Igår kväll samlades de som anmält intresse att vara med och grunda Slow Food Ostrobothnia för första gången. Vi var ett gäng på sju personer (skulle antagligen ha varit fler om inte datumet krockat med en massa annat intressant program i stan). När vi drog en presentationsrunda visade det sig att det som förenade oss alla var intresset för naturlig mat med förankring i det lokala. Många utryckte sin frustration över att bo i en stad där stormarknaderna har tagit kål på det lokala. Och hur kopplingen mellan de som förser oss med mat och vi själva helt försvunnit. En annan sak som kom fram var hur många av oss upplever att vi är helt ensamma om vår strävan mot en bättre matkultur i den här stan. Som en av deltagarna sa: folk måste börja njuta av livet igen, och det gör man ju genom att ge maten den tid och njutning som den är värd!
Nu råkar jag ju ha en del upplysta vänner i min bekantskapskrets, så på den här fronten känner jag mig faktiskt inte alls ensam. Men visst, väldigt få av mina upplysta vänner har tagit steget ut och satt sina ord i handling. Vågar påstå att de allra flesta fortfarande veckoshoppar strösta delen av sin mat i butiker där man kan få antingen S eller K bonusar. I ärlighetens namn så gör ju vi det också, veckoshoppar alltså. Men inte största delen av vår mat. Sedan vi flyttat hit till stan så har jag bemödat mig om att bygga upp nya rutiner: torghandel på fredagar, fisk på lördagmorgon, leverbeställning från ekobutiken med jämna mellanrum, köttleveranser via REKO, och ägg och mjölk från bonden torsdagkväll, ja och sedan ekogrönsaksleveransen varannan vecka till matringen. Tidskrävande? Ja. Givande? GIVETVIS! Ni vet inte hur roligt det varit att stifta bekantskap mellan alla dessa matproducenter. Det där lilla snacket man hinner med medan man handlar, det är guldvärt! Så undrar jag vart alla andra har så bråttom hela tiden? Vad är det som är himla viktigt att man inte hinner njuta av (upphandlingen av) mat? Själv tror jag inte att det är omöjligt att bygga upp nya nätverk där man både sparar tid och får njuta av den här maten. Men det gäller att jobba på logistiken, hitta grannar som vill göra likadant och dela upp ansvaret för hämtning av vissa produkter veckovis. Inte alls omöjligt. Gäller bara att hitta de där likasinnade.
Men tillbaka till Slow Food, för det är väl där de likasinnade gömmer sig. Vi bollade en del idéer om vad vi skulle kunna göra. En hel del innovativa idéer kläcktes. Det roliga var att de som var med igår verkligen visade engagemang, och mötet gjorde oss bara mer ivriga. Det är som när man gått omkring i ett vakum, och plötsligt gör någon ett hål på förpackning. Luften strömmar in! Jag kan andas igen! Härligt att få komma ihop sig med likasinnade och känna att man inte är någon freak, att vi är många med liknande tankar. Ännu härligare att det finns de som också vill göra något för den goda sakens skull.
Det blir nog bra ännu ska ni se. Bara vi kommer igång på riktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar