30.1.14

Crowdfunding - vägen till bättre dagis- och skolmat?


Igår förutom den utomordentligt utsökta Slow Food middagen hemma hos oss (och gästföreläsning som jag höll där jag fick möjlighet att diskutera etik och olika värderingar med väldigt alerta studeranden) så deltog jag också i en diskussion om hur råda bot på "storköksproblematiken" på sonens dagis. Det är ett mångfasetterat problem kunde kvällens expert Björn Helsing konstatera. Han var med i projektet Operation Skolmat för några år sedan och har mycket insider information om vad som är galet med det nuvarande systemet. Vi var väl en 30 personer som trängdes i den lilla leksalen på små stolar (för små för sådana med stora magar som jag!) och mot slutet av kvällen blev diskussionen alltmer konstruktiv och lovande. Man blir bara så glad då man hör hur andra föräldrar också känner frustration och skulle vilja göra något. Och fast situationen nu verkar helt omöjlig så kanske vi kan göra något om vi sammanför alla våra kloka idéer.

Det blev en hel del snack om vem som är så att säga "in charge" över de bedrövliga besluten som fattas gällande våra barns mat och vad vi kan göra för att komma vidare. En grej vi funderade mycket på var att anlita en konsult som skulle hjälpa till att utforma en matstrategi för den offentliga bespisningen, en strategi som skulle vara ekonomiskt hållbar men också respektera både (föräldrarnas) krav på näringsinnehåll och kvalitet och den närproducerande aspekten av barnens mat. Hallå, vem vill ha besprutade jordgubbar från Polen om det finns trevligare alternativ att tillgå i Malax?

På vägen hem funderade jag på olika lösningar för att kunna anlita en sådan konsult. Via vår Slow Food förening skulle det vara möjligt att söka stipendier, men de kan vara svåråtkomliga och inte tillräckligt stora. Och så när jag kommer hem och kollar mailen ser jag ett meddelande från en annan Slow Foodare i Helsingfors, om en föreläsning om Crowdfunding som ska hållas i Vasa den 7.3. Nämen, jaaaa, absolut - det kan vara lösningen! Så nu är jag anmäld till det evenemanget - om bara magen håller ihop tills dess! ;-)

Conviviality - Slow middag hemma hos oss


Kolla in Maggies inlägg om den första mysiga Slow Food middagen som vi ordnade ganska extempore hemma hos oss. Initiativet togs egentligen för att lokaltidningen håller på att göra en artikel om vår nya förening men det var så trevligt och avslappnande trots att flera av oss skulle vidare på annat program att det här absolut inte var sista gången vi ordnade en sådan "conviviality" som det lär ska heta när Slow Foodare träffas över good mat. Reportern frågade varför vi tror att det är så ovanligt med sådana här vardagsmöten över en god bit mat här i vår kultur. Vi pratade om den hektiska livsstilen, perfektionismen och människors behov av att planera sin kalender tre veckor på för hand. Men ska man leva i nuet gäller det att ta vara på de här ögonblicken. Och på riktigt: när man ordnar knytkalas och alla hjälper till i köket så kan även en helt vanligt vardagsmiddag kännas lyxig och avstressande på samma gång. Mer sånt!


Kom förresten ihåg att Slow Food Ostrobothnia ordnar en föreläsning tillsammans med Arbis och Ritz den 18.2 med svenska vetenskapsjournalisten Ann Fernholm om hennes bok "Ett Sötare Blod". Vi har också bjudit in alla svenskspråkiga kommuners kosthållschefer för en gruppdiskussion om det söta blodet i den offentliga maten efter evenemanget. Eller också kan man delta i en workshop om mat i hemmet som leder till ett mindre sött blod. Kom ihåg att anmäla via Vasa Arbis.

26.1.14

Nya insikter i väntans tider

Jag har försökt ta hand om mig själv på bästa sätt så här mot slutet av graviditeten. Gör nu avslappningsövningar med Hypnobirthing- cd:n (har nu hela materialet för självinlärningskursen). Har bara hunnit till fösta cd:n ännu (av 6) så har en bit att vandra. Försöker på bästa sätt följa råden men känner mig fortfarande väldigt fast i gamla strukturer, hoppas det löser sig medan jag tar tid att lyssna igenom allt material. Med gamla strukturer menar jag det här:




Det andra jag gjort är att jag gått på massage hos två kinesiskt inspirerade massörer. Hos en av dem fick jag tipset om att för att råda bot på sura uppstötningar dricka ljummet citronvatten genom dagen. Jag har nu kommit så långt att jag dricker citronvattnet före något annat på morgonen blandat med spirulina. Spirulina ska ha hög koncentration av järn, och en massa andras nyttigheter, så det är bra nu så här på slutrakan av graviditeten. Citronsmaken gör drycken "godare". Den andra massören gav mig tipset att ta lavendeldroppar i grönt te tre gånger om dagen för att lugna kroppen. Det försöker jag också komma ihåg men det blir nog mest en lugnande kopp grönt te på kvällen.

För en vecka sedan var jag dessutom hos en ayurveda-inspirerad läkare som ska vara specialiserad på kvinnor och barn. Ville kolla mina doshor igen, vad hon rekommenderar för föda på basen av det och mitt välsignade tillstånd. Hon gav mig bra tips, bland annat att öka på ghee-intaget för allmän balans. För benkramper rekommenderade hon en blanding av jordgubbar, sesamfrön och gröna grönsaker - har nu ätit en sådan blanding till kvällsmål några kvällar och kan säga att detr verkar fungera och också hjälpa mot sura uppstötningar. Ikväll blandade jag i lite nässelpulver som fick stå för det gröna, men tänkte i mitt stilla sinne att om det är sant att kalcium och järn inte ska ätas på samma gång så tar ju nässlorna och sesamfröna ut varann...

Hon rekommenderade dock andra maträtter för att öka på järnet, eller hemoglobinet. Även dessa har jag försökt få in i min menyn den senaste veckan. Bland annat rivna morötter med granatäppel, enbart äppel, riven rödbeta med malda jordnötter dränkta i citron. Sen ficka jag också några "förberedande" tabletter också som skulle intas med ljummet vatten kokat på kumminfrön. Har inte kommit mig för att ta tabletterna ännu - vill ju helst hålla kroppen i "naturligt tillstånd".

Fungerar det då med allt detta "extra"? Hmm, vad ska man svara på den frågan? Jag känner mig inte lika "jagad" som tidigare, ett visst lugn har lagt sig. Men frågar ändå mig själv hur fiffigt det är att få råd från så många olika håll. Jag menar, utöver det här har jag ju också rådgivningens råd och mättekniker som kanske mäter annat än vad dessa alternativ gör. Och så har jag min starka övertygelse om vissa kosttillskott som stöder både graviditet, födseln och amningen (läs här: Optimal nutritionoch här: supplements). Det kan bli lite svårt att navigera rätt med så många olika åsikter runtomkring och lätt utmynnar det i en känsla av endast mer stress. Men just nu tycker jag att jag hittat någon sorts balans - följer instinkten, ledsagd av flera av dessa råd. Det goda är att jag har mindre muskelkramper i benen än tidigare, mindre sura uppstötningar, mindre känningar av magen, lättare att somna om på natten... så det är ju bra. Vad som händer härnäst får vi väl se... eller jo jag vet vad som händer nu: jag stänger datorn, tar mina "supplements", kör lite avslappning och kryper till kojs.

Ha det gott!

24.1.14

De nya kostråden

Har egentligen inte tid för det här men måste ändå plita ner kort några tankar om gårdagens kostrekommendationer. Är ju inte på Facebook just nu så jag vet inte vad övriga befolkningens reaktioner har varit på de nya uppdaterade rekommendationerna men hoppas verkligen att någon reagerat. Det måste finnas motvikt i samhällsdebatten till det som tutas ut via THL...

Den stora rubriken i både radio och tidningarna är SALT. Så låtom oss börja från saltet.

Salt
Personligen tror jag inte att saltet är boven i varken högt blodtryck eller andra hälsofarliga åkommor. Okej, processat, artificiellt jodiserat salt är kanske inte så bra eftersom det inte är något naturligt. Men salt, speciellt sådant salt med naturligt jod är livsnödvändigt för kroppen (t.ex. oblekt havssalt, himalaya, kalahari, rosen). Utan salt, och alla dess mineraler hålls kroppen inte i balans. Så att nu sätta fokus på saltet som den stora boven känns på något sätt som om man vill försöka fokusera på något annat än det som verkligen är boven (märkte ni att socker bara nämndes som en parentes efter saltet? Konstigt tycker jag...)

Källor till varför jag anser att naturligt salt är nödvändigt: Why salt is healthy

Fullkornsbrödet:
Man har nu frångått att pasta, bröd och potatis ska utgöra stommen för en hälsosam diet, istället har frukt och grönt fått ta över den platsen. Och man poängterar alltså att bröd, eller fullkorn, fortfarande är VÄLDIGT viktigt för en hälsosam kost. Jag undrar, varför det? Vi får inga klara förklaringar på det. Det vita brödet ska bort, men ersätt med fullkorn. THL tycks vara totalt blind för de eskalerande autoimmuna folksjukdomarna som alltmer länkas till glutenintolerans och läckande tarm...I mitt stilla sinne undrar jag om THL förväxlat befolkningens välmående som ska gynna dem med Finlands utbredda sädesslagsodlingar som behöver en marknad att mätts... Vill inte racka ner på bönderna, det är inte deras fel... däremot tycker jag att vi kunde börja prata om de här sakerna istället för att skyffla dem under mattan. Endast då kan det ske en förändring på vad som odlas i vår jord... och hur våra tarmar mår.

En av många källor värd att ta en titt på: Glutenintolerans utan att veta om det

Det röda köttet.
Farligt, farligt, farligt! Sluta äta gott folk - Proppa er fulla med GMO-uppfödd norsk lax istället, ja eller GMO-broiler, och mer vegetariskt - det kommer att bespara er från en MASSA sjukdomar! Logiskt eller hur? I en bisats nämns att det är bl.a. nitriterna som är problematiska (de finns i processat kött). Mest förargad blir jag då jag hörpå morgonradion en THL-vänlig kostrådgivare säga att det ju är välkommet att skolorna och dagisarna börjat servera vegetarisk mat oftare nu, inte för att de serverar vegetariskt, det får de gärna göra: mer grönt och skönt åt folket! Men då det bakom den vegetariska matsedeln allt som oftast gömmer sig en mycket otrevlig ingrediens: nämligen den billiga sojan. Så låtomoss inte fördöma rött ekologiskt kött som har mycket näring, vitaminer och rätta fettsyror för en hälsosam kropp.

Kolla varför jag tycker så bl.a. här: Red meat it does a body good


Det mättade fettet
Här i Finland får tydligen myndigheterna fortsätta späda på med sin fettskräck för att skrämma vettet ur folk. I Sverige går det inte mer, så där var de nya rekommendationerna mycket mer moderata gällande mättat fet (de bygger på samma studier lustigt nog). Ännu mer förargad blev jag då jag i morse hörde samma kostrådgivare säga att det är bra att det nu blir klarhet i det här för det har skapat mycket tvivel i debatten i daghem och skolor. Klarheten är då enligt THL: mättat fett är hälsofarligt, det ska undvikas. Jag tänker att jag borde vara DÖD vid det här laget i så fall, men nej, mår ypperligt mycket bättre med både fett från kött och smör i min diet än vad jag gjorde då jag åt margarin och fettfria produkter och var spyfärdig (läs: första graviditeten) varje dag. De talar ju bara om hur viktiga oljorna är, undviker tydligen ordet margarin - för kontroversiellt. Men oljor är kanske inte helt optimala, eller när ska vi börja göra skillnad på oljor och oljor. Jag är ganska så säker på att för att skapa en inflammationsfri kropp så krävs det en god balans mellan omega3 och omega6 - alla oljor, speciellt inte raffinerade uppfyller inte det kriteriet...
Källa (en av många): Why you should never eat vegetable oil or margarine



Vad saknades?
Inte ett ord om att det som presenterades är LÅNGT ifrån vad som finns i matkärrorna i kön i Prisma. Inte ett ord om den industriellt processade maten som ju, handen på hjärtat, är den EGENTLIGA boven i dramat. Processat salt, raffinerat och undangömt socker, en massa undangömt processat vetegluten, olika suspekta oljor, lite okända och oidentifierbara tillsatsämnen och konserveringensmedel - allt i en underbar kemikaliecocktailsbomb. Dessutom behändigt att plocka med sig och värma upp i (möjligen hormonstörande) mikrovågsugn. Hallå, THL, borde ni byta namn från Institutet för Hälsa och Välfärd till Institutet för Främjande av Matindustrins Intressen?

Vad var bra?
Definitivt bra att grönsaker nu är viktigare än bröd. Synd bara att i den form frukt och grönt uppmärksammades så kommer antagligen FRUKT att tolkas som riktig HÄLSOMAT medan grönt hamnar lite i skymundan. Och synd också att man inte kan tala klartext: obesprutade grönsaker gynnar hälsan, besprutade kan ha vissa bieffekter...

Fast sockret bara nämndes i en bisats, så var det ju ändå där. Som skadligt, ytterst skadligt. Så det var ju bra. Hade bara hoppats att rubrikerna toppades med ordet socker, och ännu bättre undangömt socker. Men det är kanske en utopisk tanke... eller?


Nej hörni, om det inte var för mina barns skolmat/dagismat så skulle jag inte bry mig ett jota om vad THL nu hittat på. Men tyvärr påverkas barnens hälsa av de politiska beslut som fattas bakom de "vetenskapliga" studierna som THL nu framställer som neutrala. Nu blir det ÄNNU svårare att föra en diskussion om varför sojan och margarinet inte hör hemma i barnens skollunch. Och varför fetare mjölk skulle vara att föredra framom den fettfria drycken som nu serveras till stackars små barnahjärnor. Jag känner mig smått nedstämd och funderar igen på vilka alternativen är (tidigare inlägg om saken: Upp på barrikaderna).



22.1.14

Införskaffning av redskap

Jag behöver en till mjölkkanna för att kunna alternera mellan varven. Har nu googlat fram mig till denna väldigt intressanta danska sida med en massa roliga köksredskap: Hjemmeproduktion

Tänkte köpa lite jogurt- och creme fraiche- kultur på samma gång. Och kanske en silduk dessutom. Habegäret ordentligt triggat....skulle inte glassmaskinen vara så ofantligt dyr så skulle jag även överväga den....

Om det finns någon annan här i regionen som behöver en mjölkkanna eller något annat som säljs på sidan, hojta till, så sparar vi lite på postkostnaderna.

Mjölkkannan kostar under 300 svenska kronor, för fyra liter. Jag kontaktade just en finsk fabrikör som ville ha 56 e  + 7,40 i frakt för 3 liter. Alltid lika förundrad över att allt ska vara nästan dubbelt så dyrt här i jämförelse med annorstädes. Förespråkar ju det lokala, men hur kan det vara så dyrt?!?

21.1.14

Bakkurs i bild


Här lite bilder från lördagens Arbiskurs. 13 bakglada deltagare hade jag på kursen och som ni ser han vi baka både det ena och det andra under våra fem timmar i skolköket. Riktigt roligt var det att se hur bakverken tog form! Allt naturligt, utan gluten, mjölkprodukter eller socker!

Lunchen: Gluten- och mjölkfri pizza

Jag lät kursdeltagarna testa ett nytt kexrecept. Det blev riktigt gott!

Fejkat rågbröd i ugn.

Avokado-mjukglass

Lunch!

Naturliga chokladkex - släng dig i väggen Semper med alla dina tillsatser! I bakgrunden silar vi ghee.

Kakglasyr in the making.

Dukat till fest!

Mjölfria brownies - så gott!

Gammalt blandat med nytt: blåbärsmuffins, chokokex och chokobollar.

Citrontårta

Ärtchokladkaka med chokladglasyr

En del av kursens slutresultat. Så fint det ser ut. Och det bästa av allt: jag behövde varken baka eller städa upp efter mig för att få avnjuta alla dessa kreationer! Stort tack till kursdeltagarna! :-)



Nödlösningar: butternöt soppa

Jag har en bekännelse att göra: jag är helt kass på att planera vardagsmat, ja egentligen vilken mat som helst. Och efter att jag hållit en fem timmar lång kurs på veckoslutet så är jag ännu mer avtrubbad att tänka på matlagning. Efter en lång dag på jobbet är det sista jag vill göra att stressa med matlagningen, speciellt en dag som denna då det känns som om jag gått och hängt upp hjärnan på en spik på kontoret och därifrån kommer den inte att förflytta sig inom de närmaste dagarna (veckorna). Så där, så var det sagt. Jag är ingen matmor, trots allt...

MEN, eftersom vi ändå inte kan åka via Kotipizza på vägen hem så måste det finnas nödlösningar i vardagen. Morotssoppa är en sådan nödlösning. Men man kan inte äta morotssoppa varje vecka... Så idag blev det butternut squash soppa. En nödlösning tackvare mitt exotiska uppköp hos Kodial för någon vecka sedan, hela 4 euro kostade den squashen, så dyrt blev det inte heller,

Jag kom ihåg att jag hade sett ett recept i någon av mina paleo-böcker för något år sedan och mycket riktigt, hittade två olika recept. Gjorde en kombi av båda med lite egen touch på det hela (röda linser) och med mycket (lite för mycket faktiskt) kanel på soppan så åt även barnen med god aptit!

Här receptet:

Butternut squash-soppa

1 butter nöt
salt
1 liten tetra (200 ml) kokosmjölk
ca 1 dl röda linser
en handfull pekannötter
muskotnöt
kanel

Skala den buttra nöten, gröp ur kärnhuset och skär i kuber på 2 cm. Låt koka i saltat vatten, tillsätt urskäöljda linser efter fem minuter, låt koka 15 minuter till eller tills allt är mjukt. Häll bort det mesta av vattnet. Tillsätt kokosmjölken och pekannötterna. Mixa till slät soppa med mixerstav. Krydda med muskot/kanel enligt egna önskemål.

Voila! Dekorera med grönt om det finns i skåpen, annars låt bli.



Så där, nu då jag fått vila lite kan jag ta itu med att koka upp det där highlander-fettet som ännu ligger i kylskåpet och väntar på tillagning!

16.1.14

Bakarglädje

Två kvällar i rad har familjen fått  njuta av nybakat bröd. Det har inte varit jag som stått för den insatsen utan dottern. Två dagar i rad har hon kommit hem från förskolan, tagit fram både mjöl och skålar och ställt sig demonstrativt på köksgolvet och sagt: mamma jag vill baka någonting. Och eftersom mamma haft fullt upp med sina egna matprojekt (fick igår en leverans på 1 kg lever, 2 kg kofett, 1 st hjärta, 5 kg ben) har dottern fått sköta sina projekt helt själv. Resultatet? Igår slukade hela familjen hennes hirs-bovete flatbröd. Idag var vi smått förargade att hon inte gjort fler havrebullar än 6 stycken.

Det är de här små detaljerna man får glädja sig över när man 10 minuter tidigare fått höra skriken om att "aaaaaaaallla andra får både det ena och det andra" och man känner sig djupt skyldig för att man valt en annan väg att vandra. För vad kan vara bättre än bakarglädje? Speciellt om det involverar naturliga råvaror som inte ger oss knip i magen eller andra åkommor?

På tal om naturliga råvaror, jag sitter här och planerar veckoslutets favorit i repris: Arbis-kursen som jag ska hålla om hur man bakar utan socker, gluten och mjölk. Uppdaterar lite recepten, några nykomlingar finns med, gör inköpslistan för imorgon och funderar lite på upplägget. Ska bli roligt att träffa de nya kursdeltagarna! Få se hur våra bakverk lyckas den här gången!

Månsken

Sedan våra blivande grannar högg ner skogen intill vår gård har vi kunnat njuta av fullmånen fullt ut varje månad. Jag tycker mig kunna påstå att det varit molnfritt sedan dess. Just nu är månskenet extra vacker då det skapar vackra långa mörkblåa skuggor på den vita snön.


Så här såg det ut igår. Bilmaterial: The Hub.


Igår gav jag mig dessutom ut på en månskenspromenad, igenom skogen, ner för berget (hoppsan, höll på att tappa balansen på den branta klippan på väg mot vägen - ett problem då man inte känner av att man har en större mage än vanligt och som spelar spratt med den egna tyngdpunkten) och ner mot Infjärden. Förde egentligen mjölkkannan till veckans leverantör men det var bara ett bra svepsjäl för att äntligen ta mig ut och andas frisk luft. Bonuset var ju då den där fullmånen. Vilken upplevelse, -15 grader, ögonfransar som klibbar ihop sig, håret som frostas till is av min egen andning, de knastrande stegen i denna ljuva snö, och sen den där månen. Jag kände mig mer uppkopplad än slösurfande på Facebook om kvällarna. Kändes som om kroppen tankade energi där ute i kylan. På vägen hem började min forskning te sig förståelig igen efter en tids förvirrning. Pusselbitar som faller på plats.

Imorse följde den mörkgula månen med mig genom stan. Först i kolsvart mörker, ovanför de bekanta hyreshusen i barndomsförorten, jag fick lust att sjunga Cats Midnight sången (gjorde det också till övriga familjens förtret...). Hyreshusen teddes sig för första gången i mitt liv som några magiskt vackra konstruktioner där i månskenets glans. Sen låg den där ovanför trähusen i Vikinga, och sen bakom skolan. Konstigt tänkte jag, var inte månen just på andra sidan? - Har jag så där dålig koll på vädersträcken i den här stan? Tills jag insåg att den måne jag stirrade på faktiskt bara var en spegelbild i ett höghusfönster. Sedan över till industriområdena, där gömde den sig, såg den inte men gryningsljusets nyanserade skimmer lät mig ändå förstå att den fanns någonstans däruppe och spridde annat än bara Edison-uppfunna elektriska ljussingnaler. Och till sist, det mest imponerande av allt, att komma inkörande mot stan förbi travbanan och se det enorma klotet breda ut sig ovanför stan. Vilken syn! Vilken inre makt!

Och med de glimtarna av den vackra månen lät jag mig inspireras denna morgon inför en förhoppningsvis väldigt produktiv dag!




14.1.14

Fader vår

En nygammal kompis som jag kommit i kontakt med igen via vår gemytliga lilla mjölkring (och matintresse) rekommenderade den här boken förra veckan: Döden gav mig livet av Anita Moorjani. Jag fick låna boken nu på veckoslutet, sträckläste den på en kväll (och det här var FÖRE min Facebook-strejk!).

Här beskriver hon en del av det som hon skriver om i sin bok:


Boken handlar om Anitas nära döden upplevelse (NDU) efter att ha insjuknat i cancer. Hon berättar om sina insikter från andra sidan och hur hon kom tillbaka till den fysiska världen för att leva utan rädsla och istället utöva kärlek till sig själv. Hon har en hinduistisk tro som bas men hon förklarar sina upplevelser som universella, som något som går att tolka genom vilken världsreligion som helst (hon har också gått i katolsk skola så hon kan kristendomens grundteser också).

Jag vet inte vad jag tyckte att var det mest fantastiska med boken. Vet vet inte varför jag sträckläste den. Men den talade samma språk som Humberto Maturana (som också haft en NDU för övrigt när han nästan dog av tuberkulos som liten), om kärleken som utgångspunkt, kärlek till sig själv, utan pretentioner om att förändra världen, om att leva i nuet, om att utplåna sina innersta rädslor, om att inte äta hälsosamt och ekologiskt pga rädsla utan äta det som man känner att är rätt för ens eget välbefinnande, just då i stunden, om att vara öppen för allt och inte fastna i dogmer, eller följa en viss ideologi: om att lyssna på sin egen röst, för det är den rösten som är det sanna jag, länken till medvetenhet, kopplat till allt och alla, vi är alla sammanlänkade, vi hör alla ihop, genom vår egen gudomlighet.

Jag är inte speciellt religiös, i något skede av livet skulle jag ha proklamerat mig själv till ateist, kunde lika bra ha skrivit ut mig ur kyrkan men gjorde det aldrig, antagligen på grund av slöhet, men också respekt till alla de vackra människor som kan leva lyckliga just tack vare sin tro på Gud. Just innan jul deltog jag i "de vackraste julsångerna" i en liten kyrka här i stan. Medan jag lyssnade på prästens röst tänkte jag att något känns fel då Gud målas upp som en allsmäktig varelse som alla måste följa, inte konstigt att ingen orkar med sånt i dagens individinriktade samhälle... det är liksom inte tidens melodi, att blindögt följa någon eller något... Det känns malplacerat, jag kan inte ta det till mig. Däremot om jag tänker att Gud inte alls är något i det yttre bundet till en viss religion (dogm) utan ett sinnestillstånd inne i mig själv, ja då känns det på något sett mer trovärdigt. Och det var de här tankarna som kom tillbaka till mig imorse när jag reflekterade över Anita Moonrajis berättelse och satte den i förhållande till bönen fader vår. Så här tänkte jag:

Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. 
Sanna jag som finns i mitt fullbordade medvetande i mitt själsliga tillstånd bortom döden, se till att jag sköter om mig själv med kärlek.

Tillkomme ditt rike. Ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden. 

Våga lita på min egen intuition i mitt fysiska liv för den representerar mitt sanna jag.

Vårt dagliga bröd giv oss i dag. 

Låt mig leva i nuet: fullt med skratt och livsnjutning, varje dag.

Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.

Var inte för hård mot mig själv eller mot andra som inte vågar släppa rädslan. 

Och inled oss icke i frestelse, utan fräls oss ifrån ondo. 
Prestera inte för presenterandets skull eller pga yttre förväntningar utan våga tro på mig själv och min inre röst.

Ty riket är ditt, makten och härligheten, i evighet. Amen. 
För livet är en gåva, när jag inser min egen storhet och mitt innersta sanna jag, då kommer jag att växa mig stark och följa min egen intuition, utan rädsla. 

Amen!

Så när jag hade tänkt de tankarna till slut skrattade jag för mig själv och konstaterade att "ser man på, jag har gått och blivit spirituell!" Vem kunde ha trott det om den här lilla jäntan... Men det var väl det enda som saknades i mitt lilla pussel av sökande efter beroende-subsitut till sockret, konsumtionen, upplevelserna, karriärsklättrandet...

Och fast jag använde mig av en kristlig bön så kan jag ändå inte identifiera mig med den tro som lärs ut i den kyrka dit jag officiellt hör. Och om jag förstod Anita rätt, så kunde inte hon heller identifiera sig med någon specifik religion efter sin NDU:


”Det är olyckligt att vi fortsätter söka efter svar utanför oss själva – i religion, medicin, vetenskapliga studier, böcker och andra människor. Vi tror att sanningen finns någonstans därute, ständigt undflyende. Men så länge vi gör det blir vi bara mer och mer vilsna och tycks förflytta oss längre bort från den vi verkligen är. Hela universum finns inom oss. Mina svar finns i mig och dina finns i ditt inre. Allting som ser ut att hända i det yttre äger rum för att väcka något inom oss, för att få oss att expandera och leda oss tillbaka till den vi verkligen är.”



13.1.14

Stoppa tidstjuvarna!


Nu har jag bestämt mig.  Eller det gjorde jag redan för länge sedan, men kanske genom att skriva ut det här så blir det också sant: jag kommer att sluta surfa på internet via min telefon. Och det andra beslutet är att jag ska hitta nya rutiner i mitt arbete så att jag slutar slösurfa på datorn. Jag har lärt mig otroligt mycket genom kombinationen Facebook + slösurfning. Skulle knappast vara så välinkommen i kostdebatten utan de eviga statusuppdateringarna på en massa amerikanska hälsobloggares Facebook-sidor. Känner också att många vänner som jag inte just nu kan se är närmare då jag vet att de bara är ett Facebook-click away.


Facebook och internet är i min värld otroligt viktiga vertyg för alternativ information och därför också för att skapa global medvetenhet om sådant som är viktigt. Men det får inte bli ett beroende, och det får inte bli socialt betungande, för då är kostnaderna större än nyttan.

I somras skämtade jag lättsamt om att jag ersatt ett sockerberoende med internet-beroende. Det finns nog en sanning i det. Och den här artikeln bekräftade lite mina egna tankar om den saken (skulle inte ha nått mig utan Facebook): Are you addicted to digital dopamine.

Om man ser på sådana här filmsnuttar på Youtube så inser man också hur farligt detta eviga internet-socializing verkligen kan vara:


Leva helt utan går kanske inte, för insyltad, för informationsberoende etc etc. Men man kan ju försöka dra ner - kanske rent av ta en paus för att se hur det går. Efter att ha slutat dricka kaffe, slutat impulsshoppa, slutat gå på caféer, dragit ner på chokladätandet, så känns det inte helt ok att nu också dra ett sträck över en av de få aktiviteter som tillför mig momentär livsnjutning. Nyckeln är nog: sansad surfning. Hur gör man det då?!? Jag börjar med att ta bort Facebook-appen på min telefon och be min man byta lösenord in till den gemenskapen. Nu för att kunna hänga på Facebook måste jag be min man "om lov". Det betyder att det inte går att klicka in från telefonen och alldra minst på arbetstid!

Det får bli så här framtills jag går på mammaledigt, efter det evaluarerar jag situationen igen. Men tills dess har jag alldeles för mycket och för intressant vetenskaplig litteratur som ska bearbetas. Behöver inte mer stimulans än så just nu. Bloggen kvarstår, ibland behöver jag skriva av mig om tunga eller lättsamma ämnen. Kan inte ta livet av den inspirationskällan riktigt ännu...

Så ni som vill nå mig, skicka textmeddelanden eller skriv ett mail. Jag svarar också på telefonsamtal - men helst utanför arbetstid!


Ha det gott!

9.1.14

Ta't lugnt i vardagen

Jag avslutade jullovet med att skriva en bekännelse om mina försök att gräva mig upp ur prestationsutbrändhetsgropen. Så börjar vardagen igen: Först ut: Tre sidor svidande kritik på min "svarta moln"-artikel* från en framstående journal utan löfte om publicering, men inte rakt avslag heller. Så det självförvållande extra programmet inom Slow Food; organisation av föreläsning med vetenskapsjournalisten Ann Fernholm i februari och media som fått upp ögonen för vår nya lokala förening. Och så det där med att laga soppa på en spik - för jag har varit så trött och handlingslös på kvällarna att jag inte orkat tänka steget före (som jag sa i radion då redaktören frågade hur man går tillväga om man vill skippa halv- och helfabrikaten där hemma, ähum). Men visst har vi haft mat på bordet: lammkotletter på 30 minuter igår och ärtsoppa med gluten- och mjölkfria plättar idag, på mindre än 20 minuter, from scratch, det ni - en prestationskick utan like med galet trötta och skrikiga barn bredvid... Men för butiken har jag inte haft ork, inte heller för att föra mjölkkanna till veckans mjölkleverantör. Och snart är klockan läggdags så några långa hadiranger blir det inte ikväll.

Men ändå, från ett återhämtningsperspektiv, vad betyder allt detta? Först och främst: fast jag är trött så känner jag inte stress, och det i sig är en stor seger. Saker går framåt och det känns bra. Ingen har ställt höga krav på mig och jag själv försöker tona ner min inre röst som skriker "prestera, prestera, prestera". Dessutom märker jag att då jag inte är så snabb i vändningarna så finns det faktiskt en massa andra personer runtomkring som gör ett utomordentligt jobb att föra saker framåt. Jag är genuint glad över hur engagerade överiga Slow Foodare har varit i förberedelserna för Fernholms föredrag. Eller att mjölkleverantören erbjöd sig komma in via och hämta kannan innan hon åkte ut till bonden ikväll! Att mannen tog sig tiden att åka till butiken igår kväll och handla det alldra nödvändigaste. Men det där mörka molnet, det ligger där det ligger, energidränerande som det är... men det konstiga är att fast kritiken var svidande och förändringarna som krävs för publicering är omfattande så tog jag det inte till mig på sådant sätt. Istället kände jag en oerhörd lättnad att någon annan äntligen tagit till sig mitt svarta moln och gett klara besked om vad som bör göras. Om jag nu bara tar det lugnt så ska jag nog lyckas förvandla det till det motsatta: dvs en text som jag känner att tillför mig något istället för att den bara suger musten ur mig.

Så nu ger jag mig själv den tid jag behöver, i form av kvalitetssömn. Men före det: lite lugnande avslappningsövningar i äkta hypnobirthing-anda! :



*Jag kallar den svarta molnet för den texten har sedan jag började doktorera bara pöst och pöst och dränerat mig på en massa energi. Ur den texten har jag redan lyft ut två skilda artiklar och nu ser det ut som om det ska bli en fjärde ännu av en del av materialet. Och mycket omskrivningar. Mycket. Kul - tycker knasiga jag, nästan.

7.1.14

Viktig läsning om sköldkörteln

Sköldkörtelproblem tycks vara utbredda i "min kohort" (och säkert hos många andra åldersgrupper) men oftast ett odiagnostiserat fenomen pga väldigt bristfälliga lab-prover.

Här några ofantlig bra texter/videon för den som känner att något är "fel" men inte fått det bevisat. Även för den som fått det bevisat och fått sin sköldkörtelsmedicin i form av syntetiska hormoner kan ha nytta av tipsen i bloggtexterna här under:

Att balansera sköldkörteln - del 1

Läkning av sköldkörteln naturligt - del 2


Sedan en mycket intressant youtube-föreläsning om hur viktigt det är att balansera kortisol/sköldkörtelhormon och hålla rätt ph-balans i kroppen:



Och det här webinaret hörde jag redan förra hösten och jag tycker att den sammanfattar mycket bra det man borde göra för att må bra (ha en hälsosam sköldkörtel):

Christa Orecchio: Using Real Food to Heel Thyroid (youtube video men blogspot ville inte hitta filmen)





5.1.14

Om utbrändhet, trötthet och återhämtning

Jag är väldigt nöjd över att det inte blev någon snö till jul. Fantastiskt nöjd faktiskt. För första gången på evigheter har jag inte orkat göra någonting och har inte haft ett dyft dåligt samvete för det. Skulle det ha funnits snö på marken skulle jag ha tillbringat dagarna i pulkbacken, skidspåret och på skridskobanan med barnen, varje morgon med känslan av att vara på väg någonstans, ladda termosflaskorna, skala apelsinerna etc. Men icke, ett enda avslappnande lååångt mörker, ackompanjerat med en envis jetlag som gjort att hela familjen sovit långt in på förmiddagen, mig inklusive! Att det dessutom var ett år med maximalt antal lediga dagar mellan jul och trettondag spelade mig också rakt i händerna. De få vardagar som fanns mellan helg och helg fyllde barnen och jag ut med olika väldigt icke-påfrestande aktiviteter. Ok, den där ena biblioteksdagen var ganska tung, speciellt då den yngre vägrade gå (i väntan på ståbräda!!) och jag fick bära honom genom stan med en sparkande soon-to-be lilling innanför vinterrocken. Men annars har husets alla soffor och den egna sängen känns riktigt hemtrevliga och mysiga den här julen - noll stress att ta sig en tupplur varje dag.

Under jullovet har jag kommit över två mycket tankeväckande texter, om utbrändhet och trötthet. I texten om utrbrändhet kunde jag känna igen flera symptom som följt med mig en längre tid. Jag skrev redan tidigare ett inlägg om hur jag optade ur en ohållbar jobbsituation efter att (eller egentligen just före) vårt andra barn föddes. Men min stress slutade tyvärr inte där. Och i ärlighetens namn måste jag medge att den inte började där heller. När jag tittar tillbaka på livet som jag levt hittills så har det varit fyllt med prestationskickar och måluppsättningar/förverkliganden. Det gick riktigt bra så länge jag själv var min egen mästares slav. Herreminjee så mycket jag kunde åstadkomma, så mycket jag hunnit uppleva - bara bestämt mig för något och sedan sett till att göra det. I somras kommenterade en kompis vilken talang jag har att bestämma mig för något och förverkliga det. Men med tiden har jag lärt mig att den talangen kan vara mycket farlig och det gäller att prioritera rätt i möjligheternas djungel. Det var egentligen när pressen började komma utifrån, varesig det var från chefer med årliga prestationskrav eller mina egna barns grundläggande behov, som hela jag började vackla. Jag gjorde ju allt, med råga, utan att blinka och utan att slappna av mellan varven. Efter ungefär tre år som mamma, och åtta månader som tvåbarnsmamma låg jag på ruinens brant. Jag kan t.o.m. sätta datum på dagen, ett telefonsamtal som på några minuter ändrade hela min världssyn. Det är en annan lång historia. Men som vanligt kom jag igen även efter den svackan, det tog en höst att sova av mig allt det obehagliga, ta tag i livet och göra vissa val inför framtiden - som jag trodde skulle ge mig mer frihet att sätta mina egna gränser och "trappa ner" under småbarnsåren. Ha. Ha. Ha. (Sarkasm). Jag trappa ner? Who was I kidding? Den här gången slog väggen snabbt emot, men jag bet ihop och körde på full fart framåt. Nattsömnen blev mitt offer. Det kanske mest obehagliga i den här historien är att det som oftast känts mest jobbigt var att klara av "fritiden", dvs hem och hus, den där kända kvalitetstiden med familjen. Så när jag äntligen i somras såg plusset på gravidtestet förstod jag själv att saker och ting måste förändras. Att i det skedet höra folk kalla mig för "supermom" som nog skulle klara av både det ena och det andra kändes helt knasigt. Jovisst vill jag, och jovisst har jag försökt mitt bästa - men det är nog bäst att glömma alla superlativ nu och försöka hitta en ny väg att vandra, för den nuvarande leder inte till det där godare livet som den här bloggen ju skulle handla om; inte fast hur mycket jag försöker filosofera kring den saken. Det är bara att håna mig själv... Sedan dess har jag försökt bryta mig fri från den inre rösten som inte alls gynnar min egen hälsa eller lycka och istället hitta den där andra rösten, den som står för kärlek och harmoni - till mig själv och hela min omgivning. Lätt är det inte, men bollen är i rullning så att säga.

Det som slår mig är att det här med ständig stress, utmattning, trötthet är så utbredd överallt. När jag talar med kompisar med småbarn känns det som om de flesta balanserar mellan att forstätta kämpa få ihop ett ohållbart pussel och total utbrändhet. Det värsta är att de flesta verkar känna att det är hemmafronten som är den jobbigaste biten. I programmet från TV4 i höstas om utmattning (se det i den här länken, en bra blogg om stresshantering annars) tar fram hur viktigt det är med återhämtning för att undvika utbrändhet. Och det är väl det som är pudelns kärna: hur återhämtar man sig från en stressig vardag om livet där hemma är minst lika stressigt, eller kanske lite värre. I min vänskapskrets finns det kompisar som bor annanstans pga renoveringar i hemmet (been there done that och fy jädran att det var en pärs!), det finns kompisar med barn med specialbehov som inte blir tillgodosedda eller lösta i skolan, det finns kompisar med krävande barn och inget möjlighet till avlastning (jo tack, så även hos oss ibland, vilka barn är inte krävande?), det finns kompisar med barn med strikta specialdieter (been there, doing that), det finns kompisar som redan bränt ut sig och nu lever med sviterna i form av sköldkörtelsproblem. Men ingen av dessa har svaret på hur man kan återhämta sig från hemmets stress - hur kan man vila från stressen som uppstår i hemmet? Hur gör man det? Hur vilar man med småbarn? Hur gör man när största stressen finns på det ställe där man borde känna sig mest avkopplad? Och varför i all fridens namn har det blivit så bakvänt?!? Hur kan vi känna oss mindre stressade på jobbet än där hemma?!? Det är ju helt befängt! Det är som om vi skulle vilja kompensera stressen vi känner ute i arbetslivet med att stressa ännu mer på fritiden: barnens fritidsintressen, det sociala livet, det egna träningspasset, det rena huset, den hemlagade maten... Okej på den där sista punkten kompromissar jag inte - för i min värld är ekologisk hemlagad och allergifri mat grunden till ett välbalanserat liv (har sett hur genvägar gör livet surt med skrikiga barn...). Skip the crap helt enkelt, men gör det på rätt sätt, utan stress.

Det är alltså det jag har sysslat med det här jullovet - återhämtning på hemmafronten. Maten har varit riktig basmat: hönssoppa en dag, köttsoppa en annan, fisksoppa en tredje. Ris med rökt fisk, potatis med stekt ägg. Bjudningsmaten har varit sådant som jag bemästrar utan stress (okej igår testade jag er urlätt chokokaka som är världens bästa bjudkaka, och lätt att laga också, recept på kommande) och en hel del nötter och torkad frukt. Förutom att jag bunkrat upp med en massa fina samtal med god vänner som jag inte hunnit eller orkat träffa under det senaste året så har jag alltså också tagit mig tid att sova - morgon, middag, kväll. Jag har tagit mig tiden att slappna av och låta, som mina hypnobirthing cd:n säger, "the minds eye" visualisera mig i en skön fåtölj omringad av regnbågens alla färger. Det konstiga är att ju mer jag vilar destu mer känner jag behovet av mer vila, eller behovet av att vilja ha mer avslappning mer koppling till kärlek och harmoni - och mindre önskan om en massa program som bara stressar. Oj så skönt det har varit med jullov i detta mörker!

Och med detta önskar jag er alla en fridfull start på det nya året och en riktigt god natts sömn!