17.2.15

Mitt bidrag till debatten om delad vårdledighet

Jag lyssnade på Slaget efter tolv idag med ett halvt öra. Den handlade om den delade vårdledigheten, jämställdheten, och kvinnors konkurrenskraft ute på arbetsmarknaden. Blir bara så matt då jag lyssnar på det här snacket, eller läser om det i kommentarsfältena på Facebook. Det känns som om det enda som är värt något här i livet är en tävlan om vem som jobbar mest, vem som får mest betalt, vem som är duktigast, vem som är mest jämställd. Men någonting saknas i det här tankesättet. Den mänskliga faktorn saknas. Vi är inga maskiner som kan programmeras om så att vi är alla lika. Det finns orsaker till att det finns kvinnodominerande arbeten, orsaker som inte enbart är strukturella. Det ska vara okej att vara kvinna och inte behöva känna press att man måste bli mer produktiv, prestera mera för annars är man inte lika mycket värd som männen som inte behöver spräcka några glastak. Som kvinna ska man inte heller behöva spräcka glastak med tvång. Kan vi inte bara få vara det vi är? Det vi kom hit för att vara? Vad än det sedan är som känns rätt för oss enskilda invider. Kan vi inte trappa ner lite i denna hetsjakt och förstå att det att kvinnor vill vara hemma med sina barn kanske i slutändan inte är ett problem, utan det är ett sundhetstecken?

Tänk om vi kunde fatta att många kvinnor väljer utgående från sitt och sitt eget barns bästa. Och att det här kanske ändå också är det bästa för samhället. Själv gick jag plikttroget tillbaka till mitt jobb när min första dotter knappt hade hunnit fylla ett år. Året som följde var en kamp om överlevnad för mig. Aldrig räckte jag till. Jag sprang mellan bussar, cyklade som en tok, sammanställde excel-filer på mina VAB-dagar (som var många även om vi delade på dem 50/50, vad förväntar vi oss om barnet kommer in i en bakteriehärd nyss året fyllda). När ett år hade gått satt jag åter gravid hos företagshälsovårdens läkare och övertygade henne pliktroget om att "det nog var värt all den här stressen att fortsätta jobba enda in i det sista" innnan nästa mammaledighet tog vid. Läkaren skakade på huvudet men kunde inget göra, jag envisades för att jag ville fortsätta jobba. Jag fick remiss till massör och på vägen hem från jobbet flödade tårarna pga för mycket stress. Jag pressade, pressade, pressade. För att visa att visst kan även jag. Fröken Duktig med stort D. Vi tenderar vara Duktiga vi kvinnor. Det är väl därför vår service är eftertraktad även utanför hemmet.  Men när mammaledigheten började visste jag att jag aldrig skulle återvända till det jobbet igen. Jag optade ut.

Så jag undrar. Hur fiffigt är det att hålla på att gasa på med det här med jämställdhet i all oändlighet. Allt fler kvinnor (och män) optar ju ut. Jag är inte den enda. Det finns nu en hel avhandling (och en blogg) om det här fenomenet. Och inte optade jag ju heller ut för evigt. Jag optade in i en annan livssituation som även den känns stundvis stressig för mig. Men den gav mig flexibilitet och möjlighet att göra saker på mitt sätt. Och just den flexibiliteten är guldvärd om man inte vill fortsätta köra in i en vägg titt som tätt (eller krocka med tjocka glastak).

Idag har jag varit dödstrött. Jag ser i kors nästan varje dag nu. Det är tufft då den yngstas närhetsbehov tär på min egen nattsömn. Ändå klarar jag av att skriva några meningar på min avhandling varje dag. Ändå orkar jag njuta av min dotters lek och prat varje dag. Jag orkar för nu har vi det annorlunda. Nu har vi en skötare som hjälper till med barnen några timmar om dagen. It makes all the difference in this world.

Nu kan ni komma och säga att livet ju nog skulle bli lättare om mannen tog sitt ansvar och om han fick pröva på att vara hemma med barnet en stund. Och ja det stämmer. Fullständigt överens. Men i så falls skulle inte jag ha kunnat opta ut. Och nu gjorde jag det. För vad hjälper ett halvår av ombytta roller när stressen sedan ändå fortsätter? I flera år till. Kanske så pass länge att jag aldrig återvänder. Utan ägnar resten av livet åt att kamma dockor på någon steril anstalt istället.

Jag har hela tiden sagt att det vi behöver är mer flexibilitet. Det vi behöver är alternativ till daghem. Det vi verkligen behöver är mer hemhjälp hos småbarnsfamiljer. Orsaken till att kvinnor i t.ex. Chile klarar av att göra karriär (om det är det de vill) när barnen är små är att de har HEMHJÄLP (och ibland också en mamma som hjälper till där hemma). Det kan inte vara så att småbarnsfamiljer ska förväntas prestera för fullt på jobbet och sedan dessutom axla allt jobb där hemma, det jobb som förr togs hand om av en hemmafru. Vi håller ju på att köra slut oss själva - inte bara vi kvinnor med även männen. Så, mindre tjafs om tävlan om jämställdhet och mer fokus på avbelastning. All sorts hjälp hos småbarnsfamiljer är välkommen. Det är vad jag tycker om den saken.

Godnatt!

3 kommentarer:

  1. Jättebra skrivet Mia! :)

    SvaraRadera
  2. Kunde inte ha sagt det bättre själv! Varför ska man låta sig tvingas in i sånt som inte känns bra?

    SvaraRadera
  3. Jag håller verkligen med! Jag är ju inte mamma själv, men har väldigt stark inlevelseförmåga och kan åtminstone ana mig till stressen att jobba 100% + ha fullt ansvar för andras liv dygnet runt. Jag vet också att jag ganska lätt bränner ut mig, så jag är redan nu övertygad om att jag troligen kommer behöva stanna hemma länge med mitt barn då jag får ett, och sedan fundera kring om jag vill tillbaka till arbetetmarknadens ekorrhjul eller hitta något alternativ (t.ex. arbeta hemifrån och välja hur mycket jag kan/vill arbeta varje dag istället för att gå till en arbetsplats och förbinda mig till 8-4-dagar)

    SvaraRadera