Jag har en bekännelse att göra. Jag är en radioknarkare. Eftersom jag dessutom är lat av naturen så knarkar jag mest bara en radiokanals sändningar. Orkar inte byta. Det betyder att jag i sommar har lyssnat på många repriser av Radio Vegas vinterprogram och många gånger har jag också lyssnat två gånger på dagens sommarprat. I söndags blev det helt enkelt för mycket (och gudstjänst är ändå inte min grej liksom) så jag kom mig för att ratta in andra kanaler. I bilen landade vi på P1. Underbar kanal. Förstår inte varför jag inte lyssnat mer på den nu då den når oss utan att behöva gå in via nätet.
Nåja, lyssnade på ett program om några författare från Bulgarien. Där råkade vara en ung författare som talade om sitt hat-kärlek förhållande till sitt hemland. Jag lyssnade och tänkte att jag nog kan hålla med om mycket av det hon säger. Också den hat-kärleksrelationen blir faktiskt bara starkare ju mer man ser och reser utomlands. Nuförtiden har jag också en hat-kärlek-relation till mitt andra hemland, Chile. Nåja, men det riktigt intressanta i hennes prat var hur kärleken låg förankrad i en liten by på landsbygden, eller närmare bestämt hemma hos hennes moster och morbror som hade en småskalig odling av vattenmeloner. Den värld de levde symboliserade för författaren det verkliga Bulgarien, en verklighet som inte längre finns kvar.
Jag tänker att just så är det. När vi tappar kontakten med maten som håller oss vid liv, när vi tappar kontakten med landsbygden, då försvinner också det där verkliga från vår verklighet. Putz weg, finns inte mer. I Finland existerar den verkligheten inte mera. Eller kanske den existerar, men på mycket få ställen. Jag kan få en känsla av den när vi åker ut och hämtar mjölk från bonden. Men ändå inte. Verkligheten har fått ge vika för moderniteten.
En annan dag lyssnade jag på ett program om björnens betydelse för den finska folksjälen. Detta program sändes dock på Radio Vega. Och det var en repris från vintern. Det var intressant att höra, inte enbart hur central björnen varit i den finska folktron. Men ännu mer intressant var det att höra om "kolonialiseringen" (de kallade det inte för det men det var just var det var) som en man vid namnet Stenius genomförde i östra Finland under svenska tiden. Tanken var att få det finska folket att assimilera sig. Folktron, som den om björnen, skulle utrotas. Jag tänkte för mig själv att det nog är där roten till svenskagget ligger. Jag tänkte att kanske mina finska vänner ändå talade en gnutta sanning då de talade om Sverige som en kolonialmakt på finska marker. Men det man glömmer att säga i sådana sammanhang är att den svenska kronan betedde sig precis lika illa i svenskbygden i det svenska riket. Inte handlade det om att vara finne eller svensk, det handlade om "det civiliserade" kungadömet med högsäte i Stockholm mot det hedniska och barbariska ute i periferin, det som skulle koloniseras.
Så lyssnar jag på nyheterna idag. Metso säger upp 750 personer. Småhandlarna hamnar stänga sina butiker pga bristande lönsamhet. Vemod, och elände. Det går snabbt utför för den moderna staten. I Vasabladet skrivs stora rubriker om ungdomsarbetslösheten och de olika programmen som ska tackla denna arbetslöshet. Jag känner mig helt utmattad. Programmen handlar om vad? Utbildning, utbildning och utbildning. Suck och stön. Okej, låtom oss utbilda oss - men är det faktiskt lösningen på Finlands problem? Vad ska vi utbilda oss till? Vad ska vi sälja på export? På något sätt skulle jag vilja återgå till den där trygga känslan av verklighet. Den känslan av att vi som grupp kan må bra bara vi tyr oss till vår omgivning. Kanske vi inte behöver börja dyrka björnarna, men nog marken som omringar oss. Varför kan vi inte jobba mot en hållabarare livstil som inkluderar småskaligt jordbruk? Jag har sagt det förr och säger det igen: jag tror att måna av dessa unga arbetslösa kunde göra en bra insats som ekobönder. Efterfrågan på ekologiskt odlade produkter är så stor i Finland att man måste importera produkter för det finns inte tillräckligt att få på lokalt håll. Färska ägg från frigående höns är en bristvara, åtminstone är i stan. På samma gång faller ögonen på en liten notis i tidningen: jord- och skogsbruksministeriet ska införa fler föreskrifter mot handeln av mjölk direkt från bonden. Endast de stora producenterna har kapacitet att uppfylla kraven. Man blir bara så less. Ibland känns det som om det inte är så stor skillnad på den finska staten idag i jämförelse med det svenska kungariket... När det förr handlade om att uppbära skatter och att kolonisera folket så handlar det idag om att göra så galna föreskrifter att ingen människa i världen kan leva ett gott liv på mindre. När ska vi någonsin lära oss? Stort är inte alltid bra. Ibland kan smått faktiskt vara riktigt optimalt.
Sådärja. Nu har jag förvirrat mig själv och den stackare som orkat läsa så här långt.
Egentligen hade jag tänkt skriva om feminism, om att vara mor och om att jobba med akademiskt arbete. Men det får bli en annan dag!
Gonatt på er.
Ändå föreskrifter mot handeln av mjölk direkt från bonden? Det verkar inte finnas någon hejd på vurmen för komplexitet ändå!
SvaraRadera