21.2.15

Det finns lögner och sanningar

Det finns doktriner och förkunnare
Diktatorer utan nåd
Regeringar utan sanning
Det finns lögner i tidningarna och på nätet
Och i havet, aj, aj, aj

Det finns svek som i åratal
förtäckte sannningen
och som förorsakade smärtan.
Aj, jag kommer att fly
till oasisen av din kärlek


Det är fritt översatt från Manás och Shakiras nyaste klischéromatiska latinoballad. Ni kan kolla in den här:





Och trots sin något klyschiga framtoning kan jag inte annat än att hålla med om vad sångtexten förkunnar. Lögner finns överallt.

Igår hade vi en kompis på middag som just kommit hem från Argentina. Hon berättade att många argentinare är så blinda och tror på Cristina Kirchner, trots att tanten just nu sitter i en ordentlig knipa och misstänks för att vara inblandad i ""självmordet" på en advokat som just skulle avslöja något superhemligt.  Och visst, den argentinska politiken slutar aldrig att förvåna...eller kanske det är just det den inte gör, den förvånar inte, för alla vet att den är så korrupt. Ändå tror man. Ändå röstar man. För alternativ finns inte. Och jag tillade att är det inte lite så den finska politiken också fungerar? Fast utan de saftiga inslagen av dokusåpadramatik.

Vi funderade en del på det goda och det onda. Och hur de flesta i den här världen tror att de utför goda gärningar, enligt deras egen livsuppfattning. Men eftersom den ibland är baserad på ganska så grova lögner (se texten ovan) så kan det goda ibland bli väldigt ont. Hur kan man veta att man baserar sitt agerande på en lögn? Det vet man ju kanske inte. Speciellt inte om lögnen är heltäckande. Dvs allt runtomkring en tyder på att det är sant, det finns ingen logik att misstänka att ens egna antaganden är lögn. Då kan ju plötsligt något som man tror att är en god gärning bli väldigt ont. Så godhet och ondska är lömska fenomen. Vorsicht!

Jag påpekade under vårt samtal att vi här i Finland inte borde vara så godtrogna. Men så länge det inte finns orsak att misstänka något ofog så tror man. Det är också svårare att själv se klart när man är inbäddad i ett sammanhang där lögnen verkar vara Sannningen med stort S. Då är det lättare att lägga märke till att något är fel om man är en utomstående betraktare - som ju min kompis var i Kirchner-fallet. Känns lite ruggigt att ju större godtrogheten är i ett land, destu mer möjlighet finns det för diverse situationer att uppstå där lögnen är ganska så stor, och vilket platt fall det kan bli om den sedan avslöjas. Eller sen inte. För eftersom lögnen blivit den ultimata sanningen i ett samhälle så kan det vara svårt att ens märka att det är en lögn, TROTS att alla bevis redan pekar på just detta. Det kan behövas en lite pojke som utbrister att kejsaren ju inte har några kläder för att resten av befolkningen ska förstå. Om ens då.

Manás sång kommer två år för sent för mig. För två år sedan skulle den ha klingat exakt rätt. Just precis så kändes det. Jag ville hitta min oas. Rymma från världens alla lögner och bara känna kärlek. Men nu gör jag ju det. Jag lever i ett konstant lyckorus av kärlek och det betyder att jag inte mera blir lika påverkad av alla avslöjanden som nu duggar tätt i sociala media om både det ena och de andra. Eller insändarsidorna i lokala tidningen som fylls med en det ena intressanta efter det andra. Jag lever i min oas av kärlek nu. Inte till en viss person (vilket också finns i mitt liv, härliga tider!)  utan till allt och inget, till det vackra och det enkla i existensens egentliga natur. Min egen sanning...

Imorgon försöker jag hinna avslöja innehållet i bilden i förra inlägget!

Ha det gott

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar