31.12.15

Om känsla av att trilla ner i ett kaninhål

Vet ni den där effekten av Alice i Underlandet som faller ner i kaninhålet och hur det snurrar kring henne medan hon faller? Undefär så kändes det i förrgår då jag lade mig ner för att sova på ett hotell in the middle of nowhere någonstans i Dickursby efter nästan 30 timmar på resa. Var är jag?Vad är verkligt? Vad är dröm? Hur gick allt så snabbt? Har jag faktiskt upplevt allt det jag tror mig ha upplevt?

I något skede, i något av de tre flygplanen som vi reste med tittade jag mig runt omkring och tänkte att man kunde tro att vi var i en tidsmaskin. Medan fönstrena var förtäckta och lamporna släckta (det måste ha varit flyget över Atlanten) så såg man ju knappt att det var ett flygplan. Det hördes bara en massa brummande och så var det en lång tub med människor sittande på rad. Värsta time wrappen. Men så är det ju lite av en tidsresa man gör då man reser med eller mot solens riktning.

Väl hemma igen känns det som om inget hänt. Inget alls. Jag är tillbaka i min egen verklighet. Men egentligen har mycket hunnit hända både i mig och runtomkring. 

Det här med att vi byter år i natt tycks också gå mig helt förbi. Det är bra om vi lyckas ratta in grevinnan och betjänten på tv:n ikväll, kanske jag då inser att det var slut på detta år och att det nya kommer emot med rasande fart. Vem vet. Imorgon publicerar jag en tillbakablick på året som går till historien som overkligt och på samma gång oförglömligt, året då allting klaffade.

Men nu är det dags att slita upp en sovande jetlaggad unge ur hennes skönhetssömn, annars blir det nog inget stillsamt nyår hemma hos oss.

Gott slut på er alla! Försök att hålla förståndet kvar om ni råkar trilla ner i ett kaninhål. Det är trots allt en ganska härlig upplevelse!



26.12.15

Jul i syd

För att inte låta döden och misären (se senaste inlägg) ta över här på bloggen skriver jag ett snabbt inlägg fast jag egentligen inte har tid.

Julen kom och gick. Den var het. Igår på juldagen förskräckligt het. Vår julmat var traditionell enligt vår familjs traditioner: förrätt skaldjur i ugn (locos och machas a la parmesana) - glad att se att två av mina barn är riktiga gourmander och älskar dessa delikata småkryp från Stilla Havet. huvudrätt bestod av fisk och färska sallader. Efterrätten var sedan nnågot tyngre: risgrynsgröt med sviskonsoppa (som jag lärde mig att är en traditionell finlandssvensk maträtt när jag googlade receptet).

Julbocken flög förbi med sina renar. Han hade använt så mycket tid där uppe i norr att han hade varken tid för skorstenar eller snapsar och julsånger hemma i soffan (eller kanske ville han undvika den extrema hettan?). Istället såg vi hans kälke som ett ljus på den mörka himlen vid midnatt och barnen svor på att de såg åtminstone en säck med julklappar falla ner från hans ekipage. Magiskt, eller hur?

Förtrollade av upplevelsen hittade sedan barnen sina paket under granen efter att de varit ute en stund och kollat in stjärnorna och meteoriterna. Där fanns, enligt mig, paket i överflöd, men när alla paketen var öppnade och julefriden infann sig kändes det ändå helt passligt. Ingen hysteri hos oss. Och det är väl bra för nu börjar konststycket att lyckas packa ner alla dessa ting i två rinkor och en vagnväska - som redan från början var överfulla med stuff. Utmaningar, utmaningar.

Snart är vi tillbaka i norr, i vinterkylan och i midvintermörkret. Men det säg att ni går mot bättre tider... glad att slippa denna hetta, igår var det minst 35 grader och jag är inte gjord för sånt. Stackars familj... gick och drog ett kyligt lakan över mig för att bespara dem.

Ha ett gott slut på året alla ni där ute i cyperspejsen!

7.12.15

Om död och misär och konsten att kunna leva i nutid

Jag har återvänt till den uppkopplade civilisationen. I en vecka bodde vi ute i fiskebyn dit wifi och andra moderna manicker ännu inte gjort allför stort intrång. I en vecka njöt vi av att leva i nuet, min familj och jag. Men egentligen levde vi i det förflutna. I alla fall enligt dottern, som efter att ha besökt en Mapuche-by en kväll utbrast: 'mamma, i går var vi i förritiden'. Men jag svarade, fast det är ju i nutid. För det finns ingen skillnad i tid, vi är ju alla här och nu just nu. Inget som säger att de som lever uppe i bergen i utkanten av denna fiskeby ska följa någon sorts tidsresa som för dem till 'nutiden' som någon annan lever någon annanstans. Speciellt inte om de inte själv vill. Och de vill de inte, inte på basen av de diskussioner vi förde medan vi var där. De söker balans och samvaro med naturen, de vill inte vara uppkopplade med wifi, de vill inte ha någon som erbjuder dem rinnande vatten som kostar dem skjortan då de själva kan ordna så att de har rent rinnande vatten rakt från bergen. Enligt statistiken i Chile gör detta dem till extremt fattiga, enligt dem lever de gott och inte i någon misär. De har sin jordplätt, sin by, sin ruka (huset som mapuche-indianerna bodde i förr) som de byggt på talko ('minga') för att kunna samlas och träffas med andra som bor i byn. De säljer sina ekologiskt odlade grönsaker (med rent mineraliserat källvatten, direkt från berget) till stadsbor som gästar fiskebyn om somrarna. De odlar sin egen potatis, plockar sina egna bär och gör sylt som även den säljs under sommarmånaderna.

Igår då vi tog bussen in till stan från denna lilla avkrok var jag på god väg att börja gråta då jag tittade på de grönskande bergen, de gräsbätande kossorna, hönsen, de små - i mina ögon - eländiga husen som knappt hade hela fönster längs med vägen tillbaka till 'civilisationen'. Jag kände sorg och vemod. Tänk, under min livstid har jag aldrig i min närmiljö ute på landet sett så många gräsbetande djur. Kossor, getter, får. Ja och så ankor och höns. Aldrig. Landsbygden har så gott som alltid varit nästan helt tom på djur. Bara sädesfält efter sädesfält som nöjer säg för vinden.... Tänk att det finns ställen där djuren ännu går fria och lever i sin egen rytm. Tänk att det finns ställen där hela byn lever som den danske bonden lär. Och vi kallar det för misär. Varför har vi tappat greppet om det cirkulära livet? Där djur och människor är sammanflätade i en välfungerande helhet? För just nu finns det nog inga tecken på att vi i Finland skulle ha koll på vad som är välfungerande, i alla fall inte på basen av alla dessa djurplågeriavslöjanden som kommer in från när och fjärran. Om man tar bort oljan ur ekvationen i vårt jordbruk har vi en total kollaps, inte en välfungerande helhet.

Därför känns det väldigt väldigt konstigt att läsa om hur någon kan vara rädd för att en befolkad landsbygd där var och en odlar sina egna morötter skulle kunna leda till död och misär. Hur tänker man där liksom? Visar inte verkligheten som just nu spelas upp i alla nyheter på något helt annat? Den snabba urbaniseringen över hela världen leder till konflikter och krig, den slår ut mängder med arbetsföra och duktiga människor som tvingas söka jobb under slavliknande förhållanden. Dwn tvingar folk på flyt från sina hem för att söka möjligheter att livnära sig på annan ort. Den här urbaniseringen är påtvingad på folk som inte längre har tillgång till en liten jordplätt för att odla sin egen mat, sköta sina egna (eller andras) djur, för att storbolagen behöver tillgång till stora arealer av LAND för gruvdrift och för monokultur i form av palmoljeplantage, sockkerör, soja, eukalyptus. Och de som inte tvingas ta sig in till städerna för att försöka klara av livhanken blir istället förgiftade där de bor för att storbolagen förpestar deras luft med gifter, det enda som fungerar när man odlar mat i form av monokultur. Är det konstigt att det behövs mycket mediciner i en sådan modell? Ja listan skulle kunna göras hur lång som helst på den form av samhällsstruktur som krävs för att största delen av befolkningen ska kunna leva i urbana miljöer utan att ta ansvar för den mat de äter. Jag under hur någon klarar av att leva ett liv helt utan att befatta sig med den lilla parentesen gällande dagens och framtidens jordbruk - i fall det är så att städerna ska stå för de hållbara lösningarnas för planeten jordens mattillförsel. Förstår. Inte. Alls.

Sen tänker jag om och inser att det ju givetvis är på det viset, att hon ju faktiskt har helt rätt: Det skulle ju naturligtvis innebär både död och misär om folk skulle få för sig att flytta ut till landsbygden och frivilligt sadla om, skaffa sig ett par kossor, några hönor, får och gätter, ja kanske t.o.m. en gris eller två. De skulle innebära död och misär, för en del, men inte för alla. Det skulle innebära död och misär för dem som idag livnär sig på lögner, de som skor sig på de utsatta med att konkurrera ut den hälsosamma maten med bränsleslukande processade matliknande produkter. Det skulle innebär död och misär för dem som inte är beredda att ge upp sin privilegium som förslöade stadsbor som inte har en aning om varifrån maten kommer, eller ens bryr sig det minsta om att deras egna åtaganden och konsumtionsmönster smutsar ner och förstör för dem som vill leva ute på landsbygden enligt en annan modell. För det är ju så att OM vi nu mot förmodan skulle lyckas vända skeppet (det håller på att hända redan, men i det tysta, så kanske bästa att inte tala om det för mycket för de högre makterna kan gå och bli nervösa och hitta på en massa rackartyg som leder till en massa onödig död och misär...) så skulle det ju givetvis betyda att en viss sorts livsstil skulle bli överflödig, en viss sorts 'expertis' skulle inte längre anses vara någon expertis, utan ren och skär dumdristighet. Det skulle innebära att matens pris skulle få vara på just en sådan nivå att det inte leder till en massa död och misär ute på landsbygden - och det kan ju faktiskt då hända att det blir lite besvärligare att leva gott och bekvämt inne i stan, att allt inte skulle komma gratis då. Att man skulle bli tvunga att välja mellan en ny Iphone, ett gymkort eller ren och äkta mat som man mår gott av. Om det är det hon syftar på med död och misär så förstår jag precis vad hon menar. Men det kan hända att vår värld som helhet skulle må gott av en sådan utveckling. Men kanske jag romanticerar...

För att återkoppla till inledningen på detta inlägg vill jag ännu understryka att det finns inget som säger att någon lever i det förflutna medan andra lever i nutid. Vi lever alla just nu i vår egen nutid. Vartåt världen är på väg och vem som blir tvungen att anpassa sig är inte förutbestämt. Inte kan vi heller tvinga någon som vi själva anser lever i det förgångna att börja leva som oss. Tänk om det är vi som lever fel, och i fel tid? Tänk om det är vi som borde tänka om? Nutid är nutid och någon annan tid kan vi inte rå på. Men vad vi kan göra är att tänka lite bredare, bredda på våra antaganden om hur vår livstil påverkar den störra helheten som vi är en del av och beroende av för vår egen existens och styra våra val mot framtiden utifrån just den helheten och dess konsevenser.


Här några bilder från min 'romantiska upplevelse' på landet förra veckan. Såg inte mycket död. Vad som uppfattas som misär har jag däremot kommit fram till att är upp till var och en att bedöma själv. Destu mer jag vistas med dem som jag förr på basen av tidningsreportage eller bilder skulle ha kategoriserat som 'fattiga som lever i misär' ju mer inser jag min egen inskränkta livssyn och min förmåga att bedöma om någon annan anser att de själva lever i misär eller ej.











26.11.15

Försiktigt försiktigt och långsamt långsamt

För snart tre år sedan startade jag den här bloggen. De första inläggen var trevande och handlade delvis om mina upplevelser här på orten där jag just nu befinner mig igen. Jag bar på upplevelser som kommit att på djupet påverkat mig och min egen världsbild. Jag kände mig förvirrad, ensam och rädd för de tankar som snurrade på i mitt huvud. Rädd att skriva omdet jag tänkte och såg. Därför tog jag en paus från sociala media för att sedan komma igen genom denna nyuppstartade blogg. Då när jag skrev mina första inlägg var jag fortfarande rädd. Rädd för att skriva vad jag egentligen tyckte och tänkte om den här världen. Forfarande kan jag känna en olustig känsla då jag vet att jag går över vissa gränser, då jag vet att majoriteten tänker annorlunda. Men jag är inte rädd längre. Min övertygelse om att jag har rätt till att tänka som jag tänker har vunnit över känsla av rädsla som jag kände då.

Här om dagen på flyget ner hit råkade jag sitta bredvid en kille från Nya Zeeland. Han var i Chile och sålde elektriska stängsel "för att hålla boskap inhängnade och kriminella ute" var ungefär hur han beskrev sin business. Jag kontrade med att det var den moderna sortens taggtråd tydligen. Hans produkt fick mig att känna obehag.  Tänk att man måste skydda sig med hjälp av elektriska staket för att få vara i fred. Tänk att det inte finns någon allemansrätt här i landet, tänk så begränsande. Och tänk så sorligt det är att man inne i Santiago måste skydda sin egen gård med elektrisk taggtråd. Tänk att den sociala samhörigheten är så svag att det enda som hjälper att skydda det egna är elektricitet. Ledsamt. Inget jag sa högt givetvis. Men jag tänkte det.

När han sedan frågade vad jag skulle göra på min resa hettade det till på mina kinder. Jag svarade dock helt ärligt att jag var forskare och skulle gästforska på det lokala universitetet. No fear liksom.  Följdfrågan var givetvis: vad forskar du i? Ett djupt andetag och svaret blev: företagens samhällsansvar.  Jag var väl medveten om att jag var ute på minerad mark med mina studier i detta flygplan. Hälften av gänget kunde bra ha att göra med skogsklustret ifråga. I det här skedet fortsatte konversationen, nästa fråga blev: så tar de sitt ansvar här i Chile? Diplomatiskt men utan att ge efter på vad jag anser om saken svarade jag att man visst satsat mycket på att förbätta det sociala ansvaret inom storbolag i Chile de senaste året men att det betyder inte att konflikterna har tagit slut, och det är väl också helt naturligt, att det finns konflikter alltså. Vi gick sedan in på en diskussion om vad som är fakta och vad som är trosuppfattningar och även där gav jag denna stackars affärsman några svar han inte väntat sig. Han trodde blint på att det finns något som heter fakta. Det tror ju inte jag. I min (forsknings-)värld finns det bara olika sorters trosuppfattningar, som understöds av olika sorters rationaliteter som gör dem till 'fakta' eller 'påhitt' för åskådaren.

Jag märkte att det inte var ett svar killen var helt bekväm med men vi fortsätta tala trivialiteter efter det och jag kände mig nöjd. Jag hade klarat av att hålla en vettig diskussion på ett minfält, och jag tror att jag även lyckades inspirera killen till att tänka efter, utanför sin egen bekvämlighetszon. Det är så man spräcker bubblor, försiktigt försiktigt, långsamt, långsamt.

För att återgå till min inledning om mina vacklande steg här på bloggen för tre år sedan vill jag nu återkoppla till en text jag skrev då. Den hette försiktigt försiktigt. Detta har egentligen inte mycket att göra med nya zealänningen på flyget. Men då jag såg att klädtillverkaren Noolan har en pop-up butik i Vasa nu under julförsäljingen kom jag ihåg mina visioner från år 2012: Jag visionerade om lokala markander, och om hur transitionen skulle komma igång. Nu kan jag konstatera att långsamt långsamt har saker börjat hända, Noolan gör just sådana kläder som jag då drömde om i ylle och linne från europeiska leverantörer. Vackert så. Långsamt långsamt går saker framåt - med eller utan elektriskt taggtråd.

Våga skriva, våga tala. Det är det enda sättet som dina tankar kan bidra till att spräcka bubblor.

23.11.15

Att vara eller inte vara - om delaktighet i ett lokalsamhälle som egentligen inte är mitt

Här är jag nu igen. I Valdivia, staden vars tidningsklipp jag studerat in i detalj i över fyra år. Precis som förra gången känns allting redan så bekant, som om jag redan skulle vara en del av det lokala här. Genom tidningsmaterial känns det som om jag skulle ha vistats här i flera år fast jag aldrig egentligen på riktigt vistats här. Känner igen namnen, Parque Saval, Calle Calle, Andwandter etc. Ändå hör jag inte hemma här. Och det är inte utan motstridiga känslor som jag nu befinner mig här igen. Varför just här? Hur hamnade jag här egentligen? Hur blev den här stadens historia en del av min egen? Och hur blev jag så inkommen på en specifik händelse här, utan att känna till helheten? Eller är det kanske just det som är min styrka, att jag inte kände till helheten och därför kunde studera min fallstudie oberörd av allt det andra. Var det därför jag kunde hitta det jag hittade i mitt material? Och hur påverkat min berättelse om det förgångna den här helheten. Har det någon betydelse här och nu och i framtiden hur jag valt att förvalta de historier som är del av min egen? Som sagt, mycket motstridiga känslor och en ödmjukhet inför allt det som omringar mig här.


Igår när vi kom hit och gick till en park där det ordnades en lokal fiskmarknad med mycket program för barnfamiljer kände jag mig väldigt medveten om mitt utanförskap och delvis skyldig till att ha gått och grävt in en historia som egentligen inte är min. Men min första dag på universitetet i stan har kanske ändå fått mig att inse att jag är på rätt plats och att det finns en djupare mening i varför jag är här just nu. Så mycket vänliga välvilligt inställda människor, så mycket diskussioner som känns helt rätta, så mycket stöd för det jag gör. Aldrig har jag tidigare känns detta otroliga intresse och samhörighet inom det akademiska - vi studerar liknande saker, vi har nytta av varandras jobb, ju mer diskussioner destu bättre. Det känns skönt att få komma 'hem'.

Och det är en hel del luncher och diskussioner som de planerat in för mig. Professorn i grannrummet gav mig en bok han skrivit - om olika rationaliteter, ursprungsbefolkningar och företag. Låter som om vi har mycket att tala om där!  Mitt i allt detta arbete ska jag också försöka skriva färdigt en doktorsavhandling. Blir utmanande men väldigt roligt också!

Ha det gott!





18.11.15

Så här inför nya fältstudier - några observationer

Nu har jag suttit en hel kväll (och eftermiddag) och surfat stugor i byn dit vi är på väg. Detta är vad jag hittat; inte mycket. 19 år av konflikt tycks ha gjort sitt, både då det gäller befolkningens intresse att inte marknadsföra sin lilla skatt tsom turistort och villigheten att satsapå turism i en by hotad av industriellt avfall. Nåväl, väntar på att mina kontakter i byn ska hjälpa mig hitta rätt. Så det fixar sig.

Men vet ni, ibland lyser stjärnorna med sitt speciella sken på mig ändå. För tre år sedan råkade mina fältstudier sammanfalla med ett skogscertifieringsmöte. Det mötet kom att betyda mycket för min forskning. Jag hade ingen aning om att det skulle ordnas just precis den veckan jag bokat in för studierna i området men några dagar före avfärd skickade en av mina kontakter mig en officiell inbjudan. Idag hittade jag på Facebook ett öppen evenemang som ordnas på universitetet där jag är gästforskare för att diskustera just den by som jag studerat och dess kamp mot det stora industriavfallet i 19 år. Tänka sig. Dagen efter att vi anlänt till stan ordnas detta. Precis som för tre år sedan tycks jag ha prickat in rätt i kalendern igen. Samma vecka ordnas också en diskussion om 'buen vivir' på universitetet.

Nu måste jag bara komma ihåg och gå och köpa en ny diktofon imorgon. Jag lyckades ju slarva bort den gamla efter mina senaste fältstudier i Uruguay.

16.11.15

I ett hav av tankar fokuserar jag på det goda

Mitt huvud är ett hav av tankar just nu. Frustrerande tankar, ledsna tankar, uppgivna tankar.
Jag tänker på världens varande. På tragedier som aldrig upphör utan upprepas, gång på gång visar de sitt onda ansikte. Jag tänker på hur lätt det går att manipulera folk in i en känslostorm som gör att allt möjligt blir helt acceptabelt i ett enda slag. Stänga gränser, upprätta säkerhetskontroller, placera ut militärer bland de civila, utlysa utgångsförbud. Allt som är så vanligt i dikaturer, mitt i demokratins främsta symbol, Paris, i en enda handvändning.

Jag tänker på flaggor på profilbilder som satts dit för att määniskor vill väl, men de har så lite kontakt med världen utanför att de inte inser att dessa flaggor kan användas för att agitera motsatta reaktioner. Farligt.

Jag tänker på vad allt det är som jag själv gör och inte ser att blir fel. Vi är alla blinda utanför vår egen värld. Vad kan jag göra som skapar mindre blindhet både hos mig och andra? Vet inte. Känner mig hopplöst maktlös. Ändå har jag en grundtanke om att varje enskild individ sitter inne med en potential, en inneboende makt, som kunde komma att förändra världen bokstavligen över en natt. Om vi så ville. Vi har makten om vi vill. Hopplöshetskänslan kommer av att jag genom de senaste dagarnas händelser insett att de flesta faktiskt inte vill. Vill inte se och vill inte känna av den egna inneboende makten. Istället väljer man att ty sig till andra, politiska ledare, debattskribenter, religiösa ledare, eller Facebooks flaggappar för att känna sig säkrare i en osäker värld.

