21.4.17

Den nya ekonomin, del 1: stickläger

Jag har deltagit i mitt livs första stickläger. Och jag som inte stickar. Fast nu gör jag ju det då.

Mina intensiva timmar ute på Pörkenäs gav mig så mycket nya perspektiv på livet, vackra perspektiv av hur nya gemenskaper och sammanhang som drivs av lusten att skapa ser ut.

Det var: lärorikt, mysigt, rogivande, hoppfull, vackert, fullt av kvinnlig visdom, lustfyllt, och så mycket mer.

Jag har hört berättelser om allt mellan himmel och jord. Sådana där förtroliga berättelser som jag kunde känna att har berättats genom tiderna i syjuntesammanhang i lite olika format beroende på tidsepoken då de utspelats.

Jag har lärt mig: att många ingenjörskvinnor dras till stickning, att internet är det som gett stickningen helt nya dimensioner, att novitas garn nuförtiden är dåliga efter att spinneriet de förr använde i Finland har stängt, att det finns också många stickläger runtom  i Sverige och Danmark, att lokala spinnerier är en bristvara medan lokalt fårull är problemavfall, för dyrt att behandla och spinna i stor skala, att det finns en ullspinnarguru någonstans i Vörå.

Och så mycket mer.

Ja, och så har jag lärt mig grunderna i stickning. Mitt första ullsocksskaft har jag redan stickat.

Detta var min första upplevelse av den nya ekonomin, något som jag kallar  'community based ventures', eller 'communities of reconnection'. I sådana här samnanhang finns ingen egocentricitet, bara ett stort sammelsurium av garntrådar, stickor  och berättelser som för oss samman till något större i stunden.

Yes, Friday, I am in love.

9.4.17

Om livets otippade vägar och känslan av tacksamhet

Vi har nu bott i min gamla hemstad i drygt fyra år. Att flytta tillbaka hit var för mig ganska så otippat. Eller för att vara riktigt ärlig så var det nog helt otroligt otippat. Hade någon sagt åt mig ett år tidigare att vi skulle flytta hit och att barnen skulle gå i min egen skola så hade jag inte trott det. Skulle någon ha sagt att många av mina avlägsna barndomskompisar och skolkompisar skulle komma att sitta bredvid mig på mina första föräldramöten så hade jag nog bara skrattat åt dem. Otippat. Det var vad det var. Ja faktiskt var det ju så att ett år innan vi flyttade till Vasa så blev min man erbjuden ett jobb på den firman där han nu jobbar. Han tackade nej. Delvis för att jag sa åt honom, over my dead body, never ever, att jag flyttar dit. Så pass otippat var den här flytten. Men om man låter livet välja vägarna för en så kan det ibland ske abrupta förändingar i riktningen på livet.

 I det här fallet lät jag livet välja. Inte många månader efter att min man tackat nej till jobbet i Vasa så hände något inom mig. Jag började drömma. Plötsligt drömde jag om ett liv utanför Helsingfors. Och jag kunde inte få ett slut på den drömmen. Den blev bara starkare och starkare och till sist var jag helt besatt av tanken att vi måste flytta. Och helt av en händelse råkade det sig så just då, några dagar innan vi skulle resa till Chile för mina fältstudier, att min man fick ett telefonsamtal. Det var företaget han sagt nej  till några månader tidigare, nu hade de en ledig position som han verkligen blev intresserad av. Och så blev det  som så att min chilenska man kom att spendera sin första höst i Vasa med min farfar som var inne på sina sista dagar här på jorden, medan jag och barnen spenderade dagarna tillsammans med hans familj i Chile.

Helt absurt hur livet väljer för oss ibland.

Ikväll när jag scrollar genom mitt facebook-flöde och ser status-uppdateringarna av många av de människor som jag lärt känna här hemma under de senaste fyra åren inser jag varför mina drömmar kallade på mig. Det var inte enbart storstadsångesten som tvingade mig bort, det var också något annat, något större, som kallade hem mig den där våren för fem år sedan.

Jag kan inte beskriva i ord vilka underbara människor jag fått lära känna under de här åren. Så mycket värme, så mycket härliga relationer, det är helt fantastiskt hur vackert livet varit då jag valt att bejaka mina egna rötter och låta livet välja för mig (istället för tvärtom). Och det handlar alltså inte om en handfull människor som råkat korsa min väg. Nej, jag tror faktiskt att jag kan räkna med långt över femtio (!) underbara personer som jag fått glädjen att lära känna. Vissa av dem har varit halvbekanta under min egen barndom, men de allra flesta hade jag aldrig mött förrän under dessa fyra år. Mycket har jag att tacka REKO för de här nya vänskaperna men det är långt ifrån bara 'mat-människor' som blivit en del av mina relationer här i Vasa.

Jag fylls av en otrolig känsla av värme och tacksamhet då jag tänker på alla dessa vackra personer som nu är en del av mitt liv. TACK! Tack alla ni nya vänner och bekanta! Tack livet!

Med tanke på de här nya relationerna är det ganska lätt att förstå varför den här vintern varit tung för mig. Då vi flyttade hit valde jag att ha ett jobb på distans. Då hade vi ännu bara två barn och jag kunde tänka mig jobba delvis på resande fot. På den här vägen tillbaka till rötterna valde ju också livet  att vi skulle ha ett tredje barn. Otippat även det för fyra år sedan. Men ack så välkommen hon var. Det där med att pendla och jobba på distans blev ganska så mycket mer utmanande då hon kom in i bilden. Två rätt så små barn kan en förälder ta hand om utan att kola vippen. Tre barn är en helt annan story. Det är också tyngre (men bättre!) att kombinera jobb med tre barn, vilket i sig gör det svårt att orka jobba på samma gång som man reser. Msn blir rätt så medveten om sina egna gränser. Vilket i sig ju är väldigt hälsosamt för en sådan som haft det svårt att dra sina egna gränser förr.

Så medan jag har en hel massa fantastiska människor runtomkring mig här där jag nu bor så är det ändå så att mina nätverk inom forskningen finns på annat håll. Jobben, ja de finns också på annat håll.  Det känns som om hela jag slits i bitar de dagar då jag låter mig dras med i karriärhetsen, vilket jag gjort ganska mycket i vinter, helt förståeligt efter att just ha blivit färdig doktor i en värld där akademikerjobb inte precis växer på träd... Då jag ser alla grymt intressanta seminarier som hålls på orten där jag officiellt bedriver min forskning undrar jag alltid varför ska det vara så här svårt.

Men då är det alltid skönt att landa i nuet och se mig omkring här och nu. Jag kan faktiskt inte tänka mig just nu ett liv på en annan ort eller ett liv som en kringresande akademiker utan alla dessa rötter som jag har här hemma. Vad skulle jag göra utan alla dessa rötter, alla dessa relationer?

O-tänk-bart.

För att hitta någonsorts balans i mina viljor har jag istället satsat på att bygga upp egna forskningsnätverk, nordiska nätverk, finska-chilenska nätverk, och globala nätverk. Men en scroll på Facebook påminner mig alltid om att de viktigaste nätverken finns här i hemknutarna, alla dessa vänner och bekanta, alla dessa underbara liv som korsat mitt här och  nu!

Det är bra att känna tacksamhet ibland. Det hjälper då viljorna inom mig vill slita mig i tusen bitar. Och tillsvidare har inga nya drömmar om abrupta vägbyten infunnit sig hos varken mig eller min man, vilket jag tolkar som livet sätt att berätta för mig: 'stay put madam - det löser sig nog - tids nog - här och nu, Mia, här och nu är det bra att vara'.


EDIT: imorse kom dessutom den här filmen upp i mitt Facebook flöde om det här med drömmar enligt Steven Spielberg.




4.4.17

Tankar om bubblor och bubbelforskning

Bubblor. Eller inte egentligen bubblor. Utan en bubbla. En stor självväxande bubbla. där inne i den sitter du och jag och tar för oss av livets goda. Så länge vi rör oss inom bubblans ramar och regler så kan vi känna oss fria. Vi är fria inom bubblans gränser. Men ve den som försöker vara fri utan bubbla. Känslor av skam, ignorerad, motarbetad, förlöjligad, pepparsprayad, inburad, deporterad.

Spela enligt spelets regler. Då får du vara fri.
Håll dig innanför bubblan. Då får du vara fri.
Var (som en) vit. Då får du vara fri.
Var (som en) man. Då får du vara fri.
Lev ditt liv inne i bubblan. Då får du vara fri.

Bubblan är samhällets osynliga normer. Jag skulle vilja kalla det modernitetens osynliga normer. Den moderna mytens spelregler. Bubblan är det som (vi tror att) håller ihop oss. Bubblan är det som ger oss vår frihet, inom bubblans gränser.

Men bubblan är också makten. Den disciplinerande och osynliga makten. Bubblan håller oss i styr. Den separerar oss från något större. Den sperareras oss från livet. Nu menar jag inte en bubbel-syn på vad liv är. Jag menar inte en enskilds individs skiljlinje mellan liv och död. Utan jag menar att bubblan separer oss från känslan av att vara en del av livets större cirkulerande kraft. Den bärande kraften som finns i relationerna mellan individen och allting runtomkring, naturen, människorna, andevärlden, kraften i att bara vara, det som på mapudungun kallas för 'newen'. Den delen av livet finns inte inne i bubblan där alla lever separata från varandra i sin egen ensamhet. Bubblan släcker livskraften. Mekaniserar. Likriktar. Skapar vi-och-dom känslor. Bubblan zombiefierar oss.

De senaste dagarna har jag funderat på vad jag i mitt eget huvud kallad för 'bubble research', bubbelforskning. Jag försöker greppa bubblans makt, förstå hur den fungerar i akademiska texter om företagsansvar. Jag vill förstå i vilka situationer bubblan spräcks. Vilken sorts metodologi kan hjälpa oss att se vad som är utanför vår egen bubbla, det som jag kallar för 'absences' i min forskning, osynligheterna. För hur kan man se det osynliga? Bubblan vi befinner oss i gör att mycket saker, personer, känslor, fenomen, verkligheter blir osynliga för oss som sitter inne i den. För att greppa och komma åt problemen som jag skrivit om i min forskning måste jag förstå bubblan. Jag måste förstå den från ett metodologiskt perspektiv. Hur göra forskning som spräcker bubblor? Det är det jag funderar på just nu. Vad är det som går fel då vi forskar inifrån bubblan om fenomen som egentligen existerar utanför, men som vi inte förstår att existerar där för att vi inte ser vår egen bubbla? Hur skulle bubbellös forskning kunna se ut? Det är sånt jag går omkring och tänker på just nu.

Bubblan skyddar oss inte längre. Jag vet inte om den någonsin gjort det men nu då jag rört mig i dess utkanter så vet jag i alla fall att den håller på att vittra sönder. De som sitter inne i den och som inte vill se gör sitt bästa att försöka hålla kvar den. Man bygger murar. Man förstör bevisen. Man deporterad. Man stänger in sig. Man tystar ner. Man väljer aktivt att inte lyssna.

Men ljudet utanför bubblan tränger sig redan in i den. Det ljudet är så starkt att få klarar av att stå emot. Vi blir tvungna att välja sida. Väljer vi livskraften eller väljer vi bubblans illusioner? Var vill vi leva? Hur vill vi leva? Då bubblans makt inte längre är osynlig blir vi tvungna att välja sida. Vi kan inte längre gömma oss inne i 'friheten' i vår bubbla. Den friheten finns ej längre. när bubblans konturer blir synliga blir livet inuti ett liv bakom stängsel, ett liv med bojor, ett liv med tvångströjor. Frihet är så mycket större än livet inuti. Frihet kan enbart levas utanför.

Så kanske bubbelforskning egentligen handlar om att göra bubblans konturer synliga för oss som befinner oss inne i den. Att se dess gränser. Att lära sig lyssna till det där ljudet utanför bubblans gränser. Synliggöra bubblans makt. Medvetengöra dess existens. Våga leva i en frihet som inte begränsas av bubblans gränser. Också som forskare.