20.11.16

Glutenfri och mjölkfri Morotskaka

Länge sen jag postar recept här. Men livet här fortsätter sin sakta lunk och jag med den. Igår var det marknad i barnens skola och jag bakade både gamla godingar och nya bakverk till ett av barnens försäljningsstånd. Morotskakan blev en succé. Och det var en ny innovation i min receptbank så för att få rätt mått på vad jag rörde ihop i fredags medan minstingen  förgyllde kvällen med att strö ut en påse åländska ärter på vardagsrumsgolvet har jag nu testat receptet en gång till. Håll till godo:

Ingredienser:

4 dl finrivet morotsskrap
4 ägg
3 msk citron- eller limesaft
0,75 dl kokossocker (eller indiansocker, eller 0,5 dl honung)
1 msk kardemumma
1 msk kanel
O,5 dl smält kokosolja (eller ghee)
2,5 dl gf mjöl (ris / havre / mandel, alla fungerar)
2 tsk bikarbonat (matsoda)

Rör ihop morot, ägg, kryddorna, citron och socker. Tillsätt oljan. Blanda ihop mjöl och bikarbonat skillt och tillsätt till smeten. Rör om. Grädda i smord form i 180-200 grader ca 30 minuter.

Vill man ha fyllning går det säkert att googla fram ett passlig recept. Den jag gjorde var inte vitt sockerfri eller fri på mjölk. Nillas kitchen hade ett recept med kokosmjölk vilket inte fanns i mina hyllor i fredags.

Ha det gott!

14.11.16

Måste vi vänta in katastrofen?

Snart har jag bloggat på den här bloggen  i tre år. Jag började när jag befann mig i min djupaste svacka någonsin. Då hade det mesta som jag tidigare hade trott var sanningar gått up i rök. Inte bara på grund av min forskning men mer som ett led i en rad händelser under en längre tid. Då jag började blogga hade jag också redan lärt känna en annan verklighet. En som förr varit onsynlig för mig men en som i.o.m. mina intervjuer bler allt verkligare för mig själv. Den verkligheten syns inte utåt, syns den i media så är den för det mesta felrepresenterad. Men den finns. Ack så påtaglig den är på  de platser där den verkligheten är den som majoriteten av befolkningen lever i. En alldeles underbar verklighet. Nu finns det risk att jag låter som en romantiker igen. Speciellt den som inte upplevt den här andra verkligheten så nära inpå den egna huden kan ha svår förstå vad jag menar med det. Jag skulle ha haft svårt att förstå vad jag menar innan jag upplevt det själv. Det var en av orsakerna till att jag startade upp bloggen, för att sätta ord på mina egna upplevelser, för att göra dem mer verkliga för mig själv, för att våga tro på en annan värld även här hemma i min egen värld där den lyste med sin frånvaro.

Jag har sedan dess levt mellan två världar (eller fler). Den egna här hemma, den som förr var min trygghet, men som numera väldigt ofta känns kall och fruktansvärt blind, och sen den där andra verkligheten som är så påtalig då jag besöker de som lever i någonsorts symbios med naturen (och med det menar jag inte någon helt ekofreakig hipp-i-naturen relation,utan en helt naturlig relation som kommer av att man brukar och lever av jorden där ens fötter står). Ibland skymtar jag den sortens verkighet här hemma också, men det är väldigt väldigt sällan, och i så fall hos ett fåtal personer som knappast kan anses vara att större kollektiv eller 'samhälle'.

Varför skriver jag om detta. Jo för att jag tampas med mina egna monster just nu. Det har gått tre år sen de djupare insikterna kom till mig. Sedan dess har jag gått omkring och väntat på ett bredare uppvaknande. Och visst ser jag att det händer saker. Men det går olidligt långsamt. Alldeles för långsamt kan den otåliga själen som är min tycka ibland. Jag känner frustrationen över att vi sitter fast i ett system som inte vill oss väl och de flesta är inte beredda att leva i den sanningen. Jag förstår ju dem, ack så jag förstår. För det gör ont att leva med vetskapen att ens egen förmyndare inte har ens eget bästa i åtanke (utan sitt eget bästa). Speciellt svårt blir det då man inte har några alternativ att ty sig till. För min uppfattning är att vi sitter där vi sitter för att vi saknar alternativ. Inte för att vi inte vet. Utan för att vi väljer att inte veta just för att det tjänar ingeting till att veta då man inte kan göra något åt saken. Så folk blundar och blundar och blundar. Länge, länge har jag frågat mig själv om vi faktiskt måste invänta katastrofen för att öppna våra kollektiva ögon.  Måste vi?

Livet har lärt mig att det visst går att göra saker då man erkänner för sig själv att allt inte står rätt till. Det är ju förutsättningen för att göra något. Att erkänna sitt beroende är första steget. I det här fallet beroendet av ett system som inte vill oss väl. Jag ser runtom mig att de flesta gått igenom någon sorts större (tragisk) händelse i sitt liv innan denna insikt kommer till dem. Många mår dessutom otroligt dåligt av att tvingas in i det uppvaknandet, ensamma och utsatta. På det sättet hade jag tur för jag lärde ju faktiskt känna ett annat system och en annan verklighet i samband med mitt eget uppvaknande. Jag hade efter det något att falla tillbaka på. Något som lätt tolkas som romantisism men som ju var något helt annat, Något som det är svårt att sätta ord på vad det var exakt.

Imorse råkade jag se Skavlans intervju med Leonard Cohen och den intevjun gav mig så mycket. Cohen svar på frågan om vi måste uppleva katastrofen innan vi förändras var att ja det tror han att vi måste. Sedan kom Al Gore med en slutkommentar som visade att än finns det hopp, det går att hitta gemensamma mål in i framtiden utan att behöva genomleva katastrof (för katastrof är inget alternativ längre om mänskligheten ska kunna fortsätta leva på denna planet). Cohen sa också att svaret finns i hjärtat, unlock the heart ungefär. Och det är något jag tror starkt på, att vi måste våga öppna våra hjärtan för allt, även det som gör ont, för att kunna ta oss ur systemet som inte vill oss väl (men som många av oss alltså är beroende av för vår egen överlevnad).




11.11.16

När tiden står still

Vi tog en runda med pulkan ikväll, tösen och jag. Och plötslig hamnade jag i en time wrap. Gatan där jag en gång gått, för länge sen som barn, där är den ännu och ser exakt ut som för 30 år sedan. Jag kommer ihåg vinterbeklädnaden på gatan. Det var vår rutt till skridskobanan då vi inte genade över den stora vägen. Tanten som kom gående på bron såg också ut som tagen ur mina gamla minnen. Kanske hon var någon av mina barndomskompisars mamma. Det är så absurt att leva så nära inpå de gamla minnena men i en helt ny verklighet. Jag har minnen från nästan alla gator i våra hemkvarter, förutom vår egen gatan, där finns inga kopplingar till det förflutna.
Men jag får lätt en känsla att tiden står still då det här händer mig. Som om jag var barn igen. Som om mina kompisar från den tiden i vilket ögonblick som helst ska komma springande bakom en husknut. Tid, platser och minnen, en förunderlig kombination.

4.11.16

Halvmesyren

Jag var i radion idag. Vi pratade matelitism och direkthandel genom reko. Det gick bra. Fast egentligen känns det som om det kunde ha gått bättre. Det finns en fin liten linje mellan att vara bekväm och obekväm i en debatt, mellan att vara 'realistisk' och 'orealistisk'. Jag valde det bekväma och realistiska stråket. På bekostnad av viktiga saker som borde fanimej få mer utrymme i radio. Som det här med att modernt jordbruk inte är speciellt hållbart, att bonden kan spruta glyfosat på sina grödor i tron om att det är safe fast det antagligen är orsak till en hel del sjukdom. Eller att vi är i pisset den dag oljetillförseln tar slut eftersom en stor del av vårt jordbruk och matproduktion upprätthålls av  olja. Jag fick in en flik om den globala situationen med 'matsvinn' men tror att det inte blev helt rätt, lite off topic, lite obekvämt och orealistiskt. Men matelitism känns så obetydligt, så onödigt att hacka på då man ser de stora trenderna. Större större enheter, sjukare sjukare system , export för vinst och inte produktion för magar att mätta, landgrab, miljöförstörda vattendrag, etc. Jag vill snacka klarspråk men tror tyvärr inte att det leder någon vart. Bara oförstående miner och en känsla av att nu gick jag över den där fina linjen, den där det står ' do not trespass'. Jag är en väluppfostrad flicka, jag är inte en rebell i sociala kretsar. Inte fast hur mycket jag känner att det är dags nu att ställa sig på barrikaderna så finns det sociala regler som jag inte bryter. Jävla småstadsjänta, kan jag säga åt mig själv. Sluta panta och säg rakt ut...men så blir det bara en halvmesyr och jag känner mig besviken...på mig själv.
En värld i brand. Eller en värld som väntar på den stora syndafloden som Dicaprio beskrev i dokumentären 'before the flood'. Och här sitter vi och diskuterar det att folk bryr sig om ren mat som om det skulle vara något fult och icke-eftersträvansvärt. Hallå!?!
Men mer än så ka jag inte. För stiger jag över linjen in i gränslandet så slår locket på öronen och dörrarna stänger sig framför näsan på mig. It's a fine line...I walk the line...

24.10.16

Brädspel och det sjuka samhället

Jag gillar att följa med vad som händer i samhället. Så mycket att det är svårt för mig att stänga av. Det är liksom en del av mitt dna det här med att lyssna in olika perspektiv, fundera hur saker och ting hänger ihop och försöka se helheter. Det var väl det här intresset som förde mig in på spåret 'legitimitet', inte som i politisk sådan utan organisationell, den så kallade  företagslegitimiteten var det som höll mig 'spellbound' i över fem år. Nu är gåtan löst (för mig) och snart har jag också papper på det. Ack så skönt.

Det är också det här intresset för omvärden som får mig att förkovra mig i allehanda alternativa perspektiv på skeenden i världen idag. Som presidentvalet i USA t.ex. (som f.ö. på basen av mitt läsande av situationen inte har så hemskt mycket organisationell legitimitet inom många grupper i det amerikanska samhället idag...). Helst av allt vill jag bara förtränga det hela. Fy alltså, pest och kolera. Hur kan de inte fatta att de måste rösta på en tredje kandidat?!? Varför ger inte heller media andra alternativ? Det är ju helt sjukt! Men så är valet i USA bara en återspegling av ett mycket större och sjukare fenomen: samhällsystemet som vi lever i. Det dominanta, brutala och råa samhällsystemet. Hur kan någon tro att något vackert kan födas ur ett sådant system? Omöjligt.

Så min överlevnadsinstinkt och den rationella sidan av mig själv säger till mig: nu, Mia, nu, packa väskorna, res iväg medan du ännu kan, ta med familjen till en söderhavsö och vänta ut stormen. Eller, bunkra upp med mat och vatten i källaren, gör det nu medan du kan, åk iväg till vattenkällan och bunkra upp... Men något stoppar mig, min emotionella sida stoppar mig. Den säger, låt inte rädslan vinna, lev i nuet, lev fullt ut, visa världen den kärlek som finns precis överallt, det finns ingen orsak till panik, livet är vackert och magiskt. Det löser sig. Låt inte de där galningarna ta makten över ditt liv.

Och det är så jag väljer att tänka. Jobba på med mitt, det finns en djupare mening i det, visa känslorna, lev fullt ut.

Men så idag var vi till Prisma och löste in årets pantflaskor och köpte några födelsedagspresenter till de tre (!) stundande kalasen denna vecka. På nedersta raden i spelhyllan stod Monopol och Afrikas stjärna, kapitalismens och kolonialismens främsta symboler i spelväg. Där och då tänkte jag att inte sjutton är det underligt att världen ser ut som den gör då vi insisterar att fortsätta lära våra barn sådana spelregler. Idag då världen står i brand fortsätter vi lära kommande generationer att roffa åt sig och beslagta ädelstenar för deras egen vinning. Som sagt, ett sjukt samhällssystem, det är vad det är.

Vi köpte inga brädspel.Det blev något annat istället. Hoppas de små liven blir glada.

Peace.

13.10.16

Från korthus och glastak till den egna vägen mot ljuset

Det var himla lätt att leva ut feminismidealen innan barnen kom. Men sen ramlade korthuset pladask då sömnlösa nätter kombinerades med duktighetssyndromet på en mansdominerande arbetsplats.  Det var ju då det gällde att leverera, visat att man kan kombinera familj och jobb. Jobba mot vilka mål, aldrig säga nej, inte fast hälsan strök med. Ingen skillnad, vikten låg ju vid att bevisa att det går, att jag kan, att jag uppfyller samhällets förväntningar på min generations kvinnor. Här skulle minnsann jämlikhet skapas. Korthuset föll innan jag hunnit krossa det ogenomträngliga glastaket. Kvar blev jag, tom inuti och utanpå med två små barn som krävde alkt och lite mer.

Vaddå feminism? Är det detta som är lycka? Att sträva mot tomma mål utan mening? Vad vill jag? Vem är jag? Vad gör jag här? Till vem kan jag reklamera? Varför blev det fel? Var det mammas fel, eller pappas, för att de ville ge mig och min bror ett liv på jämlika villkor? Eller skolan? Lärarna? Jämlikhetssnacket i ledarkolumner och kvinnodagshysterin?

Det tog länge för mig att kunna släppa drömmen om korthuset och glastaket. Att inse att det jag hade kallat min verklighet egentligen var ett samhälle som drabbats av en kronisk sjukdom som förtäckts i feministiska ideal. En glansbild med en ytterst ful baksida. Baksidan hette utbrändhet och ofullkomlighet. Jag lärde mig långsamt att lyckan inte ligger i jämlikhetstatistik eller jakten på att vara någon, bli något, nej lyckan låg inte i prestationernas skugga.

Lyckan låg där den skulle vara, där den alltid funnits, där låg den och väntade på mig. Där inne, djup inne i mig själv. I jakten efter en ouppnåelig lycka hade jag tappat bort mig själv och min egen lycka.

Nu strätar jag på igen. Trött är jag ibland, det går inte att förneka. Doktorstudier och tre barn. Tala om prestation alltså. Jag nästan skäms att skriva det här. För det är en vanvettig kombination för en färdigt utbränd kropp.  Men det är annorlunda nu. För jag gör inte längre något i behov av bekräftelse, för att bevisa att jag kan. Jag göra mina saker för att jag vill och för att det för mig närmare mitt eget hjärta. Där i ligger skillnaden. Och jag har fattat att be om hjälp, och att ha ett skyddsnät runtom mig. Så någon internationell akademikerkarriär blir det inte. Vill inte. Behöver inte. Kan inte. För stor risk att flytta på en familj på fem pers utan tillhörande skyddsnät. Fler glastak behöver jag inte försöka krossa. En smäll räckte. Så då mina manliga och barnlöser kolleger flyger iväg till fjärran land önskar jag dem all lycka i världen. Min egen lycka ligger fortfarande kvar på den plats jag står och den ger mig modet att vara nöjd med vad jag har här och nu.

Därför avskyr jag snack om feminism. Det är en farlig sjukdom som redan slaktat många offer. Jag är glad att flera vaknar nu. Vi väntar på er, vi som redan är brända. Tillsammans kan vi besegra lömskheten i feminismen och bygga upp något nytt, något som inte faller ihop som korthus under ett glastak. Jag vill inte att mina döttrar ska tvingas in i fällan och behöva bygga korthus innan de hittar sin inre lycka. Kan vi jobba mot något vackrare, något som ger mer än det tar? Det frågar jag er nu, vidbrända systrar som kämpar på i detta eviga mörker.

För i ljuset är allt så mycket vackrare. Ofantligt vackert. Sprudlande av liv och lycka.

23.8.16

Som man bäddar får man ligga

Det är ganska mycket nu. Som man bäddar får man ligga sägs det. Och som jag har bäddat för mig i höst alltså!

En vecka in i semestern fick jag kommentarerna på min avhandling. Eftersom de få kommentarer som jag fick var ganska 'djupa' (se förra inlägget...) så tog jag tillfället i akt och läste lugnt igenom den tyngre litteraturen under semestern. Efter tre veckor visste jag på ett ungefär vad mina svar på kommentarerna skulle handla om. Men det blir ju aldrig riktigt konkret innnan man börjar skriva. Och skriva kunde jag ju inte före barnen var tillbaka i skolan (inte undra på att det infördes läroplikt/skolplikt i tiderna.... fanns nog orsak att placera kidsen på skolbänken så att föräldrarna fick tid för annat än uppassning...).

En dag efter att skolan börjat, när jag satt som mest desperat med semesterblockeringarna i huvudet, frågade min handledare hur min uppdaterade version ser ut. Han behövde den. Helst samma dag. Min uppdaterade version fanns ju inte elektroniskt, den fanns klottrad på servetter, baksidan av oihopstansade artiklar, kartonger - ja lite här och var där jag kommit mig för att skriva ner några punkter för minnet under sommarens heta semesterdagar. Men vid den tidpunkten led jag ju alltså av blockeringar. Det blir så då man tar paus från skrivandet. Det säger stopp. Iofs. Det säger ju också stopp snabbt om man inte tar paus. Att skriva med flyt är som att balansera på lina. Det har jag lär mig med åren. Mina barn har lärt mig hålla balansen, de håller mig på linan. Utan dem skulle jag ha kört med full fart framåt och snabbt fallit ner i avgrunden. Nej, att skriva ska man vara försiktig med. Man blir lätt bränd. Men nu var inte problemet för mycket flyt utan för lite.

Så förra veckan blev en av de mest intensiva veckorna hittills. Inte nog med skrivandet, dessutom började ett av barnen i skolan, en annan hade inget eftis mer och den tredje led av sommar-blues (ville inte gå tillbaka till dagmamma efter så långt sommarlov). Dessutom skulle det fixas kalas för en hel skolklass på fredagkväll. Men min autopilot navigerade mig genom det praktiska och flytet infann sig under småtimmarna några dagar (nätter) in i veckan. På lördag var grovtexten klar för språkgranskning och handledargranskning. Och nu, tre dagar senare sitter jag och filar på de absolut sista detaljerna. Efter alla dessa år... här sitter jag nu och känner att det här kan jag, jag är redo, bring it on. Om jag får in det här till tryck nu den här veckan så stundar disputationen om drygt en månad. Otroligt.

Men bädden ja. Jag skrev ju att som man bäddar får man ligga. I något skede i våras när jag skickat in avhandlingen till förhandsgranskning, tyckte jag att det skulle vara en bra idé att aktivera mig inom föreningslivet igen. Lyckades också övertala mina föreningsvänner att det var en utomordentligt bra idé. Ja, inte bara min egen förening då - utan jag raggade upp en hel hög föreningar som kunde tänkas vara intresserade av att sätta 'Transition-ideologin' på agendan här hos oss.

Transition, eller Omställning som det heter i Sverige, handlar om att söka lokala lösningar, skapa lokalsamhällen som är 'resilienta', motståndskraftiga mot yttre störningar. Mest handlar det om att bli kvitt oljeboerendet och jobba med sina grannar mot en hållbarare värld. Det är en 'rörelse' som startat i England av en (!) person som börjat tänka till om oljeberoende och sedan raggat upp likasinnade för att göra någonting åt eländet. Nya lokala initiativ har sedan därifrån spridit sig till andra ställen, från att lära känna sina grannar och skapa lånebanker av saker som man inte alltid kanske behöver, gratis cykelverkstäder som fixas av frivilliga, lokala mat projekt, och en massa annat helt vettigt från ett hållbarhetsperspektiv. Mer sånt vill jag ju se här hos oss, men det händer ju inte av sig själv. Någon måste ju ta initiativ till det. Och för att det ska finnas initiativ måste det finnas folk som kommer ihop sig - som hittar på något nytt - blir kreativa tillsammans och 'just do stuff' - som en av grundaren Rob Hopkins böcker heter.

Nåväl, jag ringdre lite runt, drog i lite snören, skrev lite projektplaner och voilá. Plötsligt var Slow Food med i den Finlandsvenska föreningsfestivalen i höst med det största möjliga projektet och närmare tio andra föreningar som medverkande. Det blir popup-restauranger på olika håll i Österbotten, inre omställning ute i naturen, en föreläsning och en filmkväll på Ritz. All som allt 7 programpunkter, fördelat på sex dagar!

Under våren lärde jag också känna författaren/journalisten/omställaren David Jonstad på ett dagsseminarium i Helsingfors dit jag också blivit inbjuden att hålla ett föredrag. Hans senaste bok var så välformulerad och hans föreläsning så väl upplagd att det bara kändes som om vi här uppe i Österbotten också måste få en chans att höra honom. Så jag ringde runt lite till, drog i några snören till och vips hade jag fått in honom i Arbis-kurskatalog som en tisdagsföreläsare på Ritz, just under föreningsfestivalsveckan. Fick också kontakt med Rob Hopkins, omställningsrörelsens grundare, och hans assistent lovade att han kunde ställa upp på en Skype-session på samma Arbis-föreläsning. Det är nog ganska häftigt att se hur idéer kommer till en, och sedan bara blir till något på det mera konkreta planet!

Allt detta satt jag också filade på mellan varvat med några egna föreläsningar, review-arbeten och projektplaneringar inför min egen framtid. Tyckte det var en bra idé att hålla mig aktiv medan jag väntade på utlåtandena från mina förhandsgranskare.

Nu råkade det ju sen så att om allt vill sig väl så kommer jag att få genomleva ännnu en dundervecka om drygt en månad. För föreningsfestivalen sammanfaller ju givetvis tidsmässigt med mitt planerade disputationsdatum... som man bäddar får man ligga...

Men en sak kan jag ju vara glad över, och det är att jag kommer i alla fall inte att behöva laga mat - för ser ni , det hade jag vett att planera in i programmet: popup restauranger för barnfamilijer så dom inte behöver laga mat där hemma. Det blir (lokal) restaurang mat för hela slanten den där första veckan i oktober för oss. Får hoppas de har glutenfria varianter.


Och vilken tur att vi har så bra typer i vårt dunder-team för Transition Week. Det kommer nog att  bli bra det här fast min egen bädd kan kännas lite som prinsessan på ärtens - lite övermjuk i limningen...

Snart kommer mer info om programmet på Slow Food Ostrobothnias sidor. Håll utkik.

Ha det gott!


22.7.16

Sommarhettan och svårtänkta tankar om marxism, postkolonialism och makt.

Här sitter jag i sommarhettan och önskar att jag hade valt ett mer lättsmält tema för min avhandling. Kommentarerna har kommit och även om de var generösa i det stora hela så vill ändå förhandsgranskarna att jag nu positionerar mitt arbete i förhållande till marxism, poststrukturalism, och postkolonialism. Det räcker inte med att jag säger att de teorier jag använt inte funkar inom de katergorierna . De vill veta varför. Sen vill också den ena att jag förklarar mer i detalj det här med makt, hur makten fungerar i mina fallstudier. Såja, ta nu bara och skriv ner snabbt några reflektioner om detta så att jag kan ta på mig bikinin och springa ner till stranden med all de andra barnen... Skynda på , solen lyser, det är högsommar, ingen tid att förlora.Nä just det. Marx, postkolonialism, och makt... varför, varför valde jag just denna infallsvinkel? Kunde jag inte bara ha studerat något mer lättsamt. Som t.ex. varför glass är så populärt på sommaren... Det kunde ha varit ett bra forskningsprojekt, kan jag tycka nu så här i sommarhettan . Lätta grejer det här. Eller hur?


10.7.16

Österbottniska lador och lottovinster för den (o)lyckligt (o)vetande

På väg hem från ännu en väldigt givande internationell konferens där vi diskuterat 'social movements from below' och medvetna lokalsamhällen (mitt bidrag). Är så tacksam över att mitt jobb har gett mig  den här möjligheten att få ta del i dessa diskussioner men på samma gång känns det frustrerande att höra och se allt som händer runtomkring i världen - alla dessa försök att skapa en rättvisare värld, en värld där naturen och lokalsamhällen respekteras, en kamp som i grund och botten alltid handlar om att försvara rätten till att få leva. Människor organiserar sig i olika konstellationer för att kunna försvara sin rätt att leva. För många, en allt större andel av jordens befolkning skulle jag vilja påstå, ger inte det faktum att du lever några som helst garantier till rätt till ett värdigt liv. Rätten att leva hotas på alla dimensioner, överallt i världen idag. Det är den nyktra insikten jag fått från tre dagars intensivt konfererande. Tänk att jag kan vara tacksam över det (se min kommentar ovan om mitt jobb)!

När jag tittar ut över ladorna på den österbottniska slätten fylls jag av en känsla av tomhet.  Jag har fötts på en plats där det värdiga livet är en självklarhet. Jag måste resa långt för att studera dessa medborgarrörelser.  Jag borde känna lyckan rusa genom min kropp. Vilken lottovinst! Men är avsaknaden av de här medborgarrörelserna i mina egna hemknutar ett tecken på att jag välsignats med en lottovinst? Eller är det ett tecken på att mitt eget lokalsamhälle fortsättningsvis lever (o)lyckligt (o)vetande om de krafter som varje dag gör sitt bästa att förstöra våra förutsättningar till liv. Jag befarar att det inte handlar om en lottovinst, utan just precis on en sorts kollektiv villfarelse. 200 kilometer söderut byggs ett kärnkraftverk, 200 km norrut planeras ett till. Hur är det möjligt att tro att man lever med en lottovinst i bagaget då sådana totaldestruktiva projekt finns i ens absoluta närhet?

Enda förklaring på den frågan är att det är just på grund av avsaknaden av dessa synliga medborgarrörelser som det möjligt att leva i tron om att man välsignats med en lottovinst. Men sociala röresler uppstår enbart där villfarelsens lögn blir synlig för oss. Min känsla av tomhet är också en känsla av vanmakt. Måste vi faktiskt vänta tills olyckan är framme innan vi tar makten, organiserar oss, börjar medvetet jobba mot en bättre värld? Varför gör vi ingenting? Varför är vi så lama? En värld i brand och vi låter det bara fortgå.

Den där pausen då jag skulle spacea ut står vid mina fötter. Jag låter världen brinna i lugn och ro, för nu är det dags för återhämtning och tid för familjen. Packar ihop mitt pick och pack och tar på mig rollen som fanatisk moderlig fotbollssupporter. Livet sker här och nu, och tillsvidare är det trots allt det som gäller. Wasa Football Cup, here I come. Och någonstans i den insikten inser jag också att svaret till varför vi (jag) inte gör någonting ligger.  Här och nu fylls med handlingar som det finns förutsättningar till. Just nu, här och nu, är det en lottovinst att befinna sig här. Allt annat får vänta till en annan dag... 

Läs mer om mina konferenstankar på engelska här: Brexit - the voice of the roots


28.6.16

Invasion!

Jag hade först den brilljanta idén att odla rädisor på öppet land i år. Eller ja i odlingslådor täckta med plast i början av våren, sedan utan när det blev för varmt. Det svärmade av vita små kryp där i början av juni. Jag hade så mycket annat för mig just då att jag inte hann med. Sen lärde jag mig att det var något som heter kålmal. Sen åt malen upp ruccolan också.

Jag hade också den brilljanta idén att täckodla med gräsklipp. Det skulle ge fukt åt odlingen och kväve som gödsling till plantorna. Lat som jag är tyckte jag det lät som en vettig kombo, där slapp jag vattnandet och gödslandet i ett! Never again people, never again. Nu har jag världens värsta snigelinvasion. Överallt där gräset låg.... Bläh! Har plockat småsniglar hela midsommarnatten.  Gissa hur roligt det var. Stod där i midsommarkjolen och plockade och plockade.
Märkte inte hur myggorna hade midsommarfest på mina ben. Minst 100 bett per ben. Verkligen vackert alltså.

Fortsatte hela kvällen igår - då fattade jag att skydda mig med ett par gamla trädgårdsbyxor. Och idag stod jag där igen, iklädd jeanskjol. Att hon aldrig lär sig alltså! Myggor och sniglar, precis överallt.

Nu är det inte mördarsniglar eller dessa vedervärdiga hussniglar. Hussniglarna har jag gott om också, men de har hittills hållits mest i blomrabatten. Googlade och tror att det jag har i grönsaksodlingarna handlar om åkersniglar. Men de är mini mini (ännu...). Jag har nu plockat bort så mycket täckgräs som jag kom åt. Slängde allt i en stor soppåse och in i roskisen. Ska ännu plocka i jordgubbslandet imorgon. Sen blir det att strö aska över allt så att de försvinner. Hoppas det inte blir regn nu på några dagar.

Kålen är värst utsatt. De gillar tygligen kål, speciellt då den ligger under en fiberduk (ja för utan fiberduk så kommer ju kålmalen och lägger ägg....) så det blir varm och fuktigt och de kan äta ostört hela dagarna där. Kålrabbi är en favorit. Och Grönkål. Men visst lät de sig smaka på fänkålsplantorna också. Och salladen, och de har ätit upp massor av bönplantor.

Det som stör mig mest är att jag var och strödde ut gräsklipp ovanpå täckodlingen som jag experimenterar med asp-flis på. Alltså va-f*n tänkte jag med? Ingenting givetvis, min hjärna satt fast i forskningen som vanligt... Nu då jag var och grävde bort gräset hittade jag sniglar under flisen som var i storlek av en tumme, svartvita var de. Vet inte om de är en större variant av ängsniglarna, för de fanns det också av. Hittade inget då jag googlade dessa. Har inga bilder heller för jag är så förkrossad över förstörelsen just nu att jag inte ens kommit på tanken att dokumentera med bildbevis.

Jag som varit så lycklig över att vi inte har äckelpäckel mördarsniglar som de har på Åland. Snäcksniglarna har jag kunna leva med och plocka bort lite åt gången av. Men dessa små jäklar, alltså nääeeej! De äter allt och de äter snabbt. Inget för en halvstressad småbarnsmamma som har hjärnan instoppad i forskningsprojekt och matlagning hela tiden.... Hinner inte med.

Nu är jag ju rädd att sniglarna är här för att stanna. Jagblir knappast av med dem så lätt när de nu tagit över. Plötsligt känns det som om kålmalen inte var så värst farlig...den försvinner ju om man bara låter bli att odla kål... men dessa sniglar!! Vik hädan! Ni är inte välkomna hos oss!

22.6.16

Idésprutan spacear ut.

Det är mycket nu. Igen. Suck.

Tänk igår satt jag och talade i telefon med en vän och partner-in-ideas om hur tufft det är att balansera rätt. Det går så himla lätt att trilla dit. Att ta på sig för mycket, att känna att man har något att ge och bara dyka in i nya intressanta grejer, om och om igen. Men tiden räcker ju inte till. Och inte orken heller.

Medan vi talade kom det in ett mess på messenger från en annan idésprutare/förverkligare och ett email från en tredje. Alla, precis alla, talade samma språk: vi måste hitta tillbaka till lugnet, denna hektiska livsstil funkar inte, naturen, vännerna, livet - allt det där måste vi hinna med också.

Det är farligt att vara idéspruta och idéförverkligare. Det kan bränna till riktigt ordentligt. Det gäller att se upp och sätta gränser gentemot sig själv. För även idésprutare behöver ladda batterier.

Hos oss har vi den här sommaren en trotsande två-åring. Hon är ju bara så himla charmig med sitt underbara leende och sina guldlockar men ack så lik sin mor hon är då det gäller att bestämma själv och att gå sin egen väg. Det blir en del kraschar där. Som tur har vi genomlevt detta redan två gånger och vi vet att det är övergående. De två andra charmtrollen har ju också haft sina strider men se hur de artat sig med tiden. Men just nu då jag känner att jag behöver tagga ner vet jag inte riktigt hur jag ska orka med trotset. På något sätt hoppas jag att det löser sig bara jag själv kommer ur ekorrhjulet nu. För jag tror ju faktiskt att trots inte kommer ensamt. Istället är det en trogen vän med vuxenstressen. En indikator. En röd flagga. Orkar man inte med sina egna barn så är det ju något som inte funkar som det ska. Och det är inte barnen, det är ett som är säkert. Så bara att ta spegeln i vacker hand och titta på sanningen i vitögat...


Jag loggar ut snart.  Släpper taget om cyberspacet. Spacear ut. Helt ut. Ingen facebook, ingen email, ingenting som är uppkopplat. Ska bara iväg på en konferens först. Och fixa lite annat viktigt före det...och...och.. och... ja ni vet. Men snart. Lovar.

2.6.16

Företagande som flyter med livets cirklar

Jag vaknade i morse med känslan av en tvångströja hårt snärjd runt min kropp. Det är de senaste dagarnas händelser och möten som fått mig att tänka in nya termer. Med så mycket fokus på marknadsföring och försäljning de senaste dagarna har jag hamnat i en deadlock position. Jag skrev redan om hur jag tycker att det är synd att vår kreativitet ska paketeras in i välfungerande säljbara koncept som kan ge oss ett framgångsrikt företag.

Varför har jag så svårt att acceptera det mest självklara som finns? Flera forskningscentra satsar hårt på att ta fram modeller för hur man ska lyckas nå ut. Hur ska du bli en framgångsrik företagare? Det är en het potatis i dagens värld då lyckan tycks vara gömd i enmansföretagarens backficka. Vill du förverkliga dig själv? Bli företagare. Det är där du kommer att hitta vägen till framgång.

Men då kreativitet och resan genom livet handlar om så mycket mer än så. Lycka går inte att definiera genom en säljspitch. Eller en företagardröm. Lycka och liv är nära sammankopplade och livet i sig går inte att kommersialisera.


Liv ska levas. Det ska cirkulera. Liv är sammanflätade i nätverka av andra livsformer, av livgivande krafter som vatten, luft och materia. Liv kan inte paketeras i fina säljbara produkter. Liv ska levas i cirklar. Det är där kreativiteten föds. Men ändå insisterar vi att vi kan och att vi måste paketera in oss själva i försäljningsstrategier och målgrupper, tänka ur kundens perspektiv för kunden är kung. Liv funkar inte så. Liv flyter samman, inte genom enträgna och arbetsamma försök att uppnå framgång utan genom flytet, livets flyt. Jag vill vara kung över mitt eget liv. På något sätt tycker jag att andra (även kunder) kan se värde i att jag vill ha det så - om det jag gör ger även dem värde så borde de väl rimligtvis vara riktigt nöjda med att låta mig själv vara kung över mig själv? Eller?

Jag kan inte tänka mig ett liv med strategiska målgrupper, strategier och välutvalda nyckelord på en blogg som gör min kreativitet och mitt liv till en försäljningsbar produkt. Det funkar inte så i min värld. Det är flytet som för mig framåt och bakåt i livet. Att jag har en blogg handlar om att ge flytet en chans att frodas.

Jag tänker att företagande kanske eventuellt kan vara en bra grej. Jag är ju trotsallt på en handelhögskola så det måste jag väl ändå våga tro på. Men det finns många olika sätt att ta sig an företagandet. Jag tror på företagande som flyter med livet strömmar, inte emot. Och enda sättat att det fungerar är att företagsidén passar in i livets cirklar.

Hur vet man att det passar in i livets cirklar? För att företagandet i sig är en del av livets vävnad, sammanlänkad med individer och platser, var och herre/kvinna över sin täppa men tillsammans en levande välfungerande helhet. Flytet handlar om att söka efter ömsesidighet och samarbete över gränserna framom konkurrens och gränsdragningar. Det gäller att hitta den där ådran av flyt, helt enkelt. Så enkelt är det! Och ack så svårt ändå....

31.5.16

Företagande kvinnor som vill något mer och om gåvans makt

Av någon konstig anledning har jag kommit att bli del av nätverk av kvinnliga startup-företag här i trakten. Igår var jag med på  en träff igen, senast vi sågs var det minus 20 där ute, igår minst 40 grader varmare. Det är spännande att få ta del av våra träffar och se vad kvinnorna lyckats åstadkomma sedan vi senast såg. Det är mycket drive i mina medsystrar. De har en glöd inom sig och vill något mer av livet än bara stämpla sig igenom ett 8-4-jobb. Det är fascinerande och jag kommer obönhörligen att tänka på forskarkollegan Ingrid Bieses doktorsavhandling om kvinnor som optar ut ur en vanlig karriär och väljer medvetet en annorlunda resa genom livet. Mina medsystrar personifierar det Ingrid brukar skriva om på sin blogg i mångt och mycket.

På samma gång har jag det svårt att hitta mitt eget förhållningssätt till den värld som mina medsystrar kämpar om att få ett fotfäste i. Företagarvärlden. För jag kan tycka att det där att vilja något mer än 9-5-femjobb (eller 8-4-jobb för den morgonpigga) inte borde begränsas av lönsamhetskalkyler och en evig jakt på nya kunder. Det borde inte handla om bokföring och webdesign, pensionsförsäkringar och momsförpliktelser. Det kan vara att jag sitter på en knepig sits då jag säger det här, mitt huvudämne är trots allt beläget inom marknadsföring på en Handelshögskola och då borde jag vara den första som ser skönheten i lönsamma företag.

Tolka mig inte fel nu, i den samhällsstruktur vi lever i idag är detta en nödvändighet. Utan lönsamhet, eller åtminstone utan att täcka dina rörliga kostnader finns det ingen som helst logisk eller rationell orsak för dig att fortsätta sysselsätta dig som företagare. Utan lönsamhet bränner du bara någon annans pengar och din egen värdefulla tid. Lönsamhet är A och O för ett företag. Men min fråga är om vårt behov av att vilja något mer begränsas av företagens grundläggande behov att skapa en vinst. Kan allt vi* vill göra och som vi tycker att är värdefullt faktiskt skrivas om i form av företagsplaner och lönsamhetskalkyler?

Det där 'vill-något-mer' är väl ett tecken på att någonting skaver i själen, lite som mina feldesignade jeans. Vi är inte nöjda. Vi vill mer än att bara stämpla in och ut i någon annans löneregister. Vi söker vår egen frihet och kreativitet men båda begränsas av strukturer som inte är gynnsamma för en småföretagare, än mindre kvinnlig sådan. Vi är mer än dessa fyrkantiga begränsningar som rollen som företagare ger oss.


Hur uppnår man frihet och kreativitet i en fyrkantig värld? Svårt. Väldans svårt. Men kanske ett första steg är just det vi gjorde igår: byggde nätverk med utrymme för reflektion. Där olika världar möts föds nya storyn, nya tankar och nya idéer.

Själv blir jag allt mer övertygad om att kreativitetens frihet finns gömd i gåvans makt. Gåvans makt, enligt ursprungsbefolkningars världssyn (Kuokkanen 2008) handlar om att se sin egen värld som ett nätverk av ömsesidigt beroende relationer. Livet i sig är ett nätverk av relationer som är ömsesidigt beroende av varann. Vår kreativitet får den frihet den behöver när vi kan stöda varandra i våra olikheter. En är bra på webdesign, en annan har koll på bokföring och en tredje vet hur olika sorter försäljningskanaler fungerar. Trots sin fyrkantighet har vårt nätverk en inneboende styrka som ger oss den frihet vi behöver för att vara kreativa. Om vi bara förstår att utnyttja den styrkan. Gör vi det, kära medsystrar? Förstår vi oss på gåvans makt?



*Nu använder jag 'vi' här i syftet att ansluta mig till mina medsystrars kamp om frihet, min egen jakt på lönsamhet och kunder har lyckligtvis tillsvidare inte varit en livsnödvändigheten, medan jag kunnat författa forskningsplaner som levererat finansiering för vetenskaplig forskning. Jag säger tillsvidare för  dagens universitetsvärld ger mig inga garantier om att detta är ett tillstånd som varar för evigt.

Ref:
Kuokkanen, Rauna (2008) Reshaping the University: Responsibility, Indigenous Epist4emes, and the Logic of the Gift.  Vancouver and Toronto: UBC Press, 222 pages.


30.5.16

När man har flyt...

Om någon skulle kunna ta och förklara för mig varför det är så hopplöst svårt för mig att skriva en artikel eller ett konferenspapper om något helt straightforwards (som typ om orsakerna till producenternas val att delta i REKO) och sedan när jag skriver om saker som medvetna lokalsamhällen och hur de uppstår så verkar det hur enkelt som helst att få ner ord på papper.


Jag känner mig just nu som John Nash  i filmen ' A beautiful mind' :




Eller Maximillian Cohen i filmen 'Pi':






Shit, alltså. Båda två med svåra mentala hallucinationer. Det blir nog bra det här ska ni se... Alice in Wonderland strikes again!

27.5.16

Om att sluta fred med sin kropp - tankar om bikinihets och beach bodies

Bikinihets har tydligen varit ett tema på de finlandssvenska bloggarna nu i maj. Jag måste säga att jag har inte riktigt hunnit med i svängarna. Men jag kan tyckat att någonting är så absurt konstigt då sådana teman blossar upp och blir till en stor tsunami i blogosfären. Vi har fått kroppar att leva med, inte att hata. Hur kan det gå så fel? Vet inte. Men läs gärna en insiktsfull artikel om Rosa Meriläinens tillnyktringsprocess då hon skrev sin senaste bok Osteri här: Jotain on pielessa kun uskomattoman kauniit nuoret naiset vihaavat ruumistaan

Själv har jag ojjat mig över mina sittmuskler kringa mage-rumba-lår av någon konstigt anledning (väldefinierat i ett ord: stress) pöst ut sedan vi kom hem från Chile* igen. Det är ju inte roligt då kläder börjar spänna. Vem som helst blir ju på dåligt humör av sånt. Och visst, jag erkänner, när jag var som smalast älskade jag känslan av att kunna pröva vilka kläder som helst i en butik och allt satt bra och såg bra ut! Kläderna är ju för f*n designade för trådsmala kvinnor utan former. Inte konstigt att vi börjar hata oss själva då fast fashion bara levererar standard kläder som skavar! Det ger skavsår i själen. 

Men på något sätt försöker jag ändå komma förbi den här eviga striden. Istället för att bli ledsen och utöva illvilliga tankar mot mig själv tänker jag på allt det där andra i mitt liv. Det är just nu som livet ska levas, i sin helhet. Att gå omkring och utöva hattankar om sig själv och mot sig själv handlar inte om att leva. För det mesta då jag tittar tillabaka på bilder från tidigare år brukar jag slås av att jag ju ändå sett helt ok och rätt så smal ut, och hur ung jag varit på varje bild. Så har det inte känts i nuet, då när bilden togs. Att bli sur på hur jag känner och ser ut just nu betyder ju att jag inte uppskattar min alldra mest yngsta och bästa potentential just nu. Yngre och bättre än så här blir jag inte, just nu. Live with it!


Så den här sommaren lever jag enligt budskapet i denna bild:




*Det är ändå konstigt att varje gång vi åker till Chile så försvinner några storlekar helt av sig själv.Jag tror att det har att göra med biffstorleken där. Och salladerna. Och vinet... :-)

25.5.16

Om att våga tala sitt eget språk

Bra grej om finlandsvenskheten: När en finne undrade när jag flyttade till Finlan. 
Hon skriver:

 "Var ska vi börja om vi vill ha lika betjäning på båda språken? Hur svårt har det varit att få finsk kundbetjäning i det här landet de senaste tvåhundra åren? Hur ska svenska ha en chans att vara jämställt om jag inte ifrågasätter när någon behandlar finska som ”ojämställt”. Hur ska svenskan någonsin få samma rättigheter om jag hälsar på finska?"

Min man, invandraren, brukade reta upp folk i Helsinfors med att insistera med svenska med spansk brytning. Han brukade vara arg på vår mesighet att våga visa vem vi är och och stå på oss, vi finlandssvenskar i Helsingfors. Jag brukade säga att han skulle vara försiktig, en dag kommer han att få på käften.... Till sist tröttnade även jag och en av orsakerna till flytten upp till Österbotten var att jag inte ville att mina barn skulle växa upp och känna att det är fel att tala sitt eget modersmål. Det kan aldrig vara fel att få vara helt sig själv, på sitt eget modersmål, som råkar i det här fallet vara svenska, och spanska.

Många gånger blev jag tillfrågad varför vi satt våra barn på svenskspråkigt dagis, när det var tänkt att de skulle lära sig finska (underförstått - ni måste se till att de lär sig finska snabbt). 

Jag tänker som så att det kan aldrig vara fel med modersmål, eller vilket språk som helst. Om det känns 'fel' så är det inte ditt fel, utan någon annans fel att de har attitydproblem. Och så tänker jag att vi inte borde svälja alla de där små subtila reaktionerna av majoritetsbefolkningen utan våga tala mer svenska även i situationer som kan bli obekväma, som min man då.... (och han har inte ännu fått på käften...). 

Mina barn talar idag friskt finska med svensk brytning - det har de lärt sig helt naturligt av grannar utan attitydproblem. Svårare är det att lära sig ett språk när den som har det som sitt modersmål även har attitydproblem. Sån var min egen uppväxt, jag blev helt avtrubbad att lära mig finska för de första finskspråkiga flickorna jag stötte på i mitt liv muckade alltid gräl med oss 'hurrin'. Noll intresse efter det. Dessutom hade jag lyckan att växa upp i ett så pass starkt tvåspråkigt område att jag hade råd att välja och få växa upp utan att bli tvungen mesa mig ur svåra situationer. Måste iväg till Jyväskylä för att hitta motivationen att våga tala. Helknasigt, eller hur? Har sedemera lärt mig tala fem andra språk i deras naturliga miljö, och aldrig aldrig behövt känna mig mindervärdig bara för att språket inte varit perfekt.

Idag talar jag finska med stark brytning. Det tog länge för mig att komma över det. Kunde ibland tänka på de där flickorna på gården som retades med oss och fundera på hur min finska idag kunde ha varit annorlunda om de istället för att hota med att slå oss på käften hade frågat om vi ville hoppa hopprep med dem. Tror att min finska skulle ha mått bättre av det idag. Men vet ni, i något skede slöt jag fred med min knaggliga finska. Nu är jag stolt över den för den visar att jag i min ungdom fick leva ett liv starkt förankrat i mina egna språkliga rötter. Det är inte alla i en minoritetsbefolkning som får det.  Inte ens här i Finland.

Ha det gott!

24.5.16

Politiskt företagsansvar och Bayers bud på Monsanto

Det område jag mest av allt varit fascinerad av de senaste fem åren handlar om vad som i litteraturen kallas för 'political CSR' eller 'politiskt företagsansvar. Två forskare, Guido Palazzo och Andreas Scherer, menar att företagen kan vinna tillbaka sin trovärdighet (eller företagslegitimitet) genom att engarera sig i samhällsdebatten genom s.k. stakeholder dialogs, dvs intressentdialoger (Scherer och Palazzo, 2006). Intressenter är alla de aktörer som har något intresse i firman (eller som firman har intresse i) (kolla in Freeman om detta intresserar). Givetvis har jag sett problem med det här upplägget. Det Scherer och Palazzo beskriver som en dialog mellan jämlikar har jag sett som ett politiskt spel där enbart de med tillräckligt med muskler har möjlighet att påverka det slutgiltiga resultatet. Dessutom har jag blivit alltmer kritisk gällande dialoger mellan olika grupper som har olika världsyner och kunskapsformer. Grundtanken med deliberation är att besluten fattas på basen av rationella argument. Men vad är rationellt när olika kunskapssystem möts i deliberation? Det går inte att utgå från rationella argument i sådana fall, för då faller så mycket annat utanför och exkluderar stora delar av aktörer i samhället som kanske inte ens själva vill bli förknippade med företaget eller vara dess intressent.

Mitt perspektiv på PCSR är följande: Istället för att se det som en process av dialoger mellan olika aktörer, ser jag det som den politiska aktivitet som företagen engagerar sig olika sorters politisk aktivitet för att upprätthålla sin legitmitet. Man kan förvisso kalla denna aktivitet för 'stakeholder dialog' eller 'politisk deliberation' men det finns en klar skillnad: i deliberativa processer är utfallet (i alla fall i teorin) alltid ovisst. Det är själva argumentet som ska styra vilka beslut som fattas och det ska inte finnas några som helst egenintressen inblandade i argumenten - enbart rationalitet styr (som jag ju redan skrev att är problematiskt).

Min syn på politiskt företagsansvar är alltså istället att det fungerar som partipolitiken; man gör vissa satsningar eller använder sig av en viss sorts retorik för att vinna sina mest betydelsefulla intressenters stöd (dvs uppnå företagslegitimitet) och för att kunna fortsätta med sin Business as usual - mentalitet. Företagen är precis lika ointresserad av att ändra sin kärnverksamhet som partierna är att ändra sin kärnideologi. De är politiska aktörer som står för en viss sorts företagsmodell (eller verksamhet) som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort, medan partierna är politiska aktörer som står för en viss sorts ideologi som har en viss sorts konsekvens på samhället i stort.

Så det om det. Hoppas ni hängde med. Nu hade jag inte tänkt tala teori utan praktik. Igår fick jag veta att medicinjätten (och agrijätten) Bayer lagt ett megabud på agrijätten Monsanto. Kortfattat: Bayer är beredd att betala 1,5 gånger mer för varje aktie i Monsanto än vad de är värda just nu på aktiemarknaden. Detta är fortfarande bara ett bud men analytikerna menar att det är ett så pass attraktivt bud att Monsantos ägare kommer att ha det svårt att tacka nej. Det här är intressant från flera olika perspektiv men framförallt från ett politiskt företagsansvarsperspektiv.

Det lär inte ha gått någon förbi att Monsanto utsatts för en häxjakt de senaste 3-4 åren. Det har varit March Against Monsanto, det har varit bonderrörelser och andra kampanjer, rättegångar, spekulation om deras produkter leder till cancer, dokumentärfilmer både i Europa och i USA. Hela tiden har Monsanto stått i fokus. Precis som om detta skulle vara den enda aktören i världen som har den teknologi och den sortens verksamhet som nu kritiseras. Så är det inte. Det finns flera agrijättar som har liknande teknologi och verksamhet. I vissa kretsar har konceptet 'The Big 6' använts för att utpeka de sex största aktörerna inom det här verksamhetsområdet (Monsanto, Syngenta, Bayer, BASF, Dow and Dupont). Här bör nu nämnas att dessa sex snart kan vara enbart fyra då Dow för tillfället planerar gå ihop med Dupont och Syngenta håller på att bli uppköpt av ChemChina (CNN, 23.5.2016). Tillsammans är de här företagen så starka att de inte bara kontrollerar stor del av världens frö-utbud (och således vad som odlas och vad en och var av oss äter) men har också makt att bestämma lönsamheten för varje enskild bonde som på något sätt är beroende av antingen deras kemiska bekämpningsprodukter eller just precis deras utsädesfrön. Som CNN skriver om konsekvensen av att makten koncentreras ytterligare bland dessa aktörer:

"Seed prices could rise for farmers, consumers could see more genetically engineered foods on supermarket shelves, and our global agricultural system could end up depending on just a few companies to meet a high percentage of the world's agricultural needs." (CNN, 23.5.2016)


Men vad är det som just nu sker från ett politiskt företagsansvarsperspektiv. Det intressanta är att det som Scherer och Palazzo förespråkar som political CSR faktiskt pågått väldigt intensivt under ytan en längre tid. Det jag nämnde ovan gällande häxjakten är ett symptom på deliberativa processer där offentligheten försöker styra så att legitimitetsuppfattningen om företagen försvagas. Skillnaden är bara att företagen själva inte deltagit i de här processerna med en önskan om att jämka sig till den offentliga opinionen. Deras motdrag har istället varit exakt den sortens politiskt företagsansvar som jag beskriver ovan: genom att köpa upp varandra får de mer makt att styra över sina intressenter. Tänk om politiska partier kunda köpa upp varandra och sammanföra sina ideologier - hur mycket mer makt skulle de då få? I slutändan när enbart ett parti finns kvar skulle man ha en totalitär 'demokrati' där det inte finns några andra alternativ till det som partiet står för.

Nu handlar det om en sorts business modell som redan från början haft ofantligt mycket makt över sina intressenter. Skillnaden har varit att olika organisationer inom samma business modell i princip konkurrerat med varandra gällande marknadsandelarna bland kunderna och intressenter. Det har skapat en situation där makten och beslutsfattandet varit fördelad inte bara på olika individer i ledningsgrupperna men också geografiskt, eftersom företagen uppstått på olika geografiska platser. Således har de också haft olika 'stöd' i olika länders traditionella politik. Företagsansvaret (dvs deras politiska diskurs) inom den här verksamheten har riktat sig till den allmänna opinion och foksuerat på en retorik som (i Monsantos fall) handlar om mänskliga rättigheter; hur man kan uppnå hållbarhetmålen och utrota världshungern; innovationer som ska stoppa klimatförändringen; förbättra liv i Afrika.

Om Bayer nu lyckas köpa Monsanto så går den tyska medicinjätten från att vara en jätte mestadels på medicin till att vara en jätte på både medicin och mat. Plötsligt tappar Monsanto-häxjakten betydelse då Monsanto inte längre existerar. Blir marscherna då March against Bayer, eller försvinner de helt? Kommer de amerikanska medborgarrörelserna att klara av att påverka ett tyskägt globalt företags agerande i USA? Kommer de amerikanska politikerna att stå lika starkt bakom verksamhetsmodellen som tidigare då en av de största aktörerna (och finansiärerna av valkampanjer) plötsligt är tysk? Har det någon betydelse vilken nationalitet företaget har i hur det påverkar den nationella politiken? Hur går det med frihandelsavtalen (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TPIP) som bl.a. försöker luckra upp reglerna kring matsäkerhet och markeringen av genetiskt modifierad mat, då två storbolag på vardera sidan om Atlanten blir ett? Ger det dem mer inflytande över de politiska besluten, eller kommer det att försvaga deras position på ena sidan om Atlanten?  Mycket av politiken är fortfarande begränsad till nationella sfärer medan dessa agrijättar har ett politiska spelrum som är globalt, genom att förena sitt ägande blir deras ägar-intressenter också mer globala och mindre påverkningsbara från ett lokalt perspektiv.

Det här är några av de frågor som jag ställer mig själv efter att ha läst om nyheten på flera olika ställen. Den finansiella analysen av budet ligger mest på Bayers skuldsättningsgrad, aktieägarnas (Bayers) reaktioner, och huruvida detta kan skapa mer värde för företagen. Som ni ser frångår jag radikalt sådana analyser och ställer mig istället sådana frågor som vi annars skulle klassificera som politik i nyhetsflödet.För precis som andra före mig (Matten och Moon, 2008; Scherer and Palazzo 2011) har argumenterat så är företagen 'politiska aktörer'. Företagsköp är inte enbart ekonomi. Det är också politik. Men det är sällan vi hör statsvetare kommentera hur företagsköp påverkar det politiska klimatet. Vi borde höra mer om just det för det påverkar var och en av oss och vår framtid - men det gör vi inte. I alla fall inte ännu.

Ha det gott!


16.5.16

När Ball-skjortan gör sig påmind

Den här morgonen var inte världens bästa. Come to think of it, så tror jag att jag sover än.

Men för att nu dokumnetera en tanke som slog mig på väg till jobbet idag ska jag ändå göra ett försök att plita ner några raden medan jag ännu sover...

På väg ut genom dörren (då vi kommit så långt, mot alla odds, mitt zombie-jag ensam med tre barn idag...) säger den äldsta att hon inte längre vill ha sin knapptelefon. Att de yngre barnen i skolan retar henne för att hon inte har en skärmtelefon. De säger att hon är skit för att hon har en skittelefon. Jag tappar nerverna och dottern tar sin knapptelefon, skolväska och går sin väg. Varpå de två yngre blir helt ifrån sig av oro och undrar om jag faktikst tänker låta henne gå ensam iväg så där och inte göra något åt den saken. Och det tänkte jag ju göra egentligen. En nästan 9-åring kan gå själv till skolan, speciellt då hennes mor går omkring i zombiestatus och har just tappat nerverna. I sådana lägen kan det vara tryggare att gå ensam än att vänta på sin mor.

Men nere på vägen plockade jag ändå upp henne (är så zombie-idag att jag insåg att cykel inte var ett alternativ om kidsen skulle hinna i tid till skola och dagmamma ...). Det att jag plockade upp henne gjorde att vi hann gå igenom skilnaden på skit och skit i bilen på väg till skolan.

Nu  är det ju inte så att hennes telefon är skit. Den är ganska ny och uppfyller alla funktioner en 8-åring kan tänkas behöva. Men 7-åringarna i skolan har tydligen inte uppnått en sådan mognad att de kan se skillnad på skit och skit.

Och så kommer jag ihåg Ball-fajten i slutet på 80-talet. Om hur ALLA ANDRA hade en Ball-blus (och Levis jeans), men inte jag. Detta begav sig på femman i lågstadiet...vi har några år kvar av denna fajt... Och hur det var orsaken till att jag var (kände mig) skit. Jag blir tyst för en stund och tänker att trots att jag själv lärt mig se skillnad på skit och skit sedan dess så har det tydligen inte skett någon som helst gränsöverskridande verksamhet från generation till generation gällande den här saken. Utan skärmtelefon är du skit idag precis som du var skit utan Ball-blus då när det begav sig på 80-talet.

Mitt zombie-jag hinner ännu förssäkra kidsen om att de ska akta sig noga för att pressa mamma om sådana här saker en dag som denna och att deras mamma bra kan tänka sig ett liv i urskogarna resten av livet för att slippa all denna hets om skit. Och att om de själva inte ser skillnad på skit och skit så har jag totalt misslyckats med min uppfostran. Saker må vara skit, med eller utan skärm, men människors värde kan aldrig definieras på basen av de skitsaker som belastar deras liv. Om man låter skitsaker definiera livets lycka så kommer man aldrig att bli nöjd.

Längre än så hann jag inte i min predikan innan vi var framme vid skolan och det var dags att bryta upp.

Mer än annan gång. Nu kaffe så jag kan bli av med zombien inom mig för en stund....

13.5.16

Om pluriversum och gränslandet som uppstår när olika världar möts

 För någon dag sedan höll jag en kvällsföreläsning om pluriversum ute på Replot. Vet egentligen inte varför det kom sig. Kanske för att sedan jag började studera det här med hur legitimitet skapas i mötet mellan det globala och det lokala har haft en känsla av att jag behöver få prata om de här sakerna ocså här, här hemma, inte bara där, där borta. För det globala berör oss alla, oberoende om vi är de som står på 'vinnarsidan' eller 'förlorarsidan' av det globala spelet. Dessutom har jag kommit så pass långt i mina tankar att jag insett att det i slutändan inte finns några vinnare i det här globala spelet. Om vi inte börjar utgå från det lokala och de begränsningar och förutsättningar det ger oss för att leva och samverka kommer vi alla förr eller senare att sättas i offside. Hållbarhet och framtid knyts ofrånkomligen samman i relationerna vi har till vår omgivning. Det är lättare att ha koll på sitt agerande när detta sker lokalt och inte globalt. Lokala relationer ger oss snabb feedback. Globala relationer kräver certifieringssystem och kontrollmekanismer som ser till att alla aktörer följer (globala) regler (som aldrig kommer att fungera just för att de ofta krockar med det lokala).

Under kvällen talade jag om pluriversum, dvs hur vår värld egentligen består av måna världar, alla utgående från den egna historien, den egna platsen och de egna upplevelserna. Pluriversum i motsats till universum, eller det globala, synliggör relationer som tidigare varit osynliga för oss. Det gör oss uppmärksamma på våra relationer till varandra och till platsen (och naturen) som påverkas av vårt agerande: köper vi ett bomulllsplagg uppsytt i Bangladesh kommer vår värld att på ett eller annat sätt påverka många andra världar från platsen där bomullet odlats, genom farbikerna där det förädlats, och vägarna det färdats på innan det hamnat i butiken där vi första gången kommer i kontakt med det. Köper vi däremot ett garnnystan från en lokal ullförädlare här hos oss, och stickar ett plagg av det garnet är våra relationer till andra världar betydligt mer lokala och överskådliga. Tyvärr kom jag inte mig för att ta upp det här exemplet under kvällen - det skulle ha passat in i sammanhanget då vi hade en deltagare som stickade sig igenom föreläsningen!

Att prata om pluriversum handlar alltså om att synliggöra det osynliga och om att se konturerna mellan min och din värld. Det handlar om  att se hur våra berättelser är sammanlänkade i på de platser där vi möts och att synliggöra de relationer som uppstår i dessa möten av olika världar. Enbart då vi är medvetna om de här konturerna och relationerna kan vi skapa relationer som inte förtrycker varandra utan tillåts existerar och samverkar sida vid sida.


Kvällen i sig var en givande upplevelse även för mig men tyvärr lite kort då tiden tog slut just när vi kommit igång i våra diskussioner.

När jag körde hem reflekterade jag över vad jag lärt mig om ett ställe som tidigare varit relativt obekant för mig. Vilka världar hade öppnats för mig under kvällen? Jag lärde mig att de har ett aktivt föreningsliv. Att det händer mycket under somrarna. Att det finns ett byaandelslag som håller i gång en ganska populär matbutik i en av byarna på ön. Att  man mår gott där ute i skären, helt enkelt

För mig som sporadisk besökare på den här platsen kan det ibland kännas som om det inte alltid händer så mycket där, i alla fall inte de gånger vi med familjen kört igenom för att ta oss ut till vägens slutpunkt ute i Björkö. Men från de lokalas perspektiv, och deras värld(ar), är det här inte alls sant. Min sanning kullkastades av deras sanningar; det händer mycket och de gör mycket, det är bara jag som utomstående som inte kanske ser allt det som är på gång. Och om vi ska prata pluriversum så är det ju i såfall precis som det ska vara - utgående från de relationer som uppstår mellan människorna och och naturen skapas en del av pluriversum, här och nu. Deras värld är full av meningsfulla möten för dem, bara för att jag inte sett dem tidigare betyder det inte att de inte existerar. Det betyder bara att min värld inte har haft så många beröringspunkter med deras världar.

En annan sak jag reflekterade över är hur det för mig är svårt att tänka på Replot och alla de andra öarna ute i skären som verkliga öar mera. Jag kommer ihåg i barndomen de långa bilköarna vid färjfästet och den där känslan av att faktiskt komma ut till en ö då man steg i land på andra sida för att äta en glass vid det som idag är Bernys. Skären med bro är en annan upplevelse. Efter att ha kört över den stora bron fortsätter ju vägen som om inget skulle ha hänt. Man ser inte hav förrän långt efter att ha passerat Replot kyrkby. Men de som bor där ute ser det ännu som sin ö, eller sina öar. För dem är havet alltid nära, ett stenkast bort. För dem har bron bara kopplat ihop dem med andra världar, medan de har sin ö kvar - men alla traditioner och berättelser från forna tider.


Den här kvällen påminde mig än en gång om att det finns mycket att utforska i pluriversums gränsland.

25.4.16

En ledig dag, eller kanske två, eller tre...

Här sitter jag vid köksbordet. Snön yr utanför trots att vi närmar oss första maj med stormsteg. Den här dagen har jag väntat på. Som jag har väntat. I flera månader har jag varit medveten kom att min kropp skriker efter paus. Men så länge jag var ansvarig för att två-åringen skulle ha det bra så kunde jag inte pausa. Och före det gick det inte heller då en avhandlingsdeadlinen låg och tyngde på. Plus att jag hade lovat mig till en massa olika (väldigt roliga) seminarier och föreläsningar nu i april som också krävde sitt. Men min kropp skrek och visst lyssnade jag. Annars skulle jag ju inte sitta här nu ännu dåsig av förmiddagssömnen jag just gett mig själv.

Den där känslan klockan nio på morgonen när jag står och bäddar sängarna i övre våningen och dottern håller på med sitt lekande i sitt eget rum och hela kroppen bara skriker efter att få lägga sig ner i den mjuka sängen och ta en tupplur en stund. Det går ju inte med en två-åring. Så jag kokar mitt kaffe, slänger i mig det snabbt på stående fot och klär på oss ytterkläderna och går ut på något morgonprogram anpassat till barn och föräldrar i samma situation. Dåsar mig igenom programmet, får lite energi av att prata med andra mammor och av att känna en sorts gemenskap i den tunga vardagen. Eftermiddagarna har gått åt att planera alla dessa åtaganden, svar på emails, planera framtiden, försöka skriva på artiklar, skriva forskningsplaner, och föra de äldre barnen på sina eftermiddagshobbyn och program. Det säger ju sig självt att det inte går att pussla ett sånt pussel i längden. Speciellt inte efter att man just lämnat in sin avhandling för förhandsgranskning och egentligen är totalt slut efter att ha skrivit ihop alla tankarna till något läsbart. Vila, vila, vila. Men när?

Som ett mirakel råkade vi få en dagmammaplats hos världens bästa dagmamma (enligt rykten och egen intuition), som dessutom råkar bo strategiskts optimalt i närheten av de äldre barnens skola och på vägen till mitt jobb. Jag tvekade i några dagar. Ska vi faktiskt ge upp all den frihet och alla de fördelar som finns med att inte ännu ha ett dagvårdsberoende barn? Hur går det med kosten? Kommer hon att hålla sig frisk? Kommer hon att trivas där? Och alla de andra tankarna som dyker upp då när det är dags att fatta ett stort beslut som detta. Men det var inte jag som behövde fatta det beslutet. Det var min kropp som gjorde det för mig. Utan dagmamma, ingen vila. Nu har dottern varit en vecka hos dagmamman, jag har hunnit gå på alla inprickade mötet och har hunnit hålla alla mina föredrag. Nu är det dags för vila. För utan vila fungerar inte jag. Det blir ingen forskning utan vila. Det blir inga publikationer utan vila. Det blir ingenting utan vila helt enkelt. Och vila kan man inte om man ska ansvara för ett helt hushåll, ett litet barn, två lite äldre barn, och allt annat som livet kräver av en just nu.

Tacksam för att jag har den här möjligheten just nu. Att vila. Det är så grundläggande viktigt och ändå så grundläggande svårt. Iofs, skulle jag ha ett vanligt dagtidsarbete skulle jag väl aldrig ha försatt mig i den här situationen. Och i sådana fall kan man ju faktiskt stämpla ut som sjukledig (men gör man det? Inte jag i alla fall i mina tidigare liv...).

Att välja det akademiska är oerhört inspirerande och ett fantastiskt val på många sätt. Men det här med vila är inget som kommer gratis inom den genren. Oftast får nattsömnen ta stryk under de mest intensiva skrivperioderna. Man stämplar aldrig ut ur en kreativ skrivarprocess, den mal på, dag som natt. Att hålla föreläsningar är oerhört givande och inspirerande, men också energikrävande. Att träffa så mycket olika människor både i klassrum men också ute på konferenser tär på. Visst ger det en hel massa, men ack så tungt det är att processa allt det som sker i dessa intensiva möten med fascinerande människor och deras berättelser.

Det regeringen har gjort (både sittande och tidigare regeringar) med universitetsvärlden i sina styrmekanismer är egentligen en riktigt rävsax då det kommer till att skapa de bästa förutsättningarna för en välmående yrkeskår. De har klippt av möjligheterna till vila. Pressen att presentera är konstant. Så ska man klara sig som akademiker måste man själv lägga upp sina vilostrategier. De kommer inte med paketet, akademikerpaketet. Jag tar nu en ledig dag, kanske t.o.m. två, eller tre...Den där bädden ligger ännu obäddad och nu ropar den på mig igen!

Ha det gott!



11.4.16

Nästan lika torrt som öknen här...

Haloj  kära blogg. Det är bloggtorka på gång, ja absolut, nästan lika torrt som i Sahara på den här bloggen. Men nej jag har inte glömt dig. Mina rötter har inte spolats bort av erosionen och sanden... De finns kvar, precis som tankarna om det goda livet. Jag har inte heller tagit en frivillig paus. Just nu lever livet mer än vad bloggen gör, helt enkelt. Man får lära sig att prioritera och stänga av tankarna som annars skulle hamna här. Får konstatera att just nu finns det inte tid för bloggandet. Tyvärr. Hoppas att jag kan återkomma snart, för min passion är ju att fabulera och skriva så det är lite tråkigt att jag inte får till det just nu.

Tjolahopp! Ut i vårsolen nu!


12.3.16

Varför mår folk så dåligt?

Jag lyssnade på en intressant radiointervju idag som behandlade mycket av de saker jag själv dagligen går och funderar på, om dock diskussionen i radion tedde sig aningen mer strukturerad än mina egna tankar.

Det handlar om hur vi lever i tron om att verkligheten är på  ett sätt, och att den måste vara så även i framtiden, fast vi egentligen skulle kunna (och borde!!!) tänka på framtiden på ett helt annat sätt.

Och det är just här jag tror att orsaken till allt illamående sitter. Folk tror att de lever i alternativlös värld utan andra utvägar. Att systemet tvingar dem att leva ett liv på ett sätt som går helt emot deras eget väsen. Så de låtsas, låtsas och låtsas. De låtsas att allt är bra. Vissa klarar av det ganska bra, och det är väl därför de andra känner sig så fel, för de ser ju att det finns så många som verkar må så bra i detta totalitära system. Så de tiger sin inre sanning, sitter och pantar på den av ren och skär rädsla att någon ska komma på dem, och avslöja hur fel de tänker. Nu säger jag inte att alla låtsas eller tänker fel fast de har kontakt med sitt inre väsen och tycker att den här verkligheten är helt rätt. Nej, jag tror fortfarande att det finns många som är genuint övertygade om att vi är på rätt väg, och för dem finns det ju inga problem. Deras sanning är deras sanning, den är inte fel. Men alla de som mår illa, kan det vara så att deras egen sanning inte egentligen funkar med den där officiella 'sanningen' längre? Kanske de helt har stängt av kopplingen till sitt inre, just på grund av den där rädslan av att det blir fel.  Och så går de omkring och mår illa istället.

Men egentligen är det ju så att om vi var mågna som pratade om de här sakerna, om vi var många som vågade erkänna att vi känner att det skaver, att allt inte står rätt till, och inte bara erkänna att allting inte står rätt till utan våga bryta oss fria och tänka på vår framtid på ett annat sätt, ja då skulle vi ha möjlighet att kollektivt ta ett steg mot en annorlunda framtid. Så länge vi tiger kan detta inte ske. Istället fortsätter vi låtsas som om allt är bra.

Jag är nu i det skedet att jag redan kan visualisera en annan framtid, tankarna om den kommer automatiskt till mig. Jag har idéer om vad man kan göra. Jag har vänner runt omkring mig som tänker i liknande banor, vi smider planer. Och jag kan berätta att detta är en otroligt befriande känsla! Att ha kommit ifrån den där känslan av att sitta fast, att det inte finns några alternativ, this is it, live with it (or die), till att verkligen få använda sin kreativitet till att utstaka en ny story. Aaah, underbart! Jag kan leva med dagens mörka vardag tackvare mina egna visioner om framtiden.

 Så jag hoppas verkligen att också andra vågar. För om jag tänker på mig själv för fem år sedan och nu så är det just här skillnaden ligger i mitt eget mående: jag mår så himla mycket bättre så här!!! Under de här fem åren har jag många gånger levt i ett avgrundsdjupt mörker då jag bit för bit lärt mig mer om världens tillstånd, då jag tillåtit mig själv att se utan att stänga av pga rädsla. Rädslan har varit där hela tiden, jag kan inte säga att den inte skulle vara där ännu. Det är den, men jag är medveten om den, och jag gör något för att inte låta den förlama mig. Fast jag öppnat upp för omvärlden så mår jag ändå så mycket bättre nu då jag inte längre stänger av inför mitt inre. För att jag bygger upp något nytt, inifrån. Och det känns just precis som det ska. Det är inte fel, det är ju helt enkelt fantiskt rätt!

Våga öppna dörrar, våga vara sårbar, våga sök dig mot ljuset, hitta vägen mot nya drömmar, våga drömma och våga visualisera dem - det är så en ny verklighet blir till. Och det är så vi blir av med detta förbenade kollektiva illamående - som en enda lång vinterkräksjuka som aldrig vill ta slut. Bryt upp, bryt dig fri - våga tänka, våga drömma, våga prata, våga skriva! Det finns en värld på andra sidan fasaden, och den är ju bara så underbart härlig!

8.3.16

Kvinnodagen till ära: hyllning till en kvinna vars liv ej längre är, och en obekväm sits för Finnfund just nu

Kvinnodagen till ära tänkte jag förgylla er dag med berättelsen om en sann kvinnlig förebild.

För några dagar sedan blev miljö- och ursprungsbefolkningsikonen Berta Cáceres i Honduras mördad i sitt hem. Hon kämpade för miljön och för ursprungsbefolkningens rätt att leva på sitt sätt, dvs att få leva sitt liv på sitt sätt utan påtvingad gruvdrift och tvångsförflyttningar i samband med stora dammbyggen.

Så här i korthet kan jag förklara de större sammanhangen på följande vis: med gruvdrift kommer behovet att stora mängder elektricitet, den går att fixa tämligen koldioxidneutralt enligt nuvarande kalkyler (det diskuteras idag om flodområden egentligen binder mer koldioxid när de är fria från dammar och således är det tveksamt om vattenkraft är så koldioxidneutralt som man hittills räknat med) med hjälp av stora dammar. Dammar planeras oftast in på väldigt bördiga områden där mänsklig bosättning existerat i tusentals år just precis av den orsaken: jorden ger bra mycket bättre skörd nära vattnet i floden än långt uppe på torra land. Dessutom har de här tusenåriga bosättningarna en nära relation till platsen de bor på; naturen och det forsande vattnet i floden är en del av deras livskraft, dammbyggen förstör inte enbart lokalbefolkningens egna förutsättningar till liv på den platsen, de tar livet av den heliga kraft som finns inneboende i naturen de samlever med.

Det var det här Berta Cáceres motsatte sig: dammbyggen som skulle betyda död och förstörelse för hennes folk lenca-indianerna i Honduras. Trots dödshot fortsatte hon kämpa emot storinvesteringarna och miljöförstörelsen i lenca-folkets hembygder i Honduras.

Finland var också med på ett hörn i Honduras. Dammbygget som Berta kämpade så hårt emot var delfinansierat av Finnfund. Finnfund anser däremot att de inte har någon som helst delaktighet varken i mordet av Berta eller ursprngsbefolkningens protester, eftersom 'rakentamisalue ei ole alkuperäiskansojen aluetta' (byggplatsen inte är ett område där ursprungsbefolkningen bor), utan områden hade köpts av privata ägare (vilket iofs inte utesluter någonting utan en djupare analys av ägandeförhållandena, lagstiftning och hur uppköpet gått till, exempel på det finns det gott om från andra delar av världen). Finnfund säger att man lyckats minimera de sociala riskerna genom att flytta på bygget så att det inte går igen den byn som motsätter sig den. Man ser också till att legitimera bygget med all den el som skulle komma till förmån till över halv miljon av den lokala befolkningen. Det man i de här uttalandena glömmer att säga är just den här kopplingen mellan dammar och gruvdrift, och att elen inte alls i första hand behövdes för att Juan, José och Carlos skulle kunna titta på fotbollsmatch på tv, utan för att hålla igång storskalig gruvdrift till förmån för någon helt annan än den lokala befolkningen.

Finnfunds syn på minimeringen av sociala risker är också snäv. Om ursprungsbefolkningens egen livskraft existerar i en levande natur, och i en levande flod - ja då kan man inte förvänta sig att de skulle bli mer välvilligt inställda till ett dammbygge bara för att det flyttat några kilometer bort, fortsättningsvis med intentioner att 'ta livet av' kraften som existerar i en orörd flod. I ursprungsbefolkningars världsyn är naturen och vattnet i floden en del av en större helhet, bygger du en damm i floden så tar du livet av helheten. Det här gäller inte bara lenca-folket utan det är en rättså vedertagen syn på liv/död/andevärlden i olika ursprungsbefolkningars världsbild (läs t.ex. om systrarna Quintreman och deras kamp mot dammbygget i Chile som jag skrivit om tidigare här:Om rötter - Nicolasa Quintremans och mina egna).

Kvinnodagen till ära vill jag därför hylla alla dessa fantastiska kvinnor som genom sin outröttliga kamp tvingat de som inte ville se att öppna ögonen för en annan värld, en värld bortom det monetära, en värld vars värde inte går att värdera i världsiga pengar. Berta Cáceres, Nicolasa Quintreman (och hennes syster, Berta även hon) ni är mina förebilder. För mig har feminismen och kvinnodagen för länge sedan slutat handla om fördelningen av flick-, och pojkfärger på kläderna i mammalådan, eller om  kvinnors rätt till lika lön (i ett system som lever på andras bekostnad). För mig handlar kvinnodagen om kvinnans och mannens rätt till ett fullvärdigt liv, ett liv fritt från aktiviteter som berövar oss alla förutsättningar för fortsatt liv i framtiden.

Jag hoppas att Berta Caceres död för med sig något gott. Jag hoppas att trycket på Finnfund nu blir så stort att de blir tvungna att dra sig ur. I ett fräskt uttalande säger Bertas familjemedlemmar att Finnfund (och andra investerare i projektet) var delskyldiga till mordet. Jag hoppas att alla vi här i Finland får upp ögonen för vad som händer med alla dessa skattefinansierade utvecklingsfonder, vare sig de styrs av privata eller offentliga aktörer. Lokala protester handlar inte bara om dem där långt borta och deras konstiga inställning till projekt som kommit till för att 'hjälpa dem ur fattigdom' (precis som dammbygget ovan legitimerades, det skulle ge el åt en behövande befolkning)- det handlar också om oss och hur vi genom vårt tysta samtycke låter finska bolag göra lukrativ business på bekostnad av andra och totalförstöra den värld som är deras.

Känner du dig maktlös i denna värld där patriarket dominerar? Här kan du hjälpa till att skipa rättvisa i mordet av Berta Cáceres, det är bråttom: TAKE ACTION: #JusticiaParaBerta and #SeguridadParaGustavo

Har kan ni se Bertas tack tal då hon vann Goldmans miljöpris förra året:


12.2.16

När megainvesteringarna bankar på vår dörr är det dags att vakna

Kineserna tar över skogarna, här ska skapas tillväxt. Det ska skapas jobb. Folket jublar.
Det är inte enbart kineserna som fått upp ögonen för det finska guldet och vår vackra natur: gruvbolag, vattenbuteljeringsbolag (Nestlé), bolag inom 'bioekonomin', alla står de där och väntar ivrigt på att få sätta klorna i allt vad som kommersialiseras kan. Finland är ju i kris, vi behöver akut hjälp, dessa bolag tros kunna hjälpa.

Pengar slussas från universitetsbudgeter till infrastrukturbudgeter för dessa megaprojekt. Ingen protesterar för det här är ju en gudagåva, vi är i ekonomisk kris, vi behöver tillväxt för att växa, för att ha jobb, för att ha en framtid, annars går det illa. Vem kan argumentera emot detta då skräckscenariot flåsar oss i nacken? Jobb som förespråkar tänkande och som skulle kunna komma att hjälpa finländarna att tänka annorlunda och hitta andra lösningar slaktas i rask takt. Bort med tänkande individer, de är överflödiga i vår ekonomiska kris, vi måste spara och skapa sysselsätning. Tänkande individer är bara ett problem i en sådan situation, de tillför inget till vår ekonomi.

Låt mig säga något jag lärt mig under de senaste fem åren som tänkande individ: välfärd skapas inte genom megaprojekt. Det finns inget likamedstecken mellan ekonomisk tillväxt och välfärd, eller mellan ekonomisk tillväxt och förutsättningar för liv heller för den delen.  Megaprojekt skapar naturförstörelse och de förstör alla förutsättningar till liv. Talvivaara, anyone? Många fler liknande exempel kan plockas fram om ni behöver förstå den här relationen mellan megaprojekt och totalförstörelse. Världen är full av sådana tragiska exempel. Vi behöver inte fler för att förstå den här kopplingen. Megaprojekt skapar bara fin statistik i makroekonomiska analyser. Hur mycket förstörelse som de åsamkar syns aldrig i siffrorna. Och om det gör det så går det in som ett plus: om människor blir sjuka behövs mer sjukvård. mer mediciner. Om naturen förstörs så att förutsättningar till självförsörjning eller turism stryker med på samma gång, krävs det sysselsättningsåtgärder, dvs det behövs mera megaprojekt, mer förstörelse, mer tillväxt i makroekonomiska siffrorna. Det lovas mycket arbetsplatser i startskedet - dessa löften uppfylls aldrig. Aldrig. Det enda de gör är att de skapar två läger bland ortsbefolkningen, de som är för och emot, oftast mera för i början, oftas mest emot när skadan redan är skedd. Om ortsbefolkningen är så lyckligt lottad att de kan bo kvar det vill säga, för i många fall är utfallet sånt att många tvingas flytta från sina hem då naturen där de bor är förstörd.

Så vad kan vi göra nu då gamarna bankar på vår dörr? När slakten står inför dörren? För vår ekonomi är ju i kris, det finns inga alternativ, vi bara måste få hit mer utländska investeringar. Vad kan vi göra? Var är alternativen?

Det första vi måste göra är att börja tala om dessa saker. Vi kan inte låta nyheterna gå ut i etern utan någon som helst kritisk granskning. Vi kan inte låta den här lögnen fortgå inom vår kultur. Vi måste våga prata om problemen och vi måste våga tacka nej. I många årtionden (århundraden t.o.m.) var det 'utvecklingsländerna' som stod för råvarorna i våra konsumtionsbegär. Men det är inte enbart de som bär bördan längre. Delvis har det att göra med att ju mer som konsumeras i världen destu större blir trycket på att hitta mer naturresurser (och destu större möjligheter till ekonomisk vinst då råvarupriserna går upp). Dels har det att göra med att ortsbefolkningen i globala syd insett att de inte behöver 'utvecklas' (precis lika lite som vi behöver denna 'tillväxt'). De har tröttnat på att bära vår börda. De vill inte vara offer, de vill inte bära konsumtionsbördan. De protesterar, de organiserar sig, de stänger vägar, de bildar guerillagrupper, kort sagt: de utmanar makten för att få behålla sin livsmiljö och sina förutsättningar till liv. Och här är det viktigt att förstå att de protesterar för rättigheten till att få leva - inte rättigheten till att få jobba och skapa tillväxt: utan de protesterar för rätten till liv. Vad gör vi, nu då vi själv ska bära bördan för vår egen konsumtion (och all den befolkning i 'emerging markets' som nu i rask takt går in i konsumtionshysterin)? Vad gör vi? Vi JUBLAR över att det skapas tillväxt och ett politiskt löfte om jobb!

Det är dags att vakna nu! Vi har mycket att lära oss av alla de ortsbor på  annat håll i världen som framgångsrikt lyckats stoppa dessa vansinnesprojekt. Det finns mycket folk på universiteten i Finland (speciellt på Universitetet med stort U, det universitet vars slaktlista är som längst...) som KAN det här, som använt åratal av sitt liv till att studera, analysera och föra vidare kunskap om framgångsrik mobilisering emot gruvdrift och skogsdrift. Det är nu den här kunskapen behövs här hemma. Istället för att slänga ut dem från universiteten borde vi se till att deras röst hörs, och överröstar alla de ihåliga argument om ekonomisk tillväxt. Bubblan måste spricka! Snabbt!

Ekonomiskt tillväxt skapar inte förutsättningar till liv - Ekonomisk tillväxt förstör alla våra möjligheter till att skapa alternativ till det som tutas ut just nu. Vi måste våga tänka alternativ.

Det är bråttom nu. Vi måste våga prata om det här.

5.2.16

Gränser och om att leva lyckligt lottad på sin egen lott

Jag har gått omkring och varit förundrad en längre tid redan. Eller egentligen är jag väl inte förundrad, jag förstår ju att saker blir som de blir då andra saker är som de är. Inget konstigt med det. Men det här med gränser och politiker som inte riktigt klarar av att handskas med situationen som vi står inför just nu, det har fått mina tankar i rullning. Antingen fattar de men vet inte vad de ska göra, eller så fattar de inte och tror att de vet vad de måste göra. Någon annan förklaring kan jag inte hitta.

Mina tankar om gränser är att de är överflödiga. Plain and simple överflödiga. Lite som marknadsekonomins grundprinciper: bort med all reglering, utbud och efterfrågan bestämmer allt. Lite så med gränser också. Naturen strävar efter balans. Det fixar sig. Det att vi nu ser massiva strömmar av flyktingar som söker sig hitåt har ju i grund och botten med obalanser att göra. Obalanser som, i min värld, inte borde existera - om marknaderna fungerar perfekt. Det vill säga om alla får det de ska för sitt insats här i livet på jorden borde det ju rimligtvis inte finnas några behov för oss att bryta upp och resa bort från det vi håller mest kärt: vårt eget hem, vår egen familj. Men alla får inte allt de behöver för att leva livet på den plats de fått utdelad till sig genom livets lott. Varför får det inte det då? Nå, helt förenklat, så där riktigt riktigt förenklat, på ett globalt plan: för att andra har levt över sina resurser och andra har levt på bekostnad av dem. Är det inte då naturligt att de vars lott blivit förbrukad av att andra levt på beskostnad av den, ja att de söker sig bort. Vartåt söker de sig så där helt naturligt? Nåmen visst, om vi fortsätter på den här rationella logikens tankar så söker de ju sig till de platser där de som drar nytta av att kunna dra nytta av de resuser som ursprungligen skulle ha tillfallit de mer olyckligt lottade.

Så. När världen är i balans så behövs inga gränser. Det är gränserna som ställer till det. Egentligen. Utan gränser, och utan hierarkier av folk som lever på beskostnad av andra så skulle ju alla kunna leva lyckligt lottade på sin egen lott. I alla fall betydligt mer än vad det är möjligt att göra idag.

Hängde ni med? Kanske, kanske inte. Men det är inte så stot skillnad mer. Det är sällan jag hänger med i politikernas logik numera. Bara att hålla i hatten - vad annat kan man göra?

Och skulle jag tagga detta inlägg skulle det heta "konsekvenserna av the one percent".

27.1.16

Dagar då jag överväger en karriär som bullabakande hemmafru till näst

Jag följer med mina vänner på Helsingfors universitet och deras statusuppdateringar. Jag känner med dem, jag känner oron. Det är inte långt kvar nu innan jag bakats färdig inom det akademiska. Ska jag ta min titel och tacka för mig? Var det därför jag gjorde detta, för att plocka hem några år av stipendier för att sedan gå vidare i livet. Vart ska jag gå nu då, nu då jag tränats in i kritiskt tänkande. Var hör jag hemma nu? Det har inte alls varit en självklarhet för mig att det akademiska livet är det jag ska hålla på med resten av livet. Men under de här åren av hårt arbete (att producera vetenskaplig text var faktiskt långt tyngre än jag trodde att det skulle vara - fast jag blev varnad på förhand) har saker och ting klarnat för mig.

Under de här åren har jag kommit underfund med en del saker om mig själv. Precis som jag älskar att baka och hitta på nya recept på min fritid så älskar jag också att få att skriva på arbetstid (jo jag vet, efter det här finns det itne lika mycket skrivtid längre). Jag älskar att lära ut. Jag älskar att ha djupa diskussioner med tänkande människor. Jag älskar att få tänka på arbetstid. Att få staka ut några tankar om vartåt vi kunde vara på väg, söka reda på information (det har jag alltid älskat!) och skriva om vad jag hittat. Lägga ihop ett plus ett till fem, det älskar jag också. Att se sambanden, mina samband. Kolla med andra, ser de också liknande samband, kan det vara så att här finns något intressant att ta fasta på - att gå vidare med och att hjälpa samhället på traven att välja en riktning i en vägkorsning som kunde vara värt det?. Hjälpa studerande att våga tänka själv, och våga tänka kritiskt. Det är sånt jag vill syssla med.

Men ändå känner jag att jag gick i fällan. Jag kommer ihåg det där första året på en konferens för nybilvna doktorander, där erfarna akademiker talade om hur absolut underbart det var att jobba dag och natt, sätta all sin fritid på forskningsrelaterade grejer, att skippa familjelivet (well, sånt kunde jag ju inte ge mig in på - hade ju redan familj vid det laget...), och hur jag tänkte att det där går jag aldrig med på. Det är SÅ inte värt det.... Men idag då jag läser om Helsingfors Universitets situation så tänker jag ändå att det här är ju så mycket värre än vad de där erfarna forsknarna ens i sin värsta mardröm kunde ha föreställt sig. Och ändå går jag omkring och hoppas att det på något sätt ändå ska vara värt det. Trots att samhället bryr sig blanka fan så går jag omkring och hoppas att det ska finnas en gnutta värde i det slit som jag utsatt mig själv och min familj för under de senaste drygt fyra åren. Och att det värdet ska vara så uppskattat att jag kan fortsätta. Men jag tvekar. Jag tvekar stort. Och funderar om inte ett karriär som bullabakande hemmafru ändå kunde vara något för mig.

20.1.16

En eldsjäls tankar om bibliotekens varande

I höstas blev jag helt oväntat utsett till Vasabladets frontfigur i kampen om det stängningshotade biblioteket i Brändö i Vasa (läs mer här, här, och här och här om vad jag skrivit om detta fenomen tidigare). Igår var det radions tur att utnämna mig till en 'eldsjäl'. Och kanske det är det jag är: en eldsjäl som står upp för (enligt min mening) en av vårt lands största aktivt använda kulturskatter.  Men inget kommer gratis. Inte ens biblioteksverksamhet. Om ingen bryr sig och alla tycker att bibliotekens tid är förbi nu då vi går in digitala böckernas tidevarv, ja vem är jag då att stå här och kräva att denna kulturskatt ska bevaras? Jag är ju bara en person, lilla jag, och möjligtvis min familj då som jag nu under mildt tvång tar med mig till Brändös bibliotek en gång i veckan (!) (tisdagkvällar, if anyone cares to join).

I demokratins namn, och med tanke på mina lite djupare reflektioner över min passivitet då det gäller tidigare ödesdrigna besluts som lett till bland annat att centrum håller på att bli ett tomt skal (läs mer här: Ägghuvud kan du vara själv och Ägghuvuden och tomma torg), känner jag nu ett ansvar att stå upp för det jag tror på. Jag tror på kollektivets makt, jag tror på en upplyst (läsande) befolkning, och jag tror på mänskliga möten. Det är i dessa möten kreativiteten och kämparandan väcks till liv. Det är i de mötena vi skapar nya storyn, nya berättelser om vartåt vi vill vandra på en hållbarare planet.

I den digitala eran sitter vi bakom skärmar och umgås på ett väldigt opersonligt och abstrakt plan. Det leder till (klimat-) ångest, passivitet, eller en känsla av vanmakt - Vi blir kanske mer medvetna om världens tillstånd, men världen ter sig vara långt borta från oss själva; Själv fylls jag lätt av en känsla av att världen snurrar på där utanför, hur kan lilla jag göra något åt dess (själv-)destruktiva beteende?

Men fortfarande finns det alternativ. Fortfarande kan vi bestämma oss för att mötas i biblioteken, ute i verkliga livet men inne i värmen. Tillsammans kan vi engagera oss i teman som intresserar. Det behöver inte handla om politik och biblioteksräddningar (eller världsräddningar för den delen). Vi kan träffas och snacka trädgård, utbyta idéer om bra kokböcker, lära oss sticka tillsammans, snacka andlighet och medvetenhet utöver det som kyrkan står för, rekommendera lättlästa eller djupare böcker - alla dessa möten och diskussioner kan vi ha i biblioteken! Och på köpet får vi låna böcker och tidningar - alldeles gratis! Är det inte fantastiskt?

Och sen en grej till som jag tänker ganska mycket på hur det ska gå för vårt äldsta barn nu då hon inte längre deltar i eftisverksamheten. I höst får inga av hennes vänner någon ledd eftermiddagsverksamhet längre. Jag vill ju inte att hon ska vara hemma i flera timmar med bara skärmen som sällskap. Jag känner ju hur skärmberoendet redan knackar på vår dörr. Men det andra alternativet, att hon leker hemma hos vänner är inte heller optimalt. Vet ni hur mycket spring det blir? Så mycket att hålla reda på, var är hon, när ska hon komma hem, har hon gjort läxorna, etc. Och inte har jag destumer koll på skärmbeteendet hemma hos andra heller. Igen här slås jag av tanken att biblioteket ju faktiskt kunde vara en ganska bra tillflyktshåla för många ensamma skolbarn. Kanske inte hela eftermiddagen, men en stund. Och med en engagerad personal skulle det kanske t.o.m. väcka deras livslånga läslust. Böcker framom skärm, vilken härlig tanke!

Det är nämligen min övertygelse att utmaningen är inte att få folk att läsa böcker. Utmaningen är att få dem att besöka bibliotek. Sen kommer läsningen på köpet. Som avsluting på det här långa inlägget om bibliotekens förträfflighet vill jag ännu upprepa mina 'fem bästa' om hur man kan slussa in folkmassorna på bibborna i vårt land:

1. Ordna bokcirklar med varierande tema som intresserar och är öppna för allmänheten (på två språk, eller kanske tre för att integrera också invandrare)
2. Ordna stickcafé över generationerna - på samma gång lär vi oss om vår egen platsbundna historia via de personliga berättelserna som den äldre generationer går och bär på.
3. Mammaträffar, doula-träffar, bli-förälder-träffar med rekommendationer på bra böcker för varje etapp av processen. Barnfamiljer är bland de viktigaste bibbakunderna. Det är därför bra att föräldrarna inser vilken skatt bibban är i ett tidigt skede. I mean, who needs 'Barnens bokklubb' som skickar hem en massa böcker man inte vill ha då bibban har allt man kan tänkas vilja ha och lite mer!

4. En kväll i vekcan 'träff i bibban-kväll' bland grannskapets barnfamiljer för att de faktiskt ska dra tummer ur och bege sig till bibban behövs morötter, att träffa vänner som man aldrig annars hinner träffa är en bra morot.
5. Eftisverksamhet för lite större barn. Verksamhet är kanske ett dåligt ord här, bibban behöver inte vara annat än en samlingsplats, ett ställe att gå till där barnen kan göra läxor tillsammans och inte känna sig så ensamma medan föräldrarna är på jobb. Även utsatta barn har mycket nytta av att få känna den här sortens samhörighet.

Besök en närbibba och ha det gott!