5.1.14

Om utbrändhet, trötthet och återhämtning

Jag är väldigt nöjd över att det inte blev någon snö till jul. Fantastiskt nöjd faktiskt. För första gången på evigheter har jag inte orkat göra någonting och har inte haft ett dyft dåligt samvete för det. Skulle det ha funnits snö på marken skulle jag ha tillbringat dagarna i pulkbacken, skidspåret och på skridskobanan med barnen, varje morgon med känslan av att vara på väg någonstans, ladda termosflaskorna, skala apelsinerna etc. Men icke, ett enda avslappnande lååångt mörker, ackompanjerat med en envis jetlag som gjort att hela familjen sovit långt in på förmiddagen, mig inklusive! Att det dessutom var ett år med maximalt antal lediga dagar mellan jul och trettondag spelade mig också rakt i händerna. De få vardagar som fanns mellan helg och helg fyllde barnen och jag ut med olika väldigt icke-påfrestande aktiviteter. Ok, den där ena biblioteksdagen var ganska tung, speciellt då den yngre vägrade gå (i väntan på ståbräda!!) och jag fick bära honom genom stan med en sparkande soon-to-be lilling innanför vinterrocken. Men annars har husets alla soffor och den egna sängen känns riktigt hemtrevliga och mysiga den här julen - noll stress att ta sig en tupplur varje dag.

Under jullovet har jag kommit över två mycket tankeväckande texter, om utbrändhet och trötthet. I texten om utrbrändhet kunde jag känna igen flera symptom som följt med mig en längre tid. Jag skrev redan tidigare ett inlägg om hur jag optade ur en ohållbar jobbsituation efter att (eller egentligen just före) vårt andra barn föddes. Men min stress slutade tyvärr inte där. Och i ärlighetens namn måste jag medge att den inte började där heller. När jag tittar tillbaka på livet som jag levt hittills så har det varit fyllt med prestationskickar och måluppsättningar/förverkliganden. Det gick riktigt bra så länge jag själv var min egen mästares slav. Herreminjee så mycket jag kunde åstadkomma, så mycket jag hunnit uppleva - bara bestämt mig för något och sedan sett till att göra det. I somras kommenterade en kompis vilken talang jag har att bestämma mig för något och förverkliga det. Men med tiden har jag lärt mig att den talangen kan vara mycket farlig och det gäller att prioritera rätt i möjligheternas djungel. Det var egentligen när pressen började komma utifrån, varesig det var från chefer med årliga prestationskrav eller mina egna barns grundläggande behov, som hela jag började vackla. Jag gjorde ju allt, med råga, utan att blinka och utan att slappna av mellan varven. Efter ungefär tre år som mamma, och åtta månader som tvåbarnsmamma låg jag på ruinens brant. Jag kan t.o.m. sätta datum på dagen, ett telefonsamtal som på några minuter ändrade hela min världssyn. Det är en annan lång historia. Men som vanligt kom jag igen även efter den svackan, det tog en höst att sova av mig allt det obehagliga, ta tag i livet och göra vissa val inför framtiden - som jag trodde skulle ge mig mer frihet att sätta mina egna gränser och "trappa ner" under småbarnsåren. Ha. Ha. Ha. (Sarkasm). Jag trappa ner? Who was I kidding? Den här gången slog väggen snabbt emot, men jag bet ihop och körde på full fart framåt. Nattsömnen blev mitt offer. Det kanske mest obehagliga i den här historien är att det som oftast känts mest jobbigt var att klara av "fritiden", dvs hem och hus, den där kända kvalitetstiden med familjen. Så när jag äntligen i somras såg plusset på gravidtestet förstod jag själv att saker och ting måste förändras. Att i det skedet höra folk kalla mig för "supermom" som nog skulle klara av både det ena och det andra kändes helt knasigt. Jovisst vill jag, och jovisst har jag försökt mitt bästa - men det är nog bäst att glömma alla superlativ nu och försöka hitta en ny väg att vandra, för den nuvarande leder inte till det där godare livet som den här bloggen ju skulle handla om; inte fast hur mycket jag försöker filosofera kring den saken. Det är bara att håna mig själv... Sedan dess har jag försökt bryta mig fri från den inre rösten som inte alls gynnar min egen hälsa eller lycka och istället hitta den där andra rösten, den som står för kärlek och harmoni - till mig själv och hela min omgivning. Lätt är det inte, men bollen är i rullning så att säga.

Det som slår mig är att det här med ständig stress, utmattning, trötthet är så utbredd överallt. När jag talar med kompisar med småbarn känns det som om de flesta balanserar mellan att forstätta kämpa få ihop ett ohållbart pussel och total utbrändhet. Det värsta är att de flesta verkar känna att det är hemmafronten som är den jobbigaste biten. I programmet från TV4 i höstas om utmattning (se det i den här länken, en bra blogg om stresshantering annars) tar fram hur viktigt det är med återhämtning för att undvika utbrändhet. Och det är väl det som är pudelns kärna: hur återhämtar man sig från en stressig vardag om livet där hemma är minst lika stressigt, eller kanske lite värre. I min vänskapskrets finns det kompisar som bor annanstans pga renoveringar i hemmet (been there done that och fy jädran att det var en pärs!), det finns kompisar med barn med specialbehov som inte blir tillgodosedda eller lösta i skolan, det finns kompisar med krävande barn och inget möjlighet till avlastning (jo tack, så även hos oss ibland, vilka barn är inte krävande?), det finns kompisar med barn med strikta specialdieter (been there, doing that), det finns kompisar som redan bränt ut sig och nu lever med sviterna i form av sköldkörtelsproblem. Men ingen av dessa har svaret på hur man kan återhämta sig från hemmets stress - hur kan man vila från stressen som uppstår i hemmet? Hur gör man det? Hur vilar man med småbarn? Hur gör man när största stressen finns på det ställe där man borde känna sig mest avkopplad? Och varför i all fridens namn har det blivit så bakvänt?!? Hur kan vi känna oss mindre stressade på jobbet än där hemma?!? Det är ju helt befängt! Det är som om vi skulle vilja kompensera stressen vi känner ute i arbetslivet med att stressa ännu mer på fritiden: barnens fritidsintressen, det sociala livet, det egna träningspasset, det rena huset, den hemlagade maten... Okej på den där sista punkten kompromissar jag inte - för i min värld är ekologisk hemlagad och allergifri mat grunden till ett välbalanserat liv (har sett hur genvägar gör livet surt med skrikiga barn...). Skip the crap helt enkelt, men gör det på rätt sätt, utan stress.

Det är alltså det jag har sysslat med det här jullovet - återhämtning på hemmafronten. Maten har varit riktig basmat: hönssoppa en dag, köttsoppa en annan, fisksoppa en tredje. Ris med rökt fisk, potatis med stekt ägg. Bjudningsmaten har varit sådant som jag bemästrar utan stress (okej igår testade jag er urlätt chokokaka som är världens bästa bjudkaka, och lätt att laga också, recept på kommande) och en hel del nötter och torkad frukt. Förutom att jag bunkrat upp med en massa fina samtal med god vänner som jag inte hunnit eller orkat träffa under det senaste året så har jag alltså också tagit mig tid att sova - morgon, middag, kväll. Jag har tagit mig tiden att slappna av och låta, som mina hypnobirthing cd:n säger, "the minds eye" visualisera mig i en skön fåtölj omringad av regnbågens alla färger. Det konstiga är att ju mer jag vilar destu mer känner jag behovet av mer vila, eller behovet av att vilja ha mer avslappning mer koppling till kärlek och harmoni - och mindre önskan om en massa program som bara stressar. Oj så skönt det har varit med jullov i detta mörker!

Och med detta önskar jag er alla en fridfull start på det nya året och en riktigt god natts sömn!

4 kommentarer:

  1. Ojojoj låter bra att du tagit det lugnt under jullovet. Huua, sån stress du levt med.

    SvaraRadera
  2. Ja stressen kan komma från så många olika håll, det är ju absolut inte bara ett jobb som kan göra en utbränd. Ofta är det en kombination av flera faktorer. Trots att det inte syns utifrån så kan den inre stressen vara enorm. Hoppas du kan hitta mer balans i ditt liv och finner stunder av återhämtning som gör att du orkar. Det du skriver om att leva med stress i hemmet är sannerligen en utmaning som många säkert inte ens tänker på. Jag tror att det är väldigt vanligt faktiskt att livet över lag börjar kännas för överväldigande för allt fler. Vi klarar inte av dagens livsrytm, eller om man ens kan kalla det rytm, börjar mer likna ett kaos.

    Lycka till med allt!

    (Jag har också skrivit om min egen utmattning på min blogg :) )

    SvaraRadera
  3. Hej, googlade utmattning + blogg och hamnade på det här inlägget, tack! Jag har inga barn, men är så evinnerligt trött och jag känner mig liksom snopen på att ingen berättat för mig att det värsta med att bli utmattad/uttröttad inte är att jag inte kan jobba, att jag inte kan umgås med vänner, inte GÖRA allt det där som jag tyckte om att göra förut... nej, det värsta är fasen att försöka vara dräglig hemma och få familjelivet att gå ihop. Och som sagt; jag har sambo och hund, men inga barn. Ändå, en sån pärs, och så tungt. Nu ska jag bläddra vidare här på bloggen :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser det här först nu! Hoppas du hittat din väg mot ljuset. Så här två år efter att detta skrevs kan jag väl säga att jag kommit fram till att en delorsak till att det känns så jobbit hemma är att i alla fall jag behöver ge mig själv tid att komma underfund med mig själv. och bearbeta saker som finns i det undermedvetna men som behöver få komma bort. Det har jag delvis gjort nu. Mycket av det undermedvetna har förblivit undermedvetet men jag har slutit fred med de där borglömda händelserna som fått mig att känna mig ängslig förr. Jag är bra som jag är, jag är här och nu, jag är jag och det är bra, något annan kan jag inte vara. Tänka sig, när jag tänker på livet på det sättet så löser sig en massa knutar. Kaoset hemma är fortfarande tufft ibland men eftersom jag respekterar mig själv så gör även de andra det och inget känns lika tungt mer. Jag tror att en orsak till att det känns så tungt där hemma är att man kan inte rymma från sig själv i hemmamiljö, det är där som de kärleksfulla relationerna finns, och har man inte kontakt med sig själv genom kärlek så blir det ju en konflikt i allt man gör med de som älskar en och det är tufft. Hoppas som sagt att du hittat glädjen i att umgås med din hund och din sambo!

      Radera