29.10.15

Den avpolitiserade politikens tidevarv

Vasa stad har varit skicklig med att avpolitisera väldigt politiskt laddade beslut. Lyfter på hatten för det. När åtgärder presenteras som ofrånkomliga (och då man delvis gjort dem till ofrånkomliga genom alltför stora satsningar på inverstingar) har man ryggen fri att fatta beslut precis i enlighet med tidens anda utan att behöva stå till svars för sitt agerande.

'För tre år sedan investerade staden för 59,6 miljoner. Samma summa minskar till 41, 6 miljoner nästa år'

Är inte detta fortfarande en himla massa pengar i relation till de 224 miljoner stan får in i skatteintäkter? Och den största posten är fotollsstadion vars nödvändighet ju på alla sätt borde gå att debattera för att inte behöva fatta dessa ofrånkomliga beslut. Min tes är fortsättningsvis att överdimensionerade investeringar leder till skuld som leder till ofrånkomlig åtstramning som leder till försämrad sits för den enskilda kommuninvånaren.

När tvångsvästen sitter tillräckligt tight behöver inte tjänstemännen oroa sig för tajfs bland politikerna eller kommuninvånarna:

"- De siffror som vi tidigare har arbetat fram ska verkställas. Det finns inte tid att sia kring åtgärderna hur länge som helst. Det är konkreta sparåtgärder som gäller nu."

Läs gärna hela artikeln om budgetpresentationen i stan:Stora förändringar väntar Vasaborna

27.10.15

Medan jag dansar går andra under

Må hända att det bästa jag kan göra av mitt liv är att leva här och nu. Må hända att jag ska följa livets dans vartän det för mig. Må hända det är lite jag kan göra från min privilegierade position här i norr för att få ett slut på eländet och se till att alla har en varm plats att bo på nu då vinter är på kommande. Men då jag läser om alla de människoöden som just nu utspelas på annan plats vacklar jag.
Rationellt ser jag att delar av detta är ett fult politiskt spel. Nej inte bara ett spel utan ett fult och rått krig mellan maktlystna poler och det är lite jag kan göra för att ändra på det. Men ändå förstår jag inte. Ändå klarar jag inte av att låta detta passera.
Den värsta uppfinningen i världen var precis som Herr Nobel förutspådde dynamiten och dess derivat. Klassas krigsarsenaler som innovationer? Vapen som gör makthierarkier och fult politiskt spel ogenomträngliga. Rädslan. Självgodheten. Oförmågan att se bortom den egna sfären.
Och medan jag försöker sätta ord på min frustration sveper kalla vindar genom mitt eget hem. Rationellt förstår jag, emotionellt är jag ett vrak.

Må ljuset skingra mörkret. Det är mörkt nu. Mycket mörkare än bara för en stund sen. Privilegiets lott tynger och jag känner tårarna av vanmakt på min kind. Medan jag dansar går andra under. Må ljuset skingra mörkret.

25.10.15

Livets vackra dans

Den här veckan har varit magisk på många sätt. Flera års hårt slit bär frukt. Möte med gamla vänner på brunch och allt är som förr. Det spelar ingen roll att de lever i den där världen som jag lämnat bakom mig. Vi är alla nöjda med våra val på vårt eget vis. Här och nu, glada att se varann, utbyta tankar. Vinkväll med en nyare väninna där diskussionen utmynnar i existentiella diskussioner om energier och intuitionens kraft.  Känslan på tåget upp tillbaka hem av att hela världen är en enda stor vacker boll av underbara skapelser. Att det är ett relationellt under att få färdas just på det tåget och se Tavastehusslott skina i höstsolens prakt. Känna tacksamhet att någon för många hundra år sedan satte sin tid på att bygga den byggnaden för att jag ska kunna njuta av att se den från tågfönstret.

Mina underbara barn, glada att se mig, kramkalas.

De senaste åren har kännts så tunga, ensamma, villrådiga men plötsligt är det inte så mera. Varenda cell i mig lyser och stöder mig i min dans genom livet. Livet dansar och jag med det.

Är detta lycka måntro? Svårt att sätta ord på en sinnesstämning men just nu känns allt så rätt.

Ha det gott!

20.10.15

I neoliberalismens fotspår föds nya storyn

Jag tycker inte om att använda ordet neoliberalism i mina akademiska texter. Inte heller kapitalism, marxism eller socialism. Orden är för stora för mig. Eller kanske inte för stora, jag har ju inga problem med att drämma till med ord som dekolonialitet, eller kolonialitet. Kanske det har att göra med att dessa ord  framkallar en frånstötande effekt på mig. Det är så lätt att skylla allt på det abstrakta; kapitalismens fel, neoliberalismen maktstrukturer etc. Bakom alla dessa stora ord står individer och fattar beslut enligt deras egen övertygelse. Vilken verklighet eller story de valt att tro på kommer att färga deras val. Om man tror på det fria kapitalets förmåga att skapa välfärd så blir det lätt så att besluten gestaltas som neoliberalism. Tror man på statens förmåga att göra det samma blir det socialism av det hela. Men i virvelvindens mittpunkt står personer som du och jag och känner oss maktlösa då vi ser på hur de ena beslutet efter det andra förminskar vår egen känsla om hur vi ska kunna leva det goda livet.
Jag sörjer just nu. Djup sorg. Nästan varenda nyhet förmedlar en känsla av vanmakt. För det mesta går jag omkring med känslan att vi just nu går i neoliberalismens fotspår. Den våta drömmen till ekonomisk modell för de absurt rikaste delarna av befolkningen  som förverkligades med hjälp av diktaturens hårda grepp i Chile på 70-talet och som senare kunnat implementeras under s.k. demokratiska förhållanden i bl.a. USA och Storbritannien. Den är här nu. Den är ett faktum. Och enligt kvällens Spotlight på YLE 5 är universiteten ett av dess första offer. Logiskt med tanke på att vi lever i en 'demokrati' och folk som forskar i en massa (kritiska) ämnen på universiteten kan få för sig att utföra forskning som inte är smickrande för denna modell. Bort med fria tanken, in med projektfinansierade forskare. Det är lättare att ha koll på läget när de övriga åtgärderna rullas ut (privatisering av pension, vatten, hälsa, natur och kanske även skola). Inte så många kritiska röster om svångremmen sitter hårt från början.
Jag pratar om fotspår för det vi nu upplever i Finland är inget nytt påhitt, 40 år fyllda redan. Mitt hopp är nu att de länder där detta människofrånstötande system hunnit längst (Chile och USA) snart visar sina svagheter öppet och ärligt så  vi kan undgå samma experiment här hos oss. Det har bubblat länge i Chile redan. I USA bubblar det också under ytan. Idag lyssnade jag på tre podcastar (kan länka imorgon) med yttersta klarsynta typer som har klara visioner om vart vårt rymdskepp jorden skulle kunna vara på väg om vi valde den vägen (det är ett val vi kan välja enligt dem). Vi kan ju inte ta oss härifrån. Istället för att använda vår mänskliga intelligens till att förstöra möjligheterna till liv här på jorden borde vi ju vara så pass intelligenta att vi börjar jobba på lösningarna - mot en 'livable economy' som någon av talarna uttryckte det. Han sa dessutom att han ser tecken på att detta håller på att hända överallt i världen just nu.

Kanske neoliberalismen skuffas ut från sitt ettestup innan fler biosfärer och samhällen hamnat under dess våld. Jag lever med hoppet att detta kan hända. Egentligen kan väl vad som helst hända. Även mirakel. En av killarna i podcasten talade om mirakel som något helt logiskt inom en annan storyn, det är bara det att i den story- neoliberalismen, kapitalismen eller vilken ism som helst - som vi befinner oss i ser det ut som ett mirakel. Och det är ju det som är charmen med livet, det som gör det så gött att leva! Miraklens tidevarv, välkommen!

19.10.15

Brändö bibliotek och vårt kollektiva minne

Jag kan inte släppa det här med Brändö bibliotek. Det är ju en otroligt vacker byggnad som redan vid första anblicken ger en känsla av förgångna tider. Jag har funderat mycket på hur det kom sig att man lät uppföra denna byggnad just i Brändö.

 Det är nämligen så att ämnet jag forskar i  har gjort mig allt mer övertygad om att det är de platsbundna historiska processerna som till stor del skapar känslorna för vad som är rätt och vad som är fel och således utgör grunden för legitimitetsuppfattningen då beslut ska fattas. Det kollektiva minnet (eller avsaknaden därav) styr oss i våra prioriteringar. Det vill säga vad vi anser vara viktigt och värt att satsa på har att göra med hur vi ställer dem i relation till våra egna minnen om det förflutna (och också våra visioner om framtiden - vilket är en annan del av legitimitetsuppfattningen som jag inte går in på dessmer nu). Jag misstänker att det i fallet med Brändös bibliotek är just avsaknaden av ett bejakande kollektivt minne som gör att man ens kommer på tanken att sätta lapp på luckan och (försöka) slussa besökarna vidare till huvudbiblioteket.

Eftersom jag själv inte hade någon aning om Brändö bibliotekets historia förut antar jag att det inte heller är något som folk i allmänhet känner till. Vi som besökt biblioteket under alla dessa år har våra personliga minnen om stället men vad utgjorde grunden för beslutet att ta i bruk ett bibliotek utanför stadskärnan? Mediaforskaren i mig fick mig att börja gräva i tidningsarkiven. Vasabladet har ju digitaliserat sina historiska arkiv så det tog inte länge för mig att plocka fram två väsentliga tidningstexter.

I den första artikeln, daterad 5.2.1905, med rubriken "Ett folkbibliotek i Brändö" beskrivs behovet av ett eget bibliotek i Brändö. Detta var på den tiden en stadsdel med 3000 invånadere och det ansågs viktigt att etablera en filial till stadsbiblioteket här för att bejaka "spridandet av folkupplysning" (gällande folkupplysning, se mitt senaste inlägg om varför det än idag är viktigt med en befolkning som läser böcker).Artikeln beskriver motiven till varför det behövs ett bibliotek i stadsdelen väldigt tydligt och jag blir nästan lite överraskad över hur argumenten idag följer dessa argument nästan till punkt och pricka.

"...(befolkningen på Brändö) sätter i allmänhet sina barn i skola och de folkliga föredrag som hållits därstäder hafva varit mycket talrikt besökt. Att detta skulle tyda på att håg för inhemtande af kunskaper och bildning inte saknas i denna stadsdel."

Det är värt att notera att författaren till denna text hade rätt. Biblioteket i Brändö är i förhållande till befolkningsunderlaget det mest besökta biblioteket i Vasa idag. Det har länge varit det mest populära biblioteket utanför stadskärnarn (artikeln beskriver också proportionerna av brändöbornas lån i stadsbiblioteket är mycket lägre än de som bor inne i stan vilket inte är logiskt med tanke på deras engagemeng i att inhämta kunskaper - därav behovet av ett lokalt bibliotek).

Det är också intressant hur hotet om stängingen av en lågstadieskola i Brändö nu sammanfaller med hotet av stängningen av biblioteket. Barn i skola i närheten garanterar också att det finns en läsarkrets som har intresse att besöka biblioteket. I dagens läge kan ändå nämnas att trots att Brändös finska lågstadium ligger risigt till då det gäller antalet barn i den skolan finns det många daghem i bibliotekets absoluta närhet, både svenskspråkiga och finskspråkiga, och andra lågstadieskolor med barn som behöver ett närbibliotek för att väcka deras läsintresse.

Sedan har vi det här med universitetsbiblioteket Tritonia som använts som ett argument till varför det är onödigt att ha ett kommunalt bibliotek i Brändö, eller att man på något sätt skulle kunna kombinera dessa två. Med tanke på detta var det väldigt intressant att se följande text i artikeln:

"...äfven om det vid Bomullsspinneriet inrättade arbetarebiblioteket tages med i räkningen. Detta är afsedt uteslutande för fabrikens eget folk och de 1000 boklån, som årligen torde utgifvas därifrån, tagas delvis af personer, hvilka hafva sitt arbet i Brändö, men icke är bosatta därstedes."

Tritonia är ett bibliotek som riktar sig till studerande och forskare. Precis som på Bomullsspinneriets tid är dets således ett uteslutande bibliotek och det är inte en miljö som bejakar folklig samvaro utan det finns till för en specifik grupp med ett specifikt syfte. Att tro att läsesalen för pensionärer kan passa in i den miljön är kanske att tro för mycket om likheten mellan olika sorters bildningskulturer. Intressant också den där observationen med att Bomullsspinneriets bibliotek finns till för folk som kommer annanstans ifrå. Så är det ju också med Tritonia medan Brändös bibliotek främst betjänar den befolkning som finns i närområdena.

Och var det detta med närområden. Jag har tidigare skrivit att det är viktigt att bevara biblioteket med tanke på alla barn vars läsintresse står och faller på att de har tillgång till varierande litteratur som kan väcka deras inspiration till att läsa mera. Jag tror själv att man antar att biblioteket i centrum anses kunna betjäna även befolkningen i Brändö och de som bor åt det hållet eftersom 'de flesta har bil nuförtiden' (ett argument som används gällande det mesta i vår stad tyvärr). Men så är det ju inte med barn i lägre skolåldern. De har inte bil. De går och de cyklar. För att ha tillgång till biblioteket inne i stan krävs engagemang från föräldrar och det gör att barn med föräldrar som inte har tid eller intresse kommer att missgynnas oproportioneligt i fall biblioteket stängs. För att inte tala om de pensionärer som inte har bil. I artikeln från 1905 hittar jag följande text gällande avstånden in till stan:

"Den långa vägen från särskildt vissa delar af Brändö till staden är naturligtvis icke betydelselös för den som i och för ett boklån måste begagna sig af densamma, framför allt vid mörker och dålig väderlek. Förhållandet kan afhjälpas blott genom att Brändö får ett eget folkbibliotek, om än till en början i liten skala."

Jag vill påstå att för de som inte har ett körkort har avstånden in till stan på de senaste 110 åren inte nämnvärt förkortats. Inte har heller väderleken eller mörkerförhållandena förändrats så pass drastiskt att dessa argument inte längre skulle vara av betydelse. Således, jag kan inte annat än hålla med följande argument som journalisten i fråga tar till i bibliotekets försvar mot slutet av artikeln:

"Man kan inte i dessa tider icke nog betona hur nödvändigt det är, att upplysning sprider sig i så vida kretsar som möjligt, och vilken betydelse ett folkbibiliotek i detta afseende har är länge sedan bevisat. Brändö är, som af ovan antydda beräkningar framgår, härvidlagt vanlottadt. Dessa 3000 invånare har samma rätt som stadens ofriga befolkning att genom myndigheternas försorg få all tänkbar andelig väckelse, och den summan för denna gång öskas bör ej verka avskräckande."

Dessa motiveringar tycks ha varit tillräckligt vägande för stadens bildningsnämnd år 1905. Brändö fick sitt folkbibliotek i august samma år. Det dröjde dock fram till år 1929 innan bibliotekshuset stod färdigt. I Vasabladets arkiv har jag inte lyckats lokalisera den offentliga debatten som måste ha först innan byggbeslutet fattades. Däremot hittade jag artikeln som skrevs när huset blev klart, daterad 5.5.1929, med rubriken "Bibliotekshuset i Brändö färdigt." och en beskrivande ingress: "En vacker och ändamålsenlig nybyggnad för biblioteket, läsesalen och poliskontoret."

Texten är lite svår att tyda så kan hända att jag inte fått med exakt allt som jag citerar men vill ändå föreviga det första intrycket som den här byggnaden förmedlade på den tiden. Jag tänker inte analysera denna text dessmer utan enbart citera utvalda delar av så att ni själva kan bilda er en uppfattning om det verkligen är okej att detta biblioteks dörrar stängs för gott och därmed klipper av de historiska band till vårt kollektiva förflutna.

"Den vackra tvåvåningsbyggnaden, som ritats av stadsarkitekt Schoulz reser sig vit i färgen och ren i linjerna på en öppen plats nära kyrkan. Läget måste anses vara centralt och kommer säkert att vara det efter inkorporeringen ty både Vikinga och Dragnäsbäck ligger nära till. Tyvärr ger den öppna platsen framför det prydliga bibliotekshuset ett ytterst nedslående intryck. Gatorna äro åtminstone just nu ett enda slaskigt gungfly, en skam för staden och alldeles framför byggnaden är ett egendomligt vattenfly belägnat".

"Golvet i den nya bibliotekssalen är belagt med... parkett och den delen som är belägen utanför bibliotkariernas skänk med en centimetertjock ...(gummerings-?) matta som torde uthärda många barnafötters tramp."

"Det är meningen att i detta bibliotek så småningom ta i bruk det moderna systemet med öppna hyllor för allmänheten och därför har biblioteksassistenternas disk formen av en ellips (?), inom vilken de kunna sitta med sina registerkort och stämplar övervakande allmänheten i salen."

"Från den för biblioteket och läsesalarnas gemensamma trappa kommer man via en liten tambur eller ett avklädningsrum in i lånesalen, två höga och relativt stora rum, som säkert komma att bli en kär tillflyktsort för den allmänhet som begagnar lånesalen."

"Allt i allt gör denna fil av rum ett vackert och smått högtidligt intryck. Väggarnas färger, panelerna, mattorna, de många fönstren bidraga till det goda intrycket. En detalj har emmertid misslyckats. Biblioteksdisken skulle göras av breda granbräder och blott lätt betsas. Det var stadsarkitektens mening att vi skulle ha en möbel i trä i naturfärg, som man ser i flera kommunala inrättningar i  Stockholm. Men det synes ha varit omöjligt att upphitta breda och kvistfria granbräder i vårt land. Nu är disken full med kvistar och ger ett alldeles annat intryck än det avsedda."

"I dess helhet är byggnaden en prydnad för Brändös stadsdel, som så länge i många avseenden tvingats intaga en undanskymd plats i förhållande till den egentliga staden. I gengäld skola säkert brändöborna vaka över sin nya byggnad och dess för allmänheten upplåtna del med sorgfältig uppmärksamhet."


Så här ser biblioteket ut idag. Vakar vi över den med sorgfältig uppmärksamhet än idag?


#räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma.

17.10.15

Mina tankar om bloggvärldens ljus och mörker

I ett skede trodde jag att bloggvärlden skulle vara den som kommer att förändra världen här bakom skärmen Jag såg otroliga möjligheter i det fria flödet av fria tankar. Och jag såg hur människor vaknade upp, steg upp ur soffan och tog ett steg i ny riktning. Spännande saker började hända. Och det gör de fortfarande. Om jag tänker på mitt liv nu och mitt liv för säg 7-8 år sedan så är graden av min personliga medvetenhet för evigt förhöjd. Jag tror inte detta hade varit möjligt utan sociala media och vissa (mest utländska) bloggar. Så ja, bloggvärlden har öppnat mina ögon till nya verkligheter och nya infallsvinklar. Vissa bloggar har stöttat mig i mina livsval (här tänker jag främst på matbloggarna i USA som fick mig att tro på det jag upplevde så starkt då det inte fanns mycket till stöd i min egen omgivning) andra har gett mig underhållning och vägkost för att utveckla egna filosofier. Vissa har varit likasinnade som jag haft glädjen att få lära känna på riktigt, bakom skärmen. Så skoj med nya vänner för livet!

Men min tro på bloggvärlden som den revolutionerande kraft som ska få hela mänskligheten att vakna upp, ta sig i kragen och fixa till alla världens bekymmer, ja den har bleknat. Det är ett nyktert bleknande. Ett vackert sådant. Smärtan jag upplevt i mitt eget uppvaknande är inget jag vill att någon annan ska behöva gå igenom. Det gör ont, fruktansvärt ont. Och det är svårt att ta sig ur den situationen. Den smärtan är förlamande och därför tror jag att det är en onödigt plågsam väg att vandra. Min egen smärta är inte längre påtaglig, jag går för det mesta omkring i ett lyckorus över hur fantastiskt fint livet kan vara trots alla världens bekymmer. Men jag förstår de som värjer sig och väljer att inte ta en djupdykning in i den smärtan. Jag vet inte ens om det är nödvändigt att alla upplever den. Varför skulle vi behöva plåga oss själva egentligen?

Jag har med åren insett att bloggvärlden inte skiljer sig så värst mycket från livet bakom skärmen förutom då det gäller geografi; vi kan alla träffas online oberoende var vi bor så länge vi talar samma språk (även den biten kan google fixa om man är riktigt intresserad). Bloggvärlden reproducerar social samvaro precis som i verkliga livet. Man väljer vem man umgås med på basen av egna (gemensamna) intressen. Klickar uppstår och det är fine. Vi har alla vår egen väg att vandra och bloggar kommer inte att förändra våra vandringsled destu mer än att koppla ihop oss med andra som råkar vandra i vår egen närhet. Att se bloggvärlden som en stöttande gemenskap där man själv väljer i vilka kretsar man rör sig handlar inte om att välja varken ytlighet eller djup utan om just det: gemenskap. Det är därför beklämmande att den mörka sidan av bloggandet ska vara så otroligt vanlig. Med den mörka sidan menar jag förstås den där fula och nedlåtande kommentarerna som skapar rädslor bland bloggare att våga gå in på ämnen som berör och ger ännu mer känsla av samhörighet och gemenskap. Alla som bloggar med öppet kommentarsfält tycks känna till den här sidan. Den skapar rädslor som inte borde existera över huvudtaget. Och det är beklagligt. Fruktansvärt beklagligt. Men på samma gång tror jag att öppna och ärliga bloggar i långa loppet ger mer än de tar. För varje illvillig kommentar brukar det finnas flera godhjärtade kommentarer. Ju mer man ger destu mer får man. Och det är väl därför bloggvärlden förtrollat många driftiga kvinnor. Ibland kan jag tycka att männen kunde må gott av att pröva på hur det känns att producera sådana bloggar. Skulle den mörka sidan av bloggandet bli mindre påtaglig då? Skulle det skapa bredare vandringsled på våra online vägar genom livet?

Kanske.

I mitt eget bloggande har jag valt att aldrig låta den mörka sidan välja vilken väg jag vandrar. För tänk om jag hade låtit den styra, tänk hur många av dessa fantastiska människor som jag mött på min egen vandring  aldrig hittat fram till mig? Känns som om jag i så fall hade valt att själv vandra i mörker, ensam och övergiven. Ljus skingrar mörker och jag låter mitt eget ljus skina så starkt att det inte går att släcka av yttre influenser.

Kära bloggvänner, njut av era bloggliv och se till att de ger er den färdkost ni behöver!

16.10.15

Varför engagera sig för ett litet biblioteks existens?

Jag är själv förvånad över jag sitter här och funderar på hur man kan sprida budskapet om att Brändö bibliotek är värdefullt och bör bevaras. Hur blev jag plötsligt så här övertygad om den saken? Ännu för några veckor sedan stödde jag kampen med enbart en elektronisk underskrift på adressen som finns på nätet. Men så plötsligt sa det klick i mig. Jag började fundera på bibliotekets djupare mening, vad det har betydd för mig att ha ett så fint bibliotek på cykelavstånd från mitt hem när jag växte upp. Jag tänkte på realiteterna i Chile och hur det var för min man då han växte upp under diktaturen och vilka massiva problem det finns idag i det landet med att inspirera barnen till att läsa hela böcker. Och jag började se en koppling mellan mitt läsintresse och min mammas insats att introducera min bror och mig för just Brändö bibbans skatter. Jag har alltid haft gratis tillgången till en hel värld av intressanta böcker - helt gratis! Det är något som alltid funnits där vilket betytt att jag också kunnat ta det helt för givet. Det bara är så! Tänk vilket privilegium! Så är det absolut INTE överallt och det finns inga garantier för att det finns kvar för alltid heller om vi inte värnar om det.

Det är svårt att förstå konsekvenserna eller relationerna mellan olika svagt sammankopplade länkar i ens eget liv. Det är svårt att föreställa sig att livet kunde ha sett annorlunda ut om en plats inte funnits där för mig under mina första trevande år i läskunskapens förunderliga värld. Hade jag verkligen läst alla de där hundra böckerna om jag inte varit van vid att besöka biblioteket och hittat en massa böcker som jag fick låna helt gratis den där ena sommaren i början av 1990-talet? Hade det haft någon betydelse sernare i livet om jag inte läst långt efter att solen gått ner varje natt uppe på balkongen ute på sommarstugan den sommaren? Det kan jag inte veta idag. Men jag är glad att jag fick den möjligheten då. Och eftersom jag har haft möjligheten att leva i en annan verklighet och se hur saker och ting kan se ut om dessa bibliotek inte finns tillgängliga så kan jag inte annat än känna varningsklockor som ringer då man föreslår att lokalbiblioteket ska stängas och läsarna ska slussas in till huvudbiblioteket istället. Precis som om det går att trycka på en knapp och programmera om oss. Eller ja, det är ju precis det som händer, men jag misstänker att många ungdomar i och med det beslutet aldrig kommer att besöka bibliotek över huvudtaget.

