28.9.14

Söndagsrecepten

Egentligen skulle jag vilja skriva om gårdagens fina resa (om dock något svajig) över till Västerbotten. Tankarna snurrade på högvarv ännu i morse efter all inspiration från intressanta diskussioner med gelikar och besök på den näst sista Bonden marknad i Umeå, samt ett besök till den nyuppstartade eko/självplocksodlingen Älvåkern. Men vill ni sätta tiden på att dokumentera dagens kockplock i köket istället.

Vi börjar med frukosten. Eftersom jag bestämt mig för att igen bli lite striktare och inte häva i mig alltför mycket av det förkastliga glutenfria brödet så testade jag idag en "mysliblandning" (egentligen fixade jag den för båtresan igår, men där fanns ju ett GF-bröd åt mig så sköt upp mina planer på att bli Glutenfritt-fri med en dag). Blandningen innehöll 3 msk chia frön, 1 msk sesam, 1 msk solrosfrån, 2 msk gojibär, 0,5 msk rönnbärspulver och 0,5 msk nyponpulver. Lite smaklöst, men fyllar sin funktion: man blir mätt. Ska vidareutveckla konceptet lite i framtiden. Sorry, ingen bild, tänkte inte på det så tidigt på morgonen.

Lunchen: 



Vred ihop en lokalmatslasagne a la saison. Dvs använde squash som jag inhandlat på Älvtorget förra veckan,. Stor är den, har jobbat på att äta upp den i flera omgångar nu och ännu finns det bitar kvar. Hade ett paket lammfärs från torsdagens REKO och det var dags att ta itu med den innan den blev gammal. Ville också testa hur det fungerar att göra en "tomatsås" med pumpa (även den från Älvtorget)  istället för en burk tomatkross. Tänkte att pumpa plus tomatpuré möjligtvis kunde framkalla en smak av tomatsås blandad med vitsås. Där tänkte jag rätt. Utan osten, som jag använde på toppen, skulle denna lasagne ha varit både gluten och mjölkfri. Vitlöken (förutom olivoljan och saltet) var väl det enda som kom långtifrån, mammas kolonilott i Mariehamn. Ja och egen oregano hade jag viss också.



Lasagne a la mi

ca 300 g squash (skuren i 0,5 cm skivor på tvären eller längden)
olivolja
500 g lammfärs
1 lök
500 g pumpa
3 msk tomatpuré
3 vitlöksklyftor
salt
oregano
(ost, tror att det går lika bra utan)

Fräs squashbitarna på båda sidorna i olivolja. Fräs lök. Stek köttet och tillsätt löken. Koka pumpan i små bitar, häll bort vattnet men låt det som rinner av senare bli kvar, mixa detta till en puré tillsammans med nerpressade vitlöksklyftor, tomatpuré, salt och oregano. Placera ett lager squash på botten av formen. Täck med kött och pumparöra. Fortsätt så långt ingredienserna räcker. Hyvla ostbitar ovanpå om du anser det vara nödvändigt.

Grädda i ugn på ca 150 g värme i 30 minuter.

Sallad (fick receptet hos Kodials i fredags, men har stött på det tidigare inom Ayurveda):
1 rödbeta
1 gulbeta
1 polkabeta
1 halv citron
olivolja

Riv röda och gula betan. Skiva polkan (man kan väl riva den också men då förlorar den ju sitt vackra utseende). Lägg upp och pressa ner citron, och lite olivolja.

Här är lunchen idag. Lillans smakportion blev en blandning av pumpa och kokade lammfärsbullar. Hon har inte tillsvidare varit så pigg på kött. Idag skyller jag det på vattkoppor (i mun).





Pannkaka med kokos och äppel

Glömde fram mjölkkannan då jag gick ut för att beskära körsbärsträd och andra träd på eftermiddagen. Det vara bara att vrida ihop en pannkaka av den mjölken sen när jag kom in ca 2h senare. Tar inga risker med vår mjölk.

Här var det verkligen "vrida" som var nyckelordet. Ingen bild har jag heller för batteriet till telefonen var just slut innan barnen tog hand om pannkakan. Men ska försöka "höfta" fram receptet:

6 ägg
1 l mjölk (fetaste sorten) (går kanske att ersätta, ska testa det nästa gång - VILL dra ner på mjölken för egen del igen)
3 msk kokosflingor
3 dl bovetemjöl
pikulite salt
kokosolja
3 skalade och skivade äppel
kanel

Vispa ihop ägg, mjöl och mjölk till en jämn smet. Tillsätt kokosflingorna och salt. Olja ugnsplåten med kokosolja (eller använd bakplåtspapper). Häll upp smeten på plåten. placera ut äppelskivorna och strö över lite kanel. I ugn på 180 grade i ca 30 minuter.



Fröbröd

Äntligen har även jag hoppat på fröbrödståget. Hittade ett bra recept häromdagen och modifierade det enligt egen inspiration.

2 dl bovetemjöl
1 dl pumpafrön
1 dl sesamfrön
1 dl solrosfrön
1 dl linfrön
1 msk nässelpulver
2 tsk salt
0,5 dl olivolja
2,5 dl kokhett vatten

Blanda alla torra ingredienser först. tillsätt olivoljan och därefter vattnet. Kavla ut mellan två bakplåtspapper och ta bort det övre (silikon skulle ha varit att föredra - det fastnade tyvärr i ugnen).

Grädda i 150 grader i knappt en timme (håll koll). Låt svalna innan du bryter loss. Gott med advokado på.



27.9.14

Surt sa räven!


Sitter äntligen och kollar in Arbiskursutbud. Oj så mycket intressant de har i år. Jag klickar, klickar, och klickar... tills jag inser att mellan kl 19:00 och 20:00 är jag inte anträffbar just nu. Det är då mjölkmaskinen rullar på som bäst. Så ser jag hur beskärningskursen, nybörjarodlingen, miljövänlig odling, syrningskursen, Hermann Lindqvist, och Gerby-kören får leva ett liv utan mig i höst. Tyvärr. 

Väldigt surt. Precis lika surt som att missa Surtantens kurs i syrning imorse - för att istället delta i en teckningskurs på skolan. Men jovisst, det var bra det med. Speciellt att få följa med hur 18 barn koncentrerat ritade rönnbär i 45 minuter. Det nittonde barnet tog ett stadigt tag om rönnbären och vips var de borta. De flesta på golvet men misstänker att ett eller två slank ner. Lär komma ut hela, sa en mamma som hade erfarenhet av babyn som sväljer mynt. 

Surt var det i alla fall.

Nu ska jag i alla fall klicka hem en födelsedagspresent på Svenska Teatern och en kurs i hormonrubbningar på Arbis, för EN kurs måste ju ändå gå...ja och så Hermann, ifallomatt...Det kostar ju bara en tia.





23.9.14

Jag är kär!


Stundvis har det varit tungt. Det vet kanske ni som följt min blogg från början. Det var tufft. Jag skrev om det här:Om att sakna sitt andra jag, här: Två världar, eller egentligen fyra och här: Det modigaste jag någonsin gjort. Ändå har jag varit sparsam med mina känslor (eller ska vi kalla dem vid deras egentliga namn: panikattacker) här på bloggen. Den skulle ju fokusera på det positiva. Jag ville inte skriva alla mina värsta tankar om hur jag hade svårt i mitt nya förhållande men tror ändå att den alerta läsaren kunna läsa det mellan raderna. För det var tungt.

Men vet ni, i somras vände det. Egentligen vände det nog redan lite innan, men det tog en stund för mig att inse att det vänt. I somras märkte jag det fantastiska: jag var nyförälskad i en gammal goding. Min ungdomsförälskelse hade plötsligt slagit ut i blom: jag var och är fortfarande nykär, i min hemstad, Vasa. Tjolahopp! Vilken insikt. Här har min man hållt på med sina kärleksförklaringar sedan dag ett och jag har bara svarat med... "döööh, ser du inte de fula husen från sextio-talet, den här stan är ju så ful, så förstörd..."

Efter vår två veckor långa resa ner till södra Finland, och våra gamla kvarter, alla vännerna (som jag fortfarande saknar ofantligt mycket i vardagen),  så insåg jag någonting fundamentalt viktigt. Livet är här och nu, och det kan på riktigt inte bli mycket bättre än så här. Jag insåg att vi knappast skulle ha mer tid att träffa vännerna i Helsingfors om vi bodde där än vad vi gör nu. Däremot skulle vi bo på mindre yta, ha en himla mycket mer stressig vardag, ha mindre pengar att röra oss med, och en massa stress och press på från barnen som skulle vara influerade av en himla massa intryck som kommer från kompisar och samhället i stort. För att komma bort skulle vi antagligen resa utomlands, jag skulle stressa i kvadrat för att packa våra väskor för att sedan försöka koppla av men ändå inte lyckas utan bara jaga upp mig över hur tungt det är att resa med barn. (det stör mig fortfarande att det internationella flygfältet ligger så långt bort, men försöker komma ihåg det här när jag krisar över omöjligheten att resa bort för en kortare tid). Det var insikt nummer ett.

Under sommaren har jag kommit på mig med att istället tänka på allt det fina vi fått på köpet då min man tog emot jobbet är uppe i periferin, i stan dit jag svor att jag aldrig skulle återvända, denna fucking-åmåls liknande tonårsskräck till småstad. Plötsligt såg jag staden ur ett nytt perspektiv. Och, I hate to say this, men det som om jag plötsligt hörde min mammas röst rabbla upp allt det fina med den här staden (den där rösten som jag då ratade i tonåren, som jag tyckte var helknäpp, hon fattade ju ingenting, livet var ju där ute, där långt borta i stoooora världen). Nå vilka tankar har jag kommit på mig själv att tänka då?

Jo, den viktigaste av dem alla är att detta är en fantastiskt bra stad för allting ligger på fem minuters avstånd (med bil) eller 10 minuters avstånd (med cykel, dock svettiga 10 minutrar). Ekogrönsakshandlaren på landet: 5 minuter, Innerstan: 5 minuter, skolan: 3 minuter, dagis: 5 minuter, jobb: 5 minuter, makens jobb: 5 minuter, mjölkbonden: 5 minuter, kompisar: 1-10 minuter, apotek: 2 minuter, Siwa: 1 minut, S-market: 3 minuter, tågstation: 5 minuter, yogacentret: 5 min. Undsoweiter. Ja, och villan: 50 minuter (istället för 5h50min). Sen brukar jag träna min hjärna i att räkna hur många minutrar jag vinner varje dag på att bo här, respektive i Helsingfors, eller ibland när den sydamerikanska pulsådern börjar pumpa kör jag samma hjärnträning med Santiago som referenspunkt. Kan säga att det blir otaliga TIMMAR vi vinner på att bo här. Och det är bra, om jag nu sen bara skulle förstå att inte pressa in mer program på de där timmarna utan sätta mig i yogaställning och säga "ohm" istället ...skulle göra gott åt en överarbetad kropp.

Men det finns fler orsaker. En grej som slog mig riktigt hårt i nyllet i somras då vi hade utländska gäster här var det här med en stad som har allt, men i mini-format. Mini-Borgbacken Wasalandia, mini-Hagnäs med torget och hallen och burmeserna i hörnet av Storalångatan, mini-bibborna (men som ju allihop är hundra gånger bättre än bibborna i Helsingfors, de tävlar i samma klass som Mariehamnsbibban kan jag säga, men på två språk!). Minibiografen Gloria: visar de viktigaste filmerna, oftast barn-sådana, och mer än så har jag inte tid för. Mini-arbis; som ju har tusen gånger intressantare kurser för mig än Arbis i Hfors, med chans att rymmas med dessutom (sen när jag har tid...). Mini-teater: helt suveränt, dessutom på två språk!, Hoppas verkligen att jag ska kunna gå på Edith i höst... Mini-simstränderna, men så mycket renare vatten då antalet besökare är så mycket mindre än i Helsingfors (dessutom algfria den största delen av sommaren). Mini-sverigebåten (aka Wasa Line) och mini-Stockolm (aka Umeå), och då det gäller kryssning och shopping i Sverige så tillhör jag definitivt old school: small is beautiful, less is more, say no more. Nu missar jag säkert några mini-grejer, men ni förstår: det är fint att ha allt men i mindre format, och framförallt med färre människor runtomkring.

Vänskap. Sådan har jag gott om i Helsingfors också, för all del. Mitt hjärta värker då jag tänker på alla goda kompisar som vi inte längre kan träffa extempore. Men det finns något som heter barndomsvänner, och barndomsbekanta. Det finns något alldeles särskilt i det där att ha lärt känna kompisar i unga år, från "banski" till gymnasiet, känna deras föräldrar, veta var de vuxit upp, veta att vi har ungefär samma barndomsminnen, samma storyn om gamla lärare etc. För ett år sedan skulle jag kanske ha tyckt annorlunda men nu vill jag påstå att de här gamla vännerna får mig att slappna av, att koppla bort, att vara mig själv. Jag brukade tänka då jag kom hem till Finland (Helsingfors) att oj så skönt det är att vara hemma, jag kan automatiskt läsa vad folk menar i deras ansikten och viceversa, behöver inte anstränga mig att passa in i en främmande kultur.  Trodde jag, ja. Nej, hemma hemma är här på slätterna. Här finns inget okonstlat aller anammat. Här är jag hundraprocent mig själv, och därmed basta. Och vännerna runtomkring vet det. De vet vem jag är. Och det är inte längre ångestfyllt, utan skönt.

Sen finns det förstås en massa fler saker som jag tycker att är ganska häftigt i den här stan. Ids inte gå in på de sakerna mer nu eftersom Linn Ljung beskrev dem ganska bra igår (Varför Vasa är Finlands bästa stad) från en inflyttads perspektiv. Okej det där med metamfetamin vill jag helst inte tänka på... att sånt.

Jag har alltså gått och blivit kär. Och det är riktigt riktigt skönt. Faktiskt.




19.9.14

Svarta veckan som gått - ett axplock

1. Främlingsfientlighet i maktens korridorer
Sverige röstar in dubbelt så många rasister i riksdagen. Ingen verkar riktigt vilja befatta sig med grundorsaken till det här. Men själv undrar jag varför man inte vågar prata om att de fina nationalekonomiska siffrorna som hyllas i världsmedia kan dölja en liten, bara pikuliten, mörk baksida. Den heter utslaghet och frustration, indignation för att låna ett begrepp använt i Spanien under deras ekonomiska kris. Värre lär det bli så länge man inte pratar om det. Precis som om man ville gasa på främlingsfientligheten och inte stävja den (som man ju politiskt korrekt påstår sig försöka göra).

2. YLE samarbetsförhandlar.
Har det gått ens ett år sedan tv-linsensen konverterades till skatt? En av de goda sakerna med finsk tv och radio har alltid varit att de har varit ekonomiskt oberoende av makten i riksdagshuset. Nu är de inte det mera. Se vad som händer. Det enda överraskande är att det sker så här snabbt. Jag är så för oberoende public service. Har sett hur det annars fungerar. Fast visst, för all del, inte tror jag att YLE är helt oberoende...

3. Kärnkraft.
Varför så bråttom? Handlar det här faktiskt bara om kärnkraft. Bara tanken på kärnkraft både 250 km söder om oss och 200 km norr om oss får mig att hicka. Och bli matt. Och få ångest. Och nästan köpa fem stycken flygbiljetter till vårt andra hemland. Jordbävningarna i kärnkraftsfria Chile känns tryggare än det här. Men ändå känns det som om det här kanske inte är hela sanningen. Återgår till frågan: varför så bråttom? Är det för att Stubben ser sin chans att köra igenom det här på kort tid nu. Men det är ju inte logiskt, man brukar inte vilja ta i obekväma teman just innan val. Something stinks.... och då kommer vi till punkt nummer 4.

4. Gröna träder ut ur regeringen.
Det gör de för all del rätt i. Alla andra fiffikussar har ju flytt fältet redan De fick sin gyllene chans att ta sorti på ett elegant sätt. Men medan jag lyssnar på media analyserna tycker jag höra att det är något som man inte pratar om. Regeringspartierna är nu i minoritet. Jovisst det har vi hört mycket om i nyheterna. Men faktiskt, och ni må kalla mig konspiratör, det slog mig att det här gagnar inte bara de Gröna inför nästa val - de gagnar ju alla andra partier som blir kvar i regeringen också. Oberoende vad som händer under de närmaste 7 månaderna så kan de alltid låtsas som om det regnar, handlingsförlamade som de är när de nu är i minoritet. Är inte det en ganska bekväm situation just innan val?

5. Äpplena möglar.
Även om jag skött min del av matsvinnsveckan här hemma, ätit besk sallad till lunch och räddat nyponen från att förgås i frosten och istället bli vitaminboostar till en smakivrig baby så orkar jag inte längre ta hand om äpplena. Lika svarta som den här veckan är de. Slängde just tre ämbar ruttna äppel rakt i roskisen. Dög inte ens som kompostmat eftersom det skulle ha blivit för mycket av den sorten i vår överfulla kompost.


6. Skrivångest.
Den slog till igår, och den slog ner mig totalt. Värdelös är jag, värdelös förblir jag. Ingen framtid har jag. Inget att oroa sig över, övergående fenomen, men igår låg jag slak av tillfällig oro inför egen framtid. Tror jag koncentrerar mig på att vara hemmafru tills denna kroniska sjukdom kallad YT slår till även på mannens jobb. Aj, det gjorde den redan, hade jag nästan glömt, denna vecka i svart, men gällde inte oss... inte denna gång.

7. Mjölkigeln.
Nattamningarna har varit besvärliga denna vecka. Ytterst besvärliga. Men för att avsluta med  något positivt, glöm aldrig att den här bloggen skulle fokusera på det goda (därav namnet), så fick vi oss en förklaring till detta ikväll vid kvällsgröten: TÄNDER! Tänk att vi inte hade fattat det. Men det är lite man fattar när man omtöcknad av trötthet försöker lugna på en gallskrikande unge. Lättad är jag i alla fall, för jag hade redan mentalt börjat förbereda mig på att läsa in mig på både Wahlgrenska och Pantleyska metoder i sömnskolning, för att inte tala om sömnskolning för vuxna när väl ungen behagar att börja sova igen. Vill inte mera lida av sömnlösa nätter. Aldrig mer. Never ever. Peace and release!



16.9.14

Klar för nästa rond

Så.

NU är jag redo att skicka in den där svamliga artikeln som jag jobbat på sedan sommarlovets slut. Det känns förfärligt hemskt och skrämmande. Hela dagen har jag gått omkring och frågat mig själv varför jag utsätter mig själv för detta. Först går man omkring i flera veckor och är onåbar, funderar hur allt hänger ihop, vad är det jag fösöker säga, analyserar  vad kan jag säga på basen av det material jag har och vad säger den vetenskapliga litteraturen om det jag försöker säga.

Efter idogt investigerande är det dags att skriva. Tankarna flyger högt men pappret förblir blankt. Panik och ångest, ingen kommer att förstå någonting av vad jag försöker säga! Chattar bort ångesten med några vänner online. Tar mod till mig, skriver, skriver, skriver. Läser igenom, raderar, skriver om, skriver om, skriver om. Allt detta med tankarna på högvarv, natt och dag. Usch denna kreativa process, den är verkligen tung.

Sedan är det dags för kommentarsrunda, kritik och kommentarer. Hjälp, nej! Inte mera tänkande, snälla! Men visst, dags att tänka mera, läsa mera, tänka lite till, försöka skriva nytt, radera gammalt på basen av den nya kunskapen. Eller är det ens någon kunskap ännu vid det skedet? Känns som om det bara är en massa information som trycks in i huvudet och på pappret med våld, för att få ligga där i några dagar, ibland veckor eller månader, bli du med mig för att sedan öppnas upp, klossar som faller på plats. Plötsligt är den där, insikten, den nya kunskapen, allt verkar äntligen klart.

För mig.

Men är klart för de andra? Handledarna, reviewers, editorerna. Är mina tankar, mitt jobb, mitt slit värda att se dagens ljus i en publikation? Är mina tankar så pass klara att jag själv klarar av att bemöta kritik och frågor som uppstår efter en publikation? Jag har faktiskt ingen aning. Men åtminstone är jag redo att skicka in nu. Och det är gott nog för min del.



Tack och gonatt!

15.9.14

Löven gulnar...

... vilket betyder att snart är jag tillbaka på bloggen. Det blir höst, det kunde jag konstatera idag efter en tur in till stan där lönnarna står på rad. Tankarna har snurrat på högvarv idag men dessvärre har jag haft mycket lite skärmtid till förfogande.Och nu är inte läge att svamla alltför länge här.

Vi kämpar på med att återfå nattsömnen, dottern och jag. Idag tog jag till lite hårdare arsenal: ett lugnande magnesium salt bad just före läggdags och en nypon/banan/avokado smoothie (istället för välling då, vi gör saker på vårt eget sätt den här gången).

De senaste veckorna har jag inte kommit längre än 22:30 innan första nattamningspasset inletts, därefter har vi kört på med jämna mellanrum, skulle säga med 1-2h intervaller. Nu är klockan 23:47. Ska vi tro att tre shottar smoothie och lite magnesium löser problemet? Knappast, men hoppas kan man ju. Och smoothien, ja den drack de övriga barnen glatt upp så imorgon får vi hitta på något annat skoj.

Gonatt!


10.9.14

Våga tänka, våga skriva



"Jag vaknar i vargtimmen för att amma dig. Och när jag ser din lilla panna och bekymmersrynkan mellan dina ögon börjar mina tankar snurra och ångesten trycka mot bröstkorgen. Älskade barn hur ska jag kunna skydda dig?  Hur kommer jorden se ut när du vuxit upp och fått egna barn? Så mycket jag skulle vilja ändra och ställa till rätta när det gäller miljöförstöring och klimatkatastrofer – men jag förmår så lite på egen hand. Till och med bröstmjölken som ska ge dig näring – till och med den är full av gifter. Generationerna innan mig har förstört vår miljö. Och vad förstör inte jag för dig? Vad förstör inte jag genom mitt sätt att leva? Du och dina barn kommer få ta smällen fast ni inte bär skulden för någonting."


Det är från Underbara Claras blogg. 

Just precis så känner även jag.

Därför startade jag den här bloggen.

För att våga tänka.

För att våga leva annorlunda.

För att våga hoppas på en annorlunda värld.

Hurudan värld?

Kanske inte exakt Underbara Claras värld.

Men en värld där kärnan i livet inte handlar om förstörelse på bekostnad av andra.

Utan där kärnan handlar om återuppbyggande av en hållbarare värld.

Jag kämpar ännu med mina egna insikter och tankar.

Framförallt kämpar jag med vetskapen om att jag just nu lever ett liv på bekostnad av andra, och att denna livstil som ackuluerats i form av gifter i min egen fettvävnad redan gått vidare till tre barn via det som borde vara det allra renaste av alla näringar: bröstmjölken.

Så kalla mig hysterisk om ni vill.

Men det enda jag vill är att leva ett hållbarare liv.

Och jag känner.

Jo jag känner att så länge jag vågar tänka och så länge jag vågar skriva om vad jag känner och tänker så är jag på rätt väg.


Senare ska jag kanske skriva ner min vision om ett annorlunda liv. 

Men den tanken är inte mogen ännu, så ni får lov att vänta.