Om att våga tala sitt eget språk

Bra grej om finlandsvenskheten: När en finne undrade när jag flyttade till Finlan. 
Hon skriver:

 "Var ska vi börja om vi vill ha lika betjäning på båda språken? Hur svårt har det varit att få finsk kundbetjäning i det här landet de senaste tvåhundra åren? Hur ska svenska ha en chans att vara jämställt om jag inte ifrågasätter när någon behandlar finska som ”ojämställt”. Hur ska svenskan någonsin få samma rättigheter om jag hälsar på finska?"

Min man, invandraren, brukade reta upp folk i Helsinfors med att insistera med svenska med spansk brytning. Han brukade vara arg på vår mesighet att våga visa vem vi är och och stå på oss, vi finlandssvenskar i Helsingfors. Jag brukade säga att han skulle vara försiktig, en dag kommer han att få på käften.... Till sist tröttnade även jag och en av orsakerna till flytten upp till Österbotten var att jag inte ville att mina barn skulle växa upp och känna att det är fel att tala sitt eget modersmål. Det kan aldrig vara fel att få vara helt sig själv, på sitt eget modersmål, som råkar i det här fallet vara svenska, och spanska.

Många gånger blev jag tillfrågad varför vi satt våra barn på svenskspråkigt dagis, när det var tänkt att de skulle lära sig finska (underförstått - ni måste se till att de lär sig finska snabbt). 

Jag tänker som så att det kan aldrig vara fel med modersmål, eller vilket språk som helst. Om det känns 'fel' så är det inte ditt fel, utan någon annans fel att de har attitydproblem. Och så tänker jag att vi inte borde svälja alla de där små subtila reaktionerna av majoritetsbefolkningen utan våga tala mer svenska även i situationer som kan bli obekväma, som min man då.... (och han har inte ännu fått på käften...). 

Mina barn talar idag friskt finska med svensk brytning - det har de lärt sig helt naturligt av grannar utan attitydproblem. Svårare är det att lära sig ett språk när den som har det som sitt modersmål även har attitydproblem. Sån var min egen uppväxt, jag blev helt avtrubbad att lära mig finska för de första finskspråkiga flickorna jag stötte på i mitt liv muckade alltid gräl med oss 'hurrin'. Noll intresse efter det. Dessutom hade jag lyckan att växa upp i ett så pass starkt tvåspråkigt område att jag hade råd att välja och få växa upp utan att bli tvungen mesa mig ur svåra situationer. Måste iväg till Jyväskylä för att hitta motivationen att våga tala. Helknasigt, eller hur? Har sedemera lärt mig tala fem andra språk i deras naturliga miljö, och aldrig aldrig behövt känna mig mindervärdig bara för att språket inte varit perfekt.

Idag talar jag finska med stark brytning. Det tog länge för mig att komma över det. Kunde ibland tänka på de där flickorna på gården som retades med oss och fundera på hur min finska idag kunde ha varit annorlunda om de istället för att hota med att slå oss på käften hade frågat om vi ville hoppa hopprep med dem. Tror att min finska skulle ha mått bättre av det idag. Men vet ni, i något skede slöt jag fred med min knaggliga finska. Nu är jag stolt över den för den visar att jag i min ungdom fick leva ett liv starkt förankrat i mina egna språkliga rötter. Det är inte alla i en minoritetsbefolkning som får det.  Inte ens här i Finland.

Ha det gott!

6 år

Idag är det sex år sedan jag bokstavligen stängde en dörr och tog ett hopp ut i det okända. Jag visste inte då vartåt jag var på väg men jag visste att jag inte någonsin skulle återvända till det stället jag lämnade bakom mig. Då jag gick längs med kajen i Gräsviken kände jag en obeskrivlig frihet. Äntligen. Mammaledig. Aldrig mer tillbaka. Aldrig mer sådan stress. Aldrig aldrig mer.

Det har känts stort idag att få vara med min son på tumis en stund och tänka tillbaka på de senaste sex åren. Tack vare honom gick jag iväg från mitt gamla liv. Han kom till oss när livet kändes som tyngst. Han, vår underbara, glada son, han som alltid skrattade när koliken inte hade honom i sitt grepp. Han. Världens världens gladaste pojke. Jag funderade alltid hur i all sin dar han kunde bli så bra då livet var så tungt. Hur orkade han skratta då hans mamma var ett sånt vrak? Våra första månader präglades av skrik och antibiotika. Men ändå var ha så nyfiken på livet, så snabb i svängarna, så fin. När livet lugnade ner sig nästan ett år senare var det också han som var där med mig medan jag försökte få fotfäste igen. Långsamt långsamt hittade jag tillbaka till livet, alltid med hans glada skratt närvarande.

Då jag tänker tillbaka på de senaste sex åren känner jag tacksamhet. Tacksam för att livet visat mig vägen vartåt jag ska gå. Tacksam att jag orkat kämpa genom allt som kommit emot. Tacksam att intuitionen vuxit sig så stark att den visat mig vägen. För sex år sedan hade jag nog aldrig trott att jag skulle sitta där jag sitter idag. Ett stenkast från mitt barndomshem. Jag var inte redo att se det som en möjlighet då. Men nu är jag här och rättare än så här kan det nog inte bli.


Hela den här veckan har alla saker bara fallit på plats av sig själv (förutom forskningen då... har inte haft tillräckligt med tid för den...). Möten med personer som jag vet att kommer att vara viktiga i mitt liv framöver. Spontana möte, oförutsägbara möten, sammanträffanden, härliga härliga insikter från att komma ihop sig och tala om sånt som skrock och småväsen i skogen. Eller det här med strejk på posten som gjorde att jag redan tänkte att varken mammas eller Amazons paket skulle hinna fram i tid men som låg där i tamburen idag, fredag, då vi kom hem med sonen. Allting så rätt. Till och med stipendiebesked fick jag ju den här veckan. Och det där samtalet från skolläkaren som för något år sedan skulle ha känts som ett slag rakt i trynet, även det gav mig en känsla av inre frid. Jag kan det här, jag vet att jag kan det här. De kan inte nå mig mer med att kalla mig okunnig, men jag kan kanske nå ut till dem. Det finns en mening i de här meningsskiljaktigheterna. Jag är trygg mitt i stormen och det känns bra.

Det känns som om mina tankar kring de sex senaste åren fått mig att inse att allt hänt för att det skulle hända. Det har varit en tung resa att ta mig hit. Tror inte att det blir lättare efter det här heller. Men det börjar kännas rätt nu, och det hjälper stort.

Sex år av insikter och känslan av att efter allt detta vara exakt på rätt ställe här och nu. Obeskrivligt fint!

Ha det gott!

Hashtagkampanjen #räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma

Jag ska skriva mer om mina reflektioner kring detta med att starta en folkrörelse för att rädda ett bibliotek lite senare. Det är nämligen smått ironiskt hur jag precis just idag sitter och filar på en akademisk text där jag argumenterar att lokalbefolkningen ibland inte har någon nytta av media då man ska försvara sina intressen gentemot staten och storbolagen och just i den stunden blir jag själv uppringd av pressen för att bli utsett till frontfigur för bevarandet av biblioteket i Brändö. Jag känner mig aningen priviligierad för jag vet att i andra sammanhang skulle den enskilda individens röst totalt ignoreras, speciellt då det gäller sånt som att rationalisera och att respektera de 'ekonomiska realiteterna'.

Men jag är ödmjukt tacksam för min priviligierade position i detta sammanhang, det att jag råkar ha rätt sorts Facebook-vänner gjorde att mitt lilla försök att rädda bibban blev till nyhetsstoff på mindre än ett dygn. Nu hoppas jag förstås att andra hakar på. Vi har redan lånat två stora kassar med böcker hos oss. Det finns mycket kvar i bibliotekshyllorna så skynda på och gå och låna nu medan det ännu går att visa att du bryr dig!

Jag har satt upp några bilder på Instagram med hashtaggarna #räddabrändöbibban och #lånabokhyllornatomma. Borde förstås ha satt ut de finska versionerna på samma gång men det var mer än vad min hjärna klarade av en dag som denna.

Här kan ni läsa Vasabladets reportage, imorgon finns det med i pappersversionen.

I Astrid Lindgrens värld

Vi befinner oss just nu i Vasastan. Där Astrid Lindgren en gång bott. Länge länge bodde hon här, bara över gatan från oss. Nästan alla henns sagor blev till här. Nästan så att jag känner surret från Karlssons propeller då jag vandrar längs med den stora gröna parken som Astrid hade utsikt över då hon skrev. I hennes närbutik har jag hunnit handla två gånger redan ikväll. Det var en butik som heter duga. Eko än det ena än det andra. T.o.m. bindor var ekomärkta. Och Kung Markatta torkade blåbär. Renée Voltaire basilika spread. Sesamchips. Glutenfritt bröd gjort på riktigt mjöl och inte skumma tillsatser. De kan de här svenskarna. Alltid steget före.

Det lustiga med vårt sista minuten övernattningsfix är att det tycks ha varit meningen. I huset bredvid ligger en stadsekogårdsbutik, och åt andra hållet en finsk teater som just nu lägger upp pjäsen 'Jag är ett träd' (kommer ihåg Softys vackra blogginlägg om just det för något år sedan, kan tyvärr inte länka via mobilen). För något år sedan var vi också här, i huset mittemot, judiska museet. Då sov mittersta barnet sin eftermiddagssömn där medan vi andra kollade musėet. Sen gick vi alla till lekparken nedanför Astrids hus. Nu var vi där igen. Mittersta barnet hittade snabbt lekkompisar, precis som äldsta gjorde då för något år sedan. Yngsta rultade omkring på de färglagda kullarna, precis som mittersta gjorde då, för något år sedan.

Kronan på verket var att vi möttes av en byggnad som heter Vasa Real när vi kom ut ur Tunnelbanan precis runt hörnet. Precis som om vi skulle ha varit hemma.

Käre Gusse, stor geografisk makt du haft över våt gemensamma historia. Men båten din den sjönk. Den hann vi med förra gången men inte nu.

Imorgon bär det av söderut, till landet där det serveras wienerbröd med schokolääde i mitten. Undrar om de har även glutenfria varianter av dem? Då ska vi lära känna deras sagofabbos hemmakvarter, träffa hans sjöjungfru och besöka hans museum. Nu styr vi kosan mot H.C. Andersens värld!

Rötter är...

...att träffa en gammal barndomskompis i barndomsparken och se våra barn leka tillsammans. De nu i samma ålder som vi var då. Att prata om alla de människor som fanns med i våra små liv då och som fortfarande visar sig här och där i våra lite större liv. Att minnas porrtidningsgömman som vi hittade i lekparksskogen bakom en stor sten. Eller alla de där gummistövlarna som vi lyckades fylla med gyttja när vi lade upp protestskyltar mot att det skulle byggas hus på det som varit vår lekskog hela vårt liv. Att minnas hyssen,  påringningarna hos grannar och sedan att springa bort, eller dubbelvoltarna som de busigaste pojkarna klarade av att utföra då de hoppade ner från garagetaket. Eller de finska flickorna som gav oss på käften för vårt hurri-status.  Tänk att tallen vars rötter en gång var våra smurfars palats, den står ännu ståtligt kvar, trots att så mycket av vår gamla skog aldrig respekterades av stans byggherrar utan skövlades slätt för att bereda väg för flera hus runt vår egen park.

Det är rötter det.

Och ja, det var ungefär där just i de där minnena, från tiden innan vi klistrade upp planscher på våra idoler Modern Talking och Wham, som jag minns mig själv och vem jag var innan den stora världen (och satellitkanalerna som Sky och MTV) tog över och började styra mitt liv och mina drömmar. Idag var jag tillbaka på Ruta Ett. Och egentligen har jag nog aldrig lämnat den rutan heller men mina drömmar har varit ute och svävat i några decennier innan de hittade tillbaka till mig själv igen.

Rötter är. Ofrånkomliga. Skönt att ha slutit fred med dem.

Drömmen

Vi åker igen. Stipendiet är beviljat. Jag ska vara gästforskare på ett universitet i södra Chile. Familjen kommer med. Drömmen är att hyra ett litet hus uppe på en av kullarna i fiskebyn där jag var för snart tre år sedan. Drömmen är att mina barns (och min mans) ögon skall öppnas så att de kan se den där andra världen med egna ögon. Drömmen är att jag själv ska få uppleva den där otroliga känslan som jag hade då senast. Känslan av detta är ingen dröm, inget jag inbillar mig, detta finns på riktigt, en verklighet bortom det skrivna ordet, en verklighet bortom elektroniska skärmar. Den finns. Den förtjänar inte att inte vara en del av min familjs medvetande, frånvaroproducerad i vår moderna verklighetsuppfattning. Nej den finns fast den just nu känns som en dröm.

Hoppas vulkanerna låter oss åka. Newen, Mehuin.

Generationsskifte

Sedan jag åkte och studerade har jag haft mammas och pappas gamla mörkgröna Lundia-hylla för mina böcker, papper, printrar, datorer - da shit helt enkelt. Var än jag bott (i Finland), vare sig det varit ett rum på 9 m2 eller lya på 16m2, eller detta aningen större residens där vi nu befinner oss så har Lundia stått mig troget bi. Man kan nästan säga att utan Lundia inget hem. När böckerna blivit placerade brukar lugnet infinna sig. Och varje gång suckar mina föräldrar förnöjt över att den hyllan hållit så länge. Tänk, vår första egna möbel, brukar de utbrista varje gång efter att vi riggat upp den (Lundior är inte roliga att rigga upp - ett stor minus med dem).


Men så idag, eller egentligen redan igår, var det dags att ta farväl. Äntligen hade jag hittat ett skrivbord i rätt storlek, i rätt färg, fullträff i allt, t.o.m. pris (hela 18 euro på lokala loppisen). Äntligen var det dags att utföra generationsskifte. Inte modernisera, eller nja, jovisst modernisera, om definitionen på modernitet går enligt tidsepok 1950-talet så ja absolut. Men nej, egentligen skiftade vi bakåt i generationer. Ut med mammas och pappas mörka 70-tals hylla (som de själva redan tröttnade på någon gång på 80-talet) och in med farmors och farfars stringhylla i trä. Den har stått i flera delar utplacerad i vårt residens i över ett år, i väntan på det där perfekta skrivbordet. Men nu är den här. Med den här hyllan i åtanke valde jag tapeter för mitt arbetsrum. Nu har den dessutom återförenats med sina kompanjoner den-obeskrivligt-hårda-och-obekväma-(men-stiliga)-bäddsoffan, taklampan, och fotlampan från samma tipsepok, några tavlor och farfars skrivbordsstol.Skrivbordet däremot, det var ju som sagt ett loppisfynd - farfars eget det försvann bokstavligen med vinden  - men så ville jag ju aldrig ha det heller.

Jag kan inte sluta beundra stringen. Jag försöker ju verkligen distansiera mig från all sorts materialism. I grund och botten är materialismen av ONDO. Det är min helhjärtade övertygelse. Men då jag tittar på stringen så har sådant tjafs ingen betydelse. Den är ju så stilig, så vacker att se på, den ger mig lugn och frid. Otroligt dessutom att Lundian tog upp nästan en meter mer i utrymme men böckerna fick trängas mycket mer i den än i den här skönheten. Dessutom har printern och allt mig studiematieral stuvats in bakom sidodörrarna i skåpen nertill. Out of sight, out of mind! Nästan som om mitt hemmakontor och min mångåriga plåga inte alls existerar....som bortblåst är det där dammiga kaoset som rådde här i samma rum bara för några veckor sedan då jag ännu försökte mig på att deschiffrera sociala föreställningar och legitimitetsuppfattningar i ett par hundra tidningsartiklar från ett tidigare sekel...

Och Lundian då, var är hon nuförtiden? Hon har riggats upp än en gång, den här gången i vårt s.k. "hobbyrum", eller kanske mer korrekt vårt eviga kaosrum dit allt bråte slängs hullerombuller innan jag orkar ta itu med att sortera, slänga, sälja, sy om etc. Där bor hon nu och sköter om att allt bråte ser lite mer organiserat ut. Bara jag läst ut alla mina självhjälpsböcker i vardagseffektivitet och superstrukturer så ska hon fyllas med välsorterade lådor prydda med vackra limlappar där det står "julpynt", "påskpynt", "sömnadsprojekt", "stickprojekt", "åretshonungslager, "årets dadellager", "vinterskor", "sommarskor", "cocacola-burkar från tidigt 90-tal"... ja allt det där väsentliga som en icke-materialist bara MÅSTE ta till vara, ifall att man skulle behöva det en vacker dag! :-)

Och förresten, nu då hemmakontoret ser ut att bli mer eller mindre permanent, och bullernivån inne i det allsköna 50-talsinspirerade arbetsrummet inte alltid gynnar koncentrationen, så kan det mycket väl hända att jag själv installerar mig och mitt portatila arbetsrum bredvid Lundian. Som jag skrev i inledningen: hon har ju varit en trogen följeslagare genom alla dessa studieår! Men böckerna, de ska få njuta av den sköna stringen även i framtiden.

Och med dessa ord önskar jag er alla en bra början på det nya året - året som kommer att bli superstrukturernas år om man vill tro att jag kommer att ta alla självhjälpsråd på allvar och gå från slarvmaja till innehavare av svart bälte i vardagseffektivitet....

När juldagsmorgon glimmar

Vilken juldag vi fick. I gryningen var vi redan ute i pulkabacken med de nya åländska vrålåken, därifrån gick vi ner till isbanan och kollade om den var åkbar. Lyckan var stor då barnen fick vara först med att pröva årets is med sina nya (begagnade) skinnskor. I soluppgång dessutom. Ack så mycket minnen som gömmer sig på den här skrinnskobanan, och de graffitifyllda kojorna. Det är precis som att vara barn igen då jag står där och tittar utöver vyerna. Inget har förändrats. Tiden står still!

Snart lussar vi

Precis som I min barndom ska vi gå till grannarna och lussa.

Elden

Nu brinner det på vår gård. Se vilken härlig vy jag har från mitt hemmakontor.

Farbror Frost

Han kom obemärkt inatt. Vi bor uppe på en kulle så förra året hade jag koll. Då det började bli vitt nere i dalen på väg till skolan så visste jag att det var dags. Men inte i år, nej. Nu slokar löven på mina oblommade solrosor (nästa år ska solrosorna ut tidigare och på en soligare plats) och även äppelträdet ser ut att ha fått sig en dos. Farbror Frost har varit här.

Hoppas verkligen att äpplena klarade sig då jag igår blev inspirerad av Husmor Anna att vakumförpacka de kvarblivna äpplena. På vår lilla trädgårdstomt finns det faktiskt fem äppelträd.  Ännu för en månad sedan fanns det 6 stycken men vi tog ner ett för att bereda väg för ett päronträd nästa år. Men fem äppelträd är nästan tre för mycket så länge den vita transparangen fortsätter leverera industriella mängder av frukt. Vi är så färdiga med äppel när de andra träden börjar mogna. Nu har jag 3 lådor med falläppel på trappan som jag försöker hitta på användning för. Orkar inte ens göra chips mera efter att ha torkat säker en 10 torkugnar fulla av chips (och dottern har i jämntakt betat av de torkade chipsen, kan inte vara hälsosamt med så mycket fruktos brukar jag tänka). Men om man kan hitta ett sätt att ha "färska" äppel ännu i januari, ja då tror jag minnsann att vi behöver precis varenda träd.

I jorden har jag ännu rotselleri, palsternacka, purjo, mangold (ganska säker på att den rök med i natt men har inte ännu varit och tittat). Av kålsorterna har jag kvar en liten broccoli, lite grönkål, palmkål och en massa minivitkålshuvuden (planterade dem för tätt). Där finns också jordärtskocka men den blev inte bra i år - misstänker att rötterna hunnit bli gamla i kylskåpet innan jag fick ut dem i jorden i våras. Ifjol blev de ju så fina och vi skördade ända in i november. Majskolvar var också på gång ännu igår. Såg framemot att få förevisa mina vackra popcornsplantor (satte några eko-popcorn i jorden i maj och dessa står nu i blom bakom skjulet!) åt min mor imorgon. Hon har nämligen odlat på kolonilott i över 15 år. Hon har alltid varnat mig för att det är tungt (instämmer) och att man inte hinner göra det som borde göras (instämmer) och att svårare plantor oftast misslyckas. Jag i min enfald plöde ju bara upp min gjord bakom husknuten, ifjol med hennes hjälp, i år ensam, och börjad odla. På försommaren då andra här runtomkring led av kylan så klarade mina plantor det galant. Vi var ju på resa just då och för att bevara fukten hade jag skyddat allt med fiberfilt. Allt har växt otroligt fint, vi har kunnat skörda både kronärtskocka, broccoli, och palsternacka. Alla sådana växter som mamma varnade mig för att är svåra och oftast misslyckas. Det sista hon sa när hon åkte härifrån för en månad sedan var att "om du ännu lyckas med majsen så blir jag verkligen häpen".  Då fanns inga kolvar på plantorna ännu. Nu är de där. Haha, fem fått från att lyckas... om det inte varit för Farbror Frost.

Men erkänner, jag har fortfarande väldigt liten koll på vad jag sysslar med i min odlingsjord. Mina odlingar får ta den lilla överloppstid jag har i detta hektiska liv. Detta innebär ungefär 10 minuter på för- och eftermiddagen (så mycket att jag hinner plocka fallfrukt från äppelträden) och högst 1 timme på kvällen mellan Buu-klubben och kvällsmål. Inte mycket tid nej. Men det är ju tur att när plantorna en gång är i jord så växer de av sig själv, om man bortser från ogräs och torka då. Inget matande fem gånger om dagen, eller blöjbytande heller för den delen.


Igår beställde jag den här boken:

Idag ska jag ännu beställa den här boken:

Jag menar alltså allvar med min trädgård. Vill mycket. Väldigt mycket. Men vi får se hur det går med tiden och sånt nästa säsong.

Tackar ändå farbror Frost trots han onödigt hårda hand med mina resterande grödor. Tack, snart får jag ta paus i trädgården. Dags att ta det lugnt. I väntan på Gumman Tö...

Jag är kär!

Stundvis har det varit tungt. Det vet kanske ni som följt min blogg från början. Det var tufft. Jag skrev om det här:Om att sakna sitt andra jag, här: Två världar, eller egentligen fyra och här: Det modigaste jag någonsin gjort. Ändå har jag varit sparsam med mina känslor (eller ska vi kalla dem vid deras egentliga namn: panikattacker) här på bloggen. Den skulle ju fokusera på det positiva. Jag ville inte skriva alla mina värsta tankar om hur jag hade svårt i mitt nya förhållande men tror ändå att den alerta läsaren kunna läsa det mellan raderna. För det var tungt.

Men vet ni, i somras vände det. Egentligen vände det nog redan lite innan, men det tog en stund för mig att inse att det vänt. I somras märkte jag det fantastiska: jag var nyförälskad i en gammal goding. Min ungdomsförälskelse hade plötsligt slagit ut i blom: jag var och är fortfarande nykär, i min hemstad, Vasa. Tjolahopp! Vilken insikt. Här har min man hållt på med sina kärleksförklaringar sedan dag ett och jag har bara svarat med... "döööh, ser du inte de fula husen från sextio-talet, den här stan är ju så ful, så förstörd..."

Efter vår två veckor långa resa ner till södra Finland, och våra gamla kvarter, alla vännerna (som jag fortfarande saknar ofantligt mycket i vardagen),  så insåg jag någonting fundamentalt viktigt. Livet är här och nu, och det kan på riktigt inte bli mycket bättre än så här. Jag insåg att vi knappast skulle ha mer tid att träffa vännerna i Helsingfors om vi bodde där än vad vi gör nu. Däremot skulle vi bo på mindre yta, ha en himla mycket mer stressig vardag, ha mindre pengar att röra oss med, och en massa stress och press på från barnen som skulle vara influerade av en himla massa intryck som kommer från kompisar och samhället i stort. För att komma bort skulle vi antagligen resa utomlands, jag skulle stressa i kvadrat för att packa våra väskor för att sedan försöka koppla av men ändå inte lyckas utan bara jaga upp mig över hur tungt det är att resa med barn. (det stör mig fortfarande att det internationella flygfältet ligger så långt bort, men försöker komma ihåg det här när jag krisar över omöjligheten att resa bort för en kortare tid). Det var insikt nummer ett.

Under sommaren har jag kommit på mig med att istället tänka på allt det fina vi fått på köpet då min man tog emot jobbet är uppe i periferin, i stan dit jag svor att jag aldrig skulle återvända, denna fucking-åmåls liknande tonårsskräck till småstad. Plötsligt såg jag staden ur ett nytt perspektiv. Och, I hate to say this, men det som om jag plötsligt hörde min mammas röst rabbla upp allt det fina med den här staden (den där rösten som jag då ratade i tonåren, som jag tyckte var helknäpp, hon fattade ju ingenting, livet var ju där ute, där långt borta i stoooora världen). Nå vilka tankar har jag kommit på mig själv att tänka då?

Jo, den viktigaste av dem alla är att detta är en fantastiskt bra stad för allting ligger på fem minuters avstånd (med bil) eller 10 minuters avstånd (med cykel, dock svettiga 10 minutrar). Ekogrönsakshandlaren på landet: 5 minuter, Innerstan: 5 minuter, skolan: 3 minuter, dagis: 5 minuter, jobb: 5 minuter, makens jobb: 5 minuter, mjölkbonden: 5 minuter, kompisar: 1-10 minuter, apotek: 2 minuter, Siwa: 1 minut, S-market: 3 minuter, tågstation: 5 minuter, yogacentret: 5 min. Undsoweiter. Ja, och villan: 50 minuter (istället för 5h50min). Sen brukar jag träna min hjärna i att räkna hur många minutrar jag vinner varje dag på att bo här, respektive i Helsingfors, eller ibland när den sydamerikanska pulsådern börjar pumpa kör jag samma hjärnträning med Santiago som referenspunkt. Kan säga att det blir otaliga TIMMAR vi vinner på att bo här. Och det är bra, om jag nu sen bara skulle förstå att inte pressa in mer program på de där timmarna utan sätta mig i yogaställning och säga "ohm" istället ...skulle göra gott åt en överarbetad kropp.

Men det finns fler orsaker. En grej som slog mig riktigt hårt i nyllet i somras då vi hade utländska gäster här var det här med en stad som har allt, men i mini-format. Mini-Borgbacken Wasalandia, mini-Hagnäs med torget och hallen och burmeserna i hörnet av Storalångatan, mini-bibborna (men som ju allihop är hundra gånger bättre än bibborna i Helsingfors, de tävlar i samma klass som Mariehamnsbibban kan jag säga, men på två språk!). Minibiografen Gloria: visar de viktigaste filmerna, oftast barn-sådana, och mer än så har jag inte tid för. Mini-arbis; som ju har tusen gånger intressantare kurser för mig än Arbis i Hfors, med chans att rymmas med dessutom (sen när jag har tid...). Mini-teater: helt suveränt, dessutom på två språk!, Hoppas verkligen att jag ska kunna gå på Edith i höst... Mini-simstränderna, men så mycket renare vatten då antalet besökare är så mycket mindre än i Helsingfors (dessutom algfria den största delen av sommaren). Mini-sverigebåten (aka Wasa Line) och mini-Stockolm (aka Umeå), och då det gäller kryssning och shopping i Sverige så tillhör jag definitivt old school: small is beautiful, less is more, say no more. Nu missar jag säkert några mini-grejer, men ni förstår: det är fint att ha allt men i mindre format, och framförallt med färre människor runtomkring.

Vänskap. Sådan har jag gott om i Helsingfors också, för all del. Mitt hjärta värker då jag tänker på alla goda kompisar som vi inte längre kan träffa extempore. Men det finns något som heter barndomsvänner, och barndomsbekanta. Det finns något alldeles särskilt i det där att ha lärt känna kompisar i unga år, från "banski" till gymnasiet, känna deras föräldrar, veta var de vuxit upp, veta att vi har ungefär samma barndomsminnen, samma storyn om gamla lärare etc. För ett år sedan skulle jag kanske ha tyckt annorlunda men nu vill jag påstå att de här gamla vännerna får mig att slappna av, att koppla bort, att vara mig själv. Jag brukade tänka då jag kom hem till Finland (Helsingfors) att oj så skönt det är att vara hemma, jag kan automatiskt läsa vad folk menar i deras ansikten och viceversa, behöver inte anstränga mig att passa in i en främmande kultur.  Trodde jag, ja. Nej, hemma hemma är här på slätterna. Här finns inget okonstlat aller anammat. Här är jag hundraprocent mig själv, och därmed basta. Och vännerna runtomkring vet det. De vet vem jag är. Och det är inte längre ångestfyllt, utan skönt.

Sen finns det förstås en massa fler saker som jag tycker att är ganska häftigt i den här stan. Ids inte gå in på de sakerna mer nu eftersom Linn Ljung beskrev dem ganska bra igår (Varför Vasa är Finlands bästa stad) från en inflyttads perspektiv. Okej det där med metamfetamin vill jag helst inte tänka på... att sånt.

Jag har alltså gått och blivit kär. Och det är riktigt riktigt skönt. Faktiskt.

Skolstart

Jag har många tankar om skolan och dess varande. Men just idag vill jag inte annat än glädjas tillsammans med min förstfödda. Hurra! Hon har börjat i ettan idag! Om sju år går så här snabbt kommer vi snart att ha en gymnasieelev i vårt hus! 

Ja och visst var det pirrigt även för mamma, att gå upp för de där trapporna till andra våningen. Dotterns klassrum ligger mellan det rummet där jag själv gick i ettan och tvåan och rummet jag avslutade min lågstadiekarriär i. Tala om rötter!

Vem skulle ha trott...

...att jag 20 år senare befinner mig på ett nedgånget men välfungerande nöjesfält tillsammans med familj och svärföräldrar från andra sidan jordklotet. Konstigt hur litet stället känns nu, och folktomt. Har folk tappat intresset för nöjesparker? Eller var det helt enkelt bättre förr? Känns passé på något sätt. Men ändå så himla skönt att låta vikingaskeppet ge lite fjärilar i magen, eller stockbanan ge en avsvalkande vattenstänk, eller känna den mjuka sommarluften smeka min kropp i tivolikarusellen. Nej, nöjesparker kan visst fylla en med tillfälligt lyckorus.

Ha det gott!

Gläds åt det jag har

Denna tavla fick jag i present då jag blev student av min mammas faster. Den har varit inpackade i kartong sedan dess. Min gammelfaster lever inte längre, men hennes broderi gör det. Nu på paradplats i gästrummet väntar den och vi med den på besök från vårt andra hemland. Just nu gläds jag mycket åt det jag har. Underbart!

Den tiden på året

Så var det dags igen att samla ihop vinterns vitamin/sötmaförråd. När vi bunkrar upp med lokala bär behöver vi mindre långväga dyra vinterfrukter. Först ut idag, dryga litern av egna blåbär. Det ser inte lovande ut för de bären i år, frosten tog en del av plantorna i vintras och.det konstiga vädret har inte varit gynnsamt för dessa bär. Men jissus så härligt det är att plocka bär och lyssna på havets brus.  Snacka antistressterapi alltså!

På vägen hem svängde vi in via jordgubbsodlaren i Vassor. Där stod 10 kg färdigt plockade obesprutade gubbar och väntade på oss. Imorgon får vi en leverans till. Det gäller nämligen att vara snabb nu, gubbarna har klarar vädret bra men den här hettan gör att säsongen är snabbt förbi. Dessutom kan ett ösregn nu ställa till det.

Våra egna gubbar ligger och mognar sakta maj under täckväv, något jag tog till i min desperation då trastarma alltid hann före oss till landets röda bär.

Dagens sorg har att göra med skadedjuren som attackerat min bönor, alla kålsorter, och nu även några tomatplantor. Vet inte om det är samma kryp på dem alla men för sjutton, hur blir jag av med dem? vinägervatten  fungerar tydligen inte. Kanske läge att kolla i någon bok...

Men titta på bären, en fröjd för ögat, inte sant?

Tänk om!

För någon dag sedan pågick en diskussion på en kompis Facebooksida huruvida högsta förvaltningsdomstolen beslut om att Gustavsro i Hemstrand inte får rivas. Jag kommenterade att man ju kunde göra huset till bed&breakfast och en Slow restaurang. Blev nerbuad av övriga i tråden, huset är ett ruckel, blir aldrig lönsamt. Så,idag. Ledaren i lokaltidningen tar fasta,just precis på det här, hur huset skulle kunna föevandlas till ett ekologiskt mecca för Vasa. Jag får en idé.

Tänk om byggnaden kunde restaureras med frivilliga krafter. Det måste ju finnas en hel de expertis om gamla hus här i regionen. Tänk om trädgårdsentusiaster kunde förena sin kunskap i en präktig örtträdgård. Tänk om man kunde aktivera utländska volontärer som kunde komma och lära sig om hur man restaurerae gamla förfallna hus. Tänk om huset kunde bli en träffpunkt för alla som brinner för en långsam livstil och äkta mat, men som i sin ensamhet hittills inte kunnat hitta sin plats i dagens hektiska samhälle. Tänk,om,huset på riktigt kunde bli en b&b och.Slow restaurang. Tänk om!

Tänk om vi kunde tänka om,och sluta fokusera på bara det individuella och istället börja bygga ett kollektivt lokalsamhälle där talkoandan och viljan att förändra drev folk till att ställa upp, att frivilligt bidra med sin expertis. Tänk om stadens beslutsfattare också skulle inse värdet i en sådan satsning. Tänk om!

De överlevde!

Galna jag odlade glatt upp mina odlingsplättar just innan vi åkte på en drygt två veckor lång semester. I sista stund bad jag grannflickan ta hand om bevattningen ifall det blev torka. Tomaterna snabbhärdade jag i hela två dagar innan de åkte ut i krukor, tog mig en stund att få dem placerade så att de skulle få max med sol och värme samt vatten då det regnar. Eftersom det mesta var under jord då vi åkte hade jag inga förhoppningar om att lyckas. Men se vad som väntade på mig då vi kom hem. Det här och så en del ogräs som jag delvis rensade bort igår kväll medan övriga familjen hejade på Chile i fotbollsvm. Underbart med mylla under naglarna igen. Och alltid lika förvånad att jag lyckas få något att växa - jag är ju inte precis någon expert på området....

Välkommen till Österbotten

Det ser ljust ut för Österbotten ikväll. Vi känner oss gudomligt välkomna.

Lyckoveckan

För två tre år sedan var jag ute på joggingrunda en förmiddag och kom sedan hem till mitt skrivbord och skrev ett inlägg om gatan där jag sprungit. Den hette Lyckovägen. Hittar inte just nu exakt vad jag skrev men minns att jag ställde mig frågan om människorna som bor på denna underbart lummiga väg i härliga Kottby är lyckligare än medeltalet. Den här veckan får jag pröva på hur det känns. Av en händelse fick vi nämligen hyra in oss på andra våningen i ett vackert trähus i ändan på just den vägen.

Och lycklig, ja det har jag i alla fall varit hela dagen idag.

Lycklig över att äntligen fått tacka världens två bästa dagistanter för det fantastiska jobb de gjorde när vi behövde det som mest.

Lycklig över att köra in till stan längs med Mannerheimvägen och känna stadens puls men på samma gång vara ganska lättad över att jag inte längre behöver färdas längs med det stråket varje vardag stressad över alla röda ljus.

Lycklig att se mina barns oskyldiga fascination över Stockmanns musikavdelning och det överflöd av saker som landets främsta varuhus har att erbjuda. De tar inte längre kommersialismen för givet! Det funkade att flytta bort!!!

Lycklig över små korta djupa diskussioner med guddotter som blivit så stor.

Lycklig över att känna värmen i mötet med både guddotterns föräldrar och min argentinska väninna.

Lycklig över mina tre barn som alla orkade med det intensiva programmet som deras mor lagt upp för dem.

Lycklig att få komma 'hem' till Lyckovägen och hyllraderna av intressant litteratur... Hur ska jag hinna plöja igenom allt på tre dagar?!? Som att bo mitt i sitt favoritbibliotek!

Imorgon fortsätter äventyren då familjen hillbilly fortsätter sin lyckovecka på semester i storstan.