Just igår kom den här bildet upp i mitt Facebook-flöde:

Den värsta fienden för ett korrupt styre är en befolkning som är kultiverad.
I Chile läste jag för några år sedan ett par böcker av sociologen Alberto Mayol där han analyserade ytterst kritiskt vad neoliberalismens 30 år betydd för Chile och dess befolkning. Han menade att det var ett medvetet val avregeringen att inte uppmuntra befolkningen till läsning och enbart erbjuda utbildning till de som har råd. Det finns inget intresse i ett land vars största resurs är mineraler att ha en utbildad befolkning som klarar av att tänka kritiskt och ifrågasätta samhällets (makt-)strukturer. Fram tills nu har jag varit ganska trygg i att vi i Finland har det så bra med utbildningen och läskunnigheten. Men ju mer inbesparingar som sker inom just detta område destu mer orolig blir jag. Chile var neoliberalismens laboratorium. Därifrån har den spritt sig till övriga delar av världen. Det är därför mina varningsklockor börjar ringa, för jag ser kopplingarna och konsekvenserna av vissa politiska beslut i min närmiljö så mycket klarare nu.

Brändö bibliotek var den plats jag lånade mina böcker i under lågstadieåren och även högstadieåren. Det var först under gymnasietiden som jag började låna böcker på huvudbiblioteket. Då fanns det ändå bussar som gick ofta in till stan. Idag finns det inte det i samma utsträckning. Ska mina barn lära sig att låna i bibliotek medan de ännu är formbara så är det Brändö-avdelningen som gäller för oss. Och vi är inte ensamma.Det gäller väl alla barnen i den här delen av stan.

Jag tänker som så att om staden måste spara så gör det på ett vettigt sätt, se till helheten och sluta göra (fotbollsplans-)investeringar under just den tid då det ska sparas som mest. Måhända att det är olika pengabörsar (förklara gärna exakt hur man kan frånkoppla en del av en helhet från en annan, jag har ännu inte förstått, h ekonomen) men det ser inte trovärdigt ut att ha dessa nyheter sida vid sida i samma upplaga av lokala nyheter.

Så tänker jag att kanske det här borde väcka oss alla passiva medborgare. Dags att börja aktivt visa vår uppskattning över det privilegium vi har. Detta kan vi göra genom att besöka lokalbiblioteken ofta, låna mycket (det finns massvis med intressant litteratur, du behöver inte sätta pengar på Adlibris!) och uppmuntra våra eftermiddagslediga skolbarn att cykla iväg till biblioteket efter skolan istället för att bänka sig framför datorskärmen i väntan på att övriga familjen kommer hem.

#räddabröndbibban, "lånabokhyllornatomma



Idag finns det t.o.m. egen sektion för unga vuxna. Det fanns det inte på min tid. Fatta vilket privilegium!


14.10.15

Hashtagkampanjen #räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma



Jag ska skriva mer om mina reflektioner kring detta med att starta en folkrörelse för att rädda ett bibliotek lite senare. Det är nämligen smått ironiskt hur jag precis just idag sitter och filar på en akademisk text där jag argumenterar att lokalbefolkningen ibland inte har någon nytta av media då man ska försvara sina intressen gentemot staten och storbolagen och just i den stunden blir jag själv uppringd av pressen för att bli utsett till frontfigur för bevarandet av biblioteket i Brändö. Jag känner mig aningen priviligierad för jag vet att i andra sammanhang skulle den enskilda individens röst totalt ignoreras, speciellt då det gäller sånt som att rationalisera och att respektera de 'ekonomiska realiteterna'.

Men jag är ödmjukt tacksam för min priviligierade position i detta sammanhang, det att jag råkar ha rätt sorts Facebook-vänner gjorde att mitt lilla försök att rädda bibban blev till nyhetsstoff på mindre än ett dygn. Nu hoppas jag förstås att andra hakar på. Vi har redan lånat två stora kassar med böcker hos oss. Det finns mycket kvar i bibliotekshyllorna så skynda på och gå och låna nu medan det ännu går att visa att du bryr dig!

Jag har satt upp några bilder på Instagram med hashtaggarna #räddabrändöbibban och #lånabokhyllornatomma. Borde förstås ha satt ut de finska versionerna på samma gång men det var mer än vad min hjärna klarade av en dag som denna.

Här kan ni läsa Vasabladets reportage, imorgon finns det med i pappersversionen.

13.10.15

Rädda bibban! Låna för brinnkära livet!

Ni som bor här i stan (Vasa). Ni vet väl att Brändöbibban är hotad? Stadens tjänstemän kör hårt på att lägga ner den, och vissa politiker också. Vad som händer med böckerna är en fråga för sig men ju mer jag tänker på det, destu ledsnare blir jag över prioriteringarna i den här stan.

Brändö bibliotek har varit mitt bibliotek. Det är den plats där jag alltid hittat massvis med böcker att läsa. Ett år i tidiga tonåren blev jag så inspirerad av utbudet på det biblioteket att jag bestämde mig för att läsa 100 böcker. Vilket jag också gjorde. Det är en bibba som är på tryggt cykelavstånd för barn i lågstadieåldern som bor på den här sidan om stan. Dessutom är personalen alltid hjälpsam och barnavdelningen alldeles fantastisk. Jag har så många härliga barndomsminnen själv från det stället och nu med egna barn kan jag bara konstatera att stället bara blivit bättre med åren. Oftast när vi är in där bara för att ta en snabb tur blir vi kvar mycket längre än så. De stora barnen älskar att söka reda på egna böcker och bläddra i dem och jag är ju bara glad om jag får sitta i fred och bläddra en stund i alla olika sorters böcker. Charmen med ett litet bibliotek är att alla avdelningar sitter fast i ett så man kommer ju hem med en massa böcker man inte ens visste om att existerade eller att man var intresserad av efter ett sådant besök.

Jag har vetat om det här med att det finns starka krafter i stan som vill stänga bibban i några månader redan. Jag har skrivit mitt namn på en adress och följt med utvecklingen via Facebook. På ett sätt har jag inte velat engagera mig i frågan eftersom jag tänkt att kanske det är just här inpesparningarna måste ske, så att det inte tas från något annat mer livsviktigt. Men jag har ändrat mig nu. För mig är nämligen bibliotek och fri bildning livsviktigt. Det är en garanti till att fostra kritiskt tänkande vuxna. Och om det är något vi behöver så är det just det: folk som klarar av att ta till sig information och sätta sig in i svåra saker för att hitta lösningar på problem. Sånt folk blir till när barn inspireras till att läsa mycket olika sorters litteratur. Om inte Brändöbibban hade funnits i min barndom så hade jag läst så mycket mindre böcker. Kanske hade jag aldrig senare i livet orkat bemöda mig om att läsa in mig på postcolonialismen och poststrukturalismen, eller decolonialismen som nu utgör grunden för det jobb jag håller på att slutföra. Kanske min läslust och lärlust aldrig hade blivit till vad den är idag.

Nere vid Storvikens skola har stan satsat stort på sport, och de fortsätter med att storrenovera skridskobanan. Så håller man på och filar på planeringen av fotbollsstadion och andra bollplansinvesteringar. De stora sporterna ska alltid få sitt i denna stad, det manglas och manglas tills det blir grönt ljus. Jag känner att detta inte är rätt.  Jag tycker att barn som är intresserade av att upptäcka och lära sig nytt via läsning har precis lika mycket rätt till det som barn som spelar fotboll på en inhängnad konstgjord gräsplan. Jag vet att dessa två inte ska ställas emot varann och att många barn sysslar med både och. Men. Så borde det också få förbli.

Sen igen, OM barn inte läser, och OM vuxna inte läser, OM folk enbart tyr sig till billiga deckare på Adlibris och inte bemödar sig att dra nytta av den fantastiska kommunala service som biblioteken ger dem, ja då är det dags att sätta lapp på luckan och bränna upp hela sortimentet. MEN vill vi faktiskt det? Vill vi faktiskt gynna en sådan samhällsutveckling?

Än finns det tid. Ärendet bordlades igår och tas upp till behandling om två veckor igen. DU kan ännu göra en skillnad. Ta med dig några Ikea-kassar och låna för brinn kära livet! Låna hyllorna slätt! Visa att vi inte är enbart en stad som vill ha bollsporter och stora skrytbyggsinvesteringar utan att vi värnar om det lilla och rofyllda i att besöka ett bibliotek. De närmaste två veckorna kan göra en enorm skillnad om du hjälper till! Och kanske du dessutom hittar något intressant att varva ner med och läsa nu då höstmörkret faller på! Jag lovar, det biblioteket levererar - varje gång!