29.6.13

Intressekonflikter?

Nu då jag gått inför detta med Slow Food kan man undra om min egen syn på mat kan skapa intressekonflikter med en lokal Slow Food organisation. Jag menar, jag sticker inte under stolen att (vitt) socker  är problematiskt (för mig), inte heller att vete och mjölk inte alltid gör att kroppen mår bra.

Vad händer när jag möter en konditor eller en bagare? En mjölkproducent? Svar: Ingenting annorlunda än då jag möter en kött- eller grönsaksproducent. Jag tror på lokal, närproducerad, rättvis mat där den som avnjuter maten är en lika stor del av pusslet som den som utfört grovjobbet, oberoende vilken maträtt som producerats. Det finns de som har problem, ja. Tyvärr är jag en av dem. Men det finns också de som ännu kan äta god kvalitetsmat. Och jag tycker att de ska göra det. Njut för guds skull för min del också! Bara de kan ta hand om sig själva, och inte börjar frossa. För då kan det gå fel.

Men Slow Food handlar ju inte om frosseri. I alla fall inte i min värld. Slow Food är motsatsen till frosseri. Jag är övertygad om att mer Slow Food betyder mindre sockerjunkies, mindre intoleranta magar, mindre mjölkallergier hos barn, mindre av allt det onda i matväg.

Så nej, jag ser inga intressekonflikter här. Ju mer bra mat till folket, destu bättre förebygger vi katastrofen som just nu bankar högljutt på våra dörrar.

Go slow!

Födelsedagstårta på rödbeta eller kakao

Nu har jag hållt på med mina galna sockerfria experiment i två år. För två år sedan blev jag så övertygad om att det konsumeras alldeles för mycket socker på vår jord att detta inte är hälsosamt. Och de största offren är försvarslösa (men ack så envisa) barn. Jag bestämde mig då för att testa sockerfritt på det stundande barnkalaset. Och på den vägen är vi.

Av erfarenhet kan jag säga att mina egna barn som ju vant sig vid en lite annorlunda sötningssmak ätit det mesta som bjudits på våra kalas med god aptit (läs: slukat). Många av de andra barnen har inte varit alltför förtjusta. Vi har undgått kriser genom att fokusera på annat program (skattjakter ute på gården, vattenballonglekar etc). Jag såg inte detta som ett problem när dottern var mindre men nu börjar jag oroa mig för hur sockerpolis-strategin kommer att påverka barnens sociala umgänge i framtiden. Jag står inför två val: ge upp innan de degraderats till skolklassens värsta freak eller göra bättre bakverk så att även de inbjudna lär sig tycka om sockerfria kalas. P.g.a. min gedigna kunskap om sockrets skadliga verkan väljer jag alternativ två. Också för att jag vill aktivt visa att det är möjligt att välja annorlunda och att barnkalas inte behöver vara ett enda stort frosseri i sötsaker med katastrofala följder i barnens humör flera dagar efter evenmanget.

Här är en, eller egentligen två lösningar på hur man kan fixa en födelsedagstårta utan (raffinerat) socker, och hur man dessutom kan erbjuda samma kaka åt barn med gluten- och mjölkallergier. De är ganska vanliga nuförtiden. På  nästan varje årskurs finns en allergiker. Trist att de ska sitta och titta på när de andra smaskar kaka. Så jag gör kakor som passar alla. Om det finns en nötallergiker i gänget, ser jag också till att det tas i beaktande. Denna kaka fungerar även för dem.


Basrecept från gårdagens tigerkaka. Välj antingen choklad eller kokosversionen. Gör dubbel sats för en normal stor kaka som kan delas i tre delar. För en blöt fyllning mixa 5-10 jordgubbar, 1 avocado, 10 frysta mangokuber (eller skippa denna fyllning och kör med dekorationsalternativen i kakans mellanlager).

Dekoration, alternativ 1: Rödbetstårta

2 små rödbetor
1,5 dl blötlagda cashew nötter (lämna bort om ni har nötallergiker på kommande, öka istället på kokosmjölken)
1 burk kokosmjölk (endast den del som stelnat efter att ha låtit stå i kallt i över en timme)
Saften ur en halv citron
5-10 mangobitar (bestäm själv hur mycket sötma du vill ha)
2 msk kokosolja (för att smeten ska stelna).

Mixa allt och låt stå i kallt tills dekorationssmetens konsisten är tillräckligt tjock för att inte rinna av när du brer på. Bred jämt ut på tårtan. Om du väljer att använda det här som fyllning, bred på en fyllningsdel i taget, låt stelna i kylskåp (30 min) innan du lägger på nästa tårtbit och fyller på igen.

Notera att det är viktigt att mixa i en bra mixer. Matberedaren tenderar göra smeten (cashew nötterna) för grynig. Jag har lärt mig att använda juicemixern istället för en riktigt silkeslen smet.


Rötbetskakan fungerar perfekt på ett princesskalas. Färgen kan vara problematisk för en macho-kille. Då är choko-alternativet bra att tillgå!

Dekoration, alternativ 2: Chokladtårta

10-15 blötlagda dadlar (ca 50-100 g)
1,5 dl blötlagda cashew nötter (lämna bort om ni har nötallergiker på kommande, öka istället på kokosmjölken)
1 burk kokosmjölk (den del som stelnat i kylskåp)
2 msk kakaopulver
1-2 msk kokosolja

Mixa slett i juicemixer, ställ i kyl för att det ska stelna. Bred på tårtan så som i rödbetsalternativet.



Testtårta: Two-in-one - båda gick åt hos barnaskaran idag


Tips: Om du vill dekorera tårtan med födelsedagsbarnets namn så kan du klippa ut namnet i ett papper och lägga pappret över tårtan och sedan strössla rikligt med kokosflingor ovan på tårtan just efter att du brett ut dekorationen. Vi gjorde det på 3-årskalaset i december och det blev riktigt festligt!

27.6.13

Morgonkick

Jag har jobbat sent de senaste kvällarna. Imorse vaknade jag med research-krabbis. Ni vet när hjärnan känns degig och man vet att man inte sovit tillräckligt.  Då gjorde jag en smoothie åt oss till frukost och plötsligt orkade jag hålla ögonen öppna igen.

Recept:

2 dl vatten
1 avocado
några skedar blötlagd chia (alltså gelén)
2 msk citron
en knippe mynta
5-10 frysta jordgubbar

Mixa. Njut. Tillsätt vanilj eller kanel om du tycker att den saknar "sting".


Tigerkaka på vita bönor

Det kan vara en utmaning att baka glutenfritt, speciellt om det dessutom är socker- och mjölkfritt. Risken är överhängande att slutresultatet smakar apa, eller i bästa fall paff. Hur som helst, inget man precis vill  bjuda på när gäster är på besök. Än mindre om det handlar om barn, de är tenderar vara värre connoiseurer än en Michelin-kritiker, eller i alla fall mer direkta. När jag började experimentera med socker- och glutenfria bakverka bestod mina ingredienser oftast av något sorts nötmjöl, eller kokosmjöl, och antingen banan eller dadlar stod för sötman. Det blev lite enformigt efter en tid. Jag lärde mig baka RAW, och det är ju gott, men inte alltid, speciellt inte på ett barnkalas. Sedan hittade jag Kelly på Spunky Coconut, och plötsligt fanns det inga gränser längre. Hon lärde mig baka kakor och kex, fyllningar och glassar, allt utan de ack så besvärliga allergenerna. Men Kelly använde mycket honung och stevia och speciellt stevian lämnar en konstig eftersmak. Så idag bestämde jag mig för att pröva en egen variant av hennes "Marble Cake". Och voilá, total succé.  Enda kruxet med det här receptet är att vi i Finland inte har färdigt kokta bönor i frysdisken. Så jag hamnade blötlägga ett kilo vita bönor igår kväll och börja morgonen med långkok. Men nu har vi reserver i frysen. Kommer bra till pass om en månad då det är dags att fira födelsedag igen.


TIGERKAKA (även kallad marmorerad kaka)

Ljusa smeten:
3,5 dl avsvalnade kokade vita bönor (inte så stor skillnad vilken sort)*
6 ägg
1 tsp flytande vaniljdroppar (kan även fungera med en vaniljstång)
50-100 g blötlagda dadlar (bäst resultat om dadlarna fått ligga i vatten över natten)

Mixa till slät smet i mixern.

Tillsätt:
 0,5 dl kokosolja
knappt 0,5 dl kokosmjöl
0,5 tsk kvalitetssalt
1 tsk matsoda
1,5 tsk bakpulver

För mörka smeten, gör en till likadan sats men ersätt kokosmjölet med 3/4 dl kakaopulver. Smörj bakformen med kokosolja och häll i den ljusare och mörkare delen om vartannat i formen.

Grädda i ugn i 200 grader i ca 40 minuter.







* Har du aldrig kokat bönor? Gör så här: Skölj bönorna flera gånger med rent vatten. Låt ligga över natten i en stor skål med vatten som ligger rejält ovanför bönorna. Skölj bönorna igen innan du kokar dem. Koka i 1-1,5h tills de är mjuka. Låt svalna. Jag fryser in mina bönor på en långpanna. När de är frysta går det lätt att flytta över dem i mindre plastpåsar i passliga portioner (0,5 liter).

26.6.13

Om att sakna sitt andra jag

Den här råkade komma bort. Repostar och loggar ut för dagen.

Under de senaste dagarna har vi sett hur nära och kära packat ihop sina saker, satt sig i bilen eller på tåget och och rest bort. Det är en ny känsla för mig. Det brukade ju vara jag som reste bort, de andra stannade kvar. Alltid. Men här är vi nu, rotade i vårt nya hem. Hemma. Mer hemma än så här kan det inte bli, i alla fall inte för oss. Ändå känns det inte som hemma. Inte än. Än saknar jag mitt andra jag, patiperran. Hon som flög runt världen och lärde känna nya intressanta miljöer, lärde sig nya språk, störde sig på nya kulturer, acklimatiserade sig till de rådande omständigheterna, packade väskan och åkte hem, för att åter göra samma resa in i det okända igen och igen och igen. Tills det var dags att rota sig. Kanske jag saknar henne pga hennes ändlösa äventyr, men mest saknar jag henne för att hon är mitt andra jag. Den där blyga flickan som vid 17-års ålder konfronterades med den stora världen, skapade rubriker i sitt 'high school magazine' om hur svårt det var att få vänner för hon var ju så blyg, som sedan växte till sig med sina erfarenheter och började smälta in i multikulti-kulturen mer än i sin hemmakultur. Hon. Det är henne jag saknar, nästan så det gör ont.

Min resa hem är en resa in i de välkända miljöerna men också en resa in i det okända jag. Att rota sig i hemknutnarna, stället jag som 19-åring svor att jag aldrig skulle återvända till, är en resa in i mig själv. Varför ville jag bort? Vad gör jag här nu? Vem är jag egentligen? Vem är alla de människor runtomkring mig? Ironiskt nog är frågorna jag ställer mig idag nästan identiska med frågorna jag ställde mig som 17-årig utbytesstudent i ett amerikanskt high school. Då på väg att upptäcka världen. Nu på väg att förstå mig själv och mina egna rötter. Om man nu någonsin kan förstå sig på dem...

Det sägs att det är svårast att återvända hem. Jag kan hålla med om det. Gång på gång har jag fått erfara den där känslan av att allt det roliga plötsligt är över. Ibland har jag fallit pladask, ibland har jag tagit krocken med ro, i båda fallen fullt medveten om att det är ett övergående fenomen och att jag inte är ensam om de känslorna (har studerat expatriater i mina grundstudier på universitetet). Men alltid har den där känslan av matthet funnits där: inga fler upptäcktsfärder, nu är det verkligheten som gäller. Men min verklighet finns inte längre kvar i de gamla gatorna där jag en gång gått. Hemmamiljön är inte längre en sann verklighet, den förtäcker andra sanningar, sådana sanningar som vi här inte klarar av att se. Istället existerar min verklighet i människorelationerna, och de är nu utspridda runt hela världen. Det är i de där dialogerna med vännerna där min evigt skiftande verklighet brukar kristalliseras för stunden. Just så, just precis så, vi förstår varann, vi har tänkt samma tankar! Genom våra ord kan vi hitta en verklighet som passar oss just då och som gör att världen ter sig obetydligt liten, som en liten by med likasinnade tankar.

Mina rötter må ha återvänt till sin ursprungliga jordmån, men hybriden i mig har inte ännu låtit knopparna slå ut i blom. Få se om mina rötter lyckas rota sig så att mina blommor hinner blomma innan årets första frost.  Jag jobbar på det. Om inte annat så för att motarbeta höst- och vinterdepressionerna. I fall jag inte lyckas så har vi faktiskt bokat in en snabbvisit till Chile just kring midvintertid. Men tills dess tänker jag gödsla mina rötter så mycket det bara går här och nu. För visst vet jag innerst inne att när miljonstaden bortom de höga bergen tar mig i sin famn då drömmer jag mig tillbaka till Österbottens trygga famn.

Och det var alltså inte meningen att mitt inlägg skulle bli filosofiskt idag, än mindre gå på klischéaktigt rim...men ibland blir det bara så. Speciellt efter att verkligheten formats för stunden av djupa diskussioner med en annan rotlös själ.

24.6.13

Husvärme

Det är något speciellt med att ha gamla vänner på besök i det nya hemmet. Det värmer. Riktigt på riktigt. Det värmer att vänner bemödar sig om att resa nästan 500 km utanför Ring 3 med två små barn i baksätet för att träffa oss. Att få en flaska olivolja och ett stort paket ekologiska dadlar i inflyttningspresent -precis vad vi behövde. Att få prata allt mellan himmel och jord och skratta av sig riktigt ordentligen i ett härligt kaos av barnalekar och torgshopping. Att inte tala om hur det värmde att en annan vän rest 10.000 km från Rio hit för att avverka en flaska hembränt körsbärsvin i garaget i vår bil kl 2:00 på midsommarnattsafton (don't ask, men det var nödvändigt).

Huset är varmt nu. Den nygamla kökssoffan är ingrodd. Gästrummen och alla gästsängar är inkörda. Alla anekdoter från de senaste 12 månaderna är välanalyserade. Barnen är flytande på både finska och franska. Okej, det är att ta i, men visst snappade de upp ett och annat i vår språkliga röra av svenska, spanska, engelska, finska, franska och portugisiska. Morsan har dammat av sin förlegade finska. Huh, man inser hur svenskt det är här i den här stan när man inte fått ha en vettig diskussion på finska under de senaste sex månaderna, help! Och lagerhållningskostnaderna för körsbärsvinet nere källaren är optimerade.


Säger som Finnairs flygvärdinnor:"vi hoppas ni trivts ombord och välkomna åter".



18.6.13

Rabarberpaj och gelikar

Nämen, titta vad jag har hittat då?.

En bloggare från mina "amerikanska hemtrakter" som nu bor i Finland och bloggar om samma "riktiga mat" som jag: http://www.realfoodsuomi.com/. Hon åker in på min blogglista. Egentligen passar hon bättre på min engelska blogg, men jag vill ha henne under uppsyn på Roten. 

Intressanta grejer som är på gång just nu. Slow Food rör sig sakta men säkert framåt. Ett möte idag och några telefonsamtal imorgon.

Och jag använder kvällarna till att ta kål på Slow Foods logons äkta hälft (den långsamma med hus ni vet) i min egen trädgård. Jag fick nog av min "play-it-nice-strategi" när jag såg de stora hålen på rabarberbladen och märkte att två rackingar kommit upp på höga höjder för att mumsa i sig våra salladsblad. Nu är det saltvattenshinken som gäller. Och i natt drömmer jag om mitt liv som massmördare....


På tal om rabarber, gjorde en paj idag. Receptet var ungefär detta:

Botten:
3 dl mandelmjöl
1 ägg
1 banan

7 stjälkar rabarber, kokade i två skedar honung och vatten som knappt täckte de styckade raberberbitarna

Topping: 
2 dl havregryn
3 msk kokosolja
kanel
1-2 msk socker (hujedamej, jag använde socker!!! men bara för att honungen och dadlarna var slut, och vi råkade ha ett paket med oss i flytten).

Släng botten-ingredienserna i matberedarn och tryck sedan ut i en pajform. Grädda i 200 grader ca 10 minuter medan du kokar rabern och förbereder toppingen. Sila bort vattnet från rabarbern och tillsätt den ovanpå pajformen. Strö över havre blandningen ovanpå. Grädda i 20-25 minuter till.
Kan avnjutas med vaniljsås. Jag brukar göra en mjölkfrivariant med kokosmjölk, banan och vaniljpulver. Det hann jag inte med idag, eftersom jag också skulle se till att vi fick ugnstekt sik innan barnen var alltför vrålhungriga. En annan gång.

Förresten, medan jag stog och svettades med middagssalladen skrattade jag för mig själv: Slow Food in my dreams - när man har småttingar är det nog FAST slow food som gäller... Som tur behärskar jag den tekniken ganska bra nu... och så finns det alltid Buu-klubben, en räddare i nöden. 

16.6.13

En resa ut i den teoretiska dimensionen och tillbaks

Under veckan som gått har jag insett hur viktigt det är för mig att få arbeta ostört i flera dagar i rad. Från onsdag till lördag hade jag skrivledigt. Skrivledigt innebar att jag hade ledigt från allt annat för att skriva. Efter fyra dagar av intensivt tänkande och skrivande insåg jag hur viktigt det är att jag inte jobbar på det sättet mer än några dagar i rad...

Jag fick otroligt mycket gjort. Som vanligt syns framstegen bara till en viss del i mina skrivelser. Mest hände det uppe i hjärnkontoret: jag har nu en mycket klarare förståelse för vad jag håller på mig och det känns obeskrivligt skönt! Men ack och ve, allt detta skedde på bekostnad av hälsosamt leverne. Eftersom barnen skickats iväg till villan med mina föräldrar och hubben blivit informerad om att inte räkna med mig under dessa dagar, kunde jag helt gå in i mina studier och teorier. Första dagen hade jag ännu en hemlagad lunch med mig till kontoret. Sista dagen, lördag, fanns det ju inte ens några lunchrestauranger som var öppna.... Kvällsmaten varje kväll var mörkchokladmandlar och andra nötter från närliggande Video Makuuni. Och på fredag-natt när texten var något så när färdig var också jag färdig att åka till närmaste grill. Hela kroppen skrek efter djupfriterade franskisar. Tur att det inte fanns någon grill på vägen hem. Undrar om inte suget efter feta franskisar hade att göra med den höga hjärnaktiviteten - den behövde sin näring den med! Istället tankade jag rågbröd, ghee och skinka, i industriella mängder. Najs, hälsosamt för någon som inte ätit gluten på många herrans månader...

Men, som sagt, vilken tur att det finns en familj som drar mig tillbaka in i verkligheten när det är dags. På lördag-eftermiddag visste jag inte längre om jag befann mig ute på landet i Uruguay eller om jag verkligen träffade barndomskompisar på ett ett-årskalas...  Bastu med dopp och mycket barnapussar tog mig snabbt tillbaka till verkligheten igår kväll. Och en underbart vacker solnedgång med hubben, som just återvänt från de finska urskogarna. Idag har fiskrensning stått på programmet: strömming och sik. Redan förra året bad jag att mina föräldrar skulle föra vidare den kunskapen till mig (var inte precis scout-typen när jag var ung). Det resulterade i några fiskeutflykter och..... en pappa som rensade fisken medan jag såg på... Inte precis learning-by-doing, i pedagogisk terminologi, utan mer av "the non-stick method". Nu gjorde vi tvärtom: vi åkte över viken till den lokala fiskebåten som just varit ut och vitjat ryschorna och sen visade mamma hur man rensar strömming för hand och sik med kniv. Till middag åt vi strömmingsbiffar panerade i ägg, perslija, salt och kokosmjöl och pressade potatitas. Imorgon blir det sik.

Sen trotsade jag risken att bli överfallen av en björn (på vägen hem från villan hörde vi på radion om en kringstrykande björnunge i vårt eget grannskap) och tog itu med vår hightech komposterare.  Såg ingen björn men myggen var ack så aggresiva. Men komposteraren blir jag inte klok på, inte heller på det som kommer ur den. Nu har jag i alla fall sprättat lite kompost och mylla på den snabbväxande potatisen bakom skjulet (detta är alltså inte samma potatis som jag satt i början av veckan). Undrar om det blir det egen nypotatis till midsommar trots allt? Vi har också plockat sniglar med barnen - undrar nu, hur skadliga är egentligen sniglarna för mina grödor? Ska man låta dem föröka sig fritt eller är det fiffigt att plocka bort dem vartefter? Dessa är alltså sniglar med hus, inte de där läbbiga mördarsniglarna som kryper omkring på Åland på somrarna.

Som ni ser, från att leva inne i en abstrakt teoretisk bubbla är jag nu tillbaka med rötterna i jorden, med mycket konkreta frågor som behöver snabba svar...


14.6.13

Äntligen!

Slog just huvudet på spiken. Eller hittade min Clondyke-gruva, mitt El Dorado. I två hår har jag hållt på att doktorera. Och i processen har jag bara blivit mer och mer bortblandad. Den här våren har tankarna varit så förvirrade att jag bara skrivit osammanhängade texter. Trodde jag höll på att bli galen. Men så plötsligt slog det mig - social license to operate - det är det jag studerar. Slog in det i sökmaskinen och hittade genast en akademisk artikel från 2012 som säger så här:

"What literature does exist on SLO (social lisence to operate) can perhaps best be described as 'emerging', although the topic is one of growing interest in mining industry and scholarly circles". 

Det mina kära blogganhängare kan kallas för "JACKPOT" för en akademiker som vill komma med något nytt inom ett ämne som anses vara relevant.

Hoppas mina texter blir mer sammanhängande nu.

Tjohopp! Trevligt veckoslut!

12.6.13

Vår vardagliga mat och normen


När mitt andra barn började dagis hade jag just läst in mig på sockrets skadliga verkan. Under inskolningen blev jag helt paff att höra att ett åringar serveras saft till mellanmål. Inte nog med att dagis är första stället där de små barnen får pröva på glass, men dessutom saft! Varken kommunens tandläkare eller rådgivningstanter brukar ju förespråka saft! Jag menar, fast jag inte tycker om det så kan jag ändå förstå varför våra barn får light produkter och margarin med maten: för att de statliga kostrekommendationerna baserar sig på fel sorts information. Ja, jag menar fel, för om man läser på hur den informationen tagits fram och progagerats ut så förstår man snabbt att det är något som är fel i fett-kolesterol-hjärtinfarkt-död-resonemanget. Men saft. På riktigt? Till hela stadens ett åringar. Har de inget vett i skallen? Så jag tog upp saken till diskussion med personalen och de var genast tillmötesgående. Ansvariga personen för småbarnen sa att hon länge tänkt på samma sak och att hon skulle diskutera saken med övriga i personalen. Nästa dag meddelade hon att de nu bett köket att endast servera mjölk eller vatten till barnen på lilla sidan. Waow, tänkte jag, tänk att det kunde vara så lätt att skapa en förändring, om minimal men ändå en förändring!

Vad som följde därefter när jag meddelade övriga föräldrar om vad som jag trodde var en positiv förändring för alla barn på småbarnssidan vill jag helst förtränga. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför reaktionerna (mot mig) var så starka då a) jag endast frågat om något som jag trodde var självklart och som de flesta var överens om (att små ett-åringar helst inte ska få saft, speciellt inte en vanlig vardag) och b) jag egentligen inte haft något att göra med att saften togs bort eftersom det var personalen som fattade det beslutet. Men efter det hade jag lärt mig min läxa: detta om hälsosam mat är en känslig sak och man gör bäst i att inte lägga sig i utan bara acceptera normen, om än normen är helt hutlöst galen.

Det är därför jag blir så glad då jag läser texter som denna nedan. Om hur någon vågar ryta till riktigt ordentligt. Om hur någon vågar skriva rakt på sak hur illa ställt det egentligen är med vår "vardagliga mat". För det är min övertygelse att det är så. Jag har också tänkt till, läst på, och funderat kring industriellt framställd mat. Jag är inte alls glad att mina barn serveras sådant på daghem. Men medan kommunen bestämmer menyn, och de flesta föräldrar verkar leva i tron om att den maten är bra, så gör jag bäst i att lida i det tysta för mig själv. För den läxan har jag lärt mig: jag har ingen rätt att påverka vad andras barn äter och normer är svåra att bryta och man gör det absolut inte ensam.

Taget från Matfuskets Facebook sida, författat av Kristina Hjelm:

Hej alla människor!
Jag är lite arg. Så jag tänkte skriva av mig. Det handlar om mat. Om maten vi ger till våra barn. Om maten DU ger till dina och andras barn.

Min dotter har precis börjat på förskolan. Det betyder att jag för några timmar om dagen överlämnar hennes vård och omsorg i andra människors händer. Och tyvärr har detta medfört nya matvanor.

I dag, en vanlig tisdag, serverades min dotter ”glass” på förskolan eftersom ett barn hade fyllt år och på detta sätt skulle firas. Vilken fin tradition! ”Glassen” bestod av is, färgämne, konstgjorda aromer och tjugo liter socker.

Andra dagar serveras min dotter tydligen saftsoppa till frukost och tonvis med ketchup till maten. Den mat som för övrigt är lagad på en annan skola långt bort och sedan uppvärmd i ett annat kök lite närmare och som sedan slutligen anländer i kantiner till min dotters förskola. Jag förväntas tydligen att tycka detta är helt ok. Säkert får de också margarin och rosafärgad e-ämneskorv på det industribakade brödet innehållandes mjölbehandlingsmedel och annat. Hon serveras säkerligen lättmjölk i glaset, och sockerflingor på den konstgjort sötade 2 % iga filen...

Jag är besviken. Är det ingen mer än jag som tänker? Är det ingen mer än jag som bryr sig? Är det ingen som tar till sig information? Är det ingen som läser på förpackningarna angående vad maten egentligen innehåller? Är ni analfabeter?

Du är vad du äter var det någon som sa. Då säger jag; du är en av matindustrin förgiftad människa. Vill du förgifta dina barn?

Jag vill meddela följande: Det går utmärkt att koka sin egen nyttiga maltodextrinfria välling på skrädmjöl rapsolja grädde och lite kanel. Det är inte jättesvårt att göra hemgjord mumsig gröt (med torkade aprikoser om du nu är orolig över BVC:s järnbristpropaganda). Billigt blir det också.

Kanske upptäcker du att om du gör din egen barnmat till middag så kommer bebisen inte behöva äta två-tre burkar om dagen och att om du serverar turkisk yoghurt med bär och vaniljpulver till eller ostkaka och grädde till mellanmål så får du ett mätt och nöjt barn och hela yoghurtpaketet tar därför inte slut. Det går också bra att laga bärpaj med mandelmjöl, havregryn, boveteflingor, pumpafrön, nötter och smör whatever som är nyttigt och att till det servera sin hemlagade vaniljsås som består av äggula, grädde och en liten nypa vaniljsocker till fika istället för delicatobollar köpta på IKEA.

Ditt barn har inte bett om att äta antibiotikauppfödd och vattenmarinerad kyckling. Ditt barn har inte bett om att äta de oetiskt framodlade och snuskiga jätteräkorna. Ditt barn har inte bett om allt det där lösgodiset du funderar över att lägga i påskägget så att sockret sprutar ur öronen och adhd-tendenserna uppenbarar sig...

Undrar du i övrigt varför ditt barns avföring är lös och över varför den luktar så illa när du nyligen serverat det en maträtt bestående av hårdraffinerat mjöl och vatten (det kallas pasta) och industritillverkade köttbullar? Kanske bullrar det lite även i din mage efter den måltiden när du tänker efter?

Du är inte duktig för att du inte låtit ditt barn äta ”något socker” innan ettårsdagen när du samtidigt hunnit servera det besprutade vindruvor, köpta pannkakor med köpt sylt och saker så som Risifrutti och Yoggi till mellanmål. Du är inte en sann vegetarian när du vill ge dina barn mögelsvamp till middag (quorn). Du tar inte ansvar för ditt barns hälsa när du serverar det äckligt bensinmargarin och otäcka lightprodukter som försöker efterlikna original. Din bebis dör inte heller järnbristdöden av ett glas gammaldags mjölk till maten då och då trots att BVC kanske påstår annat. Hallå! Du ger det ju välling 3 gånger om dagen! Ditt barn klarar sig vidare bra utan falska gräddprodukter och även utan 36 % ig "grädde" med karragenan. Ditt barn vill inte ha zero-sugar läsk och äckliga tuggummin med laxerande verkan. Ditt barn behöver inte äta näringsfattigt formbröd med honung och marmelad på till frukost. Ditt barn vill inte äta Creme Bonjour med gelatin i till ostbrickan. Du är inte ansvarstagande när du istället för lösviktsgodis serverar deep fried glutamatchips och glutamatdipp till fredagsmyset. Ja nu orkar jag inte fortsätta...

Du är förvånad över ”hästköttsskandalen”. Vad trodde du att du skulle få i dina färsbiffar? Naturbetad oxfilé från Brasilien? Vad tror du det är i ”skinkan” på den pizza du beställer hos killen bakom hörnet? Varför tror du att den färdigköpta sockerkakan smakar flygplansmat och vad innehåller det där ”nyttiga” naturgodiset du köper i tron om att vara lite bättre? Vet du om att glass nästan aldrig är glass? Och tror du att dina barn hade bett om att äta dessa saker om de själva hade fått välja?

Du behöver inte vara någon mästerkock för att förstå att det går bra att slänga ihop din egen bearnaisesås och göra dina egna fiskpinnar. Gå ut och skjut din egen älg, odla lite obesprutad potatis och lök, laga en gryta, servera dina barn och känn dig nöjd med att du har gjort vad du kan. Känn dig nöjd med att du började tänka.

Tag ansvar! Ditt barn behöver bara riktig, ren mat. Ja jag vet, med min inställning kan man nästan inte äta någonting. Det är för att jag inte litar på industrin utan på mig själv...

Tack för mig.

10.6.13

Dagen i bilder

Sådärja. Så var jag tillbaka i det virtuella efter att ha lärt mig kocka säsongsbetonat. Lyckades bränna min solskenssirap medan jag satt här och försökte överföra bilderna till datorn. Så vi kan stryka maskros-sirapen från dagens lista. Det bidde ingenting av den. Kanske jag bestraffas för att jag slängde i äkta socker i smeten - brukar ju inte annars använda sånt.

Nåväl.

Innan vi går in på bilderna kan jag berätta att kvällens matkurs var riktigt rolig.  Synd bara att så mycket av den finländska matkulturen ligger inbäddad i matprodukter som min kropp inte mår så bra av för tillfället. Skulle ha älskat att få avnjuta allt som kockades, men tyvärr måste jag vara aningen selektiv. Jag använde mig också av möjligheten att tanka information från riktiga experter: kollade upp om man kan hälla nässelspad på vilka blommor som helst (det kan man, bara den är utspädd). Kollade Marthornas intresse för Slow Food (blir möte snart). Kollade om kokosmjölken som jag använder ganska aktivt, kan ha negativa konsekvenser i större mängder (icke, så långe man inte är rädd för mättade fetter). Och en massa annat, som hur man ska förvara morötter och potatis när man väl skördar dem (om man kommer så långt), och om jag gjorde rätt i att förvälla nässlorna innan jag malde ner dem och frös in (ja). Och så hörde jag om en kurs i vilda ätliga växter som ska hållas ute på Björkö på söndag. Synd att jag har annat för mig då. Skulle ha varit kul att delta.

Såja, så över till rubrikens tema: dagen i bilder.


Barnarbetskraft. Kan vara bra att ha ute i päronlandet.



Landet som inte är. Jag hann inte riktigt med i år. Det var meningen att vi skulle ha jordgubbar någonstans där hundflokan blommar som mest. Vi kör självplock i år och hoppas på bättre tajmning nästa år.

Sådär ja. Så var potatisen sådd. Med hjälp av både yngre och äldre generationer.

Barndomsminnen. Där mellan rabatterna brukade jag springa. Och lite längre ner låg smultronstället.

Tillbaka på egen gård konstaterar jag att det blir egna jordgubbar ändå. Bara inte så många.

Lunch: "fiskpinnar" med egna örter och egen sallad som dottern fick plocka (bra trick att få dem att äta när de klippt sallatsbladen  själv, nästa gång är det sonens tur).

Tahini/chai/kokosbollar. De finns inte mer. Blommorna är vackra dock.

Nässlorna hann in i frysen i det här formatet innan jag åkte iväg på kurs.

Säsongsinspiration på kurs i gamla högstadiet.

Bekant expert från ett tidigare Marthaliv på annan ort. Då om mat i barnfamiljer, nu sommarsäsongens mat.

Rabarber-jordgubbspaj som jag dessvärre inte kunde smaka. Bestämde mig för att göra egen gluten och sockerfri så snart jag hinner.

Kärt barn har många namn: Ängamat, snålsoppa, sommarsoppa i beredning - Libbsticka, da shit i buljongväg!

Titta på den här skönheten till sallad!


Jag har en bild på den döda fågeln i dotterns hand också. Men där drar jag faktiskt gränsen och utövar lite självcensur. Min man bara skrattade då jag berättade om fågelincidenten och sa: "är du inte nöjd nu, nu har du ett äkta "naturista" barn". Jag funderar på var gränsen går egentligen, och var jag själv borde dra gränser både för mig själv och mitt barn. Att leka med döda fåglar var definitivt inte i mina tankar då jag ville ersätta Disney-prinsessor med mer naturinspirerad lek...Men den är jordfäst nu, och det gör att jag sover aningen lugnare i natt. Hoppas ingen katt gräver upp den bara...

Man hinner med mycket på en måndag

På en vanlig sketen måndag hinner man med mycket.

Man hinner ordna upp ett arbetsrum.

Man hinner lägga potatis i jorden, plocka nässlor och maskrosor för diverse nya recept.

Man hinner plocka prästkragar och vilda blommor till vackra blomarrangemang till våra nyinredda rum.

Man hinner tanka bilen (jag gör det så pass sällan att jag visste inte ens på vilken sida tanken fanns, än mindre vilken sorts bensin den behövde...).

Man hinner laga hemlagade polenta-fiskpinnar och örtstekt gös (nammmmm vilken lunch alltså! vi slukade den alla!).

Man hinner uppfinna ett nytt tahini/chia-kokosbollsrecept, och äta upp godheterna i ett vips.

Oj, man hinner nästan köra över en död lite fågel, få slag av att se ens egen dotter komma in med den döda fågel i händerna, hålla en begravning och sjunga en sång (Sångval: "Fem små fåglar satt på en gren, en trilla ner...", dotterns val).

Man hinner rensa och koka nässlor och maskrosor, frysa ner av den ena sorten, och göra solskensirap av den andra.

Man hinner använda nässlekokvattnet till att vattna utomhusplantorna med.

Man hinner förbereda en middag för familjen att förtära medan man själv går på en kurs om hur man tar tillvara sommarens fräscha råvaror.

Man hinner fixa ärenden per telefon.

Och man hinner tydligen t.o.m. blogga.

Men man hinner inte ladda upp bilderna från denna action fyllda måndag. Så det får bli till en annan gång.

Man hinner inte heller dokumentera receptet på de mycket lyckade tahini/chia/kokosbollarna (sån tur, nu måste vi göra dem en gång till!!!:-)).

Men för att hinna med allt det här är det nu dags att ta sig ut till min gamla högstadieskola på kurssss! Ack o ljuva hyckla-minnen!

Allt det hinner man med, utan den minsta gnutta av stress. Tänka sig!

6.6.13

Så här i soltider...

...vill jag påminna er om att ta det här med solkräm med en nypa salt. Det är viktigt att skydda sig, men frågan i dagsläge är: skyddar vi oss genom att konstant kräma in oss i kemikaliska salvor? Eller kan hudcancer kanske ha att göra med andra faktorer (som kombinationen av rätt sorts fettsyror i vår diet: läs här).

Jag brukade tro hysteriskt på larmrapporterna gällande barnens känsliga hy och risken för hudcancer. De första somrarna i Chile med ett litet barn var en plåga, både för mig och min omgivning för jag kunde helt enkelt inte slappna av på stranden med den stora feta solen rakt ovanför våra huvuden. Själv brände jag ju mig dessutom jätte lätt... hur kunde jag låta solen skada mitt oskyldiga barn?

Nåväl, genom att tanka alternativa källor har jag kommit att revidera mina åsikter. Så pass mycket att min hysteri nu svängt åt andra håller. Neeeej svärmor, smöööörj för gudsskull inte in barnen i den där salvan!!!  Ja, inte är det lätt att förstå mig alltid. Speciellt inte om vi bara ses med ett års intervaller... Det kan jag erkänna.

Men här en grafik över alternativa solkrämer och deras skyddsfaktor. Kom dock ihåg: den viktigaste källan till en frisk hy ligger antagligen i maten ni äter! Se upp med fel sort fetter!




Mer om solkrämer går att läsa här:
 http://livelovefruit.com/2013/05/natural-sunscreen
http://www.mommypotamus.com/confessions-of-a-sunbather/
http://www.mommypotamus.com/wait-what-sunlight-prevents-cancer/

4.6.13

Kokos- och blåbärsmuffins

Här är ett lyckat recept på blåbärsmuffins som inte smakar som alla andra recept som jag annars använder när jag bakar muffins. För det mesta brukar bassmaken i våra muffins vara antingen mandel&banan eller mandel&dadel, man blir trött på det efter en tid.

Receptet är gjort på blåbär, men precis som med mina andra muffinsrecept så går det bra att ersätta med andra bär eller frukter. Jag kan tänka mig att både hallon och jordgubb skulle fungera bra. Äppel och rabarber kan också fungerar, ska pröva det någon dag och rapportera om resultatet.

Ingredienser:
6 ägg
6 msk smält kokosolja eller ghee
0,5 tsk vanilj extrakt
en gnutta flingsalt eller annat salt av god kvalitet
1 tsk bakpulver
1,5 dl kokosmjöl
150 g frysta blåbär

Smält kokosoljan/gheen om den inte är flytande redan (hos oss rinner kokosoljan nu efter några veckors värmebölja). Mixa alla ingredienser förutom blåbären. Tillsätt blåbär. Fördela jämt på passligt antal muffinsformar. Grädda i 180 grader ca 20-25 minuter, gör tandpetartestet om du är osäker (kokosmjöl blir inte brunt i gräddningen på samma sätt som andra mjöl så det kan vara svårt att bedöma).


3.6.13

Långsam mat - precis som i Strömsö?

Vad jag vill tala om idag är den långsamma maten, Slow Food, och hur en organisation som Slow Food kan vara nyckeln till en blomstrande lokal matkultur.

För att kort berätta om vad Slow Food står för lånar jag rakt av text från Slow Food Västnylands internet-sidor:

"Slow Food är en ideell, världsomspännande organisation, som grundades år 1989. Idén föddes då en internationell hamburgerkedja 1986 öppnade sina dörrar i Roms historiska centrum. Organisationen växte snabbt och lockade medlemmar bland de människor som brydde sig om hurudan mat de åt, varifrån den kom och hur den var producerad. Slow Food finns idag i 153 länder, har mer än 100.000 medlemmar och över 1000 Convivia (Convivium = på latin ”leva tillsammans”. Den benämningen används inom Slow Food för en lokalförening)."


Rörelsen har tre hörnstenar som den arbetar för då det gäller mat: (1) Maten skall vara "god", eller med andra ord smaka gott; (2) Maten skall vara "ren", alltså producerad på ett sätt som tar hänsyn till miljön; och (3) Maten skall vara "rättvis", eller ge varje människa som på något sätt deltar i produktionen av maten en rimlig kompensation för sitt arbete.


Slow Food har under de senaste åren etablerat sig också i Finland. Framförallt har organisationen haft framgång i Nyland, och då främst Västnyland. Jag har under de senaste åren följt med utvecklingen i Västnyland och förundrat mig över hur framgångsrika de varit i att visa upp sina lokala producenter och att skapa kopplingar mellan det närproducerade ute på landsbygden och hipster-trenderna i den urbana storstaden. Min slutsats gällande Västnylands framgångshistoria har varit att den geografiska närheten till Helsingfors har gjort det möjligt att skapa alla dessa synergieffekter, där det finns både en pull och en push faktor inbakad (pull: unga energiska familjer dras ut till den idylliska landsbygden, push: produkter som produceras av dessa unga familjer hittar sin väg tillbaka in till stan). Men efter en djupare analys har jag kommit fram till att det inte enbart handlar om geografi. Jag tror nämligen att det också handlar om väldigt engagerade matentusiaster som genom att organisera sig i en organisation som Slow Food hittat utlopp för sin kreativitet och påskyndat utvecklingen av ett tätt sammanflätat nätverk av närproducerande eko-bönder och upplysta eko-konsumenter. För Västnylands Slow Food marknad uppstod redan innan medierna fick upp ögonen för hästskandaler och andra matfusk i våra globala matproduktionskedjor. Och marknaden hade en stor genomslagskraft redan då.

Så nu när jag går omkring på den här stadens (ibland väldigt tomma) gator och torg, eller besöker den något avbefolkade saluhallen inne i stan, och känner att jag rör mig i marginalerna så undrar jag: skulle inte Österbottens största stad må gott av att ha en egen Slow Food rörelse? Skulle inte alla dessa matentusiaster som finns i den här stan också kunna skapa förändring? Vad skulle hända om alla de som ivrigt deltog i Monsanto-marschen nu skulle formalisera sin aktivism i något konstruktivt. Kunde "Slow Food" vara lösningen på en blomstrande österbottnisk matkultur? Vi är ju redan på god väg. Här finns matringar och REKO-pionjärer. Här finns eko-bönder som brinner för sin sak. Här finns fiskare som vill förse oss med lokal färsk fisk. Här finns en himla massa bloggare som gått inför självförsörjning eller en slow-living livstil på landet. Och här finns ju t.o.m. Finlands mest Slow Food inspirerade tv-program: Strömsö. Vad skulle hända om vi sammanförde alla dessa aktörer under ett och samma tak? Kunde Slow Food vara vår gnista som får regionens matkultur att blomma? Tänk om det skulle gå precis som i Strömsö. Tänk om, tänk om!

Sträck upp handen den som är med! (Jag jobbar med den italienska byråkratin som bäst och behöver fem frivilliga för att komma igång.) 


Fyndet

Drog igenom stans lopptorg idag på jakt efter ett antal atiraljer till hemmet. Hittade inget av värde men kom hem med en spikmatta (som jag länge tänkt att jag skulle behöva) och ett par stretch jeans som jag fick gratis i den sista butiken. Jeansen skulle egentligen användas som lapptyg till sonens alla håliga knän men jag testade byxorna och de sitter som stoppat korvskinn på min runda bak. Tror jag låter sonen få några centimeter av byxfållen, och resten behåller jag. Kul med fynd av värde. Få se om spikmattan är värd något.

Morotssoppa i det gröna!

För några dagar sedan åt vi den här soppan ute på terassen. Oj så gott! Och oj så varmt! Härligt med sommar!

5 morötter
4 potatisar (skulle ha använt lök och squash om vi hade haft det hemma)
1,5 liter hönsbuljong, made from scratch.
salt
riven ingefära/kingefära i pulverformat
1 burk kokosmjölk
1-2 msk kokosolja

Räkor som tillbehör. Koriander funkar säkert också bra. Vår dog en diger dör ute i solen.

Koka morotsbitar och potatisbitar i buljong och salt. Tillsätt övriga ingredienser. Mixa till slät soppa.




2.6.13

Chokladpudding till kvällsmål

Det går bra hemma hos oss. Speciellt när den ser ut så här:

3 avocadon
3 msk kakaopulver
en stor näve frysta jordgubbar
1 banan
1 påse probioter


kokosflak till dekoration.

Mixa allt till en jämn smet. Dekorera med kokosflaken.

Handen, igen!

1.6.13

Mervärdes müsli

Jag kunde inte förmå mig köpa det glutenfria müslit i butiken, 6 euro för några fjuttiga hundra gram. Och med tanke på att det antagligen var mest havregryn och inte något fett alls i deras blandning så bestämde jag mig för att göra eget. Inspirerat av Paleoparents, men med glutenfria havregryn för att fylla ut det lite grann. De använder inte spannmål överhuvudtaget, bara strikt stenålderskost, jag är inte lika galen..sorry, menade strikt, galen kanske jag är, vem vet... Hos oss är havregryn tillsvidare helt ok, speciellt om de är glutenfria. Här är receptet.

3 dl glutenfria havregryn
1 dl solrosfrön
1 dl kokosflak
1 dl hackade mandlar
1 dl hackade valnötter
0,5 dl linfrön
1, 5 dl dadlar
1 finhackat äppel
4-5 msk kallpressad kokosolja
1 msk kanel

Om man är allergisk mot nötter kan man byta ut valnötterna och mandlarna mot pumpafrön och öka på de andra ingredienserna (framförallt solrosfröna, kokosflaken och linfröna)

Blanda allt i en skål. Strö ut på plåt med bakplåtspapper.


Grädda i ugn i 130 grader i 45 - 60 minuter. Rör om emellanåt så att allt är jämnrostat när det är färdigt. Låt svalna på plåten. Förvara i lufttät burk. Enligt Paleoparents håller müslit några månader i rumstemperatur. Hos oss är det nog slut före det... men om man vill vara säker kan man förvara i kylskåpet.

På väg in i ugnen. Kolla handen, alltid med! :-)

Färdigt!