30.11.14

Mot ljuset!


Visst skulle jag kunna gå och hänga läpp över att Vasabladets egen ledarskribent är så blind att han skrivit sin kärleksförklaring till Ikea-projektet som jag dissade totalt i mitt förra blogginlägg. Men vet ni vad. Det tjänar ingenting till. Nej istället jublar jag över en underbar dag.

Vi spenderade den på Julmarknad i Stundars, och jag blev alldeles varm om hjärtat. Det finns så många människor här i vår omgivning som stickar, virkar, snickrar, bakar och pysslar (många på sin fritid) bara för att få ställa sig mitt i den härligt vackra omgivningen i Solf och sälja sina föremål för ett ack så överkomligt pris. Det värmer. För så länge folk kan sticka, kan baka, kan snickra och kan sy så finns det hopp för mänskligheten. Än är inte allt förlorat.

Och så tänker jag att kanske ledarskribenten i Vasabladet helt enkelt borde titta på de här två  nedan filmsnuttarna och lyssna på sitt eget hjärta.

Denna av Charles Eisenstein om "sacred economies", om att förändra ekonomin så att den tjänar oss, naturen, och planeten istället för att tjäna pengapungen:


Och denna av Helena Norberg-Hodge om att genom att lokalisera ekonomierna kan man återuppbygga "the fabrics of connection" mellan människor:


Vad vill ledarskribenten bli ihågkommen för: för att ha byggt en välinställd opinion för ett företag som rensar slätt allt vad biodiversitet och lokalsamhälle heter på andra sidan världen för att vi här i vår region ska kunna snickra ihop några billiga möbler utan att ha  någon som helst erfarenhet av att greppa ett verktyg (och på samma gång spika sista spiken i kistan på centrumhandeln - för nej, jag tror inte det minsta på att den redan utdöende kommersen i centrum klarar av ett till shoppingmecca utanför stan, som ledaren antog att den gör). Eller vill han delta i uppbyggandet av en sådan här "sacred economy" där vi människor igen kommer i kontakt med oss själva och vår plats här på jorden och börjar jobba på att rädda planeten och oss själva från kollektiv undergång? Valet är hans och tidningens.

Jag har redan gjort mitt val, och jag följde mitt hjärta. Det var i det vägskälet vägen mot det goda livet började. Nu så här inför jul, två år senare, kan jag säga ärligt att jag känner både tro, hopp, och kärlek. Vi går mot ljusare tider! Vi går kollektivt mot det goda, vare sig de blinda vill se det eller inte.


26.11.14

Ikea - om förförelsens illusion

Jag har inte mycket tid just nu för bloggandet, satsar på vetenskaplig text när jag får tillfälle.

Men jag vill ändå plita ner några rader om nyheten om Ikeas planer att öppna en butik i vår stad.

Först en disclaimer: I motsats till många andra bloggare är jag inte så fokuserad på heminredning och design. Jovars, jag vill gärna bo i något som känns bra och eget, men efter att ha börjat studera storbolagens konflikter med lokalsamhällen har jag blivit kanske aningen FÖR medveten gällande konsekensverna av konsumtion av (onödiga) prylar, inklusive råmaterialsintensiva möbler. Har svårt att tänka mig att friden skulle infinna sig i mitt hus om jag nu råkonsumerade Ikeas (eller någon annan firmas) slit och släng möbler. Nej, precis som med jeansen från H&M (eller någon annan firma) vars sömmar med största sannolikhet innehåller en och annan slav, så skulle mitt samvete få stryk varje gång jag sätter mig ner i Ikea-soffan, eller dukar upp på Ikea-bordet. Så min disclaimer är att jag inte längre tycker om Ikea och deras möbler - oberoende hur billiga och vackert designade de är för att bejaka det estetiska och praktiska behovet i mig.


Ungefär så här som jag summerade jag min ståndpunkt imorse i en kommentar på Facebook:

The raw material needed for all that cheap stuff creates a lot of grievances for local communities where it is extracted. If we start from there and then move down the supply chain I am quite sure there is very little true green in their business model. I just think everyone would be better off in this world now and in the future if some big corporations stopped selling out the planets limited resources, OUR common living conditions, as a cheap deal covered up in a seductive design. Why not localize with the same genious designs, and get the local economy boosted while also knowing that the raw materials come from your own reliable back yard...no need to over consume then because the more raw materials needed the bigger the hole in your own yard/forest.


Min ekonomiska ideologi  ligger i lokalisering. Ju lokalare våra handlingar blir, destu mer möjligheter har vi att påverka och se konsekvenserna av hur vi lever och konsumerar. Jag bejakar YIMBY, Yes in my back yard. När skiten från storbolagen släpps på kundernas och ägarnas egna bakgårdar kommer vi att se en förändring i både konsumentbeteenden och kraven på företagens avkastning. Utan lokalisering kan företagen fortsätta sin greenwashing genom olika CSR-aktiviteter och låtsas som om de är guds gåva till de fattiga och utsatta. Men om vi äter, lever, och konsumerar enbart lokala produkter så blir det äntligen en slut på detta råa våld mot moder jord. Det är min humbla opinion.

Jag ser inte en gnutta av intresse från Ikeas sida att lokalisera sig till Ingvar Kamprads bakgård. Inte en gnutta. Däremot ser jag att en etablering av Ikea i denna region delvis ökar på utsläppen då folk börjar köra som galningar till deras överdimensionerade parkering, det tar kål på fixarglädjen då billig scheiss ersätter gamla kvalitetsmöbler som går att reparera eller gediget framställda österbottniska moderna möbler, det utplånar de få möjligheter som vårt lokalsamhälle har att bli en föregångare inom lokaliseringstrenden.

People, don't buy the illusion. Vi kan överleva utan denna möbeljätte.

Och om du vill bli botad från konsumtionens förförelse, kolla in den här videon, om du inte redan gjort det...



22.11.14

Ut genom dörren

Fatta vilken pärs det var att komma till den här punkten. Ironiskt nog var det just för att få ta det lugnt och slappna av som jag utförde denna lilla brandövning. Imorgon hem igen och samma procedur i mottsatt riktning. Snacka galenskap alltså. Och i radion på väg ut till motorvägssnutten hör jag en intervju med en mindfulness-snubbe som talar om att man ska identifiera känslan av stress,  bejaka den för att kunna leva med den. Jo jag tackar,  den är välidentifierad, inrutad mellan fyra väggar: jobba hårt snart hägrar bubbligt i både pool och glas. Skål!

19.11.14

Färggranna bröd

Ikväll i mitt värsta trötthetstöcken fick jag ett infall.

Tänk om jag skulle försöka vidareutveckla Råsmarta Ulrikas rödbetsbröd. Körde iväg till butiken efter jäst (använder annars aldrig jäst) medan ungarna tittade på barnprogrammen, babyn mumsade kokt kålrot från kvällens köttsoppa och hubben diskade bort min middagsröra.

Tio minuter senare satte jag igång. En timme efter det hade barnen tunnbröd till kvällsmål. Färggranna sådana.

Här är receptet (välj själv vilken färg):

2 stora morötter (+ 1 msk rönnbärspulver)/2 mellanstora rödbetor/ca 200 g nässlor eller spenat.
4 dl vatten
1tsk honung
2 tsk salt
2 msk olivolja
50 g jäst
2 msk psyllium
2,5 dl bovetemjöl

Värm hälften av vattnet. Blanda andra hälften med rödbetorna/frysta nässlorna/morötterna i en blender till mos. Blanda det varma vattnet med mosen, salt, honung, och jäst. Tillsätt oljan. Tillsätt psyllium. TIillsätt mjöl. Låt jäsa I minst 20 minuter. Bred ut på bakplåtspapper. Grädda i ugn i 200 grader i 15-20 minuter. Låt svalna på galler med pappret på. Vänd uppochner. Dra bott pappret och klipp i bitar. Njut fräskt eller frys ner.

I morotsbrödet satte jag alltså till av mitt egenhändiga torkade rönnbärspulver och det var det som gav färg och smak. Det blev vinnaren i vår färggranna brödkorg.

Tar det Slow, men med full fart framåt

Hur tar man sig ut ur denna fortkörningsfil? Böter hjälper tydligen inte (dvs extrem trötthet med jämna mellanrum). Min kärlekshistoria med en fullspäckad kalender bara fortsätter.

Jag vill ju så mycket och fast jag säger nej till en hel del program så blir det ändå en himla massa (skoj) kvar på listan. 

Äh, jag vill se mig själv den dagen jag gör absolut noll. Noll, noll, noll. Misstänker att det krävs en hel del jobb för att komma dit... (med att säga nej, mest till mina egna infall...).

Ibland drömmer jag mig tillbaka till de där magiska dagarna med en nyfödd. Då hade jag jobbat bort allt det nödvändiga. Allt annat fick vänta. Då när inget annat än ett litet människoliv fyllde min vardag...Men då var det lätt, för alla förstod att respektera min bubbla. Idag är det jag själv som ska respektera min bubbla - och det går sisådär...nja, inte så himla bra faktiskt, om jag ska vara ärlig.

Men det är ju så skoj att hitta på en massa skoj!




17.11.14

'Dinner is ready!'

Länkade redan igår till den här, men skriver lite mer utförligt nu. Som jag skrev igår (borttaget nu) så verkar det som om Monsanto har en lite legitimitetskris på gång. Kolla in videon här först så ska jag berätta mera efter det.



Alltså, Monsanto har nu hoppat på stakeholder dialog-tåget. De vill prata med dig, just dig, du som ska äta deras mat för att kunna återställa sitt goda anseende bland sina 'stakeholders' (intressenter, de som har något intresse i firman). Nej, de vill inte prata med ortsborna som förgiftas av alla deras kemikalier när sojafälten besprutas nere i söder. Nej, med sådana stakeholders vill de nog helst inte ha något att göra. Det skulle vara för att erbjuda dem en fotbollsplan då kanske, eller en lokal hälsostation, eller en skola för barna i byn. En sån dialog kan de möjligtvis vara intresserade av. En dialog som boostar deras anseende bland andra intressenter och lugnar ner de där radikala ortsborna som annars skulle vara så upprörda över sin försämrade hälsa,...

Men att diskutera miljö-, och hälsokonsekvenserna av besprutningen av deras GMO-grödor är knappast något de vill diskutera. Eller orsakerna till varför så många blivit så sjuka sedan 1996 då GMO introducerades i  USA. De är säkert ett ämne som är svårsmält vid Monstanto-middagsbordet. Nej, ska vi diskutera med Monsanto så är det på deras villkor: mätta världshungern på det mest effektiva sättet som finns; storskaliga lösningar, få (livegna) bönder, mycket gifter, och råvaror på bulk. Det är lösningarna som ingår i Monsantos middagspaket. Varsågod ta för dig, be my guest.

Men om jag inte vill ha sådana lösningar då? Vad vinner jag på att prata med ett företag vars business modell står och faller på sådana värderingar som jag anser vara förkastliga? Inte nånting vinner jag på det. Absolut inte det minsta nytta för min egen del. Så tack, men nej tack, Monsanto. Ni får ha er legitimitetskris helt för er själv. Jag sätter hellre min tid på att stöda bönder som månar om en hållbarare framtid, och om ni hunnit köpa upp dem alla så sätter jag hellre min tid på att odla min egen mat. Så enkelt helt enkelt. Tack men nej tack. Jag står över denna gång. Och även nästa gång. Mitt medgivande får ni inte via någons sorts skenhelig dialog.

Tack för mig.

Ha det gott!

16.11.14

Proppmätt efter veckoslutskursen




Ännu en kurse i socker-, gluten-, och mjölkfritt bakande avklarat. Otroligt hur mycket man hinner med då drygt 10 kvinns kommer ihop sig i ett stort kök., Underbart. Jag är så boostad på energi efter två veckoslut av väldigt lyckade bakkurser. TACK TILL ALLA DELTAGARE! Ni var helt fantastiska!!!

13.11.14

Suget

För ungefär två år sedan gick jag längs med en liten oasfalterad väg i den här lilla byn som syns på filmklippet nedan.

http://adkimvn.wordpress.com/2014/06/12/nahuelmapu-documental-2011/

Jag kände att jag var på rätt plats vid rätt ögonblick. Kossorna som betade gräs längs med vägen tittade upp nyfiket på mig. Och jag, den urbana moderna endagsetnografen ryggade tillbaka, rädd att bli stångad av de harmoniska djuren. Men ändå kändes det rätt.

Fortfarande känns det rätt. Det känns som om de har sanningen, vi har lögnen (som i critical discourse analysis, fast omvänt). Jag kan inte slita mig från tanken. Jag hoppas verkligen att jag kan åka tillbaka någon gång. På en längre studieresa, gärna med hela familjen. Och då kanske också stifta bekantskap med familjen i filmklippet ovan. Jag var på väg till dem också den där magiska dagen. Men jag hann aldrig. De andra jag skulle träffa tog tid på sig. Och även det kändes helt rätt. Men en dag, vet ni, en dag låter jag suget dra mig tillbaka till denna lilla magiska ort.

Ah, förresten. Det finns risk för tsunami i den här fiskeby. Senast var den på besök år 1960. Men just nu tror jag att ortsbefolknningen är mer orolig för hotet av industriellt avfall i deras hav än jordbävningar och tsunamis

6.11.14

Hormonsnack, en grottmänniskas bekännelser

Igår åkte jag hela 40 km för att få höra hur illa ställt det är med oss grottmänniskor, speciellt vi kvinnor då (jag skulle inte tro att det är så mycket bättre ställt för män, men det var inte föreläsningens fokusgrupp den här gången). För vi är alla grottmänniskor, i alla fall på hormonnivå.

Lili-Ann Junell-Kousa började föreläsningen med att säga att vi kommer att bli skrämda av det hon har att berätta. Tja. Vet inte riktigt. Skrämd har jag varit förut. Det orkar jag inte med mera. Snarare skulle jag säga att jag är förundrad och förbryllad.

Orkar inte gå mer in på vad hon sa igår men ni kan kolla in henne här: Min Morgon Kvinnohormoner.

Förundrad över att människosläktet lyckats överleva så här länge på en helt absurt artificiell grund. Tänk att vi grottmänniskor överlevt en ohållbar livstil i form av stillasittande, pillerpoppsande, sockerknarkande (till den kategorin hör all sorts konstig matliknande substanser som egentligen inte är till människan anpassad föda), arbetsstressande, plastkonsumerande "moderna människor". Jag ler, tänker på "the modern man" som det refererets till som något positivt under de senaste, tja, hundra åren kanske, och så reflekterar jag över gårdagens information om hur snett det gått för den här moderna människan (eller kvinnan närmare  bestämt) då det gäller hormonbalansen. Binjurar ur bruk, bukspottskörteln nedkörd, sköldkörtel i underfunktion, hypotalamus och amygdala har tappat kontakten med demens och Alzheimer som påföljd. Allt pga ett liv fyllt av stress och trauman. Nej, inte ett liv, utan flera. Flera generationer av stress och trauma, ackumulerade i våra kroppar, som exploderar i våra händer när vi sedan kraschar i Chronic Fatigue Syndrome. Något som äv väldans vanligt men som ingen läkare i detta vackra land klarar av att behandla och dessutom oftast misstolkar som symptom på depression och psykiska problem.

