29.4.15

Förberedelesr inför kostomställningen

Haloj, hänger ni med nu då nästa vecka?

Här kommer lite förberedelse:



1. Recept på ghee (mjölkfritt smör, så att man slipper ta till margarin...):

Ghee eller klarnat smör
Ghee kommer från det ayurvediska (Indien) köket. Det är smör som kokats upp så att kaseinet (mjölkproteinet) separerats från själva fettet. Som namnet säger är slutresultatet en klar genomskinlig olja som när den kylnat blir lite fastare och grynigare. Ghee går att förvara i rumstemperatur.
Ingredienser:
Osaltat smör (saltat smör går också men kan sprätta vid uppvärmningen)
Instruktioner

Smält smöret i en kastrull (metall, inte mörk för då ser man inte när allt kasein kokat bort), låt koka på lägsta möjliga värme. Skumma av det vita skummet (kaseinet) när det stiger till ytan. Låt det sista kaseinet falla till bottnen och bli brunt. Gheen är färdig när fettet är helt klargult och man ser bottnen på kastrullen. Sila genom en duk eller kaffefilter i en glasburk så att allt kasein blir kvar i filtret.  Viktigt att göra det här medan gheen är het, senare stelnar den och då går det inte längre att sila bort kaseinet.

2. Recept på majonnäs: http://www.paleoskafferiet.se/enkel-majonnas/


3. Fröknäcke 

Fröknäcke
(från bloggen www.sandt.nu)
2 dl bovetemjöl eller fullkornsrismjöl
1 dl pumpafrön
1 dl solrosfrön
1 dl Sesamfrön
0,5 dl hela linfrön
1 tsk salt
0,5 dl kallpressad olivolja
2,5 dl kokande vatten

Sätt ugnen på 150g. Rör ihop bovetemjöl, pumpafrön, solrosfrön, sesamfrön och linfrön. Tillsätt olivolja och vatten. Lägg bakplåtspapper på två plåtar, fördela degen över plåtarna och platta ut så tunt det går. Sätt in i ugnen i 60 minuter.



Inga nödvändigheter men kan vara bra att ha som alternativ färdigt i skafferiet då vi drar i gång.

25.4.15

Kostomställningsutmaning

Jag behöver komma igång igen och tänker skärpa mig och äta rent och gott, utan tillsatser. Noll tillsatser. Noll gluten. Noll mjölkprodukter. Noll socker. Lever ganska ok men har fallit dit på smöret, jogurten och mörkchokladen. Plus att jag äter för mycket glutenfritt bröd och potatis (och kaffe) och för lite grönt just nu.

Tänker göra det så lätt för mig som möjligt.  Och undrar nu, finns det någon där ute som vill haka på? Vill delta i utmaningen?

Jag kan tänka mig lägga upp veckoplan, recept, och tips som hjälpmedel och motivation för mig själv. Försöker få in ett 20- 30 minuters träningspass varje dag också.

4 veckor, start 4.5.

Vem är med i denna kollektiva självutmaning?

22.4.15

Äppelkanelmuffins

5 ägg
1,5 dl osockrad äppelmos eller 3-4 hela äppel (även nedfrysta går bra)
1 dl kokosmjöl
2-3 msk kanel
1 tsk matsoda
2 tsk vaniljpulver / tredjedels vaniljstånd
2/3 dl kokosolja
(2 msk honung)

Kör alla indredienser i matberedare. Häll i muffinsformer. Grädda i 180 g 15-20 minuter.

19.4.15

Morotssoppa med nässelknäckis

Vi botar sjukdomar i vårt hus just nu. Jag gjorde följande soppa till lunch, full med nödvändigheter. Till soppan åt vi nygräddat fröknäcke med nässelpulver. Var ute och kollade mina nässelställen och såg att nytt är på kommande så nu gäller det att äta upp allt det gamla. Jippii!

Morotssoppa

5-6 morötter
200 g butternut pumpa
1 lök
Olivolja
1 gurkmejarot ( eller 3 tsk pulver)
Hönsbuljong ( jag har sånt i frysen från tidigare, kom ihåg, jag är ingen vän av buljongtärningar)
Salt
Eko-apelsinskal
1 burk kokosmjölk
1 dl solrosfrön

Koka morötter och gurkmeja (skalad) i bitar i buljong, salt och vatten. Tillsätt pumpabitar efter 10 minuter. Stek lätt lök i olivolja på låg värme. Tillsätt brynt lök, apelsinskal och kokosmjölk. Kolla att allt är mjukt, kör med stavmixer slätt. Bryn solrosfröna i stekpanna utan olja. Strö på fröna på soppan när serverad.

Nässelknäckis

2,5 dl bovetemjöl
1 dl solrosfrön
1 dl pumpafrön
1 dl sesamfrön
0,75 dl linfrön
2-3 msk nässelpulver
3 tsk salt
0,5 dl olivolja
3-4 dl hett vatten

Blanda alla torra ingredienser. Tillsätt olja. Koka upp vattnet och tillsätt. Dela i två bitar, kavla ut mellan två bakplåtspapper (två plåtar). Om smeten är lös kan du bara breda ut på bakplåtspapper med slickepott. Grädda i 200 grader, 15-20 min i ugn tills

17.4.15

Glutenfri och mjölkfri lasagne

Här kommer ett recept på lasagne som även fick godkänt av vår lasagne-expert, italienska au pairen. Jag gjorde två formar så vi skulle ha hela veckoslutet då jag har inbokat ännu en bakningskurs imorgon och på söndag planerar jag stå med huvudet uppochner i trädgården. Nåväl, man ska aldrig grädda lasagne på förhand med min man i närheten...eller resten av familjen. Åtminstone finns hälften kvar ännu. Lås på kylskåpet ikväll...

lasagne, mf, gf,

Glutenfria lasagneplattor
250 g maletkött
1 lök
500 g tomatsås
4 vitlökaklyftor
300 g butternutpumpa
1 burk kokosmjölk
Olivolja
Salt
Oregano

Beredning

Koka upp pumpabitarna (skalad). Häll bort vattnet. Tillsätt kokosmjölk och salt. Kör slätt med stavmixer. Hacka löken och bryn lätt i olivolja. Bryn köttet. Tillsätt tomatsås, pressad vitlök, salt och oregano. Rada lasagneplattorna i form. Lägg köttsås och pumpasås ovan på. Fortsätt tills formen är full. Hyvla några skivor ost på om du tål mjölk, annars en skvätt olivolja. Grädda i ugn i 40 minuter på 200 grader.

16.4.15

Chocken

Den som läst Naomi Kleins bok Chockdoktrinen har kanske fått en insikt i hur man kan avreglera alla sorters sociala stödfunktioner i ett samhälle och bygga upp ett system där enbart rå kapitalism utan humanism styr. Klein beskriver i sin bok hur Chile fungerade som ett laboratorium för den neoliberalistiska samhällsmodellen (hon är inte den enda som talar om det chilenska labbet, det är allmänt känt nuförtiden). I Chile avvecklades alla mekanismer för social trygghet i snabbt takt efter militärkuppen 1973, med Pinochet som enväldig diktator. Många liv offrades, ännu fler fick fly landet.

Bakom den chilenska ekonomiska modellen, som alltså baserade sig på att det är alltid den fria marknaden som styr hur samhället är organiserat, plus lite statsstöd i sådana sektorer som staten själv anser vara viktiga, typ insutriutveckling på bekostnad av miljö, skogsindustrin typexempel. Finns det mänskliga behov så finns det också en marknad, och då kan nya företag uppkomma, arbetsplatser och välstånd. Ungefär så. Arbetarna binds till sina skulder för de mänskliga behov som de har, och således garanterar också systemet att det alltid finns (förmånlig) arbetskraft tillgänglig för företagen som kan dra nytta av de elementära mänskliga behov som finns.

Med tiden har också det chilenska systemet visat vad som händer i verkligheten: folk skuldsätts upp till öronen då de utbildar sig - vilket de gör för att de ska ha en chans att leva under lite mindre slavliknande omständigheter än om de lät bli att utbilda sig. Men slavar blir de ju ändå för universitetslånen ska ju också betalas tillbaka. Den som kommer ihåg att Chile figurerade i media pga studentprotester för några år sedan, så handlade de protesterna om just precis detta. Ett annat problem är att de som insjuknar i en allvarlig sjukdom, och kanske mister sitt jobb, också skuldsätter sig och sin familj uppöver öronen. Det är inte bara en gång jag fått förfrågan av bekantas bekanta att hjälpa till ekonomiskt så att någon familjemedlem kan få den vård de behöver för en akut sjukdom. Sjukhusen är visserligen i toppskick, skinande vita och den senaste teknologin, labben ser till att du kan få alla tänkbara prover tagna utan skymten av långa köer... men men, detta sker alltså på beskostnad av befolkningens frihet (friheten att leva utan skuld, och den som nu säger att skulden ju ändå finns men hos staten i vårt system har alldeles rätt och jag är inte för att vi fortsätter som förr helle, men det chilenska systemet är otroligt bra på att "skapa sjukdomar" och dålig på att förebygga dem - förvisso också ett drag av sånt finns nog inom vårt nuvarande system). Ett annat stort problem är miljöförstöringen som systemet tillfört landet, eftersom det mesta är avreglerat och det enda som styr är marknadskrafterna så har också stora vattendrag har förorenats, urskog har kalhuggits, laxindustrin har föstört det lokala fisket i söder, stora industrianläggningar har förstört luftkvaliteten på olika håll etc. Industrin har förkörsrätt i alla lägen eftersom det är den som ska se till att folk har råd att betala för sina elementära behov, genom att skapa arbetsplatser. Men arbetsplatser som förstör möjligheterna att leva, eller överleva på lokal mat och naturen. I.o.m. detta har detta system en stor skuld som sin börda, en skuld till alla de människor och djur som lider av miljökonsekvenserna, och det är en skuld som inte går att betala tillbaka i monetära termer. Kaputt, gone forever.

Naomi Kleins bok berättar efter att ha beskrivit testlaboratoriet Chile hur den här modellen senare genomförts i England och i USA i vad som kallas demokratier. Detta har hänt genom att använda sig av (självprovocerade, naturliga eller av andra provocerade) katastrofer som sedan legitimerat att vissa beslut tagits i parlamenten. I England var det Tatcher och kriget i Falklandsöarna. I USA nämns 11 september och orkanen Katrina i New Orleans som tillfällen då vissa beslut bankats snabbt igenom i kongressen utan mycket motstånd.

Jag känner stor sorg att ha läst den boken och se de sammanhang som Klein beskriver. Jag känner en obeskrivlig sorg över hur förslavat Chile blivit under detta system, ett system som fortfarande existerar fast landet nu har demokrati och trots att det under de senaste fem åren skapats mycket medvetenhet om omständigheterna och de negativa konsekvenserna för befolkningen. Jag känner stor sorg då jag tänker på Grekland, och hur denna chockdoktrin även försökts tillämpas i det landet. Och jag känner en avgrundsdjup sorg då jag inser att mitt eget land är på väg in i precis samma fälla och då jag hör vår nuvarande statsminister upprepa exakt samma mantra som jag hört tusentals gånger yttras av chilenska politiker. Jag vill inte leva i en sådan värld. En av orsakerna att vi flyttade tillbaka till Finland var ju just detta. Jag älskar verkligen Chile, den värme som finns där bland befolkningen, den natur som fortfarande är orörd, maten, havet, hur man bemöter barn, hur man lever tillsammans, ja mycket älskar jag i Chile. Men jag kunde inte ändå tänka mig att mina barn skulle växa upp i ett system som förslavar.

Inombrods skriker jag: vad kan lilla jag göra?  Hur ska det gå att stoppa detta monster? När ska detta ta slut? Tror verkligen alla de som är anhängare av det som de ledande politikerna i vårt land säger, oberoende av parti, att det som de utlovar på riktigt ska skapa en bättre värld? Hur kan man vara så blind? Varför tittar man inte omkring sig, på tidigare erfarenheter? Eller litar man bara på att man själv kommer att vara på vinnarsidan? Men ingen är ju vinnare i ett sådant system, alla är ju i slutändan förlorare, för i slutändan finns det inget kvar. I slutändan finns det bara en massa stora industrianläggningar, förstörda odlingsmarker och tusen sjöar fulla med giftigt gruvavfall. Och en stor fet skuld hos banken.

Mitt hjärta blöder då jag läser dessa nyheter: Finland after the boom: 'Not as bad as Greece, yet, but it's only matter of time'

Mitt hjärta blöder då jag tänker på att det är val om bara några dagar och vi inte alls verkar vara det minsta bekymrade, eller intresserade av att på  riktigt förstå Greklands öde och varför man röstade som man gjorde i Greklands senast val.

Vi behöver mera medvetande i detta land. Och vi behöver det snabbt. Vi behöver också mera alternativ som minskar skuldsättningen. Vi behöver nya sätt att leva, nya sätt att ta hand om oss själva och vår natur så att det aldrig sker med hjälp av olika sorters skulder (varesig monetära eller i form av fotavtryck i naturen). Vi behöver allt detta nu snabbt innan chocken kommer. För utan medvetande så kommer chocken som ett brev på posten. Och utan alternativ kan vi inte göra något åt det vi redan vet. Det var därför så härligt att delta i seminariet om "transition towns" eller "omställningen" för några dagar sedan här i stan. Där lades först korten på bordet: så här ser situationen ut idag, inget förskönande av fakta utan helt klart en väldigt medvetandegörande presentation. Sedan diskuterades alternativen, fortfarande blygsamma, men bara processen kommer i gång så kan vi kanske snart uppnå en explosionsartad förökning av just sådana idéer som behövs just nu. Aldrig förlora hoppet. Alltid tro att allt kommer att ordna sig. Let's just do it!



15.4.15

Måste alla barn ha en hobby?

Är det verkligen så att för att barn ska må bra så måste de ha en hobby? Är det vår uppgift som föräldrar att hjälpa och sporra våra barn att hitta en verksamhet som de kan förkovra sig i på sin fritid, vare sig det är att bli ett ishockeyproffs eller en inbiten bokmal? Det här är frågor som väcktes hos mig efter att ha lyssnat på förra programmet av Familjeliv på Radio Vega. Jag är inte så säker på att svaret på den frågan behöver vara ja i alla lägen.

Jag kan förstå att en hobby som man brinner för är bra att ha, inte för att man har den, utan för att man hittat sin inre passion, kanske sitt livs mening. En hobby är bra för den som verkligen lyckas hitta den gren som bejakar den begåvning som man kanske annars hade upptäckt allt för sent i livet. Vidare kan en hobby hjälpa dem som känner sig malplacerade i den sociala gemenskapen i skolan att hitta en känsla av samhörighet, vilket är nödvändigt för mänskligt välmående. Men för alla de andra då? Ska de faktiskt behöva bli tvingade till att utstå känslan av att aldrig riktigt vara tillräckligt bra, inte ens på fritiden? Ska de tvingas att alltid kämpa mot något avlägset mål, som kanske inte ens är möjligt att uppnå utan en massa uppoffringar? Om ens då? Ska de tvingas att försöka anpassa sig till ännu en social grupp med vilken de känner inte känner samhörighet, på grund av sin egen "udda" karaktär? Eller ska de uppmuntras till andra aktiviteter  även om de själv inte tycker att det här så hemskt inspirerande. Nej, jag förstår faktiskt inte varför alla barn måste ha en hobby.

Kanske det inte är en hobby alla barn behöver, utan ett sammanhang där de känner sig delaktiga och som de själva tillför något till. I den värld vi lever i idag har barnen inte längre en naturlig uppgift att tillföra familjen. Vår moderna livsstil har gjort det möjligt för både oss själva och våra barn att frigöra tid från många av livets absoluta måsten (mat, kläder, värme). Det har gett oss vuxna en möjlighet att satsa på våra barn. I och med detta har det skapats en massa hobbyn som barnen antingen vill, eller inte vill delta i. Om de inte vill, är det enligt Familjelivs föräldrapanels utsago föräldrarnas eller någon annan vuxens uppgift att sporra dem till att prestera. Och jag undrar då om detta är vettigt. Räcker det inte med skolplikten? Ska vi nu också införa en hobbyplikt? Jag kan tycka att det är lite sorgligt att vår samhällsutveckling drivits så långt att vi, för för att finna mening med vårt liv, behöver fylla ut vår lediga tid med ännu mer organiserad verksamhet. Som om våra liv inte också utan dessa hobbyn skulle vara tillräckligt fyllda med en massa konstgjorda måsten och ohanterlig stress.

Min åsikt är att om barnen inte pressades in i en miljö präglad av tävling och prestation skulle de kanske istället ha tid över för en annan sorts aktivitet, nämligen eftertanke och reflektion. Med tanke på hur vår värld ser ut idag, och hur krass vår framtid ser ut att bli om vi fortsätter leva på det sätt vi gör just nu, är sådan "slapphet" inte alls av ondo. Tvärtom är jag övertygad om att ju mindre stress och krav som ställs på barnen, desto bättre chanser har de att axla det ansvar som vi genom vårt sätt att leva tvingar dem till att ta i framtiden. Reflektion och eftertanke kan leda till nya samhällsidéer, nya vägriktningar, nya revolutioner. Ja, att alla har en hobby är viktigt om det är meningen att vi ska fortsätta reproducera den värld vi har idag. Men om vi vill ha en helt ny värld, skulle det inte vara bättre att vi låg lite lågt med att tvinga in barnen i gamla strukturer?

Kunde vi skapa en bättre värld med lite mindre fokus på individualism, tävling och prestation och istället sätta mer fokus på livsglädje? Den där livsglädjen som varje nyfött barn har men som vi sedan berövar dem på när de ska uppfostras till att bli som vi, lika individualistiska, lika stressade, lika jagade av det där eviga självförverkligandet. Tänk om våra barn kunde hjälpa oss styra in vår värld på ett hållbarare stråk om vi gav dem den möjligheten! Men för att göra det behöver vi vuxna också ändra fokus. Vi måste lära oss bejaka barnet i oss själva. Våga släppa tanken om att alla barn måste ha en hobby. Istället för att packa fotbollsväskan en lördagsmorgon kunde vi packa picknickfilten och gå ut på en sommaräng, lukta på blommorna, lyssna på fåglarna. Lägga oss ner i gräset och känna hur härligt det är att vara en del av den här världen, utan krav och utan stress, utan visselpipor och utan välbetalda NHL-jobb. Världen är fin som den är, och det är vi enskilda individer också, med eller utan hobbyer.


Kanske vi kunde vara mer som tjuren Ferdinand och sätta oss under en korkek och lukta på blommorna... Med tanke på hur det skulle ha gått för Ferdinand om han gjort precis som 'alla dom andra tjurarna' som hans mor föreslog i flera omgångar, så tycker jag faktiskt att det här med att lukta på blommorna inte alls är någon dum idé.

12.4.15

Mina valfrågor som behöver få ett svar

1. Var står kandidaterna/partierna i GMO-frågan. Importerad gmo-soja, odlad gmo-gröda?

2. Var står kandidaterna/partierna i frågan om kemikalierna i jordbruket, då framförallt användningen av glyfosater (Roundup)?

3. Var står kandidaterna/partierna i frågan om skolmaten, margarin åt barn, de snedvridna statliga kostrekommendationerna? Vilka åtgärder tänker de ta för att förbättra skolmaten?

4. Varifrån har kandidaterna fått pengar och rätten till att klistra landsvägen full av deras smilande nunor? Jag bryr mig inte om hur de ser ut, jag vill höra deras ståndpunkt i sakfrågor och anser att valkampanjande i vägrenen är miljöförorening.

5 Var står kandidaterna/partierna i frågan om att uppmuntra småskaligt ekologiskt jordbruk?

6. Var står kandidaterna/partierna i kärnkraftsfrågan (då främst Fennovoima)?

7. Var står kandidaterna/partierna i förhållande till degrowth-tankar och omställningstankar?

8. Var står kandidaterna i frågan om handelsavtalet ttip med USA?

9. Var står kandidaterna i frågan om utvigdad gruvdrift i vårt land?

10.  Var står kandidaterna/partierna i förhållande till ett helt nytt samhällssystem som istället för att bejaka tävling och konkurrens  fokuserar på att återställa och sköta om den värld vi lever i.

De frågorna vill jag ha svar på. Är inte intresserad av tomma ord som solidaritet och tolerans. Jag vill höra klarspråk och klart ledarskap. Bryr mig inte om höger/vänster-markerande diskurser. Vår värld är alldeles för viktig för mänsklighetens överlevnad för att några smilande nunor vid vägrenen ska ges rätten att fortsätta berkymmerslöst våldföra sig på naturen, människan inkluderad, i fyra år till. Upp till bevis nu och kanske jag då också orkar ta mig upp från sofflocket om några dagar ...

Och en grej till... hur i herrans namn kan det vara ok att förhandsröstningen sker i en matbutik? Vilken känsla av cirkusdemokrati alltså...

Veckoslutet i bilder

Extremt trött efter ett par dagar an extreme foodie living, men här ett plock av bilder. Underbart att ha fått umgås med gelikar och fått se en glimt av den värld jag drömmer om, den där världen som bejakar det goda livet. Det är ingen drömvärld, den finns, vi måste våga bejaka den! Nu väntar bastun. Älskar livet.

11.4.15

Foodie living extreme

Så har jag först utbildat Malax i sockerfritt, glutenfritt och mjölkfritt leverne och nu fortsätter jag frossa i matrelaterade frågor på Slow Food Finland-träffen. Nu i Veikars på Lallegård och diskuterar gamla mattraditioner och skolmat. Snart vidare på gårdsbesök och middag vid slagfältet. Ah bliss.

8.4.15

Tvingar jag mina barn att äta bönor?

Efter gårdagens inlägg om min matstrategi ställdes den typiska följdfrågan på Facebook i en av matgrupperna som jag är med i. Dvs, tvingar vi våra barn att äta upp maten? Svaret är ja och nej, och det beror på.

Förr i tiden, då för länge sen, så länge sen att jag nästan inte mera kommer ihåg hur det var, var det här med matbordssituationer väldigt jobbigt hemma hos oss. Vi hade en väldigt kräsen tös som absolut inte ville äta annat än spagetti och ketchup, och helst bara ketchup om hon själv fick välja. Och drickjogurt, med myyyyycket tillsatt socker i. Sådan jogurt som man köper i plastflaska på Lidl, den med jordgubbsmak, eller apelsin, eller vanilj. Var inte så stor skillnad bara den var smaksatt. Då gick den ner. I ett huj. Vet ni hur många sockerbitar vi slängde i vår två-åriga tös på det sättet för att komma iväg till dagis varje morgon? Nej, inte jag heller och jag vill inte veta det heller. Men garanterat var det fler än vad hon äter hemma nu på en hel dag. Garanterat. Till frukost. Och sen den där ketchuppen som låg ovan på spagettin (och pyttelite maletköttsås avredd med vetemjöl) i ett enda tjockt rött hav. Där gömde sig en hel del sockerbitar till. Och gluten så det förslog. Stackars stackars tarmar. På den tiden mådde vi inte bra, ingen av oss i vår lilla familj. Varje måltid var en plåga. För jag ville ju inte ge henne ketchup, och jag ville inte ge henne sockerstinna jogurtflaskor - men det kändes som om det var det enda alternativet. Annars skulle hon ju inte äta något alls och det alternative fick mig att känna ännu mer panik eftersom rådgivningens viktkontroller låg tätt inprickade i min kalender. Så drickjogurt och spagetti med ketchup var vardagsmat hos oss. Bönor var inte det. Inte ens i min vildaste fantasi. Inte ens när vi besökte farmor i Chile som är världens bästa bönmakare - nej små raketspagettin och figurformade makaroner tillsammans med avokado och ägg utgjorde stommen av vårt första barns matupplevelser i sitt andra hemland. Svärmor har senare kommenterat att hon var förfärad över vilken sorts mat vi gav dottern på den tiden...

Men vi har kommit långt sedan dess. I ett annat blogginlägg ska jag skriva om hur det kom sig att vi gjorde radikala förändringar i den mat vi åt här hemma men det var inte den frågan jag skulle svara på nu, utan tvingar vi våra barn att äta bönor? Vi har kommit långt i vår matresa, hela familjen, sedan drickjogurtens och de ketchupdränkta middagarnas tid. Men vi är inte helt där ännu. Våra äldsta barn är selektiva i vad de äter, precis som de flesta barn är. Yngsta verkar ha en lovande karriär som gourmand, igår vred hon i sig nässelplättar och pumpastuvning så det stod härliga till. Men de två äldre är mer selektiva. Tvingar vi då dem äta sådant som de inte gillar? Vi uppmuntrar dem att smaka på allt och när jag har lagat en böngryta eller kikärtsgryta som de kanske inte är helt övertygade om att de vill äta så kör vi med regeln 5 eller 10 skedar innan barnprogrammet börjar. Mutor? Vissa kan säkert tycka att det är att muta barnen och ge dem belöning men hos oss ses det här mera som smakträning och ett sätt att visa uppskattning åt den som satt tid på att laga maten. Då under drickjogurtens tid skulle jag aldrig att fått för mig att laga böngryta åt mitt barn, för jag visste ju att det inte skulle lyckas. Helt lönlöst. Hon skulle ha slängt sig raklång på golvet, eller knipit fast munnen så att ingen sked kunde passera. I sådana fall skulle jag ha varit tvungen att respektera hennes ovilja tt äta, något annat kunde ha tolkats som barnmisshandel. Men i.o.m att vi blivit av med de värsta bovarna som berövat våra barn på äkta hungerskänsla och äkta smaker så har även deras smakpreferenser ändrats. Då vi uteslöt det gömda sockret och vetet (och mjölkprodukter i maträtter) så började maten gå åt bättre här hos oss. Det betyder att vi inte längre hade infekterade matsituationer precis vareviga dag. Det att barnen sätter sig emot vad som lagas till middag ibland tycker jag att är ett sundhetstecken. De behöver faktiskt inte tycka om all mat. Min uppgift är att se till att de får smaka på en så bred palett av smaker som möjligt för att de ska känna till dem när de blir äldre. Men min uppgift är också att se till att de får i sig tillräckligt med näring så att de växer bra. Så det blir en fin balansgång att följa. Jag har också lärt mig att det är onödigt att använda vissa kryddor i vår mat (vitpeppar, svartpeppar, chili, curry)  medan andra är mer än välkomna (gurkmeja, kummin, paprika, oregano, vitlök) Igår blev det så att de äldre barnen slukade nässelplättarna och det kokta riset men lät bli att äta upp pumpa-äppel-grönkålsstuvningen. Helt ok - det blev mätta och belåtna på det som erbjöds. Och inget skrik och tjat vid bordet.  Nässelplättarna var förövrigt gjorda på kokosmjölk, bovetemjöl, och psyllium utöver ägg och nässlor, om det är någon som undrar.

Så fungerar det hos oss. Vårt matbord är inte ännu helt friktionsfritt, men det är nog för att jag väljer att göra många olika sorters maträtter istället för att låta barnens smaksinne styra. En vacker dag hoppas jag att de alla äter upp vad som erbjuds och kanske även tycker att det är gott. En vacker dag hoppas jag själv kunna vara en så pass bra kock att jag bemästrar alla olika sorters matlagning, men även jag håller på att lär mig ännu. Sånt tar tid och det får det också göra. Helt ok. Trots det vill jag ännu utrycka min tacksamhet över att vi kommit ur ketchups- och drickjogurtsrumban och nu kan koncentrera oss på att äta äkta mat...


Ha det gott!




7.4.15

Men blir det inte dyrt att äta äkta mat?

En fråga jag ofta får är om det inte blir dyrt att äta så som vi gör. För om man tar bort vetet, de flesta mjölkprodukterna, sockret, och på samma gång försöker köpa så mycket som möjligt ekologiskt (allt kött i princip) , ja då måste det ju bli dyrt. Svar: det beror på. Ja, man kan göra det dyrt för sig men det är inte omöjligt att laga äkta mat på en stram budget. Och jag anser faktiskt att små resurser inte är en ursäkt. Tvärtom, jag skulle påstå att i längden blir det billigare att laga äkta mat och skippa allt vad processat heter. När man kommit över första chocken över hur mycket scheiss det finns på butikshyllorna, och scheiss som man tidigare varit beredd att ge sina egna barn i tron om att industrin vill oss väl och att det finns kontollmekanismer som ser till att allt de serverar oss på burk är av högstandard (så är det alltså inte), så inser man snabbt att allt som serveras i burk eller paketformat är designat så att den s.k. brandownern ska få maximal vinst på produkten. Vad betyder det i klarspråk? Jo att det finns mycket luft i priserna, vilket ju är goda nyheter för den som vill satsa på äkta vara. Om det finns luft i priserna på burk så finns det mycket att spara på äkta mat. Men hur? Jag ska nu avslöja några av mina bästa knep.

1. Köp en frys

Det första man behöver göra för att spara mycket är att investera i en ordentlig frys, och det ska vara en sån frys som öppnas uppifrån. Jovisst en frys kostar en del, och den tar upp ganska mycket utrymme vilket du kan anse göra den här sortens investering till en omöjlighet ifall du bor smått (det gör man ju om man bor inne i storstäder och har knappt med pengar, logiskt). Men min poäng är att frysen är bland de bästa matinvesteringar du kan göra. Den hjälper dig i längden att spara en massa tid och pengar. Och även om man bor i en lägenhet är det inte omöjligt att ha en liten fryst i ett hörn av hemmet- Sätt en duk på och någon vacker blomma så syns den ju knappt. Jag har faktiskt lånat ut vår frys som jag köpte för fyra år sedan till vårt garage i höghuslägenheten i Helsingfors - till en annan matentusiast som bor tillfälligt i en liten tvåa tillsammans med sina tre barn här i grannskapen. En av de första grejerna hon ondgjorde sig över då hon flyttade in var just hur hon skulle klara sig i ett halvt år utan frys. Så hon fick ta min, den använder jag bara under skördetid och vid avfrostning av den stora som vi ärvde med huset. Så frysen är steg ett -skaffa dig en sådan. Den goda nyheten är att det brukar gå att köpa sånt second hand på olika nätloppisar. Det finns nämligen en massa arvingar idag som inte fattar att bland det värdefullaste som finns i dödsbona som de tömmer är frysarna som deras far/morföräldrar använt till att laga riktig mat.

2. Lär känna dina leverantörer

Det går att spara mycket pengar på mat om du vet vilka sorters restprodukter som blir över när köttbonden slaktar, fiskaren rensar sin fisk, eller morotsodlaren sorterar sina morötter. Jag är alltid på jakt efter ben - såväl ben från nötkreatur som från fisk. Av dessa lagar jag soppor. Och har jag tur har slaktaren eller fiskrensare varit slarvig och då behöver jag inte alls någon extra kött-/fiskbit för att få upp proteinhalten i maten. Det går att plocka bort från benresterna och använda i soppan. Ibland kommer benbitarna från den ekologiska bonden med så mycket fett på att jag även kan ta tillvara fettet för att smörja in mina gjutjärnspannor i efter rengöring. Jag använder även highlanderfett i matlagning just nu; en extra sked fett i köttgrytan förstärker smaken mot det godare hållet och ser till att vårt fettintag hålls på bra nivåer. Gällande morötter: jag köper för tillfället 10 kg morötter i andra klass av vår morotsbonde. Dessa utgör halva priset av de fina som han säljer i 2 kgs påsar. Ekologiska potatisar får jag i vår REKO-ring för 1 euro /kg, men innan dess köpte jag i höstas 20-30 kg potatis av en väninnas pappa som odlat lite för mycket för eget bruk. Potatisen höll bra under vintermånaderna i vår egen källare (det här kan ju vara ett problem för de som bor i små lägenheter, men kanske det är ett gammalt hus som ännu har kallkällare?). Ju mer man pratar med sina matleverantörer destu mer möjligheter till inbesparingar: mig highlanderköttleverantör har också en del höns, vilket jag inte skulle ha kännt till om vi inte börjat snacka dittan och dattan. Så från dem får jag ägg fria från GMO-foder på samma gång som jag får kött. Mjölkbonden har också några höns, så även därifrån kan jag få ägg vid behov. Mjölken är ju också en stor inbesparning, om man organiserar sig i en mjölkring med grannarna och hämtar enbart 1-2 gånger i månaden. Ekologisk mjölk i butiken kostar 2,50 euro minst. Nu får vi den för 1 e + moms. Jogurt är ännu dyrare, grädde likaså. Jag tar tillvara allt från den mjölk jag får: separerar grädden och gör jogurt på resten (och det är äkta vara - pastoriseringen har inte förstör några enzymer i den mjölk vi använder).



3. Utveckla dina specialrecept på billiga råvaror

Jag har lärt mig att göra strömmingsrecept som behagar barnen. Detta är delvis för att strömming är så himla billigt men den innehåller också ben och således kalcium. Innan jag prövade göra ett par panerade strömmingar trodde jag aldrig att det skulle fungera. Men det är faktiskt en av barnens favorit måltider. Jag har lärt mig göra mat på lever och hjärta - delar som är betydligt billigare än helkött/maletkött men som är mycket mer näringstäta. Jag har nu också lärt mig laga olika recept på hela hönor (hönssoppa, "pulled hen" etc) som går att använda för att köpa hela nedfrysta ekohönor ibland (sjukt dyra så det är inte del av vår dagliga mat, men det finns ju också eko-värphönor i frysdiskarna och även de är bra mat). Köttet som blir över från buljongkok blir ibland så mycket att det räcker till både en soppa och något annat - så där har jag också fått utveckla nya recept på vad man kan göra med "pulled beef". Och så mycket annat som jag inte kommer på just nu. Testa dig fram och våga experimentera i köket, det är en av de viktigaste knepen jag har fått lära mig. Ibland blir jag jätte ledsen då barnen ratar det jag lagat men för det mesta går det bra. Trickset är hålla god min och orka fortsätta. Det finns inga rätt eller fel i köket och tänk på att dina barn kommer att uppskatta att de blivit "påtvingade" olika smaker redan hemma när de blir äldre. Smakträning är aldrig fel då det gäller äkta mat, även om det kan kännas hopplöst jobbigt då maten inte riktigt vill smaka för de små.


4. Öka andelen vegetariskt i kosten

Ekologiskt kött är dyrt så det gäller att hushålla väl med den varan. Oekologiskt kött äter vi inte annat än i undantagsfall, helt enkelt för att jag inte vill understöda den sortens matproduktion och för att jag tror att det inte är lika nyttigt för våra kroppar att äta sådant som producerats på billigast möjliga sätt (se ovan gällande burkmaten, samma tänk gäller inom konventionell köttproduktion). Vi äter därför mycket grönsakssoppor och bön/linsgrytor som vardagsmat. Jag räknar att det blir 2-3 gånger i veckan vegetariskt (plus möjligtvis ett ägg för att uppnå mättnad). Barnen då, gillar de bönor? Svar nej. Men hur gör ni då? Vi äter ändå. Min man är från en annan kultur där det inte accepteras att barnen bestämmer vad som lagas till middag. Han brukar få dem att äta åtminstone halva portionen genom att bestämt vidhålla att de måste respektera sin mor som lagat maten, det hör till vett och etikett i hans kultur (evigt tacksam för det!). Själv kan jag erkänna att det här är en svår del av matuppfostran och att det finns en skör linje mellan vad som är ok och inte ok (vi tvingar aldrig i dem något, men ser ändå till att de äter fast de inte egentligen vill ha...), och att det beror väldigt mycket på barnets egen personlighet hur väl man lyckas. Om det inte funkar med bönor så kan man försöka utveckla nya recept. T.ex. har jag märkt att om jag kör bönorna i matberedare till en smet och sedan blandar med tomatpuré och lite maletkött (chili con carne) så märker inte barnen att de äter bönor, man kan säkert utveckla liknande koncept men utan kött, så långt har jag inte hunnit än.


5. Besök en asiatisk mataffär en gång i halvåret

Asiaterna har mycket bra äkta mat till ett överkomligt pris. Jag köper kokosmjölk i en liters tetra och paket på 6 st 2 dls tetran. Jag köper också ris i 5 kgs påsar hos dem, och andra mjölsorter som de har är t.ex. yam som jag använder i våfflor. Kryddor som paprika och kummin får jag i stora förpackningar hos dem och trots att de kanske inte är ekologiska så brukar jag ändå använda dem. Övergången till ekologiskt går i etapper här hos oss, och jag använder mig av good-enough-tänket för att inte känna mig alldeles för förtvivlad. Hos asiaterna köper jag också bönorna och linserna i stora 3-5 kgs förpackningar, dessa blötläggs i stora kastruller, kokas upp och fryses ner i mindre påsar för snabbmat under året.


6. Frys ner olika rester i fryskuber och återslutbara påsar (ziplock/minigrip)

Jag tar till vara havtornssaft ur en öppnad flaska genom att frysa ner i iskuber och sedan flytta över i de frysta kuberna i plastpåsar. På sommaren förväller jag färsk spenat och fryser ner i silikonmuffinsformar för att sedan åka över i plastpåsar för uppbevaring i frys under vintern. Om det blir över buljong då jag kokar upp ben, fisk, nöt, höna, så fryser jag ner den i glasburkar för att senare användas i olika grytor eller soppor (köper aldrig buljongkuber, inte ens eko - de hör till kategorin "innehåller-för-mycket-scheiss"). Ekobananer köper jag då de är bruna och på erbjudande och skivar upp på en plåt i skivor, fryser ner och flyttar över i plastpåse då de är frysta - de är perfekta för smoothie- och muffinsrecept (låt dem bara inte tina upp innan användning för då förstörs de).

7. Ta vara på vad naturen har att erbjuda

Hos oss vankas det snart kirskåls- och nässeltider. Under våren äter vi mycket kirskålsomelett (vi - som i vuxna, barnen har inte riktigt fattat tycke för det ännu) till frukost och nässelsoppa/nässelplätter till middag. På sommaren blir det en hel del spenat, och annat färskt ur eget grönsaksland (jag är av åsikten att kolonilott i storstäder är en värdig bra investering av tid och energi - det gör det också möjligt för barnen att lära sig mer om varifrån maten egentligen kommer och det brukar hjälpa dem att bli mer intresserade av att äta grönsaker - spänningsmomentet i att plocka sin egen sallad är en stor grej för de små). På hösten ser jag till att få in lite svamp i vår dagliga mat. Jag har också torkat svamp, äppel, och nypon förra hösten. dessa går att använda i olika maträtter året om. En annan grej jag gjorde i höstas var att frysa ner så mycket sockerfritt äppelmos som möjligt i frysen, och nu har vi använt det till att laga våfflor (kolla receptet här) och sylt tillsammans med nedfrusna jordbgubbar. Jag ser också till att frysa ner så mycket bär som möjligt under säsong - och har gjort det till en del av sommarnöjet att plocka t.ex. blåbär för vinterbruk ute på sommarstugan. Skogarna är ju fulla av bär - det gäller bara att hitta tiden och utnyttja vår allemansrätt så mycket som möjligt. Tiden är ju en bristvara på sommaren, så då kan det vara svårt att hinna med allt man behöver på vintern. Men oberoende blir det billigare att köpa bären när det är säsong och frysa ner i egna påsar än att köpa butikens småpåsar som dessutom kan komma med obehagliga överrasknignar som t.ex. noro-virus. En annan grej som är bra att tänka på är hur man fryser ner bär. Jag lägger t.ex. ut jordgubbar på en plåt, fryser ner och flyttar sedan över i en plastpåse - så går det att ta lite åt gången ur påsen då man behöver - minskar matsvinnet som kan komma av att frysa ner jordgubbar i frysburkar. Blåbär hålls ju fina i burk och det går att ta ut lite åt gången ur burken under vintern för att använda i gröt eller muffinsbak. Hallon har jag fryst ner i askarna som man får då man köper trädgårdshallon och sedan flyttat över i plastpåsar då de är frysta. Skulle jag plocka mina egna hallon tror jag att jag skulle försöka plocka dem rakt i sådana små askar för att kunna frysa ner på samma sätt.

Det är ungefär så min matstrategi ser ut i stora drag just nu. Den förändras hela tiden i och med att jag själv lär mig mera ju längre jag kommer på min egen matresa. ISedan finns det utsvävningar och genvägar som jag använder mig av för att inte tappa intresset eller modet i mitt projekt att hålla familjen vid liv på riktig mat. bland orkar jag ingenting och då stänger jag av medvetenheten och tillåter oss att äta en grillad broiler eller något liknande- Det är inte ok att låta hälsan ta stryk av för mycket stress heller. Egen magkänsla och motivation är vad som styr mina satsningar i köket.

När jag sedan bakar för fest eller bjudningar så får det kosta lite mera. För då har jag sparat så mycket på den riktiga maten att jag kan satsa på lite dyrare råvaror för bakning. Men ja - då det gäller mina bakrecept så är de väldigt mycket dyrare än om man bakar en kaka på socker och vete. För mig är det ändå otänkbart att gå tillbaka till den sortens bakverk eftersom följderna gällande humör och mående är så pass negativa att det höga priset på mina bakverk kompeseras med en välbalanserad familj. Inte bakar vi heller så ofta, vilket gör att prisskillnaden mellan de småkakor, kex, och glass som vi köpte hem förut och den mängd specialmjöl och nötter som jag behöver nuförtiden är  inte så stor i slutändan.

Hur är det med er? Har ni några tips som ni kan ge mig för att ytterligare förbättra min matstrategi?
Berätta gärna hur ni gör!

5.4.15

Påskgott -gf, mf, sf natürlich!

Avokado-lime kaka:

Botten
75 g dadlar
1,5 dl blötlagda och avrunna cashews
1,5 dl blötlagda och avrunna mandlar.

Kör i beredare. Tryck ut i form med löstagbara kanter och bakplåtspapper under.

Fyllning
3-4 avokadon
3 dl blötlagda och avrunna cashews
Juice ur 3 limes
1 msk kokosolja
2-3 msk agave/honung/lönnsirap/kokossocker

Kör slätt och fyll på i kakformen. Låt stå i frys 1-1,5 h (eller i kallt över natten).

Limekokosbollar:
Blanda ihop resterna från de två delarna ovan. Fyll på med lite dadlar, cashew, lime juice och kokosflingor. Kör till smet. Riv citronskal och blanda med kokosflingor. Rulla bollarna i citron/kokosblandning. Låt stå i kallt i ca 1 h.

Bönbollar
3 dl kalla kokta svarta bönor
0,5-0,75 dl kakao
150 g dadlar
2-3 msk kokosolja

Kör slätt. Rulla i havtornspulver/ kokospulver (eller lucuma). Man kan rulla i bipollen men det blir stark bipollensmak...bara för extrema smaklökar!