12.2.16

När megainvesteringarna bankar på vår dörr är det dags att vakna

Kineserna tar över skogarna, här ska skapas tillväxt. Det ska skapas jobb. Folket jublar.
Det är inte enbart kineserna som fått upp ögonen för det finska guldet och vår vackra natur: gruvbolag, vattenbuteljeringsbolag (Nestlé), bolag inom 'bioekonomin', alla står de där och väntar ivrigt på att få sätta klorna i allt vad som kommersialiseras kan. Finland är ju i kris, vi behöver akut hjälp, dessa bolag tros kunna hjälpa.

Pengar slussas från universitetsbudgeter till infrastrukturbudgeter för dessa megaprojekt. Ingen protesterar för det här är ju en gudagåva, vi är i ekonomisk kris, vi behöver tillväxt för att växa, för att ha jobb, för att ha en framtid, annars går det illa. Vem kan argumentera emot detta då skräckscenariot flåsar oss i nacken? Jobb som förespråkar tänkande och som skulle kunna komma att hjälpa finländarna att tänka annorlunda och hitta andra lösningar slaktas i rask takt. Bort med tänkande individer, de är överflödiga i vår ekonomiska kris, vi måste spara och skapa sysselsätning. Tänkande individer är bara ett problem i en sådan situation, de tillför inget till vår ekonomi.

Låt mig säga något jag lärt mig under de senaste fem åren som tänkande individ: välfärd skapas inte genom megaprojekt. Det finns inget likamedstecken mellan ekonomisk tillväxt och välfärd, eller mellan ekonomisk tillväxt och förutsättningar för liv heller för den delen.  Megaprojekt skapar naturförstörelse och de förstör alla förutsättningar till liv. Talvivaara, anyone? Många fler liknande exempel kan plockas fram om ni behöver förstå den här relationen mellan megaprojekt och totalförstörelse. Världen är full av sådana tragiska exempel. Vi behöver inte fler för att förstå den här kopplingen. Megaprojekt skapar bara fin statistik i makroekonomiska analyser. Hur mycket förstörelse som de åsamkar syns aldrig i siffrorna. Och om det gör det så går det in som ett plus: om människor blir sjuka behövs mer sjukvård. mer mediciner. Om naturen förstörs så att förutsättningar till självförsörjning eller turism stryker med på samma gång, krävs det sysselsättningsåtgärder, dvs det behövs mera megaprojekt, mer förstörelse, mer tillväxt i makroekonomiska siffrorna. Det lovas mycket arbetsplatser i startskedet - dessa löften uppfylls aldrig. Aldrig. Det enda de gör är att de skapar två läger bland ortsbefolkningen, de som är för och emot, oftast mera för i början, oftas mest emot när skadan redan är skedd. Om ortsbefolkningen är så lyckligt lottad att de kan bo kvar det vill säga, för i många fall är utfallet sånt att många tvingas flytta från sina hem då naturen där de bor är förstörd.

Så vad kan vi göra nu då gamarna bankar på vår dörr? När slakten står inför dörren? För vår ekonomi är ju i kris, det finns inga alternativ, vi bara måste få hit mer utländska investeringar. Vad kan vi göra? Var är alternativen?

Det första vi måste göra är att börja tala om dessa saker. Vi kan inte låta nyheterna gå ut i etern utan någon som helst kritisk granskning. Vi kan inte låta den här lögnen fortgå inom vår kultur. Vi måste våga prata om problemen och vi måste våga tacka nej. I många årtionden (århundraden t.o.m.) var det 'utvecklingsländerna' som stod för råvarorna i våra konsumtionsbegär. Men det är inte enbart de som bär bördan längre. Delvis har det att göra med att ju mer som konsumeras i världen destu större blir trycket på att hitta mer naturresurser (och destu större möjligheter till ekonomisk vinst då råvarupriserna går upp). Dels har det att göra med att ortsbefolkningen i globala syd insett att de inte behöver 'utvecklas' (precis lika lite som vi behöver denna 'tillväxt'). De har tröttnat på att bära vår börda. De vill inte vara offer, de vill inte bära konsumtionsbördan. De protesterar, de organiserar sig, de stänger vägar, de bildar guerillagrupper, kort sagt: de utmanar makten för att få behålla sin livsmiljö och sina förutsättningar till liv. Och här är det viktigt att förstå att de protesterar för rättigheten till att få leva - inte rättigheten till att få jobba och skapa tillväxt: utan de protesterar för rätten till liv. Vad gör vi, nu då vi själv ska bära bördan för vår egen konsumtion (och all den befolkning i 'emerging markets' som nu i rask takt går in i konsumtionshysterin)? Vad gör vi? Vi JUBLAR över att det skapas tillväxt och ett politiskt löfte om jobb!

Det är dags att vakna nu! Vi har mycket att lära oss av alla de ortsbor på  annat håll i världen som framgångsrikt lyckats stoppa dessa vansinnesprojekt. Det finns mycket folk på universiteten i Finland (speciellt på Universitetet med stort U, det universitet vars slaktlista är som längst...) som KAN det här, som använt åratal av sitt liv till att studera, analysera och föra vidare kunskap om framgångsrik mobilisering emot gruvdrift och skogsdrift. Det är nu den här kunskapen behövs här hemma. Istället för att slänga ut dem från universiteten borde vi se till att deras röst hörs, och överröstar alla de ihåliga argument om ekonomisk tillväxt. Bubblan måste spricka! Snabbt!

Ekonomiskt tillväxt skapar inte förutsättningar till liv - Ekonomisk tillväxt förstör alla våra möjligheter till att skapa alternativ till det som tutas ut just nu. Vi måste våga tänka alternativ.

Det är bråttom nu. Vi måste våga prata om det här.

5.2.16

Gränser och om att leva lyckligt lottad på sin egen lott

Jag har gått omkring och varit förundrad en längre tid redan. Eller egentligen är jag väl inte förundrad, jag förstår ju att saker blir som de blir då andra saker är som de är. Inget konstigt med det. Men det här med gränser och politiker som inte riktigt klarar av att handskas med situationen som vi står inför just nu, det har fått mina tankar i rullning. Antingen fattar de men vet inte vad de ska göra, eller så fattar de inte och tror att de vet vad de måste göra. Någon annan förklaring kan jag inte hitta.

Mina tankar om gränser är att de är överflödiga. Plain and simple överflödiga. Lite som marknadsekonomins grundprinciper: bort med all reglering, utbud och efterfrågan bestämmer allt. Lite så med gränser också. Naturen strävar efter balans. Det fixar sig. Det att vi nu ser massiva strömmar av flyktingar som söker sig hitåt har ju i grund och botten med obalanser att göra. Obalanser som, i min värld, inte borde existera - om marknaderna fungerar perfekt. Det vill säga om alla får det de ska för sitt insats här i livet på jorden borde det ju rimligtvis inte finnas några behov för oss att bryta upp och resa bort från det vi håller mest kärt: vårt eget hem, vår egen familj. Men alla får inte allt de behöver för att leva livet på den plats de fått utdelad till sig genom livets lott. Varför får det inte det då? Nå, helt förenklat, så där riktigt riktigt förenklat, på ett globalt plan: för att andra har levt över sina resurser och andra har levt på bekostnad av dem. Är det inte då naturligt att de vars lott blivit förbrukad av att andra levt på beskostnad av den, ja att de söker sig bort. Vartåt söker de sig så där helt naturligt? Nåmen visst, om vi fortsätter på den här rationella logikens tankar så söker de ju sig till de platser där de som drar nytta av att kunna dra nytta av de resuser som ursprungligen skulle ha tillfallit de mer olyckligt lottade.

Så. När världen är i balans så behövs inga gränser. Det är gränserna som ställer till det. Egentligen. Utan gränser, och utan hierarkier av folk som lever på beskostnad av andra så skulle ju alla kunna leva lyckligt lottade på sin egen lott. I alla fall betydligt mer än vad det är möjligt att göra idag.

Hängde ni med? Kanske, kanske inte. Men det är inte så stot skillnad mer. Det är sällan jag hänger med i politikernas logik numera. Bara att hålla i hatten - vad annat kan man göra?

Och skulle jag tagga detta inlägg skulle det heta "konsekvenserna av the one percent".