23.7.13

Rödbets- och citrontårta

Jag skulle ogärna gömma in mitt föregående inlägg om sojan. För det är viktigt.

Men jag måste ändå meddela att mina tårt-experiment blivit alltmer avancerade och att jag är rätt så stolt över min senaste kreation:

En bönkaka med rödbets- och citronfyllning:

Rödbets- och citrontårta


En dagen efterbild -för att visa "innehållet". Den var faktiskt goda dagen efter.


Receptet baserar sig på en dubbelsats av grundreceptet för en bönkaka:

6 ägg
3,5 dl kokta vita bönor
125 g blötlagda dadlar
1,5 msk bakpulver
0,5 dl flytande kokosolja
1 dl kokosmjöl
1 tsk vaniljpulver/naturligt vaniljextrakt

Jag tog risken och gräddade dubbelsatsen (dvs med 12 ägg i) i en och samma form, på 200 grader i över 40 minuter (höll inte riktigt kolla, sorry!). Det gick bra. Men kakan blev lite onödigt tjock som ni kan se på dagen-efter-fotot.

Rödbetsfyllning/deko:
2 små rödbetor
1,5 dl blötlagda cashew nötter (lämna bort om ni har nötallergiker på kommande, öka istället på kokosmjölken)
1 burk kokosmjölk (endast den del som stelnat efter att ha låtit stå i kallt i över en timme)
Saften ur en halv citron
5 frysta jordgubbar
5-10 mangobitar (bestäm själv hur mycket sötma du vill ha)
2 msk kokosolja (för att smeten ska stelna).

 Citronfyllning/deko (doseringen kan antagligen minskas, jag hamnade göra dubbel)
6 citroner
3 dl blötlagda cashew nötter
2 burk kokosmjölk (den stelnade)
5-10 mangonbitar
1-2 tsk gurkmeja

Mellan kakdelarna kan man lägga skivade färska jordgubbar och banan. Kanske inte nödvändigt men ger en saftigare smak.

Jag gjorde så att jag bredde ut mellan lagren av rödbets- och citronblandningarna på kakdelarna medan dessa ännu inte hade stelnat. Sedan lät jag dem halvt stelna i kylskåpet innan jag lade dem ovan på varandra. På så sätt plattades inte fyllningen till när tyngden kom på.

Min vision var att spritsa sidorna på kakan. Men tyvärr hade jag fel sorts kokosmjölk för det. Den stelnade aldrig tillräckligt för att lyckas med det. Om man vill spritsa måste man ha en tillräckligt krämig kokosmjölk. Och man måste tajma spritsandet vid rätt tidpunkt då blandingen är varken för lös eller stel.

Resultaten? Var den god? Jag tyckte om den. Dottern tyckte kakan smakade som memma. Sonen skrapade fyllningar. Mannen påstod att den var god. Våra 30 gäster åt med varierande aptit. Vissa av barnen tycktes gilla och be om mer, andra lämnade en stor del av sin kakbit, kanske pga besvikelsen över att den inte smakade som en gräddtårta skall smaka.

Till barnkalaset nästa måndag kommer jag att satsa på en glasstårta. Den hade bättre åtgång i lördags. Ingredienser? Kokosmjölk, banan, vaniljpulver och en massa färska blåbär och hallon. Mumsigt gott! Mer om det receptet i ett annan inlägg (när jag har bildbevis, vi åt upp allt innan jag hann ta bild i lördags!).

22.7.13

När katten är borta: ett inlägg om GMO:ns intåg i Finland

Under sommarens högssäsong när nyheterna tenderar torka och folket tenderar glömma bort omvärlden lönar det sig för mössen att dansa på bordet. Och de gör de, med besked. Det är då man startar upp en fabrik för genmanipulerad soja som sedan skall marknadsföras och säljas både i Finland och övriga Europa som djurfoder: Genmanipulerad soja används i djurfoderframställning

Det sägs att det är brist på icke-genmanipulerad soja och därför tar man till genmanipulerad soja. Själv tror jag inte att det är ett sammanträffande att den genmanipulerade amerikanska
sojan nu blir alltmer vanlig i det europeiska djurfodret. Sojan har stött på patrull i USA efter att olika gräsrötter börjat organisera sig och sprida information om dess hälsorisker på sociala medier. Flera delstater i USA har under de senaste månaderna stiftat lagar om märkning av mat som innehåller genmanipulerade råvorar (i djurfoder främst soja och majs). Otroligt konstigt sammanträffande att Europa på samma gång blodtörstigt förhandlar sig fram till ett frihandelsavtal som även det inkluderar paragrafer om hur GMO:n skall få tillträde till våra marknader.

Vad är problemet då? Utöver det faktum att djur inte är skapta för att äta soja-produkter, och utöver det faktum att soja-fälten runtom i världen har en förödande effekt på sin näromgivning så är det ändå hälsoeffekterna som borde oroa var och en. Många verkar vara helt omedvetna om problematiken kring genmanipulerad mat. Låt mig göra en kort resumé av vad jag anser vara oroväckande:
- Det går inte att peka på exakta effekter av GMO. De är gömda och blir synliga med åren, kanske först i nästa generation.
- Autism i USA har skjutit i höjden under de senaste årtiondena (under den tid GMO konsumerats av amerikanerna). Idag sägs upp till var femte  (!) barn ha en diagnos på beteendestörning, och nej, jag skriver inte under att orsaken skulle ligga i bättre metoder att diagnostisera.
- Precis som jag inte skriver under bättre metoder att diagnostisera ADHD, autism, eller ADD, så tror jag inte heller på att allergier och känslighet för mat skulle ha ökat endast pga bättre diagnoser. Inte heller att autoimmuna sjukdomar har inget att göra med den s.k. maten som konsumeras idag. Nej, nej, nej. Orsaken till att gluten, soja, och kanske även mjölk tåls så mycket sämre nuförtiden måste ha något att göra med all denna gömda matmanipulation. Synd bara att vetenskapsmännens budget stryps så snabbt de ens kommer på tanken att detta kunde vara ett ställe att hitta samband mellan orsak och verkan...
- GMO har designats så att det ska tåla en massa bekämpningsmedel. Fast manipuleringen i sig skulle vara ofarlig så återfinns rester av starka bekämpningsmedlen i GMO-produkterna och omgivningen.

Så nu är det dags att ställa sig upp på barrikaderna även i Europa, och framförallt i detta dönicke-land där vi alltför länge låtit saker ske utan att vi orkat bry oss. Det räcker redan! Vi måste våga visa att vi inte vill ha denna skräpmat. Visa myndigheterna och bönderna att vi faktiskt bryr oss och att vi inte bara fiskar de billigaste priserna i lågpriskedjorna.  Det här med GMO påverkar VAR OCH EN, om inte nu så i framtiden. Jag har svårt att förstå hur bönderna i detta land går med på att mata sina djur med (GMO-) soja men än mindre förstår jag mig på folk som inte har lust att bry sig. Så om du bryr dig ens en gnutta om din egen hälsa, ta och skriv på det här medborgarinitiativet:Medborgarinitiativ för märkning av mat som innehåller GMO-råvaror.

Jag menar, om rävfarmsinitiativet klarade av att ta sig in i riksdagens korridorer, så kan jag inte förstå varför detta initiativ skulle förbli ett som druknar i mängden. Hallå människor, er hälsa, er framtid, era framtida generationers hälsa!

Om du vill läsa mer kan du till exempel kolla in Antti Heikkiläs fina inlägg om ämnet, rakt på sak som vanligt. Heikkilä sparar sällan på krutet men har också en hel del klokt att komma med.

För den som redan nu vill undvika GMO (och inte har möjlighet att köpa eko-kött, vilket jag givetvis rekommenderar som strategi i första hand) kan denna lista på vem som använder GMO-soja i sitt djurfoder vara nyttig:

GMO-fritt kött:
Kivikylä, 
Pajuniemi, 
Perniön liha 
Tapola
Saarioinen (broilern) 
Snellmanin (gris och nötI)


Kan innehålla GMO: 
Snellmanian (fågelfä)
Atria
HK
 Järvi-Suomen poriti
Pouttu


GMO-fri mjölk:
Valio, 
Satamaito 
Maitokolmio 
Arla Ingman (mjölkprodukter från Finland och Sverige)

Mjölkprodukter som kan innehålla GMO:
Arla Ingman (produkter som kommer från Danmark, dvs ostar)

Källa: http://www.gmovapaa.fi/etusivu/


Men OBS, OBS, OBS! Allt detta med vem som använder GMO-fri soja (oförsvarbart redan det i min värld, djuren är INTE skapta för att äta soja!) kommer säkerligen att ändras nu då marknaden fylls av billigare djurfodersalternativ. I alla fall om kunderna forsätter vara ena dönickar som enbart jagar den billigaste korven utan att bry sig om hälsoeffekterna... Rösta med plåmboken! Det finns alternativ! I Helsingfors-trakten levererar t.ex.  Nyby gård ekologiskt kött direkt till dörren. I Vasa och Jakobstad kan man gå med i REKO-projektet och få tillgång till prima ekologisk nöt-, svin-, och lammkött.


8.7.13

Faran med hönsfeber

I mitt förra inlägg skrev jag om hur hönorna gjort come-back, och att det nog inte tar länge innan folk skaffar sig grisar och kossor också. Just då börjar följande video figurera på min Facebook-sida. Trodde först att den handlade om hur man kan få fågelinfluensa eller annat läbbigt från höns. Men ser ni nej. Icke. Den beskriver lite den där processen om att återvända till landet som jag filosoferat kring i flera bloggposts.

Kolla in den här:



Hens: Gateway lifestock. Låt hönorna personifiera vägen mot en hållbarare värld!


5.7.13

Livet på landet förr och nu, opp och ner

Av någon orsak har jag de senaste dagarna gått omkring och tänkt på livet på landet förr och nu. Det intressanta är att jag faktiskt under ett år fått uppleva just det: "Livet på landet förr och nu". I Chile, och framförallt i Uruguay, besökte jag gårdar där hönsen sprang fria, grisarna gömde sig i det höga gräset ute på fältet, tuppen gal. Ja, det var som om man fördes in i Emils Oppochnervisa där grisen gal och getterna dansar, där lammen skäller och oxarna kacklar, och nån värper karameller

Så besöker jag vår egen landsbygd. Flera gånger på några dagar. Först ut till byn där min egen familij har sina rötter. Inte skymten av ett djur, eller jo, två ponnyn på granntomten. När jag tänker på min egen barndom kan jag inte komma ihåg att det fanns fler djur då heller. Några hundar och visst, någon i byn hade ännu några hönor då. Men mest var det nog bara sädesfälten som gällde då också. Igår åkte vi med familjen till Seinäjoki för att kolla in den stora Farmari-mässan. Dottern uttryckte sitt missnöje över att sitta på fel sida i bilen, det var ju brodern som fick se alla djuren. Alla djuren? Vilka djur? En enstaka häst och några få stackare till kossor. Som nu alla råkade stå på fel sida om vägen. Detta under gräsbetandets högsäsong. Var är alla djuren egentligen? Jag vet var de är. Jag vet också varför de är där de är. De är undanstoppade i stora mekaniserade byggnader, där maskinerna sköter grovjobbet för de fåtal bönder som finns kvar i vårt land.

Man undrar, hur gick det så här? Och framförallt, när hände allt det här? När förvisades djuren till bondgårdssidorna i sagoböckerna? Jag har just avslutat ett arbete där jag analyserat diskurser som systematiskt byggts upp efter andra världskriget gällande hur onödiga småbönderna var för ländernas utveckling. Hur allt skulle vara storskaligt och hur småbönderna ansågs vara ett hinder till full utveckling. Att inte tala om de som levde på självförsörjning. Helt onödiga, de skulle utvecklas! Det som stör mig mest i den kontexten är att man i många utvecklingsländer åtminstone haft förstånd att försvara sig själv och protestera. Inte här nej. Inte här. Här har vi haft så fullt upp men att utbilda oss, planera våra turistresor till södern, engagera oss i andra viktiga saker så det där med att ha ett småskaligt jordbruk, lite egna djur för egen självförsörjning, det har bara ansetts vara slöseri med tid och pengar. Det gör ont att se att vi gick på niten. Vi svalde diskursen med hull och hår.

Det som däremot är trevligare att tänka på är att det idag finns en hel drös med människor som helt frivilligt går inför att ha egna höns. Folk som har en egen ko har jag inte stött på ännu, men undrar om inte den dagen kommer snart den också. Grisarna lär väl göra come-back först. Fähusen finns ju kvar. Kan inte vara så svårt att renovera dem... Så tänker jag att om historien är linjär (som den ju inte är, i alla fall inte i min värld) ja då är vi egentligen en bra bit på vägen redan. För visst attan måste det ha funnits motstånd bland småbönderna även här - i tidernas begynnelse. Varför var t.ex. bönderna så starkt emot den Europeiska Gemenskapen? Visst måste det ha funnits bönder som tyckte att det där med att använda gifter på odlingarna helt enkelt inte kan vara hälsosamt. Men de marginaliserades. Precis som bönderna i utvecklingsländerna fortfarande marginaliseras. Utveckling går före, den fixar allt. Men nu har många insett att utvecklingen kanske inte är den magiska lösningen. Man down-shiftar, man flyttar ut. Lite ironiskt är det ju att medan de stora folkmassorna drar ut på gatan för att kräva gratis universitetsutbildning i Chile, så satsar en del av den finländska "proteströrelsen" sina kort på en egen gård, med djur inkluderat. I Chile finns ännu småskaligheten kvar, inte mycket men den finns. Kan det ha att göra med att den chilenska befolkningen aldrig blivit erbjuden de utbildningsmöjligheter som vi har haft. Vi har kunnat välja och vraka och då har vi valt utveckling framom småskalighet och diversitet. De har bara fått valet att försöka hålla sig vid liv. Och vid liv är de ännu, med nöd och näppe, men vid liv är de.

Opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp, och en mus i vårt hus, svär och tuggar snus!

Gonatt.



Filterbubblan

Kommer ni ihåg hur jag skrev om att jag lever i en bubbla?



Det kallas filterbubbla och den fungerar på basen av algoritmer som bestämmer vilken information vi ska se när vi surfar på vår dator.

So much for free information, transparency, connectedness of all...


Och sen en TedTalk från min bubbla.



Tänkvärt. Är det "fear" som gör att vi inte ser? Eller är det filterbubblan?



4.7.13

Sockerfria kalas

De senaste dagarna har jag fått veta via bloggar och nyhetskanaler att det finns fler som går inför sockerfria kalas. Jag menar, visst visste jag att vi inte är de enda som sysslar med sådant. Några av våra närmaste vänner i Helsingfors har ju också inspirerats av våra annorlunda kalas. Men ändå har jag känt att vårt val att inte ha raffinerat socker på våra kalas hört till undantagen. Nu skriver t.o.m. Aftonbladet om en familj som valt att köra sockerfritt på kalaset. Håller det sockerfria kalaset på att bli mer socialt acceptabelt?

För den som funderar på att ordna sockerfria kalas kan jag ge några råd.

Ett saltigt tilltugg före tårtan är en bra idé. Första året (när vi inte ännu var mjölk- och glutenfria) hade vi äggsmör på speltkex. Många barn tyckte om det. Förra året lagade jag chilenska empanadas på eget glutenfritt recept, det var inte lika omtyckt antagligen för att smaken av kummin var för ovanlig för många. Jag gjorde också "igelkottar" på små tomater - de såg festliga ut, men jag vet inte om fem-åringarna uppskattade dem (däremot gjorde de vuxna det). I år tror jag att vi kör nitritfria grillade knackkorvar på barnkalaset.

Man kommer långt med frukt och bär! Speciellt på sommaren! Vi har haft underbart goda fruktspett som de flesta barn uppskattat. Om man har en chokladfonue kan man också låta barnen doppa sina egna frukter i 70% choklad.  Popcorn poppade i kallpressad kokosolja och saltade i kvalitetssalt är ett bra alternativ till frukt på vinterkalas. Innehåller i alla fall inga transfetter som butikens chips! Chokladbollar gjorda på dadlar, kokosolja, (glutenfria) havregryn och rullade i kokos blandat med olika bärpulver har också varit populära.

Så var det tårtan ja. Den ja. Den kommer man inte ifrån. Inte om man vill ha kvar kalastraditionen på ett kalas. Jag har experimenterat med många olika sorters tårtor: pumpa, raw på cashew nötter och olika bär, men de tårtor som varit överlägset bäst har varit de som jag hittat hos Spunky Coconut, med bönor som bas. Hon har använt honung (och stevia) i sina, och jag ser inget problem i det, men jag tycker faktiskt att smaken blir godare om man använder dadlar. Jag håller ännu på att utveckla mina recept, men min senaste testkaka var enligt familjen "den bästa hittills". Receptet hittar ni här: Födelsedagstårta på rödbeta eller kakao.

Sedan vill jag också säga att det varit bra att ha annat organiserat program under kalaset än bara tårt-ätandet. När barnen inte tyckt om maten (hände ifjol) så har vi kunnat snabbt övergå till nästa program innan födelsedagsbarnet (som nog tyckte om maten) märkt något. Vårt tema har varit skattjakt ute på gården och barnen har älskat det. Skattjakten har varit den traditionsenliga påsen, fylld med pyssel och en fruktstång gjord på 99% torkade frukter (jo jag vet, innehåller socker, men inte raffinerat).

Det mest positiva med våra kalas har varit det lungna tempot, det glada humöret, och barnens spontana lek utan bråk. På kvällen har vi haft lyckliga födelsedagsbarn som talat om sitt livs bästa dag, inte sockerfyllon som genast kraschat efter att gästerna gått hem...

Några bilder från tidigare år:

Senast firade vi kalas i Chile i december, allt sockerfritt.

Och glutenfritt. Raw-tårta och en lyckad bönkaka med chokladpådrag och dekoration av kokosflingor. Kolla in den glutenfria pannkakstårtan.

Undantagsvis låter jag huvudpersonerna gästspela på min blogg.


Första bönkaksvarianten med chokladtäcke.

Medan jag lärde mig göra mjölkfri dekoration: de första blev gryniga då jag inte förstod att dra cashew-kokosmjölkblandningen genom juicern.



Färggranna kokosbollar får man om man blandar kokos med bärpulver.

Saltigt. Saften 100% Ålands äppelsaft utblandad med kolsyrat och vanligt vatten. Har också gjort dricka på kolsyrat vatten med frysna bär i.

Fyra års kalas, tårtan gjord på Råsmart hasselnötskakbotten och vanlig grädde.

Råsmarta chokladmuffinsar, mjöligtvis med havregrädde (kommer inte längre ihåg).

Nyckelpigor på glutenfritt hemlagat bröd.

Angry Birds med dipp gjord på avokado, kokosmjölk, koriander och citron.

Fem års kalas. Vattenmelontårtan gjord på en utskuren stor melon.

En "bönkaka" täckt med kokosgrädde och färska hallon.


2.7.13

Barnet som ankare, dialekter och annat tänkvärt

Lyssnade igår på ett otroligt vackert sommarprat av skådespelaren Stina Ekblad. Kan hända att hennes ord i ett tidigare liv inte skulle ha berört mig på det sättet som det gjorde igår. Men jag njöt av att lyssna på hennes visdomar nu. Jag tyckte om hennes prat om barnasynen och hur hon vågat stå emot motståndet och låta barnet amma så länge det behagade. Jag tyckte också om hennes pik till feministerna om millimeterrättvisan, "fifty-fifty från dag ett". Vackert. Speciellt inspirerande för en person som jag som är intresserad av förändringar i omvärldens uppfattningar om vad som är legitimt. När Stina var nybliven mamma var inte detta normen. Idag tror jag inte att så många höjer på ögonbrynen om någon ammar längre än vad normen tillåter. Vad är ens normen idag? Det finns så många sätt att vara förälder, tänk bara på "attachment parenting". Är det inte just det det handlar om? Att låta barnet växa på barnets egna villkor.

Tyckte speciellt om det hon sa om kloka barn:

"Barn är faktiskt chockerande kloka. Barnet är faktiskt människans far. I mörka ögonblick tröstade mig tanken på att det alltid kommer att finnas barn. I ljusa ögonblick minns jag precis hur det var att vara liten. Och jag använder mig av det minnet varje dag i mitt arbete. Jag har en två-årig släkting som är övertygad om att utan henne stannar hela universum. När jag ser henne minns jag den känslan. Den finns i alla två åringar. Och om den känslan inte fanns skulle universum troligen gå i baklås."

Jag tänker att det finns en gnutta sanning i de där orden...men inte så att vi ska göra barnen vill samhällets prinsar och prinsessor, som tyvärr händer ofta idag. Utan att vi kanske borde söka inspiration i deras lekfullhet och deras klara syn på världen.

Sedan spelar hon en dansk sång som handlar om ett barn som just tappat två mjölktänder, ett kraftverk fullt av gratis energi: "Jag har ett litet ankar, ett litet timglas, en sol som strålar..."

Vacker sång. Den går i ton med mina egna tankar om mödraskap och barnens varande, speciellt just i detta livsskede. För ungefär ett år sedan när jag cyklade in till stan med mina två barn i cykelvagnen bakom mig för att träffa min handledare, sen som vanligt och med barnvakten väntade i lekparken invid skolan, slog mig tanken om barnen som ankare. De saktar ner farten för mig. Välbefogat. Tungt i jämförelse med att cykla utan cykelvagn (som de flesta andra doktorander) men välbefogat och ack så nödvändigt ibland. De lägger också gränserna för vad som är tidsmässigt möjligt. Och när allt känns tungt och mörkt så är det barnens "gratis energi" som fyller mig med skratt och glädje. Som Stina säger efter att sången är slut: "Aldrig mer är jag bunden till min frihet". Mitt i prick, säger jag.


Sen blev jag också berör av hennes prat om dialekten på landet, och svenska språket, och om den regionalt färgade högsvenskan från Österbotten, som blivit hennes vardagsspråk. Speciellt berörde det hon sa om att det fanns bara två personer som talade högsvenska i byn där hon växte upp, de enda "som talade fint": prästen och skolans lärarinna. De andra talade dialekt, med sin lokala förankring och historia inbakade i urgamla ord och uttryck.

Jag tänkte på Mignolos tes om globala designer och lokala historier, och hur det globala kommit att påverka hur man på i det lokala ser på sig själv och sin omgivning. Varför "fint" undrar jag? Eller använde man ordet "fint" men vetskapen om att det ändå var precis lika bra att vara flytande på dialekt? Föga troligt om dialekten klassades som det finas motsats, "alltså fult" som Stina ju faktiskt också säger. Under mina fältstudier insåg jag hur makten gömmer sig i det vardagliga orden; de där vardagliga orden som vi använder utan att ens reflektera över deras egentliga innebörd. Vad som är fint och civiliserat, vad som är fult och primitivt, allt påverkar hur vi som individer ser på världen och oss själva. Och de påverkar också beredskapen att försvara det egna som något värt att försvara. Efter att ha sett kampen om livet i en liten by på andra sidan världen har jag insett hur nära sammankopplad den kampen är med vetskapen om att den egna identiteten har ett värde i sig. En lokalt förankrad stolthet är en stolthet som inte går att köpslå med när kolonialiteten vill tränga sig på.  Att se upp till "det fina" kan vara rent ut sagt farligt för det lokala. Det kan göra att man säljer sin själ och sin identitet till förmån för andras intressen (har hänt på många andra ställen i Latinamerikas 500 års historia av kolonialitet). Nej, man ska vara vaksam mer ord som "finspråk"... och jag funderar på hur ett sådant ord påverkat demografin i vår egen landsbygd, hur det påverkat de unga generationernas yrkesval; de som "utvandrat" till städerna, fått sig en högre utbildning och raderat alla diftonger och urgamla ord ur sitt vardagliga språkbruk. Finspråk. Ett farligt ord.

Själv är jag inte alltid så bekväm i mitt eget språk. När jag kom hem till Österbotten och hörde de lokala dialekterna ville jag nästan omfamna de som talade dialekt. Så härligt! Ännu finns de kvar! Ett tecken på att det lokala ännu existerar. Underbart att man genom sitt språk kan visa att man är stolt över det egna och de rötter som är knytna till en specifik plats i denna värld. Någon gång i min barndom, och framförallt under studietiden i Helsingfors, var jag stolt över att mitt språk inte kunde kopplas till en specifik plats (jobbade en tid hårt på att radera de få ord som kunde förknippa mitt språkbruk med den plats jag kom ifrån). Nu kan jag ibland känna en genuin sorg. Jag talar många språk men jag har ingen lokalt förankrad dialekt. Jag hör därför inte hemma någonstans. Jag är "flyttbar" och "utbytbar". Min plats på denna jord är inte given. I samtal med de som har sin dialekt kan jag också känna den där spänningen mellan "det fina" och "det vardagliga". Jag önskar så att den inte fanns där. För jag ser ju upp till dialekten. Men spänningen finns. Inte på grund av mig. Inte på grund av den som talar dialekten. Men på grund av århundraden av historia där det globala mött det lokala, där identiteter och attityder formats av makten som ligger i de vardagliga orden. Var vaksam med orden. De formar oss och vår relation till andra, helt obemärkt, helt försvarlöst.


Sådana tankar flög igenom mitt huvud medan jag experimenterade med gluten- och ostfri pizza igår kväll. Med ett vinglas i hand, som sig bör.

Photo: I väntan på Buu klubbens slut. Jissus tungt att experimentera gluten och mjölkfri pizza. Bra radioprat i bakgrunden: Stina Ekblad, föregångare i barnasynen.


När som sädesfälten böjer sig för vinden

Vårt land är berikat med mycket odlingsareal. Tyvärr är största delen odlingar som jag stött på längs med våra vägar av typen sädesslag eller ryps.

Som glutenkänslig (och en ryps-skeptiker, det mesta går ju åt till margarinproduktion) tycker jag det här är problematiskt för lokal självförsning. Jag brukar fråga mig om vi i Finland skulle äta mer grönt om våra odlingsmarker bestod av mer grönt.

Så en dag på vägen upp till sommarstugan föll mina ögon på ett annat slags odlingsfält, ett fält fyllt av (för mig oidentifierbara) grönsaker. Så bra, tänkte jag, äntligen lite diversitet i våra grödor. Det gör gott. Tills... på vägen hem från stugan och jag möttes av ungefär den här synen:


...står nån jävel där och böjer dem tillbax.

Är det faktiskt så att man inte kan odla grönt utan besprutning? Vad skulle det krävas för att bönderna skulle sluta spruta? Mer arbetskraft? Högre priser? Annan inställning?

Jag äter gärna grönt. Och mycket sådant, lokalt producerat. Men salladsdressingen väljer jag helst själv.

Årets sommarprat

hgcgdsgyrvfcttvrvf56vcf gfcrdrtr5bfgt6fe77XTBR5CTFUKCTVD7GS UV6EWBTC5GT5TF FFFF5TDVED6UWRGBXDEWUX YYCDYAFYE GTGFGEWDT36EDTFRE86GFTYT8ROL.YTYTBGHTHRHYFGRFDGHWUHUYTTTTTTTT R    CGRTTFRTETEYFYHVVCDNEHQRDGD5FTGTCGBVGGCVCDCDSHVKJFKGYV6TVV  ZW QA Qv,  mnhmthhggh hhghhhhhhhhyy uybrr...gdhdgff gfsrdfrcsdxecrcxrrs xredsdwdewwr rwc r n5r r r rrcrrsdbhhhhhhhhhhghhhhhhf hfbbb bbh fbhghgc hg xhhjhjjjhhjhh<weµusyvrvebudsh9xz.



...gavs av min son. Försök och dechiffrera det om ni kan!

Men egentligen ville jag rekommendera Stin Ekblads prat från igår. Mer tankar från mig påkommande om det.