Kvinnofällor

Hörde igår på nyheterna en kvinnlig ekonom uttala sig över sin oro över att kvinnor inte tänker på sin framtid, hur 40-åringar väljer att downshifta utan att inse vilka konsekvenser det kommer att ha för deras ekonomi när de uppnår pensionsålder. Denna eviga diskussion om kvinnofällor, som alltid fokuserar enbart på det monetära.

I mitt stilla sinne tänkte jag då : Men snälla, vidga vyerna lite.

Kvinnor som inte tillåter sig själv downshifta, byta bransch, hitta tillbaka till sig själv och sin rätmätiliga plats här på jorden riskerar att gå under, förgås. De riskerar att stressa ihjäl sig helt enkelt.


Men kanske det är samhällsekonomiskt bättre på sikt, enligt denna ekonom? Kanske det är meningen att kvinnor (och män) ska jobba slut sig innan pensionen, helst med en stor summa pengar på ett pensionspararkonto. Kanske det är det som är meningen med livet, a la samtidsekonomin.

Vad vet jag.

Men i min sökan efter det goda livet har inte kalla kalkyler på krassa pensioner något värst stor prioritet. Jag söker harmonin och jag söker min väg genom livet här på jorden. Om det sedan betyder fattigmanshuset när jag blir gammal, so be it. Vid den tiden kanske jordens magnetfält skiftat och världen ser så annorlunda ut att pensioner är det sista man tänker på. Kanske. Kanske int.

Vad vet jag.

Men jag lever. Och jag lever ett hållbarare liv än jag skulle ha gjort under ohållbara arbetsförhållanden.

So be it.

Hälsar, den livsbejakande ekonomen.