28.3.13

Mjölken och häxor

Efter att igår ha serverat sonen sur havremjölk (och han lever ännu) ska jag idag ta mig i kragen och åka ut till bonden och tanka lite ursprungskomjölk i de här flaskorna.

 


  En av orsakerna att jag inte kommit mig för att testa det här alternativet ännu är just flaskorna. Jag har kännt att det är för jobbigt att fundera vad man ska transportera den där mjölken i. Ännu i kassakön funderade jag om det här var det smartaste valet, hur sjutton ska man rengöra så här smala flaskhalsar?

Bäst skulle det vara med en gammal hederlig aluminium butelj. Men de är så skråmiga nuförtiden att jag blir helt hyssig att tänka på alla bakterier som kan gömma sig i de skråmorna.

Sen kommer jag på att bakterier ju är bra... egentligen, bara de är goda. Så jag hoppas att de där sura bakterierna i havremjölken gjorde gott åt pojkens mage, och att de som vi får hemtankade idag inte heller ska förverkliga alla de hotbilder som den konventionella tron lyckats infiltrera min lilla hjärna med.

Förresten så här i påsktider så går jag och funderar en hel del på häxan (o)betydelse i vårt samhälle. Jag blev glad att få läsa en utförlig genomgång om häxans medeltida historia på Charlottes blogg. Men blev helt förfärad då jag googlade "synonymer" och "häxa" och fick dessa resultat:  ragata, käring, trollpacka, trollkäring, trollkrona, sierska, spåkvinna, harpa, markatta, spöke, rivjärn, fågelskrämm, gammal toka, gumma, huskors, madam, skrälle, skrålla, städhjälp, harp, satmara, furie, megära, argbigga, satkäring, xantippa, gorgon.

Av alla dessa alternativ tror jag att jag föredrar "madam", eller kanske "gumma". När man stöter på sådana här synonymer inser man hur jädrans infiltrerat vårt språk är med underliggande (negativa och nedvärderande) värderingar och hur det också styr vår syn på vad en häxa kan tänkas vara. Jag tänker nu på ordet machi (mapudungun) som har en helt annat positiv innebörd, i stil men "helare", "kurerare", "traditionell läkekonstförvaltare", "naturens förvaltare".

Jag personligen skulle mycket hellre se den forntida häxan som  någon som hade koll på naturens magi och som kunde fungera som en förmedlare mellan naturens krafter och folkets välmående. Kanske världen skulle ha varit annorlunda då...Men tyvärr kan jag inte påverkar den nedärvada uppfattningen om häxor och deras betydelse. Istället tar jag och önskar er alla en riktigt glad påsk!







25.3.13

Gott folk, det här är inte normalt!

Igår lyssnade jag på Joel Salatins visdomar på Healthy Life Summit Podcasten. Jag bandade in inslaget för jag har för mig att det bara gick att lyssna på det igår. Och eftersom barnen hade världens efter-läggdags-hålligång just precis då jag satt mig framför datorn tänkte jag att det är bäst att banda. På min bandade version kan man höra både ungar som behöver ett glas vatten, behöver på toa, ungar som stänger in sin mor på vessan och ljudet av morsan som spolar i den nattsvarta vessan. Att belysningen är släkt är ju inget man hör iofs, men man kan föreställa sig.

Men det är inte det väsentliga utan det väsentliga är att Joel Salatin är en himla intelligent och insiktsfull man. Ja hans insikter mäter sig väl med de personer jag mött på andra sidan jorden. Det fick också sig en förklaring under podcastens gång, nämligen han är född i Venezuela, hans föräldrar fick för sig att köpa en gård i Venezuela efter kriget, och flyttade sedermera hem till USA i slutet av 60-talet där de startade upp en ekologisk gård. Han har alltså via sin uppväxt blivit medveten om hur viktigt det är att inte förlorar kontakten med den mat vi äter, för det är den maten som håller oss vid liv. Tänk att majoriteten av den urbana befolkningen totalt ignorerar den saken, det är ju helt ofattbart. Vad gör vi om matbutikerna slås ut i över en vecka och om frysen på samma gång slås ut (säg fast i en höststorm eller något dylikt)? Joel Salatin & co lär fortsätta leva sitt liv som förr men vi urbana människor kommer nog att ha svårt att få mat på bordet efter en vecka utan påfyllnad.

Han talade om vikten att lära barnen varifrån maten kommer, om vikten att använde vedspis och lära barnen att gallra träd i skogen och ta fram ved, om vikten att lära oss att restaurera miljön (genom hållbart jordbruk innefattande djur som gör kretsloppet slutet) istället för att förstöra den, om vikten av höns på bakgården som ett slutet kretslopp. Många reagerar negativt på tanken om egna höns pga smittoriskerna, vilket Salatin kontrade med att en vanlig hund skiter ner sin omgivning 7 gånger mer än vad en höna gör. Han sa också att hönorna förr i tiden hade en funktion som det moderna samhällets kylskåp och avstjälpningsplats tagit över: dvs då man inte kunde uppbevara nykläckta ägg länge var det viktigt att ha produktion på hemmagården, och eftersom det inte fanns skräpupphämtningssystem så åt istället hönsen upp avfallet och det löste problemet med både lukt och insekter (jag antar att han menade att det är problem som man kan få av kompostering på egen gård). Han berättade också om hur "den gröna revolutionen" dvs kemikaliernas framfart över jordbruket kom till efter kriget, då det fanns en massa krigsteknologin som inte var användbar i fredstider, så man hittade på att använda den på de gröna grödorna och kalla det för den gröna revolutionen. Smart va?

För att förtydliga vill jag ännu säga att Salatin absolut inte förespråkar en återgång till det förgångna utan att vi ska ta vara på de teknologiska innovationer som finns idag och använda dem för att restaurera världen vi lever i. Med innovationer syftar han ju då inte percis på pesticider eller genetiskt manipulerad mat då alltså, vilket ni kanske förstod.  Hans snack var alltså så insiktsfullt och givande att jag klickade hem hans bok "Folks, this ain't normal" medan jag lyssnade. Återkommer med mera när jag läst boken.

 Tills dess, bekanta er med det här som Sanna Ehdin skriver om ett lagförslag som förbereds i det tysta nere i EU-kretsarna. Det handlar om att förbjuda utrotningshotade frön och frön för amatörbruk och endast hålla kvar frön för yrkesbruk (ägda av företagen som står bakom "den gröna revolutionen"). Det är skrämmande. I många utvecklingsländer pågår en stor strid mot de här samma bolagen, för man har förstått att om de stora bolagen lyckas göra fröen till deras egen egendom så är det kört för alla småskaliga självförsörjande bönder. Men här uppe i Europa tycks vi vara olyckligt omedvetna om den här saken. Det är skrämmande, men än ett tecken på hur ignorant den moderna urbana befolkningen blivit gällande deras livsviktiga källa till överlevnad: maten.

22.3.13

Ångesten


För någon dag sedan kom jag in på diskussionen om varför man vill veta om alla faror som finns gömda i vår vardag, kemikalier i leksaker, i maten, i kläderna. Några av personerna som jag talade med sa att de helst inte vill veta, för de blir så utmattade och känner att de ändå inte kan göra något.

Jag vet exakt hur det känns. Och jag har många gånger frågat mig själv om jag verkligen är lyckligare nu då jag vet en massa mer? Är jag glad att ha sett filmen Underkastelsen (och del 2)? Är jag glad efter att ha sett Food Inc och lärt mig en massa om det moderna samhällets matproduktion? Är jag glad efter att ha läst in mig på det ökande cancer-fallen i byar runt omkring soya-odlingarna i Argentina och Uruguay?

Nej inte egentligen.  Det kan jag definitivt inte säga att jag är.

Så varför låter jag informationen komma till mig? Varför förpestar jag min vardag med denna information?

Helt enkelt för jag inte ser någon annan utväg. Nu tycker jag att jag redan kan tillräckligt mycket och skulle riktigt bra stänga av informationsflödet. Men så kommer informationen om kopplingen mellan vaccin och autism, om undangömda rapporter, om förvrängda forskningsresultat och så sitter jag där igen och suger i mig informationen...

Men jag ser alltså ingen annan utväg om jag vill tro på än bättre framtid. Jag måste kunna ta till mig information, processa den och göra något med den för att jag ska kunna känna att vi nog ändå går mot det bättre.

Tack vare mycket av det jag lärt mig har vi högst antagligen mindre gifter i vårt hem än tidigare. Men det finns ännu mycket kvar att göra. Jag har lärt mig att leva med känslan att jag inte kan kontrollera allt, jag gör det jag kan och det jag klarar av just nu. Och om jag inte klarar av mer än så tillåter jag inte mig själv att känna mig dålig till mods. Om vi får i oss några oekologiska vindruvor (oftast de mes besprutade frukterna) så tar jag ingen stress.

Det går ganska bra nu. Det var svårare förr när jag var mycket mer förvillad eller när jag själv inte kunde påverka t.ex. vilket tvättmedel eller rengöringsmedel som användes hemma hos oss.

Här är en bra presentation för den som känner den där kemikalie-ångesten komma krypande:

Ord till handling


Gör vad du kan med den information du har tillgänglig just nu. Det är mitt motto, och det funkar. Kan känna en viss lycka över min matsoda-deodorant, våra begagnade barnkläder som innehåller mindre gifter än nya kläder, och framförallt vårt försök att äta lokalproducerad och ekologisk mat (som dessutom är sjukt mycket godare än det som bjuds ut i plastförpackningarna i stormarketarna).

20.3.13

På fel sida om sjön



Oj det här är en dokumentär jag verkligen skulle vilja se. Borde man ta båten över till Sverige och ta in på hotell i Umeå för att få se den. Eller finns det andra knep?

Systemfel-som-hotar-varlden

Synopsen:

Hur fungerar egentligen vårt samhällssystem? Bankerna tjänar stora pengar samtidigt som vanliga människor lever på lånade medel. Vi möter tänkare som ger oss sin bild av världsekonomin och människans situation i vårt globala samhälle. Många som kommer till tals är övertygade kapitalister som kritiserar kapitalismen. Hur kan lösningar inför framtiden se ut?

Och första kommentaren:

När vi upprätthålls med fel problem är det svårt att ens lägga märke till att vi lever i ett makt-samhälle där vi är mentalt förslavade, oavsett världsdel. Vi människor måste helt enkelt bli mer medvetna om vårt inre. En människa som har inre frihet (fri från yttre programering) kan inte styras med makttankar...Vi måste helt enkelt vakna från mardrömmen!


 Oj vad jag vill se den dokumentären nu!

19.3.13

Om klumpen och lycka

Jag hamnade in på det här blogginlägget: Det svåra med att ha ett jamstallt forhallande-ett inlagg om en klump i halsen och tänkte svara i kommentarerna men det blev så långt att jag bestämde mig för att ta det här istället.

Enligt statistiken lever vi i vår familj fullständigt ojämställt då det gäller hushållssysslor, men det bryr jag mig inte om längre, så länge det finns balans i livet, och var och en gör det som den är bäst på i hemmet och trivs bäst med så är allt ok. Att fokusera  på statistiken skapar ännu ett till stressmoment hos massor av kvinnor som känner sig  än en gång mindervärdiga för att de inte lyckats uppnå ett jämställt förhållande som normen förväntar sig. Plötsligt är vi inte bara mindervärdiga i arbetslivet, utan också där hemma för att 1+1 inte blir 2 hemma hos oss. Det är inte oss det är fel på, det är normen. Som jag skrev tidigare, om samhället skulle mäta lycka och status i hur välmående barn vi lyckas sätta till världen, skulle vår värld se diametralt annorlunda ut. Kan jag få tillägga att jag gärna skulle se mig själv leva i en sådan värld.

För att jag ska kunna leva ett lyckligt liv intalar jag mig själv att hela jämställdhetsidealet är en bluff och att det finns vackrare vägar mot en lyckligare värld. Jag vill vara lycklig, och då kan jag inte gå omkring och ha mindervärdes komplex för att samhället förväntar sig att jag borde göra både det ena och det andra. Sedan är det ju värt att påminna oss själva om i en hur utsatt situation vi befinner oss i. Förr, på våra föräldrars tid, bodde mormor eller farmor i huset bredvid (oftast pensionerad eller sysselsatt i hemmet), och jag vågar påstå att i en sådan konstellation uppstår inte klumpen i magen. Problemet med insjuknande barn är inte att pappan inte kan bli hemma, utan att man inte har den där reserven av personer som kan hoppa in. Det fokuseras alldeles för mycket på föräldrarna, men det är en omöjlig konstruktion att tro att två föräldrar ska kunna ensamma ro i land med jämställda spikrakt uppåt pekande karriärer utan någon som helst hjälp utifrån (och här talar jag inte om dagis för dit kan vi inte föra dem när de är sjuka och sjuka blir de om de ska in på dagis, ett faktum). Livet kan aldrig bli jämlikt, ibland har man lyckan att ha stödtrupper, ibland inte.

Huvudsaken för mig har varit att analyserar mitt liv utgående från här och nu: vad är möjligt just nu? hur kan vi fixa de värsta småbarnsåren så att vi också hinner njuta av det utan att tjata oss igenom vareviga dag? Hur känner vi oss lyckliga som föräldrar till världens mest underbara barn utan att känna mindervärdes komplex för att vi inte kan ro i land med allt på en gång? Det finns en massa olika svar på de frågorna och t.ex. kan jag känna en otrolig tillfredsställelse när jag står och hänger upp veckobyket nere i tvättstugan. Brukar tänka; haha än en vecka där vi sparat åtminstone TVÅ tvättmaskiner värda av arbetstid. För jag har insett att barnen kan riktigt bra gå i samma kläder flera gånger i veckan till dagis, och jag kan själv återanvända många av mina blusar utan att dra dem igenom tvättmaskinen emellan. Ni fattar inte hur mycket mindre tvätt vi har idag! ... Och mindre gnat om vems tur det är att tvätta den femtielfte omgången av tvätt.

Men visst har jag också kännt av klumpen, mindre nu då vi flyttat och gjort vissa förändringar i vårt vardagspussel. Men visst spökar den där klumpen i halsen fortfarande. Alla måsten och borden, alla viljor som ska förverkligas, alla konferenser som lockar... men faktiskt, jag är stolt över mig själv att jag insåg att konferensen i Los Angeles inte blir av för min del. Det skulle ha varit en fin upplevelse, konferenspappret är färdigt. Jag var taggad att träffa alla toppforskare inom mitt eget ämne. Jag ville så gärna. Men nej, det var inte värt att stressa sig över halva jordklotet för att sedan stressa sig hem igen till den stundande flytten. Och vet ni vad som hände? Klumpen försvann den dag jag fattade beslutet att jag inte åker. Vilken underbar känsla.

Jag vill ännu påminna mig själv och alla hårt kämpande kvinnor om det här inlägget som jag skrev för någon månad sedan: Feminism och lycka. Där länkade jag till en filmsnutt där en kvinnan sade så här:

I want to urge women to understand that of course they can't have it all. Because no human being can have it all. Women of my generation, and generations younger have their expectations raised so high, that they are only setting themselves up for failure."




Så otroligt befriande att få höra det där. Women, you can't have it all!

Ha det gott!


16.3.13

När rosa blir svart och när svart blir brilljant!

För en gångs skull en Disney "produktion" som jag hittar nyttiga lärdomar mellan raderna...




För att koncentrera mig på det goda och inte det onda (filmen lämnar en viss besk smak...) så vill jag ta fram hur fint det är att det idag finns människor som vågar vara kritiskt kreativa. Jag är glad att se unga talanger som kan sätta ord på vad som är fel på det här sättet.

Det får min obönhörligen att tänka på en dokumentär-film som en väninna rekommenderade härom dagen (efter att vi träffats och talat livets mening över en middag i Helsingfors i början av veckan....hmmm...). Filmen var kanske lite "spacey" eller "new age" men där fanns definitivt godbitar värda att fundera på. Den heter Indigo Children och handlar om barn med speciella gåvor, som har förmågan att se sådant som andra inte kan se, eller som är extremt begåvade inom ett visst område. Dokumentärens huvudbudskap är att det är viktigt att låta barnen utveckla sina egna begåvningar och att man absolut inte ska ta kol på deras brilljans med droger (till ADHD barn) eller skräpmat (socker, snabba kolhydrater).

Den här Disney-killen är definitivt brilljant. Om han är indigo vågar jag inte uttala mig om. Men om du klarar av en dos med new age utan att bli helt hispig tycker jag att du ska ta en titt på filmen. 


15.3.13

Svartvita världar

Det får räcka nu med filosoferande kring feminismen ett tag. Jag är glad att höra att Bolivia ska göra det olagligt att slå kvinnor (Heja heja), jag är förskräckt att det finns andra länder där det är socialt acceptabelt att vålta sin fru. Om det är det vi menar med feminism så är jag helt med på noterna att kalla mig feminist. Kvinnan måste kunna känna grundtrygghet, endast då kan de goda cirklarna sprida sig. Väntar med spänning på historiker-väninnans ankomst på påsk för att kunna fördjupa mig i "offentlig" och "privat" historia över ett glas vin. Ids inte läsa in mig på ämnet då jag har så många andra teoretiska böcker på gång. Men som sagt, färdigt snackat om det här nu.

Istället har jag gett mig in på debatten om den nya påven med en mexikansk vän på Facebook. Det är farligt att diskutera religion och politik med halvbekanta. Nu råkar det sig att den nya påven handlar just precis om det, religiösa övertygelser och politisk historia. Jag är fascinerad (fascinerad är kanske fel ord, snarare förbryllad) över hur en latinamerikansk familj från El Salvador är överlycklig över den nya latinamerikanska påven i Vasabladet idag medan vänner med kontakter till militärdiktaturens offer i Argentina rapportera hur chockade de är att just den personen blev vald till påve. Sedan diskussionen om han är eller inte är en riktig jesuit, om jesuiternas fina jobb i Latinamerika, och om deras "fula jobb" (det som handlade om att utrota ursprungsbefolkningarna). Allt är på något sätt så svartvitt. Man blir bara så matt.

Istället för att fundera mera på det vänder jag mig till min egen forskningslitteratur. Vet inte om det blir så mycket bättre det heller. Idag läser jag en bok som heter "En värld mellan två världar - relationerna mellan mapuche folket och den chilenska staten ur ett utvecklingsperspektiv och sociokulturella förändringar".

Tur att det är fredag.


14.3.13

Det är mätskalan det är fel på!!!

Hur har jag kunnat vara så blind? Igår slog det mig vad det är som är på tok med våra debatter om jämställdhet, om varför jag tycker att mapuche-kulturen lyckats bättre än min egen kultur då det gäller jämställdhet.

Precis som man inte kan förvänta sig att ett land prioriterar sina naturresurser och sin befolkning när framgång endast mäts i bruttonationalprodukt och ekonomisk tillväxt så kan vi inte heller förvänta oss en förbättring gällande jämnställdheten. Så länge hemmet är osynligt förblir också de värderingar som ligger till grund för hemmet osynliga. Det har inte alltid varit så. För inte så länge sedan (typ 100 år sedan) var det "privata" eller alltså hemmet och gården kärnan för mänsklig överlevnad. Antingen hade du mat för vintern och visste hur du skulle ta det till vara, eller så kunde du räkna med att stryka med när vintern kom. Brutal mätning på om du var framgångsrik eller inte. För att det skulle fungera måste kvinnan och mannen fungera i ett samspel. Det offentliga, det vi lärt oss genom skolböcker och genom historietimmarna, hade en minimal inverkan på den enskilda individens möjligheter att överleva (förutom när det ställdes till med krig förstås, vilket de gjorde ganska ofta...).

Tänk om vi skulle mäta framgång på basen av hemmets överlevnad. Vi skulle ha ganska annorlunda framgångshistorier då. På något sätt känns det som om det skulle vara lite bättre för våra barn. Det att vi skulle mäta status och prestige på basen av hur hälsosam mat, hur mycket kärlek och omvårdnad som barnen får, istället för att mäta prestige i ranking listor om vem som förtjänat mest under skatteåret, eller vem som blivit mest hyllad i internationella sammanhang.

Och nej, jag tycker inte alls att det är bara kvinnan som styr hemmet. Borde väl understryka det vad jag skrev ovan: om vi värdesätter "överlevnad" så sker det i ett samspel mellan kvinna och man, och ett samspel mellan familj och samhälle. Jämställdhet blir ett koncept utan egentlig innebörd. Man tar i där man kan, oberoende om man är man eller kvinna.

Undrar om jag själv ens förstod vad jag just skrev här. Det är nog frågan om...



13.3.13

Mamma, jag vill inte gå till dagis.

På lördag ska programmet Familjeliv handla om hemmafruar. Det är liksom på tapeten nu igen då det varit kvinnodag och bloggar och kolumner fyllts av tankar om kvinnors varande gällande jobb, hem, och fritid. Vi kom in på en riktigt hård debatt med några studiekompisar om ämnet för någon dag sedan. Mina åsikter har ju förändrats ganska radikalt sedan studietiden, och det kan bli tufft att stå upp för det man tror på när ämnet kommer på tal. Men jag står för det jag tror på. Och jag står på stadig grund kan man säga. Jag står för det jag tror på precis av samma orsak som kvinnan som startade hela Botnia-konflikten i Uruguay. För alla barns välmående och framtid.

Många säger att barn inte tar skada på dagis. Att det visst går att sätta dem på dagis i ung ålder. Jag tror också att det är delvis sant. Men inte helt. För det finns barn som tar skada. Och det finns dagisar som ser till att barn far illa. Och det finns många föräldrar som inte ser att deras barn far illa.

Läs den här historien om en bloggares minnen från dagistiden och ta dig en funderare. Hur skulle du reagera om ditt barn varje kväll och varje morgon viskade i ditt öra: "mamma, jag vill inte gå till dagis"? Vad skulle du göra? Skulle du inbilla dig själv att ditt barn bara fått något infall och att det säkert snart går över. Eller skulle du ta tag i saken? Skulle du våga lyssna på ditt barn? Jag vet inte vad jag skulle göra men jag hoppas att jag skulle göra det enda rätta; att jag skulle lyssna på mitt barn, redan första gången. Kanske jag inte skulle bli hemmafru, men hoppeligen skulle jag se till att mitt barn mår bra. För mitt barns välmående måste komma före allt annat.

Hemmafru-debatten och jämställdhetsdebatten fokuserar alltför ofta på oss själva, som mammor, som karriärskvinnor, som individer. Vad har vi rätt till, hur ska vi se till att vår värld blir mer jämställd, etc. Jag går ofta själv i fällan och tänker så. Men egentligen så det att jag blivit förälder har inte enbart inneburit att jag nu ska pussla ihop ett mycket svårpussla vardagspussel. Jag som förälder har också ansvar för mitt barns välmående, även om det skulle innebära att vardagspusslet inte längre går att pussla. Så är det bara.Och jag är glad att jag lever med den insikten.

Det ska blir intressant att höra hemmafru-programmet på lördag.

Ha det så bra!

12.3.13

Ännu om oss kvinnor

Mina tankar blev lite på hälft förra veckan. Och jag är glad att det kom in kommentarer om kvinnans roll för det ger mig själv möjligheten att precisera vad jag egentligen tänker om saken.

Jag är inte emot kvinnors framgång ute i stora världen. Halleluja Praise the Lord, det är det bästa som kan hända denna jord! MEN, för tillfället är många kvinnors framgång bara ett resultat av att de anpassat sig till det rådande maktstrukturerna, och då på bekostnad av det genuint egna, och ofta bekostnad av deras egna förutsättningar...stress, depression och känslan av otillräcklighet blir resultatet av det.

Vad jag efterlyser är att både kvinnor och män börjar inifrån sig själv och definierar det egna och vad de kan tillföra denna lilla jord med de styrkor och egenheter som de besitter, eller vill besitta. Inte tänka, oj för ett jämlikare samhälle måste jag sträva efter framgång som mäts i chefskap, utnämningar, eller höga löner, för det är så samhället mäter om jag är framgångsrik eller inte. Jag brukade tänka så. Nu tänker jag, vad är det som gör att jag känner mig nyttig, att jag tillför något till det här samhället, vad gör mitt liv meningsfullt för både mig och min närmaste omgivning. Kanske ni andra alltid tänkt så, men jag hade nog tills nyligen blivit så indoktrinerad av jämställdhetsdebatten att jag trodde att min lycka hade att göra med hur väl jag lyckades möta de externa förväntningarna.

Jag tar igen exempel från bloggvärlden som fått mig att våga experimentera med mina egna tankar: Sanna Ehdin, Underbara Clara, Domestic Diva. Alla råkar vara kvinnor med stort inflytande på sin omgivning via sina bloggar. För mig personifierar deras bloggar en genuin kvinnokraft med positiva effekter långt utöver vad samhällets strukturer annars skulle tillåta. Sanna Ehdin, genom sina fantastiska kunskap om   den självläkande människan har inspirerat tusentals personer att sträva efter en inre balans och inre lycka. Underbara Clara, genom sin idylliska livstil ute på landet, blandat med kalla fakta om kemikalier och annat viktigt, har fått många modemedvetna urbana damer att börja tänka i nya banor. Och Domestic Divas talar inte bara om välmående tarmar och hur man botar excem med hjälp av maten, utan också om månens betydelse i kvinnans rytmer, om vikten att reglera det dagliga tempot i enlighet med månadens olika energifrekvenser (som styrs av månen alltså, sedan jag började förlja deras newsletters har jag märkt att mitt eget tidschema ofta överensstämmer med månens energiflöden, kan det vara bara en slump?).

Om vi följer de rådande maktstrukturerna skulle den information som dessa kvinnor predikar delvis klassificeras som något marginellt eller obetydligt. Men om vi tillåter oss själva bejaka våra inre instikter så låter deras budskap mycket mer trovärdigt än det som ofta tutas ut via medialt uppmärksammade forskningsresultat eller den "allmänna rådande uppfattningen". Därför skulle jag hoppas att fler kvinnor vågar bejaka det egna, det genuina. Och att fler kvinnor (och män) vågar visa sitt stöd istället för att förstöra andras vägar till inre lycka. Det här är varför jag är så fascinerad av bloggvärlden, för jag tror att det är här den trojanska hästen gömmer sig. Spännande tider framöver!

8.3.13

Solens återkomst!


Baksidan av trefaldigheten

Där finskt möter amerikanskt.

En glimt in mot min värld.

Kasern.

Lusthuset

Hedra minnet en fredagsmorgon.

Kaserndetaljer.

Fågeln sjunger och förgyller min väg till jobbet, snart är våren här.

Skuggor på ett vattentorn.

Fredag är torgdag i Vasa. Syns det?

Kvinnodagen till ära: feminism från ett uråldrat perspektiv

Ni som följt med en tid här vet att jag är inspirerad av sydamerikanska urspungsbefolkningens läror, att det goda livet i mitt senaste bloggnamn har att göra med deras livsfilosofi, och att ju mer jag läser på destu mer betagen blir jag. Jag är förhäxad.


 Idag kvinnodagen till är tänkte jag ta och berätta om kvinnans roll i Mapuche-kulturen. Mapuche indianerna var bland de sista indianstammarna som erövrades av européerna så sent som 1881. Fram tills dess var Araucania inte en del av Chile. Det här betyder att det än idag finns personer vars far- och morföräldrar upplevt hur det var att leva i ett genuint mapuche-samhället. Personligen tror jag att det är en av orsakerna till varför mapuche-kulturen kunnat överleva och varför den idag vuxit allt starkare bland yngre generationer. Historier och anektoder från förr lever kvar i färskt minne. Mapuche precis som många andra urspungsbefolkningar förlitar sig till stor del på muntliga berättelser och legender för att föra vidare sin kultur till barnen. Kanske jag en annan dag redogör mer om den här fascinerande kulturen och deras förhållningssätt till naturen men idag, kvinnodagen till ära, är det mapuche kvinnokraften, zomo newen, som ska få min uppmärksamhet.

Jag tar mig friheten att fritt översätta en text från spanska från ett status-inlägg på sidan "Idioma y cultura Mapuche".

" Mapuche kvinnan är grundpelaren för vår bildning som CHE (folk), som personer och under tusentals år har vi fått via henne den ömma uppfostran med vilken vi lärt oss att umgås sinsemellan med respekt. Kvinnan är en av mapuche krafterna (newen mapuche).
 Världen i sin feminina form är ett balsam som lindar in oss från det att vi kommer till det här livet och som skiner på alla platser där den befinner sing. Mapuche kvinna, kunnig, skicklig, försiktig, intelligent, respektfull, reserverad, omtänksam, modig, lojal, ledare, kompanjon.

 Mapuche zomo är aktiv många multifunktionella roller i det sociala i vår kultur. Hon har kapacitet att anpassa sig til vad som krävs i olika situationer, mapuche kvinnan är mångsidig.

 Med den här kvinnokraften som mapuchekvinnan har utvecklar hon sin roll som:
mamma, syster, dotter
kusin, moster, mormor
 vän, kompanjon, lamgen ("syster" i bemärkelsen kompanjon).

Vi tar mapuchekvinnan som ett exempel på hur naturen fungerar och hur vi ska fungera i naturen. Från henne kommer vi och med henne avancerar vi (henne=naturen och kvinnan).

Det är en stolthet att vara son av en ñuke mapuche och att ha systrar som har mapuchekvinnans känsla och karaktär som lyser upp och vägleder oss. Det är en stolthet att vara omringad av vårt folk, av våra systrar, som med sin intelligens och bestämdhet för vidare vår kultur, vår kraft och som överfört kunskapen från våra förfäder. Det är ett privilegium för alla mapuche som genom att vara CHE (i bemärkelsen ett förenat folk) ha medvetenheten om det vackra, det ömma, det sköra och det starka som är mapuchekvinnan.

Det är en ära att ha som kompanjoner mapuchekvinnorna som sedan urspunget av vårt folk överfört via sin mjölk och sitt blod, sin sång och sina samtal, i hanterandet av och skötandet av NEWEN MAPUCHE (mapuchekraften) som har gjort oss odödliga och oövervinnliga.

 Mapuche Zomo!
Mapuche newen!
Feley may ta zugu.
KALLFVKURA "


Det som slå mig när jag läser den här texten (förutom de identitetsbejakanden aspekterna som texten innehåller för att väcka medvetandet bland mapuche-befolkningen) är hur den bejakar det kvinnliga på ett naturligt sätt. Den visar den viktiga rollen kvinnan har som förvaltare av kulturen. Texten är skriven av en man men hyllningen av kvinnan är inte på något sätt macho. Hur kan den vara det i en kultur där både det kvinnliga och det manliga är viktigt för överlevnad? Jag funderar mycket på det här i min egen kultur. Feminismens strävande till att uppnå lika rättigheter med mannen... det har gjort att en massa kvinnokraft, den genuina, den nedärvda gått förlorad. Jag tänker bara på en så enkel sak som att bevara matkulturen. Idag måste vi gå kurser i traditionell matlagning för vi lärde oss aldrig det av våra mammor, de hade inte längre tid att sylta och konservera, att koka buljong eller göra surströmmingar eller surdegsbröd. De var upptagna att bli jämnlika med mannen. Att lära sig amma har blivit en uppgift för bb-personalen, inte nedärvd från våra egna mödrar. Det känns lite som om vi är dubbelförlorare, vi har inte uppnått jämnlikt status med mannen, men vi har inte heller kvar kvinnokraften som borde gått i arv från våra förmödrar.

Jag vill inte föringa allt det fina som feministerna lyckats med, för det finns mycket av det också! Och visst har jag dragit nytta av deras hårda kamp även jag. Men ändå, ur ett kvinnoperspektiv, har allt varit så lyckat?


NEWEN KVINNA - Kvinna var stolt över ditt arv som kvinna!

7.3.13

Nu ska det odlas!

Jag brukar alltid gå omkring och drömma om att så mina egna grödor på våren. Men det faller alltid på något. Men nu banne mig. Vi kommer ju att ha jord under fötterna i vår. Och t.o.m. med ett litet växthus invid väggen som förra ägarna anlagd med hopp om att odla sina egna vinrankor... Så nu har jag ansträngt mig. Frön - check. Krukor - check. Mylla - check. Byta vardagskläder till odlarkläder... aj aj, ska bli! ..och så har jag beställt en så-kalender för att veta när man ska odla vad. Tar också gärna emot tips för jag är en sådan gröngöling på det här att jag nästan skäms.

6.3.13

Trojanska hästen

Det här med bloggar är fascinerande. Jag skulle kunna använda en god stund till en djupare analys av gårdagens bloggskola, föreläsarnas förhållning till bloggar och publikens intresse för att blogga, men eftersom jag just på min adra blogg lovade mig själv och mina läsare att jag ska ta hand om mig själv och gå och sova så får det bli riktigt kort och konsist. Det är intressant hur bloggar slagit igenom i Svenskfinland, med mycket fokus på livstil. Jag tror att bloggar används på olika sätt i olika länder, beroende på vilket behov som råkar finnas i samhället just då. I Finland tror jag att det är är mycket hemmamammor som varit både ivriga bloggare och genuint intresserade bloggläsare, därför har livstilsbloggarna haft en så otroligt stark genomslagskraft. Vi är inte heller ett alltför politiskt folk, få vill gå in på tunga politiska frågor i offentligheten. Istället blir politik något lättsamt och lättsmält på dessa bloggar men de är absolut inte apolitiska fast de ger sken av att vara det! Och jag är glad för att den här nya sortens politik smyger sig in i maktens korridorer nästan helt obemärkt. Det klassas kanske som något obetydligt men jag är helt säker på att den här sortens informationsflöden kommer att ha stor samhällsmakt i framtiden. Se bara hur Kemikaalicocktail Nora genom sin blog lyckats få bort "avocado-dippen" från marknaden, eller hur extrem-radiopratarna fick sig en ordentlig omgång efter att ha kritiserat en bloggare. Bloggvärlden är nog inte på långt när död... den kommer starkt, men den kommer obemärkt och det är det som är det fina med det! Lite som en trojansk häst liksom. Gonatt. På riktigt.

Att vakna till liv

'Don't ask yourself what the world needs; ask yourself what makes you come alive. And then go and do that. Because what the world needs is people who have come alive.' ~ Harold Whitman Just det.

Ägghuvud kan du vara själv, lortjänta

Tänkte bara tillägga till gårdagens blogginlägg att jag ju själv i allra högsta grad skulle vara ett ägghuvud per miljökämpens definition. Inte har jag någonsin ställt mig mitt på torget med stora banderoller där det skulle stå "Nej till stormarknaderna! Ner med bilismen! Stoppa flykten till Stenhaga!". Inte har jag ens skrivit en insändare om saken. Eller försökt påverka någon. Sen jag var ung har jag bara gått omkring och tittat på medan "utvecklingen" och "framstegen" haft sin gilla gång i den här stan och annorstädes. Jag har varit periodare på Lidl och stormarknaderna utanför stan. Det är först under det senaste året jag börjat förändra mitt konsumtionsbeteende, och då åt ett håll som är både negativt för innerstan som för Stenhaga. Så ägghuvud kan jag vara själv, pilutta mig. På tal om, var just in till stan och köpte biljetter till Arne Alligator-koncerten. Kultur ska understödas. Blir roligt att se hur Ritz ser ut nu för tiden, där har jag haft min första bio-upplevelse på tidigt 80-tal.

5.3.13

Ägghuvuden och tomma torg

Jag har den senaste månaden suttit och analyserat mitt material från fältstudierna. Jag förivrade mig visst lite i materialinsamlingen, så nu sitter jag där med över tjugo intervjuer med pratglada sydamerikaner (assistenten har transkriberat 30 sidor per intervju…) och kilovis med tidningsartiklar från en period på över 15 år. Och all denna text utan att ha den blåblekaste aning om A) vad det är jag egentligen studerar och B) hur i helsike det är meningen att jag ska analysera detta för att bli tagen på allvar i det akademiska. Så istället för att stressa upp mig alltför mycket över det analkande doktorsseminariet där min första artikel ska sågas i bitar så tar jag till mina egna analysmetoder: blogganalysen, metod: okänd. Nämligen det slog mig att min gamla/nya hemstad nog inte är så olik den stad som jag studerar på andra sidan klotet. När en av miljökämparna pratar om äggskallarna (”los huevones” på chilenska, från ordet ”huevo” som betyder ägg , syftar på alla olika sorters idioter, bra ord, synd bara att min man förbjudit mig att använda slang…) som aldrig protesterade mot att man byggde en förorenande cellulosafabrik bredvid den vackra naturskyddade svansjön så tänker jag på hur man i den här stan aldrig protesterat mot varken Prisma eller Stenhaga… Eller hur både Metviken och Infjärden är så fulla med skit att man blir klorblekt av bara tanken på att sätta ner sin fot i de vattendragen. I stan jag analyserar fick äggskallarna pröva på en riktig miljökatastrof, svanarna dog som flugor, de föll ner på tak och bilar bara några månader efter att "världens mest avancerade cellulosafabrik med teknologi från Finland och Sverige" hade startat sin produktion (vilket ju givetvis skulle garantera en problemfri och miljövänlig produktion…). Men äggskallarna fick se sig som miljökämpen konstaterade. Miljökatastrofen var ett faktum och miljökämparna fick rätt. Men vem protesterade här när det begav sig? Vem bryr sig nu? Vem bryr sig om att det inte på säkert 50 år gått att simma i Infjärden? Okej, det där med de nersmutsade vattendragen är nu redan ett sorligt faktum, och har så varit under hela min livstid… men vem bryr sig om det tomma skal som marketarna utanför stan har lämnat efter sig inne i stan? Vem bryr sig om att det under värsta laman investerades miljoner i både en torgparkering och ett shoppingcenter för att innerstan aldrig skulle dö ut… och nu står de där halvtomma. För i den här staden är de bilburna kungar och de andra får se sig. Det lär man sig snabbt vid övergångsställena (jäkla äggskallar som flera gånger nästan kört på mina barn vid Korsholmsesplanaden, vad tänker de på egentligen?!?). I den här stan har man för länge sedan accepterat de globala realiteterna och låtit torget avfolkas och skyfflat iväg kunderna till stormarknaderna. I den här stan har man glömt att hållbarhet alltid börjar i det lokala, i det småskaliga, i det människonära. När jag i somras läste in mig på teorier om tid och rum filosoferade jag kring min utbytesstad uppe I Washington State på gränsen till Kanada. Jag funderade då i ett status på Facebook om downtown fortfarande är lika sorgligt övergivet som för 18 år sedan, om shopping centret utanför stan ännu lockade folk, eller om farmers market gjort den staden mer människonära under de senaste åren. Mina vänner i stan svarade att shoppingcentret var rätt så slitet och övergivet men att nya mysiga centra hade uppstått inne i stan. Oj vad det värmde mitt hjärta, och oj vilken lust jag fick att åka tillbaka och hälsa på. Staden I min studie är för övrigt också den mysigast stad jag besökt i hela Chile (förutom den där övergivna svansjön då, som ju är en sorlig syn). Och där kan man handla lokal ost, fisk och grönsaker året runt på “ferian” nere vid flodmynningen. Nu går jag omkring och hoppas att äggskallarna i den här stan snart ska förstå galoppen… att det vackraste i den här stan är det minst utnyttjade. Att stan har en helt underbar vacker fiskarstrand som står där helt outnyttjad och bara väntar på människornas återkomst. Att det allra vackraste i den här stan, torget, kunde bli en alldeles underbar blomstrande farmer’s market… om bara någon förstod att ta tag i saken… Varför inte torgdag varje fredag? Varför inte gratis parkering i torggrottan när det är försäljning på torget? Varför inte börja tänka lite mer människonära och börja befolka det tomma skal som stormarknaderna lämnat efter sig inne i stan… Jag bara undrar… skulle det inte vara roligare att bo och leva här om man ibland såg bekanta på stan, och inte bara rusade igenom de stora marketarna i veckohandelsstressen? Jag bara undrar… Har för övrigt inte varit till Stenhaga ännu en enda gång sedan vi flyttade hit (haha, kanske det är därför jag aldrig ser några bekanta!). Och det är över en månad sedan jag satte min fot i Prisma. Det trodde jag faktiskt inte att skulle hända. Trodde att vi skulle fastna i rutinen att veckohandla där. Men istället har vi ätit färsk mat från torget, saluhallen och fiskarstranden. Jag har njutit av att samtala med försäljarna och med de andra i kön (fiskförsäljarn nere vid stranden har alltid kö!). För visst existerar det småskaliga även här…men i mycket mycket liten skala…

Bloggskola

Idag har jag använt kvällen till att lyssna på Svenskfinlands främsta bloggproffs. En föreläsning om hur man bygger upp en välbesökt blogg. Kan säga att jag gör många kardinalfel. Men det är okej. Bekommer mig inte. Det är ju min blogg och jag har aldrig varit ute och jagat besökare, utan bloggen har alltid varit min stackars hjärnas förlängda arm. Ett bollplank för mig själv. När jag började blogga som patiperra skapades det roliga diskussioner om jämställdhet och allt det andra viktiga i mitt insnöade hemmaliv som tvåbarnsmorsa. Men efter att jag valde att utforska lite mer extrema åsikter (sweet dreams epoken) så har jag också själv valt att befinna mig i marginalerna. Så himla skönt ibland! Men varsågoda ta för er och kommentera gärna om ni tycker att det jag skriver är intressant!

3.3.13

Barnfritt leverne

Igår lyssnade jag på programmet Familjeliv på radion. Det handlade om par som frivilligt valt att inte ha barn. Det var ett par i 30-års åldern som tydligen funderat mycket på saken. De hade en hel del argument varför de inte ville ha barn. Jag har stor respekt för de som vågar välja annorlunda och gå emot normen. Normen är inte alltid det rätta. Därför funderade jag mycket på vad de hade sagt efteråt.

Ett av argumenten lät: alla som skaffar barn förändras och börjar konsumera mer, skaffar bil, blir alltför bekväma och tär således mer på miljön än vad de som inte skaffar barn gör. Jag undrar jag. Lever jag i en bubbla? I min vänkrets har jag nämligen sett det motsatta. Jag har sett många gå från att leva ett sorgelöst liv som storkonsumenter av både det ena och det andra, till att genom sitt föräldrarskap inse att livet inte handlar om konsumtion. Jag har många vänner i min omgivning med ett eller två barn som inte har någon bil överhuvudtaget och inte har den minsta tanke på att skaffa en heller. Jag har inte sett att de skulle ha blivit storkonsumenter av varken det ena eller det andra utan snarare blivit allt ivrigare att söka second-hand alternativ då det gäller kläder och prylar. Lånebanken på babyprylar är trots allt minst sagt imponerande.

Ett annat av argumenten var att man inte vill skaffa barn till den här världen, för tänk om alla de där domedagsprofeterna från 70-talet ändå hade rätt. Tänk om jorden går under, tänk vad hemskt det blir för deras barn i så fall! Eftersom jag själv genomgått en inre kris gällande det här så kan jag definitivt förstå den här punkten, men på samma gång är jag så otroligt glad och lycklig över att jag redan hade mina två barn när jag började tänka sådana tankar. För det är barnen som gör livet värt att leva, det är barnen som räddar mig från mina svarta tankar, det är barnen som får mig att inse att det finns en värld bortom det onda. Vi måste leva här och nu, inte oroa oss för framtiden, för det är något så abstrakt att vi aldrig kommer att kuna greppa det förrän det är dags, och tills dess kan man lika bra leva livet på bästa sätt - med eller utan barn. Jag valde barn och det gläder mig och min man just nu. Allt annat tar vi sen.

Tredje argumentet som jag hade problem att förstå handlade om att man inte vill tillföra fler barn till denna överbefolkade värld. De erkände att det här argumentet kan vara lite ihåligt för oss här uppe i Norden, där det är gläst mellan husen så att säga, men att det ändå är en orsak till att de inte vill ha barn. Kan även förstå det här argumentet, det är ett rationellt argument. Men kan man faktiskt rädda världen genom att vara rationell? Om alla de som har en sann övertygelse om att världen borde förändras, om alla de skulle få barn som de lyckas uppfostra enligt denna övertygelse, finns det inte i så fall en lite större chans att vi går mot en ljusare framtid? Tänk om det bara är de som inte orkar bry sig som fortsätter att fortplanta sig? Är inte risken större då att också deras barn kommer att ge blanka f*n i att ens försöka förbättra vår värld? För de här föräldrarna och barnen kommer inte att ha tid för sådant, eftersom de kommer att vara alltför upptagna med att konsumera?

I en kurs om miljöetik för någon tid sedan kommer jag ihåg att vi filosoferade runt detta med att skaffa barn, om det var miljöetiskt rätt eller inte. Det fanns t.o.m. en vetenskaplig artikel som bas för diskussionen. Både artikeln och professorn var av den åsikten att sterilisera världbefolkningen inte var en lösning, eftersom detta med fortplantning ju är en del av livets mening och också dess stora gåta. Att gå och beröva folk på den biten var då alltså moraliskt förkastligt. Kan tilläggas att sådant ändå har hänt, såg en gång ett program om hur peruanska kvinnor blivit steriliserade utan att veta om det under en "fortplantningsrestriktionsplan" designad av några genier i US-Aid...

Men för de som har privilegiet att välja så är det fritt fram att göra det. Inget kan vara värre än kombinationen oönskat barn och bittra föräldrar som känner sig snuvade på livets verkliga mening. Men jag skulle ändå önska att man var lite försiktigare med att generalisera livstilen bland de som valt att bli föräldrar. Kanske urvalet är snävt? Kanske det finns kärringar mot strömmen bland småbarnsföräldrar också. Kanske de inte simmar motströms länge till. Kanske vi snart är den stora majoriteten. Vem vet. Den som lever får se.

Rötter under snön

Vi tillbringade denna vackra söndag ute bland en del av mina rötter. Barnen fick pröva att åka motorkälke och sparka spark. Vi fick alla njuta av ljuvligt god hemlagad mat, bland annat älgkött. Lugnet ute på landet är bara så rogivande. Att dessutom gå omkring på snöskaren och komma ihåg barndomen, de där härliga smultronställena som gömmer sig där under snön...vinbärsbuskarna, äppelträden, jordgubbarna... allt det där vackra från barndomen. Och man inser hur lyckligt lottad man varit, utan att haft den minsta aning om det vid den tidpunkten. Och sedan att titta på de egna barnen, hur de njuter av att springa omkring där i snön, utforska stenmuren från sekelskiftet (det förra, inte millenniumet), klättra på stenar, kolla in verktygen inne i förråden... och jag kan inte låta bli att tänka att det krävdes nästan 20 år av flängandes runt jorden för att inse hur vacker den här platsen verkligen är. När snön smultit ska vi pröva på att odla potäter på någon passlig plätt. Och kanske lite jordgubbar...och morötter...och...och...och...nynnar till Idas sommarvisa och önskar hon skulle ta och sätta fart på våren nu redan!