20.11.16

Glutenfri och mjölkfri Morotskaka

Länge sen jag postar recept här. Men livet här fortsätter sin sakta lunk och jag med den. Igår var det marknad i barnens skola och jag bakade både gamla godingar och nya bakverk till ett av barnens försäljningsstånd. Morotskakan blev en succé. Och det var en ny innovation i min receptbank så för att få rätt mått på vad jag rörde ihop i fredags medan minstingen  förgyllde kvällen med att strö ut en påse åländska ärter på vardagsrumsgolvet har jag nu testat receptet en gång till. Håll till godo:

Ingredienser:

4 dl finrivet morotsskrap
4 ägg
3 msk citron- eller limesaft
0,75 dl kokossocker (eller indiansocker, eller 0,5 dl honung)
1 msk kardemumma
1 msk kanel
O,5 dl smält kokosolja (eller ghee)
2,5 dl gf mjöl (ris / havre / mandel, alla fungerar)
2 tsk bikarbonat (matsoda)

Rör ihop morot, ägg, kryddorna, citron och socker. Tillsätt oljan. Blanda ihop mjöl och bikarbonat skillt och tillsätt till smeten. Rör om. Grädda i smord form i 180-200 grader ca 30 minuter.

Vill man ha fyllning går det säkert att googla fram ett passlig recept. Den jag gjorde var inte vitt sockerfri eller fri på mjölk. Nillas kitchen hade ett recept med kokosmjölk vilket inte fanns i mina hyllor i fredags.

Ha det gott!

14.11.16

Måste vi vänta in katastrofen?

Snart har jag bloggat på den här bloggen  i tre år. Jag började när jag befann mig i min djupaste svacka någonsin. Då hade det mesta som jag tidigare hade trott var sanningar gått up i rök. Inte bara på grund av min forskning men mer som ett led i en rad händelser under en längre tid. Då jag började blogga hade jag också redan lärt känna en annan verklighet. En som förr varit onsynlig för mig men en som i.o.m. mina intervjuer bler allt verkligare för mig själv. Den verkligheten syns inte utåt, syns den i media så är den för det mesta felrepresenterad. Men den finns. Ack så påtaglig den är på  de platser där den verkligheten är den som majoriteten av befolkningen lever i. En alldeles underbar verklighet. Nu finns det risk att jag låter som en romantiker igen. Speciellt den som inte upplevt den här andra verkligheten så nära inpå den egna huden kan ha svår förstå vad jag menar med det. Jag skulle ha haft svårt att förstå vad jag menar innan jag upplevt det själv. Det var en av orsakerna till att jag startade upp bloggen, för att sätta ord på mina egna upplevelser, för att göra dem mer verkliga för mig själv, för att våga tro på en annan värld även här hemma i min egen värld där den lyste med sin frånvaro.

Jag har sedan dess levt mellan två världar (eller fler). Den egna här hemma, den som förr var min trygghet, men som numera väldigt ofta känns kall och fruktansvärt blind, och sen den där andra verkligheten som är så påtalig då jag besöker de som lever i någonsorts symbios med naturen (och med det menar jag inte någon helt ekofreakig hipp-i-naturen relation,utan en helt naturlig relation som kommer av att man brukar och lever av jorden där ens fötter står). Ibland skymtar jag den sortens verkighet här hemma också, men det är väldigt väldigt sällan, och i så fall hos ett fåtal personer som knappast kan anses vara att större kollektiv eller 'samhälle'.

Varför skriver jag om detta. Jo för att jag tampas med mina egna monster just nu. Det har gått tre år sen de djupare insikterna kom till mig. Sedan dess har jag gått omkring och väntat på ett bredare uppvaknande. Och visst ser jag att det händer saker. Men det går olidligt långsamt. Alldeles för långsamt kan den otåliga själen som är min tycka ibland. Jag känner frustrationen över att vi sitter fast i ett system som inte vill oss väl och de flesta är inte beredda att leva i den sanningen. Jag förstår ju dem, ack så jag förstår. För det gör ont att leva med vetskapen att ens egen förmyndare inte har ens eget bästa i åtanke (utan sitt eget bästa). Speciellt svårt blir det då man inte har några alternativ att ty sig till. För min uppfattning är att vi sitter där vi sitter för att vi saknar alternativ. Inte för att vi inte vet. Utan för att vi väljer att inte veta just för att det tjänar ingeting till att veta då man inte kan göra något åt saken. Så folk blundar och blundar och blundar. Länge, länge har jag frågat mig själv om vi faktiskt måste invänta katastrofen för att öppna våra kollektiva ögon.  Måste vi?

Livet har lärt mig att det visst går att göra saker då man erkänner för sig själv att allt inte står rätt till. Det är ju förutsättningen för att göra något. Att erkänna sitt beroende är första steget. I det här fallet beroendet av ett system som inte vill oss väl. Jag ser runtom mig att de flesta gått igenom någon sorts större (tragisk) händelse i sitt liv innan denna insikt kommer till dem. Många mår dessutom otroligt dåligt av att tvingas in i det uppvaknandet, ensamma och utsatta. På det sättet hade jag tur för jag lärde ju faktiskt känna ett annat system och en annan verklighet i samband med mitt eget uppvaknande. Jag hade efter det något att falla tillbaka på. Något som lätt tolkas som romantisism men som ju var något helt annat, Något som det är svårt att sätta ord på vad det var exakt.

Imorse råkade jag se Skavlans intervju med Leonard Cohen och den intevjun gav mig så mycket. Cohen svar på frågan om vi måste uppleva katastrofen innan vi förändras var att ja det tror han att vi måste. Sedan kom Al Gore med en slutkommentar som visade att än finns det hopp, det går att hitta gemensamma mål in i framtiden utan att behöva genomleva katastrof (för katastrof är inget alternativ längre om mänskligheten ska kunna fortsätta leva på denna planet). Cohen sa också att svaret finns i hjärtat, unlock the heart ungefär. Och det är något jag tror starkt på, att vi måste våga öppna våra hjärtan för allt, även det som gör ont, för att kunna ta oss ur systemet som inte vill oss väl (men som många av oss alltså är beroende av för vår egen överlevnad).




11.11.16

När tiden står still

Vi tog en runda med pulkan ikväll, tösen och jag. Och plötslig hamnade jag i en time wrap. Gatan där jag en gång gått, för länge sen som barn, där är den ännu och ser exakt ut som för 30 år sedan. Jag kommer ihåg vinterbeklädnaden på gatan. Det var vår rutt till skridskobanan då vi inte genade över den stora vägen. Tanten som kom gående på bron såg också ut som tagen ur mina gamla minnen. Kanske hon var någon av mina barndomskompisars mamma. Det är så absurt att leva så nära inpå de gamla minnena men i en helt ny verklighet. Jag har minnen från nästan alla gator i våra hemkvarter, förutom vår egen gatan, där finns inga kopplingar till det förflutna.
Men jag får lätt en känsla att tiden står still då det här händer mig. Som om jag var barn igen. Som om mina kompisar från den tiden i vilket ögonblick som helst ska komma springande bakom en husknut. Tid, platser och minnen, en förunderlig kombination.

4.11.16

Halvmesyren

Jag var i radion idag. Vi pratade matelitism och direkthandel genom reko. Det gick bra. Fast egentligen känns det som om det kunde ha gått bättre. Det finns en fin liten linje mellan att vara bekväm och obekväm i en debatt, mellan att vara 'realistisk' och 'orealistisk'. Jag valde det bekväma och realistiska stråket. På bekostnad av viktiga saker som borde fanimej få mer utrymme i radio. Som det här med att modernt jordbruk inte är speciellt hållbart, att bonden kan spruta glyfosat på sina grödor i tron om att det är safe fast det antagligen är orsak till en hel del sjukdom. Eller att vi är i pisset den dag oljetillförseln tar slut eftersom en stor del av vårt jordbruk och matproduktion upprätthålls av  olja. Jag fick in en flik om den globala situationen med 'matsvinn' men tror att det inte blev helt rätt, lite off topic, lite obekvämt och orealistiskt. Men matelitism känns så obetydligt, så onödigt att hacka på då man ser de stora trenderna. Större större enheter, sjukare sjukare system , export för vinst och inte produktion för magar att mätta, landgrab, miljöförstörda vattendrag, etc. Jag vill snacka klarspråk men tror tyvärr inte att det leder någon vart. Bara oförstående miner och en känsla av att nu gick jag över den där fina linjen, den där det står ' do not trespass'. Jag är en väluppfostrad flicka, jag är inte en rebell i sociala kretsar. Inte fast hur mycket jag känner att det är dags nu att ställa sig på barrikaderna så finns det sociala regler som jag inte bryter. Jävla småstadsjänta, kan jag säga åt mig själv. Sluta panta och säg rakt ut...men så blir det bara en halvmesyr och jag känner mig besviken...på mig själv.
En värld i brand. Eller en värld som väntar på den stora syndafloden som Dicaprio beskrev i dokumentären 'before the flood'. Och här sitter vi och diskuterar det att folk bryr sig om ren mat som om det skulle vara något fult och icke-eftersträvansvärt. Hallå!?!
Men mer än så ka jag inte. För stiger jag över linjen in i gränslandet så slår locket på öronen och dörrarna stänger sig framför näsan på mig. It's a fine line...I walk the line...