Om 'Sista skörden' och alternativen

Den som sett dokumentären 'Sista skörden' som sändes på SVT i början av veckan, och som finns att ses även utanför Sveriges gränser på SVTplay, går kanske omkring med en känsla av oro inför framtiden just nu. I fall man inte visste om dessa katastrofalt stora utmaningar vi står inför inom det moderna jordbruket kan informationen i dokumentären orsaka väldigt mycket ångest.

Klockan tickar medan vi fortsätter att så frön för en framtid som inte kommer att hålla. Redan nu slaktar det moderna jordbruket liv och livscyklar, ja hela ekosystem har redan försvunnit för att vi inte haft förmåga att trycka på stopp-knappen. Jag har redan i några år vetat om de här sakerna, kanske inte så här välutstakat som SVT nu lyckas lyfta fram det, men inget av det som kom fram var egentligen nytt för mig. En av orsakerna till att jag i tiderna startade den här bloggen var just precis vetskapen om just detta: hur ohållbart vi lever idag, hur nästan alla val vi gör idag är kopplade till förstörelse av liv och hur tiden bara rinner ifrån oss, utan att vi egentligen gör något åt saken.
Bloggen var ett sätt för mig att försöka fokusera på lösningarna. Jag ville ha en plats där jag kunde skriva om allt det vackra som fortfarande finns, om möjligheterna vi har att välja annorlunda om vi bara vågar göra medvetna val. För det här kräver att vi aktivt väljer annorlunda, annars kommer vi inte att lyckas vända skeppet.

Att aktivt välja annorlunda till det hur vi väljer i dag att leva, producera och konsumera kräver dessvärre att vi har vetskap om vilka alternativen är. Problemet är att vi på något sätt lyckats intala oss själva att det inte finns några alternativ. Vi lever i alternativlöshetens tidevarv. Det är inte så att alternativen inte finns. De finns. Problemet är att inga vettiga alternativ existerar på individnivå som inte innebär ganska stora omställningar för den moderna individen.  Vi kan således inte konsumera oss ur den situation vi befinner oss i just nu. Inte kan vi heller som enskilda individer producera oss ur den här situationen inom vad som för tillfället anses vara mest lönsamt och effektivt. Reglerna, normerna, och insitutionerna som existerar i vårt moderna samhälle stöder inte heller alternativen. Så att se en film som den som visades på SVT Play kan för gemene man i värsta fall bara leda till ångest och känsla av vanmakt utan någon som helst sorts känsla av att vi nog ännu kan fixa detta.

För att inte låta oroskänslan ta över så tänkte jag här lägga in en länklista till saker som redan är på gång i Norden, saker som visar att vi behöver inte alls vara långt ifrån en lösningen. Tekniken, kunnandet, och organisationsmodellerna finns redan, problemet är att de inte sprids av sig själv utan aktiva individer/grupper som tar tag i det. Jag har börjat samla en lista på intressanta saker som är på gång, ni får gärna fylla på i kommentarsfältet om ni känner till fler!

Varsågoda, här är min lista på några spännande projekt:

Permakultur/regenerativt jordbruk

För att 'hela jorden' från den grymma våldföring som den fått utstå de senaste 50-100 åren behövs nya (och gamla) sätt att bruka jorden. Jag har med gläde följt med hur sådana projekt nu börjar se väldigt lovande ut på flera platser även här i Norden. Här är några sådana exempel där vi kan lära oss mycket om hur ett helande jordbruk kan se ut:

 Ridgedale Permaculture, Västra Ämtervik, Sverige
Fjällbete,Åre Sverige 
Sotoftes jordbrug, Själland, Danmark 
 Qvidja gård, Pargas, Finland

Andelsjordbruk (CSA)

 Det kommer inte att räcka med att vi stadsbor sätter allt odlingsansvar på några få bönder som bor ute på landsbygden. Vi måste samarbeta.Samarbete inom jordbruk i olika sorters former brukar gå under benämningen 'CSA', Community Supported Agriculture. I Sverige har man nyligen startat en gemensam organisation för andelsjordbruk och i Finland har den här sortens 'community supported agriculture' börjat kallas för kumppanuusmaatalous. Ett väldigt spännande projekt jag följer med är Ruokaosuuskunta i Helsingfors som startat som ett kollektiv som handlade mat direkt från olika bondgårdar för ett tiotal år sedan. Idag har de ett eget växthus och en egen bonde. De driver också ett café inne i Helsingfors som hjälper till att göra projektet känt bland landsbygdsavfäjärmade stadsbor. Ett annat liknande projekt som pågår i Esbo heter Pienkylä.

Stadsodlingar

 Statsodlingar är ett bra sätt för oerfarna stadsbor att närma sig odling och matproduktion i sin egen hemmiljö. Förutom att det ger ett lyft åt stadskärnan så är det ett välidgt bra sätt att öka synlighet för grönsaksodling och skapa en känsla av tillhörighet bland de som deltar i odlingsgrupperna. Det finns lyckade projekt i Göteborg. Jag känner också till projekt Umeå som är väldigt spännande för den som vill inspireras och starta upp något liknande i sin hemstad. Stadsplaneringen lär vara väldigt välvilligt intsälld till sådana här typer av projekt, just för att det ger ett sådant lyft åt stadens egen image. I England finns det också ett jätte megahäftigt projekt som heter Incredible Edible som handlar just om stadsodlingar. Jag hörde om det av en av de som varit med och startat upp det på en konferens i London i september i fjol.

Skolträdgårdar
För att vi ska kunna förstå kopplingen mellan oss själva, maten vi äter, och jorden vi brukar så behövs krafttag redan i unga år. Om barn förstår varifrån deras mat kommer, och om de på samma gång får lära sig i skolan om problemen med det moderna jordbruket, kan saker hända snabbt. Inte bara det att barnen får upp ögonen för vikten av att vårda den jord som står värd för vår mat, de kommer också att sprida buskapet till oss vuxna där hemma. Det är därför skolträdgårdar är så viktiga just nu. De fostrar inte bara barnen - de kan sköta om att fostra hela samhället. Plus att skolträdgårdar ju kan användas för att samla lokalsamhället och för att lära ut nya innovativa odlingstekniker som sedan förs ut uranför skolgården till andra odlingsbara ytor. I Sverige pågår redan några spännande projekt. Bland annat i Gyttorp skola i Nora har man en expert i permakultur som hjälper till att designa en skolträdgård. Det finns också många andra intressanta projekt på gång, som till exempel bloggen Odla i Skola om skolträdgården i Tollarp i Sverige. Vi håller som bäst på att få igång en skolträdgård i mina barns skola, jag hoppas kunna rapportera mer om det projektet här på bloggen bara vi kommer igång (och blir av med denna arktiska kyla!).

Arbetshästar:

Vill vi ge en seriös chans åt maskarna i vår matjord så måste vi tänka om gällande traktorn. Dokumentären  i SVT talade också om hur traktorhjul packar jordmånen på sånt sätt att det blir omöjligt för maskarna att tränga sig igenom där hjulen kört. Dessutom har vi ju en tickande bomb i energitillförseln till alla dessa vrålåk till traktorer. Hästar skulle kunna uppfylla en viktig funktion på ett jordbruk där det behövs lite mer än bara människokraft. Förutom att hästar är bra arbetsdjur så tillför även de näring till jorden med sitt eget lilla kretslopp. Jag har inte tillsvidare hört om någon som verkligen använder hästar för att bruka jord (förutom den danske bonden Frank som ju besökt oss för drygt ett år sedan) men i Finland finns det ett center med beredskap att lära ut tekniker. Centret har nätsidor på finska och engelska. Med lite googlande hittade jag också några gårdar i Sverige där man redan länge använt sig av arbetshästar i småskaligt jordbruk.

Åfeltin työhevoset, Finland (ordnar kurser på finska och engelska)
Bränneslätt gård, Skåne, Sverige (finns en bok om gården som heter Bondens Jord, utkom 2001 och slutsåld sedan länge)
Sågkvarn gård, Småland, Sverige

Matmarknader

För att kunna skapa effektiva lösningar då det gäller att nå ut till matkonsumenter behövs nya lösningar. Som ni kanske vet har jag varit med och startat upp det facebook-baserade lokala matnätverket REKO här i Finland. REKO är en ypperlig möjlighet för skapandet av lokala matmarknader, så länge konsumenterna fortsätter att visa intresse för lokalproducerat. Men det finns mer! I Sverige håller man som bäst på att ta fram ett nytt App-baserat system som heter 'Local Food Nods' - det gör kontakten ännu smidigare mellan konsument och producent än vad Facebook kan erbjuda.

Alla dessa initiativ ger mig hopp. Jag tänker att saker kan gå ganska snabbt nu om människor bara blir tillräckligt medvetna om situationens allvar och börjar aktivt engagera sig i de här frågorna. Vi behöver en folkrörelse för vår egen överlevnad. Tiden då vi hade lyxen att ignorera hur vår existens är beroende av jordens välmående är förbi. Vi har inte råd att fortsätta tro på röster som förkunnar att de här projekten jag just beskrivit är en enda drös av orealistiska drömmar och hur det är enbart det moderna storskaliga monokultursjorbruket som kan förse jordens befolkning med mat. Nej, det är den verklighet vi lever i just nu som är orealistisk. Det är den verkligheten som vi inte har råd att leva med mera med alla de ohållbara externaliteter som denna verklighets jorbruk får till stånd. Tänk vilken lycka att lösningarna redan finns! Det är nu upp till oss själva hur vi väljer att välja vår väg mot framtiden. Framtiden behöver inte vara hopplös, lösningarna som redan finns är vårt hopp! Det går, om man vill. Frågan är snarast: vill vi?

Österbottniska lador och lottovinster för den (o)lyckligt (o)vetande

På väg hem från ännu en väldigt givande internationell konferens där vi diskuterat 'social movements from below' och medvetna lokalsamhällen (mitt bidrag). Är så tacksam över att mitt jobb har gett mig  den här möjligheten att få ta del i dessa diskussioner men på samma gång känns det frustrerande att höra och se allt som händer runtomkring i världen - alla dessa försök att skapa en rättvisare värld, en värld där naturen och lokalsamhällen respekteras, en kamp som i grund och botten alltid handlar om att försvara rätten till att få leva. Människor organiserar sig i olika konstellationer för att kunna försvara sin rätt att leva. För många, en allt större andel av jordens befolkning skulle jag vilja påstå, ger inte det faktum att du lever några som helst garantier till rätt till ett värdigt liv. Rätten att leva hotas på alla dimensioner, överallt i världen idag. Det är den nyktra insikten jag fått från tre dagars intensivt konfererande. Tänk att jag kan vara tacksam över det (se min kommentar ovan om mitt jobb)!

När jag tittar ut över ladorna på den österbottniska slätten fylls jag av en känsla av tomhet.  Jag har fötts på en plats där det värdiga livet är en självklarhet. Jag måste resa långt för att studera dessa medborgarrörelser.  Jag borde känna lyckan rusa genom min kropp. Vilken lottovinst! Men är avsaknaden av de här medborgarrörelserna i mina egna hemknutar ett tecken på att jag välsignats med en lottovinst? Eller är det ett tecken på att mitt eget lokalsamhälle fortsättningsvis lever (o)lyckligt (o)vetande om de krafter som varje dag gör sitt bästa att förstöra våra förutsättningar till liv. Jag befarar att det inte handlar om en lottovinst, utan just precis on en sorts kollektiv villfarelse. 200 kilometer söderut byggs ett kärnkraftverk, 200 km norrut planeras ett till. Hur är det möjligt att tro att man lever med en lottovinst i bagaget då sådana totaldestruktiva projekt finns i ens absoluta närhet?

Enda förklaring på den frågan är att det är just på grund av avsaknaden av dessa synliga medborgarrörelser som det möjligt att leva i tron om att man välsignats med en lottovinst. Men sociala röresler uppstår enbart där villfarelsens lögn blir synlig för oss. Min känsla av tomhet är också en känsla av vanmakt. Måste vi faktiskt vänta tills olyckan är framme innan vi tar makten, organiserar oss, börjar medvetet jobba mot en bättre värld? Varför gör vi ingenting? Varför är vi så lama? En värld i brand och vi låter det bara fortgå.

Den där pausen då jag skulle spacea ut står vid mina fötter. Jag låter världen brinna i lugn och ro, för nu är det dags för återhämtning och tid för familjen. Packar ihop mitt pick och pack och tar på mig rollen som fanatisk moderlig fotbollssupporter. Livet sker här och nu, och tillsvidare är det trots allt det som gäller. Wasa Football Cup, here I come. Och någonstans i den insikten inser jag också att svaret till varför vi (jag) inte gör någonting ligger.  Här och nu fylls med handlingar som det finns förutsättningar till. Just nu, här och nu, är det en lottovinst att befinna sig här. Allt annat får vänta till en annan dag... 

Läs mer om mina konferenstankar på engelska här: Brexit - the voice of the roots

Kvinnodagen till ära: hyllning till en kvinna vars liv ej längre är, och en obekväm sits för Finnfund just nu

Kvinnodagen till ära tänkte jag förgylla er dag med berättelsen om en sann kvinnlig förebild.

För några dagar sedan blev miljö- och ursprungsbefolkningsikonen Berta Cáceres i Honduras mördad i sitt hem. Hon kämpade för miljön och för ursprungsbefolkningens rätt att leva på sitt sätt, dvs att få leva sitt liv på sitt sätt utan påtvingad gruvdrift och tvångsförflyttningar i samband med stora dammbyggen.

Så här i korthet kan jag förklara de större sammanhangen på följande vis: med gruvdrift kommer behovet att stora mängder elektricitet, den går att fixa tämligen koldioxidneutralt enligt nuvarande kalkyler (det diskuteras idag om flodområden egentligen binder mer koldioxid när de är fria från dammar och således är det tveksamt om vattenkraft är så koldioxidneutralt som man hittills räknat med) med hjälp av stora dammar. Dammar planeras oftast in på väldigt bördiga områden där mänsklig bosättning existerat i tusentals år just precis av den orsaken: jorden ger bra mycket bättre skörd nära vattnet i floden än långt uppe på torra land. Dessutom har de här tusenåriga bosättningarna en nära relation till platsen de bor på; naturen och det forsande vattnet i floden är en del av deras livskraft, dammbyggen förstör inte enbart lokalbefolkningens egna förutsättningar till liv på den platsen, de tar livet av den heliga kraft som finns inneboende i naturen de samlever med.

Det var det här Berta Cáceres motsatte sig: dammbyggen som skulle betyda död och förstörelse för hennes folk lenca-indianerna i Honduras. Trots dödshot fortsatte hon kämpa emot storinvesteringarna och miljöförstörelsen i lenca-folkets hembygder i Honduras.

Finland var också med på ett hörn i Honduras. Dammbygget som Berta kämpade så hårt emot var delfinansierat av Finnfund. Finnfund anser däremot att de inte har någon som helst delaktighet varken i mordet av Berta eller ursprngsbefolkningens protester, eftersom 'rakentamisalue ei ole alkuperäiskansojen aluetta' (byggplatsen inte är ett område där ursprungsbefolkningen bor), utan områden hade köpts av privata ägare (vilket iofs inte utesluter någonting utan en djupare analys av ägandeförhållandena, lagstiftning och hur uppköpet gått till, exempel på det finns det gott om från andra delar av världen). Finnfund säger att man lyckats minimera de sociala riskerna genom att flytta på bygget så att det inte går igen den byn som motsätter sig den. Man ser också till att legitimera bygget med all den el som skulle komma till förmån till över halv miljon av den lokala befolkningen. Det man i de här uttalandena glömmer att säga är just den här kopplingen mellan dammar och gruvdrift, och att elen inte alls i första hand behövdes för att Juan, José och Carlos skulle kunna titta på fotbollsmatch på tv, utan för att hålla igång storskalig gruvdrift till förmån för någon helt annan än den lokala befolkningen.

Finnfunds syn på minimeringen av sociala risker är också snäv. Om ursprungsbefolkningens egen livskraft existerar i en levande natur, och i en levande flod - ja då kan man inte förvänta sig att de skulle bli mer välvilligt inställda till ett dammbygge bara för att det flyttat några kilometer bort, fortsättningsvis med intentioner att 'ta livet av' kraften som existerar i en orörd flod. I ursprungsbefolkningars världsyn är naturen och vattnet i floden en del av en större helhet, bygger du en damm i floden så tar du livet av helheten. Det här gäller inte bara lenca-folket utan det är en rättså vedertagen syn på liv/död/andevärlden i olika ursprungsbefolkningars världsbild (läs t.ex. om systrarna Quintreman och deras kamp mot dammbygget i Chile som jag skrivit om tidigare här:Om rötter - Nicolasa Quintremans och mina egna).

Kvinnodagen till ära vill jag därför hylla alla dessa fantastiska kvinnor som genom sin outröttliga kamp tvingat de som inte ville se att öppna ögonen för en annan värld, en värld bortom det monetära, en värld vars värde inte går att värdera i världsiga pengar. Berta Cáceres, Nicolasa Quintreman (och hennes syster, Berta även hon) ni är mina förebilder. För mig har feminismen och kvinnodagen för länge sedan slutat handla om fördelningen av flick-, och pojkfärger på kläderna i mammalådan, eller om  kvinnors rätt till lika lön (i ett system som lever på andras bekostnad). För mig handlar kvinnodagen om kvinnans och mannens rätt till ett fullvärdigt liv, ett liv fritt från aktiviteter som berövar oss alla förutsättningar för fortsatt liv i framtiden.

Jag hoppas att Berta Caceres död för med sig något gott. Jag hoppas att trycket på Finnfund nu blir så stort att de blir tvungna att dra sig ur. I ett fräskt uttalande säger Bertas familjemedlemmar att Finnfund (och andra investerare i projektet) var delskyldiga till mordet. Jag hoppas att alla vi här i Finland får upp ögonen för vad som händer med alla dessa skattefinansierade utvecklingsfonder, vare sig de styrs av privata eller offentliga aktörer. Lokala protester handlar inte bara om dem där långt borta och deras konstiga inställning till projekt som kommit till för att 'hjälpa dem ur fattigdom' (precis som dammbygget ovan legitimerades, det skulle ge el åt en behövande befolkning)- det handlar också om oss och hur vi genom vårt tysta samtycke låter finska bolag göra lukrativ business på bekostnad av andra och totalförstöra den värld som är deras.

Känner du dig maktlös i denna värld där patriarket dominerar? Här kan du hjälpa till att skipa rättvisa i mordet av Berta Cáceres, det är bråttom: TAKE ACTION: #JusticiaParaBerta and #SeguridadParaGustavo

Har kan ni se Bertas tack tal då hon vann Goldmans miljöpris förra året:

När megainvesteringarna bankar på vår dörr är det dags att vakna

Kineserna tar över skogarna, här ska skapas tillväxt. Det ska skapas jobb. Folket jublar.
Det är inte enbart kineserna som fått upp ögonen för det finska guldet och vår vackra natur: gruvbolag, vattenbuteljeringsbolag (Nestlé), bolag inom 'bioekonomin', alla står de där och väntar ivrigt på att få sätta klorna i allt vad som kommersialiseras kan. Finland är ju i kris, vi behöver akut hjälp, dessa bolag tros kunna hjälpa.

Pengar slussas från universitetsbudgeter till infrastrukturbudgeter för dessa megaprojekt. Ingen protesterar för det här är ju en gudagåva, vi är i ekonomisk kris, vi behöver tillväxt för att växa, för att ha jobb, för att ha en framtid, annars går det illa. Vem kan argumentera emot detta då skräckscenariot flåsar oss i nacken? Jobb som förespråkar tänkande och som skulle kunna komma att hjälpa finländarna att tänka annorlunda och hitta andra lösningar slaktas i rask takt. Bort med tänkande individer, de är överflödiga i vår ekonomiska kris, vi måste spara och skapa sysselsätning. Tänkande individer är bara ett problem i en sådan situation, de tillför inget till vår ekonomi.

Låt mig säga något jag lärt mig under de senaste fem åren som tänkande individ: välfärd skapas inte genom megaprojekt. Det finns inget likamedstecken mellan ekonomisk tillväxt och välfärd, eller mellan ekonomisk tillväxt och förutsättningar för liv heller för den delen.  Megaprojekt skapar naturförstörelse och de förstör alla förutsättningar till liv. Talvivaara, anyone? Många fler liknande exempel kan plockas fram om ni behöver förstå den här relationen mellan megaprojekt och totalförstörelse. Världen är full av sådana tragiska exempel. Vi behöver inte fler för att förstå den här kopplingen. Megaprojekt skapar bara fin statistik i makroekonomiska analyser. Hur mycket förstörelse som de åsamkar syns aldrig i siffrorna. Och om det gör det så går det in som ett plus: om människor blir sjuka behövs mer sjukvård. mer mediciner. Om naturen förstörs så att förutsättningar till självförsörjning eller turism stryker med på samma gång, krävs det sysselsättningsåtgärder, dvs det behövs mera megaprojekt, mer förstörelse, mer tillväxt i makroekonomiska siffrorna. Det lovas mycket arbetsplatser i startskedet - dessa löften uppfylls aldrig. Aldrig. Det enda de gör är att de skapar två läger bland ortsbefolkningen, de som är för och emot, oftast mera för i början, oftas mest emot när skadan redan är skedd. Om ortsbefolkningen är så lyckligt lottad att de kan bo kvar det vill säga, för i många fall är utfallet sånt att många tvingas flytta från sina hem då naturen där de bor är förstörd.

Så vad kan vi göra nu då gamarna bankar på vår dörr? När slakten står inför dörren? För vår ekonomi är ju i kris, det finns inga alternativ, vi bara måste få hit mer utländska investeringar. Vad kan vi göra? Var är alternativen?

Det första vi måste göra är att börja tala om dessa saker. Vi kan inte låta nyheterna gå ut i etern utan någon som helst kritisk granskning. Vi kan inte låta den här lögnen fortgå inom vår kultur. Vi måste våga prata om problemen och vi måste våga tacka nej. I många årtionden (århundraden t.o.m.) var det 'utvecklingsländerna' som stod för råvarorna i våra konsumtionsbegär. Men det är inte enbart de som bär bördan längre. Delvis har det att göra med att ju mer som konsumeras i världen destu större blir trycket på att hitta mer naturresurser (och destu större möjligheter till ekonomisk vinst då råvarupriserna går upp). Dels har det att göra med att ortsbefolkningen i globala syd insett att de inte behöver 'utvecklas' (precis lika lite som vi behöver denna 'tillväxt'). De har tröttnat på att bära vår börda. De vill inte vara offer, de vill inte bära konsumtionsbördan. De protesterar, de organiserar sig, de stänger vägar, de bildar guerillagrupper, kort sagt: de utmanar makten för att få behålla sin livsmiljö och sina förutsättningar till liv. Och här är det viktigt att förstå att de protesterar för rättigheten till att få leva - inte rättigheten till att få jobba och skapa tillväxt: utan de protesterar för rätten till liv. Vad gör vi, nu då vi själv ska bära bördan för vår egen konsumtion (och all den befolkning i 'emerging markets' som nu i rask takt går in i konsumtionshysterin)? Vad gör vi? Vi JUBLAR över att det skapas tillväxt och ett politiskt löfte om jobb!

Det är dags att vakna nu! Vi har mycket att lära oss av alla de ortsbor på  annat håll i världen som framgångsrikt lyckats stoppa dessa vansinnesprojekt. Det finns mycket folk på universiteten i Finland (speciellt på Universitetet med stort U, det universitet vars slaktlista är som längst...) som KAN det här, som använt åratal av sitt liv till att studera, analysera och föra vidare kunskap om framgångsrik mobilisering emot gruvdrift och skogsdrift. Det är nu den här kunskapen behövs här hemma. Istället för att slänga ut dem från universiteten borde vi se till att deras röst hörs, och överröstar alla de ihåliga argument om ekonomisk tillväxt. Bubblan måste spricka! Snabbt!

Ekonomiskt tillväxt skapar inte förutsättningar till liv - Ekonomisk tillväxt förstör alla våra möjligheter till att skapa alternativ till det som tutas ut just nu. Vi måste våga tänka alternativ.

Det är bråttom nu. Vi måste våga prata om det här.

Om död och misär och konsten att kunna leva i nutid

Jag har återvänt till den uppkopplade civilisationen. I en vecka bodde vi ute i fiskebyn dit wifi och andra moderna manicker ännu inte gjort allför stort intrång. I en vecka njöt vi av att leva i nuet, min familj och jag. Men egentligen levde vi i det förflutna. I alla fall enligt dottern, som efter att ha besökt en Mapuche-by en kväll utbrast: 'mamma, i går var vi i förritiden'. Men jag svarade, fast det är ju i nutid. För det finns ingen skillnad i tid, vi är ju alla här och nu just nu. Inget som säger att de som lever uppe i bergen i utkanten av denna fiskeby ska följa någon sorts tidsresa som för dem till 'nutiden' som någon annan lever någon annanstans. Speciellt inte om de inte själv vill. Och de vill de inte, inte på basen av de diskussioner vi förde medan vi var där. De söker balans och samvaro med naturen, de vill inte vara uppkopplade med wifi, de vill inte ha någon som erbjuder dem rinnande vatten som kostar dem skjortan då de själva kan ordna så att de har rent rinnande vatten rakt från bergen. Enligt statistiken i Chile gör detta dem till extremt fattiga, enligt dem lever de gott och inte i någon misär. De har sin jordplätt, sin by, sin ruka (huset som mapuche-indianerna bodde i förr) som de byggt på talko ('minga') för att kunna samlas och träffas med andra som bor i byn. De säljer sina ekologiskt odlade grönsaker (med rent mineraliserat källvatten, direkt från berget) till stadsbor som gästar fiskebyn om somrarna. De odlar sin egen potatis, plockar sina egna bär och gör sylt som även den säljs under sommarmånaderna.

Igår då vi tog bussen in till stan från denna lilla avkrok var jag på god väg att börja gråta då jag tittade på de grönskande bergen, de gräsbätande kossorna, hönsen, de små - i mina ögon - eländiga husen som knappt hade hela fönster längs med vägen tillbaka till 'civilisationen'. Jag kände sorg och vemod. Tänk, under min livstid har jag aldrig i min närmiljö ute på landet sett så många gräsbetande djur. Kossor, getter, får. Ja och så ankor och höns. Aldrig. Landsbygden har så gott som alltid varit nästan helt tom på djur. Bara sädesfält efter sädesfält som nöjer säg för vinden.... Tänk att det finns ställen där djuren ännu går fria och lever i sin egen rytm. Tänk att det finns ställen där hela byn lever som den danske bonden lär. Och vi kallar det för misär. Varför har vi tappat greppet om det cirkulära livet? Där djur och människor är sammanflätade i en välfungerande helhet? För just nu finns det nog inga tecken på att vi i Finland skulle ha koll på vad som är välfungerande, i alla fall inte på basen av alla dessa djurplågeriavslöjanden som kommer in från när och fjärran. Om man tar bort oljan ur ekvationen i vårt jordbruk har vi en total kollaps, inte en välfungerande helhet.

Därför känns det väldigt väldigt konstigt att läsa om hur någon kan vara rädd för att en befolkad landsbygd där var och en odlar sina egna morötter skulle kunna leda till död och misär. Hur tänker man där liksom? Visar inte verkligheten som just nu spelas upp i alla nyheter på något helt annat? Den snabba urbaniseringen över hela världen leder till konflikter och krig, den slår ut mängder med arbetsföra och duktiga människor som tvingas söka jobb under slavliknande förhållanden. Dwn tvingar folk på flyt från sina hem för att söka möjligheter att livnära sig på annan ort. Den här urbaniseringen är påtvingad på folk som inte längre har tillgång till en liten jordplätt för att odla sin egen mat, sköta sina egna (eller andras) djur, för att storbolagen behöver tillgång till stora arealer av LAND för gruvdrift och för monokultur i form av palmoljeplantage, sockkerör, soja, eukalyptus. Och de som inte tvingas ta sig in till städerna för att försöka klara av livhanken blir istället förgiftade där de bor för att storbolagen förpestar deras luft med gifter, det enda som fungerar när man odlar mat i form av monokultur. Är det konstigt att det behövs mycket mediciner i en sådan modell? Ja listan skulle kunna göras hur lång som helst på den form av samhällsstruktur som krävs för att största delen av befolkningen ska kunna leva i urbana miljöer utan att ta ansvar för den mat de äter. Jag under hur någon klarar av att leva ett liv helt utan att befatta sig med den lilla parentesen gällande dagens och framtidens jordbruk - i fall det är så att städerna ska stå för de hållbara lösningarnas för planeten jordens mattillförsel. Förstår. Inte. Alls.

Sen tänker jag om och inser att det ju givetvis är på det viset, att hon ju faktiskt har helt rätt: Det skulle ju naturligtvis innebär både död och misär om folk skulle få för sig att flytta ut till landsbygden och frivilligt sadla om, skaffa sig ett par kossor, några hönor, får och gätter, ja kanske t.o.m. en gris eller två. De skulle innebära död och misär, för en del, men inte för alla. Det skulle innebära död och misär för dem som idag livnär sig på lögner, de som skor sig på de utsatta med att konkurrera ut den hälsosamma maten med bränsleslukande processade matliknande produkter. Det skulle innebär död och misär för dem som inte är beredda att ge upp sin privilegium som förslöade stadsbor som inte har en aning om varifrån maten kommer, eller ens bryr sig det minsta om att deras egna åtaganden och konsumtionsmönster smutsar ner och förstör för dem som vill leva ute på landsbygden enligt en annan modell. För det är ju så att OM vi nu mot förmodan skulle lyckas vända skeppet (det håller på att hända redan, men i det tysta, så kanske bästa att inte tala om det för mycket för de högre makterna kan gå och bli nervösa och hitta på en massa rackartyg som leder till en massa onödig död och misär...) så skulle det ju givetvis betyda att en viss sorts livsstil skulle bli överflödig, en viss sorts 'expertis' skulle inte längre anses vara någon expertis, utan ren och skär dumdristighet. Det skulle innebära att matens pris skulle få vara på just en sådan nivå att det inte leder till en massa död och misär ute på landsbygden - och det kan ju faktiskt då hända att det blir lite besvärligare att leva gott och bekvämt inne i stan, att allt inte skulle komma gratis då. Att man skulle bli tvunga att välja mellan en ny Iphone, ett gymkort eller ren och äkta mat som man mår gott av. Om det är det hon syftar på med död och misär så förstår jag precis vad hon menar. Men det kan hända att vår värld som helhet skulle må gott av en sådan utveckling. Men kanske jag romanticerar...

För att återkoppla till inledningen på detta inlägg vill jag ännu understryka att det finns inget som säger att någon lever i det förflutna medan andra lever i nutid. Vi lever alla just nu i vår egen nutid. Vartåt världen är på väg och vem som blir tvungen att anpassa sig är inte förutbestämt. Inte kan vi heller tvinga någon som vi själva anser lever i det förgångna att börja leva som oss. Tänk om det är vi som lever fel, och i fel tid? Tänk om det är vi som borde tänka om? Nutid är nutid och någon annan tid kan vi inte rå på. Men vad vi kan göra är att tänka lite bredare, bredda på våra antaganden om hur vår livstil påverkar den störra helheten som vi är en del av och beroende av för vår egen existens och styra våra val mot framtiden utifrån just den helheten och dess konsevenser.


Här några bilder från min 'romantiska upplevelse' på landet förra veckan. Såg inte mycket död. Vad som uppfattas som misär har jag däremot kommit fram till att är upp till var och en att bedöma själv. Destu mer jag vistas med dem som jag förr på basen av tidningsreportage eller bilder skulle ha kategoriserat som 'fattiga som lever i misär' ju mer inser jag min egen inskränkta livssyn och min förmåga att bedöma om någon annan anser att de själva lever i misär eller ej.

6 år

Idag är det sex år sedan jag bokstavligen stängde en dörr och tog ett hopp ut i det okända. Jag visste inte då vartåt jag var på väg men jag visste att jag inte någonsin skulle återvända till det stället jag lämnade bakom mig. Då jag gick längs med kajen i Gräsviken kände jag en obeskrivlig frihet. Äntligen. Mammaledig. Aldrig mer tillbaka. Aldrig mer sådan stress. Aldrig aldrig mer.

Det har känts stort idag att få vara med min son på tumis en stund och tänka tillbaka på de senaste sex åren. Tack vare honom gick jag iväg från mitt gamla liv. Han kom till oss när livet kändes som tyngst. Han, vår underbara, glada son, han som alltid skrattade när koliken inte hade honom i sitt grepp. Han. Världens världens gladaste pojke. Jag funderade alltid hur i all sin dar han kunde bli så bra då livet var så tungt. Hur orkade han skratta då hans mamma var ett sånt vrak? Våra första månader präglades av skrik och antibiotika. Men ändå var ha så nyfiken på livet, så snabb i svängarna, så fin. När livet lugnade ner sig nästan ett år senare var det också han som var där med mig medan jag försökte få fotfäste igen. Långsamt långsamt hittade jag tillbaka till livet, alltid med hans glada skratt närvarande.

Då jag tänker tillbaka på de senaste sex åren känner jag tacksamhet. Tacksam för att livet visat mig vägen vartåt jag ska gå. Tacksam att jag orkat kämpa genom allt som kommit emot. Tacksam att intuitionen vuxit sig så stark att den visat mig vägen. För sex år sedan hade jag nog aldrig trott att jag skulle sitta där jag sitter idag. Ett stenkast från mitt barndomshem. Jag var inte redo att se det som en möjlighet då. Men nu är jag här och rättare än så här kan det nog inte bli.


Hela den här veckan har alla saker bara fallit på plats av sig själv (förutom forskningen då... har inte haft tillräckligt med tid för den...). Möten med personer som jag vet att kommer att vara viktiga i mitt liv framöver. Spontana möte, oförutsägbara möten, sammanträffanden, härliga härliga insikter från att komma ihop sig och tala om sånt som skrock och småväsen i skogen. Eller det här med strejk på posten som gjorde att jag redan tänkte att varken mammas eller Amazons paket skulle hinna fram i tid men som låg där i tamburen idag, fredag, då vi kom hem med sonen. Allting så rätt. Till och med stipendiebesked fick jag ju den här veckan. Och det där samtalet från skolläkaren som för något år sedan skulle ha känts som ett slag rakt i trynet, även det gav mig en känsla av inre frid. Jag kan det här, jag vet att jag kan det här. De kan inte nå mig mer med att kalla mig okunnig, men jag kan kanske nå ut till dem. Det finns en mening i de här meningsskiljaktigheterna. Jag är trygg mitt i stormen och det känns bra.

Det känns som om mina tankar kring de sex senaste åren fått mig att inse att allt hänt för att det skulle hända. Det har varit en tung resa att ta mig hit. Tror inte att det blir lättare efter det här heller. Men det börjar kännas rätt nu, och det hjälper stort.

Sex år av insikter och känslan av att efter allt detta vara exakt på rätt ställe här och nu. Obeskrivligt fint!

Ha det gott!

I neoliberalismens fotspår föds nya storyn

Jag tycker inte om att använda ordet neoliberalism i mina akademiska texter. Inte heller kapitalism, marxism eller socialism. Orden är för stora för mig. Eller kanske inte för stora, jag har ju inga problem med att drämma till med ord som dekolonialitet, eller kolonialitet. Kanske det har att göra med att dessa ord  framkallar en frånstötande effekt på mig. Det är så lätt att skylla allt på det abstrakta; kapitalismens fel, neoliberalismen maktstrukturer etc. Bakom alla dessa stora ord står individer och fattar beslut enligt deras egen övertygelse. Vilken verklighet eller story de valt att tro på kommer att färga deras val. Om man tror på det fria kapitalets förmåga att skapa välfärd så blir det lätt så att besluten gestaltas som neoliberalism. Tror man på statens förmåga att göra det samma blir det socialism av det hela. Men i virvelvindens mittpunkt står personer som du och jag och känner oss maktlösa då vi ser på hur de ena beslutet efter det andra förminskar vår egen känsla om hur vi ska kunna leva det goda livet.
Jag sörjer just nu. Djup sorg. Nästan varenda nyhet förmedlar en känsla av vanmakt. För det mesta går jag omkring med känslan att vi just nu går i neoliberalismens fotspår. Den våta drömmen till ekonomisk modell för de absurt rikaste delarna av befolkningen  som förverkligades med hjälp av diktaturens hårda grepp i Chile på 70-talet och som senare kunnat implementeras under s.k. demokratiska förhållanden i bl.a. USA och Storbritannien. Den är här nu. Den är ett faktum. Och enligt kvällens Spotlight på YLE 5 är universiteten ett av dess första offer. Logiskt med tanke på att vi lever i en 'demokrati' och folk som forskar i en massa (kritiska) ämnen på universiteten kan få för sig att utföra forskning som inte är smickrande för denna modell. Bort med fria tanken, in med projektfinansierade forskare. Det är lättare att ha koll på läget när de övriga åtgärderna rullas ut (privatisering av pension, vatten, hälsa, natur och kanske även skola). Inte så många kritiska röster om svångremmen sitter hårt från början.
Jag pratar om fotspår för det vi nu upplever i Finland är inget nytt påhitt, 40 år fyllda redan. Mitt hopp är nu att de länder där detta människofrånstötande system hunnit längst (Chile och USA) snart visar sina svagheter öppet och ärligt så  vi kan undgå samma experiment här hos oss. Det har bubblat länge i Chile redan. I USA bubblar det också under ytan. Idag lyssnade jag på tre podcastar (kan länka imorgon) med yttersta klarsynta typer som har klara visioner om vart vårt rymdskepp jorden skulle kunna vara på väg om vi valde den vägen (det är ett val vi kan välja enligt dem). Vi kan ju inte ta oss härifrån. Istället för att använda vår mänskliga intelligens till att förstöra möjligheterna till liv här på jorden borde vi ju vara så pass intelligenta att vi börjar jobba på lösningarna - mot en 'livable economy' som någon av talarna uttryckte det. Han sa dessutom att han ser tecken på att detta håller på att hända överallt i världen just nu.

Kanske neoliberalismen skuffas ut från sitt ettestup innan fler biosfärer och samhällen hamnat under dess våld. Jag lever med hoppet att detta kan hända. Egentligen kan väl vad som helst hända. Även mirakel. En av killarna i podcasten talade om mirakel som något helt logiskt inom en annan storyn, det är bara det att i den story- neoliberalismen, kapitalismen eller vilken ism som helst - som vi befinner oss i ser det ut som ett mirakel. Och det är ju det som är charmen med livet, det som gör det så gött att leva! Miraklens tidevarv, välkommen!

Brändö bibliotek och vårt kollektiva minne

Jag kan inte släppa det här med Brändö bibliotek. Det är ju en otroligt vacker byggnad som redan vid första anblicken ger en känsla av förgångna tider. Jag har funderat mycket på hur det kom sig att man lät uppföra denna byggnad just i Brändö.

 Det är nämligen så att ämnet jag forskar i  har gjort mig allt mer övertygad om att det är de platsbundna historiska processerna som till stor del skapar känslorna för vad som är rätt och vad som är fel och således utgör grunden för legitimitetsuppfattningen då beslut ska fattas. Det kollektiva minnet (eller avsaknaden därav) styr oss i våra prioriteringar. Det vill säga vad vi anser vara viktigt och värt att satsa på har att göra med hur vi ställer dem i relation till våra egna minnen om det förflutna (och också våra visioner om framtiden - vilket är en annan del av legitimitetsuppfattningen som jag inte går in på dessmer nu). Jag misstänker att det i fallet med Brändös bibliotek är just avsaknaden av ett bejakande kollektivt minne som gör att man ens kommer på tanken att sätta lapp på luckan och (försöka) slussa besökarna vidare till huvudbiblioteket.

Eftersom jag själv inte hade någon aning om Brändö bibliotekets historia förut antar jag att det inte heller är något som folk i allmänhet känner till. Vi som besökt biblioteket under alla dessa år har våra personliga minnen om stället men vad utgjorde grunden för beslutet att ta i bruk ett bibliotek utanför stadskärnan? Mediaforskaren i mig fick mig att börja gräva i tidningsarkiven. Vasabladet har ju digitaliserat sina historiska arkiv så det tog inte länge för mig att plocka fram två väsentliga tidningstexter.

I den första artikeln, daterad 5.2.1905, med rubriken "Ett folkbibliotek i Brändö" beskrivs behovet av ett eget bibliotek i Brändö. Detta var på den tiden en stadsdel med 3000 invånadere och det ansågs viktigt att etablera en filial till stadsbiblioteket här för att bejaka "spridandet av folkupplysning" (gällande folkupplysning, se mitt senaste inlägg om varför det än idag är viktigt med en befolkning som läser böcker).Artikeln beskriver motiven till varför det behövs ett bibliotek i stadsdelen väldigt tydligt och jag blir nästan lite överraskad över hur argumenten idag följer dessa argument nästan till punkt och pricka.

"...(befolkningen på Brändö) sätter i allmänhet sina barn i skola och de folkliga föredrag som hållits därstäder hafva varit mycket talrikt besökt. Att detta skulle tyda på att håg för inhemtande af kunskaper och bildning inte saknas i denna stadsdel."

Det är värt att notera att författaren till denna text hade rätt. Biblioteket i Brändö är i förhållande till befolkningsunderlaget det mest besökta biblioteket i Vasa idag. Det har länge varit det mest populära biblioteket utanför stadskärnarn (artikeln beskriver också proportionerna av brändöbornas lån i stadsbiblioteket är mycket lägre än de som bor inne i stan vilket inte är logiskt med tanke på deras engagemeng i att inhämta kunskaper - därav behovet av ett lokalt bibliotek).

Det är också intressant hur hotet om stängingen av en lågstadieskola i Brändö nu sammanfaller med hotet av stängningen av biblioteket. Barn i skola i närheten garanterar också att det finns en läsarkrets som har intresse att besöka biblioteket. I dagens läge kan ändå nämnas att trots att Brändös finska lågstadium ligger risigt till då det gäller antalet barn i den skolan finns det många daghem i bibliotekets absoluta närhet, både svenskspråkiga och finskspråkiga, och andra lågstadieskolor med barn som behöver ett närbibliotek för att väcka deras läsintresse.

Sedan har vi det här med universitetsbiblioteket Tritonia som använts som ett argument till varför det är onödigt att ha ett kommunalt bibliotek i Brändö, eller att man på något sätt skulle kunna kombinera dessa två. Med tanke på detta var det väldigt intressant att se följande text i artikeln:

"...äfven om det vid Bomullsspinneriet inrättade arbetarebiblioteket tages med i räkningen. Detta är afsedt uteslutande för fabrikens eget folk och de 1000 boklån, som årligen torde utgifvas därifrån, tagas delvis af personer, hvilka hafva sitt arbet i Brändö, men icke är bosatta därstedes."

Tritonia är ett bibliotek som riktar sig till studerande och forskare. Precis som på Bomullsspinneriets tid är dets således ett uteslutande bibliotek och det är inte en miljö som bejakar folklig samvaro utan det finns till för en specifik grupp med ett specifikt syfte. Att tro att läsesalen för pensionärer kan passa in i den miljön är kanske att tro för mycket om likheten mellan olika sorters bildningskulturer. Intressant också den där observationen med att Bomullsspinneriets bibliotek finns till för folk som kommer annanstans ifrå. Så är det ju också med Tritonia medan Brändös bibliotek främst betjänar den befolkning som finns i närområdena.

Och var det detta med närområden. Jag har tidigare skrivit att det är viktigt att bevara biblioteket med tanke på alla barn vars läsintresse står och faller på att de har tillgång till varierande litteratur som kan väcka deras inspiration till att läsa mera. Jag tror själv att man antar att biblioteket i centrum anses kunna betjäna även befolkningen i Brändö och de som bor åt det hållet eftersom 'de flesta har bil nuförtiden' (ett argument som används gällande det mesta i vår stad tyvärr). Men så är det ju inte med barn i lägre skolåldern. De har inte bil. De går och de cyklar. För att ha tillgång till biblioteket inne i stan krävs engagemang från föräldrar och det gör att barn med föräldrar som inte har tid eller intresse kommer att missgynnas oproportioneligt i fall biblioteket stängs. För att inte tala om de pensionärer som inte har bil. I artikeln från 1905 hittar jag följande text gällande avstånden in till stan:

"Den långa vägen från särskildt vissa delar af Brändö till staden är naturligtvis icke betydelselös för den som i och för ett boklån måste begagna sig af densamma, framför allt vid mörker och dålig väderlek. Förhållandet kan afhjälpas blott genom att Brändö får ett eget folkbibliotek, om än till en början i liten skala."

Jag vill påstå att för de som inte har ett körkort har avstånden in till stan på de senaste 110 åren inte nämnvärt förkortats. Inte har heller väderleken eller mörkerförhållandena förändrats så pass drastiskt att dessa argument inte längre skulle vara av betydelse. Således, jag kan inte annat än hålla med följande argument som journalisten i fråga tar till i bibliotekets försvar mot slutet av artikeln:

"Man kan inte i dessa tider icke nog betona hur nödvändigt det är, att upplysning sprider sig i så vida kretsar som möjligt, och vilken betydelse ett folkbibiliotek i detta afseende har är länge sedan bevisat. Brändö är, som af ovan antydda beräkningar framgår, härvidlagt vanlottadt. Dessa 3000 invånare har samma rätt som stadens ofriga befolkning att genom myndigheternas försorg få all tänkbar andelig väckelse, och den summan för denna gång öskas bör ej verka avskräckande."

Dessa motiveringar tycks ha varit tillräckligt vägande för stadens bildningsnämnd år 1905. Brändö fick sitt folkbibliotek i august samma år. Det dröjde dock fram till år 1929 innan bibliotekshuset stod färdigt. I Vasabladets arkiv har jag inte lyckats lokalisera den offentliga debatten som måste ha först innan byggbeslutet fattades. Däremot hittade jag artikeln som skrevs när huset blev klart, daterad 5.5.1929, med rubriken "Bibliotekshuset i Brändö färdigt." och en beskrivande ingress: "En vacker och ändamålsenlig nybyggnad för biblioteket, läsesalen och poliskontoret."

Texten är lite svår att tyda så kan hända att jag inte fått med exakt allt som jag citerar men vill ändå föreviga det första intrycket som den här byggnaden förmedlade på den tiden. Jag tänker inte analysera denna text dessmer utan enbart citera utvalda delar av så att ni själva kan bilda er en uppfattning om det verkligen är okej att detta biblioteks dörrar stängs för gott och därmed klipper av de historiska band till vårt kollektiva förflutna.

"Den vackra tvåvåningsbyggnaden, som ritats av stadsarkitekt Schoulz reser sig vit i färgen och ren i linjerna på en öppen plats nära kyrkan. Läget måste anses vara centralt och kommer säkert att vara det efter inkorporeringen ty både Vikinga och Dragnäsbäck ligger nära till. Tyvärr ger den öppna platsen framför det prydliga bibliotekshuset ett ytterst nedslående intryck. Gatorna äro åtminstone just nu ett enda slaskigt gungfly, en skam för staden och alldeles framför byggnaden är ett egendomligt vattenfly belägnat".

"Golvet i den nya bibliotekssalen är belagt med... parkett och den delen som är belägen utanför bibliotkariernas skänk med en centimetertjock ...(gummerings-?) matta som torde uthärda många barnafötters tramp."

"Det är meningen att i detta bibliotek så småningom ta i bruk det moderna systemet med öppna hyllor för allmänheten och därför har biblioteksassistenternas disk formen av en ellips (?), inom vilken de kunna sitta med sina registerkort och stämplar övervakande allmänheten i salen."

"Från den för biblioteket och läsesalarnas gemensamma trappa kommer man via en liten tambur eller ett avklädningsrum in i lånesalen, två höga och relativt stora rum, som säkert komma att bli en kär tillflyktsort för den allmänhet som begagnar lånesalen."

"Allt i allt gör denna fil av rum ett vackert och smått högtidligt intryck. Väggarnas färger, panelerna, mattorna, de många fönstren bidraga till det goda intrycket. En detalj har emmertid misslyckats. Biblioteksdisken skulle göras av breda granbräder och blott lätt betsas. Det var stadsarkitektens mening att vi skulle ha en möbel i trä i naturfärg, som man ser i flera kommunala inrättningar i  Stockholm. Men det synes ha varit omöjligt att upphitta breda och kvistfria granbräder i vårt land. Nu är disken full med kvistar och ger ett alldeles annat intryck än det avsedda."

"I dess helhet är byggnaden en prydnad för Brändös stadsdel, som så länge i många avseenden tvingats intaga en undanskymd plats i förhållande till den egentliga staden. I gengäld skola säkert brändöborna vaka över sin nya byggnad och dess för allmänheten upplåtna del med sorgfältig uppmärksamhet."


Så här ser biblioteket ut idag. Vakar vi över den med sorgfältig uppmärksamhet än idag?

#räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma.

Hashtagkampanjen #räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma

Jag ska skriva mer om mina reflektioner kring detta med att starta en folkrörelse för att rädda ett bibliotek lite senare. Det är nämligen smått ironiskt hur jag precis just idag sitter och filar på en akademisk text där jag argumenterar att lokalbefolkningen ibland inte har någon nytta av media då man ska försvara sina intressen gentemot staten och storbolagen och just i den stunden blir jag själv uppringd av pressen för att bli utsett till frontfigur för bevarandet av biblioteket i Brändö. Jag känner mig aningen priviligierad för jag vet att i andra sammanhang skulle den enskilda individens röst totalt ignoreras, speciellt då det gäller sånt som att rationalisera och att respektera de 'ekonomiska realiteterna'.

Men jag är ödmjukt tacksam för min priviligierade position i detta sammanhang, det att jag råkar ha rätt sorts Facebook-vänner gjorde att mitt lilla försök att rädda bibban blev till nyhetsstoff på mindre än ett dygn. Nu hoppas jag förstås att andra hakar på. Vi har redan lånat två stora kassar med böcker hos oss. Det finns mycket kvar i bibliotekshyllorna så skynda på och gå och låna nu medan det ännu går att visa att du bryr dig!

Jag har satt upp några bilder på Instagram med hashtaggarna #räddabrändöbibban och #lånabokhyllornatomma. Borde förstås ha satt ut de finska versionerna på samma gång men det var mer än vad min hjärna klarade av en dag som denna.

Här kan ni läsa Vasabladets reportage, imorgon finns det med i pappersversionen.

Den andra storyn och om att våga sig ut ur sin comfort zone

Egentligen ska man inte behöva hitta på några nya storyn, så som den där filmen som jag länkade till igår ville påstå. Egentligen finns de där storyna redan här i bland oss. Det stör mig omåttligt mycket i alla dessa små korta videosnuttar då det alltid proklameras att "humanity" är problemet. Nej, inte 'all of humanity'  utan enbart en del. Det finns många mänskor som inte lever tärande på vår jord. Vi bara låtsas som om de inte fanns. Eller förmår inte se dem, för vi har blivit förblindade av retoriken som kallar den där andra storyn för "primitiv", "olönsam", "hippie", "bakåtsträvande", "omöjlig". Men den finns. Det handlar bara om att våga se den för vad den egentligen är.

Jag sitter just nu och analyserar texter som är så beskrivande om vad som händer när den här dominanta världuppfattningen som många av oss just nu lever i (kalla den modernitet, kapitalism, postindustriell, postmodernistisk, utvecklad, västerländsk - den omfattar alla de där terminologierna) konfronteras med den andra storyn. Vad händer i dialogsituationen mellan dessa två? Finns det någon möjlighet till att skapa en dialog, där båda parterna kan lära sig av varann? Nej inte så länge som den dominanta världsuppfattning låtsas vara överlägsen den andra, inte så länge vår världsuppfattning låtsas som om den är lösningen på både våra och de andras problem utan att förmå sig att inse att den egentligen faktiskt är den som orsakar mest problem. För att skydda sig från att ta skada kan inte den där andra storyn ingå i någon "dialog", eftersom den här moderna retoriken kväver den och osynliggör den med ord som "primitiv", "bakåtsträvande", "irrationell", och "omöjlig".

Vad gör de som förvaltar den andra storyn? De bygger murar och försvarar sig själva, de dra sig undan, de bygger upp ett självförsvar - men ett självförsvar som inte ger oss på andra siden möjlighet till eftertanke. Murar, osynliga eller reella, kan inte bryta modernitetens förbannelse: de kan inte utmana oss som lever i den moderna verklighetsuppfattningen att omvärdera vår uppfattning om de andra. Enbart dialog och möten kan göra det. Men sådana dialoger och möten får inte handla om förtryck och osynliggörande utan om att skapa förståelse och självinsikt. Möten som får oss att förstå att vår story inte är den enda, det finns andra där ute, men vår story håller på att äta upp dem - det är den sortens dialog jag tycker att vi behöver just nu.

För en tid sedan såg jag en videosnutt om västerländska modebloggare som åkte till en textilfabrik i Asien och fick testa på att jobba som textilarbetare där. Sådana möten uppmuntrar till äkta dialog. Jag har inte ännu sett en dokumentär om telekommunikationsbolagens högsta styrande organ som åker till områden med gruvkonflikter och lever tillsammans med ortsbefolkningen eller ursprungsbefolkningen i någon månad på deras villkor. En sådan dokumentär skulle jag vilja se. Vad händer när de inser värdet i andra värderingar än maximerad vinst? Vad händer när de inser att deras suktande efter råmaterial som ger dem höga bonus och en fin bil, utarmar lokalbefolkningens möjlighet till att försörja sig på sitt sätt? För några år sedan såg jag dokumentären "blybarnen". Den handlade om en svensk firma inom gruvindustrin som på 80-talet skeppade giftiga tungmetaller från en gruva i Sverige till Chile, i (den blåögda) tron om att den fanns en facilitet i norra Chile som tog hand om avfallet. Chefen som skött affären åkte 20 år senare ner till Chile för att se vad han ställt till med. Blyet hade dumpats i utkanten av en stad i norra Chile, där hade barnen åkt rutschkana i dammet i flera år - tills de alla blev sjuka. Man kunde följa svenske chefens resa till insikt på nära håll. Det var en tung men bra och nödvändig film. Jag önskar det fanns fler företagschefer som var beredda att lägga sig själva i blöt. Utanför styrelserummen och kraven om att maximera vinsterna. Det är just där i den situationen som dialogerna på riktigt kan börja uppstå.

Nyckeln till framgång är att våga stiga ut ur sin egen "comfort zone" och se livet här på jorden från den andras synvinkel. När man en gång gått på deras gator och vågat leva sig in i deras liv, då ser man den andra storyn och kanske först då kan en äkta dialog uppstå.

Här en insiktsfull text som handlar om just detta:
Decolonize the Consumerist Wasteland
Det mest talande i den texten var det här:

"If there is any hope for the world at all, it does not live in climate-change conference rooms or in cities with tall buildings. It lives low down on the ground, with its arms around the people who go to battle every day to protect their forests, their mountains and their rivers because they know that the forests, the mountains and the rivers protect them.

The first step toward re-imagining a world gone terribly wrong would be to stop the annihilation of those who have a different imagination – an imagination that is outside of capitalism as well as communism. An imagination which has an altogether different understanding of what constitutes happiness and fulfillment."

Chocken

Den som läst Naomi Kleins bok Chockdoktrinen har kanske fått en insikt i hur man kan avreglera alla sorters sociala stödfunktioner i ett samhälle och bygga upp ett system där enbart rå kapitalism utan humanism styr. Klein beskriver i sin bok hur Chile fungerade som ett laboratorium för den neoliberalistiska samhällsmodellen (hon är inte den enda som talar om det chilenska labbet, det är allmänt känt nuförtiden). I Chile avvecklades alla mekanismer för social trygghet i snabbt takt efter militärkuppen 1973, med Pinochet som enväldig diktator. Många liv offrades, ännu fler fick fly landet.

Bakom den chilenska ekonomiska modellen, som alltså baserade sig på att det är alltid den fria marknaden som styr hur samhället är organiserat, plus lite statsstöd i sådana sektorer som staten själv anser vara viktiga, typ insutriutveckling på bekostnad av miljö, skogsindustrin typexempel. Finns det mänskliga behov så finns det också en marknad, och då kan nya företag uppkomma, arbetsplatser och välstånd. Ungefär så. Arbetarna binds till sina skulder för de mänskliga behov som de har, och således garanterar också systemet att det alltid finns (förmånlig) arbetskraft tillgänglig för företagen som kan dra nytta av de elementära mänskliga behov som finns.

Med tiden har också det chilenska systemet visat vad som händer i verkligheten: folk skuldsätts upp till öronen då de utbildar sig - vilket de gör för att de ska ha en chans att leva under lite mindre slavliknande omständigheter än om de lät bli att utbilda sig. Men slavar blir de ju ändå för universitetslånen ska ju också betalas tillbaka. Den som kommer ihåg att Chile figurerade i media pga studentprotester för några år sedan, så handlade de protesterna om just precis detta. Ett annat problem är att de som insjuknar i en allvarlig sjukdom, och kanske mister sitt jobb, också skuldsätter sig och sin familj uppöver öronen. Det är inte bara en gång jag fått förfrågan av bekantas bekanta att hjälpa till ekonomiskt så att någon familjemedlem kan få den vård de behöver för en akut sjukdom. Sjukhusen är visserligen i toppskick, skinande vita och den senaste teknologin, labben ser till att du kan få alla tänkbara prover tagna utan skymten av långa köer... men men, detta sker alltså på beskostnad av befolkningens frihet (friheten att leva utan skuld, och den som nu säger att skulden ju ändå finns men hos staten i vårt system har alldeles rätt och jag är inte för att vi fortsätter som förr helle, men det chilenska systemet är otroligt bra på att "skapa sjukdomar" och dålig på att förebygga dem - förvisso också ett drag av sånt finns nog inom vårt nuvarande system). Ett annat stort problem är miljöförstöringen som systemet tillfört landet, eftersom det mesta är avreglerat och det enda som styr är marknadskrafterna så har också stora vattendrag har förorenats, urskog har kalhuggits, laxindustrin har föstört det lokala fisket i söder, stora industrianläggningar har förstört luftkvaliteten på olika håll etc. Industrin har förkörsrätt i alla lägen eftersom det är den som ska se till att folk har råd att betala för sina elementära behov, genom att skapa arbetsplatser. Men arbetsplatser som förstör möjligheterna att leva, eller överleva på lokal mat och naturen. I.o.m. detta har detta system en stor skuld som sin börda, en skuld till alla de människor och djur som lider av miljökonsekvenserna, och det är en skuld som inte går att betala tillbaka i monetära termer. Kaputt, gone forever.

Naomi Kleins bok berättar efter att ha beskrivit testlaboratoriet Chile hur den här modellen senare genomförts i England och i USA i vad som kallas demokratier. Detta har hänt genom att använda sig av (självprovocerade, naturliga eller av andra provocerade) katastrofer som sedan legitimerat att vissa beslut tagits i parlamenten. I England var det Tatcher och kriget i Falklandsöarna. I USA nämns 11 september och orkanen Katrina i New Orleans som tillfällen då vissa beslut bankats snabbt igenom i kongressen utan mycket motstånd.

Jag känner stor sorg att ha läst den boken och se de sammanhang som Klein beskriver. Jag känner en obeskrivlig sorg över hur förslavat Chile blivit under detta system, ett system som fortfarande existerar fast landet nu har demokrati och trots att det under de senaste fem åren skapats mycket medvetenhet om omständigheterna och de negativa konsekvenserna för befolkningen. Jag känner stor sorg då jag tänker på Grekland, och hur denna chockdoktrin även försökts tillämpas i det landet. Och jag känner en avgrundsdjup sorg då jag inser att mitt eget land är på väg in i precis samma fälla och då jag hör vår nuvarande statsminister upprepa exakt samma mantra som jag hört tusentals gånger yttras av chilenska politiker. Jag vill inte leva i en sådan värld. En av orsakerna att vi flyttade tillbaka till Finland var ju just detta. Jag älskar verkligen Chile, den värme som finns där bland befolkningen, den natur som fortfarande är orörd, maten, havet, hur man bemöter barn, hur man lever tillsammans, ja mycket älskar jag i Chile. Men jag kunde inte ändå tänka mig att mina barn skulle växa upp i ett system som förslavar.

Inombrods skriker jag: vad kan lilla jag göra?  Hur ska det gå att stoppa detta monster? När ska detta ta slut? Tror verkligen alla de som är anhängare av det som de ledande politikerna i vårt land säger, oberoende av parti, att det som de utlovar på riktigt ska skapa en bättre värld? Hur kan man vara så blind? Varför tittar man inte omkring sig, på tidigare erfarenheter? Eller litar man bara på att man själv kommer att vara på vinnarsidan? Men ingen är ju vinnare i ett sådant system, alla är ju i slutändan förlorare, för i slutändan finns det inget kvar. I slutändan finns det bara en massa stora industrianläggningar, förstörda odlingsmarker och tusen sjöar fulla med giftigt gruvavfall. Och en stor fet skuld hos banken.

Mitt hjärta blöder då jag läser dessa nyheter: Finland after the boom: 'Not as bad as Greece, yet, but it's only matter of time'

Mitt hjärta blöder då jag tänker på att det är val om bara några dagar och vi inte alls verkar vara det minsta bekymrade, eller intresserade av att på  riktigt förstå Greklands öde och varför man röstade som man gjorde i Greklands senast val.

Vi behöver mera medvetande i detta land. Och vi behöver det snabbt. Vi behöver också mera alternativ som minskar skuldsättningen. Vi behöver nya sätt att leva, nya sätt att ta hand om oss själva och vår natur så att det aldrig sker med hjälp av olika sorters skulder (varesig monetära eller i form av fotavtryck i naturen). Vi behöver allt detta nu snabbt innan chocken kommer. För utan medvetande så kommer chocken som ett brev på posten. Och utan alternativ kan vi inte göra något åt det vi redan vet. Det var därför så härligt att delta i seminariet om "transition towns" eller "omställningen" för några dagar sedan här i stan. Där lades först korten på bordet: så här ser situationen ut idag, inget förskönande av fakta utan helt klart en väldigt medvetandegörande presentation. Sedan diskuterades alternativen, fortfarande blygsamma, men bara processen kommer i gång så kan vi kanske snart uppnå en explosionsartad förökning av just sådana idéer som behövs just nu. Aldrig förlora hoppet. Alltid tro att allt kommer att ordna sig. Let's just do it!

Omställning och lokalsamhället

Så intressant att jag snart kollapsar. Här i mitt eget lilla lokalsamhälle.

Men blir det inte dyrt att äta äkta mat?

En fråga jag ofta får är om det inte blir dyrt att äta så som vi gör. För om man tar bort vetet, de flesta mjölkprodukterna, sockret, och på samma gång försöker köpa så mycket som möjligt ekologiskt (allt kött i princip) , ja då måste det ju bli dyrt. Svar: det beror på. Ja, man kan göra det dyrt för sig men det är inte omöjligt att laga äkta mat på en stram budget. Och jag anser faktiskt att små resurser inte är en ursäkt. Tvärtom, jag skulle påstå att i längden blir det billigare att laga äkta mat och skippa allt vad processat heter. När man kommit över första chocken över hur mycket scheiss det finns på butikshyllorna, och scheiss som man tidigare varit beredd att ge sina egna barn i tron om att industrin vill oss väl och att det finns kontollmekanismer som ser till att allt de serverar oss på burk är av högstandard (så är det alltså inte), så inser man snabbt att allt som serveras i burk eller paketformat är designat så att den s.k. brandownern ska få maximal vinst på produkten. Vad betyder det i klarspråk? Jo att det finns mycket luft i priserna, vilket ju är goda nyheter för den som vill satsa på äkta vara. Om det finns luft i priserna på burk så finns det mycket att spara på äkta mat. Men hur? Jag ska nu avslöja några av mina bästa knep.

1. Köp en frys

Det första man behöver göra för att spara mycket är att investera i en ordentlig frys, och det ska vara en sån frys som öppnas uppifrån. Jovisst en frys kostar en del, och den tar upp ganska mycket utrymme vilket du kan anse göra den här sortens investering till en omöjlighet ifall du bor smått (det gör man ju om man bor inne i storstäder och har knappt med pengar, logiskt). Men min poäng är att frysen är bland de bästa matinvesteringar du kan göra. Den hjälper dig i längden att spara en massa tid och pengar. Och även om man bor i en lägenhet är det inte omöjligt att ha en liten fryst i ett hörn av hemmet- Sätt en duk på och någon vacker blomma så syns den ju knappt. Jag har faktiskt lånat ut vår frys som jag köpte för fyra år sedan till vårt garage i höghuslägenheten i Helsingfors - till en annan matentusiast som bor tillfälligt i en liten tvåa tillsammans med sina tre barn här i grannskapen. En av de första grejerna hon ondgjorde sig över då hon flyttade in var just hur hon skulle klara sig i ett halvt år utan frys. Så hon fick ta min, den använder jag bara under skördetid och vid avfrostning av den stora som vi ärvde med huset. Så frysen är steg ett -skaffa dig en sådan. Den goda nyheten är att det brukar gå att köpa sånt second hand på olika nätloppisar. Det finns nämligen en massa arvingar idag som inte fattar att bland det värdefullaste som finns i dödsbona som de tömmer är frysarna som deras far/morföräldrar använt till att laga riktig mat.

2. Lär känna dina leverantörer

Det går att spara mycket pengar på mat om du vet vilka sorters restprodukter som blir över när köttbonden slaktar, fiskaren rensar sin fisk, eller morotsodlaren sorterar sina morötter. Jag är alltid på jakt efter ben - såväl ben från nötkreatur som från fisk. Av dessa lagar jag soppor. Och har jag tur har slaktaren eller fiskrensare varit slarvig och då behöver jag inte alls någon extra kött-/fiskbit för att få upp proteinhalten i maten. Det går att plocka bort från benresterna och använda i soppan. Ibland kommer benbitarna från den ekologiska bonden med så mycket fett på att jag även kan ta tillvara fettet för att smörja in mina gjutjärnspannor i efter rengöring. Jag använder även highlanderfett i matlagning just nu; en extra sked fett i köttgrytan förstärker smaken mot det godare hållet och ser till att vårt fettintag hålls på bra nivåer. Gällande morötter: jag köper för tillfället 10 kg morötter i andra klass av vår morotsbonde. Dessa utgör halva priset av de fina som han säljer i 2 kgs påsar. Ekologiska potatisar får jag i vår REKO-ring för 1 euro /kg, men innan dess köpte jag i höstas 20-30 kg potatis av en väninnas pappa som odlat lite för mycket för eget bruk. Potatisen höll bra under vintermånaderna i vår egen källare (det här kan ju vara ett problem för de som bor i små lägenheter, men kanske det är ett gammalt hus som ännu har kallkällare?). Ju mer man pratar med sina matleverantörer destu mer möjligheter till inbesparingar: mig highlanderköttleverantör har också en del höns, vilket jag inte skulle ha kännt till om vi inte börjat snacka dittan och dattan. Så från dem får jag ägg fria från GMO-foder på samma gång som jag får kött. Mjölkbonden har också några höns, så även därifrån kan jag få ägg vid behov. Mjölken är ju också en stor inbesparning, om man organiserar sig i en mjölkring med grannarna och hämtar enbart 1-2 gånger i månaden. Ekologisk mjölk i butiken kostar 2,50 euro minst. Nu får vi den för 1 e + moms. Jogurt är ännu dyrare, grädde likaså. Jag tar tillvara allt från den mjölk jag får: separerar grädden och gör jogurt på resten (och det är äkta vara - pastoriseringen har inte förstör några enzymer i den mjölk vi använder).



3. Utveckla dina specialrecept på billiga råvaror

Jag har lärt mig att göra strömmingsrecept som behagar barnen. Detta är delvis för att strömming är så himla billigt men den innehåller också ben och således kalcium. Innan jag prövade göra ett par panerade strömmingar trodde jag aldrig att det skulle fungera. Men det är faktiskt en av barnens favorit måltider. Jag har lärt mig göra mat på lever och hjärta - delar som är betydligt billigare än helkött/maletkött men som är mycket mer näringstäta. Jag har nu också lärt mig laga olika recept på hela hönor (hönssoppa, "pulled hen" etc) som går att använda för att köpa hela nedfrysta ekohönor ibland (sjukt dyra så det är inte del av vår dagliga mat, men det finns ju också eko-värphönor i frysdiskarna och även de är bra mat). Köttet som blir över från buljongkok blir ibland så mycket att det räcker till både en soppa och något annat - så där har jag också fått utveckla nya recept på vad man kan göra med "pulled beef". Och så mycket annat som jag inte kommer på just nu. Testa dig fram och våga experimentera i köket, det är en av de viktigaste knepen jag har fått lära mig. Ibland blir jag jätte ledsen då barnen ratar det jag lagat men för det mesta går det bra. Trickset är hålla god min och orka fortsätta. Det finns inga rätt eller fel i köket och tänk på att dina barn kommer att uppskatta att de blivit "påtvingade" olika smaker redan hemma när de blir äldre. Smakträning är aldrig fel då det gäller äkta mat, även om det kan kännas hopplöst jobbigt då maten inte riktigt vill smaka för de små.


4. Öka andelen vegetariskt i kosten

Ekologiskt kött är dyrt så det gäller att hushålla väl med den varan. Oekologiskt kött äter vi inte annat än i undantagsfall, helt enkelt för att jag inte vill understöda den sortens matproduktion och för att jag tror att det inte är lika nyttigt för våra kroppar att äta sådant som producerats på billigast möjliga sätt (se ovan gällande burkmaten, samma tänk gäller inom konventionell köttproduktion). Vi äter därför mycket grönsakssoppor och bön/linsgrytor som vardagsmat. Jag räknar att det blir 2-3 gånger i veckan vegetariskt (plus möjligtvis ett ägg för att uppnå mättnad). Barnen då, gillar de bönor? Svar nej. Men hur gör ni då? Vi äter ändå. Min man är från en annan kultur där det inte accepteras att barnen bestämmer vad som lagas till middag. Han brukar få dem att äta åtminstone halva portionen genom att bestämt vidhålla att de måste respektera sin mor som lagat maten, det hör till vett och etikett i hans kultur (evigt tacksam för det!). Själv kan jag erkänna att det här är en svår del av matuppfostran och att det finns en skör linje mellan vad som är ok och inte ok (vi tvingar aldrig i dem något, men ser ändå till att de äter fast de inte egentligen vill ha...), och att det beror väldigt mycket på barnets egen personlighet hur väl man lyckas. Om det inte funkar med bönor så kan man försöka utveckla nya recept. T.ex. har jag märkt att om jag kör bönorna i matberedare till en smet och sedan blandar med tomatpuré och lite maletkött (chili con carne) så märker inte barnen att de äter bönor, man kan säkert utveckla liknande koncept men utan kött, så långt har jag inte hunnit än.


5. Besök en asiatisk mataffär en gång i halvåret

Asiaterna har mycket bra äkta mat till ett överkomligt pris. Jag köper kokosmjölk i en liters tetra och paket på 6 st 2 dls tetran. Jag köper också ris i 5 kgs påsar hos dem, och andra mjölsorter som de har är t.ex. yam som jag använder i våfflor. Kryddor som paprika och kummin får jag i stora förpackningar hos dem och trots att de kanske inte är ekologiska så brukar jag ändå använda dem. Övergången till ekologiskt går i etapper här hos oss, och jag använder mig av good-enough-tänket för att inte känna mig alldeles för förtvivlad. Hos asiaterna köper jag också bönorna och linserna i stora 3-5 kgs förpackningar, dessa blötläggs i stora kastruller, kokas upp och fryses ner i mindre påsar för snabbmat under året.


6. Frys ner olika rester i fryskuber och återslutbara påsar (ziplock/minigrip)

Jag tar till vara havtornssaft ur en öppnad flaska genom att frysa ner i iskuber och sedan flytta över i de frysta kuberna i plastpåsar. På sommaren förväller jag färsk spenat och fryser ner i silikonmuffinsformar för att sedan åka över i plastpåsar för uppbevaring i frys under vintern. Om det blir över buljong då jag kokar upp ben, fisk, nöt, höna, så fryser jag ner den i glasburkar för att senare användas i olika grytor eller soppor (köper aldrig buljongkuber, inte ens eko - de hör till kategorin "innehåller-för-mycket-scheiss"). Ekobananer köper jag då de är bruna och på erbjudande och skivar upp på en plåt i skivor, fryser ner och flyttar över i plastpåse då de är frysta - de är perfekta för smoothie- och muffinsrecept (låt dem bara inte tina upp innan användning för då förstörs de).

7. Ta vara på vad naturen har att erbjuda

Hos oss vankas det snart kirskåls- och nässeltider. Under våren äter vi mycket kirskålsomelett (vi - som i vuxna, barnen har inte riktigt fattat tycke för det ännu) till frukost och nässelsoppa/nässelplätter till middag. På sommaren blir det en hel del spenat, och annat färskt ur eget grönsaksland (jag är av åsikten att kolonilott i storstäder är en värdig bra investering av tid och energi - det gör det också möjligt för barnen att lära sig mer om varifrån maten egentligen kommer och det brukar hjälpa dem att bli mer intresserade av att äta grönsaker - spänningsmomentet i att plocka sin egen sallad är en stor grej för de små). På hösten ser jag till att få in lite svamp i vår dagliga mat. Jag har också torkat svamp, äppel, och nypon förra hösten. dessa går att använda i olika maträtter året om. En annan grej jag gjorde i höstas var att frysa ner så mycket sockerfritt äppelmos som möjligt i frysen, och nu har vi använt det till att laga våfflor (kolla receptet här) och sylt tillsammans med nedfrusna jordbgubbar. Jag ser också till att frysa ner så mycket bär som möjligt under säsong - och har gjort det till en del av sommarnöjet att plocka t.ex. blåbär för vinterbruk ute på sommarstugan. Skogarna är ju fulla av bär - det gäller bara att hitta tiden och utnyttja vår allemansrätt så mycket som möjligt. Tiden är ju en bristvara på sommaren, så då kan det vara svårt att hinna med allt man behöver på vintern. Men oberoende blir det billigare att köpa bären när det är säsong och frysa ner i egna påsar än att köpa butikens småpåsar som dessutom kan komma med obehagliga överrasknignar som t.ex. noro-virus. En annan grej som är bra att tänka på är hur man fryser ner bär. Jag lägger t.ex. ut jordgubbar på en plåt, fryser ner och flyttar sedan över i en plastpåse - så går det att ta lite åt gången ur påsen då man behöver - minskar matsvinnet som kan komma av att frysa ner jordgubbar i frysburkar. Blåbär hålls ju fina i burk och det går att ta ut lite åt gången ur burken under vintern för att använda i gröt eller muffinsbak. Hallon har jag fryst ner i askarna som man får då man köper trädgårdshallon och sedan flyttat över i plastpåsar då de är frysta. Skulle jag plocka mina egna hallon tror jag att jag skulle försöka plocka dem rakt i sådana små askar för att kunna frysa ner på samma sätt.

Det är ungefär så min matstrategi ser ut i stora drag just nu. Den förändras hela tiden i och med att jag själv lär mig mera ju längre jag kommer på min egen matresa. ISedan finns det utsvävningar och genvägar som jag använder mig av för att inte tappa intresset eller modet i mitt projekt att hålla familjen vid liv på riktig mat. bland orkar jag ingenting och då stänger jag av medvetenheten och tillåter oss att äta en grillad broiler eller något liknande- Det är inte ok att låta hälsan ta stryk av för mycket stress heller. Egen magkänsla och motivation är vad som styr mina satsningar i köket.

När jag sedan bakar för fest eller bjudningar så får det kosta lite mera. För då har jag sparat så mycket på den riktiga maten att jag kan satsa på lite dyrare råvaror för bakning. Men ja - då det gäller mina bakrecept så är de väldigt mycket dyrare än om man bakar en kaka på socker och vete. För mig är det ändå otänkbart att gå tillbaka till den sortens bakverk eftersom följderna gällande humör och mående är så pass negativa att det höga priset på mina bakverk kompeseras med en välbalanserad familj. Inte bakar vi heller så ofta, vilket gör att prisskillnaden mellan de småkakor, kex, och glass som vi köpte hem förut och den mängd specialmjöl och nötter som jag behöver nuförtiden är  inte så stor i slutändan.

Hur är det med er? Har ni några tips som ni kan ge mig för att ytterligare förbättra min matstrategi?
Berätta gärna hur ni gör!

Var är vår sisu?

Läste just den här artikeln skriver av en svensk aktivist som försöker stoppa bygget av Pyhäjokis kärnkraftverk.

Bygg inget karnkraftverk i Pyhajoki anser Fukushimas borgmästare

Och hur i all sin dar kan det vara så att det är svenskarna som står för motståndet och inte vi själva. Vad är det för fel på oss egentligen?

Än en gång slås jag av tystnaden. Av ointresset bland de finska medborgarna. Framförallt alla ungdomar och dessutom lokalbefolkningen i Pyhäjoki. Varför denna tystnad? I valtider dessutom. Varför bryr sig ingen av de som har mest att förlora? Varför bryr inte jag mig? Varför står vi inte alla uppställda i en mur av protest vid ingången till det här olagliga vägbygget?

Jag har studerat liknande investeringar på annan ort och är mållös över den flagmatiska attityden i mitt eget land mot projekt som kan ha katastrofala konsekvenser inte enbart för miljön utan för individen själv. Har vi haft det för bra, vi unga, födda under den finska industrialiseringens glansperiod? Har vi haft det för bra under vår uppväxt för att känna att vi inte behöver befatta oss med de faror som lurar i de här projekten? Det är ju vår framtid det handlar om. Har vi gått och blivit alldeles för avskärmade från verkligheten då vi inte ställer oss upp emot galenskapen? Och medias roll...var är de stora rubrikerna? Nåväl, man kan ju inte skapa rubriker om det inte finns några stora konflikter. Avsaknaden av konflikter på ställen där de borde finnas får mig på knä. I landet där största delen av min forskning utförts behöver man inte söka länge innan man stöter på de som är på kant med systemet, och regeringens planer på utnyttjande av naturresurser. I varje liten by hotad av olika storinvesteringar finns det beredskap att försvara sina livsvillkor. Det finns organisationer på nationellt plan, folk protesterar på gatorna, folk tar till olagliga metoder. Men inte här nej.

Här gnatar vi på och debaterar saker som hemvårstöd och rätt till dagvård,  Som om våra rättigheter till olika former av välfärdstjänster skulle ha någon som helst betydelse i fall det mest osannolika skulle hända i projekt som detta. Den osannolikhet som absolut inte skulle kunna inträffa, men som redan gjort det inte bara en gång utan två, eller tre, eller kanske till och med flera gånger utan att ha nått ut till allmänheten.

Och debatten om sysselsättning...Jovars, bygge av liknande projekt skapar sysselsättning - men vilken sorts sysselsättning är det vi talar om? Sysselsättning som riskerar sätta spiken i kistan. Sysselsättning som kan förvandla oss till miljöflyktningar. Vart flyr du om katastrofen slår till? Hinner du undan innan det är för sent? Ja, jag vet. Det är obehagliga tankar som man helst inte vill tänka. Kanske det är därför vi är tysta. Kanske det är därför vår sisu gått upp i rök. Känslan av att inte ha något val, att inte kunna göra något, och helst av allt bara blunda.


Tänk att vi klarar av att blunda för så viktiga saker som denna. Tänk att vi inte förmår skapa ett politiskt system som inte riskerar krascha alla våra möjligheter till återskapande av liv. Tänk att vi är så totalt oförmögna att dra nytta av vår sisu i situationer som denna.

Tänk det. Men ensam  orkar jag inte tänka längre än så. Klarar inte av det. Börjar må dåligt av blotta tanken. Stänger istället mina ögon och fantiserar mig bort till en annan värld där människosläkten inte har för fullt upp att ta livet av sig själv och sin planet...Tänk att den världen kunde existera - om vi alla bara vågade tänka tanken - att det är möjligt, och att vi kan, banne mig, vi kan för vi har sisu som burit oss så här långt, varför skulle inte samma pastillask kunna ta oss till den där andra världen med lite mer verklighetsförankring än denna.

Tänk om vi kunde tänka tanken, tänk om vi kunde bygga vår egen hållbarare värld.

Jag lämnar er med den här artikeln, den inspirerade mig till hopp om en ljusare framtid:

Bigger than science, bigger than religion

  +  = sant