Jag ruskar på mitt stackars överarbetade huvud och inser (än en gång) ur huvudlös den moderna livstilen är. Det mest absurda är ju det att den inte finns någon enkel väg ut, det finns ingen emergency-exit, utan man får bara börja göra grovjobbet, ta dagen som den kommer, jobba sig mot balansen, söka roten till det onda, få bukt med den och hitta sin egen plats i denna förunderliga värld.
Vill man hålla sig frisk ska man kanske satsa på det som Junell-Kousa rekommenderade till sist i sin föreläsning: positiva tankar, god sömn, gott om vatten (inte kranvatten dock, full av estrogen... fattar ni hur absurt det är...), rätt sorts mat, och en bra dos med daglig motion. Ja, och sen bakning, jag FÅR baka, om det ger mig mer än vad det tar - hurra för söndagsbaket! Andra får kicks av att måla korgar eller virka mössor....men jag bakar mig mot ett balanserat liv.


Drömmer mig bort till den utopiska ön Taramangapio, stället dit min man en gång för över tio år sedan lovade ta mig då jag kände mig rotlös och rådvill. Nu har jag rötter men vad hjälper rötter när de står på bräcklig grund? Taramangapio, kanske en vacker dag blir jag din.

Tills dess, ajöss och gonatt!


4.11.14

Salt i (mjölk-)såren

Med tanke på den uppståndelse som uppstod på min annars väldigt okommenterade blogg då jag skrev inlägget om att jag inte orkar ta itu med problem som kan härledas till mjölk för någon månad sedan så kan jag ju inte annat än konstatera att de senaste dagarna har inneburit en hel del trevlig läsning för egen del.

Varför?  Jo, få här uppe i mjölkdrickande Norden kan väl ha missat studien från Sverige som ifrågasätter mjölkens koppling till hälsa (Läs den här: Milk intake and risk of mortality and fractures in women and men: cohort studies).

När jag ursprungligen försökte försvara min ståndpunkt (dumt av mig, det är helt onödigt i sådana lägen eftersom min övertygelse grundade sig på "tro" i form av egna anekdotiska iakttagelser samt andras liknande berättelser om sina barn, och med den utgångspunkten kan man inte gå in i en debatt med dem som har den ultimata sanningen, dvs har de stora vetenskapliga studierna på sin sida) blev jag ytterst förvånad över hur lite studier det fanns om mjölken. Eftersom jag visste att allergisjukhuset och många läkare rekommenderar mjölkfri kost åt barn med upprepade öroninflammationer, samt att det finns en utbredd diskussion om kopplingen till astma, kom avsaknaden av stora vetenskapliga studier som en överranskning för mig.

Kan hända att jag inte hade verktygen, de korrekta sökorden, eller tiden för att gräva fram de rätta studierna då. Men i.o.m den nya svenska studien (media lyfter främst upp att mjölkdrickandet kan leda till benskörhet snarare än tvärtom) har också andra studier lyfts fram, t.ex. de som syns i referenslistan på Safkatutkas blogginlägg: Kolme lasia päivässä on Suomen vaarallisin ravitsemussuositus.

Sen är det väldigt viktigt, inte bara gällande mjölken, utan allt som är "vedertagna" sanningar för tillfället att syna hur de kommit att bli sådana. Gällande mjölken är det lätt att hitta syndabocken, nämligen organisationen "Mjölkpropaganda" som kom till för att öka svenskarnas mjölkkonsumtion på 1920-talet (med verkningar långt in i vår tid, enligt Karin Bojs). Det gäller att ha exakt samma vaksamma öga då det gäller andra "trender", på rak arm kommer jag att tänka på t.ex. margarin, soja, och fullkornsbröd, som under sina storhetstider har påståtts ha otroliga hälsoeffekter på mänskligheten i stort. Av vissa. Påstås det alltså. Kan vara propaganda, who knows....

Så sträckläste jag ju också Ann Fernholms bok förra veckoslutet, och hon skrev gång på gång på gång hur det är omöjligt idag att stänga in en stor grupp barn och mata dem exakt med den föda man vill undersöka. Så gjorde man på 30-talet med utvecklingsstörda i södra Sverige och kom fram till att socker skadar tänderna. Och OBS, i hemlighet utfördes denna studie eftersom den stred emot finansiärerna, dvs sockerindustrins, intressen.

Slutsatsen, vill man förstå varför vedertagna sannningar ser ut som de gör idag kan det löna sig att; follow the money...


För vår egen del funderar jag mycket på hur jag kan hjälpa mina barn till ett hälsosamt liv under rådande omständigheter. Ett liv med antibiotikakurer, öroninfektioner och inflammerade halsmandlar är inte något jag definierar som hälsosamt. Då försöker jag hellre läsa på och förstå samband, söka lösningar som kan hjälpa dem må bra.


2.11.14

Vardagsmat

Det goda med att ha lärt sig leva utan mjölk och gluten i vårt kök är att det mesta jag lagar i form av  vardagsmat också fungerar till en baby under ett. Okej, gårdagens chili con carne (utan chili, enbart spiskummin) var inte så smart, bönor är svårmälta för vem som helst. Men trots det tror jag det är viktigt med smakträning och konsistensträning från första stund.

Nu åkte just leverlådan in i ugnen: vardagsmat tre dagar framåt fixad, utan industriellt scheiss i ingredienserna...

Läste igår ut Ann Fernholms bok Det sötaste vi har. Boken var otroligt bra och lätt att ta till sig. Eller sen var orsaken till att jag tyckte om den den att hon är inne på samma spår som jag sedan jag började läsa på för drygt fyra år sedan: socker skadar barn mycket mer än vad det ger, sockerfyllda kalas skadar vissa barn mer än andra, gluten/sockerkombin är en tickande bomb för små barnamagar/hjärnor, den fettfria linjen i skolan driver på sötsuget och belöningssystemet hos barn och det hjälper dem inte att hålla koncentration och mättnad som de borde för att prestera bäst, etc...

Hon förespråkar sockerfria daghem/skolor och sockerfria kalas. Ja där är vi ju helt på samma linje. Nu är jag på gång med Sanna Ehdins aden självläkande människan, mer djupgående än Fernholm men även lite mer krävande läsning. Underbart med litteratur som talar mitt språk!

Igår gjorde jag en böntigerkaka. Testar recepten inför bakkurserna de inkommande veckorna. Familjen glad då jag ibland lyckas slå huvudet på spiken och göra goda bakverk.

Här recepten till både leverlådan och kakan:

Leverlåda:
500 ekolever (highlander hos oss)
2,5 dl ris
1 ägg
mejram
äppel
squash
kokosolja el. ghee

I matberedaren mal ner leverbiten med äppel, squash, fett och mejram (och salt). Koka riset. Vispa upp ägget pösigt. Blanda allt i smord form, grädda i ca 200 g i 40 minuter. Tillsätt fett/salt vid behov efteråt.

Tigerkaka

250 g dadlar
2,5 dl vatten
8 ägg
7 dl kokta vita bönor
halv vaniljstång
1 dl kokosolja
1 tsk matsoda
1 tsk bakpulver
0,5 tsk salt
0,5 dl kokosmjöl
0,5 dl kakao

Blötlägg dadlar och vaniljstång i vattnet (2,5 dl) i minst en timme. Blanda allt förutom kakao och kokosmjöl i matberedare. dela upp smeten i 1/3 och 2/3 delar. I den mindre delen tillsätt kakao och i den större kokosmjöl. varva en smord kakform med kokosblandning och kakaoblandning om vartannat. Grädda tills genomgräddad i ugn på 180 grader (40-60 minuter beroende på form och ugn).