1.10.18

För stort för oss att se - Tankar om matens (icke-)varande

En sak har länge förundrat mig. Först tänkte jag att jag antagligen bara inbillar mig, att det som förundrade mig måste ha en logisk förklaring, att jag helt enkelt bara inte såg hur saker och ting hänger ihop. Men ju mer jag lärde mig om den här saken, desto mer förbryllad blev jag. Den stora frågan i mitt huvud var: Varför intresserar sig så få forskare inom företagsekonomi för frågor om mat? Nu menar jag inte att maten skulle vara förbisedd i forskningen om olika slags matsystem och deras hållbarhet. Nej, sådan forskning finns det så att det räcker och blir över. Det som jag saknar är att det i grund och botten är mat, och inte marknader eller finansiella derivat, som utgör ekonomins absoluta kärna. Utan mat, inget liv. Utan liv, inget företagande.


Som den amerikanska arkitekten Carolyn Steel (2008) påpekat: mat är liv och genom att studera mat kan vi förstå förutsättningarna för mänskligt liv. Hon menar att mat har blivit en sådan sak som är för stor för oss att kunna se. Eftersom mat finns överallt så tar vi också den för givet. Kanske det här är orsaken till att vi är oförmögna att se kopplingen mellan mat och företagsverksamhet.  Vi är förblindade av matens storhet.

På en geografikonferens för en tid sedan hade jag möjligheten att höra om de utmaningar som Estland stött på när de efter en paus på över femtio år försökt återupprätta fiske som en småskalig näringsgren.  Under Sovjet-tiden var det förbjudet att äga småbåtar för fiske i Estland eftersom många fiskare försökt fly till Finland med hjälp av sina båtar. När det blev lagligt igen att äga båtar fanns det inte längre några farfäder eller morfäder som kände till konsten att fiska. Det är inte en kunskap som går att återta genom formell utbildning, utan det kräver hands-on kunskap. När den gått förlorad så är den borta, för gott. En av konsekvenserna av det här är att det är importerad odlad norsk lax som serveras på restaurangerna längs med sandstränderna, i stället för lokala specialiteter från lokala fiske-entreprenörer.

Medan jag lyssnade på de estniska forskarnas presentation kunde jag inte låta bli att tänka att vi inte är långt ifrån att tappa vår lokala matkunskap här i Finland. Min senaste forskning bland bönder i Österbotten och Nyland har gjort mig medveten om hur svårt det ekonomiska läget är på många bondgårdar just nu. Jag kan inte låta bli att förundras över just precis det här: om vi verkligen vill förstå förutsättningar för företagsverksamhet, varför så lite forskning som stöder förutsättningar för matproduktion, hur mat formar oss och hur vi organiserar vår värld?

Var är alla studier som kunde stöda alla dessa väldigt utsatta gårdar? Jag ser stora luckor i kunskapen om mat som brådskande borde ges utrymme inom alla företagsekonomiska forskningsområden.  Det är inte en fråga som bara berör jordbrukare och jordbruksutbildningen, matens framtida öde berör precis varenda en av oss. Mat är liv, vi är liv,  och utan liv, inget företagande.
  

Den här texten går ockå att läsas i det senaste numret av Tidningen Hanken.

14.3.18

Kan hållbarhet marknadsföras?

Hur skulle du definiera hållbar marknadsföring? Denna fråga fick jag i marknadsföringens kafferum, där jag satt omringad av marknadsförare. En fråga som gav upphov till en smått förlängd kaffepaus för vi hade alla olika synvinklar på vad egentligen hållbar marknadsföring kan betyda.




Själv har jag de senaste månaderna försökt greppa vad egentligen hållbar mat, eller hållbar matproduktion betyder. Det överlappar den här frågan om hållbar marknadsföring. Då det gäller hållbar mat, får man lätt en känsla av att det är miljöfrågor som står i fokus. Men jag har insett att det här inte kanske riktigt stämmer. Hållbara matsystem definieras väldigt ofta utifrån att det ger en balans mellan det ekonomiska, det ekologiska och det sociala. Men min växande insikt har att göra med att jag ser att så länge maten kvantifieras i monetära termer handlar också dess hållbarhet om kvantifierbara monetära värden: är detta ekonomiskt lönsamt? anser kunden att maten är värd sitt pris? - ja då är det hållbart. Glansbilder av en grönare värld räcker inte till så länge slutresultatet kvantifieras i pengar. Det går att omforma marknader så att de ger mer utrymme för mindre destruktiva förhållningssätt gentemot miljön - men i slutändan är det ändå inte miljön som styr processerna, utan det är ekonomin som begränsar vad som kan anses hållbart.




Kan man skapa hållbarhet genom att definiera det, såsom man försöker med standarder och certifieringssystem? Kanske hållbar marknadsföring handlar om just precis det; att definiera själva hållbarheten och att låta definitionen styra processerna. Kanske det är det man menar med hållbar marknadsföring. Men jag har redan tidigare i min forskning kommit fram till att det inte räcker med en stämpel för att skapa garantier för en hållbar värld. En stämpel som på något sätt ska garantera kunden att maten är hållbar är precis lika otillräcklig som en stämpel på pappersprodukter som försöker beskriva förhållanden i lokalsamhällen i främmande länder. Stämplar har en tendens att fungera som skynken, solidifiera rörliga processer, göra dem statiska, framhäva vissa gynnsamma relationer medan de förtäcker andra mindre smickrande aspekter av verksamheten. När en stämpel blivit etablerad är det den som axlar ansvaret medan de som egentligen borde ta ansvar för sitt agerande går fria, på båda sidorna om stämpelns budskap.  Nej, hållbar marknadsföring kan inte handla om stämplar, vare sig stämpel i sig förmedlar budskap om värderingar så som ekologi eller rättvisa. Det är så mycket annat som inte ryms med i det budskapet, som glöms bort, som förtäcks.


Kanske hållbar marknadsföring handlar om att ärligt förmedla sin egen story, sina värderingar, hur ens eget agerande är moraliskt motiverat och på så sätt mer hållbart än alla andra alternativ som finns där ute. Att kunna skapa autenticitet och öppenhet, är det kanske det som menas med hållbar marknadsföring? Jag tänker på hur matföretag nu uppmanas 'berätta sin egen story', för att 'öppna ögonen på kunderna'. Men på vilket sätt värderas hållbarheten i den storyn? Är en berättelse hållbar bara för att den är äkta? För att kunden uppskattar informationen som förmedlas genom berättlsen? För att åhöraren kan knyta an och identifiera sina egna värderingar i det som berättas? Är det hållbart? Kanske. Kanske inte. Berättelser har också, precis som stämplar, en tendens att solidifiera och förtäcka det obekväma, det som helst förblir osagt i de vackra sagornas värld.


Jag återvände från kaffepausen men en känsla av olust. Det är något som inte stämmer i hela tanken om att hållbarhet ska kunna marknadsföras, kvantifieras, definieras, berättas, och bli 'köpt' av dem som drömmer om en hållbarare värld. Hållbarhet är så mycket större än så. Hållbarhet är något som gömmer sig i själva relationerna i ett livsbejakande nätverk av ansvarstagande individer. Hållbarhet gömmer sig inte i vackra glansbilder utan i individens möte med det obekväma, i allt det som helst förblir osagt i glansbildernas värld. Det är bara genom mötet med det obekväma som vi har en chans att bejaka liv i våra egna relationer till omvärlden. Men för att nå den sortens hållbarhet kan inte kvantifiering och distansiering styra våra val som lätt sker då saker och ting solidifieras och 'förs till marknaden' (som ordet 'marknadsföring' låter påskina). Hållbarhet kan inte fungera så länge du och jag är uppdelade i producent och konsument, företag och kund, eller medan vår gemensamma relation till naturen är något som prissätts enligt ekonomiska lönsamhetskalkyler. För att kunna leva hållbart på riktigt behöver vi omdefiniera oss själva och våra relationer till omvärlden. Har marknadsföringen en plats i den relationen? Kanske. Kanske inte. Det är något vi måste avgöra den dagen vi är berädda att axla vårt eget ansvar utöver det som enskilda företag kan erbjuda oss.






28.2.18

Om elbilens förträfflighet

Ibland funderar jag på hur de som kör en grön agenda tänker då det kommer till det här med bilen, och framför allt elbilen då. Tänker de alls på att det nu skapas nya geopolitiska konflikter på områden med de råvaror som behövs för batterierna. Jag tänker främst på litium, men det gäller nog alla råvaror som kommer att behövas för en ny megaindustri. Litium-triangeln i Chile, Bolivia, Argentina är allt annat än konfliktfri. I Bolivia kom Evo Morales till makten delvis för att han stod upp emot råvaruexploatering men han har redan inlett litiumexploatering i Salar de Uyuni. I Chile har det kommit fram hur företagen (främst chilenska SQM, fd general Pinochets svärson är ägaren) om söker tillstånd om litiumexploatering (mest litium fynd i världen har gjorts i chilenska atacama-öknen) betalat stora summor pengar till nästan alla politiker. Lokalbefolkningen blir utan vatten medan gruvindustrin använder kopiösa mängder på en av de mest torra platserna i världen.

Jag har svårt att förstå logiken i hållbarheten med elbilen från det perspektivet. Varför foskuserar man med miljöargumentet enbart på fossilabränslen och klimatförändringar? Behöver vi inte också vatten och en ren natur för att överleva och må bra? Vad är ett transportfordon värt om vi själva inte kan njuta av att ta oss från punkt a till b. Eller tänker man bara att de där naturresurserna kommer sen bara någonstans ifrån, från tomma intet - att gropen i marken som elbilen lämnar efter sig inte drabbar oss. Eller tänker man överhuvudtaget?

Det är något alldeles ofantligt rasistiskt med hur hela den här debatten utspelar sig. För att vi ska kunna fortsätta köra så ska andra minnsann vara beredda att ge upp sitt vatten, och sin natur för oss. För det är vår födslorätt att vara mobila, med egen (el-)bil.

Ibland känns det som om elbilsvurmandet egentligen styrs av vetskapen om att oljereserverna håller på att ta slut - inte för att det skulle på något sätt vara mer hållbart. Varför inte säga det då istället för att låtsas som om man har en högre moralisk agenda. 

Den var debattinlägget med rubriken "Elbilen ga pa kol och monopol", och diskussionerna som uppstod i samband med att den delades på Facebook, som inspirerade mig att skriva ner mina tankar om debatten. Inte heller ursprungsartikeln nämder det geopolitiska problemet, eller att det är lokalbefolkningar världen över som betalar med sitt vatten och sin natur för hela spektaklet.


En belysande artikel om hur ignorant hela diskussionen om 'det vita guldet' går att läsa här : A battle for supremacy in the lithium triangle. Artikeln slutar med att konstatera:


"Bolivia has a long way to go before it challenges Chile and Argentina supremacy for lithium-triangle supremacy. If it continues to open-up, Potosí could someday return to glory."

Potosí - en av de mest omtalade (den första) koloniala gruvdriften där urfolk och afrikanska slavar användes  (och dog som flugor) för att utvinna Silver för den spanska kronan på 1500-1600-talet. Är det faktiskt den sortens 'glory' de gröna elbilsvurmarna drömmer om?

7.7.17

Om att bara "ges" två alternativ och eldrivna drömmar om en grönare värld

Volvo har gått ut med nyheten om att från och med 2018 kommer de bara att tillverka elbilar. Stor nyhet inom den gröna världen. Stor god nyhet. Om man följer det positiva teknokratiska tankespåret det vill säga. Det tankespåret sätter också den vita mannen på en pedestal, glorifierar honom (Elon Musk, anyone?), och får honom att se ut som en hjälte vars övernaturliga krafter (Schwarzenegger, anyone?) som kommer att rädda hela mänskligheten och skapa alla förutsättningar vi behöver för ett bättre liv i framtiden. Jag är egentligen inte förvånad över att den är sorten tankespår finns. Vi lever ju i en värld där tankar om demokrati och öppen dialog utgör grunden för hur majoriteten ser på social samvaro och politisk styrning. I en som kontext bör det finnas utrymme för alla sorters visioner och tankar om framtiden, också teknokratiskta lösningar måste få synas i den dialogen. Det som förvånar mig är hur den här sortens tankar alltmer blir så dominanta att de som följer ett annat tankespår om hur framtiden skulle kunna te sig inte ges utrymme att föra fram sina tankar och idéer. Jag frågar mig, lever vi i en demokrati om det enda sättet vi ges tillåtelse att diskutera lösningar på klimatproblemtiken kan ske genom teknokratiska debatter?

Igår blev just detta dilemma än en gång så synligt för mig då jag försökte reflektera över problematiken som Volvo-nyheten medför tillsammans med andra. Snabbt fick jag höra att några andra alternativ inte finns, jag måste välja, ska jag leva i en oljdedriven framtid eller ska min framtid vara driven av eldrivna lösningar. Något annat finns inte, sades det åt mig. Men jag vägrar leva med enbart två alternativ. Även om det betyder att jag blir åsidosatt i dessa diskussioner som en galning med lite verklighetsförankring så vägrar jag.

 Mina tankar om vart den här sortens lösningar kommer att föra oss och vår planet är nämligen inte värst välkomna just nu. Jag är välmedveten om det. Har varit det länge. För det mesta är det en orsak till varför jag inte orkar engagera mig i diskussioner om vår eldrivna framtid. Jag vet på förhand att det jag har att säga inte är välkommet och kommer att på ett eller annat sätt att delegitimeras. Det gör varje gång fruktansvärt ont att leva med vetskapen att avlägsnar byar bebodda av människor vars livsöden kommer att bli  negativt påverkade, eller inte bara bli men redan är det, inte anses vara tillräckligt viktiga i debatten om den gröna framtiden. För det är ju så att den gröna teknokratiska drömmen aldrig låter sig själv konfronteras med sin egen övermäktiga arrogans. Den arrogansen som bygger på en underförstådd världsordning där den vite mannen (och den vita kvinnan för alldel så länge hon följer den vite mannens tankespår) har rätt att utnyttja alla guds rikedomar på denna planet utan att behöva tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Gud har givit den vite mannen denna planet i gåva för att brukas, himlen kommer att sätta den vite mannen fri från den skuld  han bär med sig till graven när hans eget liv är över. Det vill säga, vi har all rätt i världen att forsätta slakta andras liv bara vi räddar vår egen plats här på jorden från det stundande klimathotet. Andras platser är inte viktiga. Andra problem är inte viktiga.

För att förtydliga mig vill jag ännu berätta vad jag har för problem med den rådande visionen om en eldriven framtid. Den drivs av ekonomiska intressen som i grund och botten inte tar hänsyn till andra sätt att leva med naturen som människan är en del av. För att skapa en eldriven framtid utan att ändra på vårt sätt att leva behövs metaller. Mycket metaller. De här metallerna måste utvinnas från någon plats här på jorden. Det skapar problem på den platsen. Föroreningar, tvångsförflyttningar, förändrade livsvanor som gör människor ännu mer beroende av det ekonomiska systemet och inte naturen som de är beroende av. Dessutom diskuteras inte heller varifrån all denna el ska komma. Solenergi? Vinden? -hur många lokalsamhällen skulle tvingas ge upp sina markområden för den sorten lösningar? Ett alternativ är givetvis också kärnkraft. Say no more om den saken. Eldriven grön framtid med kärnbränsle som grund. Givetvis har den teknokratiska gröna drömmen också många innovationer på gång som handlar om att hitta nya sätt att producera el. Jag bor i energiklustrets förlovade region. Här finns ju massor av exempel på forskningsprojekt där man jobbar med just precis detta. Fint så. Men fram till denna dag har jag inte sätt några sådana projekt jobba utifrån vetskapen om den vite mannens skuld och såret som hans agerande orsakat vår jord sedan han befriades (befriade sig själv?) från sitt ansvar att ta hand om livet här på jorden.

Så sånt om mina tankar om en eldriven framtid. Visst är det bra att så många människor nu tänker på lösningarna på vårt oljeberoende. Men ibland undrar jag om lösningarna som erbjuds verkligen handlar om nya gröna ideal och klimathotet. Eller handlar det bara om att fossila bränslena håller på att ta slut så det som håller vår högteknologiska (och arroganta) livsstil vid liv måste snabbt programmera om bränsletillförelsen till andra källor så att vi alla kan fortsätta leva i en 'business as usual' mentalitet.

När jag bara ges två alternativ, välj mellan en fossildriven och en eldriven framtid, vägrar jag välja. Jag har fortsättningsvis rätt att vägra välja. Vi lever ju trots allt i en demokrati, eller hur? Att diskussionen avslutas just i den stunden då jag vägrar att välja är bara så symptomatiskt på hur lite spelrum det egentligen finns i den sortens demokrati vi lever i idag. Men jag vägrar välja. Och det är mitt sätt att dra en gräns mellan det teknokratiska gröna tankespåret och mina egna tankar om en grönare värld. Jag ska inte behöva välja mellan enbart två alternativ. I en demokrati ska alla sorters olika alternativ kunna samexistera i drömmarna om vilken framtid som är vår...



15.6.17

Full blom - då livet blomstrar igen

Nu är det sommar där ute. Underbart! Jag är alltid lika förundrad över hur snabbt naturen förändras på våren. Också så i år fast vi hade en  väldigt långsam start på grönskan. Ändå är jag helt galet förvånad över att se hundflokan gå i blom redan och för att inte tala om hur bråttom jag har att hinna plocka alla maskrosorna i gräsmattan innan de blir till stora bollar av maskrosfrön.

Fritiden går åt till att njuta av fågelsången, mullen, dofterna, barnen som plaskar i vattnet (ja vi var ner till simstranden för första gången igår), och att samla en massa gröna ätbara växter. Jag trodde inte i vintras att jag skulle orka engagera mig med naturen igen. Jag var så obönhörligt trött ännu i mars när jag stirrade på äppelträdet som skrek efter beskärning. Det blev ingen beskärning, jag lät det gå förbi. Orkade inte. Men nu. Nu är det full blom i alla träden på gården och jag har inga som helst problem med orken.

Vi (jag) hjar utökat vår odling till att innehålla ett 8 m2 växthus. Förra årets försök med ett jesustejpat väggväxthus avskräckte mig inte. Nu odlar jag ca 10 st tomatplantor, en slangurka, en vattenmelon, och en planta med de där små gula frukterna som jag inte kommer ihåg vad de heter mera.

Jag hade lovat mig själv att inte utöka odlingsarealen i trädgårdslandet men men... fick ändå för mig att jag skulle ha en varmbänk att driva upp squash och gurkplantor i.... och sen måste jag ju flytta på potatislandet då växthuset behövde den platsen. Sen blev ju den platsen där växthuset stod nu ledigt så där blir det bönodlingar nu i sommar. Få se hur det går. Man är alltid så hoppful så här innan skadesjuren och ogräset slår till. Tänker inte ens låtsas om att det finns sådana hotbilder på horizonten just nu. Allt är bara så otroligt härligt när grönskan, fågelsången och hummelsurret i äppelträden slår till.

På samma gång går illusionen om demokrati upp i rök där i maktens korridorer. Alla ridåer rasar för en stund medan vår statsminister och hans partners rör om i sin regeringsgryta. När jag imorse lyssnade på radion om låneförhandlingarna i Grekland insåg jag hur små vi 'vanliga medborgare' är i det här spelet. Att tro att en röst har betydelse känns helt absurt med tanke på allt det motstånd som funnits genom åren i Grekland men som bara spelats bort av makthavarna och kreditgivarna.

Nej vet ni, vilken tur att det är vår just nu och man har möjligheten att pynja på i sin egen trädgård - så skönt att höra fåglarna sjunga istället för att ratta in radio-nyheterna....Dessutom sägs det väl att en trädgård är bästa botemedlet, bästa vägen till en god hälsa. Det lär behövas framöver...


Ha det gott!




9.6.17

Karonkor

Det är alldeles fantastiskt att få delta i en karonka. Att se den lättade och glada disputanden få fira sina många år av slit är nog en av de roligaste delarna av att jobba i en forskningsmiljö. Vackra tal, känsloladdad miljö och allt så autentiskt, så var det igår kväll på första karonkan sen min egen. Min kollega lyste och det kändes så fint.

Det är sällan man på arbetstid hinner snacka av sig med kollegerna. Det hinner man på en karonka. Det vackra med detta är att detta är tillställningen där det är helt ok att på småtimmarna engagera sig i en djup ontologisk diskussion. Och sånt är aldrig heller fel, på en karonka.

Lyckade disputationer och karonkor är bara så bra! Tacksam över att ibland få möjligheten att uppleva sånt.

4.5.17

Alternativen i den alternativlösa tidens tidevarv

Det är inte lätt det här med att förespråka alternativen. Det är många som kämpar idag inom jordbrukssektorn. På tok för många. Det här har väldigt lite att göra med hur mycket de satsat och hur bra de klarar av att sköta sin gård. Det har däremot väldigt mycket att göra med de större strukturerna för det moderna jordbruket. Tillväxtfokuset, låneberoendet, låga matpriser (konkurrens från utlandet) och ett stödsystem som inte gynnar småbönder är alla faktorer som gör det väldigt svårt att få lönsamhet i smågårdar idag. Många knäar. Det går inte att bortse från det. Och det vill jag inte heller göra. Må detta stå klart för den kritiske läsaren. Jag ÄR medveten om utmaningarna. Men fortfarande fascineras jag av att trots den synbara alternativlösheten och utmaningarna så finns det tendernser i nutiden som tyder på att något nytt håller på att ta form. Vad är det som som håller på att hända? Hur uppkommer nya alternativ i alterntivlöshetens tidevarv?

Här stöder jag mig en del på min tidigare forskning om 'territorial movements' i Latinamerika.  Jag vill tillägga att jag använder ordet 'territorial' istället för 'social' väldigt medvetet, för att signalera   att det inte enbart handlar om sociala processer utan att människan och naturen samverkar i sin organisering och det är också det som utgör styrkan i själva mobiliseringen. I mina studier om territorial movements rör jag mig både på det materiella och imaginära planet i min analys över vad som gör att sådana rörelser uppkommer och klarar av att utmana rådande strukturer. Jag menar att rörelsen kan enbart vara stark om den är dels medveten om sina egna drömmar (imaginära) om vilken sort värld den är med och bygger; och om den dessutom har de materiella förutsättningarna att bygga en sådan värld.  De ekonomiska relationerna kommer att definieras utifrån drömmarnas värld, utifrån vilken värld som kollektivet vill leva i. Men utan materiella förutsättningar har inte dessa drömmar en chans att förvekligas. Det måste finnas ett samspel mellan drömmar och materialitet. Mina egna observationer och tidigare forskning om bl.a. de landlösas rörelse i Brasilien tyder på att mycket av det interna arbetet i 'territorial movements' handlar just om att bygga upp det här samspelet, det är det som gör dem starka.

Nu tillbaka till alternativvärlden här hos oss i Norden, den som handlar om omställning till ett regenerativt jordbruk som tar hand om jorden, gör den hel igen istället för att  (för-)bruka den. Här ser jag väldigt lite av den kollektiva strategiska politiken som jag är van att se och höra om i de latinamerikanska rörelserna men tendenserna är fortfarande de samma: en strävan att återkoppla till naturen, att frigöra sig från beroendet av ett system som förtrycker och förstör och istället skapa platsbundna förutsättningar för liv, för cirkulation av liv i naturen som människan är en del av. Så för mig ter det sig naturligt att studera de här rörelsernas inre motivation: finns det belägg för att kunna påstå att även dessa organisationsformer agerar utifrån drömmar och drömvärldar som bryter med  berättelsen om evig linjär tillväxt, som bryter med separationen mellan människa och natur, och som bryter med hierarkiska (marknads-)relationer och som istället bygger på nygamla former av sociala och territoriala relationer?

Om det är så att alternativen bryter med mycket av det som finns inom nuvarande system så kan inte de utvärderas på basen av hur väl de mäter sig med den konventionella modellen, hur attraktiva de är utifrån den konventionella modellens underliggande motivationsfaktorer. De fungerar inte inom de motivationsrelationerna, utan de bryter med dem.  Det handlar inte om att maximera den monetära vinsten, utan att skapa förutsättningar för liv. Hur vi ser på fattigdom och misär kommer att totalt omkullkastas om vi i slutar se på jordbruk som monetära produktionsenheter som ska maximera vinsten och istället börjar värdera bondens insats utgående från hur bra hon eller han lyckas återskapa förutsättningar för liv. Här vill jag genast påpeka att jag nog ser att det monetära är en del av helheten eftersom jordbruksföretaget fortfarande måste gå runt ekonomiskt för att kunna forstätta skapa förutsättningar för liv. Frågan är snarare (just nu) hur mycket vinst  som ska skapas, och under vilka premisser ett regenerativt jordbruk överleva.

Här vill jag inflika att det här betyder att det är helt naturligt att den här sortens jordbruksföretag inte lever på inkomster från matförsäljning allena. Eftersom matproduktion i småskalig skala gjorts olönsam i dagens system så kommer det att vara fruktansvärt svårt för den enskilda bonden att kunna skapa sådana premisser att företaget hålls flytande bara på basen av vad som är kommersialiserbart  just nu. I brytningsskedet är alltså kompletterande verksamhet en naturlig del av alternativen. De ska inte ses som ett bevis på att alternativen inte har en chans att lyckas. Istället ser jag att användningen av lönearbete, leader-finasierade projekt, 'green care', volontärarbetare (wwoofare), och det att man erbjuder avgiftsbelagda kurser i det man håller på med som förutsättningen för att de här alterntiven ska kunna uppkomma just nu. Tack vare sådana initiativ kan företagen hållas på fötter medan nya former av människo-natur-relationer fortsätter att ta form.

I långa loppet, bortom brytningsskedet så handlar lönsamhet om andra sorters relationer än enbart vad balans-och resultaträkningen ger i handen. När ett lantbruksföretag byggs upp utågende från att skapa förutsättningar för liv istället för profit så kommer  hela organisationsstrukturen och 'tekniken' som används att se helt annorlunda ut. Det blir mindre tryck på att kontinuerligt växa (och därmed tryck på att vara beroende av lån) om hela jorbruksmodellen bygger på cirkulära system i naturen. Jag ser att permakultur och regenerativt jordbruk drar nytta av cirkulära system som existerar redan i naturen av sig själv och därför skapas förutsättningarna för att frigöra sig från många externa beroendeförhållanden. En sådan form av jordbrukande minimerar således beroende av externa aktörer som tillför jordbruket foder, gödsel, bekämpningsmede, bensin, och dyra eldrivna maskiner men som också gör bonden sårbar för exerna chocker från prishöjningar och störningar i råvarutillförseln från den globala marknaden. Det skapas resiliens. Platsbunden cirkuläritet skapar resiliens. När designen och tekniken stöder cirkulära system och skapar förutsättningar för återskpande av liv i alla dess former uppstår resiliens helt naturligt. 

Det vackra är att det är enbart resiliens som ger alterntiven makt att utmana rådande system. Ur resiliensen, eller den inre självorganiserande styrkan, kan kollektiva processer börja ta form, precis som de gjort i Latinamerika. Vi kan få en 'politics from below' så snart alternativen växer sig tillräckligt starka här hos oss, så snart de har tid att organisera sig, att skapa allianser mellan olika platsbundna verkligheter, s.k. translokala nätverk av rörelser som kräver en förändring. Men kravet om förändring kan inte bestå av utopier i alternativlöshetens tidevarv. Förändring kan enbart födas ur rörelser som kan påvisa att alterntiven redan existerar, att de inte är utopier utan att de faktiskt fungerar och inspirerar till nya organisationsformer bortom den värld vi blivit vana att leva i. Det är där drömmarna möter det materiella som nya världar skapas, där alternativen bara genom att vara det de är kullkastar alla teorier om vad som borde vara. Det är där i de processerna som nya världar uppstår, världar som inger hopp i alterntivlöshetens tidevarv.