23.8.16

Som man bäddar får man ligga

Det är ganska mycket nu. Som man bäddar får man ligga sägs det. Och som jag har bäddat för mig i höst alltså!

En vecka in i semestern fick jag kommentarerna på min avhandling. Eftersom de få kommentarer som jag fick var ganska 'djupa' (se förra inlägget...) så tog jag tillfället i akt och läste lugnt igenom den tyngre litteraturen under semestern. Efter tre veckor visste jag på ett ungefär vad mina svar på kommentarerna skulle handla om. Men det blir ju aldrig riktigt konkret innnan man börjar skriva. Och skriva kunde jag ju inte före barnen var tillbaka i skolan (inte undra på att det infördes läroplikt/skolplikt i tiderna.... fanns nog orsak att placera kidsen på skolbänken så att föräldrarna fick tid för annat än uppassning...).

En dag efter att skolan börjat, när jag satt som mest desperat med semesterblockeringarna i huvudet, frågade min handledare hur min uppdaterade version ser ut. Han behövde den. Helst samma dag. Min uppdaterade version fanns ju inte elektroniskt, den fanns klottrad på servetter, baksidan av oihopstansade artiklar, kartonger - ja lite här och var där jag kommit mig för att skriva ner några punkter för minnet under sommarens heta semesterdagar. Men vid den tidpunkten led jag ju alltså av blockeringar. Det blir så då man tar paus från skrivandet. Det säger stopp. Iofs. Det säger ju också stopp snabbt om man inte tar paus. Att skriva med flyt är som att balansera på lina. Det har jag lär mig med åren. Mina barn har lärt mig hålla balansen, de håller mig på linan. Utan dem skulle jag ha kört med full fart framåt och snabbt fallit ner i avgrunden. Nej, att skriva ska man vara försiktig med. Man blir lätt bränd. Men nu var inte problemet för mycket flyt utan för lite.

Så förra veckan blev en av de mest intensiva veckorna hittills. Inte nog med skrivandet, dessutom började ett av barnen i skolan, en annan hade inget eftis mer och den tredje led av sommar-blues (ville inte gå tillbaka till dagmamma efter så långt sommarlov). Dessutom skulle det fixas kalas för en hel skolklass på fredagkväll. Men min autopilot navigerade mig genom det praktiska och flytet infann sig under småtimmarna några dagar (nätter) in i veckan. På lördag var grovtexten klar för språkgranskning och handledargranskning. Och nu, tre dagar senare sitter jag och filar på de absolut sista detaljerna. Efter alla dessa år... här sitter jag nu och känner att det här kan jag, jag är redo, bring it on. Om jag får in det här till tryck nu den här veckan så stundar disputationen om drygt en månad. Otroligt.

Men bädden ja. Jag skrev ju att som man bäddar får man ligga. I något skede i våras när jag skickat in avhandlingen till förhandsgranskning, tyckte jag att det skulle vara en bra idé att aktivera mig inom föreningslivet igen. Lyckades också övertala mina föreningsvänner att det var en utomordentligt bra idé. Ja, inte bara min egen förening då - utan jag raggade upp en hel hög föreningar som kunde tänkas vara intresserade av att sätta 'Transition-ideologin' på agendan här hos oss.

Transition, eller Omställning som det heter i Sverige, handlar om att söka lokala lösningar, skapa lokalsamhällen som är 'resilienta', motståndskraftiga mot yttre störningar. Mest handlar det om att bli kvitt oljeboerendet och jobba med sina grannar mot en hållbarare värld. Det är en 'rörelse' som startat i England av en (!) person som börjat tänka till om oljeberoende och sedan raggat upp likasinnade för att göra någonting åt eländet. Nya lokala initiativ har sedan därifrån spridit sig till andra ställen, från att lära känna sina grannar och skapa lånebanker av saker som man inte alltid kanske behöver, gratis cykelverkstäder som fixas av frivilliga, lokala mat projekt, och en massa annat helt vettigt från ett hållbarhetsperspektiv. Mer sånt vill jag ju se här hos oss, men det händer ju inte av sig själv. Någon måste ju ta initiativ till det. Och för att det ska finnas initiativ måste det finnas folk som kommer ihop sig - som hittar på något nytt - blir kreativa tillsammans och 'just do stuff' - som en av grundaren Rob Hopkins böcker heter.

Nåväl, jag ringdre lite runt, drog i lite snören, skrev lite projektplaner och voilá. Plötsligt var Slow Food med i den Finlandsvenska föreningsfestivalen i höst med det största möjliga projektet och närmare tio andra föreningar som medverkande. Det blir popup-restauranger på olika håll i Österbotten, inre omställning ute i naturen, en föreläsning och en filmkväll på Ritz. All som allt 7 programpunkter, fördelat på sex dagar!

Under våren lärde jag också känna författaren/journalisten/omställaren David Jonstad på ett dagsseminarium i Helsingfors dit jag också blivit inbjuden att hålla ett föredrag. Hans senaste bok var så välformulerad och hans föreläsning så väl upplagd att det bara kändes som om vi här uppe i Österbotten också måste få en chans att höra honom. Så jag ringde runt lite till, drog i några snören till och vips hade jag fått in honom i Arbis-kurskatalog som en tisdagsföreläsare på Ritz, just under föreningsfestivalsveckan. Fick också kontakt med Rob Hopkins, omställningsrörelsens grundare, och hans assistent lovade att han kunde ställa upp på en Skype-session på samma Arbis-föreläsning. Det är nog ganska häftigt att se hur idéer kommer till en, och sedan bara blir till något på det mera konkreta planet!

Allt detta satt jag också filade på mellan varvat med några egna föreläsningar, review-arbeten och projektplaneringar inför min egen framtid. Tyckte det var en bra idé att hålla mig aktiv medan jag väntade på utlåtandena från mina förhandsgranskare.

Nu råkade det ju sen så att om allt vill sig väl så kommer jag att få genomleva ännnu en dundervecka om drygt en månad. För föreningsfestivalen sammanfaller ju givetvis tidsmässigt med mitt planerade disputationsdatum... som man bäddar får man ligga...

Men en sak kan jag ju vara glad över, och det är att jag kommer i alla fall inte att behöva laga mat - för ser ni , det hade jag vett att planera in i programmet: popup restauranger för barnfamilijer så dom inte behöver laga mat där hemma. Det blir (lokal) restaurang mat för hela slanten den där första veckan i oktober för oss. Får hoppas de har glutenfria varianter.


Och vilken tur att vi har så bra typer i vårt dunder-team för Transition Week. Det kommer nog att  bli bra det här fast min egen bädd kan kännas lite som prinsessan på ärtens - lite övermjuk i limningen...

Snart kommer mer info om programmet på Slow Food Ostrobothnias sidor. Håll utkik.

Ha det gott!


22.7.16

Sommarhettan och svårtänkta tankar om marxism, postkolonialism och makt.

Här sitter jag i sommarhettan och önskar att jag hade valt ett mer lättsmält tema för min avhandling. Kommentarerna har kommit och även om de var generösa i det stora hela så vill ändå förhandsgranskarna att jag nu positionerar mitt arbete i förhållande till marxism, poststrukturalism, och postkolonialism. Det räcker inte med att jag säger att de teorier jag använt inte funkar inom de katergorierna . De vill veta varför. Sen vill också den ena att jag förklarar mer i detalj det här med makt, hur makten fungerar i mina fallstudier. Såja, ta nu bara och skriv ner snabbt några reflektioner om detta så att jag kan ta på mig bikinin och springa ner till stranden med all de andra barnen... Skynda på , solen lyser, det är högsommar, ingen tid att förlora.Nä just det. Marx, postkolonialism, och makt... varför, varför valde jag just denna infallsvinkel? Kunde jag inte bara ha studerat något mer lättsamt. Som t.ex. varför glass är så populärt på sommaren... Det kunde ha varit ett bra forskningsprojekt, kan jag tycka nu så här i sommarhettan . Lätta grejer det här. Eller hur?


10.7.16

Österbottniska lador och lottovinster för den (o)lyckligt (o)vetande

På väg hem från ännu en väldigt givande internationell konferens där vi diskuterat 'social movements from below' och medvetna lokalsamhällen (mitt bidrag). Är så tacksam över att mitt jobb har gett mig  den här möjligheten att få ta del i dessa diskussioner men på samma gång känns det frustrerande att höra och se allt som händer runtomkring i världen - alla dessa försök att skapa en rättvisare värld, en värld där naturen och lokalsamhällen respekteras, en kamp som i grund och botten alltid handlar om att försvara rätten till att få leva. Människor organiserar sig i olika konstellationer för att kunna försvara sin rätt att leva. För många, en allt större andel av jordens befolkning skulle jag vilja påstå, ger inte det faktum att du lever några som helst garantier till rätt till ett värdigt liv. Rätten att leva hotas på alla dimensioner, överallt i världen idag. Det är den nyktra insikten jag fått från tre dagars intensivt konfererande. Tänk att jag kan vara tacksam över det (se min kommentar ovan om mitt jobb)!

När jag tittar ut över ladorna på den österbottniska slätten fylls jag av en känsla av tomhet.  Jag har fötts på en plats där det värdiga livet är en självklarhet. Jag måste resa långt för att studera dessa medborgarrörelser.  Jag borde känna lyckan rusa genom min kropp. Vilken lottovinst! Men är avsaknaden av de här medborgarrörelserna i mina egna hemknutar ett tecken på att jag välsignats med en lottovinst? Eller är det ett tecken på att mitt eget lokalsamhälle fortsättningsvis lever (o)lyckligt (o)vetande om de krafter som varje dag gör sitt bästa att förstöra våra förutsättningar till liv. Jag befarar att det inte handlar om en lottovinst, utan just precis on en sorts kollektiv villfarelse. 200 kilometer söderut byggs ett kärnkraftverk, 200 km norrut planeras ett till. Hur är det möjligt att tro att man lever med en lottovinst i bagaget då sådana totaldestruktiva projekt finns i ens absoluta närhet?

Enda förklaring på den frågan är att det är just på grund av avsaknaden av dessa synliga medborgarrörelser som det möjligt att leva i tron om att man välsignats med en lottovinst. Men sociala röresler uppstår enbart där villfarelsens lögn blir synlig för oss. Min känsla av tomhet är också en känsla av vanmakt. Måste vi faktiskt vänta tills olyckan är framme innan vi tar makten, organiserar oss, börjar medvetet jobba mot en bättre värld? Varför gör vi ingenting? Varför är vi så lama? En värld i brand och vi låter det bara fortgå.

Den där pausen då jag skulle spacea ut står vid mina fötter. Jag låter världen brinna i lugn och ro, för nu är det dags för återhämtning och tid för familjen. Packar ihop mitt pick och pack och tar på mig rollen som fanatisk moderlig fotbollssupporter. Livet sker här och nu, och tillsvidare är det trots allt det som gäller. Wasa Football Cup, here I come. Och någonstans i den insikten inser jag också att svaret till varför vi (jag) inte gör någonting ligger.  Här och nu fylls med handlingar som det finns förutsättningar till. Just nu, här och nu, är det en lottovinst att befinna sig här. Allt annat får vänta till en annan dag... 

Läs mer om mina konferenstankar på engelska här: Brexit - the voice of the roots


28.6.16

Invasion!

Jag hade först den brilljanta idén att odla rädisor på öppet land i år. Eller ja i odlingslådor täckta med plast i början av våren, sedan utan när det blev för varmt. Det svärmade av vita små kryp där i början av juni. Jag hade så mycket annat för mig just då att jag inte hann med. Sen lärde jag mig att det var något som heter kålmal. Sen åt malen upp ruccolan också.

Jag hade också den brilljanta idén att täckodla med gräsklipp. Det skulle ge fukt åt odlingen och kväve som gödsling till plantorna. Lat som jag är tyckte jag det lät som en vettig kombo, där slapp jag vattnandet och gödslandet i ett! Never again people, never again. Nu har jag världens värsta snigelinvasion. Överallt där gräset låg.... Bläh! Har plockat småsniglar hela midsommarnatten.  Gissa hur roligt det var. Stod där i midsommarkjolen och plockade och plockade.
Märkte inte hur myggorna hade midsommarfest på mina ben. Minst 100 bett per ben. Verkligen vackert alltså.

Fortsatte hela kvällen igår - då fattade jag att skydda mig med ett par gamla trädgårdsbyxor. Och idag stod jag där igen, iklädd jeanskjol. Att hon aldrig lär sig alltså! Myggor och sniglar, precis överallt.

Nu är det inte mördarsniglar eller dessa vedervärdiga hussniglar. Hussniglarna har jag gott om också, men de har hittills hållits mest i blomrabatten. Googlade och tror att det jag har i grönsaksodlingarna handlar om åkersniglar. Men de är mini mini (ännu...). Jag har nu plockat bort så mycket täckgräs som jag kom åt. Slängde allt i en stor soppåse och in i roskisen. Ska ännu plocka i jordgubbslandet imorgon. Sen blir det att strö aska över allt så att de försvinner. Hoppas det inte blir regn nu på några dagar.

Kålen är värst utsatt. De gillar tygligen kål, speciellt då den ligger under en fiberduk (ja för utan fiberduk så kommer ju kålmalen och lägger ägg....) så det blir varm och fuktigt och de kan äta ostört hela dagarna där. Kålrabbi är en favorit. Och Grönkål. Men visst lät de sig smaka på fänkålsplantorna också. Och salladen, och de har ätit upp massor av bönplantor.

Det som stör mig mest är att jag var och strödde ut gräsklipp ovanpå täckodlingen som jag experimenterar med asp-flis på. Alltså va-f*n tänkte jag med? Ingenting givetvis, min hjärna satt fast i forskningen som vanligt... Nu då jag var och grävde bort gräset hittade jag sniglar under flisen som var i storlek av en tumme, svartvita var de. Vet inte om de är en större variant av ängsniglarna, för de fanns det också av. Hittade inget då jag googlade dessa. Har inga bilder heller för jag är så förkrossad över förstörelsen just nu att jag inte ens kommit på tanken att dokumentera med bildbevis.

Jag som varit så lycklig över att vi inte har äckelpäckel mördarsniglar som de har på Åland. Snäcksniglarna har jag kunna leva med och plocka bort lite åt gången av. Men dessa små jäklar, alltså nääeeej! De äter allt och de äter snabbt. Inget för en halvstressad småbarnsmamma som har hjärnan instoppad i forskningsprojekt och matlagning hela tiden.... Hinner inte med.

Nu är jag ju rädd att sniglarna är här för att stanna. Jagblir knappast av med dem så lätt när de nu tagit över. Plötsligt känns det som om kålmalen inte var så värst farlig...den försvinner ju om man bara låter bli att odla kål... men dessa sniglar!! Vik hädan! Ni är inte välkomna hos oss!

22.6.16

Idésprutan spacear ut.

Det är mycket nu. Igen. Suck.

Tänk igår satt jag och talade i telefon med en vän och partner-in-ideas om hur tufft det är att balansera rätt. Det går så himla lätt att trilla dit. Att ta på sig för mycket, att känna att man har något att ge och bara dyka in i nya intressanta grejer, om och om igen. Men tiden räcker ju inte till. Och inte orken heller.

Medan vi talade kom det in ett mess på messenger från en annan idésprutare/förverkligare och ett email från en tredje. Alla, precis alla, talade samma språk: vi måste hitta tillbaka till lugnet, denna hektiska livsstil funkar inte, naturen, vännerna, livet - allt det där måste vi hinna med också.

Det är farligt att vara idéspruta och idéförverkligare. Det kan bränna till riktigt ordentligt. Det gäller att se upp och sätta gränser gentemot sig själv. För även idésprutare behöver ladda batterier.

Hos oss har vi den här sommaren en trotsande två-åring. Hon är ju bara så himla charmig med sitt underbara leende och sina guldlockar men ack så lik sin mor hon är då det gäller att bestämma själv och att gå sin egen väg. Det blir en del kraschar där. Som tur har vi genomlevt detta redan två gånger och vi vet att det är övergående. De två andra charmtrollen har ju också haft sina strider men se hur de artat sig med tiden. Men just nu då jag känner att jag behöver tagga ner vet jag inte riktigt hur jag ska orka med trotset. På något sätt hoppas jag att det löser sig bara jag själv kommer ur ekorrhjulet nu. För jag tror ju faktiskt att trots inte kommer ensamt. Istället är det en trogen vän med vuxenstressen. En indikator. En röd flagga. Orkar man inte med sina egna barn så är det ju något som inte funkar som det ska. Och det är inte barnen, det är ett som är säkert. Så bara att ta spegeln i vacker hand och titta på sanningen i vitögat...


Jag loggar ut snart.  Släpper taget om cyberspacet. Spacear ut. Helt ut. Ingen facebook, ingen email, ingenting som är uppkopplat. Ska bara iväg på en konferens först. Och fixa lite annat viktigt före det...och...och.. och... ja ni vet. Men snart. Lovar.

2.6.16

Företagande som flyter med livets cirklar

Jag vaknade i morse med känslan av en tvångströja hårt snärjd runt min kropp. Det är de senaste dagarnas händelser och möten som fått mig att tänka in nya termer. Med så mycket fokus på marknadsföring och försäljning de senaste dagarna har jag hamnat i en deadlock position. Jag skrev redan om hur jag tycker att det är synd att vår kreativitet ska paketeras in i välfungerande säljbara koncept som kan ge oss ett framgångsrikt företag.

Varför har jag så svårt att acceptera det mest självklara som finns? Flera forskningscentra satsar hårt på att ta fram modeller för hur man ska lyckas nå ut. Hur ska du bli en framgångsrik företagare? Det är en het potatis i dagens värld då lyckan tycks vara gömd i enmansföretagarens backficka. Vill du förverkliga dig själv? Bli företagare. Det är där du kommer att hitta vägen till framgång.

Men då kreativitet och resan genom livet handlar om så mycket mer än så. Lycka går inte att definiera genom en säljspitch. Eller en företagardröm. Lycka och liv är nära sammankopplade och livet i sig går inte att kommersialisera.


Liv ska levas. Det ska cirkulera. Liv är sammanflätade i nätverka av andra livsformer, av livgivande krafter som vatten, luft och materia. Liv kan inte paketeras i fina säljbara produkter. Liv ska levas i cirklar. Det är där kreativiteten föds. Men ändå insisterar vi att vi kan och att vi måste paketera in oss själva i försäljningsstrategier och målgrupper, tänka ur kundens perspektiv för kunden är kung. Liv funkar inte så. Liv flyter samman, inte genom enträgna och arbetsamma försök att uppnå framgång utan genom flytet, livets flyt. Jag vill vara kung över mitt eget liv. På något sätt tycker jag att andra (även kunder) kan se värde i att jag vill ha det så - om det jag gör ger även dem värde så borde de väl rimligtvis vara riktigt nöjda med att låta mig själv vara kung över mig själv? Eller?

Jag kan inte tänka mig ett liv med strategiska målgrupper, strategier och välutvalda nyckelord på en blogg som gör min kreativitet och mitt liv till en försäljningsbar produkt. Det funkar inte så i min värld. Det är flytet som för mig framåt och bakåt i livet. Att jag har en blogg handlar om att ge flytet en chans att frodas.

Jag tänker att företagande kanske eventuellt kan vara en bra grej. Jag är ju trotsallt på en handelhögskola så det måste jag väl ändå våga tro på. Men det finns många olika sätt att ta sig an företagandet. Jag tror på företagande som flyter med livet strömmar, inte emot. Och enda sättat att det fungerar är att företagsidén passar in i livets cirklar.

Hur vet man att det passar in i livets cirklar? För att företagandet i sig är en del av livets vävnad, sammanlänkad med individer och platser, var och herre/kvinna över sin täppa men tillsammans en levande välfungerande helhet. Flytet handlar om att söka efter ömsesidighet och samarbete över gränserna framom konkurrens och gränsdragningar. Det gäller att hitta den där ådran av flyt, helt enkelt. Så enkelt är det! Och ack så svårt ändå....

31.5.16

Företagande kvinnor som vill något mer och om gåvans makt

Av någon konstig anledning har jag kommit att bli del av nätverk av kvinnliga startup-företag här i trakten. Igår var jag med på  en träff igen, senast vi sågs var det minus 20 där ute, igår minst 40 grader varmare. Det är spännande att få ta del av våra träffar och se vad kvinnorna lyckats åstadkomma sedan vi senast såg. Det är mycket drive i mina medsystrar. De har en glöd inom sig och vill något mer av livet än bara stämpla sig igenom ett 8-4-jobb. Det är fascinerande och jag kommer obönhörligen att tänka på forskarkollegan Ingrid Bieses doktorsavhandling om kvinnor som optar ut ur en vanlig karriär och väljer medvetet en annorlunda resa genom livet. Mina medsystrar personifierar det Ingrid brukar skriva om på sin blogg i mångt och mycket.

På samma gång har jag det svårt att hitta mitt eget förhållningssätt till den värld som mina medsystrar kämpar om att få ett fotfäste i. Företagarvärlden. För jag kan tycka att det där att vilja något mer än 9-5-femjobb (eller 8-4-jobb för den morgonpigga) inte borde begränsas av lönsamhetskalkyler och en evig jakt på nya kunder. Det borde inte handla om bokföring och webdesign, pensionsförsäkringar och momsförpliktelser. Det kan vara att jag sitter på en knepig sits då jag säger det här, mitt huvudämne är trots allt beläget inom marknadsföring på en Handelshögskola och då borde jag vara den första som ser skönheten i lönsamma företag.

Tolka mig inte fel nu, i den samhällsstruktur vi lever i idag är detta en nödvändighet. Utan lönsamhet, eller åtminstone utan att täcka dina rörliga kostnader finns det ingen som helst logisk eller rationell orsak för dig att fortsätta sysselsätta dig som företagare. Utan lönsamhet bränner du bara någon annans pengar och din egen värdefulla tid. Lönsamhet är A och O för ett företag. Men min fråga är om vårt behov av att vilja något mer begränsas av företagens grundläggande behov att skapa en vinst. Kan allt vi* vill göra och som vi tycker att är värdefullt faktiskt skrivas om i form av företagsplaner och lönsamhetskalkyler?

Det där 'vill-något-mer' är väl ett tecken på att någonting skaver i själen, lite som mina feldesignade jeans. Vi är inte nöjda. Vi vill mer än att bara stämpla in och ut i någon annans löneregister. Vi söker vår egen frihet och kreativitet men båda begränsas av strukturer som inte är gynnsamma för en småföretagare, än mindre kvinnlig sådan. Vi är mer än dessa fyrkantiga begränsningar som rollen som företagare ger oss.


Hur uppnår man frihet och kreativitet i en fyrkantig värld? Svårt. Väldans svårt. Men kanske ett första steg är just det vi gjorde igår: byggde nätverk med utrymme för reflektion. Där olika världar möts föds nya storyn, nya tankar och nya idéer.

Själv blir jag allt mer övertygad om att kreativitetens frihet finns gömd i gåvans makt. Gåvans makt, enligt ursprungsbefolkningars världssyn (Kuokkanen 2008) handlar om att se sin egen värld som ett nätverk av ömsesidigt beroende relationer. Livet i sig är ett nätverk av relationer som är ömsesidigt beroende av varann. Vår kreativitet får den frihet den behöver när vi kan stöda varandra i våra olikheter. En är bra på webdesign, en annan har koll på bokföring och en tredje vet hur olika sorter försäljningskanaler fungerar. Trots sin fyrkantighet har vårt nätverk en inneboende styrka som ger oss den frihet vi behöver för att vara kreativa. Om vi bara förstår att utnyttja den styrkan. Gör vi det, kära medsystrar? Förstår vi oss på gåvans makt?



*Nu använder jag 'vi' här i syftet att ansluta mig till mina medsystrars kamp om frihet, min egen jakt på lönsamhet och kunder har lyckligtvis tillsvidare inte varit en livsnödvändigheten, medan jag kunnat författa forskningsplaner som levererat finansiering för vetenskaplig forskning. Jag säger tillsvidare för  dagens universitetsvärld ger mig inga garantier om att detta är ett tillstånd som varar för evigt.

Ref:
Kuokkanen, Rauna (2008) Reshaping the University: Responsibility, Indigenous Epist4emes, and the Logic of the Gift.  Vancouver and Toronto: UBC Press, 222 pages.