15.2.17

Om att våga tro

Mellan världen jag ser, hör och deltar i dagligen, här-och-nu-världen, och den värld jag drömmer mig bort till finns en stor skiljelinje. Den skiljelinjen heter att våga tro. Att våga tro och stå för det, det är den stora skiljelinjen mellan livet här och nu och drömvärlden.

Man blir lätt cynisk. Speciellt då ett gäng forskare i företagsansvar kommer ihop sig är det lätt hänt att man tappar hoppet och blir cynisk. Vi skämtar om att vi alltid blir konfronterade med frågan 'so what is the alternative?'. Få av oss vågar tro på alternativen så pass mycket att vi skulle utsätta oss själva för att stå för dem då den frågan kommer på tal. Inte ens då vi sinsemellan skämtar om frågan som vi alltid blir ställda vågar vi. Inte ens då vågar vi prata 'alternativ'. Vi har så mycket bagage i vår forskningserfarenhet som pekar på att historien alltid upprepar sig. Människan är ju bara människa trots allt.

Men ändå är det vad vi vågar tro på som bestämmer mycket av vad vi gör och säger.

Det är inte bara min egen vacklande tro på drömvärlden som det handlar om. Det är också andras övertro på här-och-nu-världen som bekymrar mig. Att tro att det är det enda som finns gör att vi inte har förmågan att byta spår. I mina presentationer om hållbarhet brukar jag visualisera det här med en tågräls som är på väg ner för ett stup. Att fortsätta blint tro på all världens 'sanningar' om här-och-nu-världen är det bästa sättet att hålla sig kvar på det spåret.

Det är inte lätt att byta spår. Att öppna upp för ett spårbyte är bland det svåraste som finns då allt runtomkring säger något annat. MEN. Jag vet ju att drömvärlden finns. Jag har varit där. Inte bara i mina drömmar. Jag har varit där på riktigt. Att våga tro att också andra ska snart våga byta spår är det som ger mig hopp om framtiden.

Men jag måste våga tro. För om jag inte vågar tro så vågar jag inte heller försvara den världen. Om jag inte vågar tro så vågar jag inte heller själv byta spår. Jag vågar då inte heller leva i den världen, tala från den världen, visa att den världen finns.

Vi väver en verklighet av det vi tror på. Att våga tro annorlunda betyder nya mönster i vår sammanslutna väv av verklighet. Det är viktigt att våga tro annorlunda och stå för det. Bara då kan en ny verklighet bli till. Utan tron på det annorlunda kommer samma gamla destruktiva väv att få fortsätta sammanbinda våra liv. Enbart en uttalad tro på en värld bortom här och nu  kan vägleda oss i våra val om hur livets mönster ska se ut. Att våga tro är första steget mot ett spårbyte.

Just idag är jag hoppfull. En text där jag gett mig själv utrymme att våga tro på en annorlunda hållbarare värld har just blivit accepterad som bokkapitel till en kommande bok om samlade tankar om hållbara världar. Det är ett stort steg att våga skriva efter att man först övertalat sig själv att våga tro. Oj så roligt det ska bli att våga skriva färdigt den text jag redan börjat med nu.

Du sköna nya värld. Tack för att du tagit dig in i mitt liv. Du finns. Inte bara i mina drömmar finns du. Du finns här och nu. Bara jag vågar tro.

13.1.17

Om småspik och liv - frihet och demokrati

Livet, något så konkret och så abstrakt på samma gång. Det där som bara flyr iväg från mig här i stunden. Men också det där som känns så påtagligt i vardagssysslorna. Det där som leder mig. Det som ger mig energi. Det som är mitt men också alla andras som finns runt mig. Mitt liv påverkar andras liv. Deras liv påverkar mitt. Vi är en sammanslutning av liv. Livet är vår gemensamma stund tillsammans. Och det är det så vackert, så obeskrivligt vackert.

Igår kom en flyktig tanke till mig som fick mig att stanna upp: jag har så mycket att vara tacksam för. Varför känns livet så tungt då allt är så otroligt bra? Jag har världens bästa familj, vi bor på ett tryggt ställe, vi har det bra tillsammans och vi har allt vi behöver, jag har friheten att vara just precis den jag är utan att någon som helst kan bestraffa mig för det. Tack demokratin. Tack jämlikheten. Tack så länge ni finns i mitt liv.

Min nästa tanke var då så varför denna känsla av motvind? Okej, igår var det snöstorm och det kändes som om det regnade småspik - vågrätt- just när köerna var som längst på REKO. Det var inte där i den stunden som livet inte visade sin vackraste sida precis. Men ändå, livet, jag är så tacksam för det sköra livet som jag får leva här och nu, i frihet och demokrati.

Orsaken till motvinden tror jag att går att hitta i det här tacksamma livets skuggor. Jag är så medveten om att mycket av det som jag är tacksam för ligger som en börda på andras axlar. Det borde inte vara så men så är det. Och jag vet det. Jag blundar inte. Jag vet. Och jag vill så gärna annorlunda men just nu stormar det småspik om jag ens försöker. Vågrätt. Därför är det tungt. Jag kan inte stå i stormen länge utan att bli utmattad. Måste vänta tills det mojnar, eller tills vinden vänder. Jag undrar, vem vänder vindarna? Som Eva Dahlgren sjunger. Ja vem är det som ska vända vinden, och hur? Det funderar jag ganska mycket på just nu. Men sådana tankar ger lätt känslan av att småspik piskar mig i ansiktet igen så de är inte värda att sätta värst mycket tid på... eller sen är det just det jag ska göra, just nu, här och nu.

 Jag skriver ner mina egna tankar om livet i en värld med andra vindar. Det är ju det som är så fantastiskt med mitt eget liv: jag har rätt att göra det!! Jag får tänka mig bort till en annan sorts värld. Jag får också prata om den. Även om många blir arga på mig och tycker att jag är en total idiot, en drömmare som saknar förankring här och nu. De tycker förstås att jag ska hålla mig här i klimatet där det småspik borrar sig in i ansiktet på oss, där skuggan av vårt liv är en värdig börda för andra att bära. Det verkar som om deras hud är tjockare än min och deras skugga mindre synlig än min, de verkar inte känna av småspikarna eller se konsekvenserna av sin egen skugga. Men jag är tacksam för vad jag känner och ser. Tacksam för att jag får göra det jag gör. I en annan tid, i ett annat land skulle jag ha blivit fängslad för att tänka 'fel'. Jag skulle ha blivit bränd på bål. Nedtystad. Skrämd till tystad. Men här lever vi en demokrati. Här får jag tänka fritt.
 
Småspiken som borrar sig i mitt ansikte får mig att känna att jag lever. Jag är glad att den känns. Tänk om livet inte kändes? Hur skulle man då vet hur man ska leva? Utan känslor blir livet så frånstötande på något sätt. Ett liv som inte känns, hur tråkigt skulle inte det vara?

Tack livet, tack.




20.11.16

Glutenfri och mjölkfri Morotskaka

Länge sen jag postar recept här. Men livet här fortsätter sin sakta lunk och jag med den. Igår var det marknad i barnens skola och jag bakade både gamla godingar och nya bakverk till ett av barnens försäljningsstånd. Morotskakan blev en succé. Och det var en ny innovation i min receptbank så för att få rätt mått på vad jag rörde ihop i fredags medan minstingen  förgyllde kvällen med att strö ut en påse åländska ärter på vardagsrumsgolvet har jag nu testat receptet en gång till. Håll till godo:

Ingredienser:

4 dl finrivet morotsskrap
4 ägg
3 msk citron- eller limesaft
0,75 dl kokossocker (eller indiansocker, eller 0,5 dl honung)
1 msk kardemumma
1 msk kanel
O,5 dl smält kokosolja (eller ghee)
2,5 dl gf mjöl (ris / havre / mandel, alla fungerar)
2 tsk bikarbonat (matsoda)

Rör ihop morot, ägg, kryddorna, citron och socker. Tillsätt oljan. Blanda ihop mjöl och bikarbonat skillt och tillsätt till smeten. Rör om. Grädda i smord form i 180-200 grader ca 30 minuter.

Vill man ha fyllning går det säkert att googla fram ett passlig recept. Den jag gjorde var inte vitt sockerfri eller fri på mjölk. Nillas kitchen hade ett recept med kokosmjölk vilket inte fanns i mina hyllor i fredags.

Ha det gott!

14.11.16

Måste vi vänta in katastrofen?

Snart har jag bloggat på den här bloggen  i tre år. Jag började när jag befann mig i min djupaste svacka någonsin. Då hade det mesta som jag tidigare hade trott var sanningar gått up i rök. Inte bara på grund av min forskning men mer som ett led i en rad händelser under en längre tid. Då jag började blogga hade jag också redan lärt känna en annan verklighet. En som förr varit onsynlig för mig men en som i.o.m. mina intervjuer bler allt verkligare för mig själv. Den verkligheten syns inte utåt, syns den i media så är den för det mesta felrepresenterad. Men den finns. Ack så påtaglig den är på  de platser där den verkligheten är den som majoriteten av befolkningen lever i. En alldeles underbar verklighet. Nu finns det risk att jag låter som en romantiker igen. Speciellt den som inte upplevt den här andra verkligheten så nära inpå den egna huden kan ha svår förstå vad jag menar med det. Jag skulle ha haft svårt att förstå vad jag menar innan jag upplevt det själv. Det var en av orsakerna till att jag startade upp bloggen, för att sätta ord på mina egna upplevelser, för att göra dem mer verkliga för mig själv, för att våga tro på en annan värld även här hemma i min egen värld där den lyste med sin frånvaro.

Jag har sedan dess levt mellan två världar (eller fler). Den egna här hemma, den som förr var min trygghet, men som numera väldigt ofta känns kall och fruktansvärt blind, och sen den där andra verkligheten som är så påtalig då jag besöker de som lever i någonsorts symbios med naturen (och med det menar jag inte någon helt ekofreakig hipp-i-naturen relation,utan en helt naturlig relation som kommer av att man brukar och lever av jorden där ens fötter står). Ibland skymtar jag den sortens verkighet här hemma också, men det är väldigt väldigt sällan, och i så fall hos ett fåtal personer som knappast kan anses vara att större kollektiv eller 'samhälle'.

Varför skriver jag om detta. Jo för att jag tampas med mina egna monster just nu. Det har gått tre år sen de djupare insikterna kom till mig. Sedan dess har jag gått omkring och väntat på ett bredare uppvaknande. Och visst ser jag att det händer saker. Men det går olidligt långsamt. Alldeles för långsamt kan den otåliga själen som är min tycka ibland. Jag känner frustrationen över att vi sitter fast i ett system som inte vill oss väl och de flesta är inte beredda att leva i den sanningen. Jag förstår ju dem, ack så jag förstår. För det gör ont att leva med vetskapen att ens egen förmyndare inte har ens eget bästa i åtanke (utan sitt eget bästa). Speciellt svårt blir det då man inte har några alternativ att ty sig till. För min uppfattning är att vi sitter där vi sitter för att vi saknar alternativ. Inte för att vi inte vet. Utan för att vi väljer att inte veta just för att det tjänar ingeting till att veta då man inte kan göra något åt saken. Så folk blundar och blundar och blundar. Länge, länge har jag frågat mig själv om vi faktiskt måste invänta katastrofen för att öppna våra kollektiva ögon.  Måste vi?

Livet har lärt mig att det visst går att göra saker då man erkänner för sig själv att allt inte står rätt till. Det är ju förutsättningen för att göra något. Att erkänna sitt beroende är första steget. I det här fallet beroendet av ett system som inte vill oss väl. Jag ser runtom mig att de flesta gått igenom någon sorts större (tragisk) händelse i sitt liv innan denna insikt kommer till dem. Många mår dessutom otroligt dåligt av att tvingas in i det uppvaknandet, ensamma och utsatta. På det sättet hade jag tur för jag lärde ju faktiskt känna ett annat system och en annan verklighet i samband med mitt eget uppvaknande. Jag hade efter det något att falla tillbaka på. Något som lätt tolkas som romantisism men som ju var något helt annat, Något som det är svårt att sätta ord på vad det var exakt.

Imorse råkade jag se Skavlans intervju med Leonard Cohen och den intevjun gav mig så mycket. Cohen svar på frågan om vi måste uppleva katastrofen innan vi förändras var att ja det tror han att vi måste. Sedan kom Al Gore med en slutkommentar som visade att än finns det hopp, det går att hitta gemensamma mål in i framtiden utan att behöva genomleva katastrof (för katastrof är inget alternativ längre om mänskligheten ska kunna fortsätta leva på denna planet). Cohen sa också att svaret finns i hjärtat, unlock the heart ungefär. Och det är något jag tror starkt på, att vi måste våga öppna våra hjärtan för allt, även det som gör ont, för att kunna ta oss ur systemet som inte vill oss väl (men som många av oss alltså är beroende av för vår egen överlevnad).




11.11.16

När tiden står still

Vi tog en runda med pulkan ikväll, tösen och jag. Och plötslig hamnade jag i en time wrap. Gatan där jag en gång gått, för länge sen som barn, där är den ännu och ser exakt ut som för 30 år sedan. Jag kommer ihåg vinterbeklädnaden på gatan. Det var vår rutt till skridskobanan då vi inte genade över den stora vägen. Tanten som kom gående på bron såg också ut som tagen ur mina gamla minnen. Kanske hon var någon av mina barndomskompisars mamma. Det är så absurt att leva så nära inpå de gamla minnena men i en helt ny verklighet. Jag har minnen från nästan alla gator i våra hemkvarter, förutom vår egen gatan, där finns inga kopplingar till det förflutna.
Men jag får lätt en känsla att tiden står still då det här händer mig. Som om jag var barn igen. Som om mina kompisar från den tiden i vilket ögonblick som helst ska komma springande bakom en husknut. Tid, platser och minnen, en förunderlig kombination.

4.11.16

Halvmesyren

Jag var i radion idag. Vi pratade matelitism och direkthandel genom reko. Det gick bra. Fast egentligen känns det som om det kunde ha gått bättre. Det finns en fin liten linje mellan att vara bekväm och obekväm i en debatt, mellan att vara 'realistisk' och 'orealistisk'. Jag valde det bekväma och realistiska stråket. På bekostnad av viktiga saker som borde fanimej få mer utrymme i radio. Som det här med att modernt jordbruk inte är speciellt hållbart, att bonden kan spruta glyfosat på sina grödor i tron om att det är safe fast det antagligen är orsak till en hel del sjukdom. Eller att vi är i pisset den dag oljetillförseln tar slut eftersom en stor del av vårt jordbruk och matproduktion upprätthålls av  olja. Jag fick in en flik om den globala situationen med 'matsvinn' men tror att det inte blev helt rätt, lite off topic, lite obekvämt och orealistiskt. Men matelitism känns så obetydligt, så onödigt att hacka på då man ser de stora trenderna. Större större enheter, sjukare sjukare system , export för vinst och inte produktion för magar att mätta, landgrab, miljöförstörda vattendrag, etc. Jag vill snacka klarspråk men tror tyvärr inte att det leder någon vart. Bara oförstående miner och en känsla av att nu gick jag över den där fina linjen, den där det står ' do not trespass'. Jag är en väluppfostrad flicka, jag är inte en rebell i sociala kretsar. Inte fast hur mycket jag känner att det är dags nu att ställa sig på barrikaderna så finns det sociala regler som jag inte bryter. Jävla småstadsjänta, kan jag säga åt mig själv. Sluta panta och säg rakt ut...men så blir det bara en halvmesyr och jag känner mig besviken...på mig själv.
En värld i brand. Eller en värld som väntar på den stora syndafloden som Dicaprio beskrev i dokumentären 'before the flood'. Och här sitter vi och diskuterar det att folk bryr sig om ren mat som om det skulle vara något fult och icke-eftersträvansvärt. Hallå!?!
Men mer än så ka jag inte. För stiger jag över linjen in i gränslandet så slår locket på öronen och dörrarna stänger sig framför näsan på mig. It's a fine line...I walk the line...

24.10.16

Brädspel och det sjuka samhället

Jag gillar att följa med vad som händer i samhället. Så mycket att det är svårt för mig att stänga av. Det är liksom en del av mitt dna det här med att lyssna in olika perspektiv, fundera hur saker och ting hänger ihop och försöka se helheter. Det var väl det här intresset som förde mig in på spåret 'legitimitet', inte som i politisk sådan utan organisationell, den så kallade  företagslegitimiteten var det som höll mig 'spellbound' i över fem år. Nu är gåtan löst (för mig) och snart har jag också papper på det. Ack så skönt.

Det är också det här intresset för omvärden som får mig att förkovra mig i allehanda alternativa perspektiv på skeenden i världen idag. Som presidentvalet i USA t.ex. (som f.ö. på basen av mitt läsande av situationen inte har så hemskt mycket organisationell legitimitet inom många grupper i det amerikanska samhället idag...). Helst av allt vill jag bara förtränga det hela. Fy alltså, pest och kolera. Hur kan de inte fatta att de måste rösta på en tredje kandidat?!? Varför ger inte heller media andra alternativ? Det är ju helt sjukt! Men så är valet i USA bara en återspegling av ett mycket större och sjukare fenomen: samhällsystemet som vi lever i. Det dominanta, brutala och råa samhällsystemet. Hur kan någon tro att något vackert kan födas ur ett sådant system? Omöjligt.

Så min överlevnadsinstinkt och den rationella sidan av mig själv säger till mig: nu, Mia, nu, packa väskorna, res iväg medan du ännu kan, ta med familjen till en söderhavsö och vänta ut stormen. Eller, bunkra upp med mat och vatten i källaren, gör det nu medan du kan, åk iväg till vattenkällan och bunkra upp... Men något stoppar mig, min emotionella sida stoppar mig. Den säger, låt inte rädslan vinna, lev i nuet, lev fullt ut, visa världen den kärlek som finns precis överallt, det finns ingen orsak till panik, livet är vackert och magiskt. Det löser sig. Låt inte de där galningarna ta makten över ditt liv.

Och det är så jag väljer att tänka. Jobba på med mitt, det finns en djupare mening i det, visa känslorna, lev fullt ut.

Men så idag var vi till Prisma och löste in årets pantflaskor och köpte några födelsedagspresenter till de tre (!) stundande kalasen denna vecka. På nedersta raden i spelhyllan stod Monopol och Afrikas stjärna, kapitalismens och kolonialismens främsta symboler i spelväg. Där och då tänkte jag att inte sjutton är det underligt att världen ser ut som den gör då vi insisterar att fortsätta lära våra barn sådana spelregler. Idag då världen står i brand fortsätter vi lära kommande generationer att roffa åt sig och beslagta ädelstenar för deras egen vinning. Som sagt, ett sjukt samhällssystem, det är vad det är.

Vi köpte inga brädspel.Det blev något annat istället. Hoppas de små liven blir glada.

Peace.