Visst skulle jag kunna gå och hänga läpp över att Vasabladets egen ledarskribent är så blind att han skrivit sin kärleksförklaring till Ikea-projektet som jag dissade totalt i mitt förra blogginlägg. Men vet ni vad. Det tjänar ingenting till. Nej istället jublar jag över en underbar dag.
Vi spenderade den på Julmarknad i Stundars, och jag blev alldeles varm om hjärtat. Det finns så många människor här i vår omgivning som stickar, virkar, snickrar, bakar och pysslar (många på sin fritid) bara för att få ställa sig mitt i den härligt vackra omgivningen i Solf och sälja sina föremål för ett ack så överkomligt pris. Det värmer. För så länge folk kan sticka, kan baka, kan snickra och kan sy så finns det hopp för mänskligheten. Än är inte allt förlorat.
Och så tänker jag att kanske ledarskribenten i Vasabladet helt enkelt borde titta på de här två nedan filmsnuttarna och lyssna på sitt eget hjärta.
Denna av Charles Eisenstein om "sacred economies", om att förändra ekonomin så att den tjänar oss, naturen, och planeten istället för att tjäna pengapungen:
Och denna av Helena Norberg-Hodge om att genom att lokalisera ekonomierna kan man återuppbygga "the fabrics of connection" mellan människor:
Vad vill ledarskribenten bli ihågkommen för: för att ha byggt en välinställd opinion för ett företag som rensar slätt allt vad biodiversitet och lokalsamhälle heter på andra sidan världen för att vi här i vår region ska kunna snickra ihop några billiga möbler utan att ha någon som helst erfarenhet av att greppa ett verktyg (och på samma gång spika sista spiken i kistan på centrumhandeln - för nej, jag tror inte det minsta på att den redan utdöende kommersen i centrum klarar av ett till shoppingmecca utanför stan, som ledaren antog att den gör). Eller vill han delta i uppbyggandet av en sådan här "sacred economy" där vi människor igen kommer i kontakt med oss själva och vår plats här på jorden och börjar jobba på att rädda planeten och oss själva från kollektiv undergång? Valet är hans och tidningens.
Jag har redan gjort mitt val, och jag följde mitt hjärta. Det var i det vägskälet vägen mot det goda livet började. Nu så här inför jul, två år senare, kan jag säga ärligt att jag känner både tro, hopp, och kärlek. Vi går mot ljusare tider! Vi går kollektivt mot det goda, vare sig de blinda vill se det eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar