21.4.17

Den nya ekonomin, del 1: stickläger

Jag har deltagit i mitt livs första stickläger. Och jag som inte stickar. Fast nu gör jag ju det då.

Mina intensiva timmar ute på Pörkenäs gav mig så mycket nya perspektiv på livet, vackra perspektiv av hur nya gemenskaper och sammanhang som drivs av lusten att skapa ser ut.

Det var: lärorikt, mysigt, rogivande, hoppfull, vackert, fullt av kvinnlig visdom, lustfyllt, och så mycket mer.

Jag har hört berättelser om allt mellan himmel och jord. Sådana där förtroliga berättelser som jag kunde känna att har berättats genom tiderna i syjuntesammanhang i lite olika format beroende på tidsepoken då de utspelats.

Jag har lärt mig: att många ingenjörskvinnor dras till stickning, att internet är det som gett stickningen helt nya dimensioner, att novitas garn nuförtiden är dåliga efter att spinneriet de förr använde i Finland har stängt, att det finns också många stickläger runtom  i Sverige och Danmark, att lokala spinnerier är en bristvara medan lokalt fårull är problemavfall, för dyrt att behandla och spinna i stor skala, att det finns en ullspinnarguru någonstans i Vörå.

Och så mycket mer.

Ja, och så har jag lärt mig grunderna i stickning. Mitt första ullsocksskaft har jag redan stickat.

Detta var min första upplevelse av den nya ekonomin, något som jag kallar  'community based ventures', eller 'communities of reconnection'. I sådana här samnanhang finns ingen egocentricitet, bara ett stort sammelsurium av garntrådar, stickor  och berättelser som för oss samman till något större i stunden.

Yes, Friday, I am in love.

9.4.17

Om livets otippade vägar och känslan av tacksamhet

Vi har nu bott i min gamla hemstad i drygt fyra år. Att flytta tillbaka hit var för mig ganska så otippat. Eller för att vara riktigt ärlig så var det nog helt otroligt otippat. Hade någon sagt åt mig ett år tidigare att vi skulle flytta hit och att barnen skulle gå i min egen skola så hade jag inte trott det. Skulle någon ha sagt att många av mina avlägsna barndomskompisar och skolkompisar skulle komma att sitta bredvid mig på mina första föräldramöten så hade jag nog bara skrattat åt dem. Otippat. Det var vad det var. Ja faktiskt var det ju så att ett år innan vi flyttade till Vasa så blev min man erbjuden ett jobb på den firman där han nu jobbar. Han tackade nej. Delvis för att jag sa åt honom, over my dead body, never ever, att jag flyttar dit. Så pass otippat var den här flytten. Men om man låter livet välja vägarna för en så kan det ibland ske abrupta förändingar i riktningen på livet.

 I det här fallet lät jag livet välja. Inte många månader efter att min man tackat nej till jobbet i Vasa så hände något inom mig. Jag började drömma. Plötsligt drömde jag om ett liv utanför Helsingfors. Och jag kunde inte få ett slut på den drömmen. Den blev bara starkare och starkare och till sist var jag helt besatt av tanken att vi måste flytta. Och helt av en händelse råkade det sig så just då, några dagar innan vi skulle resa till Chile för mina fältstudier, att min man fick ett telefonsamtal. Det var företaget han sagt nej  till några månader tidigare, nu hade de en ledig position som han verkligen blev intresserad av. Och så blev det  som så att min chilenska man kom att spendera sin första höst i Vasa med min farfar som var inne på sina sista dagar här på jorden, medan jag och barnen spenderade dagarna tillsammans med hans familj i Chile.

Helt absurt hur livet väljer för oss ibland.

Ikväll när jag scrollar genom mitt facebook-flöde och ser status-uppdateringarna av många av de människor som jag lärt känna här hemma under de senaste fyra åren inser jag varför mina drömmar kallade på mig. Det var inte enbart storstadsångesten som tvingade mig bort, det var också något annat, något större, som kallade hem mig den där våren för fem år sedan.

Jag kan inte beskriva i ord vilka underbara människor jag fått lära känna under de här åren. Så mycket värme, så mycket härliga relationer, det är helt fantastiskt hur vackert livet varit då jag valt att bejaka mina egna rötter och låta livet välja för mig (istället för tvärtom). Och det handlar alltså inte om en handfull människor som råkat korsa min väg. Nej, jag tror faktiskt att jag kan räkna med långt över femtio (!) underbara personer som jag fått glädjen att lära känna. Vissa av dem har varit halvbekanta under min egen barndom, men de allra flesta hade jag aldrig mött förrän under dessa fyra år. Mycket har jag att tacka REKO för de här nya vänskaperna men det är långt ifrån bara 'mat-människor' som blivit en del av mina relationer här i Vasa.

Jag fylls av en otrolig känsla av värme och tacksamhet då jag tänker på alla dessa vackra personer som nu är en del av mitt liv. TACK! Tack alla ni nya vänner och bekanta! Tack livet!

Med tanke på de här nya relationerna är det ganska lätt att förstå varför den här vintern varit tung för mig. Då vi flyttade hit valde jag att ha ett jobb på distans. Då hade vi ännu bara två barn och jag kunde tänka mig jobba delvis på resande fot. På den här vägen tillbaka till rötterna valde ju också livet  att vi skulle ha ett tredje barn. Otippat även det för fyra år sedan. Men ack så välkommen hon var. Det där med att pendla och jobba på distans blev ganska så mycket mer utmanande då hon kom in i bilden. Två rätt så små barn kan en förälder ta hand om utan att kola vippen. Tre barn är en helt annan story. Det är också tyngre (men bättre!) att kombinera jobb med tre barn, vilket i sig gör det svårt att orka jobba på samma gång som man reser. Msn blir rätt så medveten om sina egna gränser. Vilket i sig ju är väldigt hälsosamt för en sådan som haft det svårt att dra sina egna gränser förr.

Så medan jag har en hel massa fantastiska människor runtomkring mig här där jag nu bor så är det ändå så att mina nätverk inom forskningen finns på annat håll. Jobben, ja de finns också på annat håll.  Det känns som om hela jag slits i bitar de dagar då jag låter mig dras med i karriärhetsen, vilket jag gjort ganska mycket i vinter, helt förståeligt efter att just ha blivit färdig doktor i en värld där akademikerjobb inte precis växer på träd... Då jag ser alla grymt intressanta seminarier som hålls på orten där jag officiellt bedriver min forskning undrar jag alltid varför ska det vara så här svårt.

Men då är det alltid skönt att landa i nuet och se mig omkring här och nu. Jag kan faktiskt inte tänka mig just nu ett liv på en annan ort eller ett liv som en kringresande akademiker utan alla dessa rötter som jag har här hemma. Vad skulle jag göra utan alla dessa rötter, alla dessa relationer?

O-tänk-bart.

För att hitta någonsorts balans i mina viljor har jag istället satsat på att bygga upp egna forskningsnätverk, nordiska nätverk, finska-chilenska nätverk, och globala nätverk. Men en scroll på Facebook påminner mig alltid om att de viktigaste nätverken finns här i hemknutarna, alla dessa vänner och bekanta, alla dessa underbara liv som korsat mitt här och  nu!

Det är bra att känna tacksamhet ibland. Det hjälper då viljorna inom mig vill slita mig i tusen bitar. Och tillsvidare har inga nya drömmar om abrupta vägbyten infunnit sig hos varken mig eller min man, vilket jag tolkar som livet sätt att berätta för mig: 'stay put madam - det löser sig nog - tids nog - här och nu, Mia, här och nu är det bra att vara'.


EDIT: imorse kom dessutom den här filmen upp i mitt Facebook flöde om det här med drömmar enligt Steven Spielberg.




4.4.17

Tankar om bubblor och bubbelforskning

Bubblor. Eller inte egentligen bubblor. Utan en bubbla. En stor självväxande bubbla. där inne i den sitter du och jag och tar för oss av livets goda. Så länge vi rör oss inom bubblans ramar och regler så kan vi känna oss fria. Vi är fria inom bubblans gränser. Men ve den som försöker vara fri utan bubbla. Känslor av skam, ignorerad, motarbetad, förlöjligad, pepparsprayad, inburad, deporterad.

Spela enligt spelets regler. Då får du vara fri.
Håll dig innanför bubblan. Då får du vara fri.
Var (som en) vit. Då får du vara fri.
Var (som en) man. Då får du vara fri.
Lev ditt liv inne i bubblan. Då får du vara fri.

Bubblan är samhällets osynliga normer. Jag skulle vilja kalla det modernitetens osynliga normer. Den moderna mytens spelregler. Bubblan är det som (vi tror att) håller ihop oss. Bubblan är det som ger oss vår frihet, inom bubblans gränser.

Men bubblan är också makten. Den disciplinerande och osynliga makten. Bubblan håller oss i styr. Den separerar oss från något större. Den sperareras oss från livet. Nu menar jag inte en bubbel-syn på vad liv är. Jag menar inte en enskilds individs skiljlinje mellan liv och död. Utan jag menar att bubblan separer oss från känslan av att vara en del av livets större cirkulerande kraft. Den bärande kraften som finns i relationerna mellan individen och allting runtomkring, naturen, människorna, andevärlden, kraften i att bara vara, det som på mapudungun kallas för 'newen'. Den delen av livet finns inte inne i bubblan där alla lever separata från varandra i sin egen ensamhet. Bubblan släcker livskraften. Mekaniserar. Likriktar. Skapar vi-och-dom känslor. Bubblan zombiefierar oss.

De senaste dagarna har jag funderat på vad jag i mitt eget huvud kallad för 'bubble research', bubbelforskning. Jag försöker greppa bubblans makt, förstå hur den fungerar i akademiska texter om företagsansvar. Jag vill förstå i vilka situationer bubblan spräcks. Vilken sorts metodologi kan hjälpa oss att se vad som är utanför vår egen bubbla, det som jag kallar för 'absences' i min forskning, osynligheterna. För hur kan man se det osynliga? Bubblan vi befinner oss i gör att mycket saker, personer, känslor, fenomen, verkligheter blir osynliga för oss som sitter inne i den. För att greppa och komma åt problemen som jag skrivit om i min forskning måste jag förstå bubblan. Jag måste förstå den från ett metodologiskt perspektiv. Hur göra forskning som spräcker bubblor? Det är det jag funderar på just nu. Vad är det som går fel då vi forskar inifrån bubblan om fenomen som egentligen existerar utanför, men som vi inte förstår att existerar där för att vi inte ser vår egen bubbla? Hur skulle bubbellös forskning kunna se ut? Det är sånt jag går omkring och tänker på just nu.

Bubblan skyddar oss inte längre. Jag vet inte om den någonsin gjort det men nu då jag rört mig i dess utkanter så vet jag i alla fall att den håller på att vittra sönder. De som sitter inne i den och som inte vill se gör sitt bästa att försöka hålla kvar den. Man bygger murar. Man förstör bevisen. Man deporterad. Man stänger in sig. Man tystar ner. Man väljer aktivt att inte lyssna.

Men ljudet utanför bubblan tränger sig redan in i den. Det ljudet är så starkt att få klarar av att stå emot. Vi blir tvungna att välja sida. Väljer vi livskraften eller väljer vi bubblans illusioner? Var vill vi leva? Hur vill vi leva? Då bubblans makt inte längre är osynlig blir vi tvungna att välja sida. Vi kan inte längre gömma oss inne i 'friheten' i vår bubbla. Den friheten finns ej längre. när bubblans konturer blir synliga blir livet inuti ett liv bakom stängsel, ett liv med bojor, ett liv med tvångströjor. Frihet är så mycket större än livet inuti. Frihet kan enbart levas utanför.

Så kanske bubbelforskning egentligen handlar om att göra bubblans konturer synliga för oss som befinner oss inne i den. Att se dess gränser. Att lära sig lyssna till det där ljudet utanför bubblans gränser. Synliggöra bubblans makt. Medvetengöra dess existens. Våga leva i en frihet som inte begränsas av bubblans gränser. Också som forskare.



15.2.17

Om att våga tro

Mellan världen jag ser, hör och deltar i dagligen, här-och-nu-världen, och den värld jag drömmer mig bort till finns en stor skiljelinje. Den skiljelinjen heter att våga tro. Att våga tro och stå för det, det är den stora skiljelinjen mellan livet här och nu och drömvärlden.

Man blir lätt cynisk. Speciellt då ett gäng forskare i företagsansvar kommer ihop sig är det lätt hänt att man tappar hoppet och blir cynisk. Vi skämtar om att vi alltid blir konfronterade med frågan 'so what is the alternative?'. Få av oss vågar tro på alternativen så pass mycket att vi skulle utsätta oss själva för att stå för dem då den frågan kommer på tal. Inte ens då vi sinsemellan skämtar om frågan som vi alltid blir ställda vågar vi. Inte ens då vågar vi prata 'alternativ'. Vi har så mycket bagage i vår forskningserfarenhet som pekar på att historien alltid upprepar sig. Människan är ju bara människa trots allt.

Men ändå är det vad vi vågar tro på som bestämmer mycket av vad vi gör och säger.

Det är inte bara min egen vacklande tro på drömvärlden som det handlar om. Det är också andras övertro på här-och-nu-världen som bekymrar mig. Att tro att det är det enda som finns gör att vi inte har förmågan att byta spår. I mina presentationer om hållbarhet brukar jag visualisera det här med en tågräls som är på väg ner för ett stup. Att fortsätta blint tro på all världens 'sanningar' om här-och-nu-världen är det bästa sättet att hålla sig kvar på det spåret.

Det är inte lätt att byta spår. Att öppna upp för ett spårbyte är bland det svåraste som finns då allt runtomkring säger något annat. MEN. Jag vet ju att drömvärlden finns. Jag har varit där. Inte bara i mina drömmar. Jag har varit där på riktigt. Att våga tro att också andra ska snart våga byta spår är det som ger mig hopp om framtiden.

Men jag måste våga tro. För om jag inte vågar tro så vågar jag inte heller försvara den världen. Om jag inte vågar tro så vågar jag inte heller själv byta spår. Jag vågar då inte heller leva i den världen, tala från den världen, visa att den världen finns.

Vi väver en verklighet av det vi tror på. Att våga tro annorlunda betyder nya mönster i vår sammanslutna väv av verklighet. Det är viktigt att våga tro annorlunda och stå för det. Bara då kan en ny verklighet bli till. Utan tron på det annorlunda kommer samma gamla destruktiva väv att få fortsätta sammanbinda våra liv. Enbart en uttalad tro på en värld bortom här och nu  kan vägleda oss i våra val om hur livets mönster ska se ut. Att våga tro är första steget mot ett spårbyte.

Just idag är jag hoppfull. En text där jag gett mig själv utrymme att våga tro på en annorlunda hållbarare värld har just blivit accepterad som bokkapitel till en kommande bok om samlade tankar om hållbara världar. Det är ett stort steg att våga skriva efter att man först övertalat sig själv att våga tro. Oj så roligt det ska bli att våga skriva färdigt den text jag redan börjat med nu.

Du sköna nya värld. Tack för att du tagit dig in i mitt liv. Du finns. Inte bara i mina drömmar finns du. Du finns här och nu. Bara jag vågar tro.

13.1.17

Om småspik och liv - frihet och demokrati

Livet, något så konkret och så abstrakt på samma gång. Det där som bara flyr iväg från mig här i stunden. Men också det där som känns så påtagligt i vardagssysslorna. Det där som leder mig. Det som ger mig energi. Det som är mitt men också alla andras som finns runt mig. Mitt liv påverkar andras liv. Deras liv påverkar mitt. Vi är en sammanslutning av liv. Livet är vår gemensamma stund tillsammans. Och det är det så vackert, så obeskrivligt vackert.

Igår kom en flyktig tanke till mig som fick mig att stanna upp: jag har så mycket att vara tacksam för. Varför känns livet så tungt då allt är så otroligt bra? Jag har världens bästa familj, vi bor på ett tryggt ställe, vi har det bra tillsammans och vi har allt vi behöver, jag har friheten att vara just precis den jag är utan att någon som helst kan bestraffa mig för det. Tack demokratin. Tack jämlikheten. Tack så länge ni finns i mitt liv.

Min nästa tanke var då så varför denna känsla av motvind? Okej, igår var det snöstorm och det kändes som om det regnade småspik - vågrätt- just när köerna var som längst på REKO. Det var inte där i den stunden som livet inte visade sin vackraste sida precis. Men ändå, livet, jag är så tacksam för det sköra livet som jag får leva här och nu, i frihet och demokrati.

Orsaken till motvinden tror jag att går att hitta i det här tacksamma livets skuggor. Jag är så medveten om att mycket av det som jag är tacksam för ligger som en börda på andras axlar. Det borde inte vara så men så är det. Och jag vet det. Jag blundar inte. Jag vet. Och jag vill så gärna annorlunda men just nu stormar det småspik om jag ens försöker. Vågrätt. Därför är det tungt. Jag kan inte stå i stormen länge utan att bli utmattad. Måste vänta tills det mojnar, eller tills vinden vänder. Jag undrar, vem vänder vindarna? Som Eva Dahlgren sjunger. Ja vem är det som ska vända vinden, och hur? Det funderar jag ganska mycket på just nu. Men sådana tankar ger lätt känslan av att småspik piskar mig i ansiktet igen så de är inte värda att sätta värst mycket tid på... eller sen är det just det jag ska göra, just nu, här och nu.

 Jag skriver ner mina egna tankar om livet i en värld med andra vindar. Det är ju det som är så fantastiskt med mitt eget liv: jag har rätt att göra det!! Jag får tänka mig bort till en annan sorts värld. Jag får också prata om den. Även om många blir arga på mig och tycker att jag är en total idiot, en drömmare som saknar förankring här och nu. De tycker förstås att jag ska hålla mig här i klimatet där det småspik borrar sig in i ansiktet på oss, där skuggan av vårt liv är en värdig börda för andra att bära. Det verkar som om deras hud är tjockare än min och deras skugga mindre synlig än min, de verkar inte känna av småspikarna eller se konsekvenserna av sin egen skugga. Men jag är tacksam för vad jag känner och ser. Tacksam för att jag får göra det jag gör. I en annan tid, i ett annat land skulle jag ha blivit fängslad för att tänka 'fel'. Jag skulle ha blivit bränd på bål. Nedtystad. Skrämd till tystad. Men här lever vi en demokrati. Här får jag tänka fritt.
 
Småspiken som borrar sig i mitt ansikte får mig att känna att jag lever. Jag är glad att den känns. Tänk om livet inte kändes? Hur skulle man då vet hur man ska leva? Utan känslor blir livet så frånstötande på något sätt. Ett liv som inte känns, hur tråkigt skulle inte det vara?

Tack livet, tack.




20.11.16

Glutenfri och mjölkfri Morotskaka

Länge sen jag postar recept här. Men livet här fortsätter sin sakta lunk och jag med den. Igår var det marknad i barnens skola och jag bakade både gamla godingar och nya bakverk till ett av barnens försäljningsstånd. Morotskakan blev en succé. Och det var en ny innovation i min receptbank så för att få rätt mått på vad jag rörde ihop i fredags medan minstingen  förgyllde kvällen med att strö ut en påse åländska ärter på vardagsrumsgolvet har jag nu testat receptet en gång till. Håll till godo:

Ingredienser:

4 dl finrivet morotsskrap
4 ägg
3 msk citron- eller limesaft
0,75 dl kokossocker (eller indiansocker, eller 0,5 dl honung)
1 msk kardemumma
1 msk kanel
O,5 dl smält kokosolja (eller ghee)
2,5 dl gf mjöl (ris / havre / mandel, alla fungerar)
2 tsk bikarbonat (matsoda)

Rör ihop morot, ägg, kryddorna, citron och socker. Tillsätt oljan. Blanda ihop mjöl och bikarbonat skillt och tillsätt till smeten. Rör om. Grädda i smord form i 180-200 grader ca 30 minuter.

Vill man ha fyllning går det säkert att googla fram ett passlig recept. Den jag gjorde var inte vitt sockerfri eller fri på mjölk. Nillas kitchen hade ett recept med kokosmjölk vilket inte fanns i mina hyllor i fredags.

Ha det gott!

14.11.16

Måste vi vänta in katastrofen?

Snart har jag bloggat på den här bloggen  i tre år. Jag började när jag befann mig i min djupaste svacka någonsin. Då hade det mesta som jag tidigare hade trott var sanningar gått up i rök. Inte bara på grund av min forskning men mer som ett led i en rad händelser under en längre tid. Då jag började blogga hade jag också redan lärt känna en annan verklighet. En som förr varit onsynlig för mig men en som i.o.m. mina intervjuer bler allt verkligare för mig själv. Den verkligheten syns inte utåt, syns den i media så är den för det mesta felrepresenterad. Men den finns. Ack så påtaglig den är på  de platser där den verkligheten är den som majoriteten av befolkningen lever i. En alldeles underbar verklighet. Nu finns det risk att jag låter som en romantiker igen. Speciellt den som inte upplevt den här andra verkligheten så nära inpå den egna huden kan ha svår förstå vad jag menar med det. Jag skulle ha haft svårt att förstå vad jag menar innan jag upplevt det själv. Det var en av orsakerna till att jag startade upp bloggen, för att sätta ord på mina egna upplevelser, för att göra dem mer verkliga för mig själv, för att våga tro på en annan värld även här hemma i min egen värld där den lyste med sin frånvaro.

Jag har sedan dess levt mellan två världar (eller fler). Den egna här hemma, den som förr var min trygghet, men som numera väldigt ofta känns kall och fruktansvärt blind, och sen den där andra verkligheten som är så påtalig då jag besöker de som lever i någonsorts symbios med naturen (och med det menar jag inte någon helt ekofreakig hipp-i-naturen relation,utan en helt naturlig relation som kommer av att man brukar och lever av jorden där ens fötter står). Ibland skymtar jag den sortens verkighet här hemma också, men det är väldigt väldigt sällan, och i så fall hos ett fåtal personer som knappast kan anses vara att större kollektiv eller 'samhälle'.

Varför skriver jag om detta. Jo för att jag tampas med mina egna monster just nu. Det har gått tre år sen de djupare insikterna kom till mig. Sedan dess har jag gått omkring och väntat på ett bredare uppvaknande. Och visst ser jag att det händer saker. Men det går olidligt långsamt. Alldeles för långsamt kan den otåliga själen som är min tycka ibland. Jag känner frustrationen över att vi sitter fast i ett system som inte vill oss väl och de flesta är inte beredda att leva i den sanningen. Jag förstår ju dem, ack så jag förstår. För det gör ont att leva med vetskapen att ens egen förmyndare inte har ens eget bästa i åtanke (utan sitt eget bästa). Speciellt svårt blir det då man inte har några alternativ att ty sig till. För min uppfattning är att vi sitter där vi sitter för att vi saknar alternativ. Inte för att vi inte vet. Utan för att vi väljer att inte veta just för att det tjänar ingeting till att veta då man inte kan göra något åt saken. Så folk blundar och blundar och blundar. Länge, länge har jag frågat mig själv om vi faktiskt måste invänta katastrofen för att öppna våra kollektiva ögon.  Måste vi?

Livet har lärt mig att det visst går att göra saker då man erkänner för sig själv att allt inte står rätt till. Det är ju förutsättningen för att göra något. Att erkänna sitt beroende är första steget. I det här fallet beroendet av ett system som inte vill oss väl. Jag ser runtom mig att de flesta gått igenom någon sorts större (tragisk) händelse i sitt liv innan denna insikt kommer till dem. Många mår dessutom otroligt dåligt av att tvingas in i det uppvaknandet, ensamma och utsatta. På det sättet hade jag tur för jag lärde ju faktiskt känna ett annat system och en annan verklighet i samband med mitt eget uppvaknande. Jag hade efter det något att falla tillbaka på. Något som lätt tolkas som romantisism men som ju var något helt annat, Något som det är svårt att sätta ord på vad det var exakt.

Imorse råkade jag se Skavlans intervju med Leonard Cohen och den intevjun gav mig så mycket. Cohen svar på frågan om vi måste uppleva katastrofen innan vi förändras var att ja det tror han att vi måste. Sedan kom Al Gore med en slutkommentar som visade att än finns det hopp, det går att hitta gemensamma mål in i framtiden utan att behöva genomleva katastrof (för katastrof är inget alternativ längre om mänskligheten ska kunna fortsätta leva på denna planet). Cohen sa också att svaret finns i hjärtat, unlock the heart ungefär. Och det är något jag tror starkt på, att vi måste våga öppna våra hjärtan för allt, även det som gör ont, för att kunna ta oss ur systemet som inte vill oss väl (men som många av oss alltså är beroende av för vår egen överlevnad).