29.7.14

Vem skulle ha trott...

...att jag 20 år senare befinner mig på ett nedgånget men välfungerande nöjesfält tillsammans med familj och svärföräldrar från andra sidan jordklotet. Konstigt hur litet stället känns nu, och folktomt. Har folk tappat intresset för nöjesparker? Eller var det helt enkelt bättre förr? Känns passé på något sätt. Men ändå så himla skönt att låta vikingaskeppet ge lite fjärilar i magen, eller stockbanan ge en avsvalkande vattenstänk, eller känna den mjuka sommarluften smeka min kropp i tivolikarusellen. Nej, nöjesparker kan visst fylla en med tillfälligt lyckorus.

Ha det gott!

28.7.14

Förlossningar

Den här tiden varje år blir jag smått sentimental. Det är nu bara några minuter kvar tills jag förvandlades till morsa. Skrek som en stucken gris, det gjorde jag exakt just nu för sju år sen. Men ut kom hon. Och imorgon får hon ett eget litet krypin. Stora damen. Den här gången är det pappsen (och morfar, tack, tack!) som stått för (hus-)förlossningen : skruvat, målat, spikat enda tills nu. Jag plockade bara ihop lite oanvända grejer och inredde stugan ikväll. Behövde inte ens sy gardiner, hade lyckats köpa två par gardiner som gjorda för den här stugan. Tillfredställelsen är stor då man får ge barnen deras gamla leksaker till dem på nytt och de blir glada en gång till!

23.7.14

Gläds åt det jag har

Denna tavla fick jag i present då jag blev student av min mammas faster. Den har varit inpackade i kartong sedan dess. Min gammelfaster lever inte längre, men hennes broderi gör det. Nu på paradplats i gästrummet väntar den och vi med den på besök från vårt andra hemland. Just nu gläds jag mycket åt det jag har. Underbart!

17.7.14

Stubbar och blåbär

Tycker egentligen att den här notisen borde vara förstasidastoff. Orsaken till att världen ser ut som den gör och att vi för tillfället lever endast i skenet av demokrati har mycket att göra med dessa få ord som notisen tillåter. Men jag tänker inte hetsa upp mig utan avnjuter istället den nyss bakta blåbärspajen. Här varsågod, receptet:

Blåbärspaj:

2 små bananer
4-5 dl mandelmjölk
1-2 ägg

5 dl blåbär
ett hackat   äppel

2 dl gf havregryn
1-2 msk honung
4 msk kokosolja
kanel

Rör ihop smeten i beredare, bred ut i paj. släng på blåbär och äppel. rör ihop toppingen och bred ovanpå. I ugn, 200 grader, 20 - 30 minuter.

Verkligheten är inte allt

Oj så intressanta saker man kan läsa och höra ibland. Ibland låter det som om allt man inmundigar  är på något sätt synkroniserat. Igår läste jag en väldigt intressant text som handlade om illusionen i vår tankar (minds).

"People that are going through an awakening are often confronted with the ”fact” that the mind is creating an illusion of the world. An illusion run by the ego that stops us from seeing the divinity in our selves and others. This illusion, the veil, creates an image of reality as an experience of suffering. We suffer because we do not see life for what it is – a divine experience. Instead we get lost in the idea of things just happening to us, making us suffer in all kinds of ways, like conflicts, diseases, accidents etc. By not seeing the bigger picture we get caught in this idea of us being victims of all sorts of tragedies, and only by seeing through the veil that separate us from ”the real reality”, we can start living as divine beings."

...
"By holding on to the idea of our imperfection, we stay imperfect. We kling on to the thought of us having to do all kinds of spiritual practices and mind-controling activities to see through that veil.  In fact, there is no veil! In this very moment, you have all it takes. What you see is what you get. You are the divine spark in all your imperfection."

Läste sedan ett annat inlägg av samma bloggare om hur man inte skall förtränga rädsla. Pga rädsla vågar vi inte alltid bejaka kärleken, den som fyller oss med liv och glädje utan rädslan för att förlorat något eller någon som vi har kärt håller oss tillbaka. Istället för att låta rädslan ta över borde vi kunna erkänna att rädslan existerar. Det existerar alltid en motpol till det goda.


Fear is not a flaw, but a human shadow of the universal force of love. Give it the attention it is asking of you. Acknowledge it. Deal with it knowing that it is showing you something of value, because it is showing you love. Are you afraid of sickness or of having an accident? Acknowledge the love for your body. Are you afraid of being lonely? Acknowledge the love for the people around you. Are you afraid of extremist parties taking over your country? Acknowledge the love for freedom and justice. Are you afraid of losing your job, your money, your belongings? Acknowledge the love for the life you created for yourself.

Så idag lyssnar jag på dagens sommarpratare, Mari Koli, i radio vega. Och vad säger hon i slutklämmen, efter att ha berättat att hennes pappa och bror begått självmord? Jo hon säger att den förlamade insikt att hon när som helst kan förlora någon hon älskar, att hon aldrig kommer att kunna rationalisera eller bli kvitt den rädslan, så för att inte låta den underkuva henne har hon valt att acceptera den, den där skuggan av rädsla som följer den med henne vart än hon går."Där står den bredvid mig, följer med mig vart än jag går, men det är där dess kraft stannar. Den kan inte ta livet av mina kära, den är trots allt endast en känsla... en känsla, en rädsla, inget mer. Men den har också gett mig mycket, skuggan." Sedan berättar hon att den lärt henne uppskatta sina nära, sina barn, sin man, men framförallt vardagen - kärleken till vardagen är vad som gör henne till en lycklig människa.

Något sa klick inne i mig. Just precis så är det! Jag blev en gång lamslagen av skräck och rädsla, man kan tycka helt utan orsak efter att ha lyssnat på Mari Kolis berättelse. Men alla har vi våra subjektiva upplevelser som lämnar spår i oss. När den moderna världen föll platt fall rakt framför ögat på mig blev jag vettskrämd. Min verklighet hade gått förlorad, slutet var nära, maya-indianerna tycktes trots allt ha haft rätt.... Så kändes det. En ganska lång tid måste jag erkänna. Men sedan kravlade jag mig upp och insåg att världen trots allt fortfarande är kvar här på jorden och jag med den, fåglarna kvittrar, blommorna blommar, barnen växer och min mans skägg blir lite större för varje år som går. Om det nu var så att mayorna faktiskt räknat ut jordens undergång och den inte gick under just då, ja då är vi ju här på övertid nu. Och jag tänker banne mig njuta av den! Vi är ännu här och vi har ju det så sjutusans bra! Hur kan man låta bli att inte vara lycklig just i det ögonblicket? Och det är ögonblicken jag lever för numera. Jag lever i dem, i deras hela intensitet. Jag lever i ögonblicket av att se äldsta dotterna springa ner för en solglimmande backe, ner till vännen hon har här, med håret glimmande i kvällsolen som sipprar igenom björkarna längs med grusvägen. Det ögonblicket är vackert. Eller ögonblicket när den andra dotterna vaknar och ger mig ett leende som får våra två själar att mötas, vilken underbar känsla! Eller när sonen kramar om mig och säger så fina saker att jag bara kippar efter andan. Eller ögonblicket där ögonblickar möts, min mans och mina ögonblickar, precis som den där stunden ute på min balkong på 17:de våningen med utsikt över Santiagos ljus och skuggan av de somriga Anderna, den chilenska sommaren 2002. Tänk vilken lycka att få leva i alla dessa ögonblick. Tänk att trots all den skräck för hemskheter som finns där ute så är vi ändå här just nu och njuter av varann.

Det är då jag kan känna den där "divinityn" som beskrivs ovan, jag är en del av helheten, vi är alla en del av helheten, det jag ser är det jag får, ser jag grymheter får jag grymheter, ser jag skönheten i livet så får en enormt stor dos av lycka och kärlek, och jag bejakar den. Jag tar stunden för vad den är och slutar oroa mig för framtiden. Som min man alltid påminner mig om i dryga stunder att en av våra kompisar sa åt oss en gång i Chile (10 år sedan nu) så är det ju så att "todo se arregla", allt ordnar sig. På ett eller annat sätt ordnar sig allt till slut. Jag låter rädslan vila medan jag njuter av kärleken till allt det vackra runtomkring.


Jag avslutar med en bild som jag tog på Strömsö redan för ett år sedan. Texten är fortfarande kvar, jag kollade in den i går. Och det är en av de bästa väggtexter som jag någonsin skådat.


... nej verkligen inte. Guschelov för det!

Ha det gott!

15.7.14

Som på Strömsö

Det finns nuförtiden ett uttryck på finska att saker går som på Strömsö, dvs att man lyckas med något. Uttrycket kommee från tv-programmet med namnet Strömsö, där tv-värdarna pysslar en massa hantverk, mat, byggnader, odlingar just precis på Strömsö, en gammal sommarvilla från 1800-talet i utkanten av stan.

Nu är det så att Strömsö för mig inte i första hand handlar om något mysigt finlandssvenskt tv-program utan om en hel massa andra minnen från barndomen: soppåsetävlingar på den stora gräsplanen, simning i kallt (men rent) vatten, och det sista minnet jag har av stället: en mycket regnig och våt skolavslutning. Nu får jag möjlighet att uppdatera mina minnen då de äldre barnen deltar i en tio-dagar lång simskola (mest lek på torra land). Idag gick det inte riktigt som på Strömsö på Strömsö. Mitt i somaliland började det åska och regna. Barnen fick leka under tak på den vid det här laget mycket kända terassen. Blå var deras läppar efter att just varit i plurret ( uråskur simskola, inte för frysilortar).

Nåja, det var en parentes, för egentligen ville jag berätta att medan ungarna simmade roade jag mig med att titta på tv-teamets lokaliteter och framförallt odlingar (nej, blev ingen träning idag heller). Så prydligt allt var! Och så väl alla växter såg ut att må. Inte som mina söndertuggade kålblad, eller svarta bönblommor. Nej här gick det verkligen som på Strömsö. Inte ett skadedjur i siktet! Min trädgårdsbok säger att skadedjur endast attackerar trädgårdar där förhållandena inte är optimala, lite som försvagat immunförsvar hos människan. På Strömsö verkar allt stå rätt till (förutom den halvfärdiga bastun då, ett misslyckat projekt i juni då de försökte bygga en bastu from scratch på 6h) . Kolla in bilderna nedan, fint inte sant? Personligen skulle jag inte odla i gamla bil- eller traktordäck, skulle bli alldeles för hysterisk över tanken på alla läckande gifter, men erkänner att det ser fint ut. Åtminstone på Strömsö.

14.7.14

Dagens saldo

Känns som om den här dagen flög förbi. Vill anteckna vad som hände så jag själv fattar att saker faktiskt blev utförda mellan allt såsande. Mycket såsande just nu, huvudet känns om en enda såsmaskin faktiskt. Undrar när jag ska vakna en morgon och kunna känna att såsandet är en fas som hör till det förflutna. Kommer det att någonsin hända? Nåväl man kan göra saker också såsandes...

1. Frukost: gröt med färska bär...fick tjata för att barnen skulle äta sina portioner.

2. Pannkaka i ugnsform för att använda upp det sista av veckans mjölk. Tar inga risker när rötmånad närmar sig. Dessutom behöver kidsen mellanmål till sin simskola som började idag.

3. Baby vaknar och ler. Dagens absoluta höjdpunkt. Det där skrattet som kommer enda från magmusklerna. Oslagbart. Därefter följer kackandet, blöjbyte, påklädning (av baby, själv och övriga ungar ännu i PJ).

4.Slänger återstående mjölk i kastrull för att bli till jogurt, trycker på tvättmaskinen för att tvätta tvätt som blev på hälft igår. Kollar tvätten som är på tork i bastun. Mjölken passerar magiska.80 gradersträcket och kokar över. Samlar trots det ihop sju jogurtburkar och låter mjölken svalna för att åka in i maskin.

5. Förflyttar mig utomhus för att hänga upp tvätten trots överhängande risk för regn. Hänger upp och kommer på att grönsakslandet borde rensas och täckas med torrt gräs innan regnvädret slår till. Börjar rensa. En unge vill plocka jordgubbar. Fram med korgen och på samma gång hämta ut missnöjd baby som får sitta i bilstol medan mor sjunger Inse vimse och rensar ogräs.

5. Föräldrarna anländer med 10 kg jordgubbar och det börjar regna. Får hjälp med att plocka ner den nyssupphängda tvätten.

6. Lunch och matsäckförberedelser. Samt simskolepackning. Allt med babygråt som underhållning i bakgrunden. Matpaus för baby innan barnen får sin lunch.

7. Vi kommer oss iväg. Jag i väldigt omatchande länkkläder med hopp om att kunna ta en runda medan ungarna simmar. Fail, min närvaro behövs första dagen. Istället för att få jobba upp svetten springandes med vagn får jag sitta och bli klibbig under en klibbig al, djupt försjunken i småprat med en annan simskolemamma (hej, kan vara inlaw om knappt 20 år, meet the inlaws, he.).

8. Vi kommer oss hem just innan det börjar ösregna (och åska). Dagens bedrift: får ungarna att duscha sig själva och hänga upp sina simkläder. Därefter allmänt trötthetskrik innan de flyr till grannen (love my neighbor!, lär dem finska dessutom). Somnar ammandes på soffan.

9. Föräldrarna anländer för andra gången. Jag tar chansen och flyr fältet till butiken. Dagens lugna stund.

10. Väl hemma är tutten (nappen) försvunnen. Fixar gårdagens frysta jordgubbar och en köttsoppa from scratch och underhålls av babygråt. Snabbamning. Fixar snabbmiddag på stekt potatis och rökt sik (soppan är för kommande dagar).
Skickar iväg familjens tre män på tuttuppköp.

11. Middag, buu--klubb,  10 kg jordgubbsrensning.

12. kvällsrutiner, ungar i säng (efter sedvanligt såsande). Soffan!!! Det är nu man egentligen ska varva ner med joga/meditation, men jag får se på ett program om döden på tv. Sköter på samma gång obesvarade emails från de senaste dagarna. Ännu kvarstår disken i köket,.komposten, koll på vad ösregnet ställt till med i mina grödor (pionerna ligger slaka...). Ja och en dusch, helst kall sådan.

Dagen kan summeras i ett ord:,Såsikvadrat.

Men imorgon kan vi glädja oss åt både pannkaka OCH köttsoppa färdiga i kylskåpet. Ja och 20 kg frysta gubbar. Party!

Ha det gott.

13.7.14

Den tiden på året

Så var det dags igen att samla ihop vinterns vitamin/sötmaförråd. När vi bunkrar upp med lokala bär behöver vi mindre långväga dyra vinterfrukter. Först ut idag, dryga litern av egna blåbär. Det ser inte lovande ut för de bären i år, frosten tog en del av plantorna i vintras och.det konstiga vädret har inte varit gynnsamt för dessa bär. Men jissus så härligt det är att plocka bär och lyssna på havets brus.  Snacka antistressterapi alltså!

På vägen hem svängde vi in via jordgubbsodlaren i Vassor. Där stod 10 kg färdigt plockade obesprutade gubbar och väntade på oss. Imorgon får vi en leverans till. Det gäller nämligen att vara snabb nu, gubbarna har klarar vädret bra men den här hettan gör att säsongen är snabbt förbi. Dessutom kan ett ösregn nu ställa till det.

Våra egna gubbar ligger och mognar sakta maj under täckväv, något jag tog till i min desperation då trastarma alltid hann före oss till landets röda bär.

Dagens sorg har att göra med skadedjuren som attackerat min bönor, alla kålsorter, och nu även några tomatplantor. Vet inte om det är samma kryp på dem alla men för sjutton, hur blir jag av med dem? vinägervatten  fungerar tydligen inte. Kanske läge att kolla i någon bok...

Men titta på bären, en fröjd för ögat, inte sant?

7.7.14

Okej, nu är det slut på slösurfandet

Jag kommer att börja ha min telefon avstängd från och med nu. Och jag kommer att ha datorn uppkopplad via kabel.

Det här är ett ämne som gör mig väldigt ont. Och jag har blundat just precis därför. Men jag har ett spädbarn. Jag måste sluta använda min telefon till annat än det nödvändiga: telefonsamtal.

Tyvärr hinner jag inte ofta in på internet via datorn. Så det här kommer att innebära att jag är mycket mindre nåbar från och med nu. Men so be it.

Se:
http://arenan.yle.fi/tv/2145669
http://www.skolvarlden.se/artiklar/tradlos-teknik-skadar-barnen

6.7.14

Bakläxa

Okej, so far so good.

Jag har kommit ganska långt i review processen med en av mina artiklar. Mina reviewers har helhjärtat accepterat mitt manuskript. Nu återstår bara att övertala editorn. Han då igen, som inte alls är insatt i ämnet, tycker att mina argument inte är tillräckligt skarpa. Vi hade en skype-session här om dagen där han ställde mig mot väggen vad är det jag egentligen skriver om, vad vill jag säga? Mind you, detta skedde 20 minuter efter de äldra barnens violin/trumlektioner, där jag kört i raserfart hemåt med en tom bensintank och ett spädbarn som i vilket ögonblick som helst kunde vakna och kräva sitt bröst. Jag kände hur hela jag bara gick upp i rök, poff sa det. Inte har jag ju en ANING om vad det är jag vill säga, och dessutom hade han ju just hittat min achilles hel, dvs att jag själv HELA TIDEN tvivlat på om det jag skrev i teorin och senare analyserade i empirin hade något överhuvudtaget gemensamt. Busted. Jag lyckades väl få ur mig några ord om att detta är något jag måste få tid på mig för att förklara och att jag återkommer per mail om några dagar.

Senare berättar handledarn att skype-sessionen antagligen kommit till för att just testa hur klar jag var i min argumentation, dvs om jag alls var värdig att få publicera i denna högt ansedda journal. Gapskratt från min sida. Det stod FAILED över hela pannan på mig. Efter några nätters god nattsömn hade jag ändå tagit mig samman och kunde skicka en förklaring på ca 3-4 meningar om vad artikeln handlade om. Editorn var med på noterna, tyckte det lät vettigt. Nu är de äldre barnen utlokaliserade för att ge mig skrivar ro i några dagar och den yngsta har vi fått i säng ovanligt tidigt efter ett intensivt veckoslut som hejarklack på fotbollskuppen i stan. Så nu är det dags att ta itu med bakläxan då: skriva om hela härligheten så att även editorn fattar det som tydligen var fullständigt solklart för mina reviewers.

Efter att ha slumrat till vid nattamningen för en stund sedan vaknade jag med en enda tanke i huvudet: våga skriva, våga skriva utgående från den egna sanningen. Våga, våga, våga. För min största skräck är ju faktiskt att om jag skriver tillräckligt klart så är det också lättare att sticka hål på hela ballongen. Poff. Dit for det.


Jag biter ihop, sätter mig i trans och hoppas att klarheten, styrkan och modet ska infinna sig.

Återkommer.


5.7.14

Snacka om blindhet

Jissus. 60% anser att Finlands ekonomi är på väg åt fel håll. Och sedan totalfokus på konsumtion, tillväxt, och företagande a la 60-talet.

Det här är orsaken till att medierapporteringen blir bristfällig. Bredda antalet 'experter' som intervjuas! För bland de där som inte anser att ekonomin är på rätt väg finns antagligen en hel del som inte tycker att mer konsumtion är lösningen, tvärtom, att vägen mot rätt håll handlar om något annat. Speciellt tror jag inte att många vill tillbaka till 60-talet.

2.7.14

Förvandlingen

Jag är nu tillräckligt balanserad för att kunna publicera texter som jag aldrig tidigare vågat publicera. Här en som jag skrev den 20.3.2013. Ödets ironi: exakt ett år senare satt jag med en nyfödd baby i min famn och lät oxytocinet brusa genom kropp och själ, lyckan var totalt och vad som hände utanför min och hennes bubbla var fullständigt egalt. Så kan jag känna fortfarande. Men det är värdefullt att låta även dessa småbrutala texter komma ut. För faktum kvarstår, verklighetens baksida kan göra en galen om man inte hittar balansen i livet. Varsågoda:

Jag vet inte vad jag tycker att är värst. Att inte veta vad jag håller på med in i sista detaljen, att inte veta exakt hur teorierna ska sammankopplas med mitt material, eller att bli tvungen att konfronteras med det moderna samhällets svarta baksida som så brutalt går att bevittna i de berättelser jag just nu sitter och renskriver.

Nej, värst är nog att moderna samhället gång på gång  lyckas dölja den barlast den går och bär på. Värst är att öppna dagstidningen på lunch och se hur texterna där totalt ignorerar den andra verkligheten. Värst är att känna sig totalt värdelös för att man inte längre ser världen genom de gamla linserna. Värst är att känna sina egna begränsningar och känna hur strukturerna trycker ner en i skorna. Värst är att veta det man vet utan att riktigt veta vad man vet, eller vad man ska göra med det man vet.

Nej vet ni, ibland blir min egen verklighet mer grotesk än den verklighet som jag fått ta del av på andra sidan världen. För i min egen verklighet känner jag mig ensam om insikterna, på andra sidan världen är de inte ensamma. De jobbar för en bättre värld, och de gör det i en gemenskap. De har ett gemensamt mål som de jobbar mot, antingen genom att konfrontera eller att konstruera något nytt och lovande.

Jag har varken ett mål eller någon att dela det med. Jag har bara en känsla av att allt inte är som det borde vara. Jag har bara en känsla av att jag står där bredvid och tittar på hur mina barn sakta mak blir förgiftade av de gifter som den industrialiserade världen har lyckats producera under de senaste 50+ åren. Jag har bara en känsla av att all den här högutbildningshysterin snart slår tillbaka och vi kommer att stå där som handfallna utan en aning om hur vi kan överleva utan ett välbetalt jobb. Då skrattar moderna samhällets baksida oss rakt upp i ansiktet.

Men det får jag egentligen inte säga, för då orkar nog ingen lyssna på mig mer.

Det är då jag inser den egentliga innebörden i Kafkas bok Förvandlingen. Jag är den där spindeln på väggen. Förvandligen är fullbordad.


Men istället för att förbli en spindel tar jag ett djupt andetag och visualiserar ett par fjärilvingar på min rygg. Och jag flyger, jag flyger bort från strukturerna, från ignoransen, från rädslan. Jag flyger rakt in i famnen på det vackra, blomstrande, och underbara. För vad blir det av det här livet om man går omkring och känner sig som en rädd spindel hela tiden? Ska jag förgifta mig själv och min omgivning med svarta tankar som är mycket farligare än alla de tungmetaller och miljögifter som finns döljda i barnens leksaker? Nej det ska jag ju inte. Jag vill ju leva. Och jag vill leva ett lyckligt liv. Så då bestämmer jag mig för att göra det, tar en kopp grönt te och känner hur energin kommer flödande.

1.7.14

Kött och dess föda

I dagens lokaltidning finns en lång insändare om hur bra det inhemska köttet är. Men jag frågar mig, varför nämns inte sojan? Varför ska så stor odlingsareal i Finland går till spannmålsodling? Varför ser man inte djur ute på bete i vårt land? Var gömmer sig kossorna? Och ja, hur mycket soja finns det i djurfodret i Finland idag? Hur mycket av det är gmo?