18.4.19

Kyrktak och makt

I höstas var jag på en kort resa genom sydvästra England. Det jag hade trott att skulle bli en avkopplande helg ensam tillsammans med min man fick inslag av andra intryck som jag sedan dess inte kunnat skaka av mig helt. Vi besökte många platser som har en svårförklarad historia om man följer den officiella och rationella berättelsen om det förgångna. Många saker jag lärde mig på bara två dagar fick mig att stanna upp i stunden och reflektera över verklighetens varande. Vad är det som gör att vi bygger oss ett liv utgående från en viss sorts sanning? Hur skapas verkligheten som vi lever i? Hur skapas förtryck? Kanske jag återkommer till de här sakerna i ett senare skede men vissa av mina upplevelser har i dessa dagar fått en ny innebörd som jag har haft svårt att sätta ord på. Jag ska försöka bena ut mina tankar här för att göra det mer förklarligt för mig själv. Det handlar om mina känslor av kopplingen till det gudomliga.

Under besöket i England besökte vi många gamla heliga platser och också många gamla kyrkor. Här tänker jag bara ta fasta på en av kyrkorna. En av de starkaste upplevelserna jag hade var då jag gick igenom kyrkan i Wells och tittade på de magnifika arkitektoniska takkonstruktionerna i den byggnaden. Vår värd vid ett närliggande airbnb-hus med anor från 1600-talet (och feministisk kamp under franska revolutionen) hade den morgonen förklarat åt oss att Wells kyrka är något alldeles speciellt, att det fortfarande idag är omtvistat hur man lyckats bygga de komplicerade takkonstruktionerna i den kyrkan.

Det som jag insåg då jag gick in i den här kyrkan var att satsningen på sådana här 'skrytbyggen'  handlar också om uppbyggnaden av patriarkal makt. Inne i kyrkan kunde jag känna hur människans litenhet omfamnas av kyrkans storhet. På samma gång infann sig en känsla av vördnad för det heliga och en sorts gudomlig förtrollning då jag tittade upp på de mäktiga takbjälkarna. Tänk att människan haft makten att bygga det här för att kunna dyrka sin gud! Nu efter att just precis sett dokumentären Leaving Neverland slår det mig att kyrkan i Wells måste på sin tid ha utstrålat samma sorts känsla av hänförelse och förtjusning som att besöka en popkonsert med Michael Jackson på 1980-talet. Det var den här sortens begeistran prästerskapet och den begynnande statsmakten behövde för få folk att mer eller mindre frivilligt ge upp sin tro på de gamla naturgudarna och ge sig hän åt Kristendomens predikan. Inne i kyrkan fick jag också en känsla av att taket var det som satte lock på den personliga kopplingen till det gudomliga. Under kyrkans tak var det prästerskapet som bestämde vad som var rätt och fel. Ute i det fria var det kopplingen till naturen som gav människan sitt moraliska rättesnöre och en uppfattning om vad som var sant och falskt. Taket var patriakalets maktmedel för att undertrycka och försvaga matriarkala strukturer i samhället. Det här var både en insikt och en sorts känsla som väcktes i mig just där och då. Svår att förklara men lätt att förstå i stunden.

Bara en dag senare efter den här händelsen besökte jag Köln i Tyskland. Jag kom in sent med flyg från London och tog tåget in till stan från flygfältet. Rakt utanför tågstation stöter jag på samma känsla som jag haft i Wells kyrka. Jag står vid hörnet av den mäktigt stora Kölner domen. Min litenhet är brutal. Kyrkans storhet är ännu brutalare. Känslan av patriarkalets maktutövan infinner sig igen. Det är kombinationen av människans förmåga att skapa gudomlig arktitektur och byggnadens storlek som skapa denna känsla av hänförelse, förtrollning, litenhet, och faktiskt en sorts känsla av trygghet och inre lugn (här kan jag 'vila i guds händer').

Patriarkal makt handlar alltså inte bara  om förtryck och den starkes övergrepp över den svage. Makt handlar också om förförelse, om lockelsen att vilja bli hänförd av den kyrkliga storheten. Efter att ha vandrat runt Kölnerdomen den kvällen insåg jag att det finns inget annat än just gamla kyrkors arkitektur som gör den patriarkala maktstrukturen så konkret och påtaglig för mig. Det går helt enkelt inte att undgå dessa känslor av hänförelse och litenhet när man befinner sig precis bredvid dessa storslagna gamla kyrkor.

Jag hade aldrig tänkt skriva ner berättelsen om mina insikter från att besökt dessa två kyrkor inom loppet av några dagar. Det kändes för personligt och för svårt att förklara. Men så såg jag Notre Dames kyrktag stå i brand i måndags. Och jag såg människornas reaktioner, all denna sorg över en gammal kyrkas brand, och alla dessa donationer från gamla rika gubbar som flödade in för återuppbyggnaden. Jag såg också känslostormarna hos dem som sätter sitt liv på spel för att varje dag försvara det gudomliga i vår natur bortom det kyrkliga och religiösa. Och då visste jag. Mina upplevelser är värda att berätta. De måste bekläs i ord.

Elden uppe i taket på Notre Dame är mer än bara en förödande kulturhistorisk brand. Kyrkans symboliska värde handlar om så mycket mer än bara en sagofigur vid namnet Quasimodo som på något konstigt sätt blivit en nationell symbol för nationalstaten Frankrike. Det handlar om patriarkalets makt som nu så symboliskt och konkret står i brand. Att förstå branden i Notre Dame på det här sättet gör det också lättare för mig att förstå alla dessa känslostormar som just spelar ut sig själva på sociala media. Miljardbeloppsdonationerna är inte bara en symbol för rika gubbars goodwill. Det handlar om att vidmakthålla den gudomliga symboliken och förtjusningen som bara gamla kyrkor kan ge oss. Bilder av ursprungsbefolkningars heliga platser som står i brand kontrasterade med bilder på Notre Dames eldslågor handlar om att synliggöra det som tidigare varit osynligt för oss som vuxit upp med det gudomliga inlåst i arkitektoniska skrytbyggen kallade kyrkor. Det ger oss en möjlighet att reflektera över, ja kanske till med vakna upp till, det gudomliga bortom de av människan konstruerade kyrkorna. Det pekar på maktkampen som pågår precis just nu mellan det gudomliga i matriarkala samhällen och patriarkalets krampaktiga försök att bibehålla sin position som den enda förtrollande gudomliga makten.

När jag nu beklätt mina känslor och tankar med ord känns det fortfarande skrämmande att sätta punkt och publicera. Som jag sa i inledningen till det här inlägget så är det inget som jag kan rationellt förklara. Det är tankar som kom till mig och som vuxit sig starka på grund av elden i Notre Dame. Jag är fortfarande otroligt ledsen över att en gammal kulturhistorisk byggnad just gått upp i rök. Jag har minnen från den kyrkan och jag kan också förstå fransmännens sorg. I vår (kristna) kultur ger kyrkor en grundtrygghet som jag på inga sätt vill föringa. Jag vill inte se fler kyrkor brinna upp. Jag vill att de ska finnas kvar för alltid. Jag  vill tro att den symbolik som förenar människan med det gudomliga är värdefull och behöver omvårdnad också under mäktiga kyrktak. Men med min text har jag velat visa att en kyrka är mer än bara en kyrka. Kanske elden i Notre Dame kan ge oss förblindade västerlänningar en liten inblick i vad som står på spel på platser där vår kultur håller på att utrota det gudomliga genom brutal miljöförstörande verksamhet. Kanske elden kan fungera som en symbol för ett nytt sorts gudomligt uppvaknande.

Och med de orden samlar jag mod till mig och trycker 'plublicera'.

Kyrktaket i Wells: