Om att opta ut

Jag har varit där. Med ett jobb på en internationell firma, fina resor, fina förmåner, rätt så skapligt betalt. Mycket roliga människor. Och mycket jobb. Och lång arbetsväg. Och en ett-åring som aldrig ville hålla sig frisk. Jag pallade inte. Jag pallade inte skuldkänslorna över att hela tiden vara tvungen att ringa chefen och säga att nu är jag borta igen: feber, vattkoppor, hosta... etc. På samma gång var jag samvetsgrann, vi delade dagarna 50/50 med mannen och jag jobbade som en idiot de 4 timmar som jag hade till mitt förfogande. Må jag tillägga att jag uppnådde alla mina målsättningar med bravur.

Ändå kände jag hur kinden pressades mot glastaket, och det var ett tak med tjockt glas, det var inte upp till mig att spräcka det glaset. Det förstod jag senast när jag meddelade min nya chef att jag var gravid och han chockat tittade på mig och harklade och sa "ähum, grattis". Jag förstod det också då kurser och intressanta utmaningar gick mig förbi och jag istället fick dra det stora lasset vad gällde själva jobbet. Kön var lång in till mitt rum, när folk skulle fråga mig om detaljer som endast jag kunde. Smickrande kan man tycka. Stressande tyckte jag.

Och jag pallade inte. Feministen optade helt enkelt ut. För att köra raserfart till dagis vareviga dag, med en mage som växte och en stress som inte var hållbar det var liksom inte min grej kom jag fram till. Det måste finnas något annat sätt att leva sitt liv. Mitt samvete slet mig också då dottern fick spendera väldigt långa dagar på dagis, trots att ena hämtade och den andra förde. Dessutom, om jag nu skulle satsa så där hårt på något, så kunde det ju vara något som på riktigt kändes meningsfullt.

Idag handlade Familjeliv om karriärmammor (podcast här) . Det var intervju med f.d. ministern Paula Lehtomäki som ju blev känd för att pricka in två barn under sin ministerperiod. Det var också en intervju med journalisten Anna-Lena Laurén som valt att satsa fullt ut på sitt jobb trots att hon har ett litet barn. Jag är uppriktigt glad för andra kvinnor som lyckas få det att fungera. Verkligen, jätte fint! Men två exempel på kvinnor som haft den turen att de fått jobba med något som de brinner för och där de själva haft en hel del att säga till om betyder inte att alla kan ha det så. Och det är där jag vill hytta med näven för alla radikala feminister som tycker att det är varje kvinnas roll att spräcka glastak. Nej, så är det inte. I många fall är det snarare kvinnans psyke som får ta stryk innan vi hör klirret av glassplittret.

Att säga att kvinnor idag har möjlighet att välja hur de vill ha det är också en sanning med (stor) modifikation. Bulken av kvinnoarbete är sådant där arbetstiderna är utstakade, och förväntningarna från chefshåll är klara, många av jobben som kvinnor utför är stressfyllda och självbestämmande rätten över hur de egna uppgifterna ska skötas väldigt liten. Själv anser jag att jag hade ganska stor frihet hur mitt jobb skulle utföras, och ändå kändes det ohållbart. Jag kan just tänka mig någon som inte är motiverad men som pressas konstant att prestera...

Jag tyckte om Ingrid Bieses inlägg i programmet. Hon hade en helhetsinblick och förståelse för var skon egentligen klämmer. Speciellt tyckte jag om att hon sa att kvinnorna varit de som "lättast" kunnat opta ut, men att det också finns en liknande tendens bland männen. Det är bara svårare för dem att hitta en orsak. Hur mycket stryk fick inte Stefan Wallin för att han "skyllde på" familjen när han avsade sig sina politiska uppdrag?

I grund och botten handlar det inte bara om jämställdhet på arbetsplatsen. Det handlar också om en ny generation som söker mening i det de gör, inte enbart status, pengar och karriär. Paula Lehtomäki och Anna-Lena Laurén har hittat meningen i sitt yrke, men det finns många kvinnor som aldrig kommer att hitta det. För de som ändå har möjlighet (vilket inte alla har, pengar spelar ju fortfarande en roll!) så är det där med att opta ut inte en så dum idé. Trots att man är feminist.

Och må då tillägga att min väg ut ur ekorrhjulet till stor del följde den väg som Ingrid Biese valde: att satsa på att doktorera om ett ämne som jag är genuint intresserad av. Visst finns det stora utmaningar som doktorerande flerbarnsmamma också, men det är en historia för en annan dag.