26.11.15

Försiktigt försiktigt och långsamt långsamt

För snart tre år sedan startade jag den här bloggen. De första inläggen var trevande och handlade delvis om mina upplevelser här på orten där jag just nu befinner mig igen. Jag bar på upplevelser som kommit att på djupet påverkat mig och min egen världsbild. Jag kände mig förvirrad, ensam och rädd för de tankar som snurrade på i mitt huvud. Rädd att skriva omdet jag tänkte och såg. Därför tog jag en paus från sociala media för att sedan komma igen genom denna nyuppstartade blogg. Då när jag skrev mina första inlägg var jag fortfarande rädd. Rädd för att skriva vad jag egentligen tyckte och tänkte om den här världen. Forfarande kan jag känna en olustig känsla då jag vet att jag går över vissa gränser, då jag vet att majoriteten tänker annorlunda. Men jag är inte rädd längre. Min övertygelse om att jag har rätt till att tänka som jag tänker har vunnit över känsla av rädsla som jag kände då.

Här om dagen på flyget ner hit råkade jag sitta bredvid en kille från Nya Zeeland. Han var i Chile och sålde elektriska stängsel "för att hålla boskap inhängnade och kriminella ute" var ungefär hur han beskrev sin business. Jag kontrade med att det var den moderna sortens taggtråd tydligen. Hans produkt fick mig att känna obehag.  Tänk att man måste skydda sig med hjälp av elektriska staket för att få vara i fred. Tänk att det inte finns någon allemansrätt här i landet, tänk så begränsande. Och tänk så sorligt det är att man inne i Santiago måste skydda sin egen gård med elektrisk taggtråd. Tänk att den sociala samhörigheten är så svag att det enda som hjälper att skydda det egna är elektricitet. Ledsamt. Inget jag sa högt givetvis. Men jag tänkte det.

När han sedan frågade vad jag skulle göra på min resa hettade det till på mina kinder. Jag svarade dock helt ärligt att jag var forskare och skulle gästforska på det lokala universitetet. No fear liksom.  Följdfrågan var givetvis: vad forskar du i? Ett djupt andetag och svaret blev: företagens samhällsansvar.  Jag var väl medveten om att jag var ute på minerad mark med mina studier i detta flygplan. Hälften av gänget kunde bra ha att göra med skogsklustret ifråga. I det här skedet fortsatte konversationen, nästa fråga blev: så tar de sitt ansvar här i Chile? Diplomatiskt men utan att ge efter på vad jag anser om saken svarade jag att man visst satsat mycket på att förbätta det sociala ansvaret inom storbolag i Chile de senaste året men att det betyder inte att konflikterna har tagit slut, och det är väl också helt naturligt, att det finns konflikter alltså. Vi gick sedan in på en diskussion om vad som är fakta och vad som är trosuppfattningar och även där gav jag denna stackars affärsman några svar han inte väntat sig. Han trodde blint på att det finns något som heter fakta. Det tror ju inte jag. I min (forsknings-)värld finns det bara olika sorters trosuppfattningar, som understöds av olika sorters rationaliteter som gör dem till 'fakta' eller 'påhitt' för åskådaren.

Jag märkte att det inte var ett svar killen var helt bekväm med men vi fortsätta tala trivialiteter efter det och jag kände mig nöjd. Jag hade klarat av att hålla en vettig diskussion på ett minfält, och jag tror att jag även lyckades inspirera killen till att tänka efter, utanför sin egen bekvämlighetszon. Det är så man spräcker bubblor, försiktigt försiktigt, långsamt, långsamt.

För att återgå till min inledning om mina vacklande steg här på bloggen för tre år sedan vill jag nu återkoppla till en text jag skrev då. Den hette försiktigt försiktigt. Detta har egentligen inte mycket att göra med nya zealänningen på flyget. Men då jag såg att klädtillverkaren Noolan har en pop-up butik i Vasa nu under julförsäljingen kom jag ihåg mina visioner från år 2012: Jag visionerade om lokala markander, och om hur transitionen skulle komma igång. Nu kan jag konstatera att långsamt långsamt har saker börjat hända, Noolan gör just sådana kläder som jag då drömde om i ylle och linne från europeiska leverantörer. Vackert så. Långsamt långsamt går saker framåt - med eller utan elektriskt taggtråd.

Våga skriva, våga tala. Det är det enda sättet som dina tankar kan bidra till att spräcka bubblor.

23.11.15

Att vara eller inte vara - om delaktighet i ett lokalsamhälle som egentligen inte är mitt

Här är jag nu igen. I Valdivia, staden vars tidningsklipp jag studerat in i detalj i över fyra år. Precis som förra gången känns allting redan så bekant, som om jag redan skulle vara en del av det lokala här. Genom tidningsmaterial känns det som om jag skulle ha vistats här i flera år fast jag aldrig egentligen på riktigt vistats här. Känner igen namnen, Parque Saval, Calle Calle, Andwandter etc. Ändå hör jag inte hemma här. Och det är inte utan motstridiga känslor som jag nu befinner mig här igen. Varför just här? Hur hamnade jag här egentligen? Hur blev den här stadens historia en del av min egen? Och hur blev jag så inkommen på en specifik händelse här, utan att känna till helheten? Eller är det kanske just det som är min styrka, att jag inte kände till helheten och därför kunde studera min fallstudie oberörd av allt det andra. Var det därför jag kunde hitta det jag hittade i mitt material? Och hur påverkat min berättelse om det förgångna den här helheten. Har det någon betydelse här och nu och i framtiden hur jag valt att förvalta de historier som är del av min egen? Som sagt, mycket motstridiga känslor och en ödmjukhet inför allt det som omringar mig här.


Igår när vi kom hit och gick till en park där det ordnades en lokal fiskmarknad med mycket program för barnfamiljer kände jag mig väldigt medveten om mitt utanförskap och delvis skyldig till att ha gått och grävt in en historia som egentligen inte är min. Men min första dag på universitetet i stan har kanske ändå fått mig att inse att jag är på rätt plats och att det finns en djupare mening i varför jag är här just nu. Så mycket vänliga välvilligt inställda människor, så mycket diskussioner som känns helt rätta, så mycket stöd för det jag gör. Aldrig har jag tidigare känns detta otroliga intresse och samhörighet inom det akademiska - vi studerar liknande saker, vi har nytta av varandras jobb, ju mer diskussioner destu bättre. Det känns skönt att få komma 'hem'.

Och det är en hel del luncher och diskussioner som de planerat in för mig. Professorn i grannrummet gav mig en bok han skrivit - om olika rationaliteter, ursprungsbefolkningar och företag. Låter som om vi har mycket att tala om där!  Mitt i allt detta arbete ska jag också försöka skriva färdigt en doktorsavhandling. Blir utmanande men väldigt roligt också!

Ha det gott!





18.11.15

Så här inför nya fältstudier - några observationer

Nu har jag suttit en hel kväll (och eftermiddag) och surfat stugor i byn dit vi är på väg. Detta är vad jag hittat; inte mycket. 19 år av konflikt tycks ha gjort sitt, både då det gäller befolkningens intresse att inte marknadsföra sin lilla skatt tsom turistort och villigheten att satsapå turism i en by hotad av industriellt avfall. Nåväl, väntar på att mina kontakter i byn ska hjälpa mig hitta rätt. Så det fixar sig.

Men vet ni, ibland lyser stjärnorna med sitt speciella sken på mig ändå. För tre år sedan råkade mina fältstudier sammanfalla med ett skogscertifieringsmöte. Det mötet kom att betyda mycket för min forskning. Jag hade ingen aning om att det skulle ordnas just precis den veckan jag bokat in för studierna i området men några dagar före avfärd skickade en av mina kontakter mig en officiell inbjudan. Idag hittade jag på Facebook ett öppen evenemang som ordnas på universitetet där jag är gästforskare för att diskustera just den by som jag studerat och dess kamp mot det stora industriavfallet i 19 år. Tänka sig. Dagen efter att vi anlänt till stan ordnas detta. Precis som för tre år sedan tycks jag ha prickat in rätt i kalendern igen. Samma vecka ordnas också en diskussion om 'buen vivir' på universitetet.

Nu måste jag bara komma ihåg och gå och köpa en ny diktofon imorgon. Jag lyckades ju slarva bort den gamla efter mina senaste fältstudier i Uruguay.

16.11.15

I ett hav av tankar fokuserar jag på det goda

Mitt huvud är ett hav av tankar just nu. Frustrerande tankar, ledsna tankar, uppgivna tankar.
Jag tänker på världens varande. På tragedier som aldrig upphör utan upprepas, gång på gång visar de sitt onda ansikte. Jag tänker på hur lätt det går att manipulera folk in i en känslostorm som gör att allt möjligt blir helt acceptabelt i ett enda slag. Stänga gränser, upprätta säkerhetskontroller, placera ut militärer bland de civila, utlysa utgångsförbud. Allt som är så vanligt i dikaturer, mitt i demokratins främsta symbol, Paris, i en enda handvändning.

Jag tänker på flaggor på profilbilder som satts dit för att määniskor vill väl, men de har så lite kontakt med världen utanför att de inte inser att dessa flaggor kan användas för att agitera motsatta reaktioner. Farligt.

Jag tänker på vad allt det är som jag själv gör och inte ser att blir fel. Vi är alla blinda utanför vår egen värld. Vad kan jag göra som skapar mindre blindhet både hos mig och andra? Vet inte. Känner mig hopplöst maktlös. Ändå har jag en grundtanke om att varje enskild individ sitter inne med en potential, en inneboende makt, som kunde komma att förändra världen bokstavligen över en natt. Om vi så ville. Vi har makten om vi vill. Hopplöshetskänslan kommer av att jag genom de senaste dagarnas händelser insett att de flesta faktiskt inte vill. Vill inte se och vill inte känna av den egna inneboende makten. Istället väljer man att ty sig till andra, politiska ledare, debattskribenter, religiösa ledare, eller Facebooks flaggappar för att känna sig säkrare i en osäker värld.

Jag tänker att terrorattacker av liknande kaliber kan gagna fler än bara fundamentalister. Eller också andra fundamentalister som inte benämns som sådana i dagligt språkbruk. Jag tänker att orsaken till attackerna knappast är bara de som rapporterats nonstop på CNN en español de senaste två dagarna. Jag tänker att världen nog är slugare än så. Detta var en planerad attack men inte enbart av de utpekade fundamentalisterna. Den kommer att gagna även andra intressen. Den kommer at göra det svårare för andra grupperingar att utföra demonstrationer som går emot de icke-identifierade fundamentalisterna.

Och så tänker jag som så att för att jag inte ska bli galen av alla mina tankar så är det ändå bäst att jag själv fokuserar mina tankar på det goda. Idag har yngsta dottern tillfrisknat från en tre dagar lång sjukdom. Vilken lycka det var att få ta hand om henne dessa dagar. Att känna att fast det var obeskrivligt tungt att låta henne amma sig själv frisk, dag och natt, så hade vi ändå varann, mitt i denna världsliga tumult så hade vi varann. Titta på de två andra, min man, och hela tjocka släkten här i syd och känna tacksamheten över att få ha varann, just precis här och nu. Känna lycka över all den kärlek som ändå finns där ute i världen, trots grymheter så finns den där, och den växer sig allt starkare för varje gång nya grymheter yttrar sig. Ljus skingrar mörker, låt ljuset skina starkare för varje gång! Låt inte mörkret segra! Besegra rädslorna med kärlek!

6.11.15

6 år

Idag är det sex år sedan jag bokstavligen stängde en dörr och tog ett hopp ut i det okända. Jag visste inte då vartåt jag var på väg men jag visste att jag inte någonsin skulle återvända till det stället jag lämnade bakom mig. Då jag gick längs med kajen i Gräsviken kände jag en obeskrivlig frihet. Äntligen. Mammaledig. Aldrig mer tillbaka. Aldrig mer sådan stress. Aldrig aldrig mer.

Det har känts stort idag att få vara med min son på tumis en stund och tänka tillbaka på de senaste sex åren. Tack vare honom gick jag iväg från mitt gamla liv. Han kom till oss när livet kändes som tyngst. Han, vår underbara, glada son, han som alltid skrattade när koliken inte hade honom i sitt grepp. Han. Världens världens gladaste pojke. Jag funderade alltid hur i all sin dar han kunde bli så bra då livet var så tungt. Hur orkade han skratta då hans mamma var ett sånt vrak? Våra första månader präglades av skrik och antibiotika. Men ändå var ha så nyfiken på livet, så snabb i svängarna, så fin. När livet lugnade ner sig nästan ett år senare var det också han som var där med mig medan jag försökte få fotfäste igen. Långsamt långsamt hittade jag tillbaka till livet, alltid med hans glada skratt närvarande.

Då jag tänker tillbaka på de senaste sex åren känner jag tacksamhet. Tacksam för att livet visat mig vägen vartåt jag ska gå. Tacksam att jag orkat kämpa genom allt som kommit emot. Tacksam att intuitionen vuxit sig så stark att den visat mig vägen. För sex år sedan hade jag nog aldrig trott att jag skulle sitta där jag sitter idag. Ett stenkast från mitt barndomshem. Jag var inte redo att se det som en möjlighet då. Men nu är jag här och rättare än så här kan det nog inte bli.


Hela den här veckan har alla saker bara fallit på plats av sig själv (förutom forskningen då... har inte haft tillräckligt med tid för den...). Möten med personer som jag vet att kommer att vara viktiga i mitt liv framöver. Spontana möte, oförutsägbara möten, sammanträffanden, härliga härliga insikter från att komma ihop sig och tala om sånt som skrock och småväsen i skogen. Eller det här med strejk på posten som gjorde att jag redan tänkte att varken mammas eller Amazons paket skulle hinna fram i tid men som låg där i tamburen idag, fredag, då vi kom hem med sonen. Allting så rätt. Till och med stipendiebesked fick jag ju den här veckan. Och det där samtalet från skolläkaren som för något år sedan skulle ha känts som ett slag rakt i trynet, även det gav mig en känsla av inre frid. Jag kan det här, jag vet att jag kan det här. De kan inte nå mig mer med att kalla mig okunnig, men jag kan kanske nå ut till dem. Det finns en mening i de här meningsskiljaktigheterna. Jag är trygg mitt i stormen och det känns bra.

Det känns som om mina tankar kring de sex senaste åren fått mig att inse att allt hänt för att det skulle hända. Det har varit en tung resa att ta mig hit. Tror inte att det blir lättare efter det här heller. Men det börjar kännas rätt nu, och det hjälper stort.

Sex år av insikter och känslan av att efter allt detta vara exakt på rätt ställe här och nu. Obeskrivligt fint!

Ha det gott!



4.11.15

Spåren som blir kvar och vikten i att våga skriva och våga tala

Idag blev jag intervjuad om min forskning. Det kom upp många intressanta frågor som kanske ännu hjälper mig själv att sätta ord på saker som ännu ska behandlas i min avhandling innan jag skickar in den.

En fråga var vad jag tycker att borde göras i sådana situationer där vissa investeringsprojekt har mycket motstånd lokalt men av rädsla för konsekvenserna vågar ingen tala upp. Det är en svår fråga. Jag förstår den rädslan. Den är delvis självupplevd (men i ett annat sammanhang). Ändå är det så viktigt att folk vågar börja sätta ord på de känslor de känner, de farhagor de har. Det är viktigt att de vågar ifrågasätta. För enbart då kan de negativa konsekvenserna som utspelar sig lokalt behandlas innan det är försent.

Det finns en risk att man blir utskrattad, kallad galning, bakåtsträvande. Detta är mekanismer som håller makthierarkierna på plats, som gör att vissa alternativ verkar naturligare än andra. De används i de flesta debatter där olika åsikter krockar med varann. Men de borde inte fungera som locket på den offentliga debatten för det gör oss alla till förlorare. Konflikter och åsiktskiljaktigheter har en funktion: de tar fram problemen som behöver åtgärdas, inte genom att beskylla den andra för att ha fel eller för att vara en galning, inte heller genom att köpa upp de lokala viljorna. Nej en offentlig debatt som är fylld av konflikter är en hälsosam debatt. Den visar att samhället har förmåga att justera sina utsikter och beakta alla perspektiv, även de marginaliserade.

Spåren som blir kvar efter att någon har vågat sätta ord på sina känslor och farhågor i det offentliga är vad som kan skapa förändringar. Även om de här yttrandena inte skulle leda någon vart just nu så kan de sätta djupare spår. Outtalade farhågor lämnar inga spår, varken hos andra eller i det dokumenterade skrivna ordet. Outtalade farhågor förblir osynliga. Konflikterna syns inte utåt. Men de finns där under ytan och bubblar och på tills det smäller. I värsta fall för sent för att göra något konsekvenserna som man kunde förutse, men ingen vågade påtala.

Det här är också varför jag själv lade mig själv i blöt för Brändö bibliotek. Jag visste från mina egna studier att de obekväma insändarna och tidningstexterna som pekade på beslutens avigsida, innan besluten hade fattats, de var värda guld i min egen longitudinella analys av det jag studerade. Utan dem, inga spår av opposition. Utan dem, inga intervjuer med oliktänkarna,nästan 20 år senare när deras tankar blivit sanna.

 Ju fler som talar destu mer kraft bär deras ord. Destu mindre galna och bakåtsträvande är de. Spåren av dina tankar kan du aldrig själv bemästra. De finns i någon annans tankar. Men vad de kan göra är att de kan öppna upp möjligheterna att se på världen från mer än bara ett håll: det dominanta. Spåren kan avnaturalisera det dominanta och så frön till något nytt.

Våga skriva, våga tala. Våga lämna spår för det du står för.