13.8.15

Tillbaka till det goda livet

Parallellt med mina vardagsbekymmer fungerar min hjärna på högvarv. Jag funderar mycket på varför det känns så tungt att orka med vardagen och att bara vara mamma. Mina tankar om det goda livet vill inte riktigt bli en del av min verklighet. Fungerar inte. De äldre barnen kräver curling och den yngre behöver min närhet mer än vad jag själv riktigt vill orka med. Det finns något som känns fundamentalt fel i den här sammansättningen. Men på samma gång kännner jag att jag lever mitt liv precis som jag vill leva det just nu. Härliga härliga ungar, underbara projekt på gång och intressant och stimulerande arbete. Avlastning har jag också eftersom jag hade vett att tacka ja då vi erbjöds chansen att härbärga en au pair hemma hos oss.

Men ändå är det tungt.

Jag har kommit fram till att det delvis har att gör med något så fundamentalt som den undermedvetna kodifieringen av social samvaro. Jag kan inte ändra på hur jag blivit programmerad i ung ålder av samhället i stort där jag ser på mig själv som en separat individ från de övriga. Eftersom jag inte är en del av ett samspel, utan en separat individ, och alla andra runt omkring mig är lika separata som jag, så blir livet stundvis tungt att leva. Om vi alla hade blivit programmerade från börja att vi fungerar som en grupp så hade detta möjligtvis tett sig annorlunda. I den konstellationen ser jag mig själv som mer hjälpsam och framförallt stöttande och rogivande, istället för denna roll som tjatmamman som jag nu tagit på mig. Barnen skulle i det fallet också ha undermedvetet tränats in i att göra allt de kan för att familjen ska må bra, istället för att vänta på att mamma eller pappa ställer upp och gör det mesta så att de ska må bra.

 Det är just i de här relationerna som roten till det goda livet finns. Det är min övertygelse. När vi slutar streta emot, slutar dra åt eget håll, och börjar fungera samspelt, i symbios med varann så som ekologin i vår natur fungerar, då börjar också det goda livet hägra för var och en av oss.

I mina tankar tycker jag att samspel istället för separatism låter väldigt lockande och klokt. Men hur, alltså HUR gör man för att ta sig dit?  Stor fråga som jag inte har något direkt svar på. Så jag avvaktar med att läsa in mig på världssyner som bejakar en relationell ontologi. Kansk en vacker dag lyckas jag spränga koden, inte bara intellektuellt utan även i vardagen.


Ha det gott!

12.8.15

När man sover i en bädd av vitlök

Småbarnsåren är asiga. Rent ut sagt asiga. Emellanåt. Så är det just nu. Yngsta flickan har gått och dragit på sig en seg förkylning. I natt var det gallskrik med en halv timmes mellanrum fram till klockan tre. Det asigaste med ett-åringar som lider och har ont är att man inte kan fråga dem vad de felar. För det mesta brukar bröstet hjälpa i sådana situationer. Det är en av orsakerna till att jag ännu ammar: för att ta oss igenom sjukdomsåret mellan 1 och 2, just dessa evighetslånga nätter som aldrig vill ta slut. Det känns nämligen aningen bättre att uthärda dem i tystnad än att lyssna på barnavrål.
Men i natt blev det vrål. Ack så hjälplös man känner sig av att se ett barn ha ont men inte veta vad som fattas dem. Jag var igår kväll på ett möte och hann inte hem till kvällsmaten. Hade inte briefat herrn om vilken mat som gäller nu då hon är förkyld (noll tolerans med mjölkprodukter) och inte hade jag hunnit fixa till en kvällsmålssmoothie heller. Så hon fick jogurt.
Nu tror jag att hon hade sjukt i magen, och sen dem där hostan, och antagligen ont i öronen. I något skede försökte vi placera lökhalvor på hennes öron. Men ack nej. Fungerar enbart på äldre barn. Hon fattade ju inte vad vi höll på med för tokigheter och blev bara argare. Jag började redan överväga att ta fram värkmedicinerna som vi till all lycka har inhandlat som reserver i vårt medicinskåp. Men ville verkligen inte det. Till sist kom jag ihåg ett annat trick. Doppa bomullstussar i pressad vitlök och lägg detta mot öronen. Skickade herrn ner och fixa till det medan jag försökte trösta med bröst. Han hade missat instruktionen om vitlökspressen så det blev bomullstussar inrullade i hackad vitlök. I det här skedet tog han själv sitt pick och pack och flyttade ner till soffan (lök- och vitlöksdoften måste ha blivit för mycket för honom). Men vi två andra vi fick äntligen sova. Tussarna verkar ha haft effekt. En skön syn var dett att stiga upp i morse med vitlök precis över allt.... Men men vad gör man inte för att den lilla ska ha det bra. Nu får man bara hoppas att hostan ger med sig snart. Antibiotika är det sista vi vill dra på oss just nu.


7.8.15

Mitt eget fel

Allt är mitt fel. Mamma är den som kan skylla sig själv.
Barnet sover dåligt på natten. Snuttammar. Mitt eget fel. Varför sömnskolade jag inte henne med hård hand som med de andra vid 7-9 månaders ålder. Mitt fel.
Det är också mitt fel att jag ännu ammar henne. Det är ju bara att sätta lapp på luckan och säga tack.och hej inga mer för dej. Mitt fel.
Det är mitt fel att maten är slut på fredag-morgon. Varför planerade jag inte veckomenyn bättre? Varför köpte jag inte in reserver? Mitt fel.
Det är mitt fel att de äldre barnen stiger upp klockan sju varje morgon och är sen trötta resten av dagen. Varför lät jag dem börja se på tv på morgonen innan kl 9 under sommarlovet. Mitt fel.
Det är mitt fel att morgongröten inte faller barnen på läppen. Mitt fel. Varför gjorde jag inte en bättre version?
Det är mitt fel att yngsta kackar på mattan i badrummet. Varför skyndade jag mig inte dit då hon sa kacka första gången. Mitt fel att mattan måste tvättas.
Det är mitt eget fel att livet känns för tungt just nu. Det är jag som satt ungarna till livet. Det är jag som ska underhålla dem. Det är jag som gått inför att laga ordentlig mat till oss och handla via REKO (och administrera gruppen).
Det är mitt fel att vi ska ut till villan för att jag vill ta det lugnt men att det högst sannolikt bara blir kaos. Mitt fel att jag vill plocka blåbär till vinterförrådet istället för att sitta hemma och ta det lugnt. Mitt fel. 
Det är mitt fel att jag jobbar med något som jag inte borde syssla med medan barnen är små. För tidskrävande, för tungt för en sömnlös hjärna. Mitt fel.
Det är mitt fel att jag efter en tung dag sitter på kökssoffan utan att vara trött. Mitt fel att jag inte går och sover då. Mitt fel.
Alltid är det mammas fel.
Kom ihåg det. Oberoende hur feminist man känner sig in i benmärgen är det ändå mammas fel då hon fått nog och allting brakar loss. Alltid mammas fel. Feminist eller inte. Det bara är så.
Näthatskommentarer undanbedes. De är ju också i så fall mitt eget fel. Idiot och korkad som jag är att skriva här när jag är på sånt här humör.

Och just idag läser jag det här: Att läka stress. Man ska tydligen förändra tankemönster för att undgå stress. Ja, det förstår jag också. Men hur? Jag kan ju inte skylla ifrån mig. Det ÄR ju för det mesta helt självförvållat.

Och jag tycker att  i mitt fall, som småbarnsmor, handlar det om mer än tankar. Att vara småbarnsmor är något så handgripligt att mycket handlar om att hinna planera dagen, veckan, månaden på sånt sätt att det handgripliga ges tillräckligt med utrymme i vardagen. Annars går det som det gått ovan för mig. Tyvärr håller de sömnlösanätterna på att äta upp min tankeförmåga helt totalt. Och hur vi ska klara av att lösa den problematiken, dottern och jag, är något jag tänker på varje natt. Men sen kommer den där natten då allt flyter och jag tänker, nog har vi det ändå rätt så bra - inte behöver jag ännu ta itu med sömnskolandet som tär så mycket på henne (vi har alltså gjort det i flera etapper redan och det blir alltid återfall...).

6.8.15

En gladare stad

Idag har det firats med Konst i vår stad. Konst med stort K. Oj så skoj det är att se folk fylla upp innerstan. Leende människor som talar med varann! Fatta vilken känsla! Helt underbart.

Sen undrar jag lite: hur mycket gladare kunde vi inte vara om vårt dagliga liv fylldes med mer social samvaro och kultur av alla de slag istället för den eviga stressen.

Jag tänker på kontinentala Europa och tycker att även vi här uppe kunde göra oss förtjänta av pauser i vardagen som gav mer tid för sånt här.

Tacksamheten och rädslorna

Tacksamhet. Ordet låter platt. Tack. Sam. Het. Ändå känner jag dess djupa mening när jag tar tiden för att reflektera över mina känslor och mitt eget mående. Varför känner jag rädsla? Jo, för att jag är rädd att det som jag är tacksam över ska tas ifrån mig.

Idag känner jag rädsla. Djup sådan. Projektet i Pyhäjoki ser ut att bli av. Min stad kommer nu att vara omringad av två kärnkraftsbyggen, och sättet som de planerats på (och i det första fallet genomförs) inger noll hopp om trygghet och säkerhet. Tvärtom. Rädsla. Det är vad jag känner. Rädd att något ska gå på tok. Rädd vad det innebär att Finland ger efter för stora pojkarnas (korporationerna med vinstbringande intressen som sin enda navigationspunkt, och politikerna i öst som tänker mer på geopolitik än energipolitik då de utöver den makt de har tillgång till i detta fall).

Tittade just på dagens tidningar uppe i kafferummet. Skulle egentligen kolla in programmet för konstens natt men det var omöjligt att undgå nyhetsrapporteringen om Fennovoima. Den rapporteringen gör mig svag, matt, med en djup känsla av obehag. Det gör det så påtaligt att demokrati inte fungerar. Att det finns personer i denna värld, som egentligen inte har någon som helst rättighet att fatta beslut som kan komma att påverka alla oss andra (och dem själva) så att livet här på vår planet blir obeboeligt. Fruktansvärt. Rädslan bubblar i mig. Maktlösheten gör mig mer än knäsvag. Den slår ut mig.


För att inte hamna i ett avgrundsdjupt hål av okontrollerbara känslor försöker jag istället vända mina rädslor till tacksamhet. För det är ju så att alla dessa rädslor jag har faktiskt bara är tankar och föreställningar. De är inte verkliga. Det de visar mig är att det finns så mycket här i livet att vara tacksam över. Jag är fortsättningsvis tacksam över att ha tillgång till en obeskrivligt vacker natur. Relativt ren sådan. Min trädgård, fortfarande obeskrivligt vacker och rätt så bördig. En lugn plats att bo på. Tacksam över att mitt folk inte är på flykt, utan lever ett relativt gott liv. Tacksam över mina barns oförstörda barndom. Tacksam att vi på den plats vi just nu bor på inte behöver andas in smog i varje andetag vi tar, varje dag som går. Oändligt mycket att vara tacksams över. När den känslan av tacksamhet tar över finns det mindre utrymme för den förlamande rädslan att härska i mitt sinne.

När jag vänder på steken och låter bli att låta rädslorna vinna, förstår jag också varför det finns så många som agerar avogt mot flyktingströmmarna och immigrationen till vårt land. De gör det för att de är rädda. De är rädda att det vackra som finns här ska tas ifrån dem. Och i mitt stilla sinne underar jag om vår värld skulle se lite annorlunda ut om de istället för att agera utgående från rädsla skulle låta tacksamheten styra dem. Skulle vår värld se annorlunda ut då? Skulle de där personerna som står bakom korporationerna och det fula politiska maktspelet agera annorlunda om de själva skulle ledsagas av tacksamhet istället för rädsla?