På seminarium

Så sitter jag på seminarium om det jag brinner för: nya alternativa sätt att organisera samhällets ekonomiska verksamhet, eller kort sagt: crowdfunding.

Förr gick jag på familjecafer och öppna daghem för att fylla mina sociala behov på mammaledigheten. Nu sysslar jag med det här. Dotter fick också delta i diskussionerna med sitt jollrande, innan hon slocknade och lade si där ute i den här vackra kulturarvsmiljön.

Mer om kontentan i seminariet senare.

Crowdgrowing - om slutsålda morötter och äpplen

Det slog mig häromdagen då jag talade med herr Kodial om svårigheten att hitta folk som vill sätta så mycket jobb som det krävs på att plantera ekologiska morötter, att vad om vi morotssugna konsumenter kunde dra vårt strå till stacken? Morötter går åt i kopiösa mängder hos oss den här tidpunkten på året. De ersätter alla sorters importerade frukter som mellanmål.  Och eftersom vinterförrådet för länge sedan är slut (köpte 20 kg av Maria på Lev mer på mindre i höstas) tänkte jag bunkra upp med morötter från Kodial i god tid innan våren infinner sig. Jag har nämligen lärt mig med åren att i slutet av maj är det praktiskt taget omöjligt att hitta ekologiska inhemska morötter i butiken. Slutsålda. Endast italienska, om ens det.

Så då Kodial säger att han antaglien odlar hälften mindre nästa sommar pga brist på arbetskraft så står jag bara där och gapar. Inte var det ju så här de ekonomiska teorierna skulle fungera... det skulle ju handla om att efterfrågan möter utbudet, eller tvärtom.

Sen tänker jag på det tomma torget, och den enda försäljaren som står där och fryser varje fredag och lördag vintern igenom för att erbjuda lokala grönsaker till stadens invånare. Hon sa senast att skulle hon inte ha äppel från Åland så skulle hennes business inte gå runt. Hennes rotfrukter går inte åt längre. Mind you, hennes rotsaker är tusen gånger godare än de som finns i stormarketen bredvid torget. Och äpplena från Åland är snart slutsålda -alla uppätna för det här året redan. Jag frågar henne om det inte finns lokala "vinteräppel" att få lokalt. Men nej, en försäljare, som alltid har sålt slut innan vintersäsongen ens börjat. Diskussionen slutar med att hon konstaterar att det är tre år kvar till pension, sen är det slut på det här. Tre år gott folk, sen står torget och gapar helt tomt. Helt tomt. Inga äppel från Åland, inga goda palsternackor/rödbetor och ingen ljuvligt god lokal färsk spenat om somrarna.

Nej det är något allvarligt fel i matstrukturerna här. Morötter som ingen orkar odla. Lokala äppel som tar slut innan sägongen ens börjat, och en uppskattad grönsaksodlare som snart går i pension utan efterträdare.

Jag sörjer. Och undrar. Skulle någon form av "crowd-growing" kunna vara lösningen? Dvs de som vill ha lokala och ekologiska morötter eller whatever året om skulle också ställa upp och rensa ogräs en eller två gånger under sommaren, kanske hjälpa till med skörden. Vad vet jag - men någon lösning måste det ju finnas. För det här med utbud/efterfrågan funkar inte riktigt just nu...

Crowdfunding - vägen till bättre dagis- och skolmat?

Igår förutom den utomordentligt utsökta Slow Food middagen hemma hos oss (och gästföreläsning som jag höll där jag fick möjlighet att diskutera etik och olika värderingar med väldigt alerta studeranden) så deltog jag också i en diskussion om hur råda bot på "storköksproblematiken" på sonens dagis. Det är ett mångfasetterat problem kunde kvällens expert Björn Helsing konstatera. Han var med i projektet Operation Skolmat för några år sedan och har mycket insider information om vad som är galet med det nuvarande systemet. Vi var väl en 30 personer som trängdes i den lilla leksalen på små stolar (för små för sådana med stora magar som jag!) och mot slutet av kvällen blev diskussionen alltmer konstruktiv och lovande. Man blir bara så glad då man hör hur andra föräldrar också känner frustration och skulle vilja göra något. Och fast situationen nu verkar helt omöjlig så kanske vi kan göra något om vi sammanför alla våra kloka idéer.

Det blev en hel del snack om vem som är så att säga "in charge" över de bedrövliga besluten som fattas gällande våra barns mat och vad vi kan göra för att komma vidare. En grej vi funderade mycket på var att anlita en konsult som skulle hjälpa till att utforma en matstrategi för den offentliga bespisningen, en strategi som skulle vara ekonomiskt hållbar men också respektera både (föräldrarnas) krav på näringsinnehåll och kvalitet och den närproducerande aspekten av barnens mat. Hallå, vem vill ha besprutade jordgubbar från Polen om det finns trevligare alternativ att tillgå i Malax?

På vägen hem funderade jag på olika lösningar för att kunna anlita en sådan konsult. Via vår Slow Food förening skulle det vara möjligt att söka stipendier, men de kan vara svåråtkomliga och inte tillräckligt stora. Och så när jag kommer hem och kollar mailen ser jag ett meddelande från en annan Slow Foodare i Helsingfors, om en föreläsning om Crowdfunding som ska hållas i Vasa den 7.3. Nämen, jaaaa, absolut - det kan vara lösningen! Så nu är jag anmäld till det evenemanget - om bara magen håller ihop tills dess! ;-)

Världsbanken och beklämmande frågor

Den inledande presentationen på development-konferenser handlade om hur Världsbanken försöker tackla ungdomsarbetslöshet i Afrika. Jag kom tyvärr in vid slutet av presentationen pga sen ankomst till Helsingfors. Jag skulle gärna ha hört hela sessionen, för hur Världsbanken belyser sociala problem anser jag vara högrelevant då det gäller dominanta uppfattningar om vad som är legitima åtgärder för en bättre värld. Men jag hann med i sammanfattningen och hörde bland annat att det är viktigt att forskare undersöker mer situationen hos "household non-farm enterprises" (jag tolkar det som små familjeföretag) och hur man kan hjälpa dem bli mer produktiva. I den lilla minimala del jag har kvar av mina grundkunskaper i nationalekonomi klingar det här med att sätta upp produktivitetsmål för småskaliga företag smått ologiskt. Inte för att det inte skulle stämma ur ett mikroeonomiskt perspektiv, visst för all del, man ska sträva efter hög produktivitet, det säger våra business modeller. MEN, om målet är att ta itu med ungdomsarbetslösheten, är då produktivitet det första man ska titta på? Eller borde man titt på familjeföretagen från ett annat perspektiv, som subsistens, maybe? Produktivitet betyder effektivitet, effektivitet betyder så lite arbetsinsats som möjligt med så hög produktion/avkastning som möjligt. Lite konfliktfyllt det där, tycker jag...Tyvärr hann jag aldrig formlera en bra fråga.

Sen kom det en fråga på slutrakan. Kvinnan som satt framför mig frågade om hur man ser på barn som jobbar på familjefarmen - inkluderar banken den läroprocess som de genomgår där i sina "training policies", eller är det bara formell skolgång som räknas. Hon poängterade att från ett familjeföretags och barnens framtida möjligheter att klara sig, så är det ju också viktigt att de lär sig praktiska färdigheter som kan hjälpa dem klara sig på gården i framtiden. Här svarade världsbanksrepresentanten inte alls på frågan. Hon började tala om vikten att involvera privata företag för specifik utbildning i "farming practices", hur man hanterar traktorer och verktyg, detta hade visat sig vara mycket effektivt. Hon förstod inte frågan, hon kunde inte ställa sig utanför paradigmen: för vissa ungdomar i afrika som växer upp i en småskalig jordbrukarfamiljer kan arbete på den egna gården vara mer värdefullt för framtida inkomster än specialiserad och avancerad utbildning. Att alienera dem från en verklighet som bringar bröd på bordet kan betyda att de går arbetslösa och hungriga när de blivit vuxna. Men att inkludera barnen i arbetet på gården anses inte tydligen som en legitim åtgärd för att komma åt ungdomsarbetslöshet - det kan ju i misstag kategoriseras som "child labor" i någon internationell statistisk rapport, heaven forbid! 

Men jag var glad att se att jag var inte den enda som satt med en förundrad blick på bakersta raden i den stora salen. Både kvinnan framför mig som ställt frågan och kvinnan bredvid visade sitt ogillande i sina blickar. Det sker en förändring i hur vi ser på "utveckling" i väst, kanske vi är beredda att inse på riktigt innebörde i den vita mannens börda, att den fortlever än i dag, i policyn och förutfattade meningar om hur saker och ting ska skötas och motarbetas. Men kanske det är för mycket begärt att den insikten ska komma från Världsbanken... inte än, men kanske någon gång... Tills dess måste man bara fortsätta att våga ställa just sådana här frågor. Utan dem finns det ingen chans till uppvaknande...

Dagen efter hörde jag en presentation om hjälp till aids-drabbade Botswana, och hur den hjälpen skapar mycket problem lokalt pga målsättningar som är uppsatta av hjälporganisationer, inte lokalsamhället själv. Forskaren diskuterade om hjälpen kunde vara mer effektiv om den kom i form av getter eller hönor -då skulle de drabbade små familjerna kunna försörja sig själva utan att bli beroende av hjälporganisationerna. När jag senare tänkte på det där undrade jag om Världsbanken också har sådana tankar om finansiella lösningar som stöder självförsörjning... eller om det finns projekt typ crowdfunding som satsar på sådana business modeller. Kunde vara en nisch - men utan mikrofinans, för det har ju bevisats ha uppenbara brister...

Tack för mig!

Mattornen och historiens gång

I staden där jag bor pågår det en utdragen debatt om vad man ska göra med de gamla sädessilona som finns belägna på paradplats i staden, vackraste tomten i stan, värd miljoner. Det finns de som vill spränga silona i luften. Andra vill bevara dem pga deras framträdande roll i stadens historiska stadsbild. Själv brukade jag känna någonsorts säkerthetskänsla då jag såg silona. Vill komma ihåg att vi gjorde ett besök till museéet bredvid någon gång i förskolan och att man då förklarade för oss att det var där vi hade vår matreserv - ifall vi någon gång skulle behöva ty oss till enbart vår egen mat så fanns den lagrad i de silona. Och den tanken slog mig i många år efter då vi körde förbi de höga tornen.

Idag är silona tomma. Kvarnen som de hörde till har stängt för länge sedan och i den byggnaden huserar nuförtiden vårt lands framtida lärarpool för svenskspråkiga barn: pedagogieexperterna och -studenterna.

Men har ni andra här i regionen någonsin frågat er varför vi inte längre behöver våra lokala mattorn? Varför finns det ingen lokal matreserv mera? Tanken slog mig igen då jag såg den här dokumentären: We are alll guinea pigs now. Filmen handlar om både kärnkraftens och de genmanipulerade produkternas baksida, den som mörklagts genom decennier.

Matsilona i den franska hamnen var flerfalt fler  (om ni inte vill se hela filmen så syns de runt 70 minuter) än de vi har i vår lilla stad. Men så ska de också uppevara mycket mer foder för hela Europas djuruppfödning. Det här fodret är både genmanipulerat och innehåller en massa farliga bekämpningsmedel, så farliga att de orsakar sjukdomar redan hos de som hanterar sojan i ankomsthamnen. Vilka konsekvenser har de tomma matsilona på vår egen hälsa? När vår matproduktion gått och blivit global måste vi förlita oss på information om matens säkerhet som kommer annanstans ifrån. Den här filmen visar hur snedvriden den informationen är. Och då kan jag ännu tillägga att för de som fortsätter försvara kärnkraften så kan den här filmen vara en bra tankeställare.

Men för att avsluta med något gott (känner att jag blivit för negativ igen här på bloggen, och det är också ett tecken på att jag själv inte lyckats tänka i tillräckligt positiva banor den senaste tiden) så kan jag inte annat än glädja mig över alla de underbara lokala initiativ som föds på löpande band här i regionen just nu. Vi har just skickat in registreringsansökan för vår lokala Slow Food förening och inom det projektet har vi mycket häftigt på gång.... om vi bara hinner... Hemma hos oss är nu matförsörjningen till stor del både ekologisk och lokal tack vare det lokala REKO-projektet och Kodials underbara initiativ att starta en ekologisk gårdsbutik. Och Igår rapporterade tidningen om ett nytt "mathantverksprojekt" i Korsnäs - det är delvis en fortsättning på REKO-projektet som genomfördes där i mindre skala. Tanken är att incentivera lokala producenter av småskalig matproduktion att kommersialisera sig och skapa nya marknader för sina produkter. Projektet kommer att genomföra flera kurser i t.ex. osttillverkning och charkuterie. Min stora dröm är att någon eldsjäl skulle komma på tanken att starta upp ett äkta gammeldags slakterie i stil med det som vi fick njuta av i Skagen på vår sommarsemester i Danmark för något år sedan. Tänk er, en sådan här härlighet i vår egen lilla stad: Munch Skagen. Jag vill tro att det skulle dra mer folk än vad nöjesparken och spa-komplexet lyckas med tillsamman. Dags för lite Crowdfunding, anyone, anyone?!?!



Edit/ Hittade den här Youtube-filmen om Vasa och silona: