Vem vinner egentligen?

Jag har ett stort problem då jag skriver mina artiklar utgående från att det finns s.k. koloniala skillnader mellan dem som lever i modernitet och de som lider av kolonialitet och att det här också påverkar varje enskild individs uppfattning om vad som är legitimt. Många av dem som jag refererar till målar upp en väldigt svartvit bild av världen. Och visst kan jag hålla med om att världen i vissa avseenden är väldigt svartvit och att moderniteten är en samhällssyn som uppstått utgående från den vita (i jämförelse med andra befolkningar med andra hudfärger) manliga (den oficiella historian är skriven ur patriarkalets perspektiv) europeiska (ett koncept som egentligen inkluderar alla andra länder också som utgår från den västerländska dominanta kunskapssynen, dvs, USA, Kanada,  ) världssynen. Eftersom den här samhällssynen har antagit ett universellt perspektiv, dvs att den skulle vara gångbar i alla lägen på alla platser i världer, försummar den på samma gång perspektiv som kommer från andra delar av världen. Jag är överens ganska långt med teorierna i det här. Och eftersom min analys sker på platser där det moderna europeiska sammanstöter med andra (tidigare ignorerade eller förtäckta) världssyner så är det här helt okej - i min analys.

MEN. Jag klarar inte av att försvara de här teorierna utifrån vad som pågår just nu i den moderna samhällssynens kärna: här i modernitetens mittpunkt existerar inte sådana svartvita förankringar. Snarare ser jag att moderniteten skapat kolonialitet på många plan - inte bara på bas av kön och etnicitet som mina teoriers ursprungsfilosofer vill påstå. Då jag läser om GMO/organisk mat debatten och kopplingarna till hälsa så ställer jag mig frågan: vad är egentligen modernitet och vad är kolonialitet? De som tidigare tycks vara det moderna samhällets vinnare verkar alltmer vara även dess förlorare. Simultant. Vi får i oss en massa billig mat som producerats i slavliknande förhållanden på storplantage som har digra miljökonsekvenser för sin egen lokalbefolkning (där är det klar att lokalbefolkningen blir en sorts kolonialitet som ger sitt liv för att vi här i det moderna samhället ska få billig mat). Men vår billiga importerade mat slår ju ut oss själva: vi blir sjuka (allergier, cancer, västerländska kroniska sjukdomar, och nu senaste detta stora frågetecken gällande varför autismen blir allt vanligare) och vi blir sysslolösa (då kineserna tar över produktionen av våra miljöförstörande konsumptionvaror). För mig verkar det som om de som njuter av modernitet blir en allt mindre krympande elit medan kolonialiteten breder ut sig långt längre än bara på basen av kön och etnicitet. Jag undrar när vi ska inse att moderniteten inte längre existerar. Den är ett historiskt minne blott. Det enda vi har kvar är kolonialitet i all dess brutalitet.

Vad är legitimt för vem i sådana fall? Egentligen ingenting kan man ju tycka då. Hmm...

Kanske det är därför så många kritiska röster alltmer talar om "one percent". Vi är alla sammanlänkade, världen är inte svartvit, vi lider alla av modernitetens genvägar mot ett bättre och lättare liv....

Här en intressant film med namnet One Percent. Den kan vara värd sin tid, om man vill gnugga sina geniknölar gällande vem det är som vinner egentligen med det samhällssystem vi har idag.