6.9.13

Vad är extremt? Om extremdieter och normaldieter

Nu tänker jag ryta till lite grann. Det är nämligen så att i onsdags råkade min tid i bilen sammanfalla med Radio Vegas matspecial, både i programmet Radiohuset och senare i femmans nyheter. Jag blev smått förargad över hur journalister tar sig friheten att vinkla detta med hälsosam livstil till något extremt och farligt, utan att destu mer ifrågasätta dagens matvanor bland gemene finländare.

Först handlade Radiohuset om den nya extremdieten 5:2 dieten. Detta var något farligt, som man absolut inte ska pröva på, inte ska man heller pröva på andra dieter, bantning är av ondo och föder endast mer matbegär och ätstörningar. Det var kontentan av det hela. Jag håller med om att batning är av ondo. Jag håller också med om att dieter är av ondo. Men nu är det ju så att den standarddiet som vi här i Finland håller oss till inte är normal, snarare extrem. Eller varför finns det så många som går omkring och smaskar på en massa snacks, tar sig friheten att unna sig en massa gott, känner hela tiden att de är "2 kg från lyckan"? Ännu mer beklämmande är det att det som vi vaggats in i att tro att är "normal mat", dvs en glass var och varannan dag under sommaren, en bakelse med kaffet, margarin på brödet, fettfri mjölk till barnen, saft och bulla, för att inte tala om det institutionaliserade lördagsgodis (varifrån i all varlden kom föräldrar på att uppmuntra barn till att äta godis varje lördag?!?) inte alls har lett till mer hälsa utan en massa ohälsa. Eller vad säger ni om det metabola syndromet som nu syns även hos barn? Om ökade antalet diabetiker i alla åldrar? Eller den ökade genomsnittsvikten bland finländarna? Eller det ökade antalet både kvinnor och män med olika sorters ätstörningar?!?   Jo för att vi har uttryckligen vaggats in i tron att de matvanor vi växt upp med sedan vi var små att de är på något sätt hälsosamma och normala. Gott folk, I've got news for you: det som kallas extremdieter idag i media oftast inte är något annat än en återgång till en naturlig livsstil vad gäller konsumtion av mat. Extremdiet är det vi hållit oss till i den senaste 20-30 åren. De flesta av dessa "extremdieter" handlar inte alls om att råbanta sig smal; de handlar om att folk tar sitt vett till fånga och börjar äta en balanserad kost baserad på riktiga råvaror. Jag är inte insatt i 5:2-dieten, tänker inte heller bli, men har förstått att även den förespråkar naturlig och balanserad mat de dagar man äter mer mat.

Vad är det för fel på att en eller annan livstilsförändring via kosten hjälper människor att hitta balansen igen? Att man börjar känna sig hungrig när man ska vara hungrig? Att man slutar äta en massa skräp?

Det jag mest reagerade på av allt var nyhetsinslaget vid fem-tiden då en expert (psykolog) intervjuades och hon hade till och med en benämning på personer som blivit extremt fokuserade på att äta hälsosam kost. Detta var alltså onormalt. Att inte bry sig om sin hälsa är tydligen normalt. Plötsligt förstod jag vad Foucault menade med att den mentalt sjuka inte alltid identifierar sig med sin diagnos. Herreminjee, ska jag institutionaliseras nu för att jag gör maten från grunden och satsar stor del av min fritid i köket eller på jakt efter råvaror? För att jag väljer ekologiskt framom besprutat som gör mig till en ekonomiskt irrationell individ? För att vi valt bort födoämnen ur vår kost som uppenbarligen (åtminstone för tillfället) har en negativ inverkan på vår hälsa? Så många gånger som jag känt mig uppgiven och osäker över om de symptom jag ser i både mig och barnen verkligen är verkliga. Så många gånger jag fått känna mig urdum både med läkare och i andra sammanhang då jag stått på mig och försökt förklara att jo vi märkt en stor skillnad i beteendet sedan vi lämnade bort sockret och glutenet, och jo astma-hostan kommer som ett brev på posten när ett av barnen konsumerar mjölkprodukter. Märkvärdigt, säger de som hör mig tala. De tror mig inte. Och det har gjort den här vägen ännu svårare att vandra, i uppförsbacke hela vägen. Socialt stigmatiserad. Så visst blir jag lite chockad att höra att det finns en psykologisk term för min märkvärdighet. Speciellt med tanke på hur mycket det underlättat hos oss att ta bort både mjölk och gluten (och socker, not to mention) - inga fler öroninfektioner, inga natten-igenom-hostattacker, inga flera potkuraivare (utbrott, tantrums): bara glada och friska barn. Men deras mamma är tydligen sjuk, för hon satsar hårt på att fixa biffen så att barnen kan vara friska.

Nej, jag vet inte vad som är sjukt i det här samhället mer. Men en sak håller jag med om någon av de intervjuade experterna: det att mat blivit så stor sak i vårt liv visar att samhället befinner sig i en brytningspunkt. Jag vill dock inte hålla med om att det är något onormalt; snarare ytterst normalt. Vi håller på att återgå till det normala, för hundra år sedan var mat en av de största orosmomenten för en stor del av befolkningen. Det att vi inte behövt bry oss om varifrån vår mat kommer och vad den innehåller, det är hoppeligen en parentes i mänsklighetens historia. För bannemig så mycket förstörelse både i vår hälsa och i naturen som det fört med sig!


4 kommentarer:

  1. Ja! Precis så! Välrutet.

    SvaraRadera
  2. Precis som jag resonerar! Jag har funderat mycket på dethär med att fokusera på ren och hälsosam mat efter dessa offentliga debatter. Men jag ser inte riktigt det sjuka i att försöka hålla sig och familjen frisk ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vi fortsätter att kämpa på då, med eller utan "extrem-dieter"...

      Radera