29.11.13

Vaccinerna, igen

Ila på bloggen Morotsliv har nu skrivit ner de anteckningar som jag också gjorde på vaccinföreläsningen med Linda Karlström för några veckor sedan. Den föresläsningen fick mina egna energifält att slå några volter och lägga sig i sådan obalans att jag bestämde mig sedan för att låta bli att skriva ner vad jag lärt mig här på bloggen. Dumt, jag vet, för det är ju just precis den här sortens information som behöver nå ut till så många människor som möjlight. Men som jag sedan istället skrev så känns det ibland meningslöst att ge sig in på en debatt som man redan känner på sig att alla har en orubblig åsikt om. Så istället analyserade jag informationen jag fått från ett legitimitetsperspektiv.

Men vill ändå säga att jag efter föreläsningen och mitt eget bloggande gjorde en del fördjupade studier i ämnet. Bland annat ville jag kolla upp vad Andrew Wakefield, forskaren som blev utfryst ur den akademiska vetenskapen pga av hans artikel om kopplingen mellan MPR-vaccinet och autism, tyckte om sin egen häxjakt (anser att den viktigaste informationskällan då det gäller marginaliserad kunskap är alltid den som kommer direkt från de marginaliserade). Och jag hade tur, det visade sig att under alla år av domstolsprocess har han inte kunna uttalas sig i ämnet, men eftersom det nu är överstökat så har han kunnat gå ut med sin egen berättelse. Ni hittar en väldigt informativ intervju med Wakefield här:


Det intressanta i den här intervjun, förutom storyn om vad som hände med hans studie från hans eget perspektiv, är att Wakefield själv inte förkastar vaccinerna och deras positiva effekter på samhället, men han understryker att på det sätt de genomförs idag är oförsvarligt och rent ut sagt hälsovådligt. Han förespråkar färre vacciner och enskilda vacciner istället för de kombin som serveras idag i vaccinprogrammen. Han säger också att orsaken till att föräldrar idag väljer att inte vaccinera sina barn har att göra med den osäkerhet som finns gällande vaccinernas biverkningar, och att istället för att jobba för obligatoriska vaccinationer borde staten ta itu med dessa "safety issues". Efter att ha lyssnat på Karlströms presentation lät Wakefield närmast som en vaccin-förespråkare än den galna vaccinmotståndare som han för det mesta porträtterars som i media. Interesting indeed.


Nu lämnar jag igen det här ämnet till sitt eget öde för stunden. Egentligen skulle jag gärna ha bloggat om våra upplevelser på en "pedagogisk bondgård" som vi besökte idag (jag har mjölkat en kossa!), men orkar inte ladda ner fotografier eller samla mina tankar om det vi sett och upplevt. Tar några dagar paus från nätet och slappnar av på stranden med min semesterlektyr: 5-6 böcker om ursprungsbefolkningens världsfilosofi som dessutom råkar klinga väldigt ljuvt i mina öron just nu - balanserar energifälten med en väldigt balanserad världsfilosofi... you may say I am dreamer...

28.11.13

Friheten att vara en patiperra med större barn

För nästan tre år sedan började jag blogga, då under nicknamnet Patiperra del Norte. Vi var på vift i vårt andra hemland och jag som passligt avtrubbad hemmamamma tyckte att jag kunde göra något fiffigare av mina iakttagelser än att posta korta snuttar som de flesta ändå inte vill läsa på Facebook. Det blev mycket skriverier om min egen relation till Chile och hur både Chile och jag har förändrats under den tiden (Läs här om det intresserar: Februari 2011). Nu så här 3 år senare, 3 bloggar klokare, och tillbaka i samma ruta ett känns det rätt nostalgiskt att läsa det där korta bloggsnuttarna (tänk att jag klarade av att fatta mig kort!!!). Inte bara det att jag fick en helt ny relation till Chile i fjol när vi bodde här i fyra månader och barnen gick på dagis, men faktum är att livet i storstan med lite större barn är bara så mycket lättare än då man rör sig med en barnvagn och en bångstyrig tre-åring. Igår åkte dottern och jag in till centrum, till grönsaksmarknaden mitt inne i stan. Och hon gick, och gick, och gick...bara följde med mig till det ena stället efter det andra...utan ett knyst om trötta ben. Vi njöt båda två av friheten att få upptäcka Santiago bara vi två. Ett stort plus med att vara gravid är ju då det att man på riktigt blir garanterad en sittplats i metron - vilket är bra då man rör sig med en sex-åring som redan överskridigt sin dagliga dos av långa promenader. Så min mage använde jag mig av på bästa sätt - när vi kom in i en överfull metro tog jag dottern i stadigt grepp och armbågade mig fram till sittplatserna, där ställde jag mig demonstrativt och inom loppet av en halv minut bänkade vi oss på en sittplats.

Idag åkte vi sedan med hela familjen in till stan, för att gå på tågmuséet i parken Quinta Normal, där jag -hör och häpna- aldrig tidigare  varit. Underbart vacker park med en hel del aktiviteter...men för att uppfylla alla familjens behov skyndade vi oss vidare till Parque Forestal (med metro för all del) för att pröva på bollglassar enbart gjorda på frukter. Därifrån gick barnen och jag till en lekpark medan hubben åkte iväg på egna äventyr. Sen var det egentligen meningen att vi skulle åka hem och äta lunch, men på något vis lyckades jag övertala ungarna att vi skulle ta en tur till bokhandeln i närheten. Så vi gick dit, minst 0,5 km bort. Där slog vi oss ner vid ett bord, barnen fick i uppgift att välja ut en barnbok var och jag fick friheten att fördjupa mig i böcker som det senaste halvåret befunnit sig på fel sida om jordklotet. Boknördarnas paradis. Vi satt snällt där i minst en timme, tills hubben ringde och frågade om vi var hemma redan. Men nej det var vi ju inte, så han anslöt sig till gänget och så gick vi och åt på en peruansk restaurang.

Summa av kardemumman: det är härligt att ha lite större barn som man kan ta med på äventyr utan gnäll i en mycket stor stad. Jag fylldes speciellt av eufori då jag kom ihåg hur himla jobbigt det var att röra sig med barnvagn på mega-stationen Baquedanos alla fyra våningar. Om det blir något patiperrande med nästa barn så är det definitivt bärsjal som gäller. Och bara brsötmjölk för att slippa extra packning... och helst torr vid 6 månader också, det skulle vara fint...Hujedamej.


27.11.13

Stoltheten i att vara kvinna

Nuförtiden vet jag inte längre vad jag kämpar för då det gäller jämställdhet, lika möjligheter, och whatnot i jämställdhetsdebatten. Ju mer jag filosoferar kring ämnet destu mer borttappad känner jag mig. Världen är kanske inte helt svartvit. De värderingar som jag ärvt från tidigare generationer av kämpande feminister känns malplacerade, ja t.o.m. jag själv känner mig malplacerad i debatten över jämställdhet. Inte bara det att jag känner mig grundlurad för att fajten om att uppnå lika villkor i arbetslivet och hemmer inte verkar kunna spräcka glastaken, utan för att den fajten på något sätt känns helt totalt värdelös. En fajt som bara leder till mer stress känns inte längre som något som jag vill hålla på med. Jag vill vara nöjd och glad över det jag är och det jag kommit att bli genom mina egna personliga erfarenheter, däribland erfarenheterna av att vara kvinna. Jag vill inte förneka mig själv glädjen över att vara kvinna, med alla de svagheter eller styrkor det innebär. Och det känns som om jag förnekar mig själv den glädjen om jag sätter upp mål som går ut på att spräcka glastak på manligt territorium. Nej tack, i den fajten deltar jag inte längre.

Istället känns den här zapatistas inspirerade sången/dikten ganska så rätt för mig just nu:





Här några utdrag ur texten, snabbt översatt till svenska:

Yo soy con orgullo mujer - Jag är stolt över att vara kvinna....

"Jag är Maria, jag är Guadalupe, och jag är som alla kvinnor som kämpar, som alla kvinnor som gråter, som alla kvinnor som älskar...."

"...De säger att jag är en kvinna, att jag är dotter av Eva, att jag är arvinge av Malinche, att jag är svag, att jag är skör och allt detta hittar de på för att få mig att se ut som mindre värd, jag vet det redan, det är koloniserande sagor från historien och religionen...".


Hela texten på spanska hittar du här: Con orgullo mujer.

Pudelns kärna: kvinnor som vågar tänka själv och inte låter sig övertygas av förvrängda bilder från historier, kvinnor som vågat bryta sig fria - att inse att man är en del av den rörelsen, oberoende vad man kämpar för, det får mig att känna ett inre lugn och en aldrig tidigare upplevd stolthet: att bara få vara den jag är och våga stå för det - con orgullo mujer! 

21.11.13

Musica Latina - min livlina!

När livets grymheter börjar tynga allt för mycket är man värd en paus.  Latinamerikanerna kan det här med att få en på gott humör - inte konstigt med tanke på allt de fått genomleva med sina bergochdalbane-ekonomier och mineralutvinningsprojekt genom åren. Så när när tycker att jag är alldeles för nedstämd på grund av allt vad jag läst och hört så tar jag en paus med hjälp av latinamerikansk musik.

Så här ska det låta! Man behöver inte mer än några minuter innan det spritter i bena och i smilbandet... Aaah: La vida ES un carnaval!

20.11.13

Vem ska man våga tro på?

Vaccindebatten är på gång på många håll nu. HPV-vaccinet har fått igång en riktig debatt där självklarheterna nu blottas och blötläggs, och åsikterna frodas om vaccinets godhet vs. ondhet. Jag vill inte här gå in på vaccinets varande i sig, precis som jag skrev tidigare igår tror jag att alla har förmåga att läsa och ta till sig information och bilda sig en egen uppfattning. Det som däremot är väldigt viktigt för att den här pågående debatten skall kunna komma vidare är att all sorts information börjar tolkas för vad den är och var den är producerad, vem, vad och hur. Jag ska försöka mig på att skriva ner mina egna tankar om det här, delvis baserat på iakttagelser i mina egna forskningsresultat från ett annat område.

Jag börjar från VEM det som får uttala sig om fördelar vs risker av vaccin för att man ska kunna ta deras uttalanden på allvar. Frågan är ytterst relevant från ett legitimitetsprespektiv. För att kunna anses vara sakkunnig i debatten över huruvida ett visst (eller alla) vaccin är en legitim åtgärd inom hälsovården måste personen i fråga kunna bevisa att den vet vad den talar om. Så långt tror jag att nästan alla kan hålla med. Man måste veta vad man talar om om man ska kunna agera sakkunnig. Men vem VET vad de talar om? Läkaren som rekommenderar vaccinet till sina patienter på basen av vad han/hon lärt sig under sin utbildning? Rådgivningspersonalen som följer det statliga rekommendationsprogrammet för vacciner? Vaccintillverkaren? Forskare inom vaccinutvecklingen? De statliga myndigeheterna som ansvarar för vaccinets säkerhet? Kan också anhöriga till de som drabbats av vaccinskador vara sakkunniga? Kan läkare som sett vaccinets biverkningar på sina patienter och som därför själva börjat ifrågasätta vaccinets godhet vara sakkunniga? Kan forskare som hoppat av vaccinutvecklingsprogram vara sakkunniga? Och till sist, ytterst relevant, vilket forum (massmedia, internet, sociala medier, diskussiongrupper, etc) är tillförlitligt då det gäller att presentera information om vacciner till befolkningen?

Från myndigheters (i Finland främst THL) och den statliga hälsovårdens (och givetvis läkemedelsbranschens) håll  vill man inte erkänna att någon utanför det här etablissemanget kan veta vad de talar om. Genast någon hänvisar till källor som inte kommer från deras håll är det en"farlig irrlära" producerad av någon som inte vet vad de talar om och det kan få vitt gående konsekvenser om folk börjar tro på sådana lösryckta antaganden.

Men faktum är att det finns många tillförlitliga källor också utanför myndigheternas och hälsovårdens informationskällor. Här skulle jag vilja tillägga ett stort TYVÄRR, för jag precis som många andra vill ju gärna tro att myndigheterna och hälsovården alltid har vårt bästa i åtanke och producerar information som tar alla aspekter i beaktande. Och jag vill också tro att de flesta som jobbar både inom THL och hälsovården har vårt bästa i åtanke:  de vill oss väl, de vill skydda oss från sjukdomar som kan leda till allvarliga biverkningar och döden. Tyvärr har de dock alltför länge förlitat sig på väldigt ensidig information om riskerna från vaccinernas biverkningar. Varför? För att man vill tro att fördelarna med vaccinerna är så stora att de övervinner nackdelarna. Och därför är man inte beredd att ifrågsätta vaccinets plats i hälsovården - för följderna skulle kunna vara katastrofala. Stora farsoter, epidemier, högt antal dödsfall, smittkoppscenario etc. Man är helt enkelt blindad i sin egen paradigm.

Men de som tagit steget ut och vågat granska vaccinernas nackdelar är också sakkunniga, vill jag hävda. Många av dem har börjat sin resa genom en egen personlig erfarenhet. Ens barn har fått en konstig reaktion på vaccinet, kanske utvecklat en autoimmunsjukdom som förälderna börjar läsa in sig på, kanske har barnet plötsligt börjat uppföra sig annorlunda och det har konstaterats att barnet lider av autism, eller kanske har barnet rent ut av dött eller fått allvarliga hjärnskador. Traumatiska upplevelser för en förälder. Redan deras berättelser är bevis på att allt inte är som det ska med vaccinationsprogrammen. Men dessa berättelser är inte vetenskapligt godtagbara, för där behövs stora studier och därför kan deras historier förkastas som endast "anekdotiska". Men det gör inte deras berättelser mindre sanningsenliga för det. Det bara ogiltigförklarar dem som "sakkunniga" i debatten över om vacciner är en legitim hälsoåtgärd. Föräldrar som står inför beslutet om de ska vaccinera sina barn blir intalade antingen att det inte finns några vetenskapliga studier på kausala samband, eller att antalet drabbade är så få att det knappast händer deras barn.

Det är dock inte enbart drabbade föräldrar som kritiserar vaccinparadigmen idag. Allt fler utbildade läkare och forskare har fått upp ögonen för vaccinets skadeverkningar och är beredda att uttala sig i frågan. Men de här personerna möts av skeptisism inom etablissemanget: av en eller annan orsak är de inte trovärdiga, trots att de läst på, studerat och forskat, precis lika mycket som andra sakkunniga. Deras forskning saknar vetenskaplig förankring, får man höra. Det här är också ett sätt att ogiltigförklara dem som sakkunniga - för att deras forskningsresultat eller uttalanden inte stöder den allmänna uppfattningen om vaccinets godhet. Men visst finns det studier som pekar på allvarliga biverkningar, och de har publicerats i välrenommerade vetenskapliga journaler. Den mest kända studien är antagligen Wakefields studie som publicerades i journalen Lancet år 1998 som kopplade ihop MPR-vaccinet med autism och abnormal magbakterier. Wakefields studie blev senare tillbakadragen, han blev utesluten ur vetenskapen, och åtalad av domstol. Senare har fler domstolsbeslut (obs domstolen -  ännu en aktor i byggandet av legitimitet) i USA gett föräldrar som rapporterat koppling mellan autism och MPR rätt och i år kom det ut en ny studie som tyder på att det Wakefield presenterade år 1998 åtminstone delvis kan vara sant. Man kan fråga sig, om vetenskapen är så väl granskad, om vetenskapen anses vara den överlägsna metoden, varför blev Wakefield utesluten ur gemenskapen på ett så drastiskt sätt? Skulle det inte ha räckt med att andra vetenskapsmän genom vetenskapliga studier bevisat att hans teori var totalt befängd, och på så sätt fått honom på knä? Varför denna rabalder? I söndags hörde jag hur de som uppfann andningslarmet också hittat ett samband mellan plötslig spädbarnsdöd och kikhostevaccinet. Detta hände år 1991, men inga vetenskapliga studier har kommit ut om det här sambandet efter det. Före hittade jag några med motstridiga resultat (Baraff et al 1983; Walker et al. 1987).  Betyder det att sambandet inte existerar? Eller tyder det på att ingen haft orsak att undersöka sambandet? Konstigt kan man tycka om det finns en så pass klar hypotes att testas som kan komma att rädda många små baby-liv från plötslig död. Och ifall andningslarmsuppfinnarna verkligen var "galningar" som viss media tycks ge bild av, vad var deras motiv till att avslöja det samband de hittat? Det låg ju egentligen i deras intresse att risken för plötslig spädbarnsdöd skulle vara fortsatt hög för att deras andningslarm skulle ha stor åtgång bland oroliga föräldrar.  Många frågetecken där, som gärna skulle kunna få mer uppmärksamhet i media, innan man diskvalificerar budbäraren som galning. "Don't kill the messanger" tycks inte gälla i det här sammanhanget, snarare tvärtom.

Men ännu om massmedia som ska förmedla expertkunskap till befolkningen. Jag vill påstå att den enskilda journalisten blir här sittande i en väldigt obekväm position. För det första är det värt att påpeka att alla som medverkar i att producera texter, vare sig det är via massmedia eller andra alternativa källor, också är en del av samhället. Deras egen uppfattning om vad som borde tolkas som legitimt påverkas också av vem som anses vara sakkunnig i debatten och dess budskap (se argumenten ovan).  Deras egna erfarenheter av vaccin och dess biverkningar formar också deras egen uppfattning om vilka källor man kan lita på. Framförallt påverkas de som jobbar inom  den "allmänna" massmedian  (för att göra det klart syftar jag här på framförallt de stora dagstidningarna, statligt ägda radio/tv kanalerna) av samhällsdebatten beroende på trycket som kommer från deras omgivning på vad som just vid det tillfället anses vara legitimt. Deras uppgift är att producera texter som tolkas som balanserade och neutrala. Om de ger alltför mycket utrymme åt åsikter som anses vara anekdotiska eller icke-trovärdiga kommer de själva att stöta på kritik både från sina medarbetare och chefer samt från omgivningen i form arga telefonsamtal och insändare. Det är en hårfin balansgång som gäller här. Och dels vill jag påstå att så länge alternativ tillförlitlig (pudelns kärna - vad är tillförlitlig i sammanhanget?) information inte finns tillgänglig kan inte heller journalisterna vara medvetna om sin egen uppfattning om självklarheter. Det här gäller inte bara journalister, ingen är medveten om självklarheternas begränsningar; man kan inte ifrågasätta det som är självklart, för det är ju just precis det: självklart. You do not know what you do not know - eller hur?

För en förälder som står inför ett beslut om att vaccinera eller inte vaccinera gäller samma argument ovan. Vem ska man lita på? Vilken information är tillförlitlig? Den som kommer från vaccintillverkarna, och som ofta är den officiella linjen bland myndigheter när de en gång bestämt sig för att ta in ett nytt vaccin i vaccinprogrammet - men som förnekar all koppling till vissa skadliga biverkningar som rapporteras på annat håll? Eller tyr sig föräldern till den alternativa informationen, med risk för total lynchning i sina egna sociala kretsar, för att vara alltför radikal, inte tänka på konsekvenserna för ens eget barn och andras -  vad om ens eget barn smittar andra barn och det leder till dödlig utgång? Man ska alltså både ta hänsyn till sitt eget barns säkerhet (vad om mitt barn blir sjukt och får farliga följdsjukdomar? vad om det får något av de biverkningar som rapporteras på bipackssedeln? vad om det som drabbat andra vaccinoffer skulle hända mitt barn, vad om det får beteendestörningar, vad om det får en autoimmunsjukdom, vad om det t.o.m. dör?!? - kan jag förlåta mig själv för att jag trodde på fel sorts information?) och till övriga samhällets säkerhet (vad om jag bidrar till "smittkoppornas återkomst", vad om mitt barn smittar sin klasskompis som har allvarliga problem med sitt immunförsvar och därför aldrig kunnat vaccineras ?). Allt det här ska en förälder ta ställning till i en värld där informationen vi serveras är allt annat än balanserad och neutral, oberoende vem som producerar den.

Här har jag kommit så långt i mina egna resonemang att man måste för det första läsa på och ta till sig information. Man måste våga läsa och kritiskt granska båda sidornas information utan att själv falla i fällan där man stigmatiserar någondera för att vara inkompetent, utan istället frågar sig varför det finns så delade åsikter i ämnet. Man måste också i slutändan förlita sig på sin egen värdegrund och världsuppfattning. Här kommer jag än en gång tillbaka till en fråga jag ställde i bloggens begynnelse: det handlar i slutändan om i vilken värld man själv ser sig leva i. Med allting finns det risker, det går inte att leva ett riskfritt liv. Frågan är då istället vilka risker man väljer och hur man ser sig själv förebygga de riskerna. Kanske man väljer att tro på medicinens underverk och litar på att biverkningarna inte är lika riskfyllda som följderna av en sjukdom. Kanske man väljer att lita på att ett ovaccinerat barn har en bättre motståndskraft mot både sjukdomen i sig och en massa andra sjukdomar och allergier som rapporterats som biverkningar till en del av vaccinernar. Har du som förälder någon gång läst dem? Jag erkänner att jag högst skummat igenom en eller två av dem - och avfärdat informationen som irrelevant - händer inte oss liksom...

Jag avslutar med Thomas di Leva ljudande i mitt inre: vem ska jag våga, våga, våga tro på?

Och svaret lyder: läs på och tänk noga efter.


19.11.13

Vaccinfajten

Att oförberedd ge sig in på debatten om vaccin är inte värt det. Absolut inte. Att ge sig in på vacciondebatten trots att man är förberedd är knappast heller värt det. Speciellt inte om man hör till gruppen vaccin-kritiska. Då kan man ju fråga sig, vad har en småbarnsmamma för döljd agenda då hon i 6 års tid ägnat mycket av sin lediga tid åt att läsa in sig på vaccinproblematiken för att sedan gå ut i offentligheten för offentlig halshuggning? Vad har vaccinförespråkarna att vinna på att demonisera det hon lärt sig under sina 6 års studier som kvacksalveri? Det tåls att tänka på i den här världen som tycks vara fylld av information och mis-information, förutfattade meningar och sanningssökanden av alla de slag.

På basen av mina egna iakttagelser i en Facebook-debatt igår har jag bestämt mig för att inte engagera mig i det här ämnet destu mer offentligt. Det är det inte värt. Alla som kan läsa den här texten har också tillräckligt läsförmåga att själva läsa på och fatta sina beslut. Istället, det som jag finner ytterst intressant från ett legitimitetsperspektiv, är det här med vem som har rätt att uttala sig om vad och hur det tolkas. Det kommer jag att spinna vidare på nu. Tack för hjälpen, de som deltog i snacket igår.


18.11.13

Leverns vara eller inte vara och eget recept på leverlåda

Dags för lite recept och matsnack igen här på bloggen. Den här gången vill jag lyfta upp lever som ett riktigt superfood-alternativ i vardagen. De flesta finländare är välbekanta med en av våra nationalrätter, som dessutom gått bra att göra om till en färdiglagad rätt, välanpassad till vår snabba livstil. Jag pratar om leverlådan. Fast många barn inte alls gillar lever och leversmak så brukar leverlåda 'a la täti Saarioinen eller Pirkka vara ett välkommet alternativ för även den mest kräsna matgästen. Inget fel i leverlåda i sig, den har alla potential att vara en total succé i en näringsrik kost hos barnfamiljer: för gluten- och mjölkallergier är det ett säkert kort och dessutom innehåller lever så mycket näring och vitaminer att många hälsocoacher inom "real food movement" rekommenderar att de förtärs upp till två gånger i veckan.

Varför är lever bra?
Chris Kresser förklarar det här bra. Han säger att trots att konventionell kostlära har lärt oss att frukt och grönt är viktigt för tillgången på vitaminer och mineraler så är deras näringsinnehållet inget i jämförelse med vad speciellt (nöt-) lever har att erbjuda. Det är inte bara en källa för väldigt högkvalitets proteiner men innehåller också en mass andra viktiga vitaminer som t.ex. A, B (speciellt B12 som många, speciellt vegetarianer/veganer har svårt att få tillräckligt av, och B6), D (kan vi någonsin få tillräckligt av den sorter här i mörkaste nord?) och C vitamin. Det är är också en bra källa för folsyra och lättupptagligt järn (både väldigt viktiga för gravida kvinnor - jo jag vet, rådgivningen rekommenderar inte lever men jag kommer till det...). 100 gram lever innehåller dessutom mer kalcium, fosfor, och magnesium än 100 g äppel och 100 g morot tillsammans! Kolla in den här tabellen på Chris Kressers sida för en fullständig lista på fördelarna: Liver - nature's most potent superfood.

Varför har lever fallit bort från vår kost om den nu är så bra?
Jag kan komma på två orsaker: tungmetaller och A-vitamin.

Gällande tungmetaller, jovisst lever kan innehålla en massa otrevliga ingredienser som t.ex. bly, kvicksilver, kadmium etc. Men! Det gör också vanligt kött om det kommer från kossor som betat på fel ställe. För att undvika tungmetaller i mat som kommer från djurriket, oberoende om det är lever eller någon annan del av djuret, är det viktigt att veta varifråndet kommer och vad kossorna har ätit. Jag köper ytterst sällan lever från butiken. Istället specialbeställer jag från mina ekologiska hovleverantören inom charkuterie-branschen. Borde väl inte berätta det här eftersom jag hittills haft lyckan att vara först i tur hos alla leverantörer. Mer om gifter i lever, njurar och nötkött här: Does liver store toxins? eller Why liver is not ful of toxins and where to find good liver.

Sen var det då det här med risken att få i sig för mycket A-vitamin. Något som jag kommer ihåg från diskussionerna om leverlådans säkerhet på 1980-talet. Det här är också problemet om man är gravid: man ska inte få för höga värden av Retinol (A-vitamin förvandlas till retinol, och finns speciellt mycket i lever, i jämförelse med morötter och  fet fisk). Men vi behöver också vitamin ha för vår hy, våra ögon och för att hålla immunsystemet i skick.Nu finns det då två motstridiga teorier här, speciellt då det gäller gravida: en som förespråkar lever under graviditeten och en som absolut är emot den eftersom för mycket retinol kan skada fostret (rådgivningens linje). Förespråkarnas argument baserar sig på bland annat det faktum att fram till att kostrådgivnarna (och matindustrin) började lägga sig i saker och ting så uppmuntrades gravida kvinnor att dagligen äta fiskleverolja och lever, och att gravida kvinnor med för lite A-vitamin kan resultera i barn med problem i ögon, njurar, hjärta och större blodkärl. De menar också att A-vitamin är speciellt viktigt för de som har sköldkörtelproblem och diabetes, eftersom A-vitaminen stöder en välfunktionerande sköldkörtel och motarbetar problem som uppstår vid diabetes (sårbildning etc), men att här är det just den A-vitamin som finns i animaliska produkter som är viktig, eftersom de med sköldkörtelproblem/diabetes inte heller kan konvertera den sorts A-vitamin som finns i växter till den form som kroppen behöver. Det finns också en stor skillnad mellan syntetiska A-vitaminer som är tillsatta i processad mat i jämförelse med de mer komplexa vitaminerna som finns i animaliska produkter. För att läsa mera om A-vitamin-skrämselmyten kan ni kolla in bl.a. den här texten: Vitamin A Saga - den baserar sig på den forskning som tandläkaren Weston A. Price gjorde på hälsosamma ursprungsbefolkningar som inte blivit influerade av "the Western Diet" i början av 1900-talet.  Oberoende vad som är rätt eller fel så tänker jag själv att lite högkvalitets lever nu som då kan helt enkelt inte vara fel för en kropp som är i behov av mycket näringsrik kost.

 Ok, så Saarioinen är på riktigt en bra idé?


Nej, fast hur bekvämt, gott och snabbt det skulle vara att ta till Saarionen när tiden är knapp, så är det knappast den sortens lever-boost som vår kropp suktar efter. Köper man en färdig leverlåda från butiken så är det följande ingredienser man får: 


Fettfri mjölk, Ris, Gris-, kyckling- och nötlever (16 %), Rypsolja, Sirap, Russin, Salt, Vegetabiliskt margarin (vegetabiliskt fett, arom), Lök, Kryddor (bl.a. vitpeppar). Salthalt 0,9 %. Källa: Ruoka.net.

Eller omformat till energifördelning:

Fett (42%: varav mättade 6%, enkelomättade 22%, fleromättade 12%), protein (11%), Kolhydrater (46%: varav sockerarter 17% och stärkelse 28%), Fiber (1%). Källa: Fineli

Nu vet jag inte var ni befinner er i matupplysningens underbara värld men i min egen lilla matpyramid försöker jag undvikamargarin (och växtoljor som inte är kokos eller oliv) och framförallt socker. Det att det finns både margarin och 17% sockerarter i den lilla förpackningen gör mig inte precis glad, inte heller den fettfria mjölken då vi har en som reagerar på mjölk. Ordet "arom" får mig också att ana oråd. Dessutom att ursprunget på levern är okänd - djuret, vare sig det är en gris, kyckling eller ko,  kan ha betat precis bredvid en tungmetallsindustrifabrik for all I know.



Således, jo, leverlåda är ok - men hemlagad är nog att föredra. Jag har experimenterat med egna recept det senaste halvåret och det här den den version som jag tillagade igår kväll för snabb uppvärmning idag och imorgon då det är knappt om tid hemma hos oss:

LEVERLÅDA

350 g ekologisk lever (highlander i vårt fall, nöt går precis lika bra)
1,5 dl ris
1 stort äppel
1 -2 ägg
2 msk kokosolja (eller annat fett - smör om ni tål)
3 msk ekologiska russin
Kryddor (salt, peppar, timjan)


Koka riset. Mal levern i en matberedare tillsammans med skalat äppel utan kärnhus. Tillsätt fettet. Blanda ihop ris och leverblandingen och tillsätt russin och kryddor i en ugnsfast form. Grädda i ca 40 minuter eller tills lådan är genomstekt och den fått en gyllenbrun färg. Tillsätt fett vid uppvärmningen (jag steker, använder inte mikron) om så behövs för smakens skull.

Och här resultatet: Nygräddad leverlåda!

 




16.11.13

Leker med tanken, men nej, i alla fall inte ännu

Idag blev jag igen tillfrågad om jag inte funderat på att ge mig in på kostrådgivning, riktigt professionellt. Igen hörde jag hur man skulle behöva hjälp i transitionen från en standard diet till en mer ekologisk och tillsats-/sockerfri kost, som dessutom är gluten- och mjölkfri. Jag erkänner att jag besitter en hel del visdom inom det ämnet och ibland känner jag också hur det river i mig då jag vet att jag besitter kunskap inom ett ämne som kunde på riktigt hjälpa folk till ett hälsosammare och kanske gladare liv. Tänker bara på alla de familjer där barnen lider av astma eller öroninfektioner, eller där barnens temperament tagit kontrollen över familjens vardag. Jag vet en hel del saker om det ämnet, om jag skulle utbilda mig skulle min kunskap bli mer strukturerad och jag skulle få den nödvändiga kompetensen som behövs för att kunna rådgiva andra.  Själv fick jag ju nästan en burnout i transitionen, men känner nu att vardagen lullar på riktigt bra, även på bara riktig mat, som för det mesta är ekologisk dessutom. Jag erkänner också att jag lekt med tanken att skriva ner mina iakttagelser, lärdomar, och recept i bokformat, redan i många år. Men men, som ni kanske märkte på mina senaste inlägg här på bloggen så njuter jag också av den intellektuella stimulans som mitt doktorerande ger mig och jag vet ännu inte vart det kommer att föra mig. För tillfället finns det dessutom bara utrymme för en passion i mina skriverier (utöver bloggandet alltså) och i mitt professionella liv. Så boken och kostrådgivningen får vänta på sin tur, så här i fullmånestider kan jag inte annat säga än att jag låter månen och stjärnorna visa mig vägen.Tills dess fortsätter jag utforska olika lösningar som gör vardagen smidigare i vår lilla foodie-familj! Och i mån av möjlighet så dokumenterar jag mina lärdomar här på bloggen!

Världsbanken och beklämmande frågor

Den inledande presentationen på development-konferenser handlade om hur Världsbanken försöker tackla ungdomsarbetslöshet i Afrika. Jag kom tyvärr in vid slutet av presentationen pga sen ankomst till Helsingfors. Jag skulle gärna ha hört hela sessionen, för hur Världsbanken belyser sociala problem anser jag vara högrelevant då det gäller dominanta uppfattningar om vad som är legitima åtgärder för en bättre värld. Men jag hann med i sammanfattningen och hörde bland annat att det är viktigt att forskare undersöker mer situationen hos "household non-farm enterprises" (jag tolkar det som små familjeföretag) och hur man kan hjälpa dem bli mer produktiva. I den lilla minimala del jag har kvar av mina grundkunskaper i nationalekonomi klingar det här med att sätta upp produktivitetsmål för småskaliga företag smått ologiskt. Inte för att det inte skulle stämma ur ett mikroeonomiskt perspektiv, visst för all del, man ska sträva efter hög produktivitet, det säger våra business modeller. MEN, om målet är att ta itu med ungdomsarbetslösheten, är då produktivitet det första man ska titta på? Eller borde man titt på familjeföretagen från ett annat perspektiv, som subsistens, maybe? Produktivitet betyder effektivitet, effektivitet betyder så lite arbetsinsats som möjligt med så hög produktion/avkastning som möjligt. Lite konfliktfyllt det där, tycker jag...Tyvärr hann jag aldrig formlera en bra fråga.

Sen kom det en fråga på slutrakan. Kvinnan som satt framför mig frågade om hur man ser på barn som jobbar på familjefarmen - inkluderar banken den läroprocess som de genomgår där i sina "training policies", eller är det bara formell skolgång som räknas. Hon poängterade att från ett familjeföretags och barnens framtida möjligheter att klara sig, så är det ju också viktigt att de lär sig praktiska färdigheter som kan hjälpa dem klara sig på gården i framtiden. Här svarade världsbanksrepresentanten inte alls på frågan. Hon började tala om vikten att involvera privata företag för specifik utbildning i "farming practices", hur man hanterar traktorer och verktyg, detta hade visat sig vara mycket effektivt. Hon förstod inte frågan, hon kunde inte ställa sig utanför paradigmen: för vissa ungdomar i afrika som växer upp i en småskalig jordbrukarfamiljer kan arbete på den egna gården vara mer värdefullt för framtida inkomster än specialiserad och avancerad utbildning. Att alienera dem från en verklighet som bringar bröd på bordet kan betyda att de går arbetslösa och hungriga när de blivit vuxna. Men att inkludera barnen i arbetet på gården anses inte tydligen som en legitim åtgärd för att komma åt ungdomsarbetslöshet - det kan ju i misstag kategoriseras som "child labor" i någon internationell statistisk rapport, heaven forbid! 

Men jag var glad att se att jag var inte den enda som satt med en förundrad blick på bakersta raden i den stora salen. Både kvinnan framför mig som ställt frågan och kvinnan bredvid visade sitt ogillande i sina blickar. Det sker en förändring i hur vi ser på "utveckling" i väst, kanske vi är beredda att inse på riktigt innebörde i den vita mannens börda, att den fortlever än i dag, i policyn och förutfattade meningar om hur saker och ting ska skötas och motarbetas. Men kanske det är för mycket begärt att den insikten ska komma från Världsbanken... inte än, men kanske någon gång... Tills dess måste man bara fortsätta att våga ställa just sådana här frågor. Utan dem finns det ingen chans till uppvaknande...

Dagen efter hörde jag en presentation om hjälp till aids-drabbade Botswana, och hur den hjälpen skapar mycket problem lokalt pga målsättningar som är uppsatta av hjälporganisationer, inte lokalsamhället själv. Forskaren diskuterade om hjälpen kunde vara mer effektiv om den kom i form av getter eller hönor -då skulle de drabbade små familjerna kunna försörja sig själva utan att bli beroende av hjälporganisationerna. När jag senare tänkte på det där undrade jag om Världsbanken också har sådana tankar om finansiella lösningar som stöder självförsörjning... eller om det finns projekt typ crowdfunding som satsar på sådana business modeller. Kunde vara en nisch - men utan mikrofinans, för det har ju bevisats ha uppenbara brister...

Tack för mig!

15.11.13

Föda barn - med kvinnokroppen som en politisk spelbricka

För någon tid sedan skrev jag om hur det här med att föda barn kanske inte är precis så som vi trott, ja eller ens upplevt. Att våra upplevelser av barnafödandet kanske är socialt betingade och hur faktiskt våra egna förutfattade meningar kan komma att påverka våra upplevelser när det är dags att föda barn. Mina argument baserade jag på egna kompisars berättelser om "magiska förlossningar" och tankar från alternativa bloggar som talade om "hypnobabies och "hypnobirthing" - ett sätt att föda barn utan att känna smärta. Mindblowing för mig, jag hade aldrig i mitt liv insett vilken kraft våra egna tankar kan ha på upplevd smärta, att man själv kan ställa in sig på och förbereda sig på en smärtfri-förlossning lät för mig som taget ur en annan galax.

Som ni nu vid det här laget vet om ni följt min blogg så är en av orsakerna till mitt intresse i ämnet faktiskt den att jag om knappt fyra månader igen lite överraskande har möjligheten att utforska min kropps egen förmåga att föda barn, eftersom jag är gravid. Så jag bestämde mig för att köpa boken "Hypnobirthing" för att lära mig mer om ämnet. I boken berättar författaren hur en läkare i början av 1900-talet märkt att fattiga kvinnor som födde barn utanför det medicinska etablisemanget, under broar och ute på slagfält, inte verkade behöva smärtstillande för att klara av födseln, än mindre hjälp från en utomstående läkare, medan kvinnor på klinik vred sig i smärta och hade mycket komplikationer. Han började söka efter förklaringar och kom fram till att om kvinnan inte känner rädsla inför förlossningen kan hennes kropp utlösa en kemisk substans (senare identifierad som endorfin) som avlägsnade känslan av smärta och hjälpte kroppen att "sköta sig själv" och leda till en problemfri födsel. Boken förklarar också hur barnafödandet ser ut från ett historiskt perspektiv, den går tillbaka ca 3000 år i historien då helare hade en framträdande roll både i samhället och vid barnafödandet. Men något hände, den styrande (manliga) makten började förfölja helarna och förvisade kvinnorna att förlösa ensamma ("the curse of Eve"), mortalitet och smärta var konsekvenserna. Nu har många kvinnor hittat tillbaka till den här metoden, delvis tackvare författaren Marie Mongans upplysande arbete, och dessa kvinnor rapporterar helt motstridiga upplevelser till den dominanta uppfattningen om att förslossningar ska göra ont.

Nu kommer vi till det intressanta i den här diskussionen. Av en händelse råkade jag delta i en workshop under konferensen igår där en av de presenterande forskarna hade varit i Malawi och samlat in data om barnafödande. Hennes forskning tittade på omständigheterna kring den nya policyn att alla kvinnor ska förlösa på sjukhus under uppsikt av professionellt tränade läkare eller barnmorskor, istället för så som de brukade, hemma i det egna hemmet med hjälp av antingen en "traditional birth attendant" (dvs "healer") eller någon annan som råkade närvara. Ni kan läsa mer om Malawis försök att få ner mortaliteten vid förlossingar här och här (beslysningen av problematiken i båda artiklarna förtjänar en egen analys). Men det intressanta var forskarens nyinsamlade data, det visade att många kvinnor inte vill föda barn på sjukhus, det finns mycket kritik gällande sjukhusens kapacitet att ta hand om de födande kvinnorna (pga för lite personal kan kvinnorna hamna föda sina barn helt ensamma i en främmande miljö, eller med hjälp av en städerska - inte utbildad personal). Attityderna bland hälsoexperterna i landet som utformat den nya strategin var att dessa "traditional birthing attendants" är farliga för "they use herbs". Hmmm, klingade på något sätt väldigt bekant i mina öron, hade jag inte precis just läst om något liknande som hände för 3000 år sedan?

Artiklarna jag länkar till ovan förklarar både på ett globalt och ett lokalt plan att man lyckats få ner dödligheten bland mödrar med denna förändrade policy. Jag frågade om det här, vad säger statistiken? vem riskerar mer en dödlig utgång? mamman som föder hemma eller på sjukhus? Det intressanta var att enligt forskaren har hon inte hittat tillförlitliga och enhetliga siffror som skulle visa det ena eller det andra. Hon hade satt flera månader tid på att analysera olika källor av data gällande just den här statistiken, men inga klara svar. Det hon däremot berättade var att komplikationer fortfarande uppstår, kvinnor är ängsligare inför födseln och eftersom dessa "traditional birth attendants" har förvisats från barnafödandet (stammens hövding bötfäller dem som använder sig av en "TBA"/inte föder på sjukhus) så hamnar kvinnorna föda ensamma de gånger de inte hinner till sjukhus. Låter det bekant? 3000 år av västerländsk "glömska"....Med berättelserna från Hypnobirthing-boken  i färskt minne, däribland en afrikansk blivande pappas totalt chockade reaktion på en förlossningsförberelse kurs i USA där fokuset var på smärta och komplikationer vilket han inte alls förstod - kvinnor föder ju barnet och inte är det något mer märkvärdig med det, så kan jag inget annat än förundras över vad som är sant och osant, och hur vad som alltmer verkar som ett politiskt maktspel påverkar den födande kvinnan och hennes uppfattning om smärta, rädsla och komplikationer. Kan det finnas andra, mer "kvinnovänliga" sätt att komma åt förlossningsdödligheten? Och på riktigt, hur mycket av all den statistik som tutas ut från Afrika och många andra länder i världen går det på riktigt att lita på? Hur vet vi att det inte gömmer sig en politisk agenda bakom hur man framställer och belyser olika sorters statistik?

Jag tänker stilla för mig själv att är det inte lite ironiskt att ett ämne som fått mycket uppmärksamhet från ett genusperspektiv och kvinnors mänskliga rättigheter faktiskt just precis handlar om ett politiskt maktspel med kvinnokroppen som spelbricka? Och om problemen uppstår pga "severe bleeding... infections, high blood pressure, and unsafe abortions" - är faktiskt den enda lösningen på problemet att förvisa kvinnor bort från en miljö där de känner sig trygga till underbemannade sjukhus långt borta (med risk att komplikationer - och smärta - uppstår på vägen) - eller kan det finnas andra sätt att komma åt problematiken?

Själv skulle jag ju förstås ha velat fråga kvinnorna i Malawi som fött både på traditionellt och "professionellt" vis hur de upplevt smärta under de olika förlossningarna...





Om GMO och partiska debatter

Det kommer några inlägg på rakan här nu. Jag har varit på konferens i Helsingfors om ämnet "development" och tankarna bokstavligen ångar ut genom mitt huvud. Måste få skriva ner dem nu innan de kraschlandar...

Först ut en nyhet gällande riksdagens enighet mot GMO-grödor på finsk mark: Eduskunnassa ylistettiin gmo-vapautta – järjestäjällä gmo-vapaa tila

När jag läste rubriken och de första paragraferna blev jag positivt överraskad. Aldrig hade jag tänkt att våra parlamentariker skulle visa en så enig fron mot genmanipulerade grödor, speciellt inte eftersom den debatten är mycket marginell i finsk politik (om dock ytterst viktig!!!).

Men sedan blev jag förstummad över vilken vändning artikeln fick.

Först och främst: MTK (Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter) är inte emot GMO-odling, utan vill ha en lagstiftning som gör det möjligt att odla GMO på vissa områden.  Tråkigt tycker jag. Att finska lantbrukare inte ser potentialen i att producera ren och naturlig mat, på naturlig väg. Det visar också att en av finska politikens mest inflytelsefulla lobbare är för GMO vilket innebär att slaget inte ännu är slaget... känns ändå betryggande att största delen av befolkningen visat i opinionsiffror att de är emot, och tillsvidare räknas även det för politiska partier (eller är det för cyniskt att tänka att snart är det EU-val, och därför?)

Men sen det här om neutral rapportering i nyhetspressen. Alltså hur galet kan det bli. Om den som hade ordnat tillfället hade varit MTK (som ju då dlevis stöder GMO) så skulle det inte alls ha ansetts problematiskt. Men nu går en tredje del av texten åt till att anklade organisatören (en uttalat GMO-fri mjölkbonde) för att vara partisk och att det kan man inte vara om man ordnar en sådan här tillställning.

Nu vill jag dra paralleller till gårdagens huvudtalare på konferensen som jag var på, en Ugandiska forskare vid namnet Alice Ndidde talade om vikten av att inkludera olika kunskapssyner i utvecklingsmekanismers evalueringssystem. Men den viktigaste lärdomen jag tog med mig från hennes tal var att man anses vara neutral om man inte inkluderar 'de andra': 'You are being neutral if you do not include the others'.

Dvs man kan få det att låta som om man är neutral bara av avsaknaden av andra synsätt och kritik.

Det att någon som inte tillhör etablisemanget, och som dessutom är mjölkbonde av den ekologiska sorten ordnar ett sådant här evenmang för riksdagsledarmöter visar inte att den diskussionen automatiskt blir partisk - tvärtom,det visar att det finns saker värda att föra en öppen debatt om där olika åsikter är välkomna. Skulle MTK ha ordnat evenmanget så skulle de kanske inte ha fått kritik för sin inställning, men däremot skulle viktiga åsikter från ekologiska bönder antagligen inte fått en lika framträdande roll i debatten. För det mesta produceras de dominanta diskurserna (som förtäcker deras partiskhet) av storbolagen inom agribusiness, sällan lyckas journalister ifrågasätta de "självklara sanningarna" som gömmer sig i de diskurserna och som förtäcker intressen som kommer från storbolagen.





12.11.13

Ett steg närmare målet: Slow Fashion


Mitt mål är att bygga upp en egen hållbarare värld. Jag litar inte på att någon annan gör det för mig så via mina egna vardagsval försöker jag leva upp till den principen så långt det går. På matsidan börjar saker och ting vara något så när under kontroll. Jag har inte blivit självförsörjande men har kommit i gång med trädgårdsodlingar på sommaren och har nu också det mesta ekologiskt och lokalt uppbunkrat i frys och källare inför vintern. När förråden tar slut, eller för att njuta av något utöver dessa basvaror, tyr jag mig så långt det går till de lokala (eko)butikerna/torgförsäljarna. Sen är nästa steg kläder. För att hålla sig varm behöver man kläder och jag ät inte helt beredd att klä mig i gamla potatissäckar... fast iofs om de skulle vara bekväma, varför inte? Skämt åsido. Har nu redan i över två års tid handlat det mesta i klädväg i secondhand shoppar. Det gick bra i Helsingfors där det finns ett överflöd på aldrig använda märkeskläder. Köpte både Parttwo, Inwear och Nanso kläder i exakt min storlek och min smak för en bråkdel av vad de skulle ha kostat annanstans. De här kläderna har varit mina basplagg då jag behövt klä mig lite bättre sedan dess. I den här stan är kvaliteten på secondhand inte lika hög (glad att folk använder upp sina kläder innan de gör av med dem) men istället finns det bra ställen att handla på så om man har tid så hittar man det man söker. Nu då jag är gravid (yjepp det är jag om någon skulle ha råkat missa, har ju inte sagt det rakt ut här på bloggen ännu), hade jag lyckan att få tillbaka nästan alla mina egna mamma-plagg som varit utplacerade hos ett antal kompisar i ett antal år. Igen: exakt min (växande) storlek och min smak, helt perfekt!

Men! Det finns situationer då begagnat helt enkelt inte fungerar. Ylletröjuppköp är en sådan situation. Och både jag och hubben ställdes inför det dilemmat för någon vecka sedan (har inte ännu lyckats konvertera honom till secondhand btw). Vi skulle ha varsin ny ylletröja. Kriteriet var: BASPLAGG. Något som går att använda LÄNGE, vilket ju betydde att också kvaliteten borde vara hög. Men ser ni nej. Något sådant hittade vi inte i denna stad. Jag hade turen att hitta en ylletröja på rea (i fel storlek) på Esprit och den fick duga, allt annat i stadens butiker uppfyllde inte mina kriterier. Hubben fick vänta på sin tröja tills jag varit till metropolen och dragit igenom centrumbutikerna där. Men det som slog mig i den här väldigt ansträngande shoppingyran var det att varför finns det inte en lokal stickfirma som tar emot beställningar? Jag skulle vara beredd att betala ganska dyrt åt någon skicklig stickare (jo hej mamma, du är bra, men nu tänker jag mer i business termer här), med stickmaskin och allt som skulle ha några basmodeller för både herr- och damtröjor/koftor som sedan stickas på beställning. Gärna av lokalt garn från lokala får. Varför finns det inte en sån butik i den här stan? Anyone, anyone?

Citatet ovan är taget från Slow Fashioned. Mycket intressanta skriverier där, tror de får åka in på min blogglista för de platsar definitivt som kost för färden mot mitt personliga hållbarhetsmål!

10.11.13

Farsdagsmat i recept och bilder

Idag farsdag till ära satsade vi på att äta gott här hemma istället för att trängas på någon brunch eller ståendebord servering (och för att jag är hopplös på att planera och reservera bord... som tur har vi alla ingredienser här hemma tackvare vår stora frys och min "överlevnadsstrategi" gällande matuppköpen).

Så här såg det ut:

Breakfast in bed med gårdagens spenatplättar  med lite mandelsmör och hemlagade blåbärsoppa  smat ekologiska frukter. Märkvärdigare än så behöver det inte bli.
 Spenatplättar
2,5 dl fullkornsris
2,5 dl kokosmjölk
2 dl vatten
6 ägg
200 g fryst spenat
salt

Blanda alla ingredienser i ett kärl (jag använda stavmixer för att få en bra smet). Om spenaten är hel kör du den igenom mixer först, medan den ännu är frusen. Stek i kokosolja eller ghee.


Blåbärssoppa
1 liter blåbär
1,5 liter vatten
3 msk kanel
1 banan
3 msk potatismjöl + halv deci vatten
4 msk kokossocker (kan antagligen ersättas med en halv banan till)

Koka upp blåbären med vattnet (och kokossockret). Kör igenom en sil för att bli av med blåbärsskalen. 
Tillsätt mixad banan och kanel. Avred genom att blanda ihop potatismjöl och vattnet och häll i blåbärssoppan, låt sjuda upp under omrörning, tag bort från plattan när soppan tjocknat.


Middagen: 

Fördelen med det här konceptet istället för restaurang, speciellt för en som just precis botat sin sjuka hals och frossa med en stark dos av vitlöks/ingefära te, var ju då att man fick äta maten iklädd mjukisbyxor!
Klyftpotatis kryddat med himalayasalt och paprikapulver, brysselkål, vår sista grönkål gick till en sallad med mango, goji och sesamfrön och sen lite "grillat" highlanderkött (vi fick hemlevererat 42 kg ekologiskt highlander i fredags). Allt utom mangon, sesamfröna och gojibären var ekologiska och köpta från närproducenter, hurra!!!

Mitt senaste heimlaga-recept: Raw chokladkaka.

Raw chokladkaka
1,5 bananer 
4 msk raw kakao
2 dl kokosgrädde
2 msk kokosolja
1,5tsk vaniljpulver
1-2 msk kokossocker

Blanda allt i mixer. Lägg ett smörpapper/bakplåtspapper i botten av en kakform, häll på smeten och låt stå i >1h i frysen. Stjälp upp 10 minuter före servering och ta bort pappret från kakan. Dekorera med frysta hallon.

Yummy.
  
Och medan övriga familjen tittade på den nya "flyg-cars" filmen tog jag tillfället i akt och kollade in Robert Lustigs senaste Youtube-föreläsning. Så här ser det ut där jag bloggar just nu. 
Här kan ni titta på sockersanningen del 2 av Robert Lustig:

Mattornen och historiens gång

I staden där jag bor pågår det en utdragen debatt om vad man ska göra med de gamla sädessilona som finns belägna på paradplats i staden, vackraste tomten i stan, värd miljoner. Det finns de som vill spränga silona i luften. Andra vill bevara dem pga deras framträdande roll i stadens historiska stadsbild. Själv brukade jag känna någonsorts säkerthetskänsla då jag såg silona. Vill komma ihåg att vi gjorde ett besök till museéet bredvid någon gång i förskolan och att man då förklarade för oss att det var där vi hade vår matreserv - ifall vi någon gång skulle behöva ty oss till enbart vår egen mat så fanns den lagrad i de silona. Och den tanken slog mig i många år efter då vi körde förbi de höga tornen.

Idag är silona tomma. Kvarnen som de hörde till har stängt för länge sedan och i den byggnaden huserar nuförtiden vårt lands framtida lärarpool för svenskspråkiga barn: pedagogieexperterna och -studenterna.

Men har ni andra här i regionen någonsin frågat er varför vi inte längre behöver våra lokala mattorn? Varför finns det ingen lokal matreserv mera? Tanken slog mig igen då jag såg den här dokumentären: We are alll guinea pigs now. Filmen handlar om både kärnkraftens och de genmanipulerade produkternas baksida, den som mörklagts genom decennier.

Matsilona i den franska hamnen var flerfalt fler  (om ni inte vill se hela filmen så syns de runt 70 minuter) än de vi har i vår lilla stad. Men så ska de också uppevara mycket mer foder för hela Europas djuruppfödning. Det här fodret är både genmanipulerat och innehåller en massa farliga bekämpningsmedel, så farliga att de orsakar sjukdomar redan hos de som hanterar sojan i ankomsthamnen. Vilka konsekvenser har de tomma matsilona på vår egen hälsa? När vår matproduktion gått och blivit global måste vi förlita oss på information om matens säkerhet som kommer annanstans ifrån. Den här filmen visar hur snedvriden den informationen är. Och då kan jag ännu tillägga att för de som fortsätter försvara kärnkraften så kan den här filmen vara en bra tankeställare.

Men för att avsluta med något gott (känner att jag blivit för negativ igen här på bloggen, och det är också ett tecken på att jag själv inte lyckats tänka i tillräckligt positiva banor den senaste tiden) så kan jag inte annat än glädja mig över alla de underbara lokala initiativ som föds på löpande band här i regionen just nu. Vi har just skickat in registreringsansökan för vår lokala Slow Food förening och inom det projektet har vi mycket häftigt på gång.... om vi bara hinner... Hemma hos oss är nu matförsörjningen till stor del både ekologisk och lokal tack vare det lokala REKO-projektet och Kodials underbara initiativ att starta en ekologisk gårdsbutik. Och Igår rapporterade tidningen om ett nytt "mathantverksprojekt" i Korsnäs - det är delvis en fortsättning på REKO-projektet som genomfördes där i mindre skala. Tanken är att incentivera lokala producenter av småskalig matproduktion att kommersialisera sig och skapa nya marknader för sina produkter. Projektet kommer att genomföra flera kurser i t.ex. osttillverkning och charkuterie. Min stora dröm är att någon eldsjäl skulle komma på tanken att starta upp ett äkta gammeldags slakterie i stil med det som vi fick njuta av i Skagen på vår sommarsemester i Danmark för något år sedan. Tänk er, en sådan här härlighet i vår egen lilla stad: Munch Skagen. Jag vill tro att det skulle dra mer folk än vad nöjesparken och spa-komplexet lyckas med tillsamman. Dags för lite Crowdfunding, anyone, anyone?!?!



Edit/ Hittade den här Youtube-filmen om Vasa och silona:


8.11.13

Tankar i Talvivaaras fotspår

Igår var Talvivaara den första nyheten som sändes ut i alla nyhetssändingar. Det blir allt mer klart att gruvan är på konkursens brant och den stora frågan är vem som kommer att ta hand om miljöproblemen om (eller kanske det skulle vara mer realistiskt att säga när) företaget går under. Det lär ju vara ganska klart att ansvaret då faller på staten. Det blir staten som får ta hand om kostnaderna, det vill säga du och jag, eller rättare sagt våra barn som ska betala skulderna som vår stat just nu plockar hem för att upprätthålla samhällstrukturen.

I radion kommenterade en journalist som besökt områden hur läget ser ut där bland ortsbefolkningen. En del av ortsbefolkningen var förfärad över vad gruvans miljöproblem gjort åt deras egendom och livsförsöjning: markpriserna har rasat, vattenkvaliteten är förstörd och turismen lider redan nu. Sedan finns de andra som inget annat önskar än att gruvan fortsätter sin verksamhet, det är de som har något att vinna på fortsatt gruvdrift.

För mig är det här det intressanta, eller kanske "makabra" skulle vara ett bättre ord i sammanhanget: de olika intressena som finns på en lokalort och hur de påverkar (den lokala) uppfattningen om vad som är legitimt. För en av grupperna är gruvdrift totalt illegitimt, det förstör deras levnadsmöjligheter medan för den andra ger den förutsättningar för en schysst inkomst och ett drägligt liv. Vem har rätt? Vem har fel? Om vi bara ser på människors välmående så kan man lätt åberopa tanken om att "maximera nyttan/lyckan hos flest antal personer". Det kallas utilitarism i inom etik, och filosoferna bakom den tankegången hette bland annat Jeremy Bentham och John Stuart Mill. Med hjälp av utilitarismen vann antagligen Talvivaara  i tiderna striden om vem som har rätt att använda sig av naturresurserna. Miljökonsekvenserna visade att nyttan var större än skadan, mycket pengar som skulle maximera lyckan för maximalt antal personer. Men man missade i sina optimistiska bedömningar om hur väl den nya tekniken skulle klara av att hantera avfallet och katastrofen blev istället ett faktum. Det är inte konstigt att miljökonsekvensbedömningen  bagatelliserat miljöeffekterna, den var gjord med en viss agenda: att få igång denna lukrativa business så snabbt som möjligt. Men det som är konstigt är att det inte skapades mer debatt i det skede när de andra näringsidkarna/ortsborna hade en möjlighet att ännu bespara sig själva från onödigt lidande. Tyvärr visar mina studier i en liknande katastrof att majoriteten inte förstår risken eller är beredda att se bortom de prisande lovorden innan det är för sent. Detta, kombinerat med ortsbornas olika intressen beroende på deras egen ekonomiska situation, gör att lokala dialoger sällan är till motståndarnas fördel i det skede då deras röst borde väga mest.

Men för att återgå till frågan, vem har rätt och vem har fel: argumentet om maximerad lycka skulle inte hålla sträck om man skulle värdera naturen på ett annat sätt än i enbart monetära siffror. Oberoende av katastrofens omfattning så påverkar gruvdriften naturen på ett sätt som har oanade konsekvenser långt in i framtiden. Att endast göra kalkyler som baserar sig på ekonomiska siffror är i sådant fall helt förkastligt. Risker mäts i pengar, avkastning mäts i pengar, men hur mäter vi naturens egenvärde, om flora och faunas (vi människor inkluderat) möjligheter till fortsatt liv i den omgivningen? Det ingår inte i kalkylen. Istället konverteras ortsbefolkningens tillgång till naturen till ekonomiska siffror: hur mycket skall vi kompensera markägarna för de områden som nu kommer att användas för gruvdrift. De som inte råkar äga marken, och djuren och växtriket får ingen kompensation.

Nu blir ju också frågan, skulle staten ha tänkt annorlunda om riskerna varit väldeklarerade från början? Jag tvivlar, speciellt med tanke på hur ivrigt statliga representanter varit med och hejat på utveckligen av kärnkraft i vårt land. Och fortsätter göra det, trots alarmerande rapporter som fortfarande rullar in från Fukushima-katastrofen i Japan år 2011. Det är mycket i vår värld som fått ta stryk av med hjälp av utilitarismens filosofi. Och inte tycks beslutsfattarna bli klokare av vad tidigare erfarenheter försöker lära oss heller.

Det är därför jag blir smått glad när jag ser sådana här nyheter: Naomi Klein: How science is telling us to revolt. Att gå igenom mina tankar gällande den nyheten skulle ta mig ännu lika många ord som jag redan förbrukat på det här inlägget. Därför låter jag bli. Istället säger jag bara att jag sållat mig till den gruppen av forskare som tror att "Direct Action Activism" är det största hoppet för fortsatta levnadsmöjligheter på denna planet, och detta utanför det nuvarande systemet.

Relaterat till detta; visste du att Europa-kommission igår föreslog att medlemsländerna ska godkänna GMO-majs vid ett möte i december, här inslag från Sveriges radio: GMO majs i Europa.

Dags att revoltera redan? Nja, för busy, för bekväm, för mycket att tänka på med barnen och farsdag och allt... Kanske någon annan gör det...and so it goes...