Mitt bidrag till debatten om delad vårdledighet

Jag lyssnade på Slaget efter tolv idag med ett halvt öra. Den handlade om den delade vårdledigheten, jämställdheten, och kvinnors konkurrenskraft ute på arbetsmarknaden. Blir bara så matt då jag lyssnar på det här snacket, eller läser om det i kommentarsfältena på Facebook. Det känns som om det enda som är värt något här i livet är en tävlan om vem som jobbar mest, vem som får mest betalt, vem som är duktigast, vem som är mest jämställd. Men någonting saknas i det här tankesättet. Den mänskliga faktorn saknas. Vi är inga maskiner som kan programmeras om så att vi är alla lika. Det finns orsaker till att det finns kvinnodominerande arbeten, orsaker som inte enbart är strukturella. Det ska vara okej att vara kvinna och inte behöva känna press att man måste bli mer produktiv, prestera mera för annars är man inte lika mycket värd som männen som inte behöver spräcka några glastak. Som kvinna ska man inte heller behöva spräcka glastak med tvång. Kan vi inte bara få vara det vi är? Det vi kom hit för att vara? Vad än det sedan är som känns rätt för oss enskilda invider. Kan vi inte trappa ner lite i denna hetsjakt och förstå att det att kvinnor vill vara hemma med sina barn kanske i slutändan inte är ett problem, utan det är ett sundhetstecken?

Tänk om vi kunde fatta att många kvinnor väljer utgående från sitt och sitt eget barns bästa. Och att det här kanske ändå också är det bästa för samhället. Själv gick jag plikttroget tillbaka till mitt jobb när min första dotter knappt hade hunnit fylla ett år. Året som följde var en kamp om överlevnad för mig. Aldrig räckte jag till. Jag sprang mellan bussar, cyklade som en tok, sammanställde excel-filer på mina VAB-dagar (som var många även om vi delade på dem 50/50, vad förväntar vi oss om barnet kommer in i en bakteriehärd nyss året fyllda). När ett år hade gått satt jag åter gravid hos företagshälsovårdens läkare och övertygade henne pliktroget om att "det nog var värt all den här stressen att fortsätta jobba enda in i det sista" innnan nästa mammaledighet tog vid. Läkaren skakade på huvudet men kunde inget göra, jag envisades för att jag ville fortsätta jobba. Jag fick remiss till massör och på vägen hem från jobbet flödade tårarna pga för mycket stress. Jag pressade, pressade, pressade. För att visa att visst kan även jag. Fröken Duktig med stort D. Vi tenderar vara Duktiga vi kvinnor. Det är väl därför vår service är eftertraktad även utanför hemmet.  Men när mammaledigheten började visste jag att jag aldrig skulle återvända till det jobbet igen. Jag optade ut.

Så jag undrar. Hur fiffigt är det att hålla på att gasa på med det här med jämställdhet i all oändlighet. Allt fler kvinnor (och män) optar ju ut. Jag är inte den enda. Det finns nu en hel avhandling (och en blogg) om det här fenomenet. Och inte optade jag ju heller ut för evigt. Jag optade in i en annan livssituation som även den känns stundvis stressig för mig. Men den gav mig flexibilitet och möjlighet att göra saker på mitt sätt. Och just den flexibiliteten är guldvärd om man inte vill fortsätta köra in i en vägg titt som tätt (eller krocka med tjocka glastak).

Idag har jag varit dödstrött. Jag ser i kors nästan varje dag nu. Det är tufft då den yngstas närhetsbehov tär på min egen nattsömn. Ändå klarar jag av att skriva några meningar på min avhandling varje dag. Ändå orkar jag njuta av min dotters lek och prat varje dag. Jag orkar för nu har vi det annorlunda. Nu har vi en skötare som hjälper till med barnen några timmar om dagen. It makes all the difference in this world.

Nu kan ni komma och säga att livet ju nog skulle bli lättare om mannen tog sitt ansvar och om han fick pröva på att vara hemma med barnet en stund. Och ja det stämmer. Fullständigt överens. Men i så falls skulle inte jag ha kunnat opta ut. Och nu gjorde jag det. För vad hjälper ett halvår av ombytta roller när stressen sedan ändå fortsätter? I flera år till. Kanske så pass länge att jag aldrig återvänder. Utan ägnar resten av livet åt att kamma dockor på någon steril anstalt istället.

Jag har hela tiden sagt att det vi behöver är mer flexibilitet. Det vi behöver är alternativ till daghem. Det vi verkligen behöver är mer hemhjälp hos småbarnsfamiljer. Orsaken till att kvinnor i t.ex. Chile klarar av att göra karriär (om det är det de vill) när barnen är små är att de har HEMHJÄLP (och ibland också en mamma som hjälper till där hemma). Det kan inte vara så att småbarnsfamiljer ska förväntas prestera för fullt på jobbet och sedan dessutom axla allt jobb där hemma, det jobb som förr togs hand om av en hemmafru. Vi håller ju på att köra slut oss själva - inte bara vi kvinnor med även männen. Så, mindre tjafs om tävlan om jämställdhet och mer fokus på avbelastning. All sorts hjälp hos småbarnsfamiljer är välkommen. Det är vad jag tycker om den saken.

Godnatt!

Kvinnofällor

Hörde igår på nyheterna en kvinnlig ekonom uttala sig över sin oro över att kvinnor inte tänker på sin framtid, hur 40-åringar väljer att downshifta utan att inse vilka konsekvenser det kommer att ha för deras ekonomi när de uppnår pensionsålder. Denna eviga diskussion om kvinnofällor, som alltid fokuserar enbart på det monetära.

I mitt stilla sinne tänkte jag då : Men snälla, vidga vyerna lite.

Kvinnor som inte tillåter sig själv downshifta, byta bransch, hitta tillbaka till sig själv och sin rätmätiliga plats här på jorden riskerar att gå under, förgås. De riskerar att stressa ihjäl sig helt enkelt.


Men kanske det är samhällsekonomiskt bättre på sikt, enligt denna ekonom? Kanske det är meningen att kvinnor (och män) ska jobba slut sig innan pensionen, helst med en stor summa pengar på ett pensionspararkonto. Kanske det är det som är meningen med livet, a la samtidsekonomin.

Vad vet jag.

Men i min sökan efter det goda livet har inte kalla kalkyler på krassa pensioner något värst stor prioritet. Jag söker harmonin och jag söker min väg genom livet här på jorden. Om det sedan betyder fattigmanshuset när jag blir gammal, so be it. Vid den tiden kanske jordens magnetfält skiftat och världen ser så annorlunda ut att pensioner är det sista man tänker på. Kanske. Kanske int.

Vad vet jag.

Men jag lever. Och jag lever ett hållbarare liv än jag skulle ha gjort under ohållbara arbetsförhållanden.

So be it.

Hälsar, den livsbejakande ekonomen.

Hormonsnack, en grottmänniskas bekännelser

Igår åkte jag hela 40 km för att få höra hur illa ställt det är med oss grottmänniskor, speciellt vi kvinnor då (jag skulle inte tro att det är så mycket bättre ställt för män, men det var inte föreläsningens fokusgrupp den här gången). För vi är alla grottmänniskor, i alla fall på hormonnivå.

Lili-Ann Junell-Kousa började föreläsningen med att säga att vi kommer att bli skrämda av det hon har att berätta. Tja. Vet inte riktigt. Skrämd har jag varit förut. Det orkar jag inte med mera. Snarare skulle jag säga att jag är förundrad och förbryllad.

Orkar inte gå mer in på vad hon sa igår men ni kan kolla in henne här: Min Morgon Kvinnohormoner.

Förundrad över att människosläktet lyckats överleva så här länge på en helt absurt artificiell grund. Tänk att vi grottmänniskor överlevt en ohållbar livstil i form av stillasittande, pillerpoppsande, sockerknarkande (till den kategorin hör all sorts konstig matliknande substanser som egentligen inte är till människan anpassad föda), arbetsstressande, plastkonsumerande "moderna människor". Jag ler, tänker på "the modern man" som det refererets till som något positivt under de senaste, tja, hundra åren kanske, och så reflekterar jag över gårdagens information om hur snett det gått för den här moderna människan (eller kvinnan närmare  bestämt) då det gäller hormonbalansen. Binjurar ur bruk, bukspottskörteln nedkörd, sköldkörtel i underfunktion, hypotalamus och amygdala har tappat kontakten med demens och Alzheimer som påföljd. Allt pga ett liv fyllt av stress och trauman. Nej, inte ett liv, utan flera. Flera generationer av stress och trauma, ackumulerade i våra kroppar, som exploderar i våra händer när vi sedan kraschar i Chronic Fatigue Syndrome. Något som äv väldans vanligt men som ingen läkare i detta vackra land klarar av att behandla och dessutom oftast misstolkar som symptom på depression och psykiska problem.

Jag ruskar på mitt stackars överarbetade huvud och inser (än en gång) ur huvudlös den moderna livstilen är. Det mest absurda är ju det att den inte finns någon enkel väg ut, det finns ingen emergency-exit, utan man får bara börja göra grovjobbet, ta dagen som den kommer, jobba sig mot balansen, söka roten till det onda, få bukt med den och hitta sin egen plats i denna förunderliga värld.
Vill man hålla sig frisk ska man kanske satsa på det som Junell-Kousa rekommenderade till sist i sin föreläsning: positiva tankar, god sömn, gott om vatten (inte kranvatten dock, full av estrogen... fattar ni hur absurt det är...), rätt sorts mat, och en bra dos med daglig motion. Ja, och sen bakning, jag FÅR baka, om det ger mig mer än vad det tar - hurra för söndagsbaket! Andra får kicks av att måla korgar eller virka mössor....men jag bakar mig mot ett balanserat liv.


Drömmer mig bort till den utopiska ön Taramangapio, stället dit min man en gång för över tio år sedan lovade ta mig då jag kände mig rotlös och rådvill. Nu har jag rötter men vad hjälper rötter när de står på bräcklig grund? Taramangapio, kanske en vacker dag blir jag din.

Tills dess, ajöss och gonatt!