Brädspel och det sjuka samhället

Jag gillar att följa med vad som händer i samhället. Så mycket att det är svårt för mig att stänga av. Det är liksom en del av mitt dna det här med att lyssna in olika perspektiv, fundera hur saker och ting hänger ihop och försöka se helheter. Det var väl det här intresset som förde mig in på spåret 'legitimitet', inte som i politisk sådan utan organisationell, den så kallade  företagslegitimiteten var det som höll mig 'spellbound' i över fem år. Nu är gåtan löst (för mig) och snart har jag också papper på det. Ack så skönt.

Det är också det här intresset för omvärden som får mig att förkovra mig i allehanda alternativa perspektiv på skeenden i världen idag. Som presidentvalet i USA t.ex. (som f.ö. på basen av mitt läsande av situationen inte har så hemskt mycket organisationell legitimitet inom många grupper i det amerikanska samhället idag...). Helst av allt vill jag bara förtränga det hela. Fy alltså, pest och kolera. Hur kan de inte fatta att de måste rösta på en tredje kandidat?!? Varför ger inte heller media andra alternativ? Det är ju helt sjukt! Men så är valet i USA bara en återspegling av ett mycket större och sjukare fenomen: samhällsystemet som vi lever i. Det dominanta, brutala och råa samhällsystemet. Hur kan någon tro att något vackert kan födas ur ett sådant system? Omöjligt.

Så min överlevnadsinstinkt och den rationella sidan av mig själv säger till mig: nu, Mia, nu, packa väskorna, res iväg medan du ännu kan, ta med familjen till en söderhavsö och vänta ut stormen. Eller, bunkra upp med mat och vatten i källaren, gör det nu medan du kan, åk iväg till vattenkällan och bunkra upp... Men något stoppar mig, min emotionella sida stoppar mig. Den säger, låt inte rädslan vinna, lev i nuet, lev fullt ut, visa världen den kärlek som finns precis överallt, det finns ingen orsak till panik, livet är vackert och magiskt. Det löser sig. Låt inte de där galningarna ta makten över ditt liv.

Och det är så jag väljer att tänka. Jobba på med mitt, det finns en djupare mening i det, visa känslorna, lev fullt ut.

Men så idag var vi till Prisma och löste in årets pantflaskor och köpte några födelsedagspresenter till de tre (!) stundande kalasen denna vecka. På nedersta raden i spelhyllan stod Monopol och Afrikas stjärna, kapitalismens och kolonialismens främsta symboler i spelväg. Där och då tänkte jag att inte sjutton är det underligt att världen ser ut som den gör då vi insisterar att fortsätta lära våra barn sådana spelregler. Idag då världen står i brand fortsätter vi lära kommande generationer att roffa åt sig och beslagta ädelstenar för deras egen vinning. Som sagt, ett sjukt samhällssystem, det är vad det är.

Vi köpte inga brädspel.Det blev något annat istället. Hoppas de små liven blir glada.

Peace.

Sommarhettan och svårtänkta tankar om marxism, postkolonialism och makt.

Här sitter jag i sommarhettan och önskar att jag hade valt ett mer lättsmält tema för min avhandling. Kommentarerna har kommit och även om de var generösa i det stora hela så vill ändå förhandsgranskarna att jag nu positionerar mitt arbete i förhållande till marxism, poststrukturalism, och postkolonialism. Det räcker inte med att jag säger att de teorier jag använt inte funkar inom de katergorierna . De vill veta varför. Sen vill också den ena att jag förklarar mer i detalj det här med makt, hur makten fungerar i mina fallstudier. Såja, ta nu bara och skriv ner snabbt några reflektioner om detta så att jag kan ta på mig bikinin och springa ner till stranden med all de andra barnen... Skynda på , solen lyser, det är högsommar, ingen tid att förlora.Nä just det. Marx, postkolonialism, och makt... varför, varför valde jag just denna infallsvinkel? Kunde jag inte bara ha studerat något mer lättsamt. Som t.ex. varför glass är så populärt på sommaren... Det kunde ha varit ett bra forskningsprojekt, kan jag tycka nu så här i sommarhettan . Lätta grejer det här. Eller hur?

Österbottniska lador och lottovinster för den (o)lyckligt (o)vetande

På väg hem från ännu en väldigt givande internationell konferens där vi diskuterat 'social movements from below' och medvetna lokalsamhällen (mitt bidrag). Är så tacksam över att mitt jobb har gett mig  den här möjligheten att få ta del i dessa diskussioner men på samma gång känns det frustrerande att höra och se allt som händer runtomkring i världen - alla dessa försök att skapa en rättvisare värld, en värld där naturen och lokalsamhällen respekteras, en kamp som i grund och botten alltid handlar om att försvara rätten till att få leva. Människor organiserar sig i olika konstellationer för att kunna försvara sin rätt att leva. För många, en allt större andel av jordens befolkning skulle jag vilja påstå, ger inte det faktum att du lever några som helst garantier till rätt till ett värdigt liv. Rätten att leva hotas på alla dimensioner, överallt i världen idag. Det är den nyktra insikten jag fått från tre dagars intensivt konfererande. Tänk att jag kan vara tacksam över det (se min kommentar ovan om mitt jobb)!

När jag tittar ut över ladorna på den österbottniska slätten fylls jag av en känsla av tomhet.  Jag har fötts på en plats där det värdiga livet är en självklarhet. Jag måste resa långt för att studera dessa medborgarrörelser.  Jag borde känna lyckan rusa genom min kropp. Vilken lottovinst! Men är avsaknaden av de här medborgarrörelserna i mina egna hemknutar ett tecken på att jag välsignats med en lottovinst? Eller är det ett tecken på att mitt eget lokalsamhälle fortsättningsvis lever (o)lyckligt (o)vetande om de krafter som varje dag gör sitt bästa att förstöra våra förutsättningar till liv. Jag befarar att det inte handlar om en lottovinst, utan just precis on en sorts kollektiv villfarelse. 200 kilometer söderut byggs ett kärnkraftverk, 200 km norrut planeras ett till. Hur är det möjligt att tro att man lever med en lottovinst i bagaget då sådana totaldestruktiva projekt finns i ens absoluta närhet?

Enda förklaring på den frågan är att det är just på grund av avsaknaden av dessa synliga medborgarrörelser som det möjligt att leva i tron om att man välsignats med en lottovinst. Men sociala röresler uppstår enbart där villfarelsens lögn blir synlig för oss. Min känsla av tomhet är också en känsla av vanmakt. Måste vi faktiskt vänta tills olyckan är framme innan vi tar makten, organiserar oss, börjar medvetet jobba mot en bättre värld? Varför gör vi ingenting? Varför är vi så lama? En värld i brand och vi låter det bara fortgå.

Den där pausen då jag skulle spacea ut står vid mina fötter. Jag låter världen brinna i lugn och ro, för nu är det dags för återhämtning och tid för familjen. Packar ihop mitt pick och pack och tar på mig rollen som fanatisk moderlig fotbollssupporter. Livet sker här och nu, och tillsvidare är det trots allt det som gäller. Wasa Football Cup, here I come. Och någonstans i den insikten inser jag också att svaret till varför vi (jag) inte gör någonting ligger.  Här och nu fylls med handlingar som det finns förutsättningar till. Just nu, här och nu, är det en lottovinst att befinna sig här. Allt annat får vänta till en annan dag... 

Läs mer om mina konferenstankar på engelska här: Brexit - the voice of the roots

Om att våga tala sitt eget språk

Bra grej om finlandsvenskheten: När en finne undrade när jag flyttade till Finlan. 
Hon skriver:

 "Var ska vi börja om vi vill ha lika betjäning på båda språken? Hur svårt har det varit att få finsk kundbetjäning i det här landet de senaste tvåhundra åren? Hur ska svenska ha en chans att vara jämställt om jag inte ifrågasätter när någon behandlar finska som ”ojämställt”. Hur ska svenskan någonsin få samma rättigheter om jag hälsar på finska?"

Min man, invandraren, brukade reta upp folk i Helsinfors med att insistera med svenska med spansk brytning. Han brukade vara arg på vår mesighet att våga visa vem vi är och och stå på oss, vi finlandssvenskar i Helsingfors. Jag brukade säga att han skulle vara försiktig, en dag kommer han att få på käften.... Till sist tröttnade även jag och en av orsakerna till flytten upp till Österbotten var att jag inte ville att mina barn skulle växa upp och känna att det är fel att tala sitt eget modersmål. Det kan aldrig vara fel att få vara helt sig själv, på sitt eget modersmål, som råkar i det här fallet vara svenska, och spanska.

Många gånger blev jag tillfrågad varför vi satt våra barn på svenskspråkigt dagis, när det var tänkt att de skulle lära sig finska (underförstått - ni måste se till att de lär sig finska snabbt). 

Jag tänker som så att det kan aldrig vara fel med modersmål, eller vilket språk som helst. Om det känns 'fel' så är det inte ditt fel, utan någon annans fel att de har attitydproblem. Och så tänker jag att vi inte borde svälja alla de där små subtila reaktionerna av majoritetsbefolkningen utan våga tala mer svenska även i situationer som kan bli obekväma, som min man då.... (och han har inte ännu fått på käften...). 

Mina barn talar idag friskt finska med svensk brytning - det har de lärt sig helt naturligt av grannar utan attitydproblem. Svårare är det att lära sig ett språk när den som har det som sitt modersmål även har attitydproblem. Sån var min egen uppväxt, jag blev helt avtrubbad att lära mig finska för de första finskspråkiga flickorna jag stötte på i mitt liv muckade alltid gräl med oss 'hurrin'. Noll intresse efter det. Dessutom hade jag lyckan att växa upp i ett så pass starkt tvåspråkigt område att jag hade råd att välja och få växa upp utan att bli tvungen mesa mig ur svåra situationer. Måste iväg till Jyväskylä för att hitta motivationen att våga tala. Helknasigt, eller hur? Har sedemera lärt mig tala fem andra språk i deras naturliga miljö, och aldrig aldrig behövt känna mig mindervärdig bara för att språket inte varit perfekt.

Idag talar jag finska med stark brytning. Det tog länge för mig att komma över det. Kunde ibland tänka på de där flickorna på gården som retades med oss och fundera på hur min finska idag kunde ha varit annorlunda om de istället för att hota med att slå oss på käften hade frågat om vi ville hoppa hopprep med dem. Tror att min finska skulle ha mått bättre av det idag. Men vet ni, i något skede slöt jag fred med min knaggliga finska. Nu är jag stolt över den för den visar att jag i min ungdom fick leva ett liv starkt förankrat i mina egna språkliga rötter. Det är inte alla i en minoritetsbefolkning som får det.  Inte ens här i Finland.

Ha det gott!

Politiskt företagsansvar och Bayers bud på Monsanto

Det område jag mest av allt varit fascinerad av de senaste fem åren handlar om vad som i litteraturen kallas för 'political CSR' eller 'politiskt företagsansvar. Två forskare, Guido Palazzo och Andreas Scherer, menar att företagen kan vinna tillbaka sin trovärdighet (eller företagslegitimitet) genom att engarera sig i samhällsdebatten genom s.k. stakeholder dialogs, dvs intressentdialoger (Scherer och Palazzo, 2006). Intressenter är alla de aktörer som har något intresse i firman (eller som firman har intresse i) (kolla in Freeman om detta intresserar). Givetvis har jag sett problem med det här upplägget. Det Scherer och Palazzo beskriver som en dialog mellan jämlikar har jag sett som ett politiskt spel där enbart de med tillräckligt med muskler har möjlighet att påverka det slutgiltiga resultatet. Dessutom har jag blivit alltmer kritisk gällande dialoger mellan olika grupper som har olika världsyner och kunskapsformer. Grundtanken med deliberation är att besluten fattas på basen av rationella argument. Men vad är rationellt när olika kunskapssystem möts i deliberation? Det går inte att utgå från rationella argument i sådana fall, för då faller så mycket annat utanför och exkluderar stora delar av aktörer i samhället som kanske inte ens själva vill bli förknippade med företaget eller vara dess intressent.

Mitt perspektiv på PCSR är följande: Istället för att se det som en process av dialoger mellan olika aktörer, ser jag det som den politiska aktivitet som företagen engagerar sig olika sorters politisk aktivitet för att upprätthålla sin legitmitet. Man kan förvisso kalla denna aktivitet för 'stakeholder dialog' eller 'politisk deliberation' men det finns en klar skillnad: i deliberativa processer är utfallet (i alla fall i teorin) alltid ovisst. Det är själva argumentet som ska styra vilka beslut som fattas och det ska inte finnas några som helst egenintressen inblandade i argumenten - enbart rationalitet styr (som jag ju redan skrev att är problematiskt).

Min syn på politiskt företagsansvar är alltså istället att det fungerar som partipolitiken; man gör vissa satsningar eller använder sig av en viss sorts retorik för att vinna sina mest betydelsefulla intressenters stöd (dvs uppnå företagslegitimitet) och för att kunna fortsätta med sin Business as usual - mentalitet. Företagen är precis lika ointresserad av att ändra sin kärnverksamhet som partierna är att ändra sin kärnideologi. De är politiska aktörer som står för en viss sorts företagsmodell (eller verksamhet) som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort, medan partierna är politiska aktörer som står för en viss sorts ideologi som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort.

Så det om det. Hoppas ni hängde med. Nu hade jag inte tänkt tala teori utan praktik. Igår fick jag veta att medicinjätten (och agrijätten) Bayer lagt ett megabud på agrijätten Monsanto. Kortfattat: Bayer är beredd att betala 1,5 gånger mer för varje aktie i Monsanto än vad de är värda just nu på aktiemarknaden. Detta är fortfarande bara ett bud men analytikerna menar att det är ett så pass attraktivt bud att Monsantos ägare kommer att ha det svårt att tacka nej. Det här är intressant från flera olika perspektiv men framförallt från ett politiskt företagsansvarsperspektiv.

Det lär inte ha gått någon förbi att Monsanto utsatts för en häxjakt de senaste 3-4 åren. Det har varit March Against Monsanto, det har varit bonderrörelser och andra kampanjer, rättegångar, spekulation om deras produkter leder till cancer, dokumentärfilmer både i Europa och i USA. Hela tiden har Monsanto stått i fokus. Precis som om detta skulle vara den enda aktören i världen som har den teknologi och den sortens verksamhet som nu kritiseras. Så är det inte. Det finns flera agrijättar som har liknande teknologi och verksamhet. I vissa kretsar har konceptet 'The Big 6' använts för att utpeka de sex största aktörerna inom det här verksamhetsområdet (Monsanto, Syngenta, Bayer, BASF, Dow and Dupont). Här bör nu nämnas att dessa sex snart kan vara enbart fyra då Dow för tillfället planerar gå ihop med Dupont och Syngenta håller på att bli uppköpt av ChemChina (CNN, 23.5.2016). Tillsammans är de här företagen så starka att de inte bara kontrollerar stor del av världens frö-utbud (och således vad som odlas och vad en och var av oss äter) men har också makt att bestämma lönsamheten för varje enskild bonde som på något sätt är beroende av antingen deras kemiska bekämpningsprodukter eller just precis deras utsädesfrön. Som CNN skriver om konsekvensen av att makten koncentreras ytterligare bland dessa aktörer:

"Seed prices could rise for farmers, consumers could see more genetically engineered foods on supermarket shelves, and our global agricultural system could end up depending on just a few companies to meet a high percentage of the world's agricultural needs." (CNN, 23.5.2016)

Men vad är det som just nu sker från ett politiskt företagsansvarsperspektiv. Det intressanta är att det som Scherer och Palazzo förespråkar som political CSR faktiskt pågått väldigt intensivt under ytan en längre tid. Det jag nämnde ovan gällande häxjakten är ett symptom på deliberativa processer där offentligheten försöker styra så att legitimitetsuppfattningen om företagen försvagas. Skillnaden är bara att företagen själva inte deltagit i de här processerna med en önskan om att jämka sig till den offentliga opinionen. Deras motdrag har istället varit exakt den sortens politiskt företagsansvar som jag beskriver ovan: genom att köpa upp varandra får de mer makt att styra över sina intressenter. Tänk om politiska partier kunda köpa upp varandra och sammanföra sina ideologier - hur mycket mer makt skulle de då få? I slutändan när enbart ett parti finns kvar skulle man ha en totalitär 'demokrati' där det inte finns några andra alternativ till det som partiet står för.

Nu handlar det om en sorts business modell som redan från början haft ofantligt mycket makt över sina intressenter. Skillnaden har varit att olika organisationer inom samma business modell i princip konkurrerat med varandra gällande marknadsandelarna bland kunderna och intressenter. Det har skapat en situation där makten och beslutsfattandet varit fördelad inte bara på olika individer i ledningsgrupperna men också geografiskt, eftersom företagen uppstått på olika geografiska platser. Således har de också haft olika 'stöd' i olika länders traditionella politik. Företagsansvaret (dvs deras politiska diskurs) inom den här verksamheten har riktat sig till den allmänna opinion och foksuerat på en retorik som (i Monsantos fall) handlar om mänskliga rättigheter; hur man kan uppnå hållbarhetmålen och utrota världshungern; innovationer som ska stoppa klimatförändringen; förbättra liv i Afrika.

Om Bayer nu lyckas köpa Monsanto så går den tyska medicinjätten från att vara en jätte mestadels på medicin till att vara en jätte på både medicin och mat. Plötsligt tappar Monsanto-häxjakten betydelse då Monsanto inte längre existerar. Blir marscherna då March against Bayer, eller försvinner de helt? Kommer de amerikanska medborgarrörelserna att klara av att påverka ett tyskägt globalt företags agerande i USA? Kommer de amerikanska politikerna att stå lika starkt bakom verksamhetsmodellen som tidigare då en av de största aktörerna (och finansiärerna av valkampanjer) plötsligt är tysk? Har det någon betydelse vilken nationalitet företaget har i hur det påverkar den nationella politiken? Hur går det med frihandelsavtalen (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TPIP) som bl.a. försöker luckra upp reglerna kring matsäkerhet och markeringen av genetiskt modifierad mat, då två storbolag på vardera sidan om Atlanten blir ett? Ger det dem mer inflytande över de politiska besluten, eller kommer det att försvaga deras position på ena sidan om Atlanten?  Mycket av politiken är fortfarande begränsad till nationella sfärer medan dessa agrijättar har ett politiska spelrum som är globalt, genom att förena sitt ägande blir deras ägar-intressenter också mer globala och mindre påverkningsbara från ett lokalt perspektiv.

Det här är några av de frågor som jag ställer mig själv efter att ha läst om nyheten på flera olika ställen. Den finansiella analysen av budet ligger mest på Bayers skuldsättningsgrad, aktieägarnas (Bayers) reaktioner, och huruvida detta kan skapa mer värde för företagen. Som ni ser frångår jag radikalt sådana analyser och ställer mig istället sådana frågor som vi annars skulle klassificera som politik i nyhetsflödet.För precis som andra före mig (Matten och Moon, 2008; Scherer and Palazzo 2011) har argumenterat så är företagen 'politiska aktörer'. Företagsköp är inte enbart ekonomi. Det är också politik. Men det är sällan vi hör statsvetare kommentera hur företagsköp påverkar det politiska klimatet. Vi borde höra mer om just det för det påverkar var och en av oss och vår framtid - men det gör vi inte. I alla fall inte ännu.

Ha det gott!

Kvinnodagen till ära: hyllning till en kvinna vars liv ej längre är, och en obekväm sits för Finnfund just nu

Kvinnodagen till ära tänkte jag förgylla er dag med berättelsen om en sann kvinnlig förebild.

För några dagar sedan blev miljö- och ursprungsbefolkningsikonen Berta Cáceres i Honduras mördad i sitt hem. Hon kämpade för miljön och för ursprungsbefolkningens rätt att leva på sitt sätt, dvs att få leva sitt liv på sitt sätt utan påtvingad gruvdrift och tvångsförflyttningar i samband med stora dammbyggen.

Så här i korthet kan jag förklara de större sammanhangen på följande vis: med gruvdrift kommer behovet att stora mängder elektricitet, den går att fixa tämligen koldioxidneutralt enligt nuvarande kalkyler (det diskuteras idag om flodområden egentligen binder mer koldioxid när de är fria från dammar och således är det tveksamt om vattenkraft är så koldioxidneutralt som man hittills räknat med) med hjälp av stora dammar. Dammar planeras oftast in på väldigt bördiga områden där mänsklig bosättning existerat i tusentals år just precis av den orsaken: jorden ger bra mycket bättre skörd nära vattnet i floden än långt uppe på torra land. Dessutom har de här tusenåriga bosättningarna en nära relation till platsen de bor på; naturen och det forsande vattnet i floden är en del av deras livskraft, dammbyggen förstör inte enbart lokalbefolkningens egna förutsättningar till liv på den platsen, de tar livet av den heliga kraft som finns inneboende i naturen de samlever med.

Det var det här Berta Cáceres motsatte sig: dammbyggen som skulle betyda död och förstörelse för hennes folk lenca-indianerna i Honduras. Trots dödshot fortsatte hon kämpa emot storinvesteringarna och miljöförstörelsen i lenca-folkets hembygder i Honduras.

Finland var också med på ett hörn i Honduras. Dammbygget som Berta kämpade så hårt emot var delfinansierat av Finnfund. Finnfund anser däremot att de inte har någon som helst delaktighet varken i mordet av Berta eller ursprngsbefolkningens protester, eftersom 'rakentamisalue ei ole alkuperäiskansojen aluetta' (byggplatsen inte är ett område där ursprungsbefolkningen bor), utan områden hade köpts av privata ägare (vilket iofs inte utesluter någonting utan en djupare analys av ägandeförhållandena, lagstiftning och hur uppköpet gått till, exempel på det finns det gott om från andra delar av världen). Finnfund säger att man lyckats minimera de sociala riskerna genom att flytta på bygget så att det inte går igen den byn som motsätter sig den. Man ser också till att legitimera bygget med all den el som skulle komma till förmån till över halv miljon av den lokala befolkningen. Det man i de här uttalandena glömmer att säga är just den här kopplingen mellan dammar och gruvdrift, och att elen inte alls i första hand behövdes för att Juan, José och Carlos skulle kunna titta på fotbollsmatch på tv, utan för att hålla igång storskalig gruvdrift till förmån för någon helt annan än den lokala befolkningen.

Finnfunds syn på minimeringen av sociala risker är också snäv. Om ursprungsbefolkningens egen livskraft existerar i en levande natur, och i en levande flod - ja då kan man inte förvänta sig att de skulle bli mer välvilligt inställda till ett dammbygge bara för att det flyttat några kilometer bort, fortsättningsvis med intentioner att 'ta livet av' kraften som existerar i en orörd flod. I ursprungsbefolkningars världsyn är naturen och vattnet i floden en del av en större helhet, bygger du en damm i floden så tar du livet av helheten. Det här gäller inte bara lenca-folket utan det är en rättså vedertagen syn på liv/död/andevärlden i olika ursprungsbefolkningars världsbild (läs t.ex. om systrarna Quintreman och deras kamp mot dammbygget i Chile som jag skrivit om tidigare här:Om rötter - Nicolasa Quintremans och mina egna).

Kvinnodagen till ära vill jag därför hylla alla dessa fantastiska kvinnor som genom sin outröttliga kamp tvingat de som inte ville se att öppna ögonen för en annan värld, en värld bortom det monetära, en värld vars värde inte går att värdera i världsiga pengar. Berta Cáceres, Nicolasa Quintreman (och hennes syster, Berta även hon) ni är mina förebilder. För mig har feminismen och kvinnodagen för länge sedan slutat handla om fördelningen av flick-, och pojkfärger på kläderna i mammalådan, eller om  kvinnors rätt till lika lön (i ett system som lever på andras bekostnad). För mig handlar kvinnodagen om kvinnans och mannens rätt till ett fullvärdigt liv, ett liv fritt från aktiviteter som berövar oss alla förutsättningar för fortsatt liv i framtiden.

Jag hoppas att Berta Caceres död för med sig något gott. Jag hoppas att trycket på Finnfund nu blir så stort att de blir tvungna att dra sig ur. I ett fräskt uttalande säger Bertas familjemedlemmar att Finnfund (och andra investerare i projektet) var delskyldiga till mordet. Jag hoppas att alla vi här i Finland får upp ögonen för vad som händer med alla dessa skattefinansierade utvecklingsfonder, vare sig de styrs av privata eller offentliga aktörer. Lokala protester handlar inte bara om dem där långt borta och deras konstiga inställning till projekt som kommit till för att 'hjälpa dem ur fattigdom' (precis som dammbygget ovan legitimerades, det skulle ge el åt en behövande befolkning)- det handlar också om oss och hur vi genom vårt tysta samtycke låter finska bolag göra lukrativ business på bekostnad av andra och totalförstöra den värld som är deras.

Känner du dig maktlös i denna värld där patriarket dominerar? Här kan du hjälpa till att skipa rättvisa i mordet av Berta Cáceres, det är bråttom: TAKE ACTION: #JusticiaParaBerta and #SeguridadParaGustavo

Har kan ni se Bertas tack tal då hon vann Goldmans miljöpris förra året:

När megainvesteringarna bankar på vår dörr är det dags att vakna

Kineserna tar över skogarna, här ska skapas tillväxt. Det ska skapas jobb. Folket jublar.
Det är inte enbart kineserna som fått upp ögonen för det finska guldet och vår vackra natur: gruvbolag, vattenbuteljeringsbolag (Nestlé), bolag inom 'bioekonomin', alla står de där och väntar ivrigt på att få sätta klorna i allt vad som kommersialiseras kan. Finland är ju i kris, vi behöver akut hjälp, dessa bolag tros kunna hjälpa.

Pengar slussas från universitetsbudgeter till infrastrukturbudgeter för dessa megaprojekt. Ingen protesterar för det här är ju en gudagåva, vi är i ekonomisk kris, vi behöver tillväxt för att växa, för att ha jobb, för att ha en framtid, annars går det illa. Vem kan argumentera emot detta då skräckscenariot flåsar oss i nacken? Jobb som förespråkar tänkande och som skulle kunna komma att hjälpa finländarna att tänka annorlunda och hitta andra lösningar slaktas i rask takt. Bort med tänkande individer, de är överflödiga i vår ekonomiska kris, vi måste spara och skapa sysselsätning. Tänkande individer är bara ett problem i en sådan situation, de tillför inget till vår ekonomi.

Låt mig säga något jag lärt mig under de senaste fem åren som tänkande individ: välfärd skapas inte genom megaprojekt. Det finns inget likamedstecken mellan ekonomisk tillväxt och välfärd, eller mellan ekonomisk tillväxt och förutsättningar för liv heller för den delen.  Megaprojekt skapar naturförstörelse och de förstör alla förutsättningar till liv. Talvivaara, anyone? Många fler liknande exempel kan plockas fram om ni behöver förstå den här relationen mellan megaprojekt och totalförstörelse. Världen är full av sådana tragiska exempel. Vi behöver inte fler för att förstå den här kopplingen. Megaprojekt skapar bara fin statistik i makroekonomiska analyser. Hur mycket förstörelse som de åsamkar syns aldrig i siffrorna. Och om det gör det så går det in som ett plus: om människor blir sjuka behövs mer sjukvård. mer mediciner. Om naturen förstörs så att förutsättningar till självförsörjning eller turism stryker med på samma gång, krävs det sysselsättningsåtgärder, dvs det behövs mera megaprojekt, mer förstörelse, mer tillväxt i makroekonomiska siffrorna. Det lovas mycket arbetsplatser i startskedet - dessa löften uppfylls aldrig. Aldrig. Det enda de gör är att de skapar två läger bland ortsbefolkningen, de som är för och emot, oftast mera för i början, oftas mest emot när skadan redan är skedd. Om ortsbefolkningen är så lyckligt lottad att de kan bo kvar det vill säga, för i många fall är utfallet sånt att många tvingas flytta från sina hem då naturen där de bor är förstörd.

Så vad kan vi göra nu då gamarna bankar på vår dörr? När slakten står inför dörren? För vår ekonomi är ju i kris, det finns inga alternativ, vi bara måste få hit mer utländska investeringar. Vad kan vi göra? Var är alternativen?

Det första vi måste göra är att börja tala om dessa saker. Vi kan inte låta nyheterna gå ut i etern utan någon som helst kritisk granskning. Vi kan inte låta den här lögnen fortgå inom vår kultur. Vi måste våga prata om problemen och vi måste våga tacka nej. I många årtionden (århundraden t.o.m.) var det 'utvecklingsländerna' som stod för råvarorna i våra konsumtionsbegär. Men det är inte enbart de som bär bördan längre. Delvis har det att göra med att ju mer som konsumeras i världen destu större blir trycket på att hitta mer naturresurser (och destu större möjligheter till ekonomisk vinst då råvarupriserna går upp). Dels har det att göra med att ortsbefolkningen i globala syd insett att de inte behöver 'utvecklas' (precis lika lite som vi behöver denna 'tillväxt'). De har tröttnat på att bära vår börda. De vill inte vara offer, de vill inte bära konsumtionsbördan. De protesterar, de organiserar sig, de stänger vägar, de bildar guerillagrupper, kort sagt: de utmanar makten för att få behålla sin livsmiljö och sina förutsättningar till liv. Och här är det viktigt att förstå att de protesterar för rättigheten till att få leva - inte rättigheten till att få jobba och skapa tillväxt: utan de protesterar för rätten till liv. Vad gör vi, nu då vi själv ska bära bördan för vår egen konsumtion (och all den befolkning i 'emerging markets' som nu i rask takt går in i konsumtionshysterin)? Vad gör vi? Vi JUBLAR över att det skapas tillväxt och ett politiskt löfte om jobb!

Det är dags att vakna nu! Vi har mycket att lära oss av alla de ortsbor på  annat håll i världen som framgångsrikt lyckats stoppa dessa vansinnesprojekt. Det finns mycket folk på universiteten i Finland (speciellt på Universitetet med stort U, det universitet vars slaktlista är som längst...) som KAN det här, som använt åratal av sitt liv till att studera, analysera och föra vidare kunskap om framgångsrik mobilisering emot gruvdrift och skogsdrift. Det är nu den här kunskapen behövs här hemma. Istället för att slänga ut dem från universiteten borde vi se till att deras röst hörs, och överröstar alla de ihåliga argument om ekonomisk tillväxt. Bubblan måste spricka! Snabbt!

Ekonomiskt tillväxt skapar inte förutsättningar till liv - Ekonomisk tillväxt förstör alla våra möjligheter till att skapa alternativ till det som tutas ut just nu. Vi måste våga tänka alternativ.

Det är bråttom nu. Vi måste våga prata om det här.

I neoliberalismens fotspår föds nya storyn

Jag tycker inte om att använda ordet neoliberalism i mina akademiska texter. Inte heller kapitalism, marxism eller socialism. Orden är för stora för mig. Eller kanske inte för stora, jag har ju inga problem med att drämma till med ord som dekolonialitet, eller kolonialitet. Kanske det har att göra med att dessa ord  framkallar en frånstötande effekt på mig. Det är så lätt att skylla allt på det abstrakta; kapitalismens fel, neoliberalismen maktstrukturer etc. Bakom alla dessa stora ord står individer och fattar beslut enligt deras egen övertygelse. Vilken verklighet eller story de valt att tro på kommer att färga deras val. Om man tror på det fria kapitalets förmåga att skapa välfärd så blir det lätt så att besluten gestaltas som neoliberalism. Tror man på statens förmåga att göra det samma blir det socialism av det hela. Men i virvelvindens mittpunkt står personer som du och jag och känner oss maktlösa då vi ser på hur de ena beslutet efter det andra förminskar vår egen känsla om hur vi ska kunna leva det goda livet.
Jag sörjer just nu. Djup sorg. Nästan varenda nyhet förmedlar en känsla av vanmakt. För det mesta går jag omkring med känslan att vi just nu går i neoliberalismens fotspår. Den våta drömmen till ekonomisk modell för de absurt rikaste delarna av befolkningen  som förverkligades med hjälp av diktaturens hårda grepp i Chile på 70-talet och som senare kunnat implementeras under s.k. demokratiska förhållanden i bl.a. USA och Storbritannien. Den är här nu. Den är ett faktum. Och enligt kvällens Spotlight på YLE 5 är universiteten ett av dess första offer. Logiskt med tanke på att vi lever i en 'demokrati' och folk som forskar i en massa (kritiska) ämnen på universiteten kan få för sig att utföra forskning som inte är smickrande för denna modell. Bort med fria tanken, in med projektfinansierade forskare. Det är lättare att ha koll på läget när de övriga åtgärderna rullas ut (privatisering av pension, vatten, hälsa, natur och kanske även skola). Inte så många kritiska röster om svångremmen sitter hårt från början.
Jag pratar om fotspår för det vi nu upplever i Finland är inget nytt påhitt, 40 år fyllda redan. Mitt hopp är nu att de länder där detta människofrånstötande system hunnit längst (Chile och USA) snart visar sina svagheter öppet och ärligt så  vi kan undgå samma experiment här hos oss. Det har bubblat länge i Chile redan. I USA bubblar det också under ytan. Idag lyssnade jag på tre podcastar (kan länka imorgon) med yttersta klarsynta typer som har klara visioner om vart vårt rymdskepp jorden skulle kunna vara på väg om vi valde den vägen (det är ett val vi kan välja enligt dem). Vi kan ju inte ta oss härifrån. Istället för att använda vår mänskliga intelligens till att förstöra möjligheterna till liv här på jorden borde vi ju vara så pass intelligenta att vi börjar jobba på lösningarna - mot en 'livable economy' som någon av talarna uttryckte det. Han sa dessutom att han ser tecken på att detta håller på att hända överallt i världen just nu.

Kanske neoliberalismen skuffas ut från sitt ettestup innan fler biosfärer och samhällen hamnat under dess våld. Jag lever med hoppet att detta kan hända. Egentligen kan väl vad som helst hända. Även mirakel. En av killarna i podcasten talade om mirakel som något helt logiskt inom en annan storyn, det är bara det att i den story- neoliberalismen, kapitalismen eller vilken ism som helst - som vi befinner oss i ser det ut som ett mirakel. Och det är ju det som är charmen med livet, det som gör det så gött att leva! Miraklens tidevarv, välkommen!

Brändö bibliotek och vårt kollektiva minne

Jag kan inte släppa det här med Brändö bibliotek. Det är ju en otroligt vacker byggnad som redan vid första anblicken ger en känsla av förgångna tider. Jag har funderat mycket på hur det kom sig att man lät uppföra denna byggnad just i Brändö.

 Det är nämligen så att ämnet jag forskar i  har gjort mig allt mer övertygad om att det är de platsbundna historiska processerna som till stor del skapar känslorna för vad som är rätt och vad som är fel och således utgör grunden för legitimitetsuppfattningen då beslut ska fattas. Det kollektiva minnet (eller avsaknaden därav) styr oss i våra prioriteringar. Det vill säga vad vi anser vara viktigt och värt att satsa på har att göra med hur vi ställer dem i relation till våra egna minnen om det förflutna (och också våra visioner om framtiden - vilket är en annan del av legitimitetsuppfattningen som jag inte går in på dessmer nu). Jag misstänker att det i fallet med Brändös bibliotek är just avsaknaden av ett bejakande kollektivt minne som gör att man ens kommer på tanken att sätta lapp på luckan och (försöka) slussa besökarna vidare till huvudbiblioteket.

Eftersom jag själv inte hade någon aning om Brändö bibliotekets historia förut antar jag att det inte heller är något som folk i allmänhet känner till. Vi som besökt biblioteket under alla dessa år har våra personliga minnen om stället men vad utgjorde grunden för beslutet att ta i bruk ett bibliotek utanför stadskärnan? Mediaforskaren i mig fick mig att börja gräva i tidningsarkiven. Vasabladet har ju digitaliserat sina historiska arkiv så det tog inte länge för mig att plocka fram två väsentliga tidningstexter.

I den första artikeln, daterad 5.2.1905, med rubriken "Ett folkbibliotek i Brändö" beskrivs behovet av ett eget bibliotek i Brändö. Detta var på den tiden en stadsdel med 3000 invånadere och det ansågs viktigt att etablera en filial till stadsbiblioteket här för att bejaka "spridandet av folkupplysning" (gällande folkupplysning, se mitt senaste inlägg om varför det än idag är viktigt med en befolkning som läser böcker).Artikeln beskriver motiven till varför det behövs ett bibliotek i stadsdelen väldigt tydligt och jag blir nästan lite överraskad över hur argumenten idag följer dessa argument nästan till punkt och pricka.

"...(befolkningen på Brändö) sätter i allmänhet sina barn i skola och de folkliga föredrag som hållits därstäder hafva varit mycket talrikt besökt. Att detta skulle tyda på att håg för inhemtande af kunskaper och bildning inte saknas i denna stadsdel."

Det är värt att notera att författaren till denna text hade rätt. Biblioteket i Brändö är i förhållande till befolkningsunderlaget det mest besökta biblioteket i Vasa idag. Det har länge varit det mest populära biblioteket utanför stadskärnarn (artikeln beskriver också proportionerna av brändöbornas lån i stadsbiblioteket är mycket lägre än de som bor inne i stan vilket inte är logiskt med tanke på deras engagemeng i att inhämta kunskaper - därav behovet av ett lokalt bibliotek).

Det är också intressant hur hotet om stängingen av en lågstadieskola i Brändö nu sammanfaller med hotet av stängningen av biblioteket. Barn i skola i närheten garanterar också att det finns en läsarkrets som har intresse att besöka biblioteket. I dagens läge kan ändå nämnas att trots att Brändös finska lågstadium ligger risigt till då det gäller antalet barn i den skolan finns det många daghem i bibliotekets absoluta närhet, både svenskspråkiga och finskspråkiga, och andra lågstadieskolor med barn som behöver ett närbibliotek för att väcka deras läsintresse.

Sedan har vi det här med universitetsbiblioteket Tritonia som använts som ett argument till varför det är onödigt att ha ett kommunalt bibliotek i Brändö, eller att man på något sätt skulle kunna kombinera dessa två. Med tanke på detta var det väldigt intressant att se följande text i artikeln:

"...äfven om det vid Bomullsspinneriet inrättade arbetarebiblioteket tages med i räkningen. Detta är afsedt uteslutande för fabrikens eget folk och de 1000 boklån, som årligen torde utgifvas därifrån, tagas delvis af personer, hvilka hafva sitt arbet i Brändö, men icke är bosatta därstedes."

Tritonia är ett bibliotek som riktar sig till studerande och forskare. Precis som på Bomullsspinneriets tid är dets således ett uteslutande bibliotek och det är inte en miljö som bejakar folklig samvaro utan det finns till för en specifik grupp med ett specifikt syfte. Att tro att läsesalen för pensionärer kan passa in i den miljön är kanske att tro för mycket om likheten mellan olika sorters bildningskulturer. Intressant också den där observationen med att Bomullsspinneriets bibliotek finns till för folk som kommer annanstans ifrå. Så är det ju också med Tritonia medan Brändös bibliotek främst betjänar den befolkning som finns i närområdena.

Och var det detta med närområden. Jag har tidigare skrivit att det är viktigt att bevara biblioteket med tanke på alla barn vars läsintresse står och faller på att de har tillgång till varierande litteratur som kan väcka deras inspiration till att läsa mera. Jag tror själv att man antar att biblioteket i centrum anses kunna betjäna även befolkningen i Brändö och de som bor åt det hållet eftersom 'de flesta har bil nuförtiden' (ett argument som används gällande det mesta i vår stad tyvärr). Men så är det ju inte med barn i lägre skolåldern. De har inte bil. De går och de cyklar. För att ha tillgång till biblioteket inne i stan krävs engagemang från föräldrar och det gör att barn med föräldrar som inte har tid eller intresse kommer att missgynnas oproportioneligt i fall biblioteket stängs. För att inte tala om de pensionärer som inte har bil. I artikeln från 1905 hittar jag följande text gällande avstånden in till stan:

"Den långa vägen från särskildt vissa delar af Brändö till staden är naturligtvis icke betydelselös för den som i och för ett boklån måste begagna sig af densamma, framför allt vid mörker och dålig väderlek. Förhållandet kan afhjälpas blott genom att Brändö får ett eget folkbibliotek, om än till en början i liten skala."

Jag vill påstå att för de som inte har ett körkort har avstånden in till stan på de senaste 110 åren inte nämnvärt förkortats. Inte har heller väderleken eller mörkerförhållandena förändrats så pass drastiskt att dessa argument inte längre skulle vara av betydelse. Således, jag kan inte annat än hålla med följande argument som journalisten i fråga tar till i bibliotekets försvar mot slutet av artikeln:

"Man kan inte i dessa tider icke nog betona hur nödvändigt det är, att upplysning sprider sig i så vida kretsar som möjligt, och vilken betydelse ett folkbibiliotek i detta afseende har är länge sedan bevisat. Brändö är, som af ovan antydda beräkningar framgår, härvidlagt vanlottadt. Dessa 3000 invånare har samma rätt som stadens ofriga befolkning att genom myndigheternas försorg få all tänkbar andelig väckelse, och den summan för denna gång öskas bör ej verka avskräckande."

Dessa motiveringar tycks ha varit tillräckligt vägande för stadens bildningsnämnd år 1905. Brändö fick sitt folkbibliotek i august samma år. Det dröjde dock fram till år 1929 innan bibliotekshuset stod färdigt. I Vasabladets arkiv har jag inte lyckats lokalisera den offentliga debatten som måste ha först innan byggbeslutet fattades. Däremot hittade jag artikeln som skrevs när huset blev klart, daterad 5.5.1929, med rubriken "Bibliotekshuset i Brändö färdigt." och en beskrivande ingress: "En vacker och ändamålsenlig nybyggnad för biblioteket, läsesalen och poliskontoret."

Texten är lite svår att tyda så kan hända att jag inte fått med exakt allt som jag citerar men vill ändå föreviga det första intrycket som den här byggnaden förmedlade på den tiden. Jag tänker inte analysera denna text dessmer utan enbart citera utvalda delar av så att ni själva kan bilda er en uppfattning om det verkligen är okej att detta biblioteks dörrar stängs för gott och därmed klipper av de historiska band till vårt kollektiva förflutna.

"Den vackra tvåvåningsbyggnaden, som ritats av stadsarkitekt Schoulz reser sig vit i färgen och ren i linjerna på en öppen plats nära kyrkan. Läget måste anses vara centralt och kommer säkert att vara det efter inkorporeringen ty både Vikinga och Dragnäsbäck ligger nära till. Tyvärr ger den öppna platsen framför det prydliga bibliotekshuset ett ytterst nedslående intryck. Gatorna äro åtminstone just nu ett enda slaskigt gungfly, en skam för staden och alldeles framför byggnaden är ett egendomligt vattenfly belägnat".

"Golvet i den nya bibliotekssalen är belagt med... parkett och den delen som är belägen utanför bibliotkariernas skänk med en centimetertjock ...(gummerings-?) matta som torde uthärda många barnafötters tramp."

"Det är meningen att i detta bibliotek så småningom ta i bruk det moderna systemet med öppna hyllor för allmänheten och därför har biblioteksassistenternas disk formen av en ellips (?), inom vilken de kunna sitta med sina registerkort och stämplar övervakande allmänheten i salen."

"Från den för biblioteket och läsesalarnas gemensamma trappa kommer man via en liten tambur eller ett avklädningsrum in i lånesalen, två höga och relativt stora rum, som säkert komma att bli en kär tillflyktsort för den allmänhet som begagnar lånesalen."

"Allt i allt gör denna fil av rum ett vackert och smått högtidligt intryck. Väggarnas färger, panelerna, mattorna, de många fönstren bidraga till det goda intrycket. En detalj har emmertid misslyckats. Biblioteksdisken skulle göras av breda granbräder och blott lätt betsas. Det var stadsarkitektens mening att vi skulle ha en möbel i trä i naturfärg, som man ser i flera kommunala inrättningar i  Stockholm. Men det synes ha varit omöjligt att upphitta breda och kvistfria granbräder i vårt land. Nu är disken full med kvistar och ger ett alldeles annat intryck än det avsedda."

"I dess helhet är byggnaden en prydnad för Brändös stadsdel, som så länge i många avseenden tvingats intaga en undanskymd plats i förhållande till den egentliga staden. I gengäld skola säkert brändöborna vaka över sin nya byggnad och dess för allmänheten upplåtna del med sorgfältig uppmärksamhet."


Så här ser biblioteket ut idag. Vakar vi över den med sorgfältig uppmärksamhet än idag?

#räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma.

Hashtagkampanjen #räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma

Jag ska skriva mer om mina reflektioner kring detta med att starta en folkrörelse för att rädda ett bibliotek lite senare. Det är nämligen smått ironiskt hur jag precis just idag sitter och filar på en akademisk text där jag argumenterar att lokalbefolkningen ibland inte har någon nytta av media då man ska försvara sina intressen gentemot staten och storbolagen och just i den stunden blir jag själv uppringd av pressen för att bli utsett till frontfigur för bevarandet av biblioteket i Brändö. Jag känner mig aningen priviligierad för jag vet att i andra sammanhang skulle den enskilda individens röst totalt ignoreras, speciellt då det gäller sånt som att rationalisera och att respektera de 'ekonomiska realiteterna'.

Men jag är ödmjukt tacksam för min priviligierade position i detta sammanhang, det att jag råkar ha rätt sorts Facebook-vänner gjorde att mitt lilla försök att rädda bibban blev till nyhetsstoff på mindre än ett dygn. Nu hoppas jag förstås att andra hakar på. Vi har redan lånat två stora kassar med böcker hos oss. Det finns mycket kvar i bibliotekshyllorna så skynda på och gå och låna nu medan det ännu går att visa att du bryr dig!

Jag har satt upp några bilder på Instagram med hashtaggarna #räddabrändöbibban och #lånabokhyllornatomma. Borde förstås ha satt ut de finska versionerna på samma gång men det var mer än vad min hjärna klarade av en dag som denna.

Här kan ni läsa Vasabladets reportage, imorgon finns det med i pappersversionen.

Jag funderar på en sak

Jag går och formulerar en hypotes i mitt huvud just nu. När tankar om demokrati, makt, legitimitet börjar dyka upp i huvudet på mig igen under semestern betyder det att min hjärna börja vara redo för omgång två - den längtar efter skrivtid!

Men tanken som kom till mig var denna: what if vi lever i en ny tid av kungavälden, ja eller solkungar, självutnämnda och envåldshärskande sådana. Jag ser bankkontor på de bästa ställena i de Nordiska huvudstäderna. Jag ser eliten som avnjuter omåttliga förmåner medan folket är förslavat. Jag ser avsaknad av alternativ. Jag ser maktmissbruk. Jag ser nya prinsar och prinsessor. Jag ser palats, yachts, vrålåk av olika slag. Och jag undrar. Om vi skalar bort det politiska systemet som till stor del består av härskarnas förslavade knektar, hur klart skulle vi kunna urskilja de nya dynastierna, de nya kungaväldena, de nya kejsarna då? Hur snabbt skulle systemet bli olegitimt och förkastas? På ett eller annat sätt?

Och om vi ser på makt, legitimitet, och demokrati från ett historiskt perspektiv: vilka möjligheter till förändring finns det i det nuvarande ohållbara systemet på basen av vad som hänt förr?

Nya tankar, nya spår att utforska när jag inte längre lever i mitt avkopplade och frånkopplade sommarliv.

Den andra storyn och om att våga sig ut ur sin comfort zone

Egentligen ska man inte behöva hitta på några nya storyn, så som den där filmen som jag länkade till igår ville påstå. Egentligen finns de där storyna redan här i bland oss. Det stör mig omåttligt mycket i alla dessa små korta videosnuttar då det alltid proklameras att "humanity" är problemet. Nej, inte 'all of humanity'  utan enbart en del. Det finns många mänskor som inte lever tärande på vår jord. Vi bara låtsas som om de inte fanns. Eller förmår inte se dem, för vi har blivit förblindade av retoriken som kallar den där andra storyn för "primitiv", "olönsam", "hippie", "bakåtsträvande", "omöjlig". Men den finns. Det handlar bara om att våga se den för vad den egentligen är.

Jag sitter just nu och analyserar texter som är så beskrivande om vad som händer när den här dominanta världuppfattningen som många av oss just nu lever i (kalla den modernitet, kapitalism, postindustriell, postmodernistisk, utvecklad, västerländsk - den omfattar alla de där terminologierna) konfronteras med den andra storyn. Vad händer i dialogsituationen mellan dessa två? Finns det någon möjlighet till att skapa en dialog, där båda parterna kan lära sig av varann? Nej inte så länge som den dominanta världsuppfattning låtsas vara överlägsen den andra, inte så länge vår världsuppfattning låtsas som om den är lösningen på både våra och de andras problem utan att förmå sig att inse att den egentligen faktiskt är den som orsakar mest problem. För att skydda sig från att ta skada kan inte den där andra storyn ingå i någon "dialog", eftersom den här moderna retoriken kväver den och osynliggör den med ord som "primitiv", "bakåtsträvande", "irrationell", och "omöjlig".

Vad gör de som förvaltar den andra storyn? De bygger murar och försvarar sig själva, de dra sig undan, de bygger upp ett självförsvar - men ett självförsvar som inte ger oss på andra siden möjlighet till eftertanke. Murar, osynliga eller reella, kan inte bryta modernitetens förbannelse: de kan inte utmana oss som lever i den moderna verklighetsuppfattningen att omvärdera vår uppfattning om de andra. Enbart dialog och möten kan göra det. Men sådana dialoger och möten får inte handla om förtryck och osynliggörande utan om att skapa förståelse och självinsikt. Möten som får oss att förstå att vår story inte är den enda, det finns andra där ute, men vår story håller på att äta upp dem - det är den sortens dialog jag tycker att vi behöver just nu.

För en tid sedan såg jag en videosnutt om västerländska modebloggare som åkte till en textilfabrik i Asien och fick testa på att jobba som textilarbetare där. Sådana möten uppmuntrar till äkta dialog. Jag har inte ännu sett en dokumentär om telekommunikationsbolagens högsta styrande organ som åker till områden med gruvkonflikter och lever tillsammans med ortsbefolkningen eller ursprungsbefolkningen i någon månad på deras villkor. En sådan dokumentär skulle jag vilja se. Vad händer när de inser värdet i andra värderingar än maximerad vinst? Vad händer när de inser att deras suktande efter råmaterial som ger dem höga bonus och en fin bil, utarmar lokalbefolkningens möjlighet till att försörja sig på sitt sätt? För några år sedan såg jag dokumentären "blybarnen". Den handlade om en svensk firma inom gruvindustrin som på 80-talet skeppade giftiga tungmetaller från en gruva i Sverige till Chile, i (den blåögda) tron om att den fanns en facilitet i norra Chile som tog hand om avfallet. Chefen som skött affären åkte 20 år senare ner till Chile för att se vad han ställt till med. Blyet hade dumpats i utkanten av en stad i norra Chile, där hade barnen åkt rutschkana i dammet i flera år - tills de alla blev sjuka. Man kunde följa svenske chefens resa till insikt på nära håll. Det var en tung men bra och nödvändig film. Jag önskar det fanns fler företagschefer som var beredda att lägga sig själva i blöt. Utanför styrelserummen och kraven om att maximera vinsterna. Det är just där i den situationen som dialogerna på riktigt kan börja uppstå.

Nyckeln till framgång är att våga stiga ut ur sin egen "comfort zone" och se livet här på jorden från den andras synvinkel. När man en gång gått på deras gator och vågat leva sig in i deras liv, då ser man den andra storyn och kanske först då kan en äkta dialog uppstå.

Här en insiktsfull text som handlar om just detta:
Decolonize the Consumerist Wasteland
Det mest talande i den texten var det här:

"If there is any hope for the world at all, it does not live in climate-change conference rooms or in cities with tall buildings. It lives low down on the ground, with its arms around the people who go to battle every day to protect their forests, their mountains and their rivers because they know that the forests, the mountains and the rivers protect them.

The first step toward re-imagining a world gone terribly wrong would be to stop the annihilation of those who have a different imagination – an imagination that is outside of capitalism as well as communism. An imagination which has an altogether different understanding of what constitutes happiness and fulfillment."

Ny story sökes, med ljus och lykta

En vän länkade den här filmen till mig:
.

Den berättar om hur vi i det moderna samhället blir lärda från barnsben att tänka individualistiskt, om att föredra tävling framom samarbete och om allt det där andra somt tycks ha gått fel i vår sociala programmering för att kunna fungera på ett sätt som gynnar oss själva och vår miljö.

Jodå, jag instämmer med mycket i filmen. Själv inspireras jag mycket av Charles Eisensteins skriverier just nu, om hur vi för att kunna göra något åt miljöförstörelsen i vår värld idag måste klara av att bygga nya storyn, om hur viktigt det är att våga föreställa sig en så vacker värld som enbart hjärtat vet om att finns, om hur det är viktigt att bryta sig loss från gamla tankemönster.

Jag är helt med på den idén. Men, just nu kör jag runt stan i lilla toyotan några varv per dag för att alla barn ska få sitt. Ett lär sig finska på ett dagsläger med 4h, ett annat underhåller en kompis på förmiddagarna, ett tredje behöver tanka närhet mitt på dagen och sen är det ännu simskola på kvällarna. Gissa hur mycket bensin jag bränner just nu? Gissa hur mycket av den gamla storyn som gynnas av att jag försöker räcka till (med hjälp av lånad bil) på alla håll?

Jag har kommit ganska långt i mina tankar om roten till det goda livet. Jag känner för det mesta en inre glöd över att världen i grund och botten är obeskrivligt vacker. Jag ser tillochmed den där världen framför mig, trots att media konsistent väljer att fokusera på en mer abstrakt värld som enbart föder rädslor och känsla av hopplöshet. Men, men, men. Det jag inte klarar av är att bryta mönster och strukturer. Jag klarar inte av att gå längre än i tankevärlden med mina tankar. Sen är det stopp. Barnen behöver sommarkläder, det blir en tur till h&m då. Egentligen vill jag ju ha 100% närproducerat och hållbart barnklädesmode. Helst bara en eller två uppsättningar per man, som kräver noll skötsel och noll tvätt. Men det funkar ju inte så. Inte just nu. Strukturerna finns fortfarande där. Slavarna sitter där vid sina symaskiner och syr för brinnkära livet så att mina ungar ska få sommarkläder som de själva trivs i.

Ja, jag kan fantisera mig bort till en vackrare värld. Ja jag ser att kapitalismen enbart är en story. Men det är trots det kapitalismen (och socialismen, nota bene) som byggt upp den verklighet jag lever i. Och utan den är det verkligen svårt att ta sig fram just nu. Vad vi behöver är inte bara mer tankeverksamhet - vi behöver alternativen. Vi behöver mer än bara medvetenhet. Vi behöver drivkraften att slå sönder det gamla att skapa nytt.

Bloggsidan jag kollar för lust skull fylls av inredningsinlägg, träningsinlägg, och inlägg om det senaste sommarmodet. På något sätt hade jag trott att dagens ungdom var i beråd att skapa det där nya ... men där gick jag bet... de, precis som de flesta andra har programmerats in i den här individualistiska tävlingsinriktade storyn om vårt liv här på jorden. Jag fascineras mycket av det här med inredning just nu. Inte bara av det estetiskt vackra, utan av hur saker som inredning kommit att få ta upp en så stor del av våra tankemönster. Fascinerande.

Hur är det med dig? Ser du den nya storyn klart framför dig? Har du tips på hur man kan börja bygga upp en sån story också i verkligheten? Jag tar väldigt gärna emot sådana tips.

Imorgon kör jag ett varv runt stan först på morgonen, för att sedan återvända hem med bilen som behövs här hemma och sedan ta cykeln till jobbet. Tala om att sitta fast i oljestrukturer alltså...

Chocken

Den som läst Naomi Kleins bok Chockdoktrinen har kanske fått en insikt i hur man kan avreglera alla sorters sociala stödfunktioner i ett samhälle och bygga upp ett system där enbart rå kapitalism utan humanism styr. Klein beskriver i sin bok hur Chile fungerade som ett laboratorium för den neoliberalistiska samhällsmodellen (hon är inte den enda som talar om det chilenska labbet, det är allmänt känt nuförtiden). I Chile avvecklades alla mekanismer för social trygghet i snabbt takt efter militärkuppen 1973, med Pinochet som enväldig diktator. Många liv offrades, ännu fler fick fly landet.

Bakom den chilenska ekonomiska modellen, som alltså baserade sig på att det är alltid den fria marknaden som styr hur samhället är organiserat, plus lite statsstöd i sådana sektorer som staten själv anser vara viktiga, typ insutriutveckling på bekostnad av miljö, skogsindustrin typexempel. Finns det mänskliga behov så finns det också en marknad, och då kan nya företag uppkomma, arbetsplatser och välstånd. Ungefär så. Arbetarna binds till sina skulder för de mänskliga behov som de har, och således garanterar också systemet att det alltid finns (förmånlig) arbetskraft tillgänglig för företagen som kan dra nytta av de elementära mänskliga behov som finns.

Med tiden har också det chilenska systemet visat vad som händer i verkligheten: folk skuldsätts upp till öronen då de utbildar sig - vilket de gör för att de ska ha en chans att leva under lite mindre slavliknande omständigheter än om de lät bli att utbilda sig. Men slavar blir de ju ändå för universitetslånen ska ju också betalas tillbaka. Den som kommer ihåg att Chile figurerade i media pga studentprotester för några år sedan, så handlade de protesterna om just precis detta. Ett annat problem är att de som insjuknar i en allvarlig sjukdom, och kanske mister sitt jobb, också skuldsätter sig och sin familj uppöver öronen. Det är inte bara en gång jag fått förfrågan av bekantas bekanta att hjälpa till ekonomiskt så att någon familjemedlem kan få den vård de behöver för en akut sjukdom. Sjukhusen är visserligen i toppskick, skinande vita och den senaste teknologin, labben ser till att du kan få alla tänkbara prover tagna utan skymten av långa köer... men men, detta sker alltså på beskostnad av befolkningens frihet (friheten att leva utan skuld, och den som nu säger att skulden ju ändå finns men hos staten i vårt system har alldeles rätt och jag är inte för att vi fortsätter som förr helle, men det chilenska systemet är otroligt bra på att "skapa sjukdomar" och dålig på att förebygga dem - förvisso också ett drag av sånt finns nog inom vårt nuvarande system). Ett annat stort problem är miljöförstöringen som systemet tillfört landet, eftersom det mesta är avreglerat och det enda som styr är marknadskrafterna så har också stora vattendrag har förorenats, urskog har kalhuggits, laxindustrin har föstört det lokala fisket i söder, stora industrianläggningar har förstört luftkvaliteten på olika håll etc. Industrin har förkörsrätt i alla lägen eftersom det är den som ska se till att folk har råd att betala för sina elementära behov, genom att skapa arbetsplatser. Men arbetsplatser som förstör möjligheterna att leva, eller överleva på lokal mat och naturen. I.o.m. detta har detta system en stor skuld som sin börda, en skuld till alla de människor och djur som lider av miljökonsekvenserna, och det är en skuld som inte går att betala tillbaka i monetära termer. Kaputt, gone forever.

Naomi Kleins bok berättar efter att ha beskrivit testlaboratoriet Chile hur den här modellen senare genomförts i England och i USA i vad som kallas demokratier. Detta har hänt genom att använda sig av (självprovocerade, naturliga eller av andra provocerade) katastrofer som sedan legitimerat att vissa beslut tagits i parlamenten. I England var det Tatcher och kriget i Falklandsöarna. I USA nämns 11 september och orkanen Katrina i New Orleans som tillfällen då vissa beslut bankats snabbt igenom i kongressen utan mycket motstånd.

Jag känner stor sorg att ha läst den boken och se de sammanhang som Klein beskriver. Jag känner en obeskrivlig sorg över hur förslavat Chile blivit under detta system, ett system som fortfarande existerar fast landet nu har demokrati och trots att det under de senaste fem åren skapats mycket medvetenhet om omständigheterna och de negativa konsekvenserna för befolkningen. Jag känner stor sorg då jag tänker på Grekland, och hur denna chockdoktrin även försökts tillämpas i det landet. Och jag känner en avgrundsdjup sorg då jag inser att mitt eget land är på väg in i precis samma fälla och då jag hör vår nuvarande statsminister upprepa exakt samma mantra som jag hört tusentals gånger yttras av chilenska politiker. Jag vill inte leva i en sådan värld. En av orsakerna att vi flyttade tillbaka till Finland var ju just detta. Jag älskar verkligen Chile, den värme som finns där bland befolkningen, den natur som fortfarande är orörd, maten, havet, hur man bemöter barn, hur man lever tillsammans, ja mycket älskar jag i Chile. Men jag kunde inte ändå tänka mig att mina barn skulle växa upp i ett system som förslavar.

Inombrods skriker jag: vad kan lilla jag göra?  Hur ska det gå att stoppa detta monster? När ska detta ta slut? Tror verkligen alla de som är anhängare av det som de ledande politikerna i vårt land säger, oberoende av parti, att det som de utlovar på riktigt ska skapa en bättre värld? Hur kan man vara så blind? Varför tittar man inte omkring sig, på tidigare erfarenheter? Eller litar man bara på att man själv kommer att vara på vinnarsidan? Men ingen är ju vinnare i ett sådant system, alla är ju i slutändan förlorare, för i slutändan finns det inget kvar. I slutändan finns det bara en massa stora industrianläggningar, förstörda odlingsmarker och tusen sjöar fulla med giftigt gruvavfall. Och en stor fet skuld hos banken.

Mitt hjärta blöder då jag läser dessa nyheter: Finland after the boom: 'Not as bad as Greece, yet, but it's only matter of time'

Mitt hjärta blöder då jag tänker på att det är val om bara några dagar och vi inte alls verkar vara det minsta bekymrade, eller intresserade av att på  riktigt förstå Greklands öde och varför man röstade som man gjorde i Greklands senast val.

Vi behöver mera medvetande i detta land. Och vi behöver det snabbt. Vi behöver också mera alternativ som minskar skuldsättningen. Vi behöver nya sätt att leva, nya sätt att ta hand om oss själva och vår natur så att det aldrig sker med hjälp av olika sorters skulder (varesig monetära eller i form av fotavtryck i naturen). Vi behöver allt detta nu snabbt innan chocken kommer. För utan medvetande så kommer chocken som ett brev på posten. Och utan alternativ kan vi inte göra något åt det vi redan vet. Det var därför så härligt att delta i seminariet om "transition towns" eller "omställningen" för några dagar sedan här i stan. Där lades först korten på bordet: så här ser situationen ut idag, inget förskönande av fakta utan helt klart en väldigt medvetandegörande presentation. Sedan diskuterades alternativen, fortfarande blygsamma, men bara processen kommer i gång så kan vi kanske snart uppnå en explosionsartad förökning av just sådana idéer som behövs just nu. Aldrig förlora hoppet. Alltid tro att allt kommer att ordna sig. Let's just do it!

Omställning och lokalsamhället

Så intressant att jag snart kollapsar. Här i mitt eget lilla lokalsamhälle.

Mina valfrågor som behöver få ett svar

1. Var står kandidaterna/partierna i GMO-frågan. Importerad gmo-soja, odlad gmo-gröda?

2. Var står kandidaterna/partierna i frågan om kemikalierna i jordbruket, då framförallt användningen av glyfosater (Roundup)?

3. Var står kandidaterna/partierna i frågan om skolmaten, margarin åt barn, de snedvridna statliga kostrekommendationerna? Vilka åtgärder tänker de ta för att förbättra skolmaten?

4. Varifrån har kandidaterna fått pengar och rätten till att klistra landsvägen full av deras smilande nunor? Jag bryr mig inte om hur de ser ut, jag vill höra deras ståndpunkt i sakfrågor och anser att valkampanjande i vägrenen är miljöförorening.

5 Var står kandidaterna/partierna i frågan om att uppmuntra småskaligt ekologiskt jordbruk?

6. Var står kandidaterna/partierna i kärnkraftsfrågan (då främst Fennovoima)?

7. Var står kandidaterna/partierna i förhållande till degrowth-tankar och omställningstankar?

8. Var står kandidaterna i frågan om handelsavtalet ttip med USA?

9. Var står kandidaterna i frågan om utvigdad gruvdrift i vårt land?

10.  Var står kandidaterna/partierna i förhållande till ett helt nytt samhällssystem som istället för att bejaka tävling och konkurrens  fokuserar på att återställa och sköta om den värld vi lever i.

De frågorna vill jag ha svar på. Är inte intresserad av tomma ord som solidaritet och tolerans. Jag vill höra klarspråk och klart ledarskap. Bryr mig inte om höger/vänster-markerande diskurser. Vår värld är alldeles för viktig för mänsklighetens överlevnad för att några smilande nunor vid vägrenen ska ges rätten att fortsätta berkymmerslöst våldföra sig på naturen, människan inkluderad, i fyra år till. Upp till bevis nu och kanske jag då också orkar ta mig upp från sofflocket om några dagar ...

Och en grej till... hur i herrans namn kan det vara ok att förhandsröstningen sker i en matbutik? Vilken känsla av cirkusdemokrati alltså...

Var är vår sisu?

Läste just den här artikeln skriver av en svensk aktivist som försöker stoppa bygget av Pyhäjokis kärnkraftverk.

Bygg inget karnkraftverk i Pyhajoki anser Fukushimas borgmästare

Och hur i all sin dar kan det vara så att det är svenskarna som står för motståndet och inte vi själva. Vad är det för fel på oss egentligen?

Än en gång slås jag av tystnaden. Av ointresset bland de finska medborgarna. Framförallt alla ungdomar och dessutom lokalbefolkningen i Pyhäjoki. Varför denna tystnad? I valtider dessutom. Varför bryr sig ingen av de som har mest att förlora? Varför bryr inte jag mig? Varför står vi inte alla uppställda i en mur av protest vid ingången till det här olagliga vägbygget?

Jag har studerat liknande investeringar på annan ort och är mållös över den flagmatiska attityden i mitt eget land mot projekt som kan ha katastrofala konsekvenser inte enbart för miljön utan för individen själv. Har vi haft det för bra, vi unga, födda under den finska industrialiseringens glansperiod? Har vi haft det för bra under vår uppväxt för att känna att vi inte behöver befatta oss med de faror som lurar i de här projekten? Det är ju vår framtid det handlar om. Har vi gått och blivit alldeles för avskärmade från verkligheten då vi inte ställer oss upp emot galenskapen? Och medias roll...var är de stora rubrikerna? Nåväl, man kan ju inte skapa rubriker om det inte finns några stora konflikter. Avsaknaden av konflikter på ställen där de borde finnas får mig på knä. I landet där största delen av min forskning utförts behöver man inte söka länge innan man stöter på de som är på kant med systemet, och regeringens planer på utnyttjande av naturresurser. I varje liten by hotad av olika storinvesteringar finns det beredskap att försvara sina livsvillkor. Det finns organisationer på nationellt plan, folk protesterar på gatorna, folk tar till olagliga metoder. Men inte här nej.

Här gnatar vi på och debaterar saker som hemvårstöd och rätt till dagvård,  Som om våra rättigheter till olika former av välfärdstjänster skulle ha någon som helst betydelse i fall det mest osannolika skulle hända i projekt som detta. Den osannolikhet som absolut inte skulle kunna inträffa, men som redan gjort det inte bara en gång utan två, eller tre, eller kanske till och med flera gånger utan att ha nått ut till allmänheten.

Och debatten om sysselsättning...Jovars, bygge av liknande projekt skapar sysselsättning - men vilken sorts sysselsättning är det vi talar om? Sysselsättning som riskerar sätta spiken i kistan. Sysselsättning som kan förvandla oss till miljöflyktningar. Vart flyr du om katastrofen slår till? Hinner du undan innan det är för sent? Ja, jag vet. Det är obehagliga tankar som man helst inte vill tänka. Kanske det är därför vi är tysta. Kanske det är därför vår sisu gått upp i rök. Känslan av att inte ha något val, att inte kunna göra något, och helst av allt bara blunda.


Tänk att vi klarar av att blunda för så viktiga saker som denna. Tänk att vi inte förmår skapa ett politiskt system som inte riskerar krascha alla våra möjligheter till återskapande av liv. Tänk att vi är så totalt oförmögna att dra nytta av vår sisu i situationer som denna.

Tänk det. Men ensam  orkar jag inte tänka längre än så. Klarar inte av det. Börjar må dåligt av blotta tanken. Stänger istället mina ögon och fantiserar mig bort till en annan värld där människosläkten inte har för fullt upp att ta livet av sig själv och sin planet...Tänk att den världen kunde existera - om vi alla bara vågade tänka tanken - att det är möjligt, och att vi kan, banne mig, vi kan för vi har sisu som burit oss så här långt, varför skulle inte samma pastillask kunna ta oss till den där andra världen med lite mer verklighetsförankring än denna.

Tänk om vi kunde tänka tanken, tänk om vi kunde bygga vår egen hållbarare värld.

Jag lämnar er med den här artikeln, den inspirerade mig till hopp om en ljusare framtid:

Bigger than science, bigger than religion

  +  = sant

Om att opta in i ett meningsfullt liv

Min forskarkollega har igen skrivit ett intressant inlägg om tankar kring att opta ut och opta in, läs här:A meaningful existence.

När jag valde att opta ut ur den första karriären som jag hade valt efter mina studier så föll det på just exakt det. Det jag gjorde kändes inte tillräckligt meningsfullt för mig mera. Det hade gjort det en tid, när jag ännu kunde resa vida omkring och när jag ännu kände den internationella pulsådern pumpa i min kropp. Att få jobba med människor från hela världen dagligen var ett fantastiskt jobb. Just då. Men inte sen.

Sen började jag fråga mig själv en massa andra saker. Vart leder allt detta för mig? Vad är det som jag gör för mig själv och världens välbefinnande genom mitt jobb? Vad är det jag egentligen vill göra för att ha ett meningsfullt liv? Jag kom fram till att jag abslut inte ville vara del av något större som i grund och botten kanske leder till försämrade livsmöjligheter på vår planet. Just då var jag inte helt på det klara med på vilket sätt det jobb jag gjorde ledde till det, men hade en känsla av att allt inte kanske stod rätt till, trots goda intentioner. Jag kom fram till att det som är viktigt för mig är att jobba mot "restoration of life" och jag tänkte att om hela världens befolkning jobbade mot det målet så kunde vi se stora förändringar i hur vår värld återhämtar sig från den miljökatastrof den lever i idag.

Det har varit en lång väg att vandra, jag har sett och fått höra mycket under de här åren, som var "out of my reach" i mitt tidigare liv. Tankar som inte gick att tänka medan jag levde i den andra verkligheten. Förbjudna tankar. Inte så att någon annan uttryckligen förbjöd mig, men jag själv förbjöd mig att tänka för långt för att inte hamna i en existentiell kris på en plats där jag inte kunde göra något åt saken. Fortfarande är det lite jobbigt men ändå befriande att ha lösgjort sig från en paradigm och vågat ta steget in i en annan som känns mer meningsfull för mig. Fortfarande är jag säkert förblindad av mycket, fortfarande vandrar jag i det okända, men åtminstone känner jag att jag för tillfället har en meningsfull uppgift i det jag håller på med. Så pass meningsfull att jag jobbat mig igenom min tredje mammaledighet utan att ångra ett dyft.

Och vad är det jag håller på med? Jo jag funderar på hur olika sorters legitimiteter uppstår, hur det kanske inte bara handlar om att föra fram olika rationella argument som ska kunna leda till ett konsensus, utan hur legitimitet kanske istället för att vara baserat på rationalitet (vad som är rationellt är oftasst definierat enbart utifrån enbart ett kunskapssystem, det eurocentriska) handlar om möjligheterna som den enskilda individen och lokala samhället, inkluderande miljön där individerna lever, har att återskapa liv. Vad som är rationellt för den enskilda individen i den miljö där den lever kanske har att göra om personens möjligheter att skapa ett liv för sig själv, att upprätthålla liv, om det sen är genom ett arbete som ger betalt så att man får bröd på bordet eller genom vad som finns till förfogande i lokalsamhället för att skapa sina egna livsförutsättningar. Allt detta påverkar den egna uppfattningen om vad som är rätt och riktigt, dvs den egna rationalitsuppfattningen. Tänk att min utgångspunkt till att opta ut i tiderna nu sammanfaller med de toerier jag läst in mig på gällande vad som kan anses vara legitimt (Enrique Dussel, Ethics of Liberation). Så spännande att jag nästan spricker!

Och när det är spännande så är det meningsfullt. För mig. Bliss!

Nordiska varianten på hijab

Ibland funderar jag på varför det här med muslimska kvinnors huvudbonad måste vara så politiskt laddat. Då jag tittar på den här gamla filmen från 1975 från Stundars här utanför Vasa (som för övrigt är väldigt intressant att kolla in) slås jag av hur otroligt lätt det måste ha varit för kvinnor förr i tiden att ta sig ut bland folk fast håret var i oskick.  När jag nu är inne på min andra dagenefterdag efter sömnlös natt med sjukt barn känns det som en väldans bra idé att sätta ryssjalen på huvudet då jag vandrar iväg 'incognito" till närbutiken på uppköp.

Eller vad säger ni, är inte min yngsta alldeles bedårande vacker i den nordiska varianten på hijab?



Sätt 37 år till på det trynet och ni vet hur jag kunde se ut om jag bejakade våra gamla traditioner. Och äntligen skulle mitt evighetsproblem, dvs håret, få sig en praktisk lösning.

Är den gamla traditionen av huvudduk här i Norden också ett bevis på kvinnoförtryck? Nä, tänkte väl det. Tänk så snävt man kan tolka kulturbundna artefakter för att uppnå ett politiskt ställningstagande.