Jag tänker att terrorattacker av liknande kaliber kan gagna fler än bara fundamentalister. Eller också andra fundamentalister som inte benämns som sådana i dagligt språkbruk. Jag tänker att orsaken till attackerna knappast är bara de som rapporterats nonstop på CNN en español de senaste två dagarna. Jag tänker att världen nog är slugare än så. Detta var en planerad attack men inte enbart av de utpekade fundamentalisterna. Den kommer att gagna även andra intressen. Den kommer at göra det svårare för andra grupperingar att utföra demonstrationer som går emot de icke-identifierade fundamentalisterna.

Och så tänker jag som så att för att jag inte ska bli galen av alla mina tankar så är det ändå bäst att jag själv fokuserar mina tankar på det goda. Idag har yngsta dottern tillfrisknat från en tre dagar lång sjukdom. Vilken lycka det var att få ta hand om henne dessa dagar. Att känna att fast det var obeskrivligt tungt att låta henne amma sig själv frisk, dag och natt, så hade vi ändå varann, mitt i denna världsliga tumult så hade vi varann. Titta på de två andra, min man, och hela tjocka släkten här i syd och känna tacksamheten över att få ha varann, just precis här och nu. Känna lycka över all den kärlek som ändå finns där ute i världen, trots grymheter så finns den där, och den växer sig allt starkare för varje gång nya grymheter yttrar sig. Ljus skingrar mörker, låt ljuset skina starkare för varje gång! Låt inte mörkret segra! Besegra rädslorna med kärlek!

6.11.15

6 år

Idag är det sex år sedan jag bokstavligen stängde en dörr och tog ett hopp ut i det okända. Jag visste inte då vartåt jag var på väg men jag visste att jag inte någonsin skulle återvända till det stället jag lämnade bakom mig. Då jag gick längs med kajen i Gräsviken kände jag en obeskrivlig frihet. Äntligen. Mammaledig. Aldrig mer tillbaka. Aldrig mer sådan stress. Aldrig aldrig mer.

Det har känts stort idag att få vara med min son på tumis en stund och tänka tillbaka på de senaste sex åren. Tack vare honom gick jag iväg från mitt gamla liv. Han kom till oss när livet kändes som tyngst. Han, vår underbara, glada son, han som alltid skrattade när koliken inte hade honom i sitt grepp. Han. Världens världens gladaste pojke. Jag funderade alltid hur i all sin dar han kunde bli så bra då livet var så tungt. Hur orkade han skratta då hans mamma var ett sånt vrak? Våra första månader präglades av skrik och antibiotika. Men ändå var ha så nyfiken på livet, så snabb i svängarna, så fin. När livet lugnade ner sig nästan ett år senare var det också han som var där med mig medan jag försökte få fotfäste igen. Långsamt långsamt hittade jag tillbaka till livet, alltid med hans glada skratt närvarande.

Då jag tänker tillbaka på de senaste sex åren känner jag tacksamhet. Tacksam för att livet visat mig vägen vartåt jag ska gå. Tacksam att jag orkat kämpa genom allt som kommit emot. Tacksam att intuitionen vuxit sig så stark att den visat mig vägen. För sex år sedan hade jag nog aldrig trott att jag skulle sitta där jag sitter idag. Ett stenkast från mitt barndomshem. Jag var inte redo att se det som en möjlighet då. Men nu är jag här och rättare än så här kan det nog inte bli.


Hela den här veckan har alla saker bara fallit på plats av sig själv (förutom forskningen då... har inte haft tillräckligt med tid för den...). Möten med personer som jag vet att kommer att vara viktiga i mitt liv framöver. Spontana möte, oförutsägbara möten, sammanträffanden, härliga härliga insikter från att komma ihop sig och tala om sånt som skrock och småväsen i skogen. Eller det här med strejk på posten som gjorde att jag redan tänkte att varken mammas eller Amazons paket skulle hinna fram i tid men som låg där i tamburen idag, fredag, då vi kom hem med sonen. Allting så rätt. Till och med stipendiebesked fick jag ju den här veckan. Och det där samtalet från skolläkaren som för något år sedan skulle ha känts som ett slag rakt i trynet, även det gav mig en känsla av inre frid. Jag kan det här, jag vet att jag kan det här. De kan inte nå mig mer med att kalla mig okunnig, men jag kan kanske nå ut till dem. Det finns en mening i de här meningsskiljaktigheterna. Jag är trygg mitt i stormen och det känns bra.

Det känns som om mina tankar kring de sex senaste åren fått mig att inse att allt hänt för att det skulle hända. Det har varit en tung resa att ta mig hit. Tror inte att det blir lättare efter det här heller. Men det börjar kännas rätt nu, och det hjälper stort.

Sex år av insikter och känslan av att efter allt detta vara exakt på rätt ställe här och nu. Obeskrivligt fint!

Ha det gott!



4.11.15

Spåren som blir kvar och vikten i att våga skriva och våga tala

Idag blev jag intervjuad om min forskning. Det kom upp många intressanta frågor som kanske ännu hjälper mig själv att sätta ord på saker som ännu ska behandlas i min avhandling innan jag skickar in den.

En fråga var vad jag tycker att borde göras i sådana situationer där vissa investeringsprojekt har mycket motstånd lokalt men av rädsla för konsekvenserna vågar ingen tala upp. Det är en svår fråga. Jag förstår den rädslan. Den är delvis självupplevd (men i ett annat sammanhang). Ändå är det så viktigt att folk vågar börja sätta ord på de känslor de känner, de farhagor de har. Det är viktigt att de vågar ifrågasätta. För enbart då kan de negativa konsekvenserna som utspelar sig lokalt behandlas innan det är försent.

Det finns en risk att man blir utskrattad, kallad galning, bakåtsträvande. Detta är mekanismer som håller makthierarkierna på plats, som gör att vissa alternativ verkar naturligare än andra. De används i de flesta debatter där olika åsikter krockar med varann. Men de borde inte fungera som locket på den offentliga debatten för det gör oss alla till förlorare. Konflikter och åsiktskiljaktigheter har en funktion: de tar fram problemen som behöver åtgärdas, inte genom att beskylla den andra för att ha fel eller för att vara en galning, inte heller genom att köpa upp de lokala viljorna. Nej en offentlig debatt som är fylld av konflikter är en hälsosam debatt. Den visar att samhället har förmåga att justera sina utsikter och beakta alla perspektiv, även de marginaliserade.

Spåren som blir kvar efter att någon har vågat sätta ord på sina känslor och farhågor i det offentliga är vad som kan skapa förändringar. Även om de här yttrandena inte skulle leda någon vart just nu så kan de sätta djupare spår. Outtalade farhågor lämnar inga spår, varken hos andra eller i det dokumenterade skrivna ordet. Outtalade farhågor förblir osynliga. Konflikterna syns inte utåt. Men de finns där under ytan och bubblar och på tills det smäller. I värsta fall för sent för att göra något konsekvenserna som man kunde förutse, men ingen vågade påtala.

Det här är också varför jag själv lade mig själv i blöt för Brändö bibliotek. Jag visste från mina egna studier att de obekväma insändarna och tidningstexterna som pekade på beslutens avigsida, innan besluten hade fattats, de var värda guld i min egen longitudinella analys av det jag studerade. Utan dem, inga spår av opposition. Utan dem, inga intervjuer med oliktänkarna,nästan 20 år senare när deras tankar blivit sanna.

 Ju fler som talar destu mer kraft bär deras ord. Destu mindre galna och bakåtsträvande är de. Spåren av dina tankar kan du aldrig själv bemästra. De finns i någon annans tankar. Men vad de kan göra är att de kan öppna upp möjligheterna att se på världen från mer än bara ett håll: det dominanta. Spåren kan avnaturalisera det dominanta och så frön till något nytt.

Våga skriva, våga tala. Våga lämna spår för det du står för.


29.10.15

Den avpolitiserade politikens tidevarv

Vasa stad har varit skicklig med att avpolitisera väldigt politiskt laddade beslut. Lyfter på hatten för det. När åtgärder presenteras som ofrånkomliga (och då man delvis gjort dem till ofrånkomliga genom alltför stora satsningar på inverstingar) har man ryggen fri att fatta beslut precis i enlighet med tidens anda utan att behöva stå till svars för sitt agerande.

'För tre år sedan investerade staden för 59,6 miljoner. Samma summa minskar till 41, 6 miljoner nästa år'

Är inte detta fortfarande en himla massa pengar i relation till de 224 miljoner stan får in i skatteintäkter? Och den största posten är fotollsstadion vars nödvändighet ju på alla sätt borde gå att debattera för att inte behöva fatta dessa ofrånkomliga beslut. Min tes är fortsättningsvis att överdimensionerade investeringar leder till skuld som leder till ofrånkomlig åtstramning som leder till försämrad sits för den enskilda kommuninvånaren.

När tvångsvästen sitter tillräckligt tight behöver inte tjänstemännen oroa sig för tajfs bland politikerna eller kommuninvånarna:

"- De siffror som vi tidigare har arbetat fram ska verkställas. Det finns inte tid att sia kring åtgärderna hur länge som helst. Det är konkreta sparåtgärder som gäller nu."

Läs gärna hela artikeln om budgetpresentationen i stan:Stora förändringar väntar Vasaborna

27.10.15

Medan jag dansar går andra under

Må hända att det bästa jag kan göra av mitt liv är att leva här och nu. Må hända att jag ska följa livets dans vartän det för mig. Må hända det är lite jag kan göra från min privilegierade position här i norr för att få ett slut på eländet och se till att alla har en varm plats att bo på nu då vinter är på kommande. Men då jag läser om alla de människoöden som just nu utspelas på annan plats vacklar jag.
Rationellt ser jag att delar av detta är ett fult politiskt spel. Nej inte bara ett spel utan ett fult och rått krig mellan maktlystna poler och det är lite jag kan göra för att ändra på det. Men ändå förstår jag inte. Ändå klarar jag inte av att låta detta passera.
Den värsta uppfinningen i världen var precis som Herr Nobel förutspådde dynamiten och dess derivat. Klassas krigsarsenaler som innovationer? Vapen som gör makthierarkier och fult politiskt spel ogenomträngliga. Rädslan. Självgodheten. Oförmågan att se bortom den egna sfären.
Och medan jag försöker sätta ord på min frustration sveper kalla vindar genom mitt eget hem. Rationellt förstår jag, emotionellt är jag ett vrak.

Må ljuset skingra mörkret. Det är mörkt nu. Mycket mörkare än bara för en stund sen. Privilegiets lott tynger och jag känner tårarna av vanmakt på min kind. Medan jag dansar går andra under. Må ljuset skingra mörkret.

25.10.15

Livets vackra dans

Den här veckan har varit magisk på många sätt. Flera års hårt slit bär frukt. Möte med gamla vänner på brunch och allt är som förr. Det spelar ingen roll att de lever i den där världen som jag lämnat bakom mig. Vi är alla nöjda med våra val på vårt eget vis. Här och nu, glada att se varann, utbyta tankar. Vinkväll med en nyare väninna där diskussionen utmynnar i existentiella diskussioner om energier och intuitionens kraft.  Känslan på tåget upp tillbaka hem av att hela världen är en enda stor vacker boll av underbara skapelser. Att det är ett relationellt under att få färdas just på det tåget och se Tavastehusslott skina i höstsolens prakt. Känna tacksamhet att någon för många hundra år sedan satte sin tid på att bygga den byggnaden för att jag ska kunna njuta av att se den från tågfönstret.

Mina underbara barn, glada att se mig, kramkalas.

De senaste åren har kännts så tunga, ensamma, villrådiga men plötsligt är det inte så mera. Varenda cell i mig lyser och stöder mig i min dans genom livet. Livet dansar och jag med det.

Är detta lycka måntro? Svårt att sätta ord på en sinnesstämning men just nu känns allt så rätt.

Ha det gott!

20.10.15

I neoliberalismens fotspår föds nya storyn

Jag tycker inte om att använda ordet neoliberalism i mina akademiska texter. Inte heller kapitalism, marxism eller socialism. Orden är för stora för mig. Eller kanske inte för stora, jag har ju inga problem med att drämma till med ord som dekolonialitet, eller kolonialitet. Kanske det har att göra med att dessa ord  framkallar en frånstötande effekt på mig. Det är så lätt att skylla allt på det abstrakta; kapitalismens fel, neoliberalismen maktstrukturer etc. Bakom alla dessa stora ord står individer och fattar beslut enligt deras egen övertygelse. Vilken verklighet eller story de valt att tro på kommer att färga deras val. Om man tror på det fria kapitalets förmåga att skapa välfärd så blir det lätt så att besluten gestaltas som neoliberalism. Tror man på statens förmåga att göra det samma blir det socialism av det hela. Men i virvelvindens mittpunkt står personer som du och jag och känner oss maktlösa då vi ser på hur de ena beslutet efter det andra förminskar vår egen känsla om hur vi ska kunna leva det goda livet.
Jag sörjer just nu. Djup sorg. Nästan varenda nyhet förmedlar en känsla av vanmakt. För det mesta går jag omkring med känslan att vi just nu går i neoliberalismens fotspår. Den våta drömmen till ekonomisk modell för de absurt rikaste delarna av befolkningen  som förverkligades med hjälp av diktaturens hårda grepp i Chile på 70-talet och som senare kunnat implementeras under s.k. demokratiska förhållanden i bl.a. USA och Storbritannien. Den är här nu. Den är ett faktum. Och enligt kvällens Spotlight på YLE 5 är universiteten ett av dess första offer. Logiskt med tanke på att vi lever i en 'demokrati' och folk som forskar i en massa (kritiska) ämnen på universiteten kan få för sig att utföra forskning som inte är smickrande för denna modell. Bort med fria tanken, in med projektfinansierade forskare. Det är lättare att ha koll på läget när de övriga åtgärderna rullas ut (privatisering av pension, vatten, hälsa, natur och kanske även skola). Inte så många kritiska röster om svångremmen sitter hårt från början.
Jag pratar om fotspår för det vi nu upplever i Finland är inget nytt påhitt, 40 år fyllda redan. Mitt hopp är nu att de länder där detta människofrånstötande system hunnit längst (Chile och USA) snart visar sina svagheter öppet och ärligt så  vi kan undgå samma experiment här hos oss. Det har bubblat länge i Chile redan. I USA bubblar det också under ytan. Idag lyssnade jag på tre podcastar (kan länka imorgon) med yttersta klarsynta typer som har klara visioner om vart vårt rymdskepp jorden skulle kunna vara på väg om vi valde den vägen (det är ett val vi kan välja enligt dem). Vi kan ju inte ta oss härifrån. Istället för att använda vår mänskliga intelligens till att förstöra möjligheterna till liv här på jorden borde vi ju vara så pass intelligenta att vi börjar jobba på lösningarna - mot en 'livable economy' som någon av talarna uttryckte det. Han sa dessutom att han ser tecken på att detta håller på att hända överallt i världen just nu.

Kanske neoliberalismen skuffas ut från sitt ettestup innan fler biosfärer och samhällen hamnat under dess våld. Jag lever med hoppet att detta kan hända. Egentligen kan väl vad som helst hända. Även mirakel. En av killarna i podcasten talade om mirakel som något helt logiskt inom en annan storyn, det är bara det att i den story- neoliberalismen, kapitalismen eller vilken ism som helst - som vi befinner oss i ser det ut som ett mirakel. Och det är ju det som är charmen med livet, det som gör det så gött att leva! Miraklens tidevarv, välkommen!

19.10.15

Brändö bibliotek och vårt kollektiva minne

Jag kan inte släppa det här med Brändö bibliotek. Det är ju en otroligt vacker byggnad som redan vid första anblicken ger en känsla av förgångna tider. Jag har funderat mycket på hur det kom sig att man lät uppföra denna byggnad just i Brändö.

 Det är nämligen så att ämnet jag forskar i  har gjort mig allt mer övertygad om att det är de platsbundna historiska processerna som till stor del skapar känslorna för vad som är rätt och vad som är fel och således utgör grunden för legitimitetsuppfattningen då beslut ska fattas. Det kollektiva minnet (eller avsaknaden därav) styr oss i våra prioriteringar. Det vill säga vad vi anser vara viktigt och värt att satsa på har att göra med hur vi ställer dem i relation till våra egna minnen om det förflutna (och också våra visioner om framtiden - vilket är en annan del av legitimitetsuppfattningen som jag inte går in på dessmer nu). Jag misstänker att det i fallet med Brändös bibliotek är just avsaknaden av ett bejakande kollektivt minne som gör att man ens kommer på tanken att sätta lapp på luckan och (försöka) slussa besökarna vidare till huvudbiblioteket.

Eftersom jag själv inte hade någon aning om Brändö bibliotekets historia förut antar jag att det inte heller är något som folk i allmänhet känner till. Vi som besökt biblioteket under alla dessa år har våra personliga minnen om stället men vad utgjorde grunden för beslutet att ta i bruk ett bibliotek utanför stadskärnan? Mediaforskaren i mig fick mig att börja gräva i tidningsarkiven. Vasabladet har ju digitaliserat sina historiska arkiv så det tog inte länge för mig att plocka fram två väsentliga tidningstexter.

I den första artikeln, daterad 5.2.1905, med rubriken "Ett folkbibliotek i Brändö" beskrivs behovet av ett eget bibliotek i Brändö. Detta var på den tiden en stadsdel med 3000 invånadere och det ansågs viktigt att etablera en filial till stadsbiblioteket här för att bejaka "spridandet av folkupplysning" (gällande folkupplysning, se mitt senaste inlägg om varför det än idag är viktigt med en befolkning som läser böcker).Artikeln beskriver motiven till varför det behövs ett bibliotek i stadsdelen väldigt tydligt och jag blir nästan lite överraskad över hur argumenten idag följer dessa argument nästan till punkt och pricka.

"...(befolkningen på Brändö) sätter i allmänhet sina barn i skola och de folkliga föredrag som hållits därstäder hafva varit mycket talrikt besökt. Att detta skulle tyda på att håg för inhemtande af kunskaper och bildning inte saknas i denna stadsdel."

Det är värt att notera att författaren till denna text hade rätt. Biblioteket i Brändö är i förhållande till befolkningsunderlaget det mest besökta biblioteket i Vasa idag. Det har länge varit det mest populära biblioteket utanför stadskärnarn (artikeln beskriver också proportionerna av brändöbornas lån i stadsbiblioteket är mycket lägre än de som bor inne i stan vilket inte är logiskt med tanke på deras engagemeng i att inhämta kunskaper - därav behovet av ett lokalt bibliotek).

Det är också intressant hur hotet om stängingen av en lågstadieskola i Brändö nu sammanfaller med hotet av stängningen av biblioteket. Barn i skola i närheten garanterar också att det finns en läsarkrets som har intresse att besöka biblioteket. I dagens läge kan ändå nämnas att trots att Brändös finska lågstadium ligger risigt till då det gäller antalet barn i den skolan finns det många daghem i bibliotekets absoluta närhet, både svenskspråkiga och finskspråkiga, och andra lågstadieskolor med barn som behöver ett närbibliotek för att väcka deras läsintresse.

Sedan har vi det här med universitetsbiblioteket Tritonia som använts som ett argument till varför det är onödigt att ha ett kommunalt bibliotek i Brändö, eller att man på något sätt skulle kunna kombinera dessa två. Med tanke på detta var det väldigt intressant att se följande text i artikeln:

"...äfven om det vid Bomullsspinneriet inrättade arbetarebiblioteket tages med i räkningen. Detta är afsedt uteslutande för fabrikens eget folk och de 1000 boklån, som årligen torde utgifvas därifrån, tagas delvis af personer, hvilka hafva sitt arbet i Brändö, men icke är bosatta därstedes."

Tritonia är ett bibliotek som riktar sig till studerande och forskare. Precis som på Bomullsspinneriets tid är dets således ett uteslutande bibliotek och det är inte en miljö som bejakar folklig samvaro utan det finns till för en specifik grupp med ett specifikt syfte. Att tro att läsesalen för pensionärer kan passa in i den miljön är kanske att tro för mycket om likheten mellan olika sorters bildningskulturer. Intressant också den där observationen med att Bomullsspinneriets bibliotek finns till för folk som kommer annanstans ifrå. Så är det ju också med Tritonia medan Brändös bibliotek främst betjänar den befolkning som finns i närområdena.

Och var det detta med närområden. Jag har tidigare skrivit att det är viktigt att bevara biblioteket med tanke på alla barn vars läsintresse står och faller på att de har tillgång till varierande litteratur som kan väcka deras inspiration till att läsa mera. Jag tror själv att man antar att biblioteket i centrum anses kunna betjäna även befolkningen i Brändö och de som bor åt det hållet eftersom 'de flesta har bil nuförtiden' (ett argument som används gällande det mesta i vår stad tyvärr). Men så är det ju inte med barn i lägre skolåldern. De har inte bil. De går och de cyklar. För att ha tillgång till biblioteket inne i stan krävs engagemang från föräldrar och det gör att barn med föräldrar som inte har tid eller intresse kommer att missgynnas oproportioneligt i fall biblioteket stängs. För att inte tala om de pensionärer som inte har bil. I artikeln från 1905 hittar jag följande text gällande avstånden in till stan:

"Den långa vägen från särskildt vissa delar af Brändö till staden är naturligtvis icke betydelselös för den som i och för ett boklån måste begagna sig af densamma, framför allt vid mörker och dålig väderlek. Förhållandet kan afhjälpas blott genom att Brändö får ett eget folkbibliotek, om än till en början i liten skala."

Jag vill påstå att för de som inte har ett körkort har avstånden in till stan på de senaste 110 åren inte nämnvärt förkortats. Inte har heller väderleken eller mörkerförhållandena förändrats så pass drastiskt att dessa argument inte längre skulle vara av betydelse. Således, jag kan inte annat än hålla med följande argument som journalisten i fråga tar till i bibliotekets försvar mot slutet av artikeln:

"Man kan inte i dessa tider icke nog betona hur nödvändigt det är, att upplysning sprider sig i så vida kretsar som möjligt, och vilken betydelse ett folkbibiliotek i detta afseende har är länge sedan bevisat. Brändö är, som af ovan antydda beräkningar framgår, härvidlagt vanlottadt. Dessa 3000 invånare har samma rätt som stadens ofriga befolkning att genom myndigheternas försorg få all tänkbar andelig väckelse, och den summan för denna gång öskas bör ej verka avskräckande."

Dessa motiveringar tycks ha varit tillräckligt vägande för stadens bildningsnämnd år 1905. Brändö fick sitt folkbibliotek i august samma år. Det dröjde dock fram till år 1929 innan bibliotekshuset stod färdigt. I Vasabladets arkiv har jag inte lyckats lokalisera den offentliga debatten som måste ha först innan byggbeslutet fattades. Däremot hittade jag artikeln som skrevs när huset blev klart, daterad 5.5.1929, med rubriken "Bibliotekshuset i Brändö färdigt." och en beskrivande ingress: "En vacker och ändamålsenlig nybyggnad för biblioteket, läsesalen och poliskontoret."

Texten är lite svår att tyda så kan hända att jag inte fått med exakt allt som jag citerar men vill ändå föreviga det första intrycket som den här byggnaden förmedlade på den tiden. Jag tänker inte analysera denna text dessmer utan enbart citera utvalda delar av så att ni själva kan bilda er en uppfattning om det verkligen är okej att detta biblioteks dörrar stängs för gott och därmed klipper av de historiska band till vårt kollektiva förflutna.

"Den vackra tvåvåningsbyggnaden, som ritats av stadsarkitekt Schoulz reser sig vit i färgen och ren i linjerna på en öppen plats nära kyrkan. Läget måste anses vara centralt och kommer säkert att vara det efter inkorporeringen ty både Vikinga och Dragnäsbäck ligger nära till. Tyvärr ger den öppna platsen framför det prydliga bibliotekshuset ett ytterst nedslående intryck. Gatorna äro åtminstone just nu ett enda slaskigt gungfly, en skam för staden och alldeles framför byggnaden är ett egendomligt vattenfly belägnat".

"Golvet i den nya bibliotekssalen är belagt med... parkett och den delen som är belägen utanför bibliotkariernas skänk med en centimetertjock ...(gummerings-?) matta som torde uthärda många barnafötters tramp."

"Det är meningen att i detta bibliotek så småningom ta i bruk det moderna systemet med öppna hyllor för allmänheten och därför har biblioteksassistenternas disk formen av en ellips (?), inom vilken de kunna sitta med sina registerkort och stämplar övervakande allmänheten i salen."

"Från den för biblioteket och läsesalarnas gemensamma trappa kommer man via en liten tambur eller ett avklädningsrum in i lånesalen, två höga och relativt stora rum, som säkert komma att bli en kär tillflyktsort för den allmänhet som begagnar lånesalen."

"Allt i allt gör denna fil av rum ett vackert och smått högtidligt intryck. Väggarnas färger, panelerna, mattorna, de många fönstren bidraga till det goda intrycket. En detalj har emmertid misslyckats. Biblioteksdisken skulle göras av breda granbräder och blott lätt betsas. Det var stadsarkitektens mening att vi skulle ha en möbel i trä i naturfärg, som man ser i flera kommunala inrättningar i  Stockholm. Men det synes ha varit omöjligt att upphitta breda och kvistfria granbräder i vårt land. Nu är disken full med kvistar och ger ett alldeles annat intryck än det avsedda."

"I dess helhet är byggnaden en prydnad för Brändös stadsdel, som så länge i många avseenden tvingats intaga en undanskymd plats i förhållande till den egentliga staden. I gengäld skola säkert brändöborna vaka över sin nya byggnad och dess för allmänheten upplåtna del med sorgfältig uppmärksamhet."


Så här ser biblioteket ut idag. Vakar vi över den med sorgfältig uppmärksamhet än idag?


#räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma.

17.10.15

Mina tankar om bloggvärldens ljus och mörker

I ett skede trodde jag att bloggvärlden skulle vara den som kommer att förändra världen här bakom skärmen Jag såg otroliga möjligheter i det fria flödet av fria tankar. Och jag såg hur människor vaknade upp, steg upp ur soffan och tog ett steg i ny riktning. Spännande saker började hända. Och det gör de fortfarande. Om jag tänker på mitt liv nu och mitt liv för säg 7-8 år sedan så är graden av min personliga medvetenhet för evigt förhöjd. Jag tror inte detta hade varit möjligt utan sociala media och vissa (mest utländska) bloggar. Så ja, bloggvärlden har öppnat mina ögon till nya verkligheter och nya infallsvinklar. Vissa bloggar har stöttat mig i mina livsval (här tänker jag främst på matbloggarna i USA som fick mig att tro på det jag upplevde så starkt då det inte fanns mycket till stöd i min egen omgivning) andra har gett mig underhållning och vägkost för att utveckla egna filosofier. Vissa har varit likasinnade som jag haft glädjen att få lära känna på riktigt, bakom skärmen. Så skoj med nya vänner för livet!

Men min tro på bloggvärlden som den revolutionerande kraft som ska få hela mänskligheten att vakna upp, ta sig i kragen och fixa till alla världens bekymmer, ja den har bleknat. Det är ett nyktert bleknande. Ett vackert sådant. Smärtan jag upplevt i mitt eget uppvaknande är inget jag vill att någon annan ska behöva gå igenom. Det gör ont, fruktansvärt ont. Och det är svårt att ta sig ur den situationen. Den smärtan är förlamande och därför tror jag att det är en onödigt plågsam väg att vandra. Min egen smärta är inte längre påtaglig, jag går för det mesta omkring i ett lyckorus över hur fantastiskt fint livet kan vara trots alla världens bekymmer. Men jag förstår de som värjer sig och väljer att inte ta en djupdykning in i den smärtan. Jag vet inte ens om det är nödvändigt att alla upplever den. Varför skulle vi behöva plåga oss själva egentligen?

Jag har med åren insett att bloggvärlden inte skiljer sig så värst mycket från livet bakom skärmen förutom då det gäller geografi; vi kan alla träffas online oberoende var vi bor så länge vi talar samma språk (även den biten kan google fixa om man är riktigt intresserad). Bloggvärlden reproducerar social samvaro precis som i verkliga livet. Man väljer vem man umgås med på basen av egna (gemensamna) intressen. Klickar uppstår och det är fine. Vi har alla vår egen väg att vandra och bloggar kommer inte att förändra våra vandringsled destu mer än att koppla ihop oss med andra som råkar vandra i vår egen närhet. Att se bloggvärlden som en stöttande gemenskap där man själv väljer i vilka kretsar man rör sig handlar inte om att välja varken ytlighet eller djup utan om just det: gemenskap. Det är därför beklämmande att den mörka sidan av bloggandet ska vara så otroligt vanlig. Med den mörka sidan menar jag förstås den där fula och nedlåtande kommentarerna som skapar rädslor bland bloggare att våga gå in på ämnen som berör och ger ännu mer känsla av samhörighet och gemenskap. Alla som bloggar med öppet kommentarsfält tycks känna till den här sidan. Den skapar rädslor som inte borde existera över huvudtaget. Och det är beklagligt. Fruktansvärt beklagligt. Men på samma gång tror jag att öppna och ärliga bloggar i långa loppet ger mer än de tar. För varje illvillig kommentar brukar det finnas flera godhjärtade kommentarer. Ju mer man ger destu mer får man. Och det är väl därför bloggvärlden förtrollat många driftiga kvinnor. Ibland kan jag tycka att männen kunde må gott av att pröva på hur det känns att producera sådana bloggar. Skulle den mörka sidan av bloggandet bli mindre påtaglig då? Skulle det skapa bredare vandringsled på våra online vägar genom livet?

Kanske.

I mitt eget bloggande har jag valt att aldrig låta den mörka sidan välja vilken väg jag vandrar. För tänk om jag hade låtit den styra, tänk hur många av dessa fantastiska människor som jag mött på min egen vandring  aldrig hittat fram till mig? Känns som om jag i så fall hade valt att själv vandra i mörker, ensam och övergiven. Ljus skingrar mörker och jag låter mitt eget ljus skina så starkt att det inte går att släcka av yttre influenser.

Kära bloggvänner, njut av era bloggliv och se till att de ger er den färdkost ni behöver!

16.10.15

Varför engagera sig för ett litet biblioteks existens?

Jag är själv förvånad över jag sitter här och funderar på hur man kan sprida budskapet om att Brändö bibliotek är värdefullt och bör bevaras. Hur blev jag plötsligt så här övertygad om den saken? Ännu för några veckor sedan stödde jag kampen med enbart en elektronisk underskrift på adressen som finns på nätet. Men så plötsligt sa det klick i mig. Jag började fundera på bibliotekets djupare mening, vad det har betydd för mig att ha ett så fint bibliotek på cykelavstånd från mitt hem när jag växte upp. Jag tänkte på realiteterna i Chile och hur det var för min man då han växte upp under diktaturen och vilka massiva problem det finns idag i det landet med att inspirera barnen till att läsa hela böcker. Och jag började se en koppling mellan mitt läsintresse och min mammas insats att introducera min bror och mig för just Brändö bibbans skatter. Jag har alltid haft gratis tillgången till en hel värld av intressanta böcker - helt gratis! Det är något som alltid funnits där vilket betytt att jag också kunnat ta det helt för givet. Det bara är så! Tänk vilket privilegium! Så är det absolut INTE överallt och det finns inga garantier för att det finns kvar för alltid heller om vi inte värnar om det.

Det är svårt att förstå konsekvenserna eller relationerna mellan olika svagt sammankopplade länkar i ens eget liv. Det är svårt att föreställa sig att livet kunde ha sett annorlunda ut om en plats inte funnits där för mig under mina första trevande år i läskunskapens förunderliga värld. Hade jag verkligen läst alla de där hundra böckerna om jag inte varit van vid att besöka biblioteket och hittat en massa böcker som jag fick låna helt gratis den där ena sommaren i början av 1990-talet? Hade det haft någon betydelse sernare i livet om jag inte läst långt efter att solen gått ner varje natt uppe på balkongen ute på sommarstugan den sommaren? Det kan jag inte veta idag. Men jag är glad att jag fick den möjligheten då. Och eftersom jag har haft möjligheten att leva i en annan verklighet och se hur saker och ting kan se ut om dessa bibliotek inte finns tillgängliga så kan jag inte annat än känna varningsklockor som ringer då man föreslår att lokalbiblioteket ska stängas och läsarna ska slussas in till huvudbiblioteket istället. Precis som om det går att trycka på en knapp och programmera om oss. Eller ja, det är ju precis det som händer, men jag misstänker att många ungdomar i och med det beslutet aldrig kommer att besöka bibliotek över huvudtaget.

Just igår kom den här bildet upp i mitt Facebook-flöde:

Den värsta fienden för ett korrupt styre är en befolkning som är kultiverad.
I Chile läste jag för några år sedan ett par böcker av sociologen Alberto Mayol där han analyserade ytterst kritiskt vad neoliberalismens 30 år betydd för Chile och dess befolkning. Han menade att det var ett medvetet val avregeringen att inte uppmuntra befolkningen till läsning och enbart erbjuda utbildning till de som har råd. Det finns inget intresse i ett land vars största resurs är mineraler att ha en utbildad befolkning som klarar av att tänka kritiskt och ifrågasätta samhällets (makt-)strukturer. Fram tills nu har jag varit ganska trygg i att vi i Finland har det så bra med utbildningen och läskunnigheten. Men ju mer inbesparingar som sker inom just detta område destu mer orolig blir jag. Chile var neoliberalismens laboratorium. Därifrån har den spritt sig till övriga delar av världen. Det är därför mina varningsklockor börjar ringa, för jag ser kopplingarna och konsekvenserna av vissa politiska beslut i min närmiljö så mycket klarare nu.

Brändö bibliotek var den plats jag lånade mina böcker i under lågstadieåren och även högstadieåren. Det var först under gymnasietiden som jag började låna böcker på huvudbiblioteket. Då fanns det ändå bussar som gick ofta in till stan. Idag finns det inte det i samma utsträckning. Ska mina barn lära sig att låna i bibliotek medan de ännu är formbara så är det Brändö-avdelningen som gäller för oss. Och vi är inte ensamma.Det gäller väl alla barnen i den här delen av stan.

Jag tänker som så att om staden måste spara så gör det på ett vettigt sätt, se till helheten och sluta göra (fotbollsplans-)investeringar under just den tid då det ska sparas som mest. Måhända att det är olika pengabörsar (förklara gärna exakt hur man kan frånkoppla en del av en helhet från en annan, jag har ännu inte förstått, h ekonomen) men det ser inte trovärdigt ut att ha dessa nyheter sida vid sida i samma upplaga av lokala nyheter.

Så tänker jag att kanske det här borde väcka oss alla passiva medborgare. Dags att börja aktivt visa vår uppskattning över det privilegium vi har. Detta kan vi göra genom att besöka lokalbiblioteken ofta, låna mycket (det finns massvis med intressant litteratur, du behöver inte sätta pengar på Adlibris!) och uppmuntra våra eftermiddagslediga skolbarn att cykla iväg till biblioteket efter skolan istället för att bänka sig framför datorskärmen i väntan på att övriga familjen kommer hem.

#räddabröndbibban, "lånabokhyllornatomma



Idag finns det t.o.m. egen sektion för unga vuxna. Det fanns det inte på min tid. Fatta vilket privilegium!


14.10.15

Hashtagkampanjen #räddabrändöbibban, #lånabokhyllornatomma



Jag ska skriva mer om mina reflektioner kring detta med att starta en folkrörelse för att rädda ett bibliotek lite senare. Det är nämligen smått ironiskt hur jag precis just idag sitter och filar på en akademisk text där jag argumenterar att lokalbefolkningen ibland inte har någon nytta av media då man ska försvara sina intressen gentemot staten och storbolagen och just i den stunden blir jag själv uppringd av pressen för att bli utsett till frontfigur för bevarandet av biblioteket i Brändö. Jag känner mig aningen priviligierad för jag vet att i andra sammanhang skulle den enskilda individens röst totalt ignoreras, speciellt då det gäller sånt som att rationalisera och att respektera de 'ekonomiska realiteterna'.

Men jag är ödmjukt tacksam för min priviligierade position i detta sammanhang, det att jag råkar ha rätt sorts Facebook-vänner gjorde att mitt lilla försök att rädda bibban blev till nyhetsstoff på mindre än ett dygn. Nu hoppas jag förstås att andra hakar på. Vi har redan lånat två stora kassar med böcker hos oss. Det finns mycket kvar i bibliotekshyllorna så skynda på och gå och låna nu medan det ännu går att visa att du bryr dig!

Jag har satt upp några bilder på Instagram med hashtaggarna #räddabrändöbibban och #lånabokhyllornatomma. Borde förstås ha satt ut de finska versionerna på samma gång men det var mer än vad min hjärna klarade av en dag som denna.

Här kan ni läsa Vasabladets reportage, imorgon finns det med i pappersversionen.

13.10.15

Rädda bibban! Låna för brinnkära livet!

Ni som bor här i stan (Vasa). Ni vet väl att Brändöbibban är hotad? Stadens tjänstemän kör hårt på att lägga ner den, och vissa politiker också. Vad som händer med böckerna är en fråga för sig men ju mer jag tänker på det, destu ledsnare blir jag över prioriteringarna i den här stan.

Brändö bibliotek har varit mitt bibliotek. Det är den plats där jag alltid hittat massvis med böcker att läsa. Ett år i tidiga tonåren blev jag så inspirerad av utbudet på det biblioteket att jag bestämde mig för att läsa 100 böcker. Vilket jag också gjorde. Det är en bibba som är på tryggt cykelavstånd för barn i lågstadieåldern som bor på den här sidan om stan. Dessutom är personalen alltid hjälpsam och barnavdelningen alldeles fantastisk. Jag har så många härliga barndomsminnen själv från det stället och nu med egna barn kan jag bara konstatera att stället bara blivit bättre med åren. Oftast när vi är in där bara för att ta en snabb tur blir vi kvar mycket längre än så. De stora barnen älskar att söka reda på egna böcker och bläddra i dem och jag är ju bara glad om jag får sitta i fred och bläddra en stund i alla olika sorters böcker. Charmen med ett litet bibliotek är att alla avdelningar sitter fast i ett så man kommer ju hem med en massa böcker man inte ens visste om att existerade eller att man var intresserad av efter ett sådant besök.

Jag har vetat om det här med att det finns starka krafter i stan som vill stänga bibban i några månader redan. Jag har skrivit mitt namn på en adress och följt med utvecklingen via Facebook. På ett sätt har jag inte velat engagera mig i frågan eftersom jag tänkt att kanske det är just här inpesparningarna måste ske, så att det inte tas från något annat mer livsviktigt. Men jag har ändrat mig nu. För mig är nämligen bibliotek och fri bildning livsviktigt. Det är en garanti till att fostra kritiskt tänkande vuxna. Och om det är något vi behöver så är det just det: folk som klarar av att ta till sig information och sätta sig in i svåra saker för att hitta lösningar på problem. Sånt folk blir till när barn inspireras till att läsa mycket olika sorters litteratur. Om inte Brändöbibban hade funnits i min barndom så hade jag läst så mycket mindre böcker. Kanske hade jag aldrig senare i livet orkat bemöda mig om att läsa in mig på postcolonialismen och poststrukturalismen, eller decolonialismen som nu utgör grunden för det jobb jag håller på att slutföra. Kanske min läslust och lärlust aldrig hade blivit till vad den är idag.

Nere vid Storvikens skola har stan satsat stort på sport, och de fortsätter med att storrenovera skridskobanan. Så håller man på och filar på planeringen av fotbollsstadion och andra bollplansinvesteringar. De stora sporterna ska alltid få sitt i denna stad, det manglas och manglas tills det blir grönt ljus. Jag känner att detta inte är rätt.  Jag tycker att barn som är intresserade av att upptäcka och lära sig nytt via läsning har precis lika mycket rätt till det som barn som spelar fotboll på en inhängnad konstgjord gräsplan. Jag vet att dessa två inte ska ställas emot varann och att många barn sysslar med både och. Men. Så borde det också få förbli.

Sen igen, OM barn inte läser, och OM vuxna inte läser, OM folk enbart tyr sig till billiga deckare på Adlibris och inte bemödar sig att dra nytta av den fantastiska kommunala service som biblioteken ger dem, ja då är det dags att sätta lapp på luckan och bränna upp hela sortimentet. MEN vill vi faktiskt det? Vill vi faktiskt gynna en sådan samhällsutveckling?

Än finns det tid. Ärendet bordlades igår och tas upp till behandling om två veckor igen. DU kan ännu göra en skillnad. Ta med dig några Ikea-kassar och låna för brinn kära livet! Låna hyllorna slätt! Visa att vi inte är enbart en stad som vill ha bollsporter och stora skrytbyggsinvesteringar utan att vi värnar om det lilla och rofyllda i att besöka ett bibliotek. De närmaste två veckorna kan göra en enorm skillnad om du hjälper till! Och kanske du dessutom hittar något intressant att varva ner med och läsa nu då höstmörkret faller på! Jag lovar, det biblioteket levererar - varje gång!

19.9.15

Här och nu

Efter gårdagens gnäll har jag idag bestämt mig för att fokusera på här och nu. Det är det man gör då det skakar runtom en.

Så. Vi åt en fantastisk lunch på rester från gårdagens empanadas (Chiles nationaldag, måste ju firas). Jag tänkte först fixa tacos av köttresterna eftersom de var färdigt tacokryddade men ändrade mig i sista stund. Hade en massa paprikor och squaah i kylskåpet. Kokade lite ris, blandade ihop riset med kött- och lökblandingen (maletkött, hackad stekt lök, salt och mycket spiskummin) och ca 1 dl kokosmjölk. Gröpte ur två squash och två paprikor. Fyllde dem med blandningen. Gräddade i ugn i ca 30 minuter. Gjorde en riktigt god sallad av övriga rester till. Kokade gröna bönor och strimlade på olivolja, salt, och citron. Precis som i Chile! Lite merquen på ugnsgräddade grönsakerna och smakupplevelsen var perfekt.

Sen var det trädgården som gällde. Efter att ha sett filmen Back to Eden är jag helt övertygad om att alla mina odlingsplättar ska täckas med tidningspapper, kompost och träflis. De två första rutorna fick en omgång idag. Jag kommer att täcka in resten med hö denna vinter. Vill se hur det tar sig först. Hubben fixade odlingslådor som ska placeras ut ovanpå svart plast för att motverka kirskålen som kommer krypande från grannens gård. Här tänkte jag kanske lägga i ordning en varmbänk för våren med pumpor, bönor och majs. Blir på samma gång en bra 'häck' mot grannens gård.

Sen var det dags för dagens äppelgärning. Gaaah att vi har äppel. Även detta dåliga äppelår. Orkar inte fixa vinäger i år, det drar till sig bananflugor, men just nu har jag äppelchip i ugnen och vi avnjöt den godaste äppelkakan hittills för en stund sen. I alla fall om man ska tro på min sons utsago. Och det ska man kanske för han är ytterst kritisk gällande mitt matlagande. Receptet ska ni också få.

Äppel- och blåbärskaka

6 ägg
100 g dadlar
1,5 dl bovetemjöl
1,5 dl mandelmjöl
2 msk kokosolja
2 tsk bakpulver
1 äppel
2 msk citron
Lite salt

5-6 äppel
1 dl blåbär
2 msk kanel

Separera vitan och gulan. Vispa vitan vitt och fluffigt. Kör i matberedare gulan och de övriga ingredienserna. Vänd ner vitan.
Häll upp på en smord form (eller med bakplåtspapper) som är ca halv ugnsplåtsstorlek. Skala och skiva äpplena och placera ovanpå smeten. Häll ut blåbären ovanpå det. Strö på kanel. Grädda i ugn 40 min på 180 grader.

Voila. Världens godaste äppelkaka, utan gluten, socker, och mjölk! Haha! Här och nu är livet ganska fint faktiskt!




18.9.15

Hundskall, skakande marker och en tvättäkta dansk bonde

De senaste veckornas händelser har väckt något inne i mig. En känsla av något som inte går att beskriva. Obehag. Ångest. Det sköra. Människor på flykt. Ledare som inte längre förmår leda med folkets bästa i åtanke (did they ever?). Jordbävning i vårt andra hemland.

Jag tänker på hur det brukar kännas när hundarna börjar skälla några sekunder innan. Sen skakar allt. Oftast förbi innan man ens insett vad det är. Men hur känns det egentligen då det är på riktigt. Flera minuter. Marken under en håller inte att stå på. Man tar stöd men även det skakar. Att springa ut kan hjälpa, ifall man befinner sig på ett ställe som riskerar falla ihop av allt skakande. Men å andra sidan är inte utsidan heller trygg.

Ja egentligen är det just så det känns inombords just nu. Hundarna skäĺler varningsignaler. Allting skakar inom mig. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt jag tar in och processar. Ledarna är inte längre där som det stöd de borde vara. Även de skakar. Att springa ut hjälper kanske inte. Så vad göra?
Mina magiska stunder den här veckan har jag haft då jag fått inblick i den där goda världen, den jag försöker skriva om i mitt jobb. Den här gången kom de glimtarna av den världen i samtal med den danske bonden och i hans föreläsningar för barn i lågstadiet och för allmänheten. Egentligen var det inte det han sa utan hur han var som förmedlade en känsla av trygghet. Genuint äkta. Tvättäkta, det är vad han är och vad han förmedlar.

Och då tänker jag som så att om alla dessa ledare i världen klarade av att förmedla samma känsla av att vara geuint tvättäkta, ja då tror jag att min värld skulle skaka lite mindre. Men det gör de inte. Allra minst under ett tv-tal. Och det är i de ögon blicken jag hör hundarna skälla.

16.9.15

Är jag delaktig i dårskapen?


Jag känner mig inte det minsta delaktig i det vansinne som pågår i denna värld just nu. 

Eller i alla fall vill jag inte vara delaktig i ett vansinne som styrs av en politisk elit som helt tappat verklighetsuppfattningen enligt min mening. Jag vill inte ha något att göra med politikerna varken i mitt eget land eller någon annanstans då de driver sådana intressen som bara leder till fördärv. Jag hjälper vad jag kan då det gäller flyktingar och känner visst ett stort behov av att försöka göra något åt denna vidriga situation som vi befinner oss i. Men jag vill på samma gång säga att jag under inga omständigheter känner det som om jag lever i en demokrati eller en fri värld där min åsikt har någonsomhelst betydelse och därför vill jag avsäga mig min delaktighet i denna dårskap som politikerna håller på med - och då syftar jag INTE på flyktingfientligheten utan drivandet av en politik (tillväxtekonomi) som inte är gynnsam för en endaste levande organism på denna planet i det långa loppet. Jag sätter alla stora geopolitiska konflikter på tillväxtekonomins konto. Och värre lär det bli eftersom väldigt få vill diskutera de egentliga orsakerna (att peka finger på Ryssland/USA är inte tillräckligt, det är ju det underliggande systemet som håller deras geopolitiska intressen vid liv).

Men visst är jag delakltig om vi tittar på min livstil: stort hus, två bensin-drivna bilar, datorer och elektronik, utlandsresor och konferenser. Allt jag gör kräver naturresurser och inget för jag tillbaka av det jag tar från moder jord. Skulle jag leva som bonden Frank eller någon som satsat allt på att leva 'off the grid' ja då kunde jag kanske med gott samvete säga att jag inte är delaktig i dårskapen. Som det är just nu är jag enbart en wannabe-odelaktig dåre. Och det är självvalt, ett medvetet val jag gjort då jag valde att fortsätta doktorera och köpa ett hus som inte gör det möjligt att leva ett odelaktigt liv. Jag kunde ha valt annorlunda men då det kom till kritan ville jag inte. Jag ville inte riskera allt jag har (inklusive mina närmaste relationer) för att leva ett odelaktigt liv. Jag  såg alldeles för mycket problem i att bygga up mina egna alternativ just nu (helt ensam) och valde därför att ställa mig i standby och invänta en situation där riskerna är färre och möjligheterna fler. Kommer en sådana dag? Jag hoppas, men även här tvivlar jag ibland.

Är jag nöjd där jag står just nu? Ja för jag gör det bästa av min situation. Jag gör allt i min makt att öppna fler ögon så att vi tillsammans kan börja tala om sådana saker som är viktiga för att bli mindre delaktiga. Just nu mäktar jag inte med mer än så. För fast jag bekänner att jag helst av allt skulle vilja avsäga mig allt mitt ansvar som delaktig så går det inte för då avsäger jag mig på samma gång rätten till mitt eget liv.

 

9.9.15

Om gårdagens smäll

Om gårdagens nyhet om de senaste inbesparningarna har jag följande tankar:

För att öka Finlands konkurrenskraft  vill man få bort onödiga sjukfrånvaron som tas ut fredagar och måndagar (läs soffliggarna ska upp från sofflocket) av ett fåtal personer.

Först och främst vem tävlar Finland med om att skapa jobb? Jo bland annat Kina. HBL hade i samma tidning idag ett reportage om hur kinesiska fabriksarbetare får sätt sin hälsa och sitt liv på spel för att Marimekko ska ha fina väskor...vi kan inte konkurrera med Kina, eller andra lågavlönade länder. It is a race to the bottom....

 Effekten kan istället bli att det slår ut de som idag kämpar på och gör ett bra jobb med hälsan som insats. Ibland blir man utmattad, ibland behövs en eller två dagars återhämtning så att man inte går in i väggen helt. Det är chefens uppgift att se till att arbetstagarna orkar. Men chefen kan knappast säga 'stanna hemma nu en dag och återhämta dig, men på egen bekostnad'.

Dessutom undrar jag hur det går för alla de familjer som har barn första året på dagis. Hur många sjukfrånvarodagar ska bekostas av dem då barnen insjuknar i ny sjukdom en gång i veckan. Och tar man turer mellan föräldrarna så blir det två dagar per sjukdom som bekostas av familjen. Är det på samma gång en uppmaning att hålla små barn borta från dagis? Då kan vi avveckla även fler daghem och bli av med kostnader där.

Faktum är att kostnadsstrukturerna i vårt samhälle inte är hållbara, men det är kanske inte går att åtgärda med nedskärningar utan hela samhället (individen inkluderad) måste på remont. Värderingar måste omprioriteras och orsaken till varför vi ska jobba så mycket för ekonomisk tillväxt på bekostnad av alla sorters liv (natur, människorelationer, kinesiska väskfabriksarbetare etc) måste kunna ifrågasättas.

4.9.15

Om att välja hjärtat framom rädslorna


Livet lunkar på, trots flyktingkrisen. För egen del, jag som vältrat i elände i fjärran land i flera år redan är inte de senaste dagarnas nyhetsrapportering annat än en ytterligare förstärkning av hur jag uppfattar min värld. Jag är visst nedslagen av krisen. Det är tufft. Men på samma gång känns det som om något stort är på väg att hända. Människor stannar upp, inser att världens grymheter även berör dem, och till all lycka så reagerar den stora majoriteten med hjärtat. Trots politikernas grymma och kalla ledning så reagerar den stora massan med hjärtat. Visst finns det racism och hat också. Men inte alls lika mycket. Och det gläder mig. Om det stämmer det där med att mänskligheten står inför ett stort skifte gällande hur vi fungerar så kan jag känna att detta är ett led i det skiftet. Den stora majoriteten tycks (tillsvidare) ha tagit lärdom av tidigare idioti av folkförförföljeser.

Nu hoppas jag bara att det går att upprätthålla denna kämparanda på sikt. Att vi klarar omställningen helt materiellt. Världen är ju full av möjligheter, inte hot. Det finns alla möjligheter att skapa ett samhälle av överflöd istället för ett samhälle som baserar sig konkurrens och människoförtryck, bara vi samarbetar. Och för det behövs omställningen. Samarbete, omställning, mindre ledarskap ovanifrån mer sammanlänkande aktioner nedanifrån. Finlands mobilisering vad gäller hjälpen till flyktingarna är för mig ett klart tecken på att vi är på rätt spår nu. Må det hålla i sig. Må vi vara så starka att vi kan motbevisa de som insisterar att måla upp hat- och hotbilder över det som sker just nu.

Som jag skrivit tidigare, ljuset skingrar mörkret. Att välja hjärtat fram om rädslorna är den enda vägen framåt.

Peace!

13.8.15

Tillbaka till det goda livet

Parallellt med mina vardagsbekymmer fungerar min hjärna på högvarv. Jag funderar mycket på varför det känns så tungt att orka med vardagen och att bara vara mamma. Mina tankar om det goda livet vill inte riktigt bli en del av min verklighet. Fungerar inte. De äldre barnen kräver curling och den yngre behöver min närhet mer än vad jag själv riktigt vill orka med. Det finns något som känns fundamentalt fel i den här sammansättningen. Men på samma gång kännner jag att jag lever mitt liv precis som jag vill leva det just nu. Härliga härliga ungar, underbara projekt på gång och intressant och stimulerande arbete. Avlastning har jag också eftersom jag hade vett att tacka ja då vi erbjöds chansen att härbärga en au pair hemma hos oss.

Men ändå är det tungt.

Jag har kommit fram till att det delvis har att gör med något så fundamentalt som den undermedvetna kodifieringen av social samvaro. Jag kan inte ändra på hur jag blivit programmerad i ung ålder av samhället i stort där jag ser på mig själv som en separat individ från de övriga. Eftersom jag inte är en del av ett samspel, utan en separat individ, och alla andra runt omkring mig är lika separata som jag, så blir livet stundvis tungt att leva. Om vi alla hade blivit programmerade från börja att vi fungerar som en grupp så hade detta möjligtvis tett sig annorlunda. I den konstellationen ser jag mig själv som mer hjälpsam och framförallt stöttande och rogivande, istället för denna roll som tjatmamman som jag nu tagit på mig. Barnen skulle i det fallet också ha undermedvetet tränats in i att göra allt de kan för att familjen ska må bra, istället för att vänta på att mamma eller pappa ställer upp och gör det mesta så att de ska må bra.

 Det är just i de här relationerna som roten till det goda livet finns. Det är min övertygelse. När vi slutar streta emot, slutar dra åt eget håll, och börjar fungera samspelt, i symbios med varann så som ekologin i vår natur fungerar, då börjar också det goda livet hägra för var och en av oss.

I mina tankar tycker jag att samspel istället för separatism låter väldigt lockande och klokt. Men hur, alltså HUR gör man för att ta sig dit?  Stor fråga som jag inte har något direkt svar på. Så jag avvaktar med att läsa in mig på världssyner som bejakar en relationell ontologi. Kansk en vacker dag lyckas jag spränga koden, inte bara intellektuellt utan även i vardagen.


Ha det gott!

12.8.15

När man sover i en bädd av vitlök

Småbarnsåren är asiga. Rent ut sagt asiga. Emellanåt. Så är det just nu. Yngsta flickan har gått och dragit på sig en seg förkylning. I natt var det gallskrik med en halv timmes mellanrum fram till klockan tre. Det asigaste med ett-åringar som lider och har ont är att man inte kan fråga dem vad de felar. För det mesta brukar bröstet hjälpa i sådana situationer. Det är en av orsakerna till att jag ännu ammar: för att ta oss igenom sjukdomsåret mellan 1 och 2, just dessa evighetslånga nätter som aldrig vill ta slut. Det känns nämligen aningen bättre att uthärda dem i tystnad än att lyssna på barnavrål.
Men i natt blev det vrål. Ack så hjälplös man känner sig av att se ett barn ha ont men inte veta vad som fattas dem. Jag var igår kväll på ett möte och hann inte hem till kvällsmaten. Hade inte briefat herrn om vilken mat som gäller nu då hon är förkyld (noll tolerans med mjölkprodukter) och inte hade jag hunnit fixa till en kvällsmålssmoothie heller. Så hon fick jogurt.
Nu tror jag att hon hade sjukt i magen, och sen dem där hostan, och antagligen ont i öronen. I något skede försökte vi placera lökhalvor på hennes öron. Men ack nej. Fungerar enbart på äldre barn. Hon fattade ju inte vad vi höll på med för tokigheter och blev bara argare. Jag började redan överväga att ta fram värkmedicinerna som vi till all lycka har inhandlat som reserver i vårt medicinskåp. Men ville verkligen inte det. Till sist kom jag ihåg ett annat trick. Doppa bomullstussar i pressad vitlök och lägg detta mot öronen. Skickade herrn ner och fixa till det medan jag försökte trösta med bröst. Han hade missat instruktionen om vitlökspressen så det blev bomullstussar inrullade i hackad vitlök. I det här skedet tog han själv sitt pick och pack och flyttade ner till soffan (lök- och vitlöksdoften måste ha blivit för mycket för honom). Men vi två andra vi fick äntligen sova. Tussarna verkar ha haft effekt. En skön syn var dett att stiga upp i morse med vitlök precis över allt.... Men men vad gör man inte för att den lilla ska ha det bra. Nu får man bara hoppas att hostan ger med sig snart. Antibiotika är det sista vi vill dra på oss just nu.


7.8.15

Mitt eget fel

Allt är mitt fel. Mamma är den som kan skylla sig själv.
Barnet sover dåligt på natten. Snuttammar. Mitt eget fel. Varför sömnskolade jag inte henne med hård hand som med de andra vid 7-9 månaders ålder. Mitt fel.
Det är också mitt fel att jag ännu ammar henne. Det är ju bara att sätta lapp på luckan och säga tack.och hej inga mer för dej. Mitt fel.
Det är mitt fel att maten är slut på fredag-morgon. Varför planerade jag inte veckomenyn bättre? Varför köpte jag inte in reserver? Mitt fel.
Det är mitt fel att de äldre barnen stiger upp klockan sju varje morgon och är sen trötta resten av dagen. Varför lät jag dem börja se på tv på morgonen innan kl 9 under sommarlovet. Mitt fel.
Det är mitt fel att morgongröten inte faller barnen på läppen. Mitt fel. Varför gjorde jag inte en bättre version?
Det är mitt fel att yngsta kackar på mattan i badrummet. Varför skyndade jag mig inte dit då hon sa kacka första gången. Mitt fel att mattan måste tvättas.
Det är mitt eget fel att livet känns för tungt just nu. Det är jag som satt ungarna till livet. Det är jag som ska underhålla dem. Det är jag som gått inför att laga ordentlig mat till oss och handla via REKO (och administrera gruppen).
Det är mitt fel att vi ska ut till villan för att jag vill ta det lugnt men att det högst sannolikt bara blir kaos. Mitt fel att jag vill plocka blåbär till vinterförrådet istället för att sitta hemma och ta det lugnt. Mitt fel. 
Det är mitt fel att jag jobbar med något som jag inte borde syssla med medan barnen är små. För tidskrävande, för tungt för en sömnlös hjärna. Mitt fel.
Det är mitt fel att jag efter en tung dag sitter på kökssoffan utan att vara trött. Mitt fel att jag inte går och sover då. Mitt fel.
Alltid är det mammas fel.
Kom ihåg det. Oberoende hur feminist man känner sig in i benmärgen är det ändå mammas fel då hon fått nog och allting brakar loss. Alltid mammas fel. Feminist eller inte. Det bara är så.
Näthatskommentarer undanbedes. De är ju också i så fall mitt eget fel. Idiot och korkad som jag är att skriva här när jag är på sånt här humör.

Och just idag läser jag det här: Att läka stress. Man ska tydligen förändra tankemönster för att undgå stress. Ja, det förstår jag också. Men hur? Jag kan ju inte skylla ifrån mig. Det ÄR ju för det mesta helt självförvållat.

Och jag tycker att  i mitt fall, som småbarnsmor, handlar det om mer än tankar. Att vara småbarnsmor är något så handgripligt att mycket handlar om att hinna planera dagen, veckan, månaden på sånt sätt att det handgripliga ges tillräckligt med utrymme i vardagen. Annars går det som det gått ovan för mig. Tyvärr håller de sömnlösanätterna på att äta upp min tankeförmåga helt totalt. Och hur vi ska klara av att lösa den problematiken, dottern och jag, är något jag tänker på varje natt. Men sen kommer den där natten då allt flyter och jag tänker, nog har vi det ändå rätt så bra - inte behöver jag ännu ta itu med sömnskolandet som tär så mycket på henne (vi har alltså gjort det i flera etapper redan och det blir alltid återfall...).

6.8.15

En gladare stad

Idag har det firats med Konst i vår stad. Konst med stort K. Oj så skoj det är att se folk fylla upp innerstan. Leende människor som talar med varann! Fatta vilken känsla! Helt underbart.

Sen undrar jag lite: hur mycket gladare kunde vi inte vara om vårt dagliga liv fylldes med mer social samvaro och kultur av alla de slag istället för den eviga stressen.

Jag tänker på kontinentala Europa och tycker att även vi här uppe kunde göra oss förtjänta av pauser i vardagen som gav mer tid för sånt här.

Tacksamheten och rädslorna

Tacksamhet. Ordet låter platt. Tack. Sam. Het. Ändå känner jag dess djupa mening när jag tar tiden för att reflektera över mina känslor och mitt eget mående. Varför känner jag rädsla? Jo, för att jag är rädd att det som jag är tacksam över ska tas ifrån mig.

Idag känner jag rädsla. Djup sådan. Projektet i Pyhäjoki ser ut att bli av. Min stad kommer nu att vara omringad av två kärnkraftsbyggen, och sättet som de planerats på (och i det första fallet genomförs) inger noll hopp om trygghet och säkerhet. Tvärtom. Rädsla. Det är vad jag känner. Rädd att något ska gå på tok. Rädd vad det innebär att Finland ger efter för stora pojkarnas (korporationerna med vinstbringande intressen som sin enda navigationspunkt, och politikerna i öst som tänker mer på geopolitik än energipolitik då de utöver den makt de har tillgång till i detta fall).

Tittade just på dagens tidningar uppe i kafferummet. Skulle egentligen kolla in programmet för konstens natt men det var omöjligt att undgå nyhetsrapporteringen om Fennovoima. Den rapporteringen gör mig svag, matt, med en djup känsla av obehag. Det gör det så påtaligt att demokrati inte fungerar. Att det finns personer i denna värld, som egentligen inte har någon som helst rättighet att fatta beslut som kan komma att påverka alla oss andra (och dem själva) så att livet här på vår planet blir obeboeligt. Fruktansvärt. Rädslan bubblar i mig. Maktlösheten gör mig mer än knäsvag. Den slår ut mig.


För att inte hamna i ett avgrundsdjupt hål av okontrollerbara känslor försöker jag istället vända mina rädslor till tacksamhet. För det är ju så att alla dessa rädslor jag har faktiskt bara är tankar och föreställningar. De är inte verkliga. Det de visar mig är att det finns så mycket här i livet att vara tacksam över. Jag är fortsättningsvis tacksam över att ha tillgång till en obeskrivligt vacker natur. Relativt ren sådan. Min trädgård, fortfarande obeskrivligt vacker och rätt så bördig. En lugn plats att bo på. Tacksam över att mitt folk inte är på flykt, utan lever ett relativt gott liv. Tacksam över mina barns oförstörda barndom. Tacksam att vi på den plats vi just nu bor på inte behöver andas in smog i varje andetag vi tar, varje dag som går. Oändligt mycket att vara tacksams över. När den känslan av tacksamhet tar över finns det mindre utrymme för den förlamande rädslan att härska i mitt sinne.

När jag vänder på steken och låter bli att låta rädslorna vinna, förstår jag också varför det finns så många som agerar avogt mot flyktingströmmarna och immigrationen till vårt land. De gör det för att de är rädda. De är rädda att det vackra som finns här ska tas ifrån dem. Och i mitt stilla sinne underar jag om vår värld skulle se lite annorlunda ut om de istället för att agera utgående från rädsla skulle låta tacksamheten styra dem. Skulle vår värld se annorlunda ut då? Skulle de där personerna som står bakom korporationerna och det fula politiska maktspelet agera annorlunda om de själva skulle ledsagas av tacksamhet istället för rädsla?