2.8.13

Förvirrande tankar

Jag är tillbaka i skrivarstolen och känner att det är dags att avlägga en kort rapport även här. Mellan varven försöker jag även göra något vettigt av mina tre vetenskapliga artiklar som nu legat och väntat på mig så pass länge att jag nästan tycker själv att de verkar bra.

Om feminism om kvinnoidealet: Jag har tänkt mycket och fortsätter min inre strid. Jag håller inte alls med alla feminister om att striden om jämställdhet alltid är värd att befatta sig med. Tyckte om inlägget av "Kvintettfamilj" om ämnet. Jag ser istället att en sådan strid leder till utbrändhet bland många kvinnor och vilsenhet bland män. Och det leder till onödigt många skiljmässor och personlig olycka. Problemet är att vi redan är programmerade in i våra roller - åtmistone vi kvinnor har från ung ålder fått veta att "the world is at our feet", männen har väl fått haka på eftersom de inte haft något val. Det är inte lätt att programmera om i vuxen ålder. Att bestämma sig att det där med karriär var egentligen bara ett dumt påhitt, man blir lyckligare med mindre. Ja och att de egna valmöjligheter till en inre lycka kanske faktiskt ökar (!) om man är beredd att välja rätt. Det är inte lätt. Fast jag predikar om hemmet och hur viktigt det är att satsa där hemma så har jag inte lyckats släppa taget om mina yrkesambitioner. Jag kan inte för mitt liv heller identifiera mig med hemmafru-idealet. Handen på hjärtat, efter två månader hemma vid spisen är jag glad att få vara ute på fronten igen!

Om normer: det är jäkligt jobbigt att gå omkring och fundera på normers vara eller inte vara hela tiden. Speciellt jobbigt är det att göra förändringar i praktiken. Man blir helt slut bara av själva tanken. Så istället för att leka strikt, återhållsam eko-morsa var jag i början av veckan till H&M och köpte slavarbetes jeans åt mina barn. Billigt och bra, synd bara att jag är medveten om att det antagligen gömmer sig några underbetalda bangladeshkor i sömmarna på de byxorna. Men barnen blev jätte glada att äntligen få ett par nya och passliga jeans, exakt sådana som de har önskat sig. Sen för att ännu uppfylla deras högsta konsumtionsönskan hittills var vi inne till skoaffären och köpte blinkande springskor åt dem. Det skär i ögonen på denna mor varje gång de lägger ner foten i marken och disco-ljusen börjar blinka. Men oh well, ungarna är glada och skoproblemet är löst. Vad mer kan man begära? Ja det skulle vara att skorna skulle vara slavfria då. Men det är nog för mycket begärt.

2 kommentarer:

  1. Intressanta tankar! Jag håller med dig, jämställdhet till varje pris kan i värsta fall orsaka mycken sorg. Det ser säkert olika ut i varje familj beroende på föräldrarnas yrkessituation, barnets anknytning och personlighet samt förväntningar på könsroller och sociala roller hos föräldrarna. Ändock tror jag somliga män och kvinnor, men inte alla, känner sig förvirrade då känslorna inte konformerar sig i enlighet med det rådande 50-50 jämställdhetsidealet. Och det är en tärande upplevelse.

    Angående dikotomin hemmamamma (är det annorlunda än hemmafru förresten?)-karriärskvinna med småbarn så undrar jag varför det blir så svartvitt? Anlägger en ett historiskt perspektiv på frågan så kan vi konstatera att det är bara på senare tid som dygnet spjälkats upp till att innehålla tid vikt för arbete och tid vikt för familj/hushåll/underhåll av redskap och hem. Tidigare gick det inte att separera i lika hög grad, om alls. Det tror jag vi har i vår evolutionära ryggsäck och jag tror att många människor mår bra av att kunna kombinera familj och arbete, samtidigt. Antingen så att övriga familjen har hand om barnen då en själv jobbar annorstädes eller så att barnen är med på ens jobb. Men det är ju hart när omöjligt i dag då arbetena är ofta så specifika och av expertnatur. Vi jobbar ju i gemen inte längre med att "driva Familjen AB" utan för företag eller organisationer av olika slag och då kan inte barnen vara med på samma sätt. Eller tillåts vara med, jag vet att de integreras mycket mer än här i väst i vissa kulturer i världen. Nu låter det här som ett klassiskt individualistiskt "äta kakan och ha den kvar" då jag gillar möjligheten att föräldrarna kan både vara med sin familj så mycket de anser behovet finns _och_ arbeta/vara samhället till gagn genom arbete. Må så vara, men jag tror att det behovet är djupt rotat i våra gener, präglat av förhistoriska samhällsorganisationer och familjeliv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan inte annat än hålla med dig i allt det du säger. Jag är helt av samma åsikt. Och det är där utmaningen ligger - att kunna hitta ett flyt i den moderna vardagen som sammanfaller med det förhistoriska. Jag trodde att akademisk arbete hade potential (fritt val när man utför sin forskning liksom), och det tror jag fortfarande faktiskt, men jag hade inte insett hur mycket hjärnarbete som ingår i den akademiska friheten. Det hjärnarbetet är definitivt inte förhistoriskt. Inte heller alla dessa deadlines och trycket att publicera och prestera...

      Radera