12 Månvarv

Det har nu gått 12 månvarv inatt sedan vår yngsta kom till oss. Det är ännu några dagar kvar till födelsedagen men månen lyser i sin fulla storlek inatt precis som  då för ett år sedan. Känns som vi knappt hunnit blinka. Vacker vacker måne!

Vår hypnofödsel

Vår dotter kom till oss för två veckor sedan. Jag har varit i ett sådant lyckorus att bloggen och datorn har fått vänta. Dessutom är hon bra på att äta så det blir inte så mycket tid över för annat än henne och mig själv just nu. Men många har hört av sig, hur gick det med hypnosen? Gick det att slappna av så mycket att upplevelsen blev smärtfri? Nja... Vår upplevelse var otroligt vacker och på alla sätt fantastisk, men smärtfri kan jag inte kalla den hur jag än försöker. Trots det vill jag ändå säga att utan hypno-förberedelserna så tror jag att utgången hade varit något helt annat, och jag är verkligen glad att jag satte ner tid på att mentalisera mig inför just den här födseln. Både barnmorskorna på bb och på rådgivningen har varit mäkta imponerade över min bedrift. Själv har jag svårt att säga vad som var så speciellt den här gången, men där fanns något som gjorde upplevelsen enanstående. Kanske det var det att jag gjorde det utan smärtstillande (bara lite lustgas när trycket var som störst), eller att jag kände att jag kontollerade situationen och att barnmorskan bara var där som ett mentalt stöd, eller att trots att jag förlorade mycket blod för att livmodern inte drog ihop sig genast efter att moderkakan lossnat så kände jag mig inte trött (och bara inom några dagar var mitt hb-värde återställt på min normala rätt så höga nivå). Eller var det platsen, från vårt fönster i rummet vi vistades i under natten innan födseln kom igång kunde man se huset där jag själv föddes för 30++ år sedan. En sluten cirkel, jag var tillbaka där min egen världsliga resa hade börjat, den här gången för att hjälpa ett nytt litet människobarn komma igång med sin livshistoria, en av de få nätter denna vinter då snöstormen härjade där ute och bakom molnen lurade fullmånen, och förslossningsavdelningen hade fullt hus...

Det hela började med en promenad. Tänkte att jag går så långt jag orkar, tills det börjar hända något... det har fungerat förr, så varför inte nu. Dessutom var det en solig vårdag, och skogen kallade...Nåväl helt klokt var det kanske inte att förvilla sig på skogsstigar och gamla hundstråk från min ljuva ungdom - fick verkligen kämpa att ta mig hem igen. På 20 år hinner man glömma bort kordinaterna på de annars välbekanta vägarna där jag stavade mig vacklande fram i min kännspaka pingvinstil.  Men hem kom jag i ett paket ännu. En timme senare gick vattnet. I det här skedet hade jag ju tänkt att jag nog ska ta det lugn hemma och sätta mig i avslappnande självhypnos och låta kroppen sköta en del av arbetet innan vi åker in. Men min intuition sa att det kanske ändå var bäst att komma iväg till sjukhuset just då. Så vi åkte in. Och väl inne var det inte läge att åka hem igen, utan vi sattes i ett observationsrum över natten.

Jag satte på mina avslappnings cd: n och mentalisera min kropp till att få igång födseln innan barnmorskorna skulle ha mig att ta några igångsättningspiller. Lyckades få igång en och annan regelbunden värk men det gick ändå till nästa morgon innnan kroppen fattade galoppen. Sen gick det snabbt. Dittills hade jag inte känt att värkarna (eller "tryckvågorna") var smärtsamma, varje gång lyckades jag slappna av med hjälp av mina cd:n och tänka mig bort till sandstranden och vågorna i Chile. Men när arbetet kom igång på riktigt så var det ajöss med alla tankar om smärtfri förlossning och suggestopediska cd:n -haha, naturens kraft är nog ändå smärtsam, tänkte jag. Barnmorskan var först inte helt övertygad att vi verkligen var på gång eftersom smärtan var så lokal: bäckenbottnen (min teori här är att jag lyckades slappna av så pass mycket att också smärtan lokaliserades till ett enda ställe). Jag kunde uttryckligen känna hur bäckenet öppnade sig och varje gång använde jag mig av hypnos-cd:ns affirmations: "peace" för att slappna av och bedöva, "release" för att göra sig av med spänningar, och "open, open, open" för att mentalt hjälpa kroppen att öppna upp. På mindre än två timmar var kanalen helt öppen, men tydligen hade det gått lite för snabbt för babyn var inte alls redo att komma ut. Så jag fick vänta i mer än två timmar till på att hon skulle positionera sig.  Utan förberedelser skulle jag antagligen ha fastnat i rädslan för kejsarsnitt vid det här laget vilket inte på något sätt skulle ha hjälpt kroppen att sköta sitt jobb. Men istället för att förlora fokuset så lyckades jag tänka på vad jag själv kunde göra i den situationen så att vi kunde fortsätta samarbetet, babyn och jag, utan medicinska ingrepp (igen mentalt arbete, avslappning och genom att intala mig själv att allt ännu skulle gå bra, övertygad om att hon var på väg ut den normala vägen). Och det lyckades! Med bara 15 minuters krafttag kom hon sedan ut, felvänd med ansiktet först och i en storleksklass som jag aldrig för mitt liv kunnat förbereda mig på: 1 kg tyngre än de två tidigare barnen, och flera centimeter längre. Omtumlande, det var vad det var. Men på samma gång en välsingnelse. Skulle jag ha vetat att det var en stor baby på kommande så skulle det ha varit mycket svårare att slappna av och förbereda mig på en bra födsel.

Där fanns flera osäkerhetsmoment på vägen och mycket kunde ha gått på tok. Jag vill själv tro att min egen förberedelse gjorde att vi fick en så fin upplevelse ändå - med endast lite lustgas (som jag knappt kände av, skulle barnmorskan ha gett mig bara syre så skulle även det ha hjälpt) vid de mest intensiva stunderna.

Lärdomarna då? Vilka var de? Många! Kanske jag ännu återkommer till dem en dag här på bloggen, men en grej som slog emot när adrenalinet hade lagt sig var tacksamheten att ha varit på ett sjukhus med all den medicinska backup som behövdes när det gällde och en barnmorska med 30 års erfarenhet (guldvärt!).

Vilka är reflektionerna över de afrikanska kvinnornas verklighet efter min egen upplevelse? Inget är svartvitt längre för mig. Jag tror att det är den största lärdomen. Ibland är det bäst att förlita sig på experterna och inte på något annat. Ibland kan intuitionen och kvinnans kraft vara stor hjälp, som det ju också var för min egen del. Jag funderar ändå om det finns sätt att kombinera det bästa av två världar : där experter och modern medicin finns att tillgå utan att man ger upp den inre kvinnokraften som nu även jag fått känna av. För utan den kraften skulle jag ha ett ärr mitt på magen nu.  Jag vet inte. Vill i fortsättningen vara mer ödmjuk och säga just det: jag vet inte. Och det känns skönt att jag inte behöver veta heller. Just nu är jag bara hopplöst kär i vårt knubbiga lilla under, med de stora blå ögonen, och en intensiv blick som förmedlar visdom och lugn. Hon är bara så fin, och mer än det behöver jag faktiskt inte veta - i alla fall inte just nu.

Nu så här i efterhand verkar allt så självklart, som om det var meningen att det skulle gå just precis som det gick. Och jag är otroligt glad över allt som skedde, och de insikter och lärdomar som det gav mig. Glad att ha fått lära mig koppla bort mitt medvetande och koppla in mitt undermedvetna. Är säker på att den lärdomen kommer att vara till nytta även i framtiden i andra situationer.

Det om det. Life goes on... idag med spysjuka in-da-house! Peace and Realese!

Ha det gott!

Det här om att föda barn, igen

Det uppstod en längre dialog gällande det här med födslar, rädsla och komplikationer på mitt tidigare inlägg om Att föda barn.

För att ännu klargöra vad jag egentligen menar då jag tycker att det kan vara farligt att ta afrikanska kvinnor ur en miljö där de känner sig trygga och säkra till en övermedikaliserad sjukhusmiljö så vill jag rekommendera den här youtube-videon:



De första 3 minuterna är relevanta i det jag försöker föra fram. "I think women need to be taught how to trust themselves, it is almost as we need to unlearn everything we have learned about birth so that we can step out of our own way and let our body do what it is actually prepared to do."

Jag säger inte att det här löser alla problem som har att göra med födslar, det finns fortfarande högsrisk födslar men jag tror starkt på att om kvinnan litar på sin egen kropp och förbereder sig på en "magisk födsel" så kan det här också komma att påverka resultatet. Att "tvinga" afrikanska kvinnor in i en miljö där de inte känner sig trygga och säkra på sin egen kropps förmåga att föda nytt liv till denna värld kanske från det här perspektivet inte är den bästa av lösningar... om man inte på samma gång vill öka på kejsarsnitt-statistiken som då igen har sina egna risker och komplikationer.

Hej hopp, det om det. Om ni vill kommentera, kom ihåg att göra det med respekt för övrigas åsikter om ett ämne som definitivt berör och kanske till och med upprör...

Nya insikter i väntans tider

Jag har försökt ta hand om mig själv på bästa sätt så här mot slutet av graviditeten. Gör nu avslappningsövningar med Hypnobirthing- cd:n (har nu hela materialet för självinlärningskursen). Har bara hunnit till fösta cd:n ännu (av 6) så har en bit att vandra. Försöker på bästa sätt följa råden men känner mig fortfarande väldigt fast i gamla strukturer, hoppas det löser sig medan jag tar tid att lyssna igenom allt material. Med gamla strukturer menar jag det här:

Det andra jag gjort är att jag gått på massage hos två kinesiskt inspirerade massörer. Hos en av dem fick jag tipset om att för att råda bot på sura uppstötningar dricka ljummet citronvatten genom dagen. Jag har nu kommit så långt att jag dricker citronvattnet före något annat på morgonen blandat med spirulina. Spirulina ska ha hög koncentration av järn, och en massa andras nyttigheter, så det är bra nu så här på slutrakan av graviditeten. Citronsmaken gör drycken "godare". Den andra massören gav mig tipset att ta lavendeldroppar i grönt te tre gånger om dagen för att lugna kroppen. Det försöker jag också komma ihåg men det blir nog mest en lugnande kopp grönt te på kvällen.

För en vecka sedan var jag dessutom hos en ayurveda-inspirerad läkare som ska vara specialiserad på kvinnor och barn. Ville kolla mina doshor igen, vad hon rekommenderar för föda på basen av det och mitt välsignade tillstånd. Hon gav mig bra tips, bland annat att öka på ghee-intaget för allmän balans. För benkramper rekommenderade hon en blanding av jordgubbar, sesamfrön och gröna grönsaker - har nu ätit en sådan blanding till kvällsmål några kvällar och kan säga att detr verkar fungera och också hjälpa mot sura uppstötningar. Ikväll blandade jag i lite nässelpulver som fick stå för det gröna, men tänkte i mitt stilla sinne att om det är sant att kalcium och järn inte ska ätas på samma gång så tar ju nässlorna och sesamfröna ut varann...

Hon rekommenderade dock andra maträtter för att öka på järnet, eller hemoglobinet. Även dessa har jag försökt få in i min menyn den senaste veckan. Bland annat rivna morötter med granatäppel, enbart äppel, riven rödbeta med malda jordnötter dränkta i citron. Sen ficka jag också några "förberedande" tabletter också som skulle intas med ljummet vatten kokat på kumminfrön. Har inte kommit mig för att ta tabletterna ännu - vill ju helst hålla kroppen i "naturligt tillstånd".

Fungerar det då med allt detta "extra"? Hmm, vad ska man svara på den frågan? Jag känner mig inte lika "jagad" som tidigare, ett visst lugn har lagt sig. Men frågar ändå mig själv hur fiffigt det är att få råd från så många olika håll. Jag menar, utöver det här har jag ju också rådgivningens råd och mättekniker som kanske mäter annat än vad dessa alternativ gör. Och så har jag min starka övertygelse om vissa kosttillskott som stöder både graviditet, födseln och amningen (läs här: Optimal nutritionoch här: supplements). Det kan bli lite svårt att navigera rätt med så många olika åsikter runtomkring och lätt utmynnar det i en känsla av endast mer stress. Men just nu tycker jag att jag hittat någon sorts balans - följer instinkten, ledsagd av flera av dessa råd. Det goda är att jag har mindre muskelkramper i benen än tidigare, mindre sura uppstötningar, mindre känningar av magen, lättare att somna om på natten... så det är ju bra. Vad som händer härnäst får vi väl se... eller jo jag vet vad som händer nu: jag stänger datorn, tar mina "supplements", kör lite avslappning och kryper till kojs.

Ha det gott!

Tillit

I mitt filosofiska inlägg om epistemologier för någon dag sedan citerade jag Humberto Maturana och hans syn på relationen mellan individen och omvärlden. Jag går omkring och tänker mycket på det där just nu - hur en planta kan växa och frodas så länge den har tillgång till den rätta näringen, och att fröet liksom "räknar med" att den näringen ska finnas när det börjar gro. Enligt honom handlar allt om tillit, trust på engelska, confianza på spanska. Och att vår verklighet inte alls går att argumentera rationellt, utan den utgår från känslor (emociones, och här talar han varmt för en kärleksepistemologi som då baserar sig på den "tillit").

Igår kväll tog jag tiden att läsa några kapitel ur boken "Föda utan rädsla", en bok som en kompis rekommenderat efter att hon använt sig av dess metoder för att överkomma sin förlossningsskräck. Nu har jag ju ingen förlossningsskräck, men däremot vill jag ju utforska hur jag kan förvandla smärta till något mer hanterbart. Därför boken. Som jag egentligen inte tycker så mycket om för den talar väldigt mycket om smärta och rädslor som något som alltid finns där, inte om hur man kan arbeta bort dem så som man ska kunna enligt Hypnobirthing-metoden. Nåväl, det fanns i alla fall ett stycke som tilltalade mig väldigt mycket, och rubriken på det stycket var just: Tillit. Ahaa, tänkte jag, intressant, få se om det finns åsnebryggor till Maturanas teser. Och döm om min förvåning då jag insåg storheten i åsnebryggan som jag hittade.

Maturana talar om hur växterna frodas på naturlig väg när naturen har sin gång, utan att människans rationella kunskap går och stökar till det (bekämpningsmedel etc). Föda utan rädsla-boken talar om hur man kan tänka för att övertala sig själv om att ens egen kropp är som skapt för att föda. Plötsligt insåg jag att det är just det det handlar om! I mina tidigare förlossningar har jag (rationellt) förlitat mig på att barnmorskan, anestesiläkaren, ja i sista hand kirurgen i fall allt skulle gå snett, tar hand om mej. Jag har haft himla bråttom in till förlossningskliniken för att känna mig säker på att någon tar hand om mig och förlossningen. Nu tänker jag allt mer på hur min kropp kommer att sköta det mesta av arbetet. Jag ska förbereda mig mentalt på att låta kroppen göra sitt jobb. Så länge jag lyckas vara så avslappnad som möjligt ger jag också min kropp förutsättningarna att utlösa de nödvändiga mekanismerna, lite som det där fröet som med de rätta näringsämnena kan växa och frodas av sig själv. Jag måste bara se till att destruktiva tankar och spänningar, ogräset i det här fallet, inte stör händelseförloppet.  Häftigt vilka åsnebryggor man kan göra då man läser en massa saker - men så är ju Maturana också biolog...

Ha det gott!

Förberedelserna för en hypno-födsel framskrider

Jag skrev för några veckor sedan om hur jag kommit in på det här med hypnobirthing och hur jag nu bestämt mig för att börja förbereda mig för en sådan födsel med vårt tredje barn.

Under resan till Chile läste jag igenom boken från pärm till pärm och har nu ett hum om vad det hela handlar om. Kortfattat går det ut på att förbereda hjärnan och kroppen på en totalt avslappnande födsel, framförallt utan att låta rädslan ta över. Det första man ska göra är att ändra på sin egen vokabulär då man pratar om födseln, aldrig förknippa födsel med att det gör ont. Födsel (birthing) är bättre ord än det medicinska ordet förlossning, eftersom det ger tillbaka kontrollen till den födande kvinnan från det medicinska ingreppet som förknippas med förlossning. Kvinnan (eller egentligen hennes kropp) som tillsammans med barnet ska utföra födseln ska känna att hennes kropp klarar av det här på egen hand, hennes kropp har kontrollen, inte barnmorskan, inte läkaren, och framförallt inte epiduralen! Sedan handlar det kanske inte så oväntat om att hitta den rätta andningstekniken som gör det möjligt för kroppen att slappna av och utlösa endorfiner istället för spänningar som leder till smärta. Här presenterar boken tre olika tekniker: en för att slappna av (andas in medan du räknar till fyra och andas ut medan du räknar till åtta), en för att "gå in i sig själv" eller hålla sig avslappnad under en längre tid (räkna snabbt till 20, eller så långt du klarar av, både under inandning och utandning), och en tredje andningsövning för själva utdrivningen vilken man enligt boken inte kan träna på men ändå ska veta hur den fungerar för att kunna utföra den när det är dags (mer om den senare). Efter att man lyckats slappna av, eller under tiden man gör andningsövningarna finns det flera olika tankemönster som boken presenterar som man kan använda sig av för att få kroppen och tankarna att ge sig hän och slappna av. Jag bemästrar ännu inte de här mönstrena men kommer att jobba på dem och skriva om dem senare.

Allt detta gör att man går in i sig själv med fokus på sin egen kropp, det födande barnet och livmodern som sköter det största fysiska jobbet. Genom att vara helt totalt avslappnad kommer kroppen själv att kunna sköta födandet. Som en parentes kan nämnas att det finns kvinnor som fött barn i koma, vilket bevisar att kroppen kan sköta det själv när den tillåts göra det.

So far so good.

Jag hade bestämt mig att efter vår resa till Chile så skulle jag börja ta itu med avslappningsövningarna. Och när passar det inte bättre om inte en kväll när kroppen är så hypad av tidskillnader och huvudet så fullt av tankar om den vidriga politik som härskar över hela världen (såg ett program om hur strålningscentralens forskningsbudget beskärs då det gäller forskning om trådlösa mobiler och ett program om Japans tillväxtekonomiska åtgärder just innan läggdags, smart...). Istället för att ligga och vrida mig i sängen i flera timmar bestämde jag mig igår för att installera mig i brasrummet tillsammans med avslappnings-cd:n som kom med boken och några riktigt mjuka kuddar. Jag lade mig bekvämt och lät cd:ns budskap flyta in i mitt (o)medvetande. Efter 5 minuter låg jag helt slak och visualiserade mig själv i en av världens mjukaste fåtöljer, omringad av härligt suddiga färger och en kontrollspake till mitt undermedvetande. I vaket tillstånd skulle jag definitivt kategorisera mina upplevelser som "huuhaa", alltså humbug, men den känsla jag fick av att ligga där helt slak var så underbar att det är helt onödigt att förstöra den med rationella tankar. Istället förskte jag hålla mig kvar och bara låta allt flyta. Tror att jag lyckades lyssna igenom 15 minuter innan verkligheten avbröt mig: ett av barnen ropade ihärdigt från andra våningen på mig. Jag avslutade sessionen och gick sedan och la mig efter att ha stoppat om gullungen. Och gissa? Jag somnade på mindre än fem minuter och sjönk in i en så djup sömn att min vänstra höft hade domnat bort helt och hållet nästan morgon. Vanligtvis om jag lyckas sova djupt (händer väldigt sällan) så vaknar jag med käkarna helt ur led. Icke sa Nicke. Mitt ansikte underbart avslappnat på morgonen! Underbart! Det här tänker jag definitivt göra till en kvällsrutin. Att jag inte kommit på det tidigare! Dumma jag. Välkomnar mig själv till huuhaa-världens paradis: den mjuka fåtöljen och undermedvetandets kontrollspake, vilka finfina uppfinningar!

Föda barn - med kvinnokroppen som en politisk spelbricka

För någon tid sedan skrev jag om hur det här med att föda barn kanske inte är precis så som vi trott, ja eller ens upplevt. Att våra upplevelser av barnafödandet kanske är socialt betingade och hur faktiskt våra egna förutfattade meningar kan komma att påverka våra upplevelser när det är dags att föda barn. Mina argument baserade jag på egna kompisars berättelser om "magiska förlossningar" och tankar från alternativa bloggar som talade om "hypnobabies och "hypnobirthing" - ett sätt att föda barn utan att känna smärta. Mindblowing för mig, jag hade aldrig i mitt liv insett vilken kraft våra egna tankar kan ha på upplevd smärta, att man själv kan ställa in sig på och förbereda sig på en smärtfri-förlossning lät för mig som taget ur en annan galax.

Som ni nu vid det här laget vet om ni följt min blogg så är en av orsakerna till mitt intresse i ämnet faktiskt den att jag om knappt fyra månader igen lite överraskande har möjligheten att utforska min kropps egen förmåga att föda barn, eftersom jag är gravid. Så jag bestämde mig för att köpa boken "Hypnobirthing" för att lära mig mer om ämnet. I boken berättar författaren hur en läkare i början av 1900-talet märkt att fattiga kvinnor som födde barn utanför det medicinska etablisemanget, under broar och ute på slagfält, inte verkade behöva smärtstillande för att klara av födseln, än mindre hjälp från en utomstående läkare, medan kvinnor på klinik vred sig i smärta och hade mycket komplikationer. Han började söka efter förklaringar och kom fram till att om kvinnan inte känner rädsla inför förlossningen kan hennes kropp utlösa en kemisk substans (senare identifierad som endorfin) som avlägsnade känslan av smärta och hjälpte kroppen att "sköta sig själv" och leda till en problemfri födsel. Boken förklarar också hur barnafödandet ser ut från ett historiskt perspektiv, den går tillbaka ca 3000 år i historien då helare hade en framträdande roll både i samhället och vid barnafödandet. Men något hände, den styrande (manliga) makten började förfölja helarna och förvisade kvinnorna att förlösa ensamma ("the curse of Eve"), mortalitet och smärta var konsekvenserna. Nu har många kvinnor hittat tillbaka till den här metoden, delvis tackvare författaren Marie Mongans upplysande arbete, och dessa kvinnor rapporterar helt motstridiga upplevelser till den dominanta uppfattningen om att förslossningar ska göra ont.

Nu kommer vi till det intressanta i den här diskussionen. Av en händelse råkade jag delta i en workshop under konferensen igår där en av de presenterande forskarna hade varit i Malawi och samlat in data om barnafödande. Hennes forskning tittade på omständigheterna kring den nya policyn att alla kvinnor ska förlösa på sjukhus under uppsikt av professionellt tränade läkare eller barnmorskor, istället för så som de brukade, hemma i det egna hemmet med hjälp av antingen en "traditional birth attendant" (dvs "healer") eller någon annan som råkade närvara. Ni kan läsa mer om Malawis försök att få ner mortaliteten vid förlossingar här och här (beslysningen av problematiken i båda artiklarna förtjänar en egen analys). Men det intressanta var forskarens nyinsamlade data, det visade att många kvinnor inte vill föda barn på sjukhus, det finns mycket kritik gällande sjukhusens kapacitet att ta hand om de födande kvinnorna (pga för lite personal kan kvinnorna hamna föda sina barn helt ensamma i en främmande miljö, eller med hjälp av en städerska - inte utbildad personal). Attityderna bland hälsoexperterna i landet som utformat den nya strategin var att dessa "traditional birthing attendants" är farliga för "they use herbs". Hmmm, klingade på något sätt väldigt bekant i mina öron, hade jag inte precis just läst om något liknande som hände för 3000 år sedan?

Artiklarna jag länkar till ovan förklarar både på ett globalt och ett lokalt plan att man lyckats få ner dödligheten bland mödrar med denna förändrade policy. Jag frågade om det här, vad säger statistiken? vem riskerar mer en dödlig utgång? mamman som föder hemma eller på sjukhus? Det intressanta var att enligt forskaren har hon inte hittat tillförlitliga och enhetliga siffror som skulle visa det ena eller det andra. Hon hade satt flera månader tid på att analysera olika källor av data gällande just den här statistiken, men inga klara svar. Det hon däremot berättade var att komplikationer fortfarande uppstår, kvinnor är ängsligare inför födseln och eftersom dessa "traditional birth attendants" har förvisats från barnafödandet (stammens hövding bötfäller dem som använder sig av en "TBA"/inte föder på sjukhus) så hamnar kvinnorna föda ensamma de gånger de inte hinner till sjukhus. Låter det bekant? 3000 år av västerländsk "glömska"....Med berättelserna från Hypnobirthing-boken  i färskt minne, däribland en afrikansk blivande pappas totalt chockade reaktion på en förlossningsförberelse kurs i USA där fokuset var på smärta och komplikationer vilket han inte alls förstod - kvinnor föder ju barnet och inte är det något mer märkvärdig med det, så kan jag inget annat än förundras över vad som är sant och osant, och hur vad som alltmer verkar som ett politiskt maktspel påverkar den födande kvinnan och hennes uppfattning om smärta, rädsla och komplikationer. Kan det finnas andra, mer "kvinnovänliga" sätt att komma åt förlossningsdödligheten? Och på riktigt, hur mycket av all den statistik som tutas ut från Afrika och många andra länder i världen går det på riktigt att lita på? Hur vet vi att det inte gömmer sig en politisk agenda bakom hur man framställer och belyser olika sorters statistik?

Jag tänker stilla för mig själv att är det inte lite ironiskt att ett ämne som fått mycket uppmärksamhet från ett genusperspektiv och kvinnors mänskliga rättigheter faktiskt just precis handlar om ett politiskt maktspel med kvinnokroppen som spelbricka? Och om problemen uppstår pga "severe bleeding... infections, high blood pressure, and unsafe abortions" - är faktiskt den enda lösningen på problemet att förvisa kvinnor bort från en miljö där de känner sig trygga till underbemannade sjukhus långt borta (med risk att komplikationer - och smärta - uppstår på vägen) - eller kan det finnas andra sätt att komma åt problematiken?

Själv skulle jag ju förstås ha velat fråga kvinnorna i Malawi som fött både på traditionellt och "professionellt" vis hur de upplevt smärta under de olika förlossningarna...

Att föda barn och debatten om vad som är naturligt

Jag hamnade in på en debatt om smärtstillande och förlossningar och huruvida sådana förlossningar som sker utan smärtstillande får kallas naturliga eller inte.

Orsaken att jag yttrade mig var att jag förundrats över kompisar som ännu två-tre år efter att ha fött sitt barn kan prata om det som "jag minns det som igår, minut för minut", "det var en magisk upplevelse", "det var då jag insåg att min kropp är starkare än vad jag var medveten om", eller "jag kom i kontakt med en inre kraft som jag inte visste att fanns". Själv försökte jag mig på en förslossning utan epidural men i något skede lät barnmorskan mig förstå att det nog kanske ändå var bäst att låta epidural hjälpa till, och andra gånger brydde jag mig inte ens om att försöka, julen var nära och jag ville börja leva livet som tvåbarnsmamma i en vacker julidyll. Till barnmorskan sa jag så här när vi kom in till bb: vad kan jag göra för att påskynda processen, epidural - jotack! Så för mig att höra vänner ännu två eller tre år senare prata om förlossningen som något magiskt var främmande. Visst var det underbart, de där första timmarna tillsammans med den nyfödda, men själva förlossningsupplevelsen har jag för länge sedan bytt ut mot nya vackra upplevelser som mamma till två underbara barn.

 På samma gång, p.g.a. mitt intresse för glutenkänslighet har jag följt inlägg på Facebook från en kvinna som faktiskt botat sin glutenkänslighet genom kost och alternativa metoder. Hon råkar dessutom vara doula och förlossningsförberedare till yrket. Hennes länkar på Facebook (Hypnobabies 1, Hypnobabies Interview 1, Hypnobabies Interview 2) har fått mig att tänka allt mer på det här med kvinnokraft och kopplingen till moder jord. Utan att mystifiera - ut ska ju ungen, vare sig man vill det eller inte - utan att glorifiera - det finns risker med förlossningar och att lita alltför mycket på moder jord kan i vissa fall ha en dödlig utgång för både mor och barn, så har jag alltmer börjat fundera på vad vi (igen) förlorat då moderna vetenskapen tagit över vårt uppfattning och framförallt vår upplevelse av att föda barn. Enligt mina egna vänners berättelser och enlight hypnobabies filosofin kan förlossningen vara smärtfri utan smärtstillande. Enligt alla storyn som kommer via mamma-tidningar, förlossningsförberedelsekurser och samhället i stort så hör det till att förlossningen är smärtsam - om man inte tar smärtstillande då, som tar hand om en del av smärtan men inte allt. Handlar det faktiskt om vår egen inställning och uppfattning? Kan det finnas någon sanning i att vi har en inre kraft som kan aktiveras när vi föder barn? En kraft som lamslås av smärtstillande som epirdural eller lustgas? Och hur naturligt är det egentligen att droga sig själv och sitt barn i en stund som denna?

Jovisst, det finns förlossningar med dödlig utgång - men vad säger statistiken egentligen om de som väljer (obs väljer, inte tvingas till som i vissa av världens länder där bristen på primärvård kan vara livshotande för gravida kvinnor) att föda utan smärtstillande? Är deras liv och barnens liv mer i fara än någon som väljer epidural, eller kanske t.o.m. kejsarsnitt? Enligt läkaren Chris Kresser kommer epiduralen med många sidoeffekter (Epidural side effects and risks). Dessutom, I många länder får den gravida själv välja kejsarsnitt, eller hur förklarar vi annars att över 30% av förlossningarna i USA sker via kejsarsnitt, medan WHOs rekommendation är att kejsarsnitten skall vara mellan 5-10% av förlossningarna för att undvika flest komplikationer. Vad är naturligt i dessa fall? Vad är normalt?  Vår uppfattning av det normala och naturliga är socialt betingat. Till all lycka håller valfrihet på att bli allt normalare, och det naturliga allt naturenligare (Se alla övriga Chris Kressers inlägg om naturlig födsel här:

• Is homebirth more dangerous than hospital birth  
• Is ultrasound necessary effective in pregnancy 
• Ultrasound not as safe as commonly thought 
• Why undisturbed birth 
• The hormones of birth
• Pitocin (oxytocin) side effects and risks
• C-section risks and complications

Eftersom det är ett tag sedan jag lämnade mainstream och slutade tro på rådande uppfattningar om vad som anses normalt och naturligt i vårt samhälle idag, välkomnar jag dessa alternativa tankar och metoder. Jag kan inte för mitt liv förstå varför det är problematiskt att kalla en sådan förlossning för "naturlig", än mindre varför de som väljer den vägen till att bli mamma inte får visa sin lycka över att ha valt den vägen och dessutom ha stärkt sin inre kraft och koppling till moder jord.

Jag ser nu själv fram emot att läsa den här boken: Women who run with the wolves  av författaren Clarissa Pinkola Estés.

"Drawing from her work as a psychoanalyst and cantadora ("keeper of the old stories"), Dr. Estés uses myths and folktales to illustrate how societies systematically strip away the feminine spirit."

 Låter verkligen häftigt för en som mig som är intresserad av hur olika sorters berättelser, vare sig representerade i mediatexter eller andra sorters texter, formar vår uppfattning om vad som är legitimt, dvs "normalt" eller kanske "naturligt" beroende på hur man vill definiera den termen.