag gör maten från grunden och satsar stor del av min fritid i köket eller på jakt efter råvaror? För att jag väljer ekologiskt framom besprutat som gör mig till en ekonomiskt irrationell individ? För att vi valt bort födoämnen ur vår kost som uppenbarligen (åtminstone för tillfället) har en negativ inverkan på vår hälsa? Så många gånger som jag känt mig uppgiven och osäker över om de symptom jag ser i både mig och barnen verkligen är verkliga. Så många gånger jag fått känna mig urdum både med läkare och i andra sammanhang då jag stått på mig och försökt förklara att jo vi märkt en stor skillnad i beteendet sedan vi lämnade bort sockret och glutenet, och jo astma-hostan kommer som ett brev på posten när ett av barnen konsumerar mjölkprodukter. Märkvärdigt, säger de som hör mig tala. De tror mig inte. Och det har gjort den här vägen ännu svårare att vandra, i uppförsbacke hela vägen. Socialt stigmatiserad. Så visst blir jag lite chockad att höra att det finns en psykologisk term för min märkvärdighet. Speciellt med tanke på hur mycket det underlättat hos oss att ta bort både mjölk och gluten (och socker, not to mention) - inga fler öroninfektioner, inga natten-igenom-hostattacker, inga flera potkuraivare (utbrott, tantrums): bara glada och friska barn. Men deras mamma är tydligen sjuk, för hon satsar hårt på att fixa biffen så att barnen kan vara friska.

Nej, jag vet inte vad som är sjukt i det här samhället mer. Men en sak håller jag med om någon av de intervjuade experterna: det att mat blivit så stor sak i vårt liv visar att samhället befinner sig i en brytningspunkt. Jag vill dock inte hålla med om att det är något onormalt; snarare ytterst normalt. Vi håller på att återgå till det normala, för hundra år sedan var mat en av de största orosmomenten för en stor del av befolkningen. Det att vi inte behövt bry oss om varifrån vår mat kommer och vad den innehåller, det är hoppeligen en parentes i mänsklighetens historia. För bannemig så mycket förstörelse både i vår hälsa och i naturen som det fört med sig!