Om död och misär och konsten att kunna leva i nutid

Jag har återvänt till den uppkopplade civilisationen. I en vecka bodde vi ute i fiskebyn dit wifi och andra moderna manicker ännu inte gjort allför stort intrång. I en vecka njöt vi av att leva i nuet, min familj och jag. Men egentligen levde vi i det förflutna. I alla fall enligt dottern, som efter att ha besökt en Mapuche-by en kväll utbrast: 'mamma, i går var vi i förritiden'. Men jag svarade, fast det är ju i nutid. För det finns ingen skillnad i tid, vi är ju alla här och nu just nu. Inget som säger att de som lever uppe i bergen i utkanten av denna fiskeby ska följa någon sorts tidsresa som för dem till 'nutiden' som någon annan lever någon annanstans. Speciellt inte om de inte själv vill. Och de vill de inte, inte på basen av de diskussioner vi förde medan vi var där. De söker balans och samvaro med naturen, de vill inte vara uppkopplade med wifi, de vill inte ha någon som erbjuder dem rinnande vatten som kostar dem skjortan då de själva kan ordna så att de har rent rinnande vatten rakt från bergen. Enligt statistiken i Chile gör detta dem till extremt fattiga, enligt dem lever de gott och inte i någon misär. De har sin jordplätt, sin by, sin ruka (huset som mapuche-indianerna bodde i förr) som de byggt på talko ('minga') för att kunna samlas och träffas med andra som bor i byn. De säljer sina ekologiskt odlade grönsaker (med rent mineraliserat källvatten, direkt från berget) till stadsbor som gästar fiskebyn om somrarna. De odlar sin egen potatis, plockar sina egna bär och gör sylt som även den säljs under sommarmånaderna.

Igår då vi tog bussen in till stan från denna lilla avkrok var jag på god väg att börja gråta då jag tittade på de grönskande bergen, de gräsbätande kossorna, hönsen, de små - i mina ögon - eländiga husen som knappt hade hela fönster längs med vägen tillbaka till 'civilisationen'. Jag kände sorg och vemod. Tänk, under min livstid har jag aldrig i min närmiljö ute på landet sett så många gräsbetande djur. Kossor, getter, får. Ja och så ankor och höns. Aldrig. Landsbygden har så gott som alltid varit nästan helt tom på djur. Bara sädesfält efter sädesfält som nöjer säg för vinden.... Tänk att det finns ställen där djuren ännu går fria och lever i sin egen rytm. Tänk att det finns ställen där hela byn lever som den danske bonden lär. Och vi kallar det för misär. Varför har vi tappat greppet om det cirkulära livet? Där djur och människor är sammanflätade i en välfungerande helhet? För just nu finns det nog inga tecken på att vi i Finland skulle ha koll på vad som är välfungerande, i alla fall inte på basen av alla dessa djurplågeriavslöjanden som kommer in från när och fjärran. Om man tar bort oljan ur ekvationen i vårt jordbruk har vi en total kollaps, inte en välfungerande helhet.

Därför känns det väldigt väldigt konstigt att läsa om hur någon kan vara rädd för att en befolkad landsbygd där var och en odlar sina egna morötter skulle kunna leda till död och misär. Hur tänker man där liksom? Visar inte verkligheten som just nu spelas upp i alla nyheter på något helt annat? Den snabba urbaniseringen över hela världen leder till konflikter och krig, den slår ut mängder med arbetsföra och duktiga människor som tvingas söka jobb under slavliknande förhållanden. Dwn tvingar folk på flyt från sina hem för att söka möjligheter att livnära sig på annan ort. Den här urbaniseringen är påtvingad på folk som inte längre har tillgång till en liten jordplätt för att odla sin egen mat, sköta sina egna (eller andras) djur, för att storbolagen behöver tillgång till stora arealer av LAND för gruvdrift och för monokultur i form av palmoljeplantage, sockkerör, soja, eukalyptus. Och de som inte tvingas ta sig in till städerna för att försöka klara av livhanken blir istället förgiftade där de bor för att storbolagen förpestar deras luft med gifter, det enda som fungerar när man odlar mat i form av monokultur. Är det konstigt att det behövs mycket mediciner i en sådan modell? Ja listan skulle kunna göras hur lång som helst på den form av samhällsstruktur som krävs för att största delen av befolkningen ska kunna leva i urbana miljöer utan att ta ansvar för den mat de äter. Jag under hur någon klarar av att leva ett liv helt utan att befatta sig med den lilla parentesen gällande dagens och framtidens jordbruk - i fall det är så att städerna ska stå för de hållbara lösningarnas för planeten jordens mattillförsel. Förstår. Inte. Alls.

Sen tänker jag om och inser att det ju givetvis är på det viset, att hon ju faktiskt har helt rätt: Det skulle ju naturligtvis innebär både död och misär om folk skulle få för sig att flytta ut till landsbygden och frivilligt sadla om, skaffa sig ett par kossor, några hönor, får och gätter, ja kanske t.o.m. en gris eller två. De skulle innebära död och misär, för en del, men inte för alla. Det skulle innebära död och misär för dem som idag livnär sig på lögner, de som skor sig på de utsatta med att konkurrera ut den hälsosamma maten med bränsleslukande processade matliknande produkter. Det skulle innebär död och misär för dem som inte är beredda att ge upp sin privilegium som förslöade stadsbor som inte har en aning om varifrån maten kommer, eller ens bryr sig det minsta om att deras egna åtaganden och konsumtionsmönster smutsar ner och förstör för dem som vill leva ute på landsbygden enligt en annan modell. För det är ju så att OM vi nu mot förmodan skulle lyckas vända skeppet (det håller på att hända redan, men i det tysta, så kanske bästa att inte tala om det för mycket för de högre makterna kan gå och bli nervösa och hitta på en massa rackartyg som leder till en massa onödig död och misär...) så skulle det ju givetvis betyda att en viss sorts livsstil skulle bli överflödig, en viss sorts 'expertis' skulle inte längre anses vara någon expertis, utan ren och skär dumdristighet. Det skulle innebära att matens pris skulle få vara på just en sådan nivå att det inte leder till en massa död och misär ute på landsbygden - och det kan ju faktiskt då hända att det blir lite besvärligare att leva gott och bekvämt inne i stan, att allt inte skulle komma gratis då. Att man skulle bli tvunga att välja mellan en ny Iphone, ett gymkort eller ren och äkta mat som man mår gott av. Om det är det hon syftar på med död och misär så förstår jag precis vad hon menar. Men det kan hända att vår värld som helhet skulle må gott av en sådan utveckling. Men kanske jag romanticerar...

För att återkoppla till inledningen på detta inlägg vill jag ännu understryka att det finns inget som säger att någon lever i det förflutna medan andra lever i nutid. Vi lever alla just nu i vår egen nutid. Vartåt världen är på väg och vem som blir tvungen att anpassa sig är inte förutbestämt. Inte kan vi heller tvinga någon som vi själva anser lever i det förgångna att börja leva som oss. Tänk om det är vi som lever fel, och i fel tid? Tänk om det är vi som borde tänka om? Nutid är nutid och någon annan tid kan vi inte rå på. Men vad vi kan göra är att tänka lite bredare, bredda på våra antaganden om hur vår livstil påverkar den störra helheten som vi är en del av och beroende av för vår egen existens och styra våra val mot framtiden utifrån just den helheten och dess konsevenser.


Här några bilder från min 'romantiska upplevelse' på landet förra veckan. Såg inte mycket död. Vad som uppfattas som misär har jag däremot kommit fram till att är upp till var och en att bedöma själv. Destu mer jag vistas med dem som jag förr på basen av tidningsreportage eller bilder skulle ha kategoriserat som 'fattiga som lever i misär' ju mer inser jag min egen inskränkta livssyn och min förmåga att bedöma om någon annan anser att de själva lever i misär eller ej.

Foodie living extreme

Så har jag först utbildat Malax i sockerfritt, glutenfritt och mjölkfritt leverne och nu fortsätter jag frossa i matrelaterade frågor på Slow Food Finland-träffen. Nu i Veikars på Lallegård och diskuterar gamla mattraditioner och skolmat. Snart vidare på gårdsbesök och middag vid slagfältet. Ah bliss.

Men blir det inte dyrt att äta äkta mat?

En fråga jag ofta får är om det inte blir dyrt att äta så som vi gör. För om man tar bort vetet, de flesta mjölkprodukterna, sockret, och på samma gång försöker köpa så mycket som möjligt ekologiskt (allt kött i princip) , ja då måste det ju bli dyrt. Svar: det beror på. Ja, man kan göra det dyrt för sig men det är inte omöjligt att laga äkta mat på en stram budget. Och jag anser faktiskt att små resurser inte är en ursäkt. Tvärtom, jag skulle påstå att i längden blir det billigare att laga äkta mat och skippa allt vad processat heter. När man kommit över första chocken över hur mycket scheiss det finns på butikshyllorna, och scheiss som man tidigare varit beredd att ge sina egna barn i tron om att industrin vill oss väl och att det finns kontollmekanismer som ser till att allt de serverar oss på burk är av högstandard (så är det alltså inte), så inser man snabbt att allt som serveras i burk eller paketformat är designat så att den s.k. brandownern ska få maximal vinst på produkten. Vad betyder det i klarspråk? Jo att det finns mycket luft i priserna, vilket ju är goda nyheter för den som vill satsa på äkta vara. Om det finns luft i priserna på burk så finns det mycket att spara på äkta mat. Men hur? Jag ska nu avslöja några av mina bästa knep.

1. Köp en frys

Det första man behöver göra för att spara mycket är att investera i en ordentlig frys, och det ska vara en sån frys som öppnas uppifrån. Jovisst en frys kostar en del, och den tar upp ganska mycket utrymme vilket du kan anse göra den här sortens investering till en omöjlighet ifall du bor smått (det gör man ju om man bor inne i storstäder och har knappt med pengar, logiskt). Men min poäng är att frysen är bland de bästa matinvesteringar du kan göra. Den hjälper dig i längden att spara en massa tid och pengar. Och även om man bor i en lägenhet är det inte omöjligt att ha en liten fryst i ett hörn av hemmet- Sätt en duk på och någon vacker blomma så syns den ju knappt. Jag har faktiskt lånat ut vår frys som jag köpte för fyra år sedan till vårt garage i höghuslägenheten i Helsingfors - till en annan matentusiast som bor tillfälligt i en liten tvåa tillsammans med sina tre barn här i grannskapen. En av de första grejerna hon ondgjorde sig över då hon flyttade in var just hur hon skulle klara sig i ett halvt år utan frys. Så hon fick ta min, den använder jag bara under skördetid och vid avfrostning av den stora som vi ärvde med huset. Så frysen är steg ett -skaffa dig en sådan. Den goda nyheten är att det brukar gå att köpa sånt second hand på olika nätloppisar. Det finns nämligen en massa arvingar idag som inte fattar att bland det värdefullaste som finns i dödsbona som de tömmer är frysarna som deras far/morföräldrar använt till att laga riktig mat.

2. Lär känna dina leverantörer

Det går att spara mycket pengar på mat om du vet vilka sorters restprodukter som blir över när köttbonden slaktar, fiskaren rensar sin fisk, eller morotsodlaren sorterar sina morötter. Jag är alltid på jakt efter ben - såväl ben från nötkreatur som från fisk. Av dessa lagar jag soppor. Och har jag tur har slaktaren eller fiskrensare varit slarvig och då behöver jag inte alls någon extra kött-/fiskbit för att få upp proteinhalten i maten. Det går att plocka bort från benresterna och använda i soppan. Ibland kommer benbitarna från den ekologiska bonden med så mycket fett på att jag även kan ta tillvara fettet för att smörja in mina gjutjärnspannor i efter rengöring. Jag använder även highlanderfett i matlagning just nu; en extra sked fett i köttgrytan förstärker smaken mot det godare hållet och ser till att vårt fettintag hålls på bra nivåer. Gällande morötter: jag köper för tillfället 10 kg morötter i andra klass av vår morotsbonde. Dessa utgör halva priset av de fina som han säljer i 2 kgs påsar. Ekologiska potatisar får jag i vår REKO-ring för 1 euro /kg, men innan dess köpte jag i höstas 20-30 kg potatis av en väninnas pappa som odlat lite för mycket för eget bruk. Potatisen höll bra under vintermånaderna i vår egen källare (det här kan ju vara ett problem för de som bor i små lägenheter, men kanske det är ett gammalt hus som ännu har kallkällare?). Ju mer man pratar med sina matleverantörer destu mer möjligheter till inbesparingar: mig highlanderköttleverantör har också en del höns, vilket jag inte skulle ha kännt till om vi inte börjat snacka dittan och dattan. Så från dem får jag ägg fria från GMO-foder på samma gång som jag får kött. Mjölkbonden har också några höns, så även därifrån kan jag få ägg vid behov. Mjölken är ju också en stor inbesparning, om man organiserar sig i en mjölkring med grannarna och hämtar enbart 1-2 gånger i månaden. Ekologisk mjölk i butiken kostar 2,50 euro minst. Nu får vi den för 1 e + moms. Jogurt är ännu dyrare, grädde likaså. Jag tar tillvara allt från den mjölk jag får: separerar grädden och gör jogurt på resten (och det är äkta vara - pastoriseringen har inte förstör några enzymer i den mjölk vi använder).



3. Utveckla dina specialrecept på billiga råvaror

Jag har lärt mig att göra strömmingsrecept som behagar barnen. Detta är delvis för att strömming är så himla billigt men den innehåller också ben och således kalcium. Innan jag prövade göra ett par panerade strömmingar trodde jag aldrig att det skulle fungera. Men det är faktiskt en av barnens favorit måltider. Jag har lärt mig göra mat på lever och hjärta - delar som är betydligt billigare än helkött/maletkött men som är mycket mer näringstäta. Jag har nu också lärt mig laga olika recept på hela hönor (hönssoppa, "pulled hen" etc) som går att använda för att köpa hela nedfrysta ekohönor ibland (sjukt dyra så det är inte del av vår dagliga mat, men det finns ju också eko-värphönor i frysdiskarna och även de är bra mat). Köttet som blir över från buljongkok blir ibland så mycket att det räcker till både en soppa och något annat - så där har jag också fått utveckla nya recept på vad man kan göra med "pulled beef". Och så mycket annat som jag inte kommer på just nu. Testa dig fram och våga experimentera i köket, det är en av de viktigaste knepen jag har fått lära mig. Ibland blir jag jätte ledsen då barnen ratar det jag lagat men för det mesta går det bra. Trickset är hålla god min och orka fortsätta. Det finns inga rätt eller fel i köket och tänk på att dina barn kommer att uppskatta att de blivit "påtvingade" olika smaker redan hemma när de blir äldre. Smakträning är aldrig fel då det gäller äkta mat, även om det kan kännas hopplöst jobbigt då maten inte riktigt vill smaka för de små.


4. Öka andelen vegetariskt i kosten

Ekologiskt kött är dyrt så det gäller att hushålla väl med den varan. Oekologiskt kött äter vi inte annat än i undantagsfall, helt enkelt för att jag inte vill understöda den sortens matproduktion och för att jag tror att det inte är lika nyttigt för våra kroppar att äta sådant som producerats på billigast möjliga sätt (se ovan gällande burkmaten, samma tänk gäller inom konventionell köttproduktion). Vi äter därför mycket grönsakssoppor och bön/linsgrytor som vardagsmat. Jag räknar att det blir 2-3 gånger i veckan vegetariskt (plus möjligtvis ett ägg för att uppnå mättnad). Barnen då, gillar de bönor? Svar nej. Men hur gör ni då? Vi äter ändå. Min man är från en annan kultur där det inte accepteras att barnen bestämmer vad som lagas till middag. Han brukar få dem att äta åtminstone halva portionen genom att bestämt vidhålla att de måste respektera sin mor som lagat maten, det hör till vett och etikett i hans kultur (evigt tacksam för det!). Själv kan jag erkänna att det här är en svår del av matuppfostran och att det finns en skör linje mellan vad som är ok och inte ok (vi tvingar aldrig i dem något, men ser ändå till att de äter fast de inte egentligen vill ha...), och att det beror väldigt mycket på barnets egen personlighet hur väl man lyckas. Om det inte funkar med bönor så kan man försöka utveckla nya recept. T.ex. har jag märkt att om jag kör bönorna i matberedare till en smet och sedan blandar med tomatpuré och lite maletkött (chili con carne) så märker inte barnen att de äter bönor, man kan säkert utveckla liknande koncept men utan kött, så långt har jag inte hunnit än.


5. Besök en asiatisk mataffär en gång i halvåret

Asiaterna har mycket bra äkta mat till ett överkomligt pris. Jag köper kokosmjölk i en liters tetra och paket på 6 st 2 dls tetran. Jag köper också ris i 5 kgs påsar hos dem, och andra mjölsorter som de har är t.ex. yam som jag använder i våfflor. Kryddor som paprika och kummin får jag i stora förpackningar hos dem och trots att de kanske inte är ekologiska så brukar jag ändå använda dem. Övergången till ekologiskt går i etapper här hos oss, och jag använder mig av good-enough-tänket för att inte känna mig alldeles för förtvivlad. Hos asiaterna köper jag också bönorna och linserna i stora 3-5 kgs förpackningar, dessa blötläggs i stora kastruller, kokas upp och fryses ner i mindre påsar för snabbmat under året.


6. Frys ner olika rester i fryskuber och återslutbara påsar (ziplock/minigrip)

Jag tar till vara havtornssaft ur en öppnad flaska genom att frysa ner i iskuber och sedan flytta över i de frysta kuberna i plastpåsar. På sommaren förväller jag färsk spenat och fryser ner i silikonmuffinsformar för att sedan åka över i plastpåsar för uppbevaring i frys under vintern. Om det blir över buljong då jag kokar upp ben, fisk, nöt, höna, så fryser jag ner den i glasburkar för att senare användas i olika grytor eller soppor (köper aldrig buljongkuber, inte ens eko - de hör till kategorin "innehåller-för-mycket-scheiss"). Ekobananer köper jag då de är bruna och på erbjudande och skivar upp på en plåt i skivor, fryser ner och flyttar över i plastpåse då de är frysta - de är perfekta för smoothie- och muffinsrecept (låt dem bara inte tina upp innan användning för då förstörs de).

7. Ta vara på vad naturen har att erbjuda

Hos oss vankas det snart kirskåls- och nässeltider. Under våren äter vi mycket kirskålsomelett (vi - som i vuxna, barnen har inte riktigt fattat tycke för det ännu) till frukost och nässelsoppa/nässelplätter till middag. På sommaren blir det en hel del spenat, och annat färskt ur eget grönsaksland (jag är av åsikten att kolonilott i storstäder är en värdig bra investering av tid och energi - det gör det också möjligt för barnen att lära sig mer om varifrån maten egentligen kommer och det brukar hjälpa dem att bli mer intresserade av att äta grönsaker - spänningsmomentet i att plocka sin egen sallad är en stor grej för de små). På hösten ser jag till att få in lite svamp i vår dagliga mat. Jag har också torkat svamp, äppel, och nypon förra hösten. dessa går att använda i olika maträtter året om. En annan grej jag gjorde i höstas var att frysa ner så mycket sockerfritt äppelmos som möjligt i frysen, och nu har vi använt det till att laga våfflor (kolla receptet här) och sylt tillsammans med nedfrusna jordbgubbar. Jag ser också till att frysa ner så mycket bär som möjligt under säsong - och har gjort det till en del av sommarnöjet att plocka t.ex. blåbär för vinterbruk ute på sommarstugan. Skogarna är ju fulla av bär - det gäller bara att hitta tiden och utnyttja vår allemansrätt så mycket som möjligt. Tiden är ju en bristvara på sommaren, så då kan det vara svårt att hinna med allt man behöver på vintern. Men oberoende blir det billigare att köpa bären när det är säsong och frysa ner i egna påsar än att köpa butikens småpåsar som dessutom kan komma med obehagliga överrasknignar som t.ex. noro-virus. En annan grej som är bra att tänka på är hur man fryser ner bär. Jag lägger t.ex. ut jordgubbar på en plåt, fryser ner och flyttar sedan över i en plastpåse - så går det att ta lite åt gången ur påsen då man behöver - minskar matsvinnet som kan komma av att frysa ner jordgubbar i frysburkar. Blåbär hålls ju fina i burk och det går att ta ut lite åt gången ur burken under vintern för att använda i gröt eller muffinsbak. Hallon har jag fryst ner i askarna som man får då man köper trädgårdshallon och sedan flyttat över i plastpåsar då de är frysta. Skulle jag plocka mina egna hallon tror jag att jag skulle försöka plocka dem rakt i sådana små askar för att kunna frysa ner på samma sätt.

Det är ungefär så min matstrategi ser ut i stora drag just nu. Den förändras hela tiden i och med att jag själv lär mig mera ju längre jag kommer på min egen matresa. ISedan finns det utsvävningar och genvägar som jag använder mig av för att inte tappa intresset eller modet i mitt projekt att hålla familjen vid liv på riktig mat. bland orkar jag ingenting och då stänger jag av medvetenheten och tillåter oss att äta en grillad broiler eller något liknande- Det är inte ok att låta hälsan ta stryk av för mycket stress heller. Egen magkänsla och motivation är vad som styr mina satsningar i köket.

När jag sedan bakar för fest eller bjudningar så får det kosta lite mera. För då har jag sparat så mycket på den riktiga maten att jag kan satsa på lite dyrare råvaror för bakning. Men ja - då det gäller mina bakrecept så är de väldigt mycket dyrare än om man bakar en kaka på socker och vete. För mig är det ändå otänkbart att gå tillbaka till den sortens bakverk eftersom följderna gällande humör och mående är så pass negativa att det höga priset på mina bakverk kompeseras med en välbalanserad familj. Inte bakar vi heller så ofta, vilket gör att prisskillnaden mellan de småkakor, kex, och glass som vi köpte hem förut och den mängd specialmjöl och nötter som jag behöver nuförtiden är  inte så stor i slutändan.

Hur är det med er? Har ni några tips som ni kan ge mig för att ytterligare förbättra min matstrategi?
Berätta gärna hur ni gör!

Det fina med en förening

Jag drog mig inför dagens möte. Årsmöte. Att vara ordförande för en nykomling då man har noll erfarenhet från föreningsverksamhet är inte helt en dans på rosor. Speciellt då tiden alltid är knapp.  Så jag försökte ju förstås skyffla över ordförandeskapet på någon annan detta år. Men nej. Alla har lika brått...så inför mötet hade vi redan kommit överens om att i år skär vi ner på verksamheten. Inget extra för ingen har ju ändå tid....

Ändå, någonstans halvvägs genom mötet sitter hela gänget och slänger en massa idėer om alla fantastiska saker som vi ju absolut ska fixa i år. Danska bönder, finska kemikalieexperter, lokala förmågor, restaurangdagar, smakupplevelser etc etc etc. Let's face it. Vi brinner för det här och då vi möts infinner sig alltid en alldeles otrolig känsla: ja men ja! Nämen jå, det måste vi ju göra!!! Sen gör vi det. Fast vi egentligen inte har tid eller vet ett skvatt om vad vi håller på med. Ändå lyckas vi med en hel del. Och det känns så bra. Så upplyftande.

Så vad gör det att vi aldrig har tid, eller  att vi missade ifjol att en förening ju ska ha en revisor (!), eller att budgeten skrivs under samma möte där den ska godkännas. På något sätt ordnar det sig ändå. Och det känns bara så bra. Att inte vara ensam. Att veta att det finns andra som bryr sig om ren mat och ett hållbart jordbruk.

Tacksam över att vårt gäng hittat varann. Så nu blir det än ett fartfyllt år i matens tecken här på slätten. Skoj, skoj, skoj!

Om du bor i närheten och känner samma låga inom dig, ta då kontakt. Andra matgalningar är alltid välkomna. Hos oss är ingen som bryr sig om mat udda! :)

Klimatsmart skolmat

Igår hade jag äran att få delta i ett seminarium om skolmaten som ordnades här i stan. Väldigt tacksam över att ha blivit inbjuden så jag vill inte klanka ner på varken arrangörerna eller de som höll föredragen. I stort tyckte jag om vad jag såg, och engagemanget i att förbättra skolmaten verkar ju vara stort här i min egen stad så det gjorde mig väldigt varm om hjärtat. Ja men ja! Underbart! Det handlade väl egentligen om hur den offentliga bespisningen kan öka andelen lokal mat i de offentliga upphandlingarna. Det är nämligen inte så lätt som att övertala politikerna att det här är bra business för kommunen och sillä siisti. Nej, det finns ju EU-regelverk för hur offentliga upphandlingar ska skötas så att de inte stör den fria handeln, den fria konkurrensen. Så om man vill gynna det lokala så måste upphandlingarna ske på ett sätt som inte stör konkurensen i Europa. Polskt svin och svin från grannkommunen ska ha lika rätt till marknaden. Det är ju en av EU:s grundteser, det här med fri marknad (och fri rörlighet av små och stora griseknoddar - 'godset'). Föredragarna kom med mycket interssant information från olika kommuner runtom i landet hur man lyckats ta även små finska aktörer i beaktande i upphandlingarna. Jag var minst sagt imponerad hur mycket som är på gång just nu. Överallt jobbar man på att göra skolmaten smartare, minska svinnet, öka lokala andelen, använda smartfisk och restprodukter, använda naturens skatter så som nässlor etc. Heja heja! Vad bra!

Då jag frågade om det finns ett lika stort drive för "luomu", dvs ekologiskt, som för närproducerat så var svaret mer tveksamt. Det var inte heller någon överraskning för mig, jag vet ju att luomu ännu inte anses vara "the way to go" och att de kritiska rösterna mot ekologiskt jordbruk fortfarande har mer legitimitet i den offentliga samhällsdebatten än vad det som anses vara alldeles för dyrt och ineffektivt, det ekologiska alternativet. Ändå kunde jag inte låta bli att förundra mig. Så här sitter vi och diskuterar hur vi ska få upp andelen närproducerad mat i skolmaten, men på samma gång är man villig att låta skolmaten stå för en ökad s.k. "toxic load" i närmiljön. Den kemiska bekämpningsmedel och oorganiskt gödsel som används på konventionellt jordbruk sprids ju i skolornas närmiljö, strös ut på marker, och sprids i luften, i vattendragen, ja överallt där vi rör oss. Men så långt har man alltså inte ännu kommit i tankesättet. Och jag antar att om utgångspunkten är att det finska jordbruket är det renaste i hela världen som använder minimalt av både bekämpningsmedel och oorganiskt gödsel, ett mantra som upprepades flera gånger under eftermiddagen, ja då är det ju inte vettigt att ens fundera på alternativ som ur ett helhetsperspektiv kunde vara ännu bättre. Statistiken som de lyfte fram gällande rester av bekämpningsmedel i vissa grönsaker i Finland jämförelse med kontinentala Europa lät ju verkligen övertygande. Jag kan inte bestrida den statistiken utan är väl mest tacksam för egen del att vårt land ligger på efterkälken i hur mycket gifter som historiskt använts på våra grödor. Men på samma gång, är inte potatisen bland det mest besprutade i vårt land? En stilla undrar som gror i mig - hur rent är det konventionella över lag - kan jag lita på allt detta?

Jag blevockså väldigt överraskad över hur långt man gått för att räkna ut koldioxidutsläppen för varje enskild matingrediens. Det går alltså att presentera koldioxidavtrycket för exakt allt i skolmaten, kött, mjölk, ris, potatis, grönsaker, ost, etc. Med sådana kalkyler kan man ganska lätt styra vilken sorts mat som anses vara bäst i offentliga bespisningen (förutom då de offentliga näringsrekommendationerna som fungerar som den allsmäktige grundlagen då man planerar måltiderna, går inte att ifårgasätta, försök inte ens, lönlöst). Bland annat hade faktiskt sojakross smugit sig in i makaronilådan på en ort för att kompenserar proteinhalten, på så sätt kunde man dra ner må köttet (vilket tydligen är en av de viktigaste åtgärderna för klimatsmart skolmat). Jag satt där på bänken alldeles förstummad. Hur kan världen vara så blind frågade jag mig. Hur kan man utöva sådan blindbocksstyrning genom klimatavtrycksberäkningar som leder till både land grabbing, crowding out av lokala småbönder, klimatförändringar, landerosion på annan ort. Om vi följer sådana beräkningar helt blint ser vi till att förstöra för andra. I ett nafs försvinneer brassarnas/argentinarnas/uruguayanernas möjlighet till lokal och klimatsmart skolmat. För sojan äter bokstavligen upp deras odlingsbara jord. Plus att sojan är omstridd då det gäller hälsoeffekterna. Jag frågade om detta och fick svaret att uträkningen var något år gammal, de har nu ersatt sojan med finska bönsorter istället, för att göra den mer lokal. Bra så. Bra att sojan skadeverkningar tas med i beaktande. Men egentligen, vad hjälper det att ta bort sojan ur själva maten då den ändå finns där, som foder till den odlade laxen/forellen, till hönorna, till grisarna, till nötkreaturen. Sojan är överallt, och ibland också genmanipulerad. Klimatindexet ser bara på koldioxidutsläpp för enskild produkt, den tar inte sådan som fodrets transportsträcka eller negativa sidoeffekter på miljön (inklusive människans hälsan) i beaktande. Jag anser att de här beräkningarna är himla bra för att få igång diskussionen om lokalproducerat - en diskussion som jag helhjärtat understöder och ser som nödvändig, ja t.o.m. akut. Men utan en djupare diskussion om den nuvarande modellen på jordbruket, utan en diskussion om hur man skapa nya sorters jordbruksprojekt som kanske fokuserar på ännu hållbarare metoder så anser jag att hela logiken blir lite haltande. Jo jag vet. Det låter radikalt. Men jag är ok med att man kallar mig radikal, jag kan ta det - för jag lever i vetskapen om att om vi, dvs mänskligheten i stort, inte snart lyckas vända skutan mot något som är mer i balans med naturen så tröttnar hon på oss. Alltså moder jord. Egentligen har hon ju tröttnat på oss för länge sen och motarbetar oss redan med sjunkande fertilitetssiffror och ökad sjukdomsstatistik (som vi tillsvidare delvis fixat med medicinska innovationer, men även där börjar problemen bli allt mer evidenta). Moder jord har gett oss tilläggs tid, just för att hitta tillbaka till balansen, inte genom att gasa på med bindkaveln på och skapa ännu mer problem.

Och då kommer vi till min sista punkt. Det här med riset. Det är en klimatbov. Enligt beräkningarna. Ock det kan jag tänka mig att det är, plus att vi ju just fått veta att det är en arseniktjuv. Suger upp all arsenik den kan hitta i vattnet och jorden där den odlas och dumpar den sedan i oskyldiga konsumenter. Icke bra. Så jag kan ju tycka att det är ok att inte ha så mycket ris på matsedeln i skolorna. Men... Nu vill man då istället öka andelen lokala sädeslag som ersättande produkt i maten. Dvs det blir mer korngryn i skolmaten i stället för ris framöver. Även vete, havre och råg fanns med. Jag tycker ju också att det egentligen låter helt vettigt. Bra att sädesslagen som odlas på våra breddgrader kan ätas upp som "rissubsitut" i skolorna. Om det då inte var för det här med ökad glutenkänslighet både bland barn och vuxna. Jag blev nämligen väldigt orolig att ökad andel av lokala sädesslag kan ha digra konsekvenser för barnens hälsa. Den senaste forskningen tyder på att det finns en koppling mellan glutenkänslighet och en rad kroniska sjukdomar, och att glutenkänsligheten i stort håller på att öka. För den som misstror mina antaganden här   och helst vill ha vetenskapliga bevis (vet ju att jag har ett par sådana återkommande läsare på min blogg som brukar utrycka en mildare frustration över att mina antaganden inte följer det som den vetenskap som presenteras i media), så finns det gott om studier att gotta sig i. Be my guest, kolla in studier gjorda på:IBS, fibrimyalgi, hudproblem (dermatit), MS, neurologiska sjukdomar, depression, mer neurologiska, Typ 1 diabetes,  autism, ndometrios, insulinresistens.

Vid det här laget när det här med inhemska sädesslag presenterades hade jag tänkt vara tyst. Jag hade redan under seminariet varit den som mest hållit låda och ställt kontinuerligt frågor om saker som jag ville ha svar på. Alla andra deltagare, ca 70 till antalet, hade inte yttrat sig nämnvärt. Så jag själv kände att jag gjort mitt. Men min ackumulerade kunskap om glutenets faror fick mig ändå att ställa en sista fråga om just detta. Svaret? Att man följer statens näringsrekommendationer och den forskning som ligger till grund för de rekommedationerna. Så trots att det finns ökad vetenskaplig grund som tyder på att glutenet har koppling till en rad olika sjukdomstillstånd så kommer inte Finlands barn i form av skolmaten att få ta del av den vetenskapliga kunskapen i den mat de seraveras. I alla fall inte så länge de som gör upp näringsrekommendationerna i vårt land väljer att ignorera forskningen som tyder på detta. Nej istället för att (som i fallet med sojan ovan) utöva försiktighetsprincipen så gasar man på som om man inte hade något som helst ansvar, och de som är vill föra fram en önskan om att de aktuell forksning med i beaktande läggs i samma kategori som "oseriösa" läkare (tänker inte befläcka den personens rykte ännu mer med att lägga ut vilket namn som nämndes här) , vars egentliga budskap man aldrig ens bemödat sig om att lyssna på i sin helhet. 

Jag var minst sagt nedstämd igår kväll efter att ha ställt den här enligt mig väldigt legitima frågan om glutenet. Men tyvärr. Trots vetenskapliga bevis så går det inte alltid att ändra på vad som uppfattas som hälsosamt, i alla fall inte på kort sikt.

Men nu hörni, nu händer det saker IMBY IRL. In my back yard, in real life, blev solljuset plötsligt väldigt väldigt konstigt, som taget ur en Mel Gibson film...It's a sign! Ska sluta skriva dumheter och fokusera på vad som ska bli gjort. Ha det gott!

Startskottet har gått, odlingsår 2015 here I come!

Fick upp vårvittringen i morse då jag satte lillan ut på terassen. Fågelkvitter. Dofternas återkomst. Fukten i luften. Känningen av blöt mull. Snabbt som attan in till datorn och beställa årets frökatalog. Hur kan jag ha låtit det vänta på sig så här länge! Nåväl, det goda med att leva så här långt norrut är ju då att planteringen utomhus sker sent, trots förtida vår. Ifjol hade vi visserligen kunna plantera redan i april, då frosten ändå tog mycket av den lokala skörden vid midsommarn.

Men se här, blir ni inte sugna på att börja odla?



Personligen drömmer jag om en "community garden", den i stil med den som Hertonäsmatring (Ruokaosuuskunta) startat upp på ett fält utanför den stora metropolen nere i söder.

Visst är det bekvämt att odla på egen gård. Men det är också stressigt, ensamt och begränsande vad gäller odlingsmark. Plus att det binder en till odlingarna i princip hela sommaren. Men en gemensam odling kan man få flera hektar åker att odla på, man kan satsa på äkta ekologisk vallodling, man har stöd av andra likasinnade, andra som kanske kan lite mer än jag som vaknade ur min Narniadröm (=evig vinter med tanke på mat eftersom jag bara handlade min mat i närmaste närbutik före det) bara för några år sedan. Dessutom kan man ta turer med bevattningen och ogräset under sommaren, så det ger en möjlighet att ta riktig semester i några veckor utan att behöva känna oro över hur växterna överlever.

Drömmer skulle vara en "community garden" som följer principen som den här snubbet utvecklat:

The market gardener


Det om den saken. Nu fortsätter jag med mina teorier om den sociala lisensen för storbolag i fjärran land.

Ha det gott!

Rea i matbutikerna

S- och K- kedjan inleder priskrig. Lidl sänker sina priser ännu mer. Ja, det var väl i grevens tid detta hände? Hur länge har de inte kunnat sko sig på en marknad där de haft total kontroll över både producenter och konsumenter? Skoningslöst har detta pågått under flera decennier redan. Mest förvånad är jag kanske ändå över att man skyller på ekonomiskt kärva tider och enbart Lidl som lokal utmanare. Ingen verkar ta i beaktande att prissänkningar kan ha något att göra med de florerande alternativa marknaderna som just nu ploppar upp som svampar i vårt land (läs REKO-ringar, matringar, direktförsäljning). Det sista kedjorna vill är förlora kontoller över producenter och konsumenter. Det sista de vill är att vi konsumenter ska komma åt att handla direkt från producenterna. För då tappar de ju makten, och det sköna vinstbringande fluffet i sin egen prissättning. För den dag vi börjar handla direkt med bönderna inser vi finländare också hur dragna vid näsan vi blivit av dessa kooperativ som i tiderna upprättats för att göra det lättare för bönderna att nå ut till sina kunder med sina produkter men som under sin hundraåriga existens förvrängts till något helt annat.

Jag tror inte att man kan förbise att REKO-ringarna växer så det knakar. Här i min egen stad har gruppen växt till över 2000 medlemmar på väldigt kort tid. REKO handlar inte enbart om de produkter som saluförs via det nätverket. När kunderna börjar köpa rena råvaror, som de tvingas själva förädla till mat ändras också deras konsumentbeteende. Det finns en himla massa onödigt skräp på butikshyllorna som ingen egentligen behöver, men som man kanske av ren lättja plockar med sig hem när man är ute och veckohandlar. En äkta REKO:ist lär sig att handskas med de råvaror som finns till förfogande via träffarna, måltidsplanerar enligt detta och således faller allt detta onödiga skäp bort från matkorgen i butiken. Jag tror inte att kedjorna tycker att REKO är ett marginellt fenomen - jag tror att både de och matindustrijättarna bakom dem känner sig aningen obekväma i sina kläder just nu. Stora saker är i rullning. Prissänkningarna är för dem ett sätt att försöka stävja utvecklingen, hålla kvar kunderna, låta dem förstå att visst kan kedjorna ändå erbjuda bra mat till vettigt pris.

Jag är inte övertygad. Så länge de kan härska över vad som odlas och förädlas i vårt land utan att vi som ska konsumera detta har något att säga till om så kommer jag inte att återvända. Nej tack. Är bara så himla glad att vår stora frys fungerar prima. Den håller oss mätta och belåtna med ekologisk, lokalproducerad, och säsongsmat året runt.

Nu har dessutom GMO-foder diskussionen kommit igång oss konsumenter och producenter emellan. Aaah, som musik i mina öron att höra hur producenterna verkligen försöker få tag på GMO-fritt foder till sina djur. Nästa steg är att bli av med sojan alltogether.

Ju mer vi lär känna varann, destu mer kan vi själva bestämma hur vi vill ha det, utan inblandning av matjättar som är förblindade av kortsiktiga vinstmaximerande lösningar.

Och trots priskrig så kan jag meddela att antalet REKO-medlemmar ökar för var dag som går. Idag har åtminstone tio till tillkommit i vår grupp. Jag hälsar dem varmt välkomna.

När Slow Food blir Fast Food

I lärarbanken för alla medborgar/arbetarinstitut har jag lagt in att jag kan hålla kurs i snabblagad Slow Food för småbarnsfamiljer. Och ja, i teorin och praktiken kan jag det. Kruxet är... just det... tiden! Medan jag jobbar dubbla shift här hemma och med jobbet (dvs dottern sköts i huvudsak av mig) existerar inte lyxen att lova hålla kurser med nytt innehåll. Vågar inte ta på mig ansvaret att planera och genomföra något som jag ännu inte gjort. Så fast hur gärna jag skulle vilja ställa upp så är svaret tillsvidare nej, senare. Nu på vårterminen kommer jag därför att fokusera på sånt jag hållit om förr, två gästföreläsningar i kursen om etik i företagen relaterat till mina doktorsstudier och två kurser söder om stan i hur man bakar naturligt utan mjölk, gluten, och socker. Men det betyder inte att jag inte kan planera nytt medan jag är i farten. Dessutom behöver ju jag mer än någonsin slow fast food just nu för att få vardagen att flyta. Så nu då feng shui rensandet är på slutrakan för denna gång så förbereder jag returen till 'the fast lane'. Här ligger nu 4 kg linser och kikärter I blöt. Imorgon åker linserna I 1 liters påsar in I frysen och kikärterna kokas innan även de hamnar där. Voila, slow/fast lins/böngrytor, färdiga på 10 minuter när det kniper.

Matmor i farten

Trots att jag just nu är väldigt inne i mina teorier och skriveriet så händer det även annat just nu. Mycket annat...mest om mat, föga förvånande...

Jag har testat en del nya recept här hemma den här veckan. Tyvärr inte tillräckligt, eftersom det inte finns tid just nu. Men vi har kört smoothies så det står ut genom öronen på oss. Stackrarna, när det var nässelsoppsförberedelse i våras fick familjen kuva sig och sörpla gröngödor i flera veckor innan. Nu är det smoothisarnas tur. Som tur är de bra mot förkylningar också!

Imorgon ska jag ta en tur upp till de som sköter skolmaten här i stan, tillsammans med mina underbara Slow Food vänner. Vi hoppas få i gång en dialog om ren, rättvis, och god mat i skolor och daghem. Och vi har våra idéer om hur detta kan genomföras. Det finns mycket inspiration att hämta från Slow Food organisationen. Har ni hört om Alice Waters? Det är hon som står bakom konceptet Edible Schoolyards. Hon var just nere i Turin på Slow Foods Salone de Gusto konference. Där för övrig också Jamie Oliver var. Jag blev förvånad att höra att hans kampanj i Storbritannien lett till mycket förbättrade skolprestationer då barnen åt rätt sorts mat. Nämen ja, tänkte jag. Det är ju det jag försökt säga hela tiden i dessa spartider: det lönar sig att satsa på maten, man sparar in annanstans då. Nåväl, vi kommer att pejla läget med skolmaten imorgon och efter det lägga upp en (förhoppningsvis gemensam) strategi om hur man kan gå vidare.

På lördag håller jag kurs i Pedersöre i att baka naturligt utan socker, mjölk, och gluten. För första gången får bihanget stanna hemma. Det är lite pirrigt faktiskt att åka iväg ensam en hel dag. Som tur har jag recepthäfte från tidigare, har bara småjusterat det, så behöver inte spänna gällande det. Men imorgon gäller det att hinna shoppa ingredienser också.

Om en vecka ordnar vi en smoothiebar på marknaden i dotterns skola (därav smoothiesbaren här hemma denna vecka, måste få snurr på ingredienserna). Så ni som finns här runtomkring, kom och köp nyttiga smoothies av klass 1A, det går till välgörande ändamål... klassresa om fem år!!!

Och om två veckor blir det en till bakkurs, denna gång i Korsholm. Samma tema som imorgon. Det är bra då man har två kurser så här tättinpå varann, så kan man strö ut ingredienserna över båda så att alla får mer! Båda kurserna är fullbokade och jag har faktiskt tackat nej till några erbjudanden denna höst om att hålla fler kurser. Skulle så jätte gärna göra det, men det gäller att hålla balansen och inte lova för mycket. 

Hoppas ändå att intresset för mina kurser och erfarenheter håller i sig så att jag i framtiden när det finns mer tid kan dela med mig med allt det jag lärt mig de senaste åren. Nu då jag fickat smoothies så tror jag att även det kunde bli en bra kurs i framtiden, riktad till ungdomar som vill ha nyttiga mellanmål...

Nu dags att skriva lite om makt, in i teoriernas värld...

Barnmat version 3.0

Med ettan var jag desperat. Hon tyckte inte om att äta. Alldeles för social för att hinna med sånt. Och på rådgivningen gick vi ofta, för att kolla kurvor. Jag blev nojig. Vi försökte med allt. Majsgröt och majsvälling gick bäst. Industriella versioner av riktig mat. Jag trodde det var ok. Trots att sockret var en av de första ingredienserna. Och hon gick ju upp i vikt medan vi tankade välling. Men när riktig mat närmade sig munnen så stängdes luckan och hon tittade åt annat håll. Inte intresserad av sånt, nej. Första barnet och hade inget att jämföra med. Paniken över dessa eviga kontrollvägningar. Var det något fel? Fast hon annars var hur glad som helst och kröp, satt, och jollrade redan vid 6-månaders ålder.

När flickan fyllde tre fattade jag plötsligt. Poletten föll ner. Kurvorna hade skadat min modersinstinkt. Vi plockade bort allt problematiskt ur vårt kök. Ketchupen och sockret var det första som flög ut. Senare mjölet, lasagneplattorna, och de suspekta sötsura såserna. Vi rensade upp vår matlagning och plöstligt började matsituationerna löpa bättre.

Tvåan var ett annat fenomen. Från första stund gapade han. Ja han gapade faktiskt så mycket att vi hade det lite onödigt jobbigt de där första månaderna. Men när vi kom så långt som fast föda så var det bara att köra på, ALLT gick ner. Och var man inte tillräckligt snabb med morgongröten så fick man höra. Jissus vilken fart det var på den killens ämnesomsättning. Men en sak missade jag: jag orkade inte förse honom med tillräckligt med egen mjölk. Ersättning blev min räddning vid 6-månaders ålder. Vid 10 slutade vi helt. Av helt andra orsaker, men i det livsskedet orkade jag inte bjuda på mer än så. Det gick helt enkelt inte. Om hans tendens att dra till sig infektioner, i öron och hals, och konstant snorighet hade något att göra med denna ersättningsmjölk är enbart något jag i dagsläge kan spekulera i, men så här i efterhand är jag inte alls nöjd över att ha hällt i honom litervis av ersättning. Fruktpuréerna var också något jag tyckte var smart på den tiden. Stod ju på att de innehöll en massa bra vitaminer. Idag tänker jag annorlunda.

Nu är vi på gång med trean. Drygt fyra år senare. Fyra år av informationsknarkande om kost och hälsa. Hade íngen aning om att jag skulle komma att få användning av den informationen i form av ett litet under när jag en gång i tiderna påbörjade min matresa. Men här står jag nu. Vid spisen. Och kokar och mixar. Så roligt det kan vara att testa olika smaker. Jag började med de konstigaste smakerna: jordärtskocka och palsternacka. Och batat förstås. Och pumpa. Favoriten, både som puré och plockmat. Hirsgröt med aprikos och bovetegröt med banan, slinker ner. Lite ghee för att öka fetthalten, och så lite kokosolja också. Äkta ekofårkött, lokal aborre (inga frysfiskar här inte), highlander, hönsbuljong på ben. Morotsoppa med apelsinsmak. Och idag fisk med potatis och palsternacka kryddat med oregano och senare citron. Citron, vilken min, vilken glädje! Mera, mera, mera!

Det är så himla lätt att laga barnmat. Jag förstår på riktigt inte mera vad man behöver den sterila burkmaten till. Och gällande fruktpuréerna, kan inte för mitt liv förstå vad de ska vara bra för. Om vi behöver ett mellis så kör jag ihop en smoothie på lite chiapudding, avokado, bär av valfrisort och möjligtvis en banan. Hela familjens favoriter. Minstingen dricker tre snapsglas på rakan. Och vill ha mer. Varesig det är nypon, havtorn eller jordgubb i cocktailen. Allting går. Så säg mig, varför i hela fridens namn ska man ty sig till de färdigt paketerade lösningarna? De skapar så mycket mer problem än lösningar. Och dyra är de ju dessutom. I alla fall om man tittar på näringstätheten.

Ja-a, vet ni, min matresa har nog varit den intressantaste av alla mina resor hittills. I alla fall då det gäller matens resa till mina barns munnar!

Här något jag tror jag ska försöka mig på inom de närmaste dagarna:

Hirspudding med jordgubbsmos

Och gällande burkmaten, här en intressant länk om den, på finska dock:

Lasten purkkiruoka on monikansallisten yritysten tuottama ravinneköyhä valmiste

Det var annorlunda då...

Som jag skrev i mitt senaste inlägg så är termer såsom utveckling och globalisering aldrig abstrakta och neutrala, utan i högsta grad beroende på ur vems synvinkel (och vems agenda) som  de förs fram.  Ganska självklart egentligen - tror nog att de flesta har fattat det här men "One percent" (som tar allt medan övriga får snylta på resterna) men kanske man inte reflekterar över det utan se konsekvenserna i vitögat.

Men en grej som jag tycker att är nästan ännu mer fascinerande och ögonöppnande är det här med tidsperspektivet. Jag förflyttar mig nu från syd/nord till förr/nu perspektivet. Jag var nämligen med på en studieresa till Umeå för några veckor sedan. Det talades mycket om småskalig ekologisk odling, hur få det att fungera i praktiken etc. En av våra talare hade en väldigt intressant syn på småskaligt jordbruk, och jag tror att om man förstår vad han berättade, ur hans perspektiv, så har man kommit långt med att också förstå varför det är så svårt att få ekologiskt småskaligt jordbruk att gå runt idag.

Nämligen, den här engelsmannen som var med på resan berättade hur han varit med på 70-80-talet och byggt upp detta effektiva jordbruk som vi har idag. Målsättningen var att öka effektiviteten så mycket som möjligt i alla lägen. Det var viktigt att öka matproduktionen och effektivera försäljningen på den tiden då flyttströmmen från land till stad fortsatte, och allt färre jobbade inom matproduktion utan inom andra sektorer. Och de lyckades väldigt väl. Genom att använda kemiska bekämpningsmedel och industriellt framställda gödsel kunde man få ner kostnaderna och använda sig av mindre areal för att odla. Färre personer behövdes för att få ut maten till konsumenterna då storkedjorna tog över distributionen. Men man hade inte räknat med den ackumulerande makt dessa storkedjor skulle få, och enligt talaren var det här det springande problemet: hur minskar man storkedjornas (wholesales, aka S- och K-kedjorna i Finlad) makt över matproduktion, -distribution, och -konsumtion.

Jag håller med om att matkedjornas makt är ett stort problem. Det har skapat en rigid struktur där nya idéer och nya sätt att handla med mat är näst intill omöjligt. Med sin makt har dessa företag kunnat påverka inte bara lagstiftningen (mot större och sterilare som på samma gång slagit ut småskaligt som sysselsatt mindre jordbrukare och förädlare) utan också folks uppfattning om vad som är mat (många äter hellre färdigt förpackade istället för sånt som kommer direkt ur jord och som kräver mer tillredning).

Men det är inte det här som jag finner ytterst intressant. Utan det som jag fäste uppmärksamhet vid var engelsmannens totala oförmåga att inse att tiderna har förändrats. Varför? Ja för att A)vi har inte brist på arbetskraft som skulle kunna producera mat på landsbygden. Vi har snarare ett överflöd av personer som blir uppsagda på löpande band inom industrin. Däremot finns det absolut inga försök (i alla fall inte synliga i media) från politikernas håll att försöka hjälpa dessa människor att sadla om och börja producera mat för lokala behov. B) Utan att skuldbelägga någon så vill jag ändå påpeka att de genvägar som man tidigare kunde ta med hjälp av mer kämpningsmedel, större traktorer, teknologiska uppfinningar såsom genmanipulerade grödor - har bevisats ha negativa konsekvenser för miljön (hit hör både "bidöden" och de sinande oljeresurserna samt climate change OCH sjukdomar bland konsumenterna). Man kanske inte kunde se att detta skulle bli ett problem då man satte upp sina mål om hög effektivitet - men det är utfallet idag. Omständigheterna har förändrats men de som byggt upp den nuvarande strukturen (och som fortfarande fungerar som lärare inom branschen) sitter fast i föreställningarna från förritiden.

Resurserna på jorden är begränsade. Däremot börjar det finnas ett överflöd att undersysselsatta personer i samhället idag. Och om alla konsumenterna skulle veta alla konsekvenser på deras egen långtida hälsa och miljön skulle de antagligen väljan annorlunda när de gör sina uppköp (hoppeligen borde jag säga eftersom jag tvekar om så verkligen är fallet, själv faller jag ju dit ibland och äter industri-broiler eller norsk antibiotikaresistent lax).  Vi måste kunna se jordbrukets varande utifrån den fakta vi har idag, vi kan inte förlita oss på den fakta man hade på 70/80-talet. Vi måste öppna ögonen och börja göra något åt saken. Ju längre vi väntar destu akutare blir omställningen. Vi kan inte klappa oss på bröstet över framgångarna man gjorde på 70/80-talet. I dagens perspektiv är de inte helt felfria, fast de var det då.

Vart vill jag komma? Jo att om förutsättningarna för att dra nytta av globaliseringen ser annorlunda ut för någon i en liten utslagen by på andra sidan klotet än vad den gör för mig eller dig, så ser även förutsättningarna för att dra nytta av industriellt jordbruk, utöver det ekonomiska, annorlunda ut idag än vad det gjorde för 30 år sedan. Probelemet är bara att de flesta har svårt att se det. Ännu är bekämpningsmedel/gödsel/högteknologisk utrustning relativt billiga. Ännu går fraktfartygen kors och tvärs över vår jord. Vad händer sen?

Söndagsrecepten

Egentligen skulle jag vilja skriva om gårdagens fina resa (om dock något svajig) över till Västerbotten. Tankarna snurrade på högvarv ännu i morse efter all inspiration från intressanta diskussioner med gelikar och besök på den näst sista Bonden marknad i Umeå, samt ett besök till den nyuppstartade eko/självplocksodlingen Älvåkern. Men vill ni sätta tiden på att dokumentera dagens kockplock i köket istället.

Vi börjar med frukosten. Eftersom jag bestämt mig för att igen bli lite striktare och inte häva i mig alltför mycket av det förkastliga glutenfria brödet så testade jag idag en "mysliblandning" (egentligen fixade jag den för båtresan igår, men där fanns ju ett GF-bröd åt mig så sköt upp mina planer på att bli Glutenfritt-fri med en dag). Blandningen innehöll 3 msk chia frön, 1 msk sesam, 1 msk solrosfrån, 2 msk gojibär, 0,5 msk rönnbärspulver och 0,5 msk nyponpulver. Lite smaklöst, men fyllar sin funktion: man blir mätt. Ska vidareutveckla konceptet lite i framtiden. Sorry, ingen bild, tänkte inte på det så tidigt på morgonen.

Lunchen: 



Vred ihop en lokalmatslasagne a la saison. Dvs använde squash som jag inhandlat på Älvtorget förra veckan,. Stor är den, har jobbat på att äta upp den i flera omgångar nu och ännu finns det bitar kvar. Hade ett paket lammfärs från torsdagens REKO och det var dags att ta itu med den innan den blev gammal. Ville också testa hur det fungerar att göra en "tomatsås" med pumpa (även den från Älvtorget)  istället för en burk tomatkross. Tänkte att pumpa plus tomatpuré möjligtvis kunde framkalla en smak av tomatsås blandad med vitsås. Där tänkte jag rätt. Utan osten, som jag använde på toppen, skulle denna lasagne ha varit både gluten och mjölkfri. Vitlöken (förutom olivoljan och saltet) var väl det enda som kom långtifrån, mammas kolonilott i Mariehamn. Ja och egen oregano hade jag viss också.



Lasagne a la mi

ca 300 g squash (skuren i 0,5 cm skivor på tvären eller längden)
olivolja
500 g lammfärs
1 lök
500 g pumpa
3 msk tomatpuré
3 vitlöksklyftor
salt
oregano
(ost, tror att det går lika bra utan)

Fräs squashbitarna på båda sidorna i olivolja. Fräs lök. Stek köttet och tillsätt löken. Koka pumpan i små bitar, häll bort vattnet men låt det som rinner av senare bli kvar, mixa detta till en puré tillsammans med nerpressade vitlöksklyftor, tomatpuré, salt och oregano. Placera ett lager squash på botten av formen. Täck med kött och pumparöra. Fortsätt så långt ingredienserna räcker. Hyvla ostbitar ovanpå om du anser det vara nödvändigt.

Grädda i ugn på ca 150 g värme i 30 minuter.

Sallad (fick receptet hos Kodials i fredags, men har stött på det tidigare inom Ayurveda):
1 rödbeta
1 gulbeta
1 polkabeta
1 halv citron
olivolja

Riv röda och gula betan. Skiva polkan (man kan väl riva den också men då förlorar den ju sitt vackra utseende). Lägg upp och pressa ner citron, och lite olivolja.

Här är lunchen idag. Lillans smakportion blev en blandning av pumpa och kokade lammfärsbullar. Hon har inte tillsvidare varit så pigg på kött. Idag skyller jag det på vattkoppor (i mun).





Pannkaka med kokos och äppel

Glömde fram mjölkkannan då jag gick ut för att beskära körsbärsträd och andra träd på eftermiddagen. Det vara bara att vrida ihop en pannkaka av den mjölken sen när jag kom in ca 2h senare. Tar inga risker med vår mjölk.

Här var det verkligen "vrida" som var nyckelordet. Ingen bild har jag heller för batteriet till telefonen var just slut innan barnen tog hand om pannkakan. Men ska försöka "höfta" fram receptet:

6 ägg
1 l mjölk (fetaste sorten) (går kanske att ersätta, ska testa det nästa gång - VILL dra ner på mjölken för egen del igen)
3 msk kokosflingor
3 dl bovetemjöl
pikulite salt
kokosolja
3 skalade och skivade äppel
kanel

Vispa ihop ägg, mjöl och mjölk till en jämn smet. Tillsätt kokosflingorna och salt. Olja ugnsplåten med kokosolja (eller använd bakplåtspapper). Häll upp smeten på plåten. placera ut äppelskivorna och strö över lite kanel. I ugn på 180 grade i ca 30 minuter.



Fröbröd

Äntligen har även jag hoppat på fröbrödståget. Hittade ett bra recept häromdagen och modifierade det enligt egen inspiration.

2 dl bovetemjöl
1 dl pumpafrön
1 dl sesamfrön
1 dl solrosfrön
1 dl linfrön
1 msk nässelpulver
2 tsk salt
0,5 dl olivolja
2,5 dl kokhett vatten

Blanda alla torra ingredienser först. tillsätt olivoljan och därefter vattnet. Kavla ut mellan två bakplåtspapper och ta bort det övre (silikon skulle ha varit att föredra - det fastnade tyvärr i ugnen).

Grädda i 150 grader i knappt en timme (håll koll). Låt svalna innan du bryter loss. Gott med advokado på.

Tänk om!

För någon dag sedan pågick en diskussion på en kompis Facebooksida huruvida högsta förvaltningsdomstolen beslut om att Gustavsro i Hemstrand inte får rivas. Jag kommenterade att man ju kunde göra huset till bed&breakfast och en Slow restaurang. Blev nerbuad av övriga i tråden, huset är ett ruckel, blir aldrig lönsamt. Så,idag. Ledaren i lokaltidningen tar fasta,just precis på det här, hur huset skulle kunna föevandlas till ett ekologiskt mecca för Vasa. Jag får en idé.

Tänk om byggnaden kunde restaureras med frivilliga krafter. Det måste ju finnas en hel de expertis om gamla hus här i regionen. Tänk om trädgårdsentusiaster kunde förena sin kunskap i en präktig örtträdgård. Tänk om man kunde aktivera utländska volontärer som kunde komma och lära sig om hur man restaurerae gamla förfallna hus. Tänk om huset kunde bli en träffpunkt för alla som brinner för en långsam livstil och äkta mat, men som i sin ensamhet hittills inte kunnat hitta sin plats i dagens hektiska samhälle. Tänk,om,huset på riktigt kunde bli en b&b och.Slow restaurang. Tänk om!

Tänk om vi kunde tänka om,och sluta fokusera på bara det individuella och istället börja bygga ett kollektivt lokalsamhälle där talkoandan och viljan att förändra drev folk till att ställa upp, att frivilligt bidra med sin expertis. Tänk om stadens beslutsfattare också skulle inse värdet i en sådan satsning. Tänk om!

Framtiden är lokal

Ibland kan varje ord i en sju minuter lång videosnutt låta så bra att man bara vill skrika JAAAAAA!

Det är underbart när nya röster börjar göra sig hörda. Under. Bart.

Det finns inte bara en gnutta sanning men en hel värld av sanning i dessa sju minuter. Se den, det är det värt. Hoppas kunna jobba med och för de här sakerna i min egen lokala framtid.

Ha det gott!

Den närproducerade paradoxen

Tankeställare: Är du en av dem som väljer närproducerat framom ekologiskt?

 Närproducerat kan innebära att det är producerat på ett rätt så hållbart sätt. Men det kan också betyda att varan har besprutats med både glyfosater (aka Round up) och gödslats med icke-organiska medel. Najs, du väljer att ta risken att den vara som du köper inte bara innehåller rester av gifter som generation efter generation ackumuleras i våra kroppar, utan också att stöda en produktionsmetod som förorenar din egen närmiljö, eftersom maten är närproducerad.

 Hörde idag att de stora matjättarna i det här landet inte tycker att ekologiska varor är värda att satsa på. Det är bara en marginell grupp av flummare som väljer ekologiskt. Tjing, där fick jag det slutgiltiga beviset på att jag nuförtiden tillhör en marginell grupp i samhället, som till på köpet kan titulera sig själva som flummare. Underbart. Själv skulle jag helst av allt välja att köpa närproducerat OCH ekologiskt. Faktiskt behöver inte varan vara certifierat ekologisk, bara den producerats på ett hållbart sätt, dvs utan miljöovänliga bekämningsmedel, utan GMO-soja som foder(helst helt utan soja - den är ju inte närproducerat, tackolov skulle jag vilja tillägga men känner alltför mycket medlidande med byborna som lever bredvid sojafälten i Sydamerika så jag låter bli), utan icke-organiskt gödsel.

Varje gång jag går till butiken besväras jag av det minimala utbudet, och det astronomiska priset. Jag frågar mig själv om det är jag som drömmer eller måste det faktiskt vara så här. Hur svårt och dyrt kan det vara att producera mat utan att förgifta oss själva och framtida generationer på köpet? Varför anser de flesta bönderna att det är en omöjlighet? Varför är de villiga att förgifta jorden för att förse oss med mat?

 It takes two to tango.

 Den stora majoriteten av både producenter och konsumenter lever i den tron att Finlands jordbruk är ett av de renaste i världen . Jag kan inte ta ställning till det antagandet, är inte insatt tillräckligt MEN fortfarande används soja som djurfoder och glyfosater som bekämpningsmedel bland annat på spannmål och ryps. Det finns inget rent i dessa två "smaskiga ingredienser", den ena är totalt förkastlig med tanke på jordens biodiversitet och inte uppfyller den kriterierna för närproducerat heller, och den andra utgör ett reellt hot mot fortplantningen inom växtriket eftersom den och bina inte drar jämt (läs: glyfosater tar livet av bina). Men så länge majoriteten fortsätter blunda och övriga klassificeras som marginella flummare så kommer det knappast att ske någon revolutionerande förändring på hur mat produceras i vårt land, snarare tvärtom. Om folk inte börjar protestera högljutt och kräva ekologisk mat så kommer vi antagligen att i framtiden få ännu mer kemikalier på köpet när vi köper vår närproducerade mat.

 Medan jag sitter och ammar mitt tredje barn undrar jag i mitt stilla sinne hur mycket gifter hon får i sig via min mjölk. Det är en klen tröst att tänka att hon antagligen får den renaste mjölken hittills. Det sägs ju att den första babyn är den som får mest av de ackumulerade gifterna, vilket skulle innebära att jag erbjudit de två första barnen en mycket häftigare kemikaliecocktail... Ja-a ni, inte är det lätt alltid att vara medveten konsument. Men det känns ändå bättre att leva med ögonen öppna än att gå med skygglapparna på.

Ha det gott!

Vad gör en mammaledig matentusiast?

Under mina lediga stunder av mammaledigheten har jag varit upptagen med att hjälpa till att organisera följande evenemang:

Affisch layout by Peppy Design / Petra Långfors 

Är otroligt glad, imponerad, och överväldigad över de aktiva matentusiasternas engagemang och alla de fina donationer vi fått för att ställa i ordning en pop-up restaurang på lördag. Vår baktanke är alltså att visa att det faktiskt går att göra riktigt god lokal och nästan helt ekologisk mat t.o.m. i maj när vinterförråden sinar och sommarskörden ännu inte riktigt kommit igång.

Och det finaste av allt är att jag hittat världens bästa nässelgömma. Men den avslöjar jag förstås inte till någon här!

Kom istället och smaka på resultatet på lördag!

Jag hade en gång en dröm...

För snart två år sedan besökte jag min gamla hemstad. Vacker försommar var det. Jag var begeistrad över hur fint det såg ut över allt. Hur lugn staden verkade. Hur välkommen jag kände mig här. Det var som om staden öppnade upp sig och visade sin absolut vackra sida. För första gången på nästan 15 år tänkte jag tanken: tänk om. Tänk om man skulle bo här. Hur skulle det vara?

På vägen till tågstation korsade jag stadens mittpunkt, den som borde pulsera av liv. Det som borde vara stadens själ. Men den stod där tom och sorgsen. Jag talar förstås om torget. Min dröm var att se det torget fullt av liv igen, att se grönsakshandlare fylla torget och stadens invånare att njuta av stunden ovanpå torget istället för att mest bara röra sig under torget i parketingsgrottan.

Den första tanken, den om att bo här, den blev sann. Bara drygt ett halvår senare flyttade vi hit, inte på grund av mig, men min man. Jag var minst sagt chockad att vara tillbaka. Jo det är sant, man ska vara försiktig med sina tankar, de kan leda in en på outgrundliga vägar.

Den andra tanken, den om torget. Den hoppas jag på ännu. Kanske en vacker dag inser ortsborna att nöje och livet inte ligger i stormarknadernas långa gångar. Kanske en vacker dag finns det möjlighet och intresse att återuppta småskaligt jordbruk som kan tjäna ortsborna och fylla stadens själ med liv igen.

Men jag personligen har i alla fall fattat ett beslut: jag vill genom mina egna val välja annorlunda, och kanske genom mina val inspirera andra till att tänka till. Hur vill jag leva? Hur vill jag ha det? Stressigt liv i stormarknaden, eller avkopplande shopping som även ger socialt utbyte?

Igår tog jag en tur in till stan för att uträtta några ärenden. Tog varvet via torgets enda grönsakshandlare också. Där stod vi en stund och snackade väder och vind, morötter och tomater men också babyvagnar och prinsessan Madeleines val av vagn (samma märke som vår tydligen...hehe!).

Tidigare på dagen hade jag pratat med vår köttleverantör per telefon, och snackat grönsaksodling med en inbiten grönsaksodlare ute i Österhankmo. De här små konversationerna fyller mig med positiva vibrationer. Det finns de som vill och som ännu kan det här med odling och traditioner. Allt är inte bara storplantage och kemikalier, eller brutala system där maximering av vinster och optimering av lagerhållning är det viktigaste utan hänsyn till varken hälsa eller miljö.

Vid middagsbordet sa jag åt mannen att jag fått min sociala kvot fylld med bara ett varv till torget. Förr sprang jag på familjercaféer och babyjumppa - nu går tiden åt till att fixa mat men det är mat med socialt utbyte - och det gör mig ack så lycklig.

Tankens kraft, vet ni, den är mäktig. Ta vara på den,

(En del av mitt matprat igår handlade om ingredienser till en pop-up restaurang som vi i Slow Food Ostrobothnia ordnar på den nationella restaurangdagen den 17.5. Det kommer att bli en enanstående restaurang - med lokala matexperter som fixar läckerheter på 90% lokala, ekologiska, klimatsmarta råvaror. Kom och smaka och njut av social samvaro om du råkar vara i stan då! Vi finns på Sundsgatan 27, Brändö - i Sjöfartsmuséets lokalisteter, havsnära och vackert.)

Slow Foodie kändisskapet och kökstrapatser

När man bor på en liten ort tar det inte länge förrän man profilerat sig. Ja inte längre än ett tvåsidigt uppslag i lokaltidningen om den nystartade föreningen.

Men värre saker kunde man ju bli känd för än att man brinner för god, ren och rättvis mat - och att man dessutom är beredd att satsa på en sådan livstil, kan man ju tycka.

Reportaget var inne i torsdagens tidning. På kvällen var jag och hämtade mjölk från bonden och fick höra att de sett mig i tidningen. Kom åt att snack dittan och dattan om kost på samma gång. På fredag åkte vi ut till Singsby för att handla vår veckoranson på 3 kilo morötter. Även där blev diskussionen om ren och rättvis (och sockerfri) mat lång - medan barnen ritade bilder så det stod härliga till... Och på kvällen igår ringde vår köttleverantör, de var på väg till Korsnäs och hade 5 kg (närmare bestämt 5,7 kg) lever i bagaget och 60 ägg. Undrade om vi var intresserade. Och visst var vi det. När de lämnade av levern fick vi höra att de sett oss i tidningen - ibland fungerar marknadsföringen andra vägen: kanske de kom ihåg oss när de skulle iväg just pga vår synlighet och därför fick vi vår leverans.

Kan inte annat än konstatera att man blir bara så glad med personliga kontakter till de som förser oss med vår utomordentligt goda mat!


Så medan gårkvällen gick åt att stycka levern i 500g:s bitar så har den här dagen gått åt att steka biffar och göra en ugnsstekt lever.


Jag hade också en eko-broiler på långkok igår kväll. Blev en härligt god soppa av delar av buljongen och köttet (botade hubbens släng av feberfross, tillsammans med en blandning av höga doser d-vitamin, fiskleverolja, c-vitamin, probioter och två koppar av hett vitlök/ingefära/citron-vatten). Satte sedan hönsbenen tillbaka i buljongsvattnet och lät det puttra på över natten - så gott det doftade kl 6 på morgonen då jag var ner och trodde att jag stängde av spisen. Var så glad över min fina buljong då jag vred av plattan från ettan till noll och tänkte på alla fina recept jag skulle använda buljongen till (potatissoppa, grönsakssoppa etc). Men, men, vid nio tiden då vi vaknade för morgonen kände jag en konstig lukt, hann bara fråga hubben om han också märkte att det luktade bränt innan brandalarmet gick... Hmm... man ska inte mixtra med spisen mitt i natten - istället för att vrida av hade jag vridit på fullt. Öde och elände, glada kan vi vara att vi inte blev av med köket utan bara en kastrull (och en fin buljong) - men jag sörjer alla de där recepten som gick förlorade.

Slow cooker nästa?

Sockertung dag

Istället för att fira 8 suveräna år tillsammans med min äkta hälft idag så har jag fungerat kusk åt Sveriges främsta sockerexpert Ann Fernholm, från hotell till radio tillbaka till hotell, för att sedan ta en lunch på Rawka och därifrån tillbaka till hotellet på en till intervju med Vasabladet och iväg till Ritz på föreläsning. Tänka sig att jag hann skriva en del på mina egna arbeten däremellan, och söka reda på hennes borttappade böcker dessutom.

Som den sockerpolis jag är sedan drygt 3 år tillbaka var det ett sant nöje att få utbyta tankar och höra hennes suveräna föreläsning på Ritz ikväll. Fullsatt sal, över trehundra pers, som helt knäpptysta inmundigade alla de forskningsresultat som hon visade upp om att den största boven i hälsodramat omöjligen kan vara fettet, utan att det är SOCKER, i alla dess förtäckta former. Det ni, det kändes som en liten delseger mot den mäktiga sockerindustrin och deras grepp om vårt (o)medvetande. Låtom ringarna sprida sig på vattnet genom medias rapportering och bloggarnas input... Jag förlitar mig på att andra gör ett gott jobb här med kunskapsförmedlingen för jag är alldeles för trött idag och imorgon för upptagen för att börja rabbla fakta...och efter det vet jag inte var jag är... 

Efteråt drog vi i Slow Food två workshoppar, jag var med och höll i tråden om ett mindre sött blod i hemmet, i ett annat hörn diskuterades den offentliga maten tillsammans med inbjudna kostchefer. Båda tillfällena gick finemang. Det var roligt att se så många som ville fundera kring det här ämnet och tycker själv att det verkar som om många redan ställt om, eller funderar på att ställa om kosten där hemma. Så fint! Om vi nu bara får kommunerna med på notan så 

Är också tacksam att magen höll ihop ännu idag... babyn låg på tvären och försökte hitta en nödutgång både på vänster och höger sida under kvällens gång - men än fick den ses sig. Nu har jag i alla fall slängt ner kamera och tandborste i en väska, i fall om att.

Här kan ni läsa vad Ila på Morotsliv har att säga om kvällen - hon utlovar också en mer utförlig recension senare, ser framemot det för hon brukar vara bra på att summera komplicerade föreläsningar på ett lättfattligt sätt.

Om ni vill ta del av några av Anns insikter kan ni kolla in det här klippet som sändes i direktsändning på lokalradion i morse.

Crowdfunding - vägen till bättre dagis- och skolmat?

Igår förutom den utomordentligt utsökta Slow Food middagen hemma hos oss (och gästföreläsning som jag höll där jag fick möjlighet att diskutera etik och olika värderingar med väldigt alerta studeranden) så deltog jag också i en diskussion om hur råda bot på "storköksproblematiken" på sonens dagis. Det är ett mångfasetterat problem kunde kvällens expert Björn Helsing konstatera. Han var med i projektet Operation Skolmat för några år sedan och har mycket insider information om vad som är galet med det nuvarande systemet. Vi var väl en 30 personer som trängdes i den lilla leksalen på små stolar (för små för sådana med stora magar som jag!) och mot slutet av kvällen blev diskussionen alltmer konstruktiv och lovande. Man blir bara så glad då man hör hur andra föräldrar också känner frustration och skulle vilja göra något. Och fast situationen nu verkar helt omöjlig så kanske vi kan göra något om vi sammanför alla våra kloka idéer.

Det blev en hel del snack om vem som är så att säga "in charge" över de bedrövliga besluten som fattas gällande våra barns mat och vad vi kan göra för att komma vidare. En grej vi funderade mycket på var att anlita en konsult som skulle hjälpa till att utforma en matstrategi för den offentliga bespisningen, en strategi som skulle vara ekonomiskt hållbar men också respektera både (föräldrarnas) krav på näringsinnehåll och kvalitet och den närproducerande aspekten av barnens mat. Hallå, vem vill ha besprutade jordgubbar från Polen om det finns trevligare alternativ att tillgå i Malax?

På vägen hem funderade jag på olika lösningar för att kunna anlita en sådan konsult. Via vår Slow Food förening skulle det vara möjligt att söka stipendier, men de kan vara svåråtkomliga och inte tillräckligt stora. Och så när jag kommer hem och kollar mailen ser jag ett meddelande från en annan Slow Foodare i Helsingfors, om en föreläsning om Crowdfunding som ska hållas i Vasa den 7.3. Nämen, jaaaa, absolut - det kan vara lösningen! Så nu är jag anmäld till det evenemanget - om bara magen håller ihop tills dess! ;-)