Men så idag, eller egentligen redan igår, var det dags att ta farväl. Äntligen hade jag hittat ett skrivbord i rätt storlek, