Politiskt företagsansvar och Bayers bud på Monsanto

Det område jag mest av allt varit fascinerad av de senaste fem åren handlar om vad som i litteraturen kallas för 'political CSR' eller 'politiskt företagsansvar. Två forskare, Guido Palazzo och Andreas Scherer, menar att företagen kan vinna tillbaka sin trovärdighet (eller företagslegitimitet) genom att engarera sig i samhällsdebatten genom s.k. stakeholder dialogs, dvs intressentdialoger (Scherer och Palazzo, 2006). Intressenter är alla de aktörer som har något intresse i firman (eller som firman har intresse i) (kolla in Freeman om detta intresserar). Givetvis har jag sett problem med det här upplägget. Det Scherer och Palazzo beskriver som en dialog mellan jämlikar har jag sett som ett politiskt spel där enbart de med tillräckligt med muskler har möjlighet att påverka det slutgiltiga resultatet. Dessutom har jag blivit alltmer kritisk gällande dialoger mellan olika grupper som har olika världsyner och kunskapsformer. Grundtanken med deliberation är att besluten fattas på basen av rationella argument. Men vad är rationellt när olika kunskapssystem möts i deliberation? Det går inte att utgå från rationella argument i sådana fall, för då faller så mycket annat utanför och exkluderar stora delar av aktörer i samhället som kanske inte ens själva vill bli förknippade med företaget eller vara dess intressent.

Mitt perspektiv på PCSR är följande: Istället för att se det som en process av dialoger mellan olika aktörer, ser jag det som den politiska aktivitet som företagen engagerar sig olika sorters politisk aktivitet för att upprätthålla sin legitmitet. Man kan förvisso kalla denna aktivitet för 'stakeholder dialog' eller 'politisk deliberation' men det finns en klar skillnad: i deliberativa processer är utfallet (i alla fall i teorin) alltid ovisst. Det är själva argumentet som ska styra vilka beslut som fattas och det ska inte finnas några som helst egenintressen inblandade i argumenten - enbart rationalitet styr (som jag ju redan skrev att är problematiskt).

Min syn på politiskt företagsansvar är alltså istället att det fungerar som partipolitiken; man gör vissa satsningar eller använder sig av en viss sorts retorik för att vinna sina mest betydelsefulla intressenters stöd (dvs uppnå företagslegitimitet) och för att kunna fortsätta med sin Business as usual - mentalitet. Företagen är precis lika ointresserad av att ändra sin kärnverksamhet som partierna är att ändra sin kärnideologi. De är politiska aktörer som står för en viss sorts företagsmodell (eller verksamhet) som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort, medan partierna är politiska aktörer som står för en viss sorts ideologi som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort.

Så det om det. Hoppas ni hängde med. Nu hade jag inte tänkt tala teori utan praktik. Igår fick jag veta att medicinjätten (och agrijätten) Bayer lagt ett megabud på agrijätten Monsanto. Kortfattat: Bayer är beredd att betala 1,5 gånger mer för varje aktie i Monsanto än vad de är värda just nu på aktiemarknaden. Detta är fortfarande bara ett bud men analytikerna menar att det är ett så pass attraktivt bud att Monsantos ägare kommer att ha det svårt att tacka nej. Det här är intressant från flera olika perspektiv men framförallt från ett politiskt företagsansvarsperspektiv.

Det lär inte ha gått någon förbi att Monsanto utsatts för en häxjakt de senaste 3-4 åren. Det har varit March Against Monsanto, det har varit bonderrörelser och andra kampanjer, rättegångar, spekulation om deras produkter leder till cancer, dokumentärfilmer både i Europa och i USA. Hela tiden har Monsanto stått i fokus. Precis som om detta skulle vara den enda aktören i världen som har den teknologi och den sortens verksamhet som nu kritiseras. Så är det inte. Det finns flera agrijättar som har liknande teknologi och verksamhet. I vissa kretsar har konceptet 'The Big 6' använts för att utpeka de sex största aktörerna inom det här verksamhetsområdet (Monsanto, Syngenta, Bayer, BASF, Dow and Dupont). Här bör nu nämnas att dessa sex snart kan vara enbart fyra då Dow för tillfället planerar gå ihop med Dupont och Syngenta håller på att bli uppköpt av ChemChina (CNN, 23.5.2016). Tillsammans är de här företagen så starka att de inte bara kontrollerar stor del av världens frö-utbud (och således vad som odlas och vad en och var av oss äter) men har också makt att bestämma lönsamheten för varje enskild bonde som på något sätt är beroende av antingen deras kemiska bekämpningsprodukter eller just precis deras utsädesfrön. Som CNN skriver om konsekvensen av att makten koncentreras ytterligare bland dessa aktörer:

"Seed prices could rise for farmers, consumers could see more genetically engineered foods on supermarket shelves, and our global agricultural system could end up depending on just a few companies to meet a high percentage of the world's agricultural needs." (CNN, 23.5.2016)

Men vad är det som just nu sker från ett politiskt företagsansvarsperspektiv. Det intressanta är att det som Scherer och Palazzo förespråkar som political CSR faktiskt pågått väldigt intensivt under ytan en längre tid. Det jag nämnde ovan gällande häxjakten är ett symptom på deliberativa processer där offentligheten försöker styra så att legitimitetsuppfattningen om företagen försvagas. Skillnaden är bara att företagen själva inte deltagit i de här processerna med en önskan om att jämka sig till den offentliga opinionen. Deras motdrag har istället varit exakt den sortens politiskt företagsansvar som jag beskriver ovan: genom att köpa upp varandra får de mer makt att styra över sina intressenter. Tänk om politiska partier kunda köpa upp varandra och sammanföra sina ideologier - hur mycket mer makt skulle de då få? I slutändan när enbart ett parti finns kvar skulle man ha en totalitär 'demokrati' där det inte finns några andra alternativ till det som partiet står för.

Nu handlar det om en sorts business modell som redan från början haft ofantligt mycket makt över sina intressenter. Skillnaden har varit att olika organisationer inom samma business modell i princip konkurrerat med varandra gällande marknadsandelarna bland kunderna och intressenter. Det har skapat en situation där makten och beslutsfattandet varit fördelad inte bara på olika individer i ledningsgrupperna men också geografiskt, eftersom företagen uppstått på olika geografiska platser. Således har de också haft olika 'stöd' i olika länders traditionella politik. Företagsansvaret (dvs deras politiska diskurs) inom den här verksamheten har riktat sig till den allmänna opinion och foksuerat på en retorik som (i Monsantos fall) handlar om mänskliga rättigheter; hur man kan uppnå hållbarhetmålen och utrota världshungern; innovationer som ska stoppa klimatförändringen; förbättra liv i Afrika.

Om Bayer nu lyckas köpa Monsanto så går den tyska medicinjätten från att vara en jätte mestadels på medicin till att vara en jätte på både medicin och mat. Plötsligt tappar Monsanto-häxjakten betydelse då Monsanto inte längre existerar. Blir marscherna då March against Bayer, eller försvinner de helt? Kommer de amerikanska medborgarrörelserna att klara av att påverka ett tyskägt globalt företags agerande i USA? Kommer de amerikanska politikerna att stå lika starkt bakom verksamhetsmodellen som tidigare då en av de största aktörerna (och finansiärerna av valkampanjer) plötsligt är tysk? Har det någon betydelse vilken nationalitet företaget har i hur det påverkar den nationella politiken? Hur går det med frihandelsavtalen (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TPIP) som bl.a. försöker luckra upp reglerna kring matsäkerhet och markeringen av genetiskt modifierad mat, då två storbolag på vardera sidan om Atlanten blir ett? Ger det dem mer inflytande över de politiska besluten, eller kommer det att försvaga deras position på ena sidan om Atlanten?  Mycket av politiken är fortfarande begränsad till nationella sfärer medan dessa agrijättar har ett politiska spelrum som är globalt, genom att förena sitt ägande blir deras ägar-intressenter också mer globala och mindre påverkningsbara från ett lokalt perspektiv.

Det här är några av de frågor som jag ställer mig själv efter att ha läst om nyheten på flera olika ställen. Den finansiella analysen av budet ligger mest på Bayers skuldsättningsgrad, aktieägarnas (Bayers) reaktioner, och huruvida detta kan skapa mer värde för företagen. Som ni ser frångår jag radikalt sådana analyser och ställer mig istället sådana frågor som vi annars skulle klassificera som politik i nyhetsflödet.För precis som andra före mig (Matten och Moon, 2008; Scherer and Palazzo 2011) har argumenterat så är företagen 'politiska aktörer'. Företagsköp är inte enbart ekonomi. Det är också politik. Men det är sällan vi hör statsvetare kommentera hur företagsköp påverkar det politiska klimatet. Vi borde höra mer om just det för det påverkar var och en av oss och vår framtid - men det gör vi inte. I alla fall inte ännu.

Ha det gott!

Kvinnodagen till ära: hyllning till en kvinna vars liv ej längre är, och en obekväm sits för Finnfund just nu

Kvinnodagen till ära tänkte jag förgylla er dag med berättelsen om en sann kvinnlig förebild.

För några dagar sedan blev miljö- och ursprungsbefolkningsikonen Berta Cáceres i Honduras mördad i sitt hem. Hon kämpade för miljön och för ursprungsbefolkningens rätt att leva på sitt sätt, dvs att få leva sitt liv på sitt sätt utan påtvingad gruvdrift och tvångsförflyttningar i samband med stora dammbyggen.

Så här i korthet kan jag förklara de större sammanhangen på följande vis: med gruvdrift kommer behovet att stora mängder elektricitet, den går att fixa tämligen koldioxidneutralt enligt nuvarande kalkyler (det diskuteras idag om flodområden egentligen binder mer koldioxid när de är fria från dammar och således är det tveksamt om vattenkraft är så koldioxidneutralt som man hittills räknat med) med hjälp av stora dammar. Dammar planeras oftast in på väldigt bördiga områden där mänsklig bosättning existerat i tusentals år just precis av den orsaken: jorden ger bra mycket bättre skörd nära vattnet i floden än långt uppe på torra land. Dessutom har de här tusenåriga bosättningarna en nära relation till platsen de bor på; naturen och det forsande vattnet i floden är en del av deras livskraft, dammbyggen förstör inte enbart lokalbefolkningens egna förutsättningar till liv på den platsen, de tar livet av den heliga kraft som finns inneboende i naturen de samlever med.

Det var det här Berta Cáceres motsatte sig: dammbyggen som skulle betyda död och förstörelse för hennes folk lenca-indianerna i Honduras. Trots dödshot fortsatte hon kämpa emot storinvesteringarna och miljöförstörelsen i lenca-folkets hembygder i Honduras.

Finland var också med på ett hörn i Honduras. Dammbygget som Berta kämpade så hårt emot var delfinansierat av Finnfund. Finnfund anser däremot att de inte har någon som helst delaktighet varken i mordet av Berta eller ursprngsbefolkningens protester, eftersom 'rakentamisalue ei ole alkuperäiskansojen aluetta' (byggplatsen inte är ett område där ursprungsbefolkningen bor), utan områden hade köpts av privata ägare (vilket iofs inte utesluter någonting utan en djupare analys av ägandeförhållandena, lagstiftning och hur uppköpet gått till, exempel på det finns det gott om från andra delar av världen). Finnfund säger att man lyckats minimera de sociala riskerna genom att flytta på bygget så att det inte går igen den byn som motsätter sig den. Man ser också till att legitimera bygget med all den el som skulle komma till förmån till över halv miljon av den lokala befolkningen. Det man i de här uttalandena glömmer att säga är just den här kopplingen mellan dammar och gruvdrift, och att elen inte alls i första hand behövdes för att Juan, José och Carlos skulle kunna titta på fotbollsmatch på tv, utan för att hålla igång storskalig gruvdrift till förmån för någon helt annan än den lokala befolkningen.

Finnfunds syn på minimeringen av sociala risker är också snäv. Om ursprungsbefolkningens egen livskraft existerar i en levande natur, och i en levande flod - ja då kan man inte förvänta sig att de skulle bli mer välvilligt inställda till ett dammbygge bara för att det flyttat några kilometer bort, fortsättningsvis med intentioner att 'ta livet av' kraften som existerar i en orörd flod. I ursprungsbefolkningars världsyn är naturen och vattnet i floden en del av en större helhet, bygger du en damm i floden så tar du livet av helheten. Det här gäller inte bara lenca-folket utan det är en rättså vedertagen syn på liv/död/andevärlden i olika ursprungsbefolkningars världsbild (läs t.ex. om systrarna Quintreman och deras kamp mot dammbygget i Chile som jag skrivit om tidigare här:Om rötter - Nicolasa Quintremans och mina egna).

Kvinnodagen till ära vill jag därför hylla alla dessa fantastiska kvinnor som genom sin outröttliga kamp tvingat de som inte ville se att öppna ögonen för en annan värld, en värld bortom det monetära, en värld vars värde inte går att värdera i världsiga pengar. Berta Cáceres, Nicolasa Quintreman (och hennes syster, Berta även hon) ni är mina förebilder. För mig har feminismen och kvinnodagen för länge sedan slutat handla om fördelningen av flick-, och pojkfärger på kläderna i mammalådan, eller om  kvinnors rätt till lika lön (i ett system som lever på andras bekostnad). För mig handlar kvinnodagen om kvinnans och mannens rätt till ett fullvärdigt liv, ett liv fritt från aktiviteter som berövar oss alla förutsättningar för fortsatt liv i framtiden.

Jag hoppas att Berta Caceres död för med sig något gott. Jag hoppas att trycket på Finnfund nu blir så stort att de blir tvungna att dra sig ur. I ett fräskt uttalande säger Bertas familjemedlemmar att Finnfund (och andra investerare i projektet) var delskyldiga till mordet. Jag hoppas att alla vi här i Finland får upp ögonen för vad som händer med alla dessa skattefinansierade utvecklingsfonder, vare sig de styrs av privata eller offentliga aktörer. Lokala protester handlar inte bara om dem där långt borta och deras konstiga inställning till projekt som kommit till för att 'hjälpa dem ur fattigdom' (precis som dammbygget ovan legitimerades, det skulle ge el åt en behövande befolkning)- det handlar också om oss och hur vi genom vårt tysta samtycke låter finska bolag göra lukrativ business på bekostnad av andra och totalförstöra den värld som är deras.

Känner du dig maktlös i denna värld där patriarket dominerar? Här kan du hjälpa till att skipa rättvisa i mordet av Berta Cáceres, det är bråttom: TAKE ACTION: #JusticiaParaBerta and #SeguridadParaGustavo

Har kan ni se Bertas tack tal då hon vann Goldmans miljöpris förra året: