20.11.16

Glutenfri och mjölkfri Morotskaka

Länge sen jag postar recept här. Men livet här fortsätter sin sakta lunk och jag med den. Igår var det marknad i barnens skola och jag bakade både gamla godingar och nya bakverk till ett av barnens försäljningsstånd. Morotskakan blev en succé. Och det var en ny innovation i min receptbank så för att få rätt mått på vad jag rörde ihop i fredags medan minstingen  förgyllde kvällen med att strö ut en påse åländska ärter på vardagsrumsgolvet har jag nu testat receptet en gång till. Håll till godo:

Ingredienser:

4 dl finrivet morotsskrap
4 ägg
3 msk citron- eller limesaft
0,75 dl kokossocker (eller indiansocker, eller 0,5 dl honung)
1 msk kardemumma
1 msk kanel
O,5 dl smält kokosolja (eller ghee)
2,5 dl gf mjöl (ris / havre / mandel, alla fungerar)
2 tsk bikarbonat (matsoda)

Rör ihop morot, ägg, kryddorna, citron och socker. Tillsätt oljan. Blanda ihop mjöl och bikarbonat skillt och tillsätt till smeten. Rör om. Grädda i smord form i 180-200 grader ca 30 minuter.

Vill man ha fyllning går det säkert att googla fram ett passlig recept. Den jag gjorde var inte vitt sockerfri eller fri på mjölk. Nillas kitchen hade ett recept med kokosmjölk vilket inte fanns i mina hyllor i fredags.

Ha det gott!

14.11.16

Måste vi vänta in katastrofen?

Snart har jag bloggat på den här bloggen  i tre år. Jag började när jag befann mig i min djupaste svacka någonsin. Då hade det mesta som jag tidigare hade trott var sanningar gått up i rök. Inte bara på grund av min forskning men mer som ett led i en rad händelser under en längre tid. Då jag började blogga hade jag också redan lärt känna en annan verklighet. En som förr varit onsynlig för mig men en som i.o.m. mina intervjuer bler allt verkligare för mig själv. Den verkligheten syns inte utåt, syns den i media så är den för det mesta felrepresenterad. Men den finns. Ack så påtaglig den är på  de platser där den verkligheten är den som majoriteten av befolkningen lever i. En alldeles underbar verklighet. Nu finns det risk att jag låter som en romantiker igen. Speciellt den som inte upplevt den här andra verkligheten så nära inpå den egna huden kan ha svår förstå vad jag menar med det. Jag skulle ha haft svårt att förstå vad jag menar innan jag upplevt det själv. Det var en av orsakerna till att jag startade upp bloggen, för att sätta ord på mina egna upplevelser, för att göra dem mer verkliga för mig själv, för att våga tro på en annan värld även här hemma i min egen värld där den lyste med sin frånvaro.

Jag har sedan dess levt mellan två världar (eller fler). Den egna här hemma, den som förr var min trygghet, men som numera väldigt ofta känns kall och fruktansvärt blind, och sen den där andra verkligheten som är så påtalig då jag besöker de som lever i någonsorts symbios med naturen (och med det menar jag inte någon helt ekofreakig hipp-i-naturen relation,utan en helt naturlig relation som kommer av att man brukar och lever av jorden där ens fötter står). Ibland skymtar jag den sortens verkighet här hemma också, men det är väldigt väldigt sällan, och i så fall hos ett fåtal personer som knappast kan anses vara att större kollektiv eller 'samhälle'.

Varför skriver jag om detta. Jo för att jag tampas med mina egna monster just nu. Det har gått tre år sen de djupare insikterna kom till mig. Sedan dess har jag gått omkring och väntat på ett bredare uppvaknande. Och visst ser jag att det händer saker. Men det går olidligt långsamt. Alldeles för långsamt kan den otåliga själen som är min tycka ibland. Jag känner frustrationen över att vi sitter fast i ett system som inte vill oss väl och de flesta är inte beredda att leva i den sanningen. Jag förstår ju dem, ack så jag förstår. För det gör ont att leva med vetskapen att ens egen förmyndare inte har ens eget bästa i åtanke (utan sitt eget bästa). Speciellt svårt blir det då man inte har några alternativ att ty sig till. För min uppfattning är att vi sitter där vi sitter för att vi saknar alternativ. Inte för att vi inte vet. Utan för att vi väljer att inte veta just för att det tjänar ingeting till att veta då man inte kan göra något åt saken. Så folk blundar och blundar och blundar. Länge, länge har jag frågat mig själv om vi faktiskt måste invänta katastrofen för att öppna våra kollektiva ögon.  Måste vi?

Livet har lärt mig att det visst går att göra saker då man erkänner för sig själv att allt inte står rätt till. Det är ju förutsättningen för att göra något. Att erkänna sitt beroende är första steget. I det här fallet beroendet av ett system som inte vill oss väl. Jag ser runtom mig att de flesta gått igenom någon sorts större (tragisk) händelse i sitt liv innan denna insikt kommer till dem. Många mår dessutom otroligt dåligt av att tvingas in i det uppvaknandet, ensamma och utsatta. På det sättet hade jag tur för jag lärde ju faktiskt känna ett annat system och en annan verklighet i samband med mitt eget uppvaknande. Jag hade efter det något att falla tillbaka på. Något som lätt tolkas som romantisism men som ju var något helt annat, Något som det är svårt att sätta ord på vad det var exakt.

Imorse råkade jag se Skavlans intervju med Leonard Cohen och den intevjun gav mig så mycket. Cohen svar på frågan om vi måste uppleva katastrofen innan vi förändras var att ja det tror han att vi måste. Sedan kom Al Gore med en slutkommentar som visade att än finns det hopp, det går att hitta gemensamma mål in i framtiden utan att behöva genomleva katastrof (för katastrof är inget alternativ längre om mänskligheten ska kunna fortsätta leva på denna planet). Cohen sa också att svaret finns i hjärtat, unlock the heart ungefär. Och det är något jag tror starkt på, att vi måste våga öppna våra hjärtan för allt, även det som gör ont, för att kunna ta oss ur systemet som inte vill oss väl (men som många av oss alltså är beroende av för vår egen överlevnad).




11.11.16

När tiden står still

Vi tog en runda med pulkan ikväll, tösen och jag. Och plötslig hamnade jag i en time wrap. Gatan där jag en gång gått, för länge sen som barn, där är den ännu och ser exakt ut som för 30 år sedan. Jag kommer ihåg vinterbeklädnaden på gatan. Det var vår rutt till skridskobanan då vi inte genade över den stora vägen. Tanten som kom gående på bron såg också ut som tagen ur mina gamla minnen. Kanske hon var någon av mina barndomskompisars mamma. Det är så absurt att leva så nära inpå de gamla minnena men i en helt ny verklighet. Jag har minnen från nästan alla gator i våra hemkvarter, förutom vår egen gatan, där finns inga kopplingar till det förflutna.
Men jag får lätt en känsla att tiden står still då det här händer mig. Som om jag var barn igen. Som om mina kompisar från den tiden i vilket ögonblick som helst ska komma springande bakom en husknut. Tid, platser och minnen, en förunderlig kombination.

4.11.16

Halvmesyren

Jag var i radion idag. Vi pratade matelitism och direkthandel genom reko. Det gick bra. Fast egentligen känns det som om det kunde ha gått bättre. Det finns en fin liten linje mellan att vara bekväm och obekväm i en debatt, mellan att vara 'realistisk' och 'orealistisk'. Jag valde det bekväma och realistiska stråket. På bekostnad av viktiga saker som borde fanimej få mer utrymme i radio. Som det här med att modernt jordbruk inte är speciellt hållbart, att bonden kan spruta glyfosat på sina grödor i tron om att det är safe fast det antagligen är orsak till en hel del sjukdom. Eller att vi är i pisset den dag oljetillförseln tar slut eftersom en stor del av vårt jordbruk och matproduktion upprätthålls av  olja. Jag fick in en flik om den globala situationen med 'matsvinn' men tror att det inte blev helt rätt, lite off topic, lite obekvämt och orealistiskt. Men matelitism känns så obetydligt, så onödigt att hacka på då man ser de stora trenderna. Större större enheter, sjukare sjukare system , export för vinst och inte produktion för magar att mätta, landgrab, miljöförstörda vattendrag, etc. Jag vill snacka klarspråk men tror tyvärr inte att det leder någon vart. Bara oförstående miner och en känsla av att nu gick jag över den där fina linjen, den där det står ' do not trespass'. Jag är en väluppfostrad flicka, jag är inte en rebell i sociala kretsar. Inte fast hur mycket jag känner att det är dags nu att ställa sig på barrikaderna så finns det sociala regler som jag inte bryter. Jävla småstadsjänta, kan jag säga åt mig själv. Sluta panta och säg rakt ut...men så blir det bara en halvmesyr och jag känner mig besviken...på mig själv.
En värld i brand. Eller en värld som väntar på den stora syndafloden som Dicaprio beskrev i dokumentären 'before the flood'. Och här sitter vi och diskuterar det att folk bryr sig om ren mat som om det skulle vara något fult och icke-eftersträvansvärt. Hallå!?!
Men mer än så ka jag inte. För stiger jag över linjen in i gränslandet så slår locket på öronen och dörrarna stänger sig framför näsan på mig. It's a fine line...I walk the line...

24.10.16

Brädspel och det sjuka samhället

Jag gillar att följa med vad som händer i samhället. Så mycket att det är svårt för mig att stänga av. Det är liksom en del av mitt dna det här med att lyssna in olika perspektiv, fundera hur saker och ting hänger ihop och försöka se helheter. Det var väl det här intresset som förde mig in på spåret 'legitimitet', inte som i politisk sådan utan organisationell, den så kallade  företagslegitimiteten var det som höll mig 'spellbound' i över fem år. Nu är gåtan löst (för mig) och snart har jag också papper på det. Ack så skönt.

Det är också det här intresset för omvärden som får mig att förkovra mig i allehanda alternativa perspektiv på skeenden i världen idag. Som presidentvalet i USA t.ex. (som f.ö. på basen av mitt läsande av situationen inte har så hemskt mycket organisationell legitimitet inom många grupper i det amerikanska samhället idag...). Helst av allt vill jag bara förtränga det hela. Fy alltså, pest och kolera. Hur kan de inte fatta att de måste rösta på en tredje kandidat?!? Varför ger inte heller media andra alternativ? Det är ju helt sjukt! Men så är valet i USA bara en återspegling av ett mycket större och sjukare fenomen: samhällsystemet som vi lever i. Det dominanta, brutala och råa samhällsystemet. Hur kan någon tro att något vackert kan födas ur ett sådant system? Omöjligt.

Så min överlevnadsinstinkt och den rationella sidan av mig själv säger till mig: nu, Mia, nu, packa väskorna, res iväg medan du ännu kan, ta med familjen till en söderhavsö och vänta ut stormen. Eller, bunkra upp med mat och vatten i källaren, gör det nu medan du kan, åk iväg till vattenkällan och bunkra upp... Men något stoppar mig, min emotionella sida stoppar mig. Den säger, låt inte rädslan vinna, lev i nuet, lev fullt ut, visa världen den kärlek som finns precis överallt, det finns ingen orsak till panik, livet är vackert och magiskt. Det löser sig. Låt inte de där galningarna ta makten över ditt liv.

Och det är så jag väljer att tänka. Jobba på med mitt, det finns en djupare mening i det, visa känslorna, lev fullt ut.

Men så idag var vi till Prisma och löste in årets pantflaskor och köpte några födelsedagspresenter till de tre (!) stundande kalasen denna vecka. På nedersta raden i spelhyllan stod Monopol och Afrikas stjärna, kapitalismens och kolonialismens främsta symboler i spelväg. Där och då tänkte jag att inte sjutton är det underligt att världen ser ut som den gör då vi insisterar att fortsätta lära våra barn sådana spelregler. Idag då världen står i brand fortsätter vi lära kommande generationer att roffa åt sig och beslagta ädelstenar för deras egen vinning. Som sagt, ett sjukt samhällssystem, det är vad det är.

Vi köpte inga brädspel.Det blev något annat istället. Hoppas de små liven blir glada.

Peace.

13.10.16

Från korthus och glastak till den egna vägen mot ljuset

Det var himla lätt att leva ut feminismidealen innan barnen kom. Men sen ramlade korthuset pladask då sömnlösa nätter kombinerades med duktighetssyndromet på en mansdominerande arbetsplats.  Det var ju då det gällde att leverera, visat att man kan kombinera familj och jobb. Jobba mot vilka mål, aldrig säga nej, inte fast hälsan strök med. Ingen skillnad, vikten låg ju vid att bevisa att det går, att jag kan, att jag uppfyller samhällets förväntningar på min generations kvinnor. Här skulle minnsann jämlikhet skapas. Korthuset föll innan jag hunnit krossa det ogenomträngliga glastaket. Kvar blev jag, tom inuti och utanpå med två små barn som krävde alkt och lite mer.

Vaddå feminism? Är det detta som är lycka? Att sträva mot tomma mål utan mening? Vad vill jag? Vem är jag? Vad gör jag här? Till vem kan jag reklamera? Varför blev det fel? Var det mammas fel, eller pappas, för att de ville ge mig och min bror ett liv på jämlika villkor? Eller skolan? Lärarna? Jämlikhetssnacket i ledarkolumner och kvinnodagshysterin?

Det tog länge för mig att kunna släppa drömmen om korthuset och glastaket. Att inse att det jag hade kallat min verklighet egentligen var ett samhälle som drabbats av en kronisk sjukdom som förtäckts i feministiska ideal. En glansbild med en ytterst ful baksida. Baksidan hette utbrändhet och ofullkomlighet. Jag lärde mig långsamt att lyckan inte ligger i jämlikhetstatistik eller jakten på att vara någon, bli något, nej lyckan låg inte i prestationernas skugga.

Lyckan låg där den skulle vara, där den alltid funnits, där låg den och väntade på mig. Där inne, djup inne i mig själv. I jakten efter en ouppnåelig lycka hade jag tappat bort mig själv och min egen lycka.

Nu strätar jag på igen. Trött är jag ibland, det går inte att förneka. Doktorstudier och tre barn. Tala om prestation alltså. Jag nästan skäms att skriva det här. För det är en vanvettig kombination för en färdigt utbränd kropp.  Men det är annorlunda nu. För jag gör inte längre något i behov av bekräftelse, för att bevisa att jag kan. Jag göra mina saker för att jag vill och för att det för mig närmare mitt eget hjärta. Där i ligger skillnaden. Och jag har fattat att be om hjälp, och att ha ett skyddsnät runtom mig. Så någon internationell akademikerkarriär blir det inte. Vill inte. Behöver inte. Kan inte. För stor risk att flytta på en familj på fem pers utan tillhörande skyddsnät. Fler glastak behöver jag inte försöka krossa. En smäll räckte. Så då mina manliga och barnlöser kolleger flyger iväg till fjärran land önskar jag dem all lycka i världen. Min egen lycka ligger fortfarande kvar på den plats jag står och den ger mig modet att vara nöjd med vad jag har här och nu.

Därför avskyr jag snack om feminism. Det är en farlig sjukdom som redan slaktat många offer. Jag är glad att flera vaknar nu. Vi väntar på er, vi som redan är brända. Tillsammans kan vi besegra lömskheten i feminismen och bygga upp något nytt, något som inte faller ihop som korthus under ett glastak. Jag vill inte att mina döttrar ska tvingas in i fällan och behöva bygga korthus innan de hittar sin inre lycka. Kan vi jobba mot något vackrare, något som ger mer än det tar? Det frågar jag er nu, vidbrända systrar som kämpar på i detta eviga mörker.

För i ljuset är allt så mycket vackrare. Ofantligt vackert. Sprudlande av liv och lycka.

23.8.16

Som man bäddar får man ligga

Det är ganska mycket nu. Som man bäddar får man ligga sägs det. Och som jag har bäddat för mig i höst alltså!

En vecka in i semestern fick jag kommentarerna på min avhandling. Eftersom de få kommentarer som jag fick var ganska 'djupa' (se förra inlägget...) så tog jag tillfället i akt och läste lugnt igenom den tyngre litteraturen under semestern. Efter tre veckor visste jag på ett ungefär vad mina svar på kommentarerna skulle handla om. Men det blir ju aldrig riktigt konkret innnan man börjar skriva. Och skriva kunde jag ju inte före barnen var tillbaka i skolan (inte undra på att det infördes läroplikt/skolplikt i tiderna.... fanns nog orsak att placera kidsen på skolbänken så att föräldrarna fick tid för annat än uppassning...).

En dag efter att skolan börjat, när jag satt som mest desperat med semesterblockeringarna i huvudet, frågade min handledare hur min uppdaterade version ser ut. Han behövde den. Helst samma dag. Min uppdaterade version fanns ju inte elektroniskt, den fanns klottrad på servetter, baksidan av oihopstansade artiklar, kartonger - ja lite här och var där jag kommit mig för att skriva ner några punkter för minnet under sommarens heta semesterdagar. Men vid den tidpunkten led jag ju alltså av blockeringar. Det blir så då man tar paus från skrivandet. Det säger stopp. Iofs. Det säger ju också stopp snabbt om man inte tar paus. Att skriva med flyt är som att balansera på lina. Det har jag lär mig med åren. Mina barn har lärt mig hålla balansen, de håller mig på linan. Utan dem skulle jag ha kört med full fart framåt och snabbt fallit ner i avgrunden. Nej, att skriva ska man vara försiktig med. Man blir lätt bränd. Men nu var inte problemet för mycket flyt utan för lite.

Så förra veckan blev en av de mest intensiva veckorna hittills. Inte nog med skrivandet, dessutom började ett av barnen i skolan, en annan hade inget eftis mer och den tredje led av sommar-blues (ville inte gå tillbaka till dagmamma efter så långt sommarlov). Dessutom skulle det fixas kalas för en hel skolklass på fredagkväll. Men min autopilot navigerade mig genom det praktiska och flytet infann sig under småtimmarna några dagar (nätter) in i veckan. På lördag var grovtexten klar för språkgranskning och handledargranskning. Och nu, tre dagar senare sitter jag och filar på de absolut sista detaljerna. Efter alla dessa år... här sitter jag nu och känner att det här kan jag, jag är redo, bring it on. Om jag får in det här till tryck nu den här veckan så stundar disputationen om drygt en månad. Otroligt.

Men bädden ja. Jag skrev ju att som man bäddar får man ligga. I något skede i våras när jag skickat in avhandlingen till förhandsgranskning, tyckte jag att det skulle vara en bra idé att aktivera mig inom föreningslivet igen. Lyckades också övertala mina föreningsvänner att det var en utomordentligt bra idé. Ja, inte bara min egen förening då - utan jag raggade upp en hel hög föreningar som kunde tänkas vara intresserade av att sätta 'Transition-ideologin' på agendan här hos oss.

Transition, eller Omställning som det heter i Sverige, handlar om att söka lokala lösningar, skapa lokalsamhällen som är 'resilienta', motståndskraftiga mot yttre störningar. Mest handlar det om att bli kvitt oljeboerendet och jobba med sina grannar mot en hållbarare värld. Det är en 'rörelse' som startat i England av en (!) person som börjat tänka till om oljeberoende och sedan raggat upp likasinnade för att göra någonting åt eländet. Nya lokala initiativ har sedan därifrån spridit sig till andra ställen, från att lära känna sina grannar och skapa lånebanker av saker som man inte alltid kanske behöver, gratis cykelverkstäder som fixas av frivilliga, lokala mat projekt, och en massa annat helt vettigt från ett hållbarhetsperspektiv. Mer sånt vill jag ju se här hos oss, men det händer ju inte av sig själv. Någon måste ju ta initiativ till det. Och för att det ska finnas initiativ måste det finnas folk som kommer ihop sig - som hittar på något nytt - blir kreativa tillsammans och 'just do stuff' - som en av grundaren Rob Hopkins böcker heter.

Nåväl, jag ringdre lite runt, drog i lite snören, skrev lite projektplaner och voilá. Plötsligt var Slow Food med i den Finlandsvenska föreningsfestivalen i höst med det största möjliga projektet och närmare tio andra föreningar som medverkande. Det blir popup-restauranger på olika håll i Österbotten, inre omställning ute i naturen, en föreläsning och en filmkväll på Ritz. All som allt 7 programpunkter, fördelat på sex dagar!

Under våren lärde jag också känna författaren/journalisten/omställaren David Jonstad på ett dagsseminarium i Helsingfors dit jag också blivit inbjuden att hålla ett föredrag. Hans senaste bok var så välformulerad och hans föreläsning så väl upplagd att det bara kändes som om vi här uppe i Österbotten också måste få en chans att höra honom. Så jag ringde runt lite till, drog i några snören till och vips hade jag fått in honom i Arbis-kurskatalog som en tisdagsföreläsare på Ritz, just under föreningsfestivalsveckan. Fick också kontakt med Rob Hopkins, omställningsrörelsens grundare, och hans assistent lovade att han kunde ställa upp på en Skype-session på samma Arbis-föreläsning. Det är nog ganska häftigt att se hur idéer kommer till en, och sedan bara blir till något på det mera konkreta planet!

Allt detta satt jag också filade på mellan varvat med några egna föreläsningar, review-arbeten och projektplaneringar inför min egen framtid. Tyckte det var en bra idé att hålla mig aktiv medan jag väntade på utlåtandena från mina förhandsgranskare.

Nu råkade det ju sen så att om allt vill sig väl så kommer jag att få genomleva ännnu en dundervecka om drygt en månad. För föreningsfestivalen sammanfaller ju givetvis tidsmässigt med mitt planerade disputationsdatum... som man bäddar får man ligga...

Men en sak kan jag ju vara glad över, och det är att jag kommer i alla fall inte att behöva laga mat - för ser ni , det hade jag vett att planera in i programmet: popup restauranger för barnfamilijer så dom inte behöver laga mat där hemma. Det blir (lokal) restaurang mat för hela slanten den där första veckan i oktober för oss. Får hoppas de har glutenfria varianter.


Och vilken tur att vi har så bra typer i vårt dunder-team för Transition Week. Det kommer nog att  bli bra det här fast min egen bädd kan kännas lite som prinsessan på ärtens - lite övermjuk i limningen...

Snart kommer mer info om programmet på Slow Food Ostrobothnias sidor. Håll utkik.

Ha det gott!