Alice i doktorandträsket

Jag var på det årliga handledarmötet. Det där som ska försäkra både mig själv och insitutionen som stöder mitt projekt om att det blir något av det hela. Och det blir det väl. Det har i alla fall min handledare alltid trott. Själv har jag vacklat.

Det visade sig idag att det hör till processen. Handledaren talade om legitimitetstrappan, om att man i ett visst skede är så förbryllad av precis allt att man varken vet ut eller in.  Från den stund jag började doktorera kan jag säga att min legitimitetstrappa för det mesta pekat neråt. Före jag inledde mina studier förstod jag mig på världen och mig själv i den. Men sen plötsligt var det som om jag hamnade i Alice i Underlandets djupa harhåla. Jag tappade helt greppet om verkligheten. Allting ställdes på ända. Värst var det i våras. Då hade jag lyckats tappa bort både mig själv och den röda tråden. Handledaren menade att de som ger upp oftast gör det i det här skedet.

Jag vet inte om jag kan tjuta Heureka ännu, men på något sätt känns det som om förtvivlan över att inte veta vad jag håller på med inte längre är så stor. Handledaren menade att jag klarat mig på min legitimitetstrappa. Nu lättar det. Vi ska hoppas det.

Så kom jag på att googla lite Alice i Underlandet citat. Och vet ni vad, hennes ord träffar ganska mitt i prick för en doktorand. Eller vad säger ni om det här?


“But I don’t want to go among mad people," Alice remarked.
"Oh, you can’t help that," said the Cat: "we’re all mad here. I’m mad. You’re mad."
"How do you know I’m mad?" said Alice.
"You must be," said the Cat, or you wouldn’t have come here.” 
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland


Haha, just precis så där känner jag mig ibland inom det akademiska! Självironi, den bästa av ironier!


“Why, sometimes I've believed as many as six impossible things before breakfast.”
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland

Just det. De där morgonstunderna när man vaknar och PhD-tåget kommer tuffande in i det stackars överarbetade huvudet. Och man får känslan att hjälp, snabbt, till kontoret för att skriva ner alla dessa viktiga tankar... men så långt hinner man ju aldrig, eftersom alla dessa vackra omöjliga tankar är putsveck innan barnen är placerade på dagis och jag själv i skrivarstolen.


“Begin at the beginning," the King said, very gravely, "and go on till you come to the end: then stop.” 
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland

Just det. Ett typiskt råd från en inbiten forskare. Som om skrivarprocessen skulle vara så lätt.

Eller den här:


“Would you tell me, please, which way I ought to go from here?"
"That depends a good deal on where you want to get to."
"I don't much care where –"
"Then it doesn't matter which way you go.” 
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland


När jag var som mest förvirrad bad jag om vägledning från en massa olika håll. Det kändes som om citatet ovan var svaret jag fick av dem alla... Men nu kanske, kanske, vet jag åt vilket håll jag ska gå...


Och så ett mitt-i-prick citat:

“I can't go back to yesterday because I was a different person then.” 
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland

Jag har sagt adieu mon dieu till den värld som existerade i mitt förflutna. Den enda vägen härifrån är framåt!


“Who in the world am I? Ah, that's the great puzzle.” 
― Lewis Carroll, Alice in Wonderland

En fråga som min forskningsprocess fått mig att grubbla på en hel del. Och jag lär fortsätta grubbla livet ut...

Och till slut en liten illustration efterom Alice inte tycker om böcker utan bilder: