31.12.14

Raw chokladkaka som avslutning på ett underbart år!

Den här hinner ni kanske inte testa mera på den här sidan om årsskiftet men den blev så god att jag lovade eftermiddagsgästerna att jag skulle få ut receptet på bloggen. Bättre nu än aldrig...och detta får på samma gång bli min avslutningshälsning på det här väldigt fina året här på bloggen. Vi ses igen nästa år hoppas jag! Kanske jag då kommer mig för att äntligen få struktur på mitt liv och skriva lite mer organiserat, både på bloggen och annanstans... Avger inga löften men ska ändå sätt fokus på det!



Tahini råchokokaka

3,5 dl cashewnötter (blötlagda i över 3h för att bli av med eventuella bismaker)
75g dadlar, även de blötladga så att de är uppluckrade och mjuka
3 msk tahini
3 msk kokosolja
2/3 dl kakao

Kör i blender så att smeten blir slät.

Botten (här kan varieras beorende på hur du vill ha det)
En näve hasselnötter/mandlar
En näve aprikoser/dadlar

Kör i mixer till grovgrynig massa. Tryck ut i form. Jag lägger ett gammalt silikonunderlag i en löstagbar kakform, på så sätt går det bra att skära upp kakan när den är klar men det går också att göra kakan i en pajform. Ställ i kylskåp tills gästerna kommer, eller frys om du behöver få den snabbt kall. Smeten är inte flytande så det är inte nödvändigt, men den är definitivt godare kall.


Njut! 

och

Gott nytt år! 



27.12.14

She came to me!

Igår såg vi E.T., hela familjen. Barnen fick lära sig vem den knubbiga hårlösa varelsen är. Om det finns någon film som är en klassiker så är det väl E.T. Jag var först lite fundersam om fem-åringen skulle klara filmen, kom inte exakt ihåg hur hemsk filmen var mot slutet. Men det gick bra, vi grät en skvätt då E.T. dog (och återuppstod).

Men det jag tar med mig från den filmen nu var scenen då killen i filmen skrek desperat "he came to me, he came to me". Just precis så desperat kände jag mig när dottern åkte upp till intensiven och de fyllde henne med en massa slangar, sladdar och sprutor innan hon ens blivit ett dygn gammal. She came to me!!! Get off her!!! Usch vilken känsla. Som tur löste det sig efter bara ett dygn och vi kom oss hem några dagar senare. Men den där känslan: she came to me!!!



25.12.14

När juldagsmorgon glimmar

Vilken juldag vi fick. I gryningen var vi redan ute i pulkabacken med de nya åländska vrålåken, därifrån gick vi ner till isbanan och kollade om den var åkbar. Lyckan var stor då barnen fick vara först med att pröva årets is med sina nya (begagnade) skinnskor. I soluppgång dessutom. Ack så mycket minnen som gömmer sig på den här skrinnskobanan, och de graffitifyllda kojorna. Det är precis som att vara barn igen då jag står där och tittar utöver vyerna. Inget har förändrats. Tiden står still!

He va he -God jul!

Nu ska jag gå i safe mode i några dagar. Vilken intensiv höst det blev. Det hela avslutades med hektiskt handarbete för att få ett stycke frozen-dräkt gjord av en gammal tantklänning och gardin samt en riddardräkt av en gammal partytopp och ett babylakan. Idag var lyckan stor I stugan. Barnen överlyckliga över sina utklädningskläder och mamma överlycklig över att kunna konstatera att den sista deadlinen för 2014 nu är förbi. Det har varit många deadlines detta år, allt från beräknad födelse till tre artiklars review-dealines, till långvägabesök-deadlines och kalasdeadlines. Alla undanstökade med en gnutta förhöjt kortisol och lite nattvak men nu hörni, NU kan jag konstatera: he va he. Resten av jullovet är jag du med mina lyktor ute på gården, dvs kommer att ägna tidåt att sköta om dem och njuta av deras fridfulla ljus. God jul på alla er som läser här ibland, fint att ni tittar in!

20.12.14

Halvjämnan

Så här vackert var det imorse på väg till sista skoldagen i år. Dessutom firar halvjämnan idag. Nu ska det fixas kaka, eller egentligen tre...återkommer med detaljerna då det finns bildbevis.

18.12.14

Fullt ös på REKO ikväll

Häälit häälit!

Nu blir nog de två stora bokstäverna lite sura då REKO snor kunderna.

Dags för att återinföra torghandeln snart!

Heja lokala matproducenter. Det värmer i kylan.

Vår gata

Längs med den här gatan får vi promenera till skolan denna underbart vackra morgon.  Lycka!

16.12.14

Kvinnofällor

Hörde igår på nyheterna en kvinnlig ekonom uttala sig över sin oro över att kvinnor inte tänker på sin framtid, hur 40-åringar väljer att downshifta utan att inse vilka konsekvenser det kommer att ha för deras ekonomi när de uppnår pensionsålder. Denna eviga diskussion om kvinnofällor, som alltid fokuserar enbart på det monetära.

I mitt stilla sinne tänkte jag då : Men snälla, vidga vyerna lite.

Kvinnor som inte tillåter sig själv downshifta, byta bransch, hitta tillbaka till sig själv och sin rätmätiliga plats här på jorden riskerar att gå under, förgås. De riskerar att stressa ihjäl sig helt enkelt.


Men kanske det är samhällsekonomiskt bättre på sikt, enligt denna ekonom? Kanske det är meningen att kvinnor (och män) ska jobba slut sig innan pensionen, helst med en stor summa pengar på ett pensionspararkonto. Kanske det är det som är meningen med livet, a la samtidsekonomin.

Vad vet jag.

Men i min sökan efter det goda livet har inte kalla kalkyler på krassa pensioner något värst stor prioritet. Jag söker harmonin och jag söker min väg genom livet här på jorden. Om det sedan betyder fattigmanshuset när jag blir gammal, so be it. Vid den tiden kanske jordens magnetfält skiftat och världen ser så annorlunda ut att pensioner är det sista man tänker på. Kanske. Kanske int.

Vad vet jag.

Men jag lever. Och jag lever ett hållbarare liv än jag skulle ha gjort under ohållbara arbetsförhållanden.

So be it.

Hälsar, den livsbejakande ekonomen.

13.12.14

10.12.14

Superstrukturernas dag

Idag har det varit full fart.

Förutom att det var Terra Madre-dag och Slow Food firade utrotningshotade smaker i Oravais (projekt jag varit med och planerat och marknadsfört men pga krock med eget proggis sen inte kunde delta i) så var min kalender full från morgon till kväll.

Jag började dagen men ett seminarium om hur man skapar superstrukturer i sitt liv så att man kan fokusera på det väsentliga och ha tid över för familj och sig själv. Någon gång i mitt tidigare liv hade jag koll på sånt här men sedan antalet barn blev mer än ett och mitt jobb blev allt mer abstrakt har jag tappat greppet om alla sorters strukturer i mitt liv. Synd att jag inte kunde delta på hela seminariet, nu hamnar jag läsa föreläsarens bok istället för att hantera allt som inte är email- och todo-relaterat.

Från Korsholms vuxeninstitut körde jag I ilfart till yles radiostudio i Brändö. Där hade jag äran att få delta in en skojig direktsänd debatt om julhandelns varande. Riktigt roligt faktiskt var det. Ni kan lyssna här:

http://areena.yle.fi/radio/2436804

Sen bar det av, via matbutiken, till dagiset några kvarter bort för att plocka upp herreman, som dessuton skulle ha julfest på dagis på kvällen.

Väl hemma möttes vi av en underbart doft av köttbullar, upphängda tvättade kläder, vikta tygblöjor och en solskensglad baby. Vå nyfunna vardagshjälte supernanny Poppins är så bra att jag ännu nyper mig i armen och tror knappt det är sant. En arbetsbörda stor som Mount Everest har lyfts från mina axlar. ..

Eftersom jag inte behövde använda eftermiddagen till middagsförberedelser så kunde herreman och jag ägna oss åt extracurrikulära aktiviteter: fröknäcke på burk som julklapp till dagistanterna.

Blev lite brått på eftermiddagen men som tur fixade en granne hem äldstingen från eftis just i tid till middagen.

På väg till dagisjulfesten fick vi höra min egen röst i etern. Småjobbigt men ändå helt nöjd med det jag fick sagt under debatten.

Tydligen kan jag få saker att klaffa ibland även utan väluttänkta superstrukturer... men på lång sikt skulle det väl ändå vara bra att ha.  

9.12.14

Imorgon blir det debatt

Mitt i mitt töcken av utmattning efter en tre timmars natt blev jag igår tillfrågad om jag skulle ställa upp i en radiodebatt om den nedåtgående trenden vad gäller julhandeln.

Efter en stunds övervägande och fixande med barnvakt tackade jag ja till detta.

Så imorgon debuterar jag då i en radio nära dig (Vega kl 12). Det ska snackas julklappskonsumtion, sysselsättning, och miljö. Surfar slavar i elektronik (och böcker, tack Finnwatch) och kemikaliebantning as we speak.

Hoppas hönshjärnan klarar trycket.

4.12.14

Glutenfria, sockerfria och mjölkfria pepparkakor

Varsågoda! Blir max 20 st men smakar som vanliga peppisar! Första gången sedan vi gjorde omställningen som jag måste hejda barnen från att äta upp degen. Går att kavla men svår att få över på plåten. Jag hade silikonunderlag under då jag kavlade och använde kakspade till att flytta över på plåten.

2.12.14

Officiell och inofficiell mammaledighet

Nu är det bara fyra dagar kvar. Sen går jag på mammaledigt! I hela en vecka hinner jag vara mammaledig både officiellt och inofficiellt innan vårdledigheten (och den officiella forskningen tar vid).

Så kan det gå då man väljer att doktorera mitt i barnafödaråldern. Flexibilitet är det bästa med den här lösningen. Osäkerheten vad gäller precis allting runtomkring är det sämsta.

Men känner mig ändå rätt nöjd över mina opting out val. Den som vill läsa mera om tankar kring "opting out" kan kolla in Ingrid Bieses nyssgrundade blogg om ämnet. Väldans intressant fenomen. Men skriver mer om mina tankar kring detta en dag när jag har mer tid!

Ha det gott!

30.11.14

Mot ljuset!


Visst skulle jag kunna gå och hänga läpp över att Vasabladets egen ledarskribent är så blind att han skrivit sin kärleksförklaring till Ikea-projektet som jag dissade totalt i mitt förra blogginlägg. Men vet ni vad. Det tjänar ingenting till. Nej istället jublar jag över en underbar dag.

Vi spenderade den på Julmarknad i Stundars, och jag blev alldeles varm om hjärtat. Det finns så många människor här i vår omgivning som stickar, virkar, snickrar, bakar och pysslar (många på sin fritid) bara för att få ställa sig mitt i den härligt vackra omgivningen i Solf och sälja sina föremål för ett ack så överkomligt pris. Det värmer. För så länge folk kan sticka, kan baka, kan snickra och kan sy så finns det hopp för mänskligheten. Än är inte allt förlorat.

Och så tänker jag att kanske ledarskribenten i Vasabladet helt enkelt borde titta på de här två  nedan filmsnuttarna och lyssna på sitt eget hjärta.

Denna av Charles Eisenstein om "sacred economies", om att förändra ekonomin så att den tjänar oss, naturen, och planeten istället för att tjäna pengapungen:


Och denna av Helena Norberg-Hodge om att genom att lokalisera ekonomierna kan man återuppbygga "the fabrics of connection" mellan människor:


Vad vill ledarskribenten bli ihågkommen för: för att ha byggt en välinställd opinion för ett företag som rensar slätt allt vad biodiversitet och lokalsamhälle heter på andra sidan världen för att vi här i vår region ska kunna snickra ihop några billiga möbler utan att ha  någon som helst erfarenhet av att greppa ett verktyg (och på samma gång spika sista spiken i kistan på centrumhandeln - för nej, jag tror inte det minsta på att den redan utdöende kommersen i centrum klarar av ett till shoppingmecca utanför stan, som ledaren antog att den gör). Eller vill han delta i uppbyggandet av en sådan här "sacred economy" där vi människor igen kommer i kontakt med oss själva och vår plats här på jorden och börjar jobba på att rädda planeten och oss själva från kollektiv undergång? Valet är hans och tidningens.

Jag har redan gjort mitt val, och jag följde mitt hjärta. Det var i det vägskälet vägen mot det goda livet började. Nu så här inför jul, två år senare, kan jag säga ärligt att jag känner både tro, hopp, och kärlek. Vi går mot ljusare tider! Vi går kollektivt mot det goda, vare sig de blinda vill se det eller inte.


26.11.14

Ikea - om förförelsens illusion

Jag har inte mycket tid just nu för bloggandet, satsar på vetenskaplig text när jag får tillfälle.

Men jag vill ändå plita ner några rader om nyheten om Ikeas planer att öppna en butik i vår stad.

Först en disclaimer: I motsats till många andra bloggare är jag inte så fokuserad på heminredning och design. Jovars, jag vill gärna bo i något som känns bra och eget, men efter att ha börjat studera storbolagens konflikter med lokalsamhällen har jag blivit kanske aningen FÖR medveten gällande konsekensverna av konsumtion av (onödiga) prylar, inklusive råmaterialsintensiva möbler. Har svårt att tänka mig att friden skulle infinna sig i mitt hus om jag nu råkonsumerade Ikeas (eller någon annan firmas) slit och släng möbler. Nej, precis som med jeansen från H&M (eller någon annan firma) vars sömmar med största sannolikhet innehåller en och annan slav, så skulle mitt samvete få stryk varje gång jag sätter mig ner i Ikea-soffan, eller dukar upp på Ikea-bordet. Så min disclaimer är att jag inte längre tycker om Ikea och deras möbler - oberoende hur billiga och vackert designade de är för att bejaka det estetiska och praktiska behovet i mig.


Ungefär så här som jag summerade jag min ståndpunkt imorse i en kommentar på Facebook:

The raw material needed for all that cheap stuff creates a lot of grievances for local communities where it is extracted. If we start from there and then move down the supply chain I am quite sure there is very little true green in their business model. I just think everyone would be better off in this world now and in the future if some big corporations stopped selling out the planets limited resources, OUR common living conditions, as a cheap deal covered up in a seductive design. Why not localize with the same genious designs, and get the local economy boosted while also knowing that the raw materials come from your own reliable back yard...no need to over consume then because the more raw materials needed the bigger the hole in your own yard/forest.


Min ekonomiska ideologi  ligger i lokalisering. Ju lokalare våra handlingar blir, destu mer möjligheter har vi att påverka och se konsekvenserna av hur vi lever och konsumerar. Jag bejakar YIMBY, Yes in my back yard. När skiten från storbolagen släpps på kundernas och ägarnas egna bakgårdar kommer vi att se en förändring i både konsumentbeteenden och kraven på företagens avkastning. Utan lokalisering kan företagen fortsätta sin greenwashing genom olika CSR-aktiviteter och låtsas som om de är guds gåva till de fattiga och utsatta. Men om vi äter, lever, och konsumerar enbart lokala produkter så blir det äntligen en slut på detta råa våld mot moder jord. Det är min humbla opinion.

Jag ser inte en gnutta av intresse från Ikeas sida att lokalisera sig till Ingvar Kamprads bakgård. Inte en gnutta. Däremot ser jag att en etablering av Ikea i denna region delvis ökar på utsläppen då folk börjar köra som galningar till deras överdimensionerade parkering, det tar kål på fixarglädjen då billig scheiss ersätter gamla kvalitetsmöbler som går att reparera eller gediget framställda österbottniska moderna möbler, det utplånar de få möjligheter som vårt lokalsamhälle har att bli en föregångare inom lokaliseringstrenden.

People, don't buy the illusion. Vi kan överleva utan denna möbeljätte.

Och om du vill bli botad från konsumtionens förförelse, kolla in den här videon, om du inte redan gjort det...



22.11.14

Ut genom dörren

Fatta vilken pärs det var att komma till den här punkten. Ironiskt nog var det just för att få ta det lugnt och slappna av som jag utförde denna lilla brandövning. Imorgon hem igen och samma procedur i mottsatt riktning. Snacka galenskap alltså. Och i radion på väg ut till motorvägssnutten hör jag en intervju med en mindfulness-snubbe som talar om att man ska identifiera känslan av stress,  bejaka den för att kunna leva med den. Jo jag tackar,  den är välidentifierad, inrutad mellan fyra väggar: jobba hårt snart hägrar bubbligt i både pool och glas. Skål!

19.11.14

Färggranna bröd

Ikväll i mitt värsta trötthetstöcken fick jag ett infall.

Tänk om jag skulle försöka vidareutveckla Råsmarta Ulrikas rödbetsbröd. Körde iväg till butiken efter jäst (använder annars aldrig jäst) medan ungarna tittade på barnprogrammen, babyn mumsade kokt kålrot från kvällens köttsoppa och hubben diskade bort min middagsröra.

Tio minuter senare satte jag igång. En timme efter det hade barnen tunnbröd till kvällsmål. Färggranna sådana.

Här är receptet (välj själv vilken färg):

2 stora morötter (+ 1 msk rönnbärspulver)/2 mellanstora rödbetor/ca 200 g nässlor eller spenat.
4 dl vatten
1tsk honung
2 tsk salt
2 msk olivolja
50 g jäst
2 msk psyllium
2,5 dl bovetemjöl

Värm hälften av vattnet. Blanda andra hälften med rödbetorna/frysta nässlorna/morötterna i en blender till mos. Blanda det varma vattnet med mosen, salt, honung, och jäst. Tillsätt oljan. Tillsätt psyllium. TIillsätt mjöl. Låt jäsa I minst 20 minuter. Bred ut på bakplåtspapper. Grädda i ugn i 200 grader i 15-20 minuter. Låt svalna på galler med pappret på. Vänd uppochner. Dra bott pappret och klipp i bitar. Njut fräskt eller frys ner.

I morotsbrödet satte jag alltså till av mitt egenhändiga torkade rönnbärspulver och det var det som gav färg och smak. Det blev vinnaren i vår färggranna brödkorg.

Tar det Slow, men med full fart framåt

Hur tar man sig ut ur denna fortkörningsfil? Böter hjälper tydligen inte (dvs extrem trötthet med jämna mellanrum). Min kärlekshistoria med en fullspäckad kalender bara fortsätter.

Jag vill ju så mycket och fast jag säger nej till en hel del program så blir det ändå en himla massa (skoj) kvar på listan. 

Äh, jag vill se mig själv den dagen jag gör absolut noll. Noll, noll, noll. Misstänker att det krävs en hel del jobb för att komma dit... (med att säga nej, mest till mina egna infall...).

Ibland drömmer jag mig tillbaka till de där magiska dagarna med en nyfödd. Då hade jag jobbat bort allt det nödvändiga. Allt annat fick vänta. Då när inget annat än ett litet människoliv fyllde min vardag...Men då var det lätt, för alla förstod att respektera min bubbla. Idag är det jag själv som ska respektera min bubbla - och det går sisådär...nja, inte så himla bra faktiskt, om jag ska vara ärlig.

Men det är ju så skoj att hitta på en massa skoj!




17.11.14

'Dinner is ready!'

Länkade redan igår till den här, men skriver lite mer utförligt nu. Som jag skrev igår (borttaget nu) så verkar det som om Monsanto har en lite legitimitetskris på gång. Kolla in videon här först så ska jag berätta mera efter det.



Alltså, Monsanto har nu hoppat på stakeholder dialog-tåget. De vill prata med dig, just dig, du som ska äta deras mat för att kunna återställa sitt goda anseende bland sina 'stakeholders' (intressenter, de som har något intresse i firman). Nej, de vill inte prata med ortsborna som förgiftas av alla deras kemikalier när sojafälten besprutas nere i söder. Nej, med sådana stakeholders vill de nog helst inte ha något att göra. Det skulle vara för att erbjuda dem en fotbollsplan då kanske, eller en lokal hälsostation, eller en skola för barna i byn. En sån dialog kan de möjligtvis vara intresserade av. En dialog som boostar deras anseende bland andra intressenter och lugnar ner de där radikala ortsborna som annars skulle vara så upprörda över sin försämrade hälsa,...

Men att diskutera miljö-, och hälsokonsekvenserna av besprutningen av deras GMO-grödor är knappast något de vill diskutera. Eller orsakerna till varför så många blivit så sjuka sedan 1996 då GMO introducerades i  USA. De är säkert ett ämne som är svårsmält vid Monstanto-middagsbordet. Nej, ska vi diskutera med Monsanto så är det på deras villkor: mätta världshungern på det mest effektiva sättet som finns; storskaliga lösningar, få (livegna) bönder, mycket gifter, och råvaror på bulk. Det är lösningarna som ingår i Monsantos middagspaket. Varsågod ta för dig, be my guest.

Men om jag inte vill ha sådana lösningar då? Vad vinner jag på att prata med ett företag vars business modell står och faller på sådana värderingar som jag anser vara förkastliga? Inte nånting vinner jag på det. Absolut inte det minsta nytta för min egen del. Så tack, men nej tack, Monsanto. Ni får ha er legitimitetskris helt för er själv. Jag sätter hellre min tid på att stöda bönder som månar om en hållbarare framtid, och om ni hunnit köpa upp dem alla så sätter jag hellre min tid på att odla min egen mat. Så enkelt helt enkelt. Tack men nej tack. Jag står över denna gång. Och även nästa gång. Mitt medgivande får ni inte via någons sorts skenhelig dialog.

Tack för mig.

Ha det gott!

16.11.14

Proppmätt efter veckoslutskursen




Ännu en kurse i socker-, gluten-, och mjölkfritt bakande avklarat. Otroligt hur mycket man hinner med då drygt 10 kvinns kommer ihop sig i ett stort kök., Underbart. Jag är så boostad på energi efter två veckoslut av väldigt lyckade bakkurser. TACK TILL ALLA DELTAGARE! Ni var helt fantastiska!!!

13.11.14

Suget

För ungefär två år sedan gick jag längs med en liten oasfalterad väg i den här lilla byn som syns på filmklippet nedan.

http://adkimvn.wordpress.com/2014/06/12/nahuelmapu-documental-2011/

Jag kände att jag var på rätt plats vid rätt ögonblick. Kossorna som betade gräs längs med vägen tittade upp nyfiket på mig. Och jag, den urbana moderna endagsetnografen ryggade tillbaka, rädd att bli stångad av de harmoniska djuren. Men ändå kändes det rätt.

Fortfarande känns det rätt. Det känns som om de har sanningen, vi har lögnen (som i critical discourse analysis, fast omvänt). Jag kan inte slita mig från tanken. Jag hoppas verkligen att jag kan åka tillbaka någon gång. På en längre studieresa, gärna med hela familjen. Och då kanske också stifta bekantskap med familjen i filmklippet ovan. Jag var på väg till dem också den där magiska dagen. Men jag hann aldrig. De andra jag skulle träffa tog tid på sig. Och även det kändes helt rätt. Men en dag, vet ni, en dag låter jag suget dra mig tillbaka till denna lilla magiska ort.

Ah, förresten. Det finns risk för tsunami i den här fiskeby. Senast var den på besök år 1960. Men just nu tror jag att ortsbefolknningen är mer orolig för hotet av industriellt avfall i deras hav än jordbävningar och tsunamis

6.11.14

Hormonsnack, en grottmänniskas bekännelser

Igår åkte jag hela 40 km för att få höra hur illa ställt det är med oss grottmänniskor, speciellt vi kvinnor då (jag skulle inte tro att det är så mycket bättre ställt för män, men det var inte föreläsningens fokusgrupp den här gången). För vi är alla grottmänniskor, i alla fall på hormonnivå.

Lili-Ann Junell-Kousa började föreläsningen med att säga att vi kommer att bli skrämda av det hon har att berätta. Tja. Vet inte riktigt. Skrämd har jag varit förut. Det orkar jag inte med mera. Snarare skulle jag säga att jag är förundrad och förbryllad.

Orkar inte gå mer in på vad hon sa igår men ni kan kolla in henne här: Min Morgon Kvinnohormoner.

Förundrad över att människosläktet lyckats överleva så här länge på en helt absurt artificiell grund. Tänk att vi grottmänniskor överlevt en ohållbar livstil i form av stillasittande, pillerpoppsande, sockerknarkande (till den kategorin hör all sorts konstig matliknande substanser som egentligen inte är till människan anpassad föda), arbetsstressande, plastkonsumerande "moderna människor". Jag ler, tänker på "the modern man" som det refererets till som något positivt under de senaste, tja, hundra åren kanske, och så reflekterar jag över gårdagens information om hur snett det gått för den här moderna människan (eller kvinnan närmare  bestämt) då det gäller hormonbalansen. Binjurar ur bruk, bukspottskörteln nedkörd, sköldkörtel i underfunktion, hypotalamus och amygdala har tappat kontakten med demens och Alzheimer som påföljd. Allt pga ett liv fyllt av stress och trauman. Nej, inte ett liv, utan flera. Flera generationer av stress och trauma, ackumulerade i våra kroppar, som exploderar i våra händer när vi sedan kraschar i Chronic Fatigue Syndrome. Något som äv väldans vanligt men som ingen läkare i detta vackra land klarar av att behandla och dessutom oftast misstolkar som symptom på depression och psykiska problem.

Jag ruskar på mitt stackars överarbetade huvud och inser (än en gång) ur huvudlös den moderna livstilen är. Det mest absurda är ju det att den inte finns någon enkel väg ut, det finns ingen emergency-exit, utan man får bara börja göra grovjobbet, ta dagen som den kommer, jobba sig mot balansen, söka roten till det onda, få bukt med den och hitta sin egen plats i denna förunderliga värld.
Vill man hålla sig frisk ska man kanske satsa på det som Junell-Kousa rekommenderade till sist i sin föreläsning: positiva tankar, god sömn, gott om vatten (inte kranvatten dock, full av estrogen... fattar ni hur absurt det är...), rätt sorts mat, och en bra dos med daglig motion. Ja, och sen bakning, jag FÅR baka, om det ger mig mer än vad det tar - hurra för söndagsbaket! Andra får kicks av att måla korgar eller virka mössor....men jag bakar mig mot ett balanserat liv.


Drömmer mig bort till den utopiska ön Taramangapio, stället dit min man en gång för över tio år sedan lovade ta mig då jag kände mig rotlös och rådvill. Nu har jag rötter men vad hjälper rötter när de står på bräcklig grund? Taramangapio, kanske en vacker dag blir jag din.

Tills dess, ajöss och gonatt!


4.11.14

Salt i (mjölk-)såren

Med tanke på den uppståndelse som uppstod på min annars väldigt okommenterade blogg då jag skrev inlägget om att jag inte orkar ta itu med problem som kan härledas till mjölk för någon månad sedan så kan jag ju inte annat än konstatera att de senaste dagarna har inneburit en hel del trevlig läsning för egen del.

Varför?  Jo, få här uppe i mjölkdrickande Norden kan väl ha missat studien från Sverige som ifrågasätter mjölkens koppling till hälsa (Läs den här: Milk intake and risk of mortality and fractures in women and men: cohort studies).

När jag ursprungligen försökte försvara min ståndpunkt (dumt av mig, det är helt onödigt i sådana lägen eftersom min övertygelse grundade sig på "tro" i form av egna anekdotiska iakttagelser samt andras liknande berättelser om sina barn, och med den utgångspunkten kan man inte gå in i en debatt med dem som har den ultimata sanningen, dvs har de stora vetenskapliga studierna på sin sida) blev jag ytterst förvånad över hur lite studier det fanns om mjölken. Eftersom jag visste att allergisjukhuset och många läkare rekommenderar mjölkfri kost åt barn med upprepade öroninflammationer, samt att det finns en utbredd diskussion om kopplingen till astma, kom avsaknaden av stora vetenskapliga studier som en överranskning för mig.

Kan hända att jag inte hade verktygen, de korrekta sökorden, eller tiden för att gräva fram de rätta studierna då. Men i.o.m den nya svenska studien (media lyfter främst upp att mjölkdrickandet kan leda till benskörhet snarare än tvärtom) har också andra studier lyfts fram, t.ex. de som syns i referenslistan på Safkatutkas blogginlägg: Kolme lasia päivässä on Suomen vaarallisin ravitsemussuositus.

Sen är det väldigt viktigt, inte bara gällande mjölken, utan allt som är "vedertagna" sanningar för tillfället att syna hur de kommit att bli sådana. Gällande mjölken är det lätt att hitta syndabocken, nämligen organisationen "Mjölkpropaganda" som kom till för att öka svenskarnas mjölkkonsumtion på 1920-talet (med verkningar långt in i vår tid, enligt Karin Bojs). Det gäller att ha exakt samma vaksamma öga då det gäller andra "trender", på rak arm kommer jag att tänka på t.ex. margarin, soja, och fullkornsbröd, som under sina storhetstider har påståtts ha otroliga hälsoeffekter på mänskligheten i stort. Av vissa. Påstås det alltså. Kan vara propaganda, who knows....

Så sträckläste jag ju också Ann Fernholms bok förra veckoslutet, och hon skrev gång på gång på gång hur det är omöjligt idag att stänga in en stor grupp barn och mata dem exakt med den föda man vill undersöka. Så gjorde man på 30-talet med utvecklingsstörda i södra Sverige och kom fram till att socker skadar tänderna. Och OBS, i hemlighet utfördes denna studie eftersom den stred emot finansiärerna, dvs sockerindustrins, intressen.

Slutsatsen, vill man förstå varför vedertagna sannningar ser ut som de gör idag kan det löna sig att; follow the money...


För vår egen del funderar jag mycket på hur jag kan hjälpa mina barn till ett hälsosamt liv under rådande omständigheter. Ett liv med antibiotikakurer, öroninfektioner och inflammerade halsmandlar är inte något jag definierar som hälsosamt. Då försöker jag hellre läsa på och förstå samband, söka lösningar som kan hjälpa dem må bra.


2.11.14

Vardagsmat

Det goda med att ha lärt sig leva utan mjölk och gluten i vårt kök är att det mesta jag lagar i form av  vardagsmat också fungerar till en baby under ett. Okej, gårdagens chili con carne (utan chili, enbart spiskummin) var inte så smart, bönor är svårmälta för vem som helst. Men trots det tror jag det är viktigt med smakträning och konsistensträning från första stund.

Nu åkte just leverlådan in i ugnen: vardagsmat tre dagar framåt fixad, utan industriellt scheiss i ingredienserna...

Läste igår ut Ann Fernholms bok Det sötaste vi har. Boken var otroligt bra och lätt att ta till sig. Eller sen var orsaken till att jag tyckte om den den att hon är inne på samma spår som jag sedan jag började läsa på för drygt fyra år sedan: socker skadar barn mycket mer än vad det ger, sockerfyllda kalas skadar vissa barn mer än andra, gluten/sockerkombin är en tickande bomb för små barnamagar/hjärnor, den fettfria linjen i skolan driver på sötsuget och belöningssystemet hos barn och det hjälper dem inte att hålla koncentration och mättnad som de borde för att prestera bäst, etc...

Hon förespråkar sockerfria daghem/skolor och sockerfria kalas. Ja där är vi ju helt på samma linje. Nu är jag på gång med Sanna Ehdins aden självläkande människan, mer djupgående än Fernholm men även lite mer krävande läsning. Underbart med litteratur som talar mitt språk!

Igår gjorde jag en böntigerkaka. Testar recepten inför bakkurserna de inkommande veckorna. Familjen glad då jag ibland lyckas slå huvudet på spiken och göra goda bakverk.

Här recepten till både leverlådan och kakan:

Leverlåda:
500 ekolever (highlander hos oss)
2,5 dl ris
1 ägg
mejram
äppel
squash
kokosolja el. ghee

I matberedaren mal ner leverbiten med äppel, squash, fett och mejram (och salt). Koka riset. Vispa upp ägget pösigt. Blanda allt i smord form, grädda i ca 200 g i 40 minuter. Tillsätt fett/salt vid behov efteråt.

Tigerkaka

250 g dadlar
2,5 dl vatten
8 ägg
7 dl kokta vita bönor
halv vaniljstång
1 dl kokosolja
1 tsk matsoda
1 tsk bakpulver
0,5 tsk salt
0,5 dl kokosmjöl
0,5 dl kakao

Blötlägg dadlar och vaniljstång i vattnet (2,5 dl) i minst en timme. Blanda allt förutom kakao och kokosmjöl i matberedare. dela upp smeten i 1/3 och 2/3 delar. I den mindre delen tillsätt kakao och i den större kokosmjöl. varva en smord kakform med kokosblandning och kakaoblandning om vartannat. Grädda tills genomgräddad i ugn på 180 grader (40-60 minuter beroende på form och ugn).

30.10.14

Matmor i farten

Trots att jag just nu är väldigt inne i mina teorier och skriveriet så händer det även annat just nu. Mycket annat...mest om mat, föga förvånande...

Jag har testat en del nya recept här hemma den här veckan. Tyvärr inte tillräckligt, eftersom det inte finns tid just nu. Men vi har kört smoothies så det står ut genom öronen på oss. Stackrarna, när det var nässelsoppsförberedelse i våras fick familjen kuva sig och sörpla gröngödor i flera veckor innan. Nu är det smoothisarnas tur. Som tur är de bra mot förkylningar också!

Imorgon ska jag ta en tur upp till de som sköter skolmaten här i stan, tillsammans med mina underbara Slow Food vänner. Vi hoppas få i gång en dialog om ren, rättvis, och god mat i skolor och daghem. Och vi har våra idéer om hur detta kan genomföras. Det finns mycket inspiration att hämta från Slow Food organisationen. Har ni hört om Alice Waters? Det är hon som står bakom konceptet Edible Schoolyards. Hon var just nere i Turin på Slow Foods Salone de Gusto konference. Där för övrig också Jamie Oliver var. Jag blev förvånad att höra att hans kampanj i Storbritannien lett till mycket förbättrade skolprestationer då barnen åt rätt sorts mat. Nämen ja, tänkte jag. Det är ju det jag försökt säga hela tiden i dessa spartider: det lönar sig att satsa på maten, man sparar in annanstans då. Nåväl, vi kommer att pejla läget med skolmaten imorgon och efter det lägga upp en (förhoppningsvis gemensam) strategi om hur man kan gå vidare.

På lördag håller jag kurs i Pedersöre i att baka naturligt utan socker, mjölk, och gluten. För första gången får bihanget stanna hemma. Det är lite pirrigt faktiskt att åka iväg ensam en hel dag. Som tur har jag recepthäfte från tidigare, har bara småjusterat det, så behöver inte spänna gällande det. Men imorgon gäller det att hinna shoppa ingredienser också.

Om en vecka ordnar vi en smoothiebar på marknaden i dotterns skola (därav smoothiesbaren här hemma denna vecka, måste få snurr på ingredienserna). Så ni som finns här runtomkring, kom och köp nyttiga smoothies av klass 1A, det går till välgörande ändamål... klassresa om fem år!!!

Och om två veckor blir det en till bakkurs, denna gång i Korsholm. Samma tema som imorgon. Det är bra då man har två kurser så här tättinpå varann, så kan man strö ut ingredienserna över båda så att alla får mer! Båda kurserna är fullbokade och jag har faktiskt tackat nej till några erbjudanden denna höst om att hålla fler kurser. Skulle så jätte gärna göra det, men det gäller att hålla balansen och inte lova för mycket. 

Hoppas ändå att intresset för mina kurser och erfarenheter håller i sig så att jag i framtiden när det finns mer tid kan dela med mig med allt det jag lärt mig de senaste åren. Nu då jag fickat smoothies så tror jag att även det kunde bli en bra kurs i framtiden, riktad till ungdomar som vill ha nyttiga mellanmål...

Nu dags att skriva lite om makt, in i teoriernas värld...


Kollektiv medvetenhet

Hela idén om demokrati, social rättvisa, och moral/etik bygger på att samhällets medborgare har tillgång till information och kan genom öppen debatt avgöra (kollektivt) vad som är rätt och vad som är fel.

Jag håller som bäst på att fixa till de sista korrigeringarna i en artikel där jag utför en media analys och kommer fram till att det här med "tillgång till information" är ytterst problematiskt då vissa åsikter/person delegetimeras eller ogiltigförklaras för att deras åsikter inte är de rätt. Det vill säga redan innan informationen blir tillgänglig för allmänheten har den kodifierats enligt vad som är rätt(vist) i en viss samhällsgrupp. Andra marginaliseras eller t.o.m. "ifrånvarogörs". I media existerar inte deras verklighet, eller den har inte rätt att existerar.

Fair enough, det är kanske inte helt överraskande att media har den effekten på information, alla som producerar texter fungerar utifrån sina egna verkligheter och paradigmer, det är svårt att överkomma det.

In kommer SOCIALA MEDIA! Hurraa, äntligen, tänker man liksom då. Du har vi fri tillgång till alla röster, i deras egen skepnad, utan någon osynlig "neutral" mellanhand i form av journalister med egna barlaster gällande vad som är rätt och fel. Revolution kan skapas (och visst har det delvis hänt då bloggar så som Kostdoktorn eller t.o.m. den närliggande "lev mer på mindre" bloggen av självhushållaren Maria Österåker fått tillgång till massorna med sitt eget budskap, dagligen).

Men så händer det där som alltid tycks hända när något blir stort: vinstbringande intressen träder in. Nu syftar jag varken på Kostdoktorn eller Österåker - de representerar ju sig själva och kan lätt föra fram vilka intressen de står för. Nej nu menar jag platformerna som för vidare alla dessa olika röster i världen, som för vidare dem till de stora massorna. Dvs Facebook, twitter, instagram etc.

Jag har skrivit om bubblan förr, nu gör New York Times en djupare analys av det här. Och jag rynkar pannan i trippeldjupa veck. Det är nämligen så att nu har de ekonomiska intressena också lyckats ta sig in på dessa plattformer. Det handlar inte bara om hur många besökare en tidningssajt kan få för att öka sina egna annonsintäkter: det handlar om att såsa till tillgången till information på så sätt att fri tanke och äkta "demokrati" inte kan uppstå.

And so it goes...

Ändå undrar jag om det lilla glappet där i mänsklighetens historia mellan Facebooks uppkomst (runt 2006-2007) och de ekonomiska intressenas intrång ändå kanske lyckats få till en förändring i det kollektiva medvetenadet som inte längre går att stoppa. Kanske bollen redan är i rullning. Kanske den stora massan redan kravlat sig upp ur ignoransens "bliss" och börjat tänka sig själva mot en bättre värld.

Kanske, kanske.

Och en disclaimer: I love newspapers. Jag prenumerar på den fina lokala blaskan. Älskar att läsa artiklar som andra skrivit utifrån deras perspektiv. Men om jag riktigt vill bilda mig en uppfattning om vad det är som journalisten i fråga förmedlar så jag brukar först försöka etablera en förståelse för vilken värdegrund/intressen som ligger som grund för den som producerat texten. Oftast är det ganska lätt att hitta ledtrådar i själva texten om det. Vi är alla subjektiva, neutral nyhetsrapportering existerar inte. Inte i min värld, men kanske i din...vad vet jag!

Ha det gott, gott folk!

26.10.14

Kvinnor, sluta sticka kniven i mig

Än en gång postar jag några dagar efter att jag skrivit av mig. Fegis jag. Men hon sover bättre nu, vi har slutit fred, hon får sova bredvid mig , i alla fall tills vidare. Och jag inser än en gång att det här barnet har kommit till oss för att få mig att hitta balansen och sömnen.

Men ämnet är viktigt så varsågoda:

Efter nästan två månader av evigt snuttande och ammande och sparkande och lullande natten igenom är jag minst sagt MÖR i kropp och skalle. Jag känner att vi måste få slut på det här, för varken hon eller jag, eller hubben för den delen, mår gott av nattvaken. Dotterns nattvakande sammanfaller med mitt skrivande. Det sammanfaller också med några feber-sjukdomar som jag har svårt att se hur de skulle ha att göra med mitt skrivande...

Nu kan jag beskylla mig själv för min egen dumhet att bröja skriva och "smygjobba" medan dottern är så här liten. Tydligen har jag berövat henne den uppmärksamhet och närhet hon behöver. Fast jag skriver enbart under förmiddagsvilan och lite mer de veckor min mamma varit här och hjälpt till med hemmet.  För all del ALL annanstans i världen förutom i Norden och några andra fåtal länder börjar ju kvinnan senast vid halvåret och jobba igen - UTANFÖR hemmet. Inte har jag hört att de barnen skulle sova varken bättre eller sämre än genomsnittet här hos oss. Tvärtom misstänker jag att barnen kan sova bättre på de ställen där mamman är utanför hemmet emellanåt - just för att mamman inte orkar i längden oa hela natten och jobba på dagen, så hon ser till att barnstackarn också får tillräckliget med sömn. Vi lullar för mycket med våra barn ibland i Norden. För mycket.

Men jag kan alltså också helt avsäga mig ansvaret för den dåliga nattsömnen och sätta den på kontot åldern (det är typiskt att barn i 6-månaders ålder sover dåligt) och febern (jag lät henne äta sig frisk nattetid, upprepade gånger, fortfarande skulle jag göra det, då behövde hon min närhet och hon fick den 100%.).

Ändå känner jag mig skyldig då jag väljer att skriva. Jag borde  ge upp och bara vara hemma - va sysslar jag med egentligen, varför pressar jag mig själv?  Jo jag är en skit morsa, jo jag hatar att leva i ett ständigt kaos, jo jag hatar att skriva också, denna eviga kritik på mina texter, lika bra att sluta nu genast, det blir ändå inget av det här, och när jag en gång är i gång kan jag ju berätta jo jag hatar att stå och laga mat vareviga dag på lokala RÅvaror, dvs jag sätter mycket tid på att skaffa dem och omvandla dem till maträtter och skit får jag: barnen ylar vid bordet att de ABSOLUT inte vill ha pumpasoppa, det tänker de inte äta. Eller hemlagad ärtsoppa, eller vad som helst som jag lagar. Lättare skulle det vara med knackorv och Oolannins färdiglagade mos.  Och mannen suckar över bombnedslaget i huset. Jag suckar också. Jag hatar att leva i den här röran. Ändå är jag så usel att jag aldrig hinner eller orkar ordna upp så att huset är gnistrande rent. Snarare är det mer kaos än om jag lät bli. Jag hatar stressen med egen gård. Jag hatar att inte vara tillräcklig. Aldrig någonsin, ever and ever.

Men det jag hatar mest är att bli knivhuggen av andras välmenande kommentarer utifrån deras eget perspektiv. Please. Det kan hända att jag valt fel då jag skriver medan jag har ett litet barn. Men jag vill göra det här, jag måste få det här ur mig. Ja, just precis nu. Snälla istället för att sticka kniven i de kvinnor som vill göra annat än bara ta det lugnt och hålla koll på hemmet  (gör ju det också, och hatar det som ni kanske märkte ovan), var stöttande - ni får tänka det om ni vill, ni får säga det åt er man där hemma, det bryr jag mig inte om, men för guds skull säg det inte åt mig. För det är klart att jag har tänkt samma tankar, och jag tänker dem hela tiden. Och de värsta samvetskvalen får jag då jag kommer in på spåret: hon sover dåligt för att jag inte sätter 100% av min tid bara på henne, om jag inte skulle skriva så skulle hon säkert sova bra, så jag måste sluta göra det enda som för tillfället ger mig lite plaisir förutom miraklet vid min barm, dvs sluta tänka, sluta skriva. Bara vara här och nu, inte rymma iväg till teoriernas värld, inte ens för ett ögonblick för det är det som gör att hon sover dåligt. Det är mitt fel. Det är alltid mammans fel. Om jag någon gång kommer till insikt att skrivande inte är rätt just nu, så gör jag det på egen hand, utan påpekan från andra mammor som har andra prioriteringar.


Glastak är svåra att spräcka. Men det är innertaket som är svårast: det här glastaket är min egen ångest över att göra sånt som jag vill men som är mot normen. Att dessutom få normen skyfflad upp i ansiktet på mig genast då jag piper om att det är tungt med sömnlösa nätter och jag vill få ett slut på dem, ja det är det som är knivhugget. Vi kvinnor menar väl, vill så gärna stötta varann, men ibland blir det väldans fel och väldans ostöttande...


...Och en liten parentes: idag har jag också funderat om sömnlösheten kanske mer beror på FÖR MYCKET närhet än tvärtom. Igår var jag på teater med några kompisar och hade lämnat mjölk på flaska åt hubben. Guess what. Nattrumban började först klockan två på natten istället för kl 23. Hur mycket mer sömn fick dottern och vi andra i huset? Hela TRE timmar! Efter det kan jag räkna hur många gånger jag steg upp innan det blev morgon, det var färre än fingrarna på min egen hand. Så nu står dagens flaska redan i kylskåpet. Nej vi kvinnor är inga gudinnor som löser allt, ibland kan det vara riktigt hälsosamt att mejeriet går ut på kulturella upplevelser också ock lämnar lite obehandlad mjölk kvar i hemmet.

23.10.14

Barnmat version 3.0

Med ettan var jag desperat. Hon tyckte inte om att äta. Alldeles för social för att hinna med sånt. Och på rådgivningen gick vi ofta, för att kolla kurvor. Jag blev nojig. Vi försökte med allt. Majsgröt och majsvälling gick bäst. Industriella versioner av riktig mat. Jag trodde det var ok. Trots att sockret var en av de första ingredienserna. Och hon gick ju upp i vikt medan vi tankade välling. Men när riktig mat närmade sig munnen så stängdes luckan och hon tittade åt annat håll. Inte intresserad av sånt, nej. Första barnet och hade inget att jämföra med. Paniken över dessa eviga kontrollvägningar. Var det något fel? Fast hon annars var hur glad som helst och kröp, satt, och jollrade redan vid 6-månaders ålder.

När flickan fyllde tre fattade jag plötsligt. Poletten föll ner. Kurvorna hade skadat min modersinstinkt. Vi plockade bort allt problematiskt ur vårt kök. Ketchupen och sockret var det första som flög ut. Senare mjölet, lasagneplattorna, och de suspekta sötsura såserna. Vi rensade upp vår matlagning och plöstligt började matsituationerna löpa bättre.

Tvåan var ett annat fenomen. Från första stund gapade han. Ja han gapade faktiskt så mycket att vi hade det lite onödigt jobbigt de där första månaderna. Men när vi kom så långt som fast föda så var det bara att köra på, ALLT gick ner. Och var man inte tillräckligt snabb med morgongröten så fick man höra. Jissus vilken fart det var på den killens ämnesomsättning. Men en sak missade jag: jag orkade inte förse honom med tillräckligt med egen mjölk. Ersättning blev min räddning vid 6-månaders ålder. Vid 10 slutade vi helt. Av helt andra orsaker, men i det livsskedet orkade jag inte bjuda på mer än så. Det gick helt enkelt inte. Om hans tendens att dra till sig infektioner, i öron och hals, och konstant snorighet hade något att göra med denna ersättningsmjölk är enbart något jag i dagsläge kan spekulera i, men så här i efterhand är jag inte alls nöjd över att ha hällt i honom litervis av ersättning. Fruktpuréerna var också något jag tyckte var smart på den tiden. Stod ju på att de innehöll en massa bra vitaminer. Idag tänker jag annorlunda.

Nu är vi på gång med trean. Drygt fyra år senare. Fyra år av informationsknarkande om kost och hälsa. Hade íngen aning om att jag skulle komma att få användning av den informationen i form av ett litet under när jag en gång i tiderna påbörjade min matresa. Men här står jag nu. Vid spisen. Och kokar och mixar. Så roligt det kan vara att testa olika smaker. Jag började med de konstigaste smakerna: jordärtskocka och palsternacka. Och batat förstås. Och pumpa. Favoriten, både som puré och plockmat. Hirsgröt med aprikos och bovetegröt med banan, slinker ner. Lite ghee för att öka fetthalten, och så lite kokosolja också. Äkta ekofårkött, lokal aborre (inga frysfiskar här inte), highlander, hönsbuljong på ben. Morotsoppa med apelsinsmak. Och idag fisk med potatis och palsternacka kryddat med oregano och senare citron. Citron, vilken min, vilken glädje! Mera, mera, mera!

Det är så himla lätt att laga barnmat. Jag förstår på riktigt inte mera vad man behöver den sterila burkmaten till. Och gällande fruktpuréerna, kan inte för mitt liv förstå vad de ska vara bra för. Om vi behöver ett mellis så kör jag ihop en smoothie på lite chiapudding, avokado, bär av valfrisort och möjligtvis en banan. Hela familjens favoriter. Minstingen dricker tre snapsglas på rakan. Och vill ha mer. Varesig det är nypon, havtorn eller jordgubb i cocktailen. Allting går. Så säg mig, varför i hela fridens namn ska man ty sig till de färdigt paketerade lösningarna? De skapar så mycket mer problem än lösningar. Och dyra är de ju dessutom. I alla fall om man tittar på näringstätheten.

Ja-a, vet ni, min matresa har nog varit den intressantaste av alla mina resor hittills. I alla fall då det gäller matens resa till mina barns munnar!

Här något jag tror jag ska försöka mig på inom de närmaste dagarna:

Hirspudding med jordgubbsmos

Och gällande burkmaten, här en intressant länk om den, på finska dock:

Lasten purkkiruoka on monikansallisten yritysten tuottama ravinneköyhä valmiste







21.10.14

På seminarium

Så sitter jag på seminarium om det jag brinner för: nya alternativa sätt att organisera samhällets ekonomiska verksamhet, eller kort sagt: crowdfunding.

Förr gick jag på familjecafer och öppna daghem för att fylla mina sociala behov på mammaledigheten. Nu sysslar jag med det här. Dotter fick också delta i diskussionerna med sitt jollrande, innan hon slocknade och lade si där ute i den här vackra kulturarvsmiljön.

Mer om kontentan i seminariet senare.

15.10.14

Om att gå på bal

Om ni undrar så är detta med att gå på bal en metafor för mig för det som jag helst av allt skulle göra nu om det inte var för att jag tar hand om antifeministgöra, dvs sköta hemmet, och  försöker överleva tröttheten av att inte få sova nattetid. Och det jag allra helst skulle vilja göra är att utveckla mina tankar till ord, på papper, för att bli lästa, av mig och andra intresserade.

Nu har jag ett glapp på kanske en timme eller en och en halv. Så ajöss med mig: NU GÅR JAG PÅ BAL!

Och ikväll äter familjen upp Askungens hästkärra, dvs pumpasoppa - med fetaost i.

Så det så.

14.10.14

Snart

Väldigt snart vinner tröttheten över viljan. Men tills dess bakar jag lite bröd och fröknäcke. Så dammsugar jag.  Leker med barnen. Och skalar potatis till middagen. Fast helst av allt vill jag skriva.

Ja och tvätten glömde jag. Vit idag. Och blöjvikning förstås.

Askungen går nog inte på bal idag heller.

Det var annorlunda då...

Som jag skrev i mitt senaste inlägg så är termer såsom utveckling och globalisering aldrig abstrakta och neutrala, utan i högsta grad beroende på ur vems synvinkel (och vems agenda) som  de förs fram.  Ganska självklart egentligen - tror nog att de flesta har fattat det här men "One percent" (som tar allt medan övriga får snylta på resterna) men kanske man inte reflekterar över det utan se konsekvenserna i vitögat.

Men en grej som jag tycker att är nästan ännu mer fascinerande och ögonöppnande är det här med tidsperspektivet. Jag förflyttar mig nu från syd/nord till förr/nu perspektivet. Jag var nämligen med på en studieresa till Umeå för några veckor sedan. Det talades mycket om småskalig ekologisk odling, hur få det att fungera i praktiken etc. En av våra talare hade en väldigt intressant syn på småskaligt jordbruk, och jag tror att om man förstår vad han berättade, ur hans perspektiv, så har man kommit långt med att också förstå varför det är så svårt att få ekologiskt småskaligt jordbruk att gå runt idag.

Nämligen, den här engelsmannen som var med på resan berättade hur han varit med på 70-80-talet och byggt upp detta effektiva jordbruk som vi har idag. Målsättningen var att öka effektiviteten så mycket som möjligt i alla lägen. Det var viktigt att öka matproduktionen och effektivera försäljningen på den tiden då flyttströmmen från land till stad fortsatte, och allt färre jobbade inom matproduktion utan inom andra sektorer. Och de lyckades väldigt väl. Genom att använda kemiska bekämpningsmedel och industriellt framställda gödsel kunde man få ner kostnaderna och använda sig av mindre areal för att odla. Färre personer behövdes för att få ut maten till konsumenterna då storkedjorna tog över distributionen. Men man hade inte räknat med den ackumulerande makt dessa storkedjor skulle få, och enligt talaren var det här det springande problemet: hur minskar man storkedjornas (wholesales, aka S- och K-kedjorna i Finlad) makt över matproduktion, -distribution, och -konsumtion.

Jag håller med om att matkedjornas makt är ett stort problem. Det har skapat en rigid struktur där nya idéer och nya sätt att handla med mat är näst intill omöjligt. Med sin makt har dessa företag kunnat påverka inte bara lagstiftningen (mot större och sterilare som på samma gång slagit ut småskaligt som sysselsatt mindre jordbrukare och förädlare) utan också folks uppfattning om vad som är mat (många äter hellre färdigt förpackade istället för sånt som kommer direkt ur jord och som kräver mer tillredning).

Men det är inte det här som jag finner ytterst intressant. Utan det som jag fäste uppmärksamhet vid var engelsmannens totala oförmåga att inse att tiderna har förändrats. Varför? Ja för att A)vi har inte brist på arbetskraft som skulle kunna producera mat på landsbygden. Vi har snarare ett överflöd av personer som blir uppsagda på löpande band inom industrin. Däremot finns det absolut inga försök (i alla fall inte synliga i media) från politikernas håll att försöka hjälpa dessa människor att sadla om och börja producera mat för lokala behov. B) Utan att skuldbelägga någon så vill jag ändå påpeka att de genvägar som man tidigare kunde ta med hjälp av mer kämpningsmedel, större traktorer, teknologiska uppfinningar såsom genmanipulerade grödor - har bevisats ha negativa konsekvenser för miljön (hit hör både "bidöden" och de sinande oljeresurserna samt climate change OCH sjukdomar bland konsumenterna). Man kanske inte kunde se att detta skulle bli ett problem då man satte upp sina mål om hög effektivitet - men det är utfallet idag. Omständigheterna har förändrats men de som byggt upp den nuvarande strukturen (och som fortfarande fungerar som lärare inom branschen) sitter fast i föreställningarna från förritiden.

Resurserna på jorden är begränsade. Däremot börjar det finnas ett överflöd att undersysselsatta personer i samhället idag. Och om alla konsumenterna skulle veta alla konsekvenser på deras egen långtida hälsa och miljön skulle de antagligen väljan annorlunda när de gör sina uppköp (hoppeligen borde jag säga eftersom jag tvekar om så verkligen är fallet, själv faller jag ju dit ibland och äter industri-broiler eller norsk antibiotikaresistent lax).  Vi måste kunna se jordbrukets varande utifrån den fakta vi har idag, vi kan inte förlita oss på den fakta man hade på 70/80-talet. Vi måste öppna ögonen och börja göra något åt saken. Ju längre vi väntar destu akutare blir omställningen. Vi kan inte klappa oss på bröstet över framgångarna man gjorde på 70/80-talet. I dagens perspektiv är de inte helt felfria, fast de var det då.

Vart vill jag komma? Jo att om förutsättningarna för att dra nytta av globaliseringen ser annorlunda ut för någon i en liten utslagen by på andra sidan klotet än vad den gör för mig eller dig, så ser även förutsättningarna för att dra nytta av industriellt jordbruk, utöver det ekonomiska, annorlunda ut idag än vad det gjorde för 30 år sedan. Probelemet är bara att de flesta har svårt att se det. Ännu är bekämpningsmedel/gödsel/högteknologisk utrustning relativt billiga. Ännu går fraktfartygen kors och tvärs över vår jord. Vad händer sen?

9.10.14

Homo industrialis behov av glasögon


"I had not realized that many of the negative trends I saw were the result of my own industrial culture, rather than some natural, evolutionary force beyond our control. Without really thinking about it, I also assumed that human beings were essentially selfish, struggling to compete and survive, and that more cooperative societies were nothing more than an utopian dream".

"My values, my understandings of history, my thought patterns all reflected the world view of homo industrialis".


"Every society tends to place itself at the center of the universe and to view other cultures through its own colored lenses. What distinguishes Western culture is that it has grown so widespread and so powerful that it has lost a perspective on itself; there is no "other" with which to compare itself. It is assumed that everyone either is like us or want to be."

"Many Westerners have come to believe that ignorance, diseasem and constant drugery were the lot of preindustrial societies, and that poverty, disease, and starvation we see in the developing world might at first sight seem to substantiate this assumption. The fact is, however, that many, if not most of the problems in the "Thrid World" today are to a great extent the consequences of colonialism and misguided devleopment."

"The spread of the industrial monoculture is a tragedy of many dimensions. With the destruction  of each culture, we are erasing centuries of accumulated knowledge, and as diverse ethnic groups feel their identity threatened, conflict and social breakdown almost inevitably follows"


Det här har jag skamlöst kopierat rakt av från Helena Norberg-Hodges inledning till boken Ancient Futures, bnerättelser om hur hon hittade sitt "utopia" på 1970-talet i Ladakh men sedan såg det förstöras när den västerländska kulturen flyttade in. Med de orden vill jag nu förflytta mig till en liten by i Södra Chile. Jag var inte där längre än högst två timmar. Och jag talade inte med mer än två personer i den byn. Men den lilla avstickaren på min forskningsresa öppnade mina ögon för gott.

Egentligen åkte jag till den här byn för att jag dagen innan stött på några välartikulerade personer från den byn på ett möte (stakeholder dialogues, ni vet, eller även kallade public hearings eller citizen participation) och jag ville prata mera med dem. Hade inga namn men byns centrum var litet och det var valtider så jag räknade med att jag skulle stöta på någon av dem bara genom att ta en liten sightseeing tur-retur med de lokala bussarna. Fel tänkt, det insåg jag direkt jag steg av bussen. Detta var en död byahåla. Inte en människa i sikte förutom några fyllisar som var på väg till de förfallna krogarna längs med huvudgatan i stan. Som ensam kvinnlig forskare kände jag mig inte trygg nog att gå in på krogen och kolla upp den "lokala meinikin", ett stort minus med att ha det kön jag har då man är ute på fältet, onekligen. Nåväl, jag gick gata upp och gata ner, jag satte mig på stans enda internet-café och försökte fråga hon som skötte cafét (inte äldre än 16 år  max, med ett spädbarn vilande i sin vagn bredvid henne) om hon kände kvinnan med den röda kostymen och svarta håret (haha, who was I joking... svart hår... det har ju alla här!). Fick reda på att det nog måste vara Señora María. Men Señora María syntes inte till, och inte kunde butiksinnehavaren hjälpa mig att hitta henne heller. Så jag gick vidare. Det var lunchdags, och eftersom krogarna inte var ett alternativ och några andra restauranger inte fanns att tillgå i denna lilla avkrok så fick jag istället gå och titta vad den lokala "botillerian" (lokal motsvarighet till vad vi brukar kalla "Alko") för att se om de hade något annat än vete/sockerblandningar till lunch. Lyckades hitta några salta nötter (och lovade mig själv att aldrig mer resa ut  utan ett kokt ägg och någon frukt i bagaget) och tog tillfället i akt och började snacka med damen bakom kassan. Frågade efter "Señora María" förstås. Hon hade visst synts till tidigare på dagen men nu visste inte den här damen heller var hon var. Så vi fortsatte prata. Jag frågade om hur storinvesteringarna i kommunen bredvid mottagits här i byn. Jag frågade om skogsplantagen. Jag frågade om jobb.

Jag fick veta att skogsplantagen slagit ut det mesta, och uppe i bergen var det svårt med vattentillförseln eftersom de snabbväxande träden tog allt. Inte kunde man ens ha höns mera. Äggen hade blivit dyrare. Jag fick veta att det nog inte var många som hade jobb på storindustrin i grannkommunen, några fåtal städare kanske, hon visste inte riktigt. Jag fick vet att den här byn nuförtiden var så utarmad på liv att de som var i behov av pengar (det blir man ju om det inte finns vatten eller möjligheter till egna odlingar) var tvungna att åka upp till norra Chile till gruvorna där för att få jobb.

På vägen tillbaka i lokala bussen snurrade tankarna i mitt huvud. Vad är egentligen "utveckling", vad är "jobb", vad är "ett meningsfullt liv", vad är "fattigdom"? Varför var alla män jag såg i stan rödbrusiga om kinderna, antingen på väg in eller ut ur de lokala krogarna? Varför var enbart en promenad upp och ner för huvugatan något som fyllde mitt inre med en otrolig sorg?

Nu i efterhand har jag kunnat börja förstå vad jag upplevde den där dagen där i byn. Det var där jag för första gången konfronterades med kolonialiteten, dvs modernitetens baksida - utan den skulle inte moderniteten existera. Visst har jag sett fattigdom förut, men som åskådare, inte delaktig. Den var den där dagen jag såg min egen blindhet som produkt av "homo industrialis världsbilden". Det var där jag började förstå sammanhangen.

Utslagna byar är utslagna inte pga av bristen av utveckling utan pga av utveckling - 500 år av utveckling. Fulla gubbar är fulla gubbar för att de har förlorat sitt sammanhang, på grund av utveckling - 500 år av utveckling. Tonårsmammor är väldigt utsatta i en utslagen by där tonårspappan dessutom hamnar resa över till 1000 km för att se till att familjen har mat på bordet. Globaliseringen ser mycket mycket annorlunda ut för dem som ofrivilligt blir en del av den, som ofrivilligt åker ut på "upptäcktsfärd", till de stora gruvorna i norr.

Jag vet inte om man kan förstå sammanhangen utan att konfronteras med dem. Kanske. Jag vet inte.

Men det som var ett ännu större slag i ansiktet var när jag tre dagar senare deltog i ett seminarium om fattigdom i Chile på det lokala universitetet inne i stan - och inte en enda av alla de högt utbildade (chilenska) panelisterna visade ens en antydan om att de någonsin konfronterats med kolonialitet. Inte ett ord om fattigdom som något som själva utvecklingen kanske skapar. Bara fokus på utveckling, utveckling, utveckling, tillväxt, tillväxt, tillväxt, som ska skapa jobb, jobb, jobb, som ska utrota all fattigdom forever and ever, and ever...

Blindheten tycks vara värre ju närmare kolonialiteten man befinner sig.

Det skulle vara dags för Homo industrialis att skaffa sig ett par glasögon, eller kanske gå på en ordentlig laseroperation...



8.10.14

Vem vinner egentligen?

Jag har ett stort problem då jag skriver mina artiklar utgående från att det finns s.k. koloniala skillnader mellan dem som lever i modernitet och de som lider av kolonialitet och att det här också påverkar varje enskild individs uppfattning om vad som är legitimt. Många av dem som jag refererar till målar upp en väldigt svartvit bild av världen. Och visst kan jag hålla med om att världen i vissa avseenden är väldigt svartvit och att moderniteten är en samhällssyn som uppstått utgående från den vita (i jämförelse med andra befolkningar med andra hudfärger) manliga (den oficiella historian är skriven ur patriarkalets perspektiv) europeiska (ett koncept som egentligen inkluderar alla andra länder också som utgår från den västerländska dominanta kunskapssynen, dvs, USA, Kanada,  ) världssynen. Eftersom den här samhällssynen har antagit ett universellt perspektiv, dvs att den skulle vara gångbar i alla lägen på alla platser i världer, försummar den på samma gång perspektiv som kommer från andra delar av världen. Jag är överens ganska långt med teorierna i det här. Och eftersom min analys sker på platser där det moderna europeiska sammanstöter med andra (tidigare ignorerade eller förtäckta) världssyner så är det här helt okej - i min analys.

MEN. Jag klarar inte av att försvara de här teorierna utifrån vad som pågår just nu i den moderna samhällssynens kärna: här i modernitetens mittpunkt existerar inte sådana svartvita förankringar. Snarare ser jag att moderniteten skapat kolonialitet på många plan - inte bara på bas av kön och etnicitet som mina teoriers ursprungsfilosofer vill påstå. Då jag läser om GMO/organisk mat debatten och kopplingarna till hälsa så ställer jag mig frågan: vad är egentligen modernitet och vad är kolonialitet? De som tidigare tycks vara det moderna samhällets vinnare verkar alltmer vara även dess förlorare. Simultant. Vi får i oss en massa billig mat som producerats i slavliknande förhållanden på storplantage som har digra miljökonsekvenser för sin egen lokalbefolkning (där är det klar att lokalbefolkningen blir en sorts kolonialitet som ger sitt liv för att vi här i det moderna samhället ska få billig mat). Men vår billiga importerade mat slår ju ut oss själva: vi blir sjuka (allergier, cancer, västerländska kroniska sjukdomar, och nu senaste detta stora frågetecken gällande varför autismen blir allt vanligare) och vi blir sysslolösa (då kineserna tar över produktionen av våra miljöförstörande konsumptionvaror). För mig verkar det som om de som njuter av modernitet blir en allt mindre krympande elit medan kolonialiteten breder ut sig långt längre än bara på basen av kön och etnicitet. Jag undrar när vi ska inse att moderniteten inte längre existerar. Den är ett historiskt minne blott. Det enda vi har kvar är kolonialitet i all dess brutalitet.

Vad är legitimt för vem i sådana fall? Egentligen ingenting kan man ju tycka då. Hmm...

Kanske det är därför så många kritiska röster alltmer talar om "one percent". Vi är alla sammanlänkade, världen är inte svartvit, vi lider alla av modernitetens genvägar mot ett bättre och lättare liv....

Här en intressant film med namnet One Percent. Den kan vara värd sin tid, om man vill gnugga sina geniknölar gällande vem det är som vinner egentligen med det samhällssystem vi har idag.


6.10.14

James Bond och den sociala lisensen

Sitter och fördjupar mig i gruvindustrins syn på hur man skall gå tillväga för att erhålla och upprätthålla en social lisens bland lokalsamhället. Det här är viktigt, argumenteras det, för då kan företagen undvika kostsamma konflikter och sociala risker.

Kan inte annat säga än att mitt hjärta gråter.

Visst har de rätt på sitt sätt. Visst kan de förbättra sina procedurer och metoder så att de som det står på Forbes-sida: "make a meaningful difference laser-focused on both better and social business outcomes". Allt det låter ju vettigt och smart, eller hur? Göra det bästa av situationen. Men då man vet att det finns de som får ta stryk av sådan verksamhet, oberoende hur  detta "bold goal shared by many" är utformat, ja då känns denna diskurs rätt så ihålig. För mig låter nämligen de multinationella gruvbolagens suktan efter ett s.k. "social license to operate" mer som taget ur en dålig  James Bond film med "license to kill" "in the name of development".


På veckoslutet har jag kommit åt att lufta på mina tankar om degrowth på Facebook. Debatten som fördes gav mig en del att tänka på igen gällande hur låsta vi är i våra egna föreställningar. Det gäller även denna sociala lisens. Visst kan man erhålla den inom den dominanta paradigmen. Men det gör den inte mer rättfärdig eller legitim ur en annan synvinkel: jordens resurser är begränsade och de är också redan långt förbrukade över vad äkta hållbarhet skulle tillåta.

Tänker igen på filmen jag länkade till för någon vecka sedan här på bloggen Den nya tidens företagsansvar. För att slippa alla dessa skenheliga satsningar på ihåliga diskurser tycker jag att företagen kunde gå inför en FU-attityd. Vi skulle definitivt se snabbare resultat då, både då det gäller klimat och fattigdom.

Elden

Nu brinner det på vår gård. Se vilken härlig vy jag har från mitt hemmakontor.




1.10.14

Farbror Frost

Han kom obemärkt inatt. Vi bor uppe på en kulle så förra året hade jag koll. Då det började bli vitt nere i dalen på väg till skolan så visste jag att det var dags. Men inte i år, nej. Nu slokar löven på mina oblommade solrosor (nästa år ska solrosorna ut tidigare och på en soligare plats) och även äppelträdet ser ut att ha fått sig en dos. Farbror Frost har varit här.

Hoppas verkligen att äpplena klarade sig då jag igår blev inspirerad av Husmor Anna att vakumförpacka de kvarblivna äpplena. På vår lilla trädgårdstomt finns det faktiskt fem äppelträd.  Ännu för en månad sedan fanns det 6 stycken men vi tog ner ett för att bereda väg för ett päronträd nästa år. Men fem äppelträd är nästan tre för mycket så länge den vita transparangen fortsätter leverera industriella mängder av frukt. Vi är så färdiga med äppel när de andra träden börjar mogna. Nu har jag 3 lådor med falläppel på trappan som jag försöker hitta på användning för. Orkar inte ens göra chips mera efter att ha torkat säker en 10 torkugnar fulla av chips (och dottern har i jämntakt betat av de torkade chipsen, kan inte vara hälsosamt med så mycket fruktos brukar jag tänka). Men om man kan hitta ett sätt att ha "färska" äppel ännu i januari, ja då tror jag minnsann att vi behöver precis varenda träd.

I jorden har jag ännu rotselleri, palsternacka, purjo, mangold (ganska säker på att den rök med i natt men har inte ännu varit och tittat). Av kålsorterna har jag kvar en liten broccoli, lite grönkål, palmkål och en massa minivitkålshuvuden (planterade dem för tätt). Där finns också jordärtskocka men den blev inte bra i år - misstänker att rötterna hunnit bli gamla i kylskåpet innan jag fick ut dem i jorden i våras. Ifjol blev de ju så fina och vi skördade ända in i november. Majskolvar var också på gång ännu igår. Såg framemot att få förevisa mina vackra popcornsplantor (satte några eko-popcorn i jorden i maj och dessa står nu i blom bakom skjulet!) åt min mor imorgon. Hon har nämligen odlat på kolonilott i över 15 år. Hon har alltid varnat mig för att det är tungt (instämmer) och att man inte hinner göra det som borde göras (instämmer) och att svårare plantor oftast misslyckas. Jag i min enfald plöde ju bara upp min gjord bakom husknuten, ifjol med hennes hjälp, i år ensam, och börjad odla. På försommaren då andra här runtomkring led av kylan så klarade mina plantor det galant. Vi var ju på resa just då och för att bevara fukten hade jag skyddat allt med fiberfilt. Allt har växt otroligt fint, vi har kunnat skörda både kronärtskocka, broccoli, och palsternacka. Alla sådana växter som mamma varnade mig för att är svåra och oftast misslyckas. Det sista hon sa när hon åkte härifrån för en månad sedan var att "om du ännu lyckas med majsen så blir jag verkligen häpen".  Då fanns inga kolvar på plantorna ännu. Nu är de där. Haha, fem fått från att lyckas... om det inte varit för Farbror Frost.

Men erkänner, jag har fortfarande väldigt liten koll på vad jag sysslar med i min odlingsjord. Mina odlingar får ta den lilla överloppstid jag har i detta hektiska liv. Detta innebär ungefär 10 minuter på för- och eftermiddagen (så mycket att jag hinner plocka fallfrukt från äppelträden) och högst 1 timme på kvällen mellan Buu-klubben och kvällsmål. Inte mycket tid nej. Men det är ju tur att när plantorna en gång är i jord så växer de av sig själv, om man bortser från ogräs och torka då. Inget matande fem gånger om dagen, eller blöjbytande heller för den delen.


Igår beställde jag den här boken:

Idag ska jag ännu beställa den här boken:



Jag menar alltså allvar med min trädgård. Vill mycket. Väldigt mycket. Men vi får se hur det går med tiden och sånt nästa säsong.

Tackar ändå farbror Frost trots han onödigt hårda hand med mina resterande grödor. Tack, snart får jag ta paus i trädgården. Dags att ta det lugnt. I väntan på Gumman Tö...



28.9.14

Söndagsrecepten

Egentligen skulle jag vilja skriva om gårdagens fina resa (om dock något svajig) över till Västerbotten. Tankarna snurrade på högvarv ännu i morse efter all inspiration från intressanta diskussioner med gelikar och besök på den näst sista Bonden marknad i Umeå, samt ett besök till den nyuppstartade eko/självplocksodlingen Älvåkern. Men vill ni sätta tiden på att dokumentera dagens kockplock i köket istället.

Vi börjar med frukosten. Eftersom jag bestämt mig för att igen bli lite striktare och inte häva i mig alltför mycket av det förkastliga glutenfria brödet så testade jag idag en "mysliblandning" (egentligen fixade jag den för båtresan igår, men där fanns ju ett GF-bröd åt mig så sköt upp mina planer på att bli Glutenfritt-fri med en dag). Blandningen innehöll 3 msk chia frön, 1 msk sesam, 1 msk solrosfrån, 2 msk gojibär, 0,5 msk rönnbärspulver och 0,5 msk nyponpulver. Lite smaklöst, men fyllar sin funktion: man blir mätt. Ska vidareutveckla konceptet lite i framtiden. Sorry, ingen bild, tänkte inte på det så tidigt på morgonen.

Lunchen: 



Vred ihop en lokalmatslasagne a la saison. Dvs använde squash som jag inhandlat på Älvtorget förra veckan,. Stor är den, har jobbat på att äta upp den i flera omgångar nu och ännu finns det bitar kvar. Hade ett paket lammfärs från torsdagens REKO och det var dags att ta itu med den innan den blev gammal. Ville också testa hur det fungerar att göra en "tomatsås" med pumpa (även den från Älvtorget)  istället för en burk tomatkross. Tänkte att pumpa plus tomatpuré möjligtvis kunde framkalla en smak av tomatsås blandad med vitsås. Där tänkte jag rätt. Utan osten, som jag använde på toppen, skulle denna lasagne ha varit både gluten och mjölkfri. Vitlöken (förutom olivoljan och saltet) var väl det enda som kom långtifrån, mammas kolonilott i Mariehamn. Ja och egen oregano hade jag viss också.



Lasagne a la mi

ca 300 g squash (skuren i 0,5 cm skivor på tvären eller längden)
olivolja
500 g lammfärs
1 lök
500 g pumpa
3 msk tomatpuré
3 vitlöksklyftor
salt
oregano
(ost, tror att det går lika bra utan)

Fräs squashbitarna på båda sidorna i olivolja. Fräs lök. Stek köttet och tillsätt löken. Koka pumpan i små bitar, häll bort vattnet men låt det som rinner av senare bli kvar, mixa detta till en puré tillsammans med nerpressade vitlöksklyftor, tomatpuré, salt och oregano. Placera ett lager squash på botten av formen. Täck med kött och pumparöra. Fortsätt så långt ingredienserna räcker. Hyvla ostbitar ovanpå om du anser det vara nödvändigt.

Grädda i ugn på ca 150 g värme i 30 minuter.

Sallad (fick receptet hos Kodials i fredags, men har stött på det tidigare inom Ayurveda):
1 rödbeta
1 gulbeta
1 polkabeta
1 halv citron
olivolja

Riv röda och gula betan. Skiva polkan (man kan väl riva den också men då förlorar den ju sitt vackra utseende). Lägg upp och pressa ner citron, och lite olivolja.

Här är lunchen idag. Lillans smakportion blev en blandning av pumpa och kokade lammfärsbullar. Hon har inte tillsvidare varit så pigg på kött. Idag skyller jag det på vattkoppor (i mun).





Pannkaka med kokos och äppel

Glömde fram mjölkkannan då jag gick ut för att beskära körsbärsträd och andra träd på eftermiddagen. Det vara bara att vrida ihop en pannkaka av den mjölken sen när jag kom in ca 2h senare. Tar inga risker med vår mjölk.

Här var det verkligen "vrida" som var nyckelordet. Ingen bild har jag heller för batteriet till telefonen var just slut innan barnen tog hand om pannkakan. Men ska försöka "höfta" fram receptet:

6 ägg
1 l mjölk (fetaste sorten) (går kanske att ersätta, ska testa det nästa gång - VILL dra ner på mjölken för egen del igen)
3 msk kokosflingor
3 dl bovetemjöl
pikulite salt
kokosolja
3 skalade och skivade äppel
kanel

Vispa ihop ägg, mjöl och mjölk till en jämn smet. Tillsätt kokosflingorna och salt. Olja ugnsplåten med kokosolja (eller använd bakplåtspapper). Häll upp smeten på plåten. placera ut äppelskivorna och strö över lite kanel. I ugn på 180 grade i ca 30 minuter.



Fröbröd

Äntligen har även jag hoppat på fröbrödståget. Hittade ett bra recept häromdagen och modifierade det enligt egen inspiration.

2 dl bovetemjöl
1 dl pumpafrön
1 dl sesamfrön
1 dl solrosfrön
1 dl linfrön
1 msk nässelpulver
2 tsk salt
0,5 dl olivolja
2,5 dl kokhett vatten

Blanda alla torra ingredienser först. tillsätt olivoljan och därefter vattnet. Kavla ut mellan två bakplåtspapper och ta bort det övre (silikon skulle ha varit att föredra - det fastnade tyvärr i ugnen).

Grädda i 150 grader i knappt en timme (håll koll). Låt svalna innan du bryter loss. Gott med advokado på.