Kvinnodagen till ära: hyllning till en kvinna vars liv ej längre är, och en obekväm sits för Finnfund just nu

Kvinnodagen till ära tänkte jag förgylla er dag med berättelsen om en sann kvinnlig förebild.

För några dagar sedan blev miljö- och ursprungsbefolkningsikonen Berta Cáceres i Honduras mördad i sitt hem. Hon kämpade för miljön och för ursprungsbefolkningens rätt att leva på sitt sätt, dvs att få leva sitt liv på sitt sätt utan påtvingad gruvdrift och tvångsförflyttningar i samband med stora dammbyggen.

Så här i korthet kan jag förklara de större sammanhangen på följande vis: med gruvdrift kommer behovet att stora mängder elektricitet, den går att fixa tämligen koldioxidneutralt enligt nuvarande kalkyler (det diskuteras idag om flodområden egentligen binder mer koldioxid när de är fria från dammar och således är det tveksamt om vattenkraft är så koldioxidneutralt som man hittills räknat med) med hjälp av stora dammar. Dammar planeras oftast in på väldigt bördiga områden där mänsklig bosättning existerat i tusentals år just precis av den orsaken: jorden ger bra mycket bättre skörd nära vattnet i floden än långt uppe på torra land. Dessutom har de här tusenåriga bosättningarna en nära relation till platsen de bor på; naturen och det forsande vattnet i floden är en del av deras livskraft, dammbyggen förstör inte enbart lokalbefolkningens egna förutsättningar till liv på den platsen, de tar livet av den heliga kraft som finns inneboende i naturen de samlever med.

Det var det här Berta Cáceres motsatte sig: dammbyggen som skulle betyda död och förstörelse för hennes folk lenca-indianerna i Honduras. Trots dödshot fortsatte hon kämpa emot storinvesteringarna och miljöförstörelsen i lenca-folkets hembygder i Honduras.

Finland var också med på ett hörn i Honduras. Dammbygget som Berta kämpade så hårt emot var delfinansierat av Finnfund. Finnfund anser däremot att de inte har någon som helst delaktighet varken i mordet av Berta eller ursprngsbefolkningens protester, eftersom 'rakentamisalue ei ole alkuperäiskansojen aluetta' (byggplatsen inte är ett område där ursprungsbefolkningen bor), utan områden hade köpts av privata ägare (vilket iofs inte utesluter någonting utan en djupare analys av ägandeförhållandena, lagstiftning och hur uppköpet gått till, exempel på det finns det gott om från andra delar av världen). Finnfund säger att man lyckats minimera de sociala riskerna genom att flytta på bygget så att det inte går igen den byn som motsätter sig den. Man ser också till att legitimera bygget med all den el som skulle komma till förmån till över halv miljon av den lokala befolkningen. Det man i de här uttalandena glömmer att säga är just den här kopplingen mellan dammar och gruvdrift, och att elen inte alls i första hand behövdes för att Juan, José och Carlos skulle kunna titta på fotbollsmatch på tv, utan för att hålla igång storskalig gruvdrift till förmån för någon helt annan än den lokala befolkningen.

Finnfunds syn på minimeringen av sociala risker är också snäv. Om ursprungsbefolkningens egen livskraft existerar i en levande natur, och i en levande flod - ja då kan man inte förvänta sig att de skulle bli mer välvilligt inställda till ett dammbygge bara för att det flyttat några kilometer bort, fortsättningsvis med intentioner att 'ta livet av' kraften som existerar i en orörd flod. I ursprungsbefolkningars världsyn är naturen och vattnet i floden en del av en större helhet, bygger du en damm i floden så tar du livet av helheten. Det här gäller inte bara lenca-folket utan det är en rättså vedertagen syn på liv/död/andevärlden i olika ursprungsbefolkningars världsbild (läs t.ex. om systrarna Quintreman och deras kamp mot dammbygget i Chile som jag skrivit om tidigare här:Om rötter - Nicolasa Quintremans och mina egna).

Kvinnodagen till ära vill jag därför hylla alla dessa fantastiska kvinnor som genom sin outröttliga kamp tvingat de som inte ville se att öppna ögonen för en annan värld, en värld bortom det monetära, en värld vars värde inte går att värdera i världsiga pengar. Berta Cáceres, Nicolasa Quintreman (och hennes syster, Berta även hon) ni är mina förebilder. För mig har feminismen och kvinnodagen för länge sedan slutat handla om fördelningen av flick-, och pojkfärger på kläderna i mammalådan, eller om  kvinnors rätt till lika lön (i ett system som lever på andras bekostnad). För mig handlar kvinnodagen om kvinnans och mannens rätt till ett fullvärdigt liv, ett liv fritt från aktiviteter som berövar oss alla förutsättningar för fortsatt liv i framtiden.

Jag hoppas att Berta Caceres död för med sig något gott. Jag hoppas att trycket på Finnfund nu blir så stort att de blir tvungna att dra sig ur. I ett fräskt uttalande säger Bertas familjemedlemmar att Finnfund (och andra investerare i projektet) var delskyldiga till mordet. Jag hoppas att alla vi här i Finland får upp ögonen för vad som händer med alla dessa skattefinansierade utvecklingsfonder, vare sig de styrs av privata eller offentliga aktörer. Lokala protester handlar inte bara om dem där långt borta och deras konstiga inställning till projekt som kommit till för att 'hjälpa dem ur fattigdom' (precis som dammbygget ovan legitimerades, det skulle ge el åt en behövande befolkning)- det handlar också om oss och hur vi genom vårt tysta samtycke låter finska bolag göra lukrativ business på bekostnad av andra och totalförstöra den värld som är deras.

Känner du dig maktlös i denna värld där patriarket dominerar? Här kan du hjälpa till att skipa rättvisa i mordet av Berta Cáceres, det är bråttom: TAKE ACTION: #JusticiaParaBerta and #SeguridadParaGustavo

Har kan ni se Bertas tack tal då hon vann Goldmans miljöpris förra året:

Om kvinnodagen och feminism, igen

Varje år den här tiden är det dags att ta upp det här med femninism. Jag har tidigare varit kritisk mot feminismen som rörelse. Jag har tyckt att man i sitt strävande att uppnå jämställhet med männen skapar en tävlan mot ett mål som inte är eftersträvansvärt (ökar enbart stressen för individen och miljön) och därför förkastat hela idén om feminism. Men.

Jag. Har. Ändrat. Mig.

Tycker fortfarande att väldigt många som förespråkar feminism är ute på farligt vatten i sina teser. Tycker fortfarande att alla diskussioner som på något sätt handlar om tävlan mellan könen (vem är mest hemma med barnen, vem få mest lön, vem är mest kompetent etc) är problematiska. Vi är varandras komplement, i mångt och mycket, man kan inte utrota de biologiska skillnaderna som finns mellan man och kvinna. Förespråkar man sådan feminism så brukar mjölkflaskan figurera som godtagbart alternativ som spädbarns föda. Se där, mannen kan också, inget problem... Jag anser inte att industriellt framställd ersättningsmjölk skall användas i jämställhetssyfte utan enbart när det är absolut nödvändigt, ungefär som hur jag resonerar gällande användan av antibiotika - för många negativa effekter för att förespråkas som en lösning man kan ta till i alla situationer. Jag tycker inte heller att kvinnokampen först och främst handlar om att uppnå kvotering i mansdominerade branscher (skulle helst av allt önska att vi kunde helt och hållet leva utan vissa mansdominerade branscher, gruvindustrin hör till dem, men jag inser att i dagsläge kan vi inte bara sätta lapp på luckan och lämna gruvorna vind för våg, vi är alla sammanlänkade, även gruvindustrin har ett syfte i den samhällstruktur som vi har idag, tyvärr).

Men ja. Jag är fortfarande feminist. Feminism för mig handlar om att bejaka allt det kvinnliga, vara stolt över det, inte gömma undan det under formsydda proffisga kritrandiga kavajer (som jag tolkar som en imitation av det manliga för att få kvinnan att se lika kompetent ut på manlig mark). Att skapa en samhällsstruktur där det är möjligt att fungera som kvinna med alla de biologiska attribut (obs, biologiska, inte skapade genom domination, som typ att diska eller stryka kläder) som finns inneboende i en kvinnlig kropp inklusive den s.k. kvinnliga intuitionen. Kvinnlig intuition ser jag för tillfället som en kunskapsgenre som genom hundratals år av förtryck blivit ogiltigförklarad (frånvaroproducerad) som godtagbart sätt att tolka världen i jämförelse med den dominanta kunskapsgenren där observationer och mätbara resultat är normen. Som det står på Strömsövillans vägg: "Verkligheten är inte allt här i världen", i alla fall inte om verklighet enbart går att konstatera på basen av mätbara resultat. Det finns många fenomen i vår värld som inte går att kalla verkliga i så fall.

Feminism för mig handlar om att bryta relationen till dominans, "patriarkalets" makt över allt som inte hör till den dominanta världsbilden, eller normen i dagens samhälle. Feminism handlar om att skapa nya maktrelationer. Men inte makt i form av dominans, utan makt i form av kapacitet att återskapa liv, fritt från dominans men bundet till samförståelse och balans, inklusive balans med naturen som vi lever i.  Den nuvarande dominanta världsbilden är inte uppbyggd på balans, utan på dominans och förtäckta sanningar. Att våga leva enligt sin egen sanning är en del av den feminism som jag förespråkar. Men en sanning som aldrig kan ske på bekostnad av andra, utan som sagt, en sanning som är en del av en helhet vars syfte är att återskapa liv. Det här innebär att ingen av det manliga könet kan anses vara min fiende, utan min bundsförvant. Vem som helst som bejakar återskapandet av balans och liv i klang med naturens förutsättningar är mina bundsförvanter.

Nu kan vi säkert diskutera vad det här innebär för den dominanta världsbilden. Var passar det kunskapssystemet in i den här bilden? Det är ju ett kunskapssystem som kört över alla andra sätt att se på världen i långa tider (vågar mig inte på en tippning här, beror ju lite på geografi och kolonialism men minst 500 år, antagligen flera tusen år, 'the curse of Eve' och allt det där). Kan detta kusnkapssystem överleva om det måste leva jämsides med andra? Vad betyder det för nuvarande maktstrukterer? Vad innebär det för samhällsfreden? Människorelationerna? Människans relation till naturen? Sjukvården? Ekonomin? Försörjning? Etc. Det har jag faktiskt inget exakt svar på i dagsläge. Jag kan inte erbjuda någon 6+6+6-modell som skulle ge svar på sådana frågor.Då kan man ju tycka att jag inte har rätt att uttala mig om det här ämnet än.  Och det har man väl kanske rätt att tycka. Men så ställer jag inte heller upp i några politiska val, jag behöver inte ha lösningar just nu. Det enda jag vet är att om vår värld ska ha någon sort möjlighet att återhämta sig från det läge av total miljökatastrof som den befinner sig just nu i så kan vi inte fortsätta köra på som en ångvält med kapplöpning mot bottnen (eng. race to the bottom). För det är vad det är, denna eviga tävlan. Det är en kapplöpning där ingen, varken man eller kvinna i slutändan har någon som helst möjlighet att återskapa liv. Om vår omställning går via en 6+6+6 modell så tycker jag att det är bra. Det ger oss möjligheten att få in mera kvinnliga röster på alla plan där beslut fattas så att det går att leva enligt de begränsningar som en kvinnlig kropp för med sig, och dessutom inte kalla dem begränsningar utan styrkor. Här tänker jag på just precis amningen - det är en styrka för sjutton. Den återskapar ju liv! Men i dagsläge anses amningen vara en begränsning - du blir satt i off side i tävlan om de "bästa" positionerna (vad är "bäst" egentligen? vem definierar vad som enligt status anses vara bäst?) i samhället så länge du prioriterar att ta hand om ditt barn istället för att visa vad du går för ute i samhället. Jag hävdar att amning är en styrka, och eftersom den är en styrka så ska den också få vara en del av lösningen på vad feminism är och kan vara. Det ska gå att fungera i samhället utan att ett kvinna måste ge avkall på sina kvinnliga attribut.


Ungefär så. Och mycket mer. Tänker jag om den saken.

Men ja, jag är en feminist. Radikal sådan. Annat skulle bara fattas.

Skål för kvinnodagen och alla andra dagar då både kvinnor och män kämpar på för att återskapa liv på vår lilla planet med sina begränsade resurser!

Nordiska varianten på hijab

Ibland funderar jag på varför det här med muslimska kvinnors huvudbonad måste vara så politiskt laddat. Då jag tittar på den här gamla filmen från 1975 från Stundars här utanför Vasa (som för övrigt är väldigt intressant att kolla in) slås jag av hur otroligt lätt det måste ha varit för kvinnor förr i tiden att ta sig ut bland folk fast håret var i oskick.  När jag nu är inne på min andra dagenefterdag efter sömnlös natt med sjukt barn känns det som en väldans bra idé att sätta ryssjalen på huvudet då jag vandrar iväg 'incognito" till närbutiken på uppköp.

Eller vad säger ni, är inte min yngsta alldeles bedårande vacker i den nordiska varianten på hijab?



Sätt 37 år till på det trynet och ni vet hur jag kunde se ut om jag bejakade våra gamla traditioner. Och äntligen skulle mitt evighetsproblem, dvs håret, få sig en praktisk lösning.

Är den gamla traditionen av huvudduk här i Norden också ett bevis på kvinnoförtryck? Nä, tänkte väl det. Tänk så snävt man kan tolka kulturbundna artefakter för att uppnå ett politiskt ställningstagande.

Titulerar mig numera som PhDMama och arbetsgivare

Jag har gjort min första löneutbetalning ever! Enligt konstens alla regler. Hoppas jag... Det var sist och slutligen inte så krångligt eftersom www.palkka.fi hade ett stegvis-program att fylla i alla nödvändiga uppgifter, som utmynnade i tre stycket fakturor att betala, inklusive referensnummer. Ändå känns det konstigt att betala en massa försäkringpengar och skatter och annat obligatoriskt. Lite förgrymmad blir man ju då 25% av det jag betalar inte ens går i vår barnflickas ficka, för den fjuttiga lön som vi har möjlighet att betala henne och för de fjuttiga timmar hon därför kan vara här och hjälpa till.

Igår gjorde jag en stipendiumansökan. I den fanns det möjlighet att ansöka om extra bidrag för att anställa assistenter till projektet. Gissa om det kliade i fingrarna att plita net: "Research Assistant, funds applied for XXXX, Tasks: Household assistance and childcare." Tänk om man kunde ha en heltidsavlönad hemhjälp, som skötte ALLT på hemmafronten. Drömmen... För så är det med oss PhDmamas, till skillnad från de flesta PhDpapas som jag känner som haft en (oavlönad) fru som skött markarbetet medan barnen varit riktigt små, så ska vi ofta även fungera projektchef och alltiallo på hemmafronten. När man har ett jobb som tidvis kräver 100% fokus 100% av tiden för att överhuvudtaget få någonting till stånd så är det inte lätt. Dessutom ett jobb som har minimal avlöning, vilket gör detta med att anställa någon här hemma till en otroligt dum idé (om man bara tänker på pengarna, men tänker man på sitt eget välmående är det nästan en nödvändighet, åtminstone medan barnet ännu inte är på dagis). De här PhDpapas som jag talar om har haft en forskarassistentur så de har haft sitt på det torra med lönen. Enbart en PhDpapa känner jag där mamman stod för försörjningen medan han skötte barnaskötandet - tror faktiskt att det resulterade i att han hoppade av doktorerandet efter första året och tog sig an ett normalt jobb. Anektdoter, men det här kunde vara ett intressant forskningstema för någon som jobbar med jämställdhetsfrågor!

För det mesta går jag faktiskt omkring och känner mig otroligt dum. Beredd att idiotförklara mig själv. Det känns som om jag gör något fundamentalt fel, det är kaos i hjärnan, kaos i hemmet, kaos i relationerna, kaos i pappershögarna...Kaos överallt.  Det beror på att jag nästan aldrig har tid att tänka mina tankar till slut, läsa på så mycket som jag känner att jag behöver för att kunna skriva på den nivå som krävs. Ibland får jag inte ens ihop hela meningar på engelska, eller något språk över huvudtaget, för nattvaket sätter sina spår i mina kognitiva förmågor. Mitt arbete, resultatet av mitt slit, ska ju uppnå precis samma standard som alla andra doktorander. Och de flesta andra (inklusive PhDpapa) lever inte med en konstant avbruten hjärnsynopsis, även nattetid (ok, där kanske det finns vissa stackara till PhDpapas som har det lika tufft periodvis om barnet är sjukt). Det är resultatet som räknas, dvs den text som finns på papper när det är dags för seminarier, journal submissions, förhandsgranskningar etc. Fast det här är det mest flexibla jobbet i världen och jag är väldigt nöjd att ha valt detta som mitt levebröd medan barnen är små, så finns det inga som helst stödmekanismer som hjälper mig att uppnå total jämställdhet eller krossa dessa osynliga glastak mellan mig småbarnsmamman med tre barn som ropar "maaaaammmma" konstant och de som inte har den rollen där hemma. Vill jag ha sådana stödmekanismerna så får jag ordna det själv, och dessutom sätta en stor del av min inkomst på att pröjsa för den. Och ändå är det ingen garanti att kaoset i hjärnkontoret skulle bli något klarare för det.

Det om den saken. Bara för att vara extra tydlig: jag klagar inte - utrycker bara min frustration för stunden, detta var självvalt och jag är mycket nöjd med det beslutet för det mesta, för alla andra alternativ i detta livsskede skulle ha gjort situationen svårare på annat sätt. Men nu ska jag ta mig an en stor stark (kopp kaffe) och sätta igång med att reda upp där uppe i hjärnkontoret. Tiden är begränsad. Imorgon blir det sportlov i vår familj. Bliss!


Ha det gott!

Mitt bidrag till debatten om delad vårdledighet

Jag lyssnade på Slaget efter tolv idag med ett halvt öra. Den handlade om den delade vårdledigheten, jämställdheten, och kvinnors konkurrenskraft ute på arbetsmarknaden. Blir bara så matt då jag lyssnar på det här snacket, eller läser om det i kommentarsfältena på Facebook. Det känns som om det enda som är värt något här i livet är en tävlan om vem som jobbar mest, vem som får mest betalt, vem som är duktigast, vem som är mest jämställd. Men någonting saknas i det här tankesättet. Den mänskliga faktorn saknas. Vi är inga maskiner som kan programmeras om så att vi är alla lika. Det finns orsaker till att det finns kvinnodominerande arbeten, orsaker som inte enbart är strukturella. Det ska vara okej att vara kvinna och inte behöva känna press att man måste bli mer produktiv, prestera mera för annars är man inte lika mycket värd som männen som inte behöver spräcka några glastak. Som kvinna ska man inte heller behöva spräcka glastak med tvång. Kan vi inte bara få vara det vi är? Det vi kom hit för att vara? Vad än det sedan är som känns rätt för oss enskilda invider. Kan vi inte trappa ner lite i denna hetsjakt och förstå att det att kvinnor vill vara hemma med sina barn kanske i slutändan inte är ett problem, utan det är ett sundhetstecken?

Tänk om vi kunde fatta att många kvinnor väljer utgående från sitt och sitt eget barns bästa. Och att det här kanske ändå också är det bästa för samhället. Själv gick jag plikttroget tillbaka till mitt jobb när min första dotter knappt hade hunnit fylla ett år. Året som följde var en kamp om överlevnad för mig. Aldrig räckte jag till. Jag sprang mellan bussar, cyklade som en tok, sammanställde excel-filer på mina VAB-dagar (som var många även om vi delade på dem 50/50, vad förväntar vi oss om barnet kommer in i en bakteriehärd nyss året fyllda). När ett år hade gått satt jag åter gravid hos företagshälsovårdens läkare och övertygade henne pliktroget om att "det nog var värt all den här stressen att fortsätta jobba enda in i det sista" innnan nästa mammaledighet tog vid. Läkaren skakade på huvudet men kunde inget göra, jag envisades för att jag ville fortsätta jobba. Jag fick remiss till massör och på vägen hem från jobbet flödade tårarna pga för mycket stress. Jag pressade, pressade, pressade. För att visa att visst kan även jag. Fröken Duktig med stort D. Vi tenderar vara Duktiga vi kvinnor. Det är väl därför vår service är eftertraktad även utanför hemmet.  Men när mammaledigheten började visste jag att jag aldrig skulle återvända till det jobbet igen. Jag optade ut.

Så jag undrar. Hur fiffigt är det att hålla på att gasa på med det här med jämställdhet i all oändlighet. Allt fler kvinnor (och män) optar ju ut. Jag är inte den enda. Det finns nu en hel avhandling (och en blogg) om det här fenomenet. Och inte optade jag ju heller ut för evigt. Jag optade in i en annan livssituation som även den känns stundvis stressig för mig. Men den gav mig flexibilitet och möjlighet att göra saker på mitt sätt. Och just den flexibiliteten är guldvärd om man inte vill fortsätta köra in i en vägg titt som tätt (eller krocka med tjocka glastak).

Idag har jag varit dödstrött. Jag ser i kors nästan varje dag nu. Det är tufft då den yngstas närhetsbehov tär på min egen nattsömn. Ändå klarar jag av att skriva några meningar på min avhandling varje dag. Ändå orkar jag njuta av min dotters lek och prat varje dag. Jag orkar för nu har vi det annorlunda. Nu har vi en skötare som hjälper till med barnen några timmar om dagen. It makes all the difference in this world.

Nu kan ni komma och säga att livet ju nog skulle bli lättare om mannen tog sitt ansvar och om han fick pröva på att vara hemma med barnet en stund. Och ja det stämmer. Fullständigt överens. Men i så falls skulle inte jag ha kunnat opta ut. Och nu gjorde jag det. För vad hjälper ett halvår av ombytta roller när stressen sedan ändå fortsätter? I flera år till. Kanske så pass länge att jag aldrig återvänder. Utan ägnar resten av livet åt att kamma dockor på någon steril anstalt istället.

Jag har hela tiden sagt att det vi behöver är mer flexibilitet. Det vi behöver är alternativ till daghem. Det vi verkligen behöver är mer hemhjälp hos småbarnsfamiljer. Orsaken till att kvinnor i t.ex. Chile klarar av att göra karriär (om det är det de vill) när barnen är små är att de har HEMHJÄLP (och ibland också en mamma som hjälper till där hemma). Det kan inte vara så att småbarnsfamiljer ska förväntas prestera för fullt på jobbet och sedan dessutom axla allt jobb där hemma, det jobb som förr togs hand om av en hemmafru. Vi håller ju på att köra slut oss själva - inte bara vi kvinnor med även männen. Så, mindre tjafs om tävlan om jämställdhet och mer fokus på avbelastning. All sorts hjälp hos småbarnsfamiljer är välkommen. Det är vad jag tycker om den saken.

Godnatt!

Oj nej - inte igen!

Så är det dags att orka igenom en till kvinnodag. Den plågar mig. På alla sätt och vis. Och det som plågar mig mest är att jag inte vet varför jag blir så störd över dess existens. Men som tur har vi en dag fullspäckad med program framför oss. Dottern ska delta i sin första gymnastik-tävling (spännande!) och vi andra tänkte njuta av att se en massa kvinns i olika åldrar uppträda i samklang med varann. That's what I call girl power...

Ifjol skrev jag mycket om ursprungsbefolkningens syn på kvinnor. Tror att man härifrån vårt perspektiv tolkade mina tankar som om jag gått och blivit spritt språnget galen, varför vill jag ta fram kvinnans kvinnlighet istället för att förespråka jämställdhet? Jo för om vi vågar vara oss själva och bryta oss fria från en massa förlägade dogmer så är det också vi själva som vinner på det i långa loppet. Varför delta i en massa yttre strider som bara handlar om vem som är mest lämpad för den ena och den andra uppgiften? Det blir en oändlig tävling om vem som är bäst. Jag ser bara stress i sådant resonemang. Istället vill jag stärka min egen inre styrka för att våga vara mig själv - utan att känna att samhället kräver att jag under min livsstid och med min livsstil ska uppnå vissa förlägade mansideal. Screw them - jag är ju min egen lyckas smed!

Ha en trevlig helg!

Stoltheten i att vara kvinna

Nuförtiden vet jag inte längre vad jag kämpar för då det gäller jämställdhet, lika möjligheter, och whatnot i jämställdhetsdebatten. Ju mer jag filosoferar kring ämnet destu mer borttappad känner jag mig. Världen är kanske inte helt svartvit. De värderingar som jag ärvt från tidigare generationer av kämpande feminister känns malplacerade, ja t.o.m. jag själv känner mig malplacerad i debatten över jämställdhet. Inte bara det att jag känner mig grundlurad för att fajten om att uppnå lika villkor i arbetslivet och hemmer inte verkar kunna spräcka glastaken, utan för att den fajten på något sätt känns helt totalt värdelös. En fajt som bara leder till mer stress känns inte längre som något som jag vill hålla på med. Jag vill vara nöjd och glad över det jag är och det jag kommit att bli genom mina egna personliga erfarenheter, däribland erfarenheterna av att vara kvinna. Jag vill inte förneka mig själv glädjen över att vara kvinna, med alla de svagheter eller styrkor det innebär. Och det känns som om jag förnekar mig själv den glädjen om jag sätter upp mål som går ut på att spräcka glastak på manligt territorium. Nej tack, i den fajten deltar jag inte längre.

Istället känns den här zapatistas inspirerade sången/dikten ganska så rätt för mig just nu:

Här några utdrag ur texten, snabbt översatt till svenska:

Yo soy con orgullo mujer - Jag är stolt över att vara kvinna....

"Jag är Maria, jag är Guadalupe, och jag är som alla kvinnor som kämpar, som alla kvinnor som gråter, som alla kvinnor som älskar...."

"...De säger att jag är en kvinna, att jag är dotter av Eva, att jag är arvinge av Malinche, att jag är svag, att jag är skör och allt detta hittar de på för att få mig att se ut som mindre värd, jag vet det redan, det är koloniserande sagor från historien och religionen...".

Hela texten på spanska hittar du här: Con orgullo mujer.

Pudelns kärna: kvinnor som vågar tänka själv och inte låter sig övertygas av förvrängda bilder från historier, kvinnor som vågat bryta sig fria - att inse att man är en del av den rörelsen, oberoende vad man kämpar för, det får mig att känna ett inre lugn och en aldrig tidigare upplevd stolthet: att bara få vara den jag är och våga stå för det - con orgullo mujer! 

Om att opta ut

Jag har varit där. Med ett jobb på en internationell firma, fina resor, fina förmåner, rätt så skapligt betalt. Mycket roliga människor. Och mycket jobb. Och lång arbetsväg. Och en ett-åring som aldrig ville hålla sig frisk. Jag pallade inte. Jag pallade inte skuldkänslorna över att hela tiden vara tvungen att ringa chefen och säga att nu är jag borta igen: feber, vattkoppor, hosta... etc. På samma gång var jag samvetsgrann, vi delade dagarna 50/50 med mannen och jag jobbade som en idiot de 4 timmar som jag hade till mitt förfogande. Må jag tillägga att jag uppnådde alla mina målsättningar med bravur.

Ändå kände jag hur kinden pressades mot glastaket, och det var ett tak med tjockt glas, det var inte upp till mig att spräcka det glaset. Det förstod jag senast när jag meddelade min nya chef att jag var gravid och han chockat tittade på mig och harklade och sa "ähum, grattis". Jag förstod det också då kurser och intressanta utmaningar gick mig förbi och jag istället fick dra det stora lasset vad gällde själva jobbet. Kön var lång in till mitt rum, när folk skulle fråga mig om detaljer som endast jag kunde. Smickrande kan man tycka. Stressande tyckte jag.

Och jag pallade inte. Feministen optade helt enkelt ut. För att köra raserfart till dagis vareviga dag, med en mage som växte och en stress som inte var hållbar det var liksom inte min grej kom jag fram till. Det måste finnas något annat sätt att leva sitt liv. Mitt samvete slet mig också då dottern fick spendera väldigt långa dagar på dagis, trots att ena hämtade och den andra förde. Dessutom, om jag nu skulle satsa så där hårt på något, så kunde det ju vara något som på riktigt kändes meningsfullt.

Idag handlade Familjeliv om karriärmammor (podcast här) . Det var intervju med f.d. ministern Paula Lehtomäki som ju blev känd för att pricka in två barn under sin ministerperiod. Det var också en intervju med journalisten Anna-Lena Laurén som valt att satsa fullt ut på sitt jobb trots att hon har ett litet barn. Jag är uppriktigt glad för andra kvinnor som lyckas få det att fungera. Verkligen, jätte fint! Men två exempel på kvinnor som haft den turen att de fått jobba med något som de brinner för och där de själva haft en hel del att säga till om betyder inte att alla kan ha det så. Och det är där jag vill hytta med näven för alla radikala feminister som tycker att det är varje kvinnas roll att spräcka glastak. Nej, så är det inte. I många fall är det snarare kvinnans psyke som får ta stryk innan vi hör klirret av glassplittret.

Att säga att kvinnor idag har möjlighet att välja hur de vill ha det är också en sanning med (stor) modifikation. Bulken av kvinnoarbete är sådant där arbetstiderna är utstakade, och förväntningarna från chefshåll är klara, många av jobben som kvinnor utför är stressfyllda och självbestämmande rätten över hur de egna uppgifterna ska skötas väldigt liten. Själv anser jag att jag hade ganska stor frihet hur mitt jobb skulle utföras, och ändå kändes det ohållbart. Jag kan just tänka mig någon som inte är motiverad men som pressas konstant att prestera...

Jag tyckte om Ingrid Bieses inlägg i programmet. Hon hade en helhetsinblick och förståelse för var skon egentligen klämmer. Speciellt tyckte jag om att hon sa att kvinnorna varit de som "lättast" kunnat opta ut, men att det också finns en liknande tendens bland männen. Det är bara svårare för dem att hitta en orsak. Hur mycket stryk fick inte Stefan Wallin för att han "skyllde på" familjen när han avsade sig sina politiska uppdrag?

I grund och botten handlar det inte bara om jämställdhet på arbetsplatsen. Det handlar också om en ny generation som söker mening i det de gör, inte enbart status, pengar och karriär. Paula Lehtomäki och Anna-Lena Laurén har hittat meningen i sitt yrke, men det finns många kvinnor som aldrig kommer att hitta det. För de som ändå har möjlighet (vilket inte alla har, pengar spelar ju fortfarande en roll!) så är det där med att opta ut inte en så dum idé. Trots att man är feminist.

Och må då tillägga att min väg ut ur ekorrhjulet till stor del följde den väg som Ingrid Biese valde: att satsa på att doktorera om ett ämne som jag är genuint intresserad av. Visst finns det stora utmaningar som doktorerande flerbarnsmamma också, men det är en historia för en annan dag.

Disney prinsessor för lika lön

Jag känner igen mig i mångt och mycket i det här klippet. Men vill änd säga att jag tycker att målsättningen är snedvriden. Vi lever i en f*cked up world, det är ett bistert faktum. Eller vad säger du om "fracking", om miljögifter, om besprutningsmedel som dödar bin... Som enskild person ser man inte att man är en del av det spelet, men det är vi, i det nuvarande systemet är vi en del av det...Ska vi kvinnor bidra till att f*cka up den här världen ännu mer genom att fortsätta detta "rat race"? Eller ska vi söka vår inre styrka och visa vägen mot något nytt som kanske inte är lika destruktivt som det som vi letts in i under de senaste år-hundradena/-tiondena? Jag skulle så gärna säga åt flickan i filmen, screw them, they are so not worth it. And go for something diffferent.

Det är kanske ändå inte "money that makes the world go around". Eller det behöver inte vara det, i en alternativ värld. Tänk solen, tänk magnetfält, tänk månen, tänk inre styrka... tänk herreminjee utan för boxen för en gång skull. Vi befinner oss i en återvändsgränd - dags att göra en helomvändning!

Men vilken är den då? Varför klarar inte jag själv heller av att bryta mig fri?

Förvirrande tankar

Jag är tillbaka i skrivarstolen och känner att det är dags att avlägga en kort rapport även här. Mellan varven försöker jag även göra något vettigt av mina tre vetenskapliga artiklar som nu legat och väntat på mig så pass länge att jag nästan tycker själv att de verkar bra.

Om feminism om kvinnoidealet: Jag har tänkt mycket och fortsätter min inre strid. Jag håller inte alls med alla feminister om att striden om jämställdhet alltid är värd att befatta sig med. Tyckte om inlägget av "Kvintettfamilj" om ämnet. Jag ser istället att en sådan strid leder till utbrändhet bland många kvinnor och vilsenhet bland män. Och det leder till onödigt många skiljmässor och personlig olycka. Problemet är att vi redan är programmerade in i våra roller - åtmistone vi kvinnor har från ung ålder fått veta att "the world is at our feet", männen har väl fått haka på eftersom de inte haft något val. Det är inte lätt att programmera om i vuxen ålder. Att bestämma sig att det där med karriär var egentligen bara ett dumt påhitt, man blir lyckligare med mindre. Ja och att de egna valmöjligheter till en inre lycka kanske faktiskt ökar (!) om man är beredd att välja rätt. Det är inte lätt. Fast jag predikar om hemmet och hur viktigt det är att satsa där hemma så har jag inte lyckats släppa taget om mina yrkesambitioner. Jag kan inte för mitt liv heller identifiera mig med hemmafru-idealet. Handen på hjärtat, efter två månader hemma vid spisen är jag glad att få vara ute på fronten igen!

Om normer: det är jäkligt jobbigt att gå omkring och fundera på normers vara eller inte vara hela tiden. Speciellt jobbigt är det att göra förändringar i praktiken. Man blir helt slut bara av själva tanken. Så istället för att leka strikt, återhållsam eko-morsa var jag i början av veckan till H&M och köpte slavarbetes jeans åt mina barn. Billigt och bra, synd bara att jag är medveten om att det antagligen gömmer sig några underbetalda bangladeshkor i sömmarna på de byxorna. Men barnen blev jätte glada att äntligen få ett par nya och passliga jeans, exakt sådana som de har önskat sig. Sen för att ännu uppfylla deras högsta konsumtionsönskan hittills var vi inne till skoaffären och köpte blinkande springskor åt dem. Det skär i ögonen på denna mor varje gång de lägger ner foten i marken och disco-ljusen börjar blinka. Men oh well, ungarna är glada och skoproblemet är löst. Vad mer kan man begära? Ja det skulle vara att skorna skulle vara slavfria då. Men det är nog för mycket begärt.

Om klumpen och lycka

Jag hamnade in på det här blogginlägget: Det svåra med att ha ett jamstallt forhallande-ett inlagg om en klump i halsen och tänkte svara i kommentarerna men det blev så långt att jag bestämde mig för att ta det här istället.

Enligt statistiken lever vi i vår familj fullständigt ojämställt då det gäller hushållssysslor, men det bryr jag mig inte om längre, så länge det finns balans i livet, och var och en gör det som den är bäst på i hemmet och trivs bäst med så är allt ok. Att fokusera  på statistiken skapar ännu ett till stressmoment hos massor av kvinnor som känner sig  än en gång mindervärdiga för att de inte lyckats uppnå ett jämställt förhållande som normen förväntar sig. Plötsligt är vi inte bara mindervärdiga i arbetslivet, utan också där hemma för att 1+1 inte blir 2 hemma hos oss. Det är inte oss det är fel på, det är normen. Som jag skrev tidigare, om samhället skulle mäta lycka och status i hur välmående barn vi lyckas sätta till världen, skulle vår värld se diametralt annorlunda ut. Kan jag få tillägga att jag gärna skulle se mig själv leva i en sådan värld.

För att jag ska kunna leva ett lyckligt liv intalar jag mig själv att hela jämställdhetsidealet är en bluff och att det finns vackrare vägar mot en lyckligare värld. Jag vill vara lycklig, och då kan jag inte gå omkring och ha mindervärdes komplex för att samhället förväntar sig att jag borde göra både det ena och det andra. Sedan är det ju värt att påminna oss själva om i en hur utsatt situation vi befinner oss i. Förr, på våra föräldrars tid, bodde mormor eller farmor i huset bredvid (oftast pensionerad eller sysselsatt i hemmet), och jag vågar påstå att i en sådan konstellation uppstår inte klumpen i magen. Problemet med insjuknande barn är inte att pappan inte kan bli hemma, utan att man inte har den där reserven av personer som kan hoppa in. Det fokuseras alldeles för mycket på föräldrarna, men det är en omöjlig konstruktion att tro att två föräldrar ska kunna ensamma ro i land med jämställda spikrakt uppåt pekande karriärer utan någon som helst hjälp utifrån (och här talar jag inte om dagis för dit kan vi inte föra dem när de är sjuka och sjuka blir de om de ska in på dagis, ett faktum). Livet kan aldrig bli jämlikt, ibland har man lyckan att ha stödtrupper, ibland inte.

Huvudsaken för mig har varit att analyserar mitt liv utgående från här och nu: vad är möjligt just nu? hur kan vi fixa de värsta småbarnsåren så att vi också hinner njuta av det utan att tjata oss igenom vareviga dag? Hur känner vi oss lyckliga som föräldrar till världens mest underbara barn utan att känna mindervärdes komplex för att vi inte kan ro i land med allt på en gång? Det finns en massa olika svar på de frågorna och t.ex. kan jag känna en otrolig tillfredsställelse när jag står och hänger upp veckobyket nere i tvättstugan. Brukar tänka; haha än en vecka där vi sparat åtminstone TVÅ tvättmaskiner värda av arbetstid. För jag har insett att barnen kan riktigt bra gå i samma kläder flera gånger i veckan till dagis, och jag kan själv återanvända många av mina blusar utan att dra dem igenom tvättmaskinen emellan. Ni fattar inte hur mycket mindre tvätt vi har idag! ... Och mindre gnat om vems tur det är att tvätta den femtielfte omgången av tvätt.

Men visst har jag också kännt av klumpen, mindre nu då vi flyttat och gjort vissa förändringar i vårt vardagspussel. Men visst spökar den där klumpen i halsen fortfarande. Alla måsten och borden, alla viljor som ska förverkligas, alla konferenser som lockar... men faktiskt, jag är stolt över mig själv att jag insåg att konferensen i Los Angeles inte blir av för min del. Det skulle ha varit en fin upplevelse, konferenspappret är färdigt. Jag var taggad att träffa alla toppforskare inom mitt eget ämne. Jag ville så gärna. Men nej, det var inte värt att stressa sig över halva jordklotet för att sedan stressa sig hem igen till den stundande flytten. Och vet ni vad som hände? Klumpen försvann den dag jag fattade beslutet att jag inte åker. Vilken underbar känsla.

Jag vill ännu påminna mig själv och alla hårt kämpande kvinnor om det här inlägget som jag skrev för någon månad sedan: Feminism och lycka. Där länkade jag till en filmsnutt där en kvinnan sade så här:

I want to urge women to understand that of course they can't have it all. Because no human being can have it all. Women of my generation, and generations younger have their expectations raised so high, that they are only setting themselves up for failure."




Så otroligt befriande att få höra det där. Women, you can't have it all!

Ha det gott!

Kvinnodagen till ära: feminism från ett uråldrat perspektiv

Ni som följt med en tid här vet att jag är inspirerad av sydamerikanska urspungsbefolkningens läror, att det goda livet i mitt senaste bloggnamn har att göra med deras livsfilosofi, och att ju mer jag läser på destu mer betagen blir jag. Jag är förhäxad.


 Idag kvinnodagen till är tänkte jag ta och berätta om kvinnans roll i Mapuche-kulturen. Mapuche indianerna var bland de sista indianstammarna som erövrades av européerna så sent som 1881. Fram tills dess var Araucania inte en del av Chile. Det här betyder att det än idag finns personer vars far- och morföräldrar upplevt hur det var att leva i ett genuint mapuche-samhället. Personligen tror jag att det är en av orsakerna till varför mapuche-kulturen kunnat överleva och varför den idag vuxit allt starkare bland yngre generationer. Historier och anektoder från förr lever kvar i färskt minne. Mapuche precis som många andra urspungsbefolkningar förlitar sig till stor del på muntliga berättelser och legender för att föra vidare sin kultur till barnen. Kanske jag en annan dag redogör mer om den här fascinerande kulturen och deras förhållningssätt till naturen men idag, kvinnodagen till ära, är det mapuche kvinnokraften, zomo newen, som ska få min uppmärksamhet.

Jag tar mig friheten att fritt översätta en text från spanska från ett status-inlägg på sidan "Idioma y cultura Mapuche".

" Mapuche kvinnan är grundpelaren för vår bildning som CHE (folk), som personer och under tusentals år har vi fått via henne den ömma uppfostran med vilken vi lärt oss att umgås sinsemellan med respekt. Kvinnan är en av mapuche krafterna (newen mapuche).
 Världen i sin feminina form är ett balsam som lindar in oss från det att vi kommer till det här livet och som skiner på alla platser där den befinner sing. Mapuche kvinna, kunnig, skicklig, försiktig, intelligent, respektfull, reserverad, omtänksam, modig, lojal, ledare, kompanjon.

 Mapuche zomo är aktiv många multifunktionella roller i det sociala i vår kultur. Hon har kapacitet att anpassa sig til vad som krävs i olika situationer, mapuche kvinnan är mångsidig.

 Med den här kvinnokraften som mapuchekvinnan har utvecklar hon sin roll som:
mamma, syster, dotter
kusin, moster, mormor
 vän, kompanjon, lamgen ("syster" i bemärkelsen kompanjon).

Vi tar mapuchekvinnan som ett exempel på hur naturen fungerar och hur vi ska fungera i naturen. Från henne kommer vi och med henne avancerar vi (henne=naturen och kvinnan).

Det är en stolthet att vara son av en ñuke mapuche och att ha systrar som har mapuchekvinnans känsla och karaktär som lyser upp och vägleder oss. Det är en stolthet att vara omringad av vårt folk, av våra systrar, som med sin intelligens och bestämdhet för vidare vår kultur, vår kraft och som överfört kunskapen från våra förfäder. Det är ett privilegium för alla mapuche som genom att vara CHE (i bemärkelsen ett förenat folk) ha medvetenheten om det vackra, det ömma, det sköra och det starka som är mapuchekvinnan.

Det är en ära att ha som kompanjoner mapuchekvinnorna som sedan urspunget av vårt folk överfört via sin mjölk och sitt blod, sin sång och sina samtal, i hanterandet av och skötandet av NEWEN MAPUCHE (mapuchekraften) som har gjort oss odödliga och oövervinnliga.

 Mapuche Zomo!
Mapuche newen!
Feley may ta zugu.
KALLFVKURA "


Det som slå mig när jag läser den här texten (förutom de identitetsbejakanden aspekterna som texten innehåller för att väcka medvetandet bland mapuche-befolkningen) är hur den bejakar det kvinnliga på ett naturligt sätt. Den visar den viktiga rollen kvinnan har som förvaltare av kulturen. Texten är skriven av en man men hyllningen av kvinnan är inte på något sätt macho. Hur kan den vara det i en kultur där både det kvinnliga och det manliga är viktigt för överlevnad? Jag funderar mycket på det här i min egen kultur. Feminismens strävande till att uppnå lika rättigheter med mannen... det har gjort att en massa kvinnokraft, den genuina, den nedärvda gått förlorad. Jag tänker bara på en så enkel sak som att bevara matkulturen. Idag måste vi gå kurser i traditionell matlagning för vi lärde oss aldrig det av våra mammor, de hade inte längre tid att sylta och konservera, att koka buljong eller göra surströmmingar eller surdegsbröd. De var upptagna att bli jämnlika med mannen. Att lära sig amma har blivit en uppgift för bb-personalen, inte nedärvd från våra egna mödrar. Det känns lite som om vi är dubbelförlorare, vi har inte uppnått jämnlikt status med mannen, men vi har inte heller kvar kvinnokraften som borde gått i arv från våra förmödrar.

Jag vill inte föringa allt det fina som feministerna lyckats med, för det finns mycket av det också! Och visst har jag dragit nytta av deras hårda kamp även jag. Men ändå, ur ett kvinnoperspektiv, har allt varit så lyckat?


NEWEN KVINNA - Kvinna var stolt över ditt arv som kvinna!