29.6.15

Ska barnens sporter associeras med socker?

Jag skulle vilja få igång en debatt om det här med barn, sport, och socker. Kan vi diskutera den kombon? Ser någon annan än jag problemet i att det nuförtiden vid varje sportevenemang, matcher eller terminsavslutningar serveras sockerstinna produkter till våra barn? 

Ja, jag är inkommen på det här med sockrets skador. Jag vet att många andra föräldrar här i regionen delar min oro över hur mycket socker vuxna häller i barnen nuförtiden. Och därför vet jag inte hur länge till jag kan hålla tyst om den här saken (inte längre än så här tydligen, nu skulle en anonymblogg vara bra att ha,,,). Nej, jag tycker faktiskt att det skulle vara dags för en ordentlig debatt om det här med socker och sport. 

Simskoleavslutningen gick ut på att få en sockermunk. Football-cuppen slutar med glass. Terminen slutar med berlinermunkar. Godsakerna skjöls ner med en behändig fyrkantig trip. Föräldrar ställer upp och säljer egna bakverk under matcher för att samla in kassa till fotbollslaget. Till vem säljer de dem? Till förbipasserande pensionärer? Nej, inte alls. Utan förstås till alla de där barnen som är där och spelar fotboll. 

Sen när har det blivit okej att lära barnen att associera sport med socker? Vad håller vi föräldrar på med egentligen? Var inte sporterna till för att uppmuntra barnen till att röra på sig för att delvis också motverka övervikt? Och varför sedan fundera över orsakerna till varför allt fler barn får för tidig pubertet då det är våra naturaliserade kulturella normer som ser till att barnen går omkring i ett konstant sockerrus. Även. När. De. Sportar.

Ska vi faktiskt ha det så här? Vad annat kunde vi tänkas belöna barnen med? Vad annat kunde en föräldraförening sälja för att få klirr i kassan?


Rabarberbollar

Rarbarber är en underskattad planta. Jag har dock på känn att den håller på att erövra oss finländare igen efter att i årtionden legat i glömska. Fortfarande idag ser jag ändå att de flesta rabarberrabatter står orörda i vår trädgårdsförort. Det sägs att man inte ska äta rabarbern mer efter midsommar, eller att den inte är bra längre efter att den gått i blom. Jag har inte kollat upp om det där stämmer men jag kan hålla med om att smaken blir mer träig destu längre in på sommaren som man skördar.

Ifjol tog jag tillvara alla rabarberstjälkar, kokade dem lätt och frös ner. Nu då jag tömde stora frysen igår kväll blev den sista burken av fjolårets rabarer liggande i kylskåpet. Vi har ätit (vittsockerfri) rabarberkräm i några veckor redan, rabarberpaj orkade jag inte fixa till med och för rabarberglass hade jag inte alla ingredienserna (jag har gjord rabarberglas på fryst rabarber, frysta äppel, vaniljstång och mjukavokado). Men då sonen bad oss göra kokosbollar fick jag en idé. Jag bara MÅSTE utveckla ett nytt "bollrecept" gjort på rabarber. Det blev en lite  längre procedur då jag insåg att kokosoljan tagit slut och måste således koka upp lite ghee (klarnat smör) innan vi kunde skrida till verket, sonen och jag.Men receptet blev riktigt lyckat och jag misstänker att dessa bollar är ett minne blott vid det här laget. Men ungefär så här såg det ut:


Rabarberbollar

1 dl glutenfria havren
200 g dadlar (eller 100 g dadlar, 100 g torkade ekoaprikoser)
1 dl upptinade osockrade raberberbitar
0,75 dl ghee/kokosolja
Några msk vatten 
Något att rulla dem i (jag använde jordgubbspulver och kokosflingor)


Kör allt förutom vatten och det som de ska rullas i i matberedaren. Tillsätt vattnet medan maskinen är i gång. Smeten är färdig då den klumpar ihop sig till en stor klump. Var försiktig så att det  inte blir för mycket vatten, den upptinade rabarbern är också vattnig! Gör bollar och rulla dem i bärpulvret/koksflingorna.

Voila!


26.6.15

Slutet på tunneln... snart snart

Noh niih, jag ser slutet på tunnel för denna gång. Två artiklar ska in till journaler innan denna vecka är slut. Ett slutarbete ska in kl 23:59 ikväll. Post doc research plan inskickad i hopp om att *NÄR* jag sedan någon gång om tusen år mot förmodan blir färdig doc inte ska behöva vara del av den nedslående statistiken över oss överutbildade akademiker. Ja och sen var det då ännu två halvfärdiga artiklar till och en stipendieansökan för nuvarande projekt som jag tänkte få in till vederbörande instans innan Au pairen smiter iväg till varmare breddgrader på semester och således tvingar mig ut i sommarsolvärmen med egna kidz! Den där värmen räknar jag med att kommer bara min tid är inne. Wine anyone tonight? :-)

20.6.15

En idė är född: Mamma Mias häxskola

Var just ute på en skogsvägspromenad och en tanke ledde till en annan och vips hade jag byggt upp en vision om hur både jag och barnen ska kunna återkoppla till naturen där vi bor.
Det började med att jag funderade om ljung kunde fungera som ersättning till rosmarin i marinad. Rosmarin är en god men dyr ört. Skogen är full av gratis ljung. Men vete katten om den är ätbar. Det var inte del av läroplan när jag gick i skolan och knappast är det något barnen lär sig nu heller.

Så. Jag startar i sommar en häxskola för mig själv och barnen. Min gamla växtpress från 80-talet finns kvar och bokhyllan är full av flora/faunaböcker och växtläkemedelsböcker. Vi har alla förutsättningar att ha samlat på oss ett fint apotek och örtförråd till hösten. 

Det känns bra mycket bättre att fokusera på naturens läkande kraft här hos oss än att läsa en massa fatalistiska prognoser i internationell media.

Barnen var genast med på noterna och trots myggen han vi samla på oss några intressanta växter redan.

15.6.15

Puff...

... sa det då jag fick glömma min blogg för att engagera mig i andra texter.

Sorry, ingen aktivitet här just nu. Destu mera på gång i mina akademiska texter.

Hörs igen när det lugnar ner sig där....

Ha det gott i den kommande sommarvärmen!

4.6.15

När flytet får sig en törn

Det svåraste med att doktorera medan barnen är små har varit det ständiga avbrytandet i tankeprocesserna. Ibland har det kännts som om jag blivit totalt galen, som om någon konstant pickar mig i armen och vill något. Hela. Jävla. Tiden. Ni vet den där filmscenen där ungarna i baksätet upprepar "are we there yet?? Typ tusen gånger. Sånt. Fast värre.

Det är för mig ännu ett mysterium hur jag lyckades publicera en artikel i höstas medan jag skötte ett barn på heltid, inte ens året fyllda, ett annat barn på halvtid, och ett tredje barn på kvällstid. Därutöver ammades det hejvilt nattetid. Ett mysterium. Flyt fanns inte med i bilden under den tiden. Definitivt inte. Men arikeln är nu publicerad och går att läsa här:Media representation and production of absences

Det här veckan har jag haft första flytet på evigheter. Jag kan nästan säga med säkerhet att sådant här flyt har jag inte haft sedan den 7.3.2014, dagen då jag tog paus för att bli mamma till mitt tredje barn. Det är en alldeles otrolig känsla att få leva i flyt. Tankarna sätter sig på plats, jag ser i mitt inre vartåt mina texter är på väg, och orden flödar sammanhängande. Ja, äntligen! Länge har det kännts som om jag är en total idiot och att det inte är värt att satsa på ett liv som går ut på att försöka skriva tydliga välstrukturerade akademiska texter. För jag är för dum för sånt. Får inte tankarna att blir till ord på papper. Men egentligen vet jag ju att det är omständigheterna som gör detta till en omöjligh ekvation. När jag ges tiden så brukar flytet också komma. Som nu den här veckan. Heaven on earth.

Imorse vaknade jag tidigt som vanligt men denna gång med en underbar känsla av att idag är dagen då jag äntligen kommer att få se helheten på papper. Jag har kommit fram till slutsatserna i mina texter och det är ganska klart i mitt huvud vad jag vill ha sagt. Medan jag ritar upp tabeller i huvudet och ammar den lilla hör jag hur det plingar till i nedre våningen i min telefon. Tar ingen notis av det, Facebook kollar jag aldrig innan frukost. Lever i känslan av flyt i en timme till.

Väl nere i köket kollar jag in vad som kommit in. Aha. Ajöss och goodbye mitt kära flyt. Lägenheten där vi skulle bo från och med imorgon och hela nästa vecka är nu besmittad av något noro-liknande virus. Istället för att få ta tag i mina slutsatser måste jag nu ta tag i en bostadsjakt för sex personer från och med imorgon, och tre personer från söndagkväll. Att ta in på hotell är inte ett alternativ, sånt tillåter inte en stipendieavlönad doktorandbudget. Så nu sitter jag här och googlar frenetiskt efter alternativ istället för att uppleva det där flytet som ännu fanns med i bilden klockan 6 imorse.

Åh vad jag önskar att vi hade kvar vår gamla bostad i Helsingfors ännu. Men inte heller sånt tillåter ju en ynklig stipendielön. Nåja, tror att jag ändå ska rita lite tabeller nu, nog fixar det sig väl med övernattningen också, på något sätt.Skål för flytet. Må det återkomma, i någon form, i något skede.


Må detta vara en påminnelse om hur markant stor skillnad det kan vara mellan en ammande mor som jobbar inom det akademiska (au pair och dotter förljer med till Helsingfors nästa vecka för att jag kan omöjligen slita mig från min baby i fem dagar), och en medelålders barnlös karl med samma yrke. Kraven på de akademiska texterna är de samma. Men omständigheterna runt omkring varierar. Och detta är inte menat som ett bittert klagomål på hur ojämställd världen är, utan enbart ett nyktert konstaterande av hur jag ser på det från min synvinkel.

3.6.15

Den andra storyn och om att våga sig ut ur sin comfort zone

Egentligen ska man inte behöva hitta på några nya storyn, så som den där filmen som jag länkade till igår ville påstå. Egentligen finns de där storyna redan här i bland oss. Det stör mig omåttligt mycket i alla dessa små korta videosnuttar då det alltid proklameras att "humanity" är problemet. Nej, inte 'all of humanity'  utan enbart en del. Det finns många mänskor som inte lever tärande på vår jord. Vi bara låtsas som om de inte fanns. Eller förmår inte se dem, för vi har blivit förblindade av retoriken som kallar den där andra storyn för "primitiv", "olönsam", "hippie", "bakåtsträvande", "omöjlig". Men den finns. Det handlar bara om att våga se den för vad den egentligen är.

Jag sitter just nu och analyserar texter som är så beskrivande om vad som händer när den här dominanta världuppfattningen som många av oss just nu lever i (kalla den modernitet, kapitalism, postindustriell, postmodernistisk, utvecklad, västerländsk - den omfattar alla de där terminologierna) konfronteras med den andra storyn. Vad händer i dialogsituationen mellan dessa två? Finns det någon möjlighet till att skapa en dialog, där båda parterna kan lära sig av varann? Nej inte så länge som den dominanta världsuppfattning låtsas vara överlägsen den andra, inte så länge vår världsuppfattning låtsas som om den är lösningen på både våra och de andras problem utan att förmå sig att inse att den egentligen faktiskt är den som orsakar mest problem. För att skydda sig från att ta skada kan inte den där andra storyn ingå i någon "dialog", eftersom den här moderna retoriken kväver den och osynliggör den med ord som "primitiv", "bakåtsträvande", "irrationell", och "omöjlig".

Vad gör de som förvaltar den andra storyn? De bygger murar och försvarar sig själva, de dra sig undan, de bygger upp ett självförsvar - men ett självförsvar som inte ger oss på andra siden möjlighet till eftertanke. Murar, osynliga eller reella, kan inte bryta modernitetens förbannelse: de kan inte utmana oss som lever i den moderna verklighetsuppfattningen att omvärdera vår uppfattning om de andra. Enbart dialog och möten kan göra det. Men sådana dialoger och möten får inte handla om förtryck och osynliggörande utan om att skapa förståelse och självinsikt. Möten som får oss att förstå att vår story inte är den enda, det finns andra där ute, men vår story håller på att äta upp dem - det är den sortens dialog jag tycker att vi behöver just nu.

För en tid sedan såg jag en videosnutt om västerländska modebloggare som åkte till en textilfabrik i Asien och fick testa på att jobba som textilarbetare där. Sådana möten uppmuntrar till äkta dialog. Jag har inte ännu sett en dokumentär om telekommunikationsbolagens högsta styrande organ som åker till områden med gruvkonflikter och lever tillsammans med ortsbefolkningen eller ursprungsbefolkningen i någon månad på deras villkor. En sådan dokumentär skulle jag vilja se. Vad händer när de inser värdet i andra värderingar än maximerad vinst? Vad händer när de inser att deras suktande efter råmaterial som ger dem höga bonus och en fin bil, utarmar lokalbefolkningens möjlighet till att försörja sig på sitt sätt? För några år sedan såg jag dokumentären "blybarnen". Den handlade om en svensk firma inom gruvindustrin som på 80-talet skeppade giftiga tungmetaller från en gruva i Sverige till Chile, i (den blåögda) tron om att den fanns en facilitet i norra Chile som tog hand om avfallet. Chefen som skött affären åkte 20 år senare ner till Chile för att se vad han ställt till med. Blyet hade dumpats i utkanten av en stad i norra Chile, där hade barnen åkt rutschkana i dammet i flera år - tills de alla blev sjuka. Man kunde följa svenske chefens resa till insikt på nära håll. Det var en tung men bra och nödvändig film. Jag önskar det fanns fler företagschefer som var beredda att lägga sig själva i blöt. Utanför styrelserummen och kraven om att maximera vinsterna. Det är just där i den situationen som dialogerna på riktigt kan börja uppstå.

Nyckeln till framgång är att våga stiga ut ur sin egen "comfort zone" och se livet här på jorden från den andras synvinkel. När man en gång gått på deras gator och vågat leva sig in i deras liv, då ser man den andra storyn och kanske först då kan en äkta dialog uppstå.

Här en insiktsfull text som handlar om just detta:
Decolonize the Consumerist Wasteland
Det mest talande i den texten var det här:

"If there is any hope for the world at all, it does not live in climate-change conference rooms or in cities with tall buildings. It lives low down on the ground, with its arms around the people who go to battle every day to protect their forests, their mountains and their rivers because they know that the forests, the mountains and the rivers protect them.
The first step toward re-imagining a world gone terribly wrong would be to stop the annihilation of those who have a different imagination – an imagination that is outside of capitalism as well as communism. An imagination which has an altogether different understanding of what constitutes happiness and fulfillment."


2.6.15

Ny story sökes, med ljus och lykta

En vän länkade den här filmen till mig:
.



Den berättar om hur vi i det moderna samhället blir lärda från barnsben att tänka individualistiskt, om att föredra tävling framom samarbete och om allt det där andra somt tycks ha gått fel i vår sociala programmering för att kunna fungera på ett sätt som gynnar oss själva och vår miljö.

Jodå, jag instämmer med mycket i filmen. Själv inspireras jag mycket av Charles Eisensteins skriverier just nu, om hur vi för att kunna göra något åt miljöförstörelsen i vår värld idag måste klara av att bygga nya storyn, om hur viktigt det är att våga föreställa sig en så vacker värld som enbart hjärtat vet om att finns, om hur det är viktigt att bryta sig loss från gamla tankemönster.

Jag är helt med på den idén. Men, just nu kör jag runt stan i lilla toyotan några varv per dag för att alla barn ska få sitt. Ett lär sig finska på ett dagsläger med 4h, ett annat underhåller en kompis på förmiddagarna, ett tredje behöver tanka närhet mitt på dagen och sen är det ännu simskola på kvällarna. Gissa hur mycket bensin jag bränner just nu? Gissa hur mycket av den gamla storyn som gynnas av att jag försöker räcka till (med hjälp av lånad bil) på alla håll?

Jag har kommit ganska långt i mina tankar om roten till det goda livet. Jag känner för det mesta en inre glöd över att världen i grund och botten är obeskrivligt vacker. Jag ser tillochmed den där världen framför mig, trots att media konsistent väljer att fokusera på en mer abstrakt värld som enbart föder rädslor och känsla av hopplöshet. Men, men, men. Det jag inte klarar av är att bryta mönster och strukturer. Jag klarar inte av att gå längre än i tankevärlden med mina tankar. Sen är det stopp. Barnen behöver sommarkläder, det blir en tur till h&m då. Egentligen vill jag ju ha 100% närproducerat och hållbart barnklädesmode. Helst bara en eller två uppsättningar per man, som kräver noll skötsel och noll tvätt. Men det funkar ju inte så. Inte just nu. Strukturerna finns fortfarande där. Slavarna sitter där vid sina symaskiner och syr för brinnkära livet så att mina ungar ska få sommarkläder som de själva trivs i.

Ja, jag kan fantisera mig bort till en vackrare värld. Ja jag ser att kapitalismen enbart är en story. Men det är trots det kapitalismen (och socialismen, nota bene) som byggt upp den verklighet jag lever i. Och utan den är det verkligen svårt att ta sig fram just nu. Vad vi behöver är inte bara mer tankeverksamhet - vi behöver alternativen. Vi behöver mer än bara medvetenhet. Vi behöver drivkraften att slå sönder det gamla att skapa nytt.

Bloggsidan jag kollar för lust skull fylls av inredningsinlägg, träningsinlägg, och inlägg om det senaste sommarmodet. På något sätt hade jag trott att dagens ungdom var i beråd att skapa det där nya ... men där gick jag bet... de, precis som de flesta andra har programmerats in i den här individualistiska tävlingsinriktade storyn om vårt liv här på jorden. Jag fascineras mycket av det här med inredning just nu. Inte bara av det estetiskt vackra, utan av hur saker som inredning kommit att få ta upp en så stor del av våra tankemönster. Fascinerande.

Hur är det med dig? Ser du den nya storyn klart framför dig? Har du tips på hur man kan börja bygga upp en sån story också i verkligheten? Jag tar väldigt gärna emot sådana tips.

Imorgon kör jag ett varv runt stan först på morgonen, för att sedan återvända hem med bilen som behövs här hemma och sedan ta cykeln till jobbet. Tala om att sitta fast i oljestrukturer alltså...


1.6.15

Frihandel, TTIP och att om att leva på olika planeter

Jag inledde idag dagen med att läsa en insändare av Nils Torvalds i den lokala dagstidningen. Insändaren var ett svar på Tom Sörhannus skrift i samma tidning för några dagar sedan. Jag läste den två gånger och tog sedan en bild och postade på Facebook med kommentaren: "Jag och Nils Torvalds bor inte på  samma planet. Helt klart." För att nu förtydliga mig så ska jag berätta varför jag anser att vi bor på två olika planeter. Och nej, det handlar inte om Venus och Mars och genusforskning nu, utan om något helt annat. Jag börjar med ett citat ur Torvalds text:

"Vi behöver inte gå tillbaka till kaplanen i Nedervetil (Anders Chydenius) för att övertyga oss om att frihandel - i princip - är något bra."


Min fråga, vad betyder "i princip" i det här sammanhanget? Och för vem är frihandel bra?

Som forskningsassistent på utlandsinvesteringavdelningen för FN:s ekonomiska kommission för drygt 10 år sedan fick jag stifta närmare bekantskap med frihandel från ett perspektiv som inte gav i handen att det alltid, i princip, är bra. Jag fick skriva inslag till den årliga latinamerikanska rapporten om utlandsinvesteringar om hur mycket gifter som användes i bananodlingar i Central America och hur det påverkade fertiliteten och barndödligheten. Jag studerade Texacos oljespill i djungeln i Ekvador. Därtill skrev jag om textilarbetarna i Karibien och omöjligheten i att hålla kvar konkurrenskraften utan att konkurrera ut sig själva gentemot grannländer med skattelättnader och prekära arbetsförhållanden för den egna befolkningen. Senare har jag studerat hur små byar i Sydamerika fått ge upp sina möjligheter att försörja sig för att något utländskt bolag fått tillstånd att utöva "frihandel" dvs gruvarbeten eller storplantage i deras närmiljö vilket lett till vattenbrist och miljöförstörelse. I vissa länder i Asien har utländska bolag köpt upp vattenreserverna (Coca-Cola och Nestlé brukar nämnas i det sammanhanget) så att ortsborna blivit utan dricksvatten. Något som jag förövrigt såg för någon dag sedan att de också planerat göra med de nordiska reserverna av rent vatten. Köpa upp dem alltså, när TTIP gått igenom.

Min slutsats av detta från att ha varit frihandelns främsta försvarare under studietiden (skrev fulla poäng i en kurs i nationalekonomi om fördelarna av att Kina skulle ansluta sig till WTO) är att frihandel aldrig, i princip, är bra. Frihandel sker på bekostnad av andra folkslag och miljön.  Att paketera frihandel som ett vedertaget faktum över något bra - för alla - är att dra väldigt förenklade slutsatser om  hur vår värld fungerar idag. Vilket ger mig en åsnebrygga till  Torvalds slutkläm:

"Bästa Tom, om du visste vilka alla klokheter jag ropade ut sådär kring 1968 kunde du där antagligen hitta samma citat och samma insikt. Sen visade världen sig vara en aning mer invecklad."

I de här orden signlarer Torvalds att han nog är medveten om att världen är invecklad, men att han då valt att ge upp de ideal han hade på 60-talet för att de inte fungerar ute i verkliga livet, eller ute i det verkliga livet som han valde att leva. För alltid finns det ett val. Det finns mycket som jag kunde diskutera gällande denna slutsats, men jag väljer att fokuserar på tidsperspektivet. 1968 och 2015 är två årtal under samma tidevarv: moderniteten. Jag skulle kunna argumentera att 1968, 2015 och 1540 (året då portugiserna för första gången började importera socker från sina sockerplantage i Nya Världen, enligt Wikipedia, nota bene - exakt datum går säkert att få från en mer "tillförlitlig" källa). 

Den världsbild som porträtteras genom frihandelsretoriken är ett uppföljare av tidigare världsbilder som följer samma mönster: ekonomisk tillväxt är bra, frihandel är bra; utveckling är bra, kristendomen är bra, kolonisering är bra o.s.v. Beroende på när under de senaste 500 åren man försökt rättfärdiga det europeiska på bekostnad av andra så kommer orden att variera. Det man glömmer i den uppsättningen av världsbild är att inga av dessa antaganden är bra för alla, de är bra för dem som drar nytta av dem. Det vill säga för att övertala andra att de ska ge upp sin värld och sitt sätt att leva för att vi i Europa (sedermera även USA och andra 'utvecklade' moderna samhällen) ska leva ett enkelt liv med billiga importerade råvaror så har den här retoriken gestaltats i olika former. Grunden är: Vi är bäst, ni är sämst, anpassa er. Och anpassa er på våra villkor, något annat skulle inte komma på fråga. För frihandel (eller kristendomen, eller utveckling, eller industrialisering) är ju bra (underförstått och i det finstilta: för oss).


För att nu inte bli  missförstådd i mitt argument vill jag ännu förtydliga att för mig handlar inte TTIP om storleken på bolagen, utan systemet i sig. Torvalds försöker få Lillhannus att förstå att det här med TTIP nog kommer att gynna finska småföretag, och att det finns en fara i att stå utanför i kylan för vad händer då med alla småföretag som behöver sina exportmarknader. Så som jag ser det så är frihandel mer än en möjlighet ett hot för den lokala marknaden. Det skapar en tävling mot botten (race to the bottom), vem har den billigaste arbetskraften, de lägsta skatterna, de minst strikta miljölagarna, de är vinnarna med frihandel. Men ett sånt system förslavar ju allt och alla. Det förslavar dem som ska tävla med resten av världen i att vara mest produktiv och beredd att arbeta längst och det förslavar miljön som ständigt ska utstå att bli våldtaget av slappa miljölagar. Allt för att respektera den fria handeln.

Och här vill jag ännu tillägga att små aktörer på den globala marknadena är inte ett alternativ till stora aktörer på globala marknaden: de är samma sak, men paketerade i mindre paket (till gagn för pappersbranschen, då det går åt mera papper, haha!). Små aktörer på den lokala marknaden är däremot ett riktigt gångbart alternativ. Plötsligt har vi alla ett ansikte, plötsligt kan vi vara oss själva - vi handlar inte på en abstrakt världsmarknad där de etiska reglerna satts upp för att förtäcka den hemska sanningen om hur vi våldför oss på varann och vår natur genom frihandel. Lokala marknader kan vara ett steg i rätt riktining mot ett samhälle som lever i vetskapen om naturens begränsningar. För om vi fortsätter som vi gjort under de senaste 50(0) åren så finns det inte snart kvar något mer att kolonisera och våldföra sig på- Ingen fri handel om det inte finns något att handla med. Ingen fri handel om det inte finns de som kan handla.

Och här kommer jag till min sista punkt: I vilket skede tänker Torvalds ta planetens begränsade resurser med i sin beräkning över att frihandel, i princip, är bra?

Hur kan frihandel vara bra då så många olika mineraler i jordens undre håller på att sina? Då man tar till metoder som fracking för att hålla frihandeln i rullning? Då det krävs stora kärnkraftverk (som är beroende av uranutbrytning, sällsamt skadlig ekonomisk aktivitet för de som råkar bo i närheten, sänder en tanke till Talvivaara - jo jag vet, det var en nickelgruva, men sen kom man på att det fanns uran där också, så nu är det också en urangruva) för att hålla vårt land konkurrenskraftigt med billig el i jämförelse med andra frihandelsavtalspartners? Då det enda rena vattnet som finns kvar i vår natur används till att buteljeras och säljas på världsmarknaden under flaschiga varumärkesnamn som Vichy eller Evian? 

Nej, jag bor inte på samma planet som Nils Torvalds. Däremot så håller hans planet på att äta upp min och det finns inte det minsta jag kan göra åt den saken än att se på medan det händer. För tyvärr är det så att han går i maktens korridorer och jag sitter här utanför. Tyvärr är det så att om jag valde som som han så skulle antagligen även jag om  drygt 35 år se tillbaka på mina ideal med vemod i blicken. Så istället väljer jag annorlunda. Så länge det går väljer jag annorlunda. Jag väljer det lokala framom det globala, jag väljer att odla framom att konsumera, jag väljer att vårda framom att konkurrera. Och innerst inne hoppas jag att även de som bor på Torvalds planet en dag ska första att det finns något värdefullt utöver fri handel. Inte bara i princip, utan på riktigt, helt så där på riktigt på riktigt.