Tankarna om den psykedeliska Alice har snurrat på i mitt huvud sedan jag skrev gårdagens blogginlägg. Nej nu ljuger jag. De har snurrat på i mitt huvud sedan vi var och tittade på sommarteatern Alice i Underlandet för snart tre veckor sedan. Hela familjen var fascinerad, alla på sitt sätt. Förutom miljön och de proffsiga skådespelarna så gav den pjäsen oss så mycket. Min man njöt av att äntligen kunna följa med en hel teaterpjäs på svenska, barnen älskade alla karaktärer och konstiga äventyr, och jag själv slogs av hur mycket av vad Alice upplevde korrelererade med mitt eget liv just nu.
Det slog mig nämligen igår att mitt blogginlägg om att vara hemma igen egentligen motsvarade Alices upplevelser när hon vaknade efter sin underbara dröm. Den där känslan av att ha sett och upplevt en helt annan verklighet och sedan vakna upp till den riktiga verkligheten. Eller för att precisera: den verklighet man alltid trott att är den riktiga verkligheten. För det absurda med att vara hemma igen den här gången var att det som jag tidigare trodde var verkligt inte längre passade in i min nya verklighet. Lite som Alice när hon säger:
“I wonder if I've been changed in the night. Let me think. Was I the
same when I got up this morning? I almost think I can remember feeling a
little different. But if I'm not the same, the next question is 'Who in
the world am I?' Ah, that's the great puzzle!”
Ju mer jag insåg att jag faktiskt var hemma på "trygg mark" destu djupare föll jag ner i kaninhålet. Nej, det är inte de som är galningar. Det är vi här i vår "verklighet" som är galningar. Vi har fått allting om bakfoten. Allting är fel. Ju mer jag lyssnade på nyheterna, läste tidningen, följde med samhällsdebatten destu mer kändes det som om det är vi som är galningar allihop. Även jag. För som katten sa till Alice så måste hon ju vara galen, annars skulle hon inte vara här.
Jag drömde mig bort till en riktig verklighet. En verklighet som motsvarade den jag upplevt bland småbönder och ursprungsbefolkning i Chile. Den verklighet som överensstämde med vad naturen har att erbjuda, inte en verklighet där ekonomin sätter våra gränser för hurdana vi ska vara och hur vi ska producera för att kunna leva, och där slavarbetande chineser bestämmer takten för hur väl den finska industrin kan erbjuda jobb och välfärd i vårt eget land. Jag drömde om en idyll "a la Underbara Clara" (utan glossiga glansbilder dock!) men verkligheten jag levde i gav inget utrymme för en sådan dröm. Min man har inte rest med mig till Underlandet och tillbaks. Jo, han var med på en del av resan, men inte på min interna resa, inte resan in i Underlandet. Han såg alla dessa bloggar och det idylliska livet på landet endast som en övergående "hipster" trend. För honom är verkligheten inte en dröm. Han har redan slutit fred men sin ilska över världens orättvisor. För honom är det som vi har här och nu det som verkligen existerar. Och handen på hjärtat så vill nog jag också tillsvidare leva så här. Jag klarar inte av att förverkliga tanken om ett annat liv någon annanstans. För medelklass, för ingrodd, för bekväm. Jag menar, på riktigt, jag och höns? Eller jag bland får och getter? Jag som knappt klarar av att rensa ogräs eller skörda alla dessa goda ting som vi just odlat på vår lilla urbana gård. Nej när jag tänker den tanken riktigt till slut är jag egentligen ganska glad att min mans verklighet höll oss tillbaka.
Så just nu försöker jag hitta ett sätt att leva med vetskapen om att min verklighet egentligen är en helt annan än den verklighet jag just nu befinner mig i. Jag älskar att läsa Marias berättelser på bloggen Jordliv, om hur hon och hennes familj söker reda på en sådan verklighet. Jag är så glad att det finns de som faktiskt lyckas bryta sig fria. Sådana livsstilar visar att det går att radikalt ändra på vårt eget öde, av egen fri vilja, mot en hållbarare värld. Jag hoppas hennes blogg inspirerar fler att ta steget ut. För min egen del har jag insett att min uppgift just nu nog ändå ligger gömd någonstans i denna absurda verklighet som omständigheterna har gett mig. Min uppgift handlar om att brygga broar mellan Underlandet och Verkligheten - vilken som nu sedan är vilken, det kan vi debattera.
Jag säger ändå som Alice:
“Have I gone mad?
I'm afraid so, but let me tell you something, the best people usually are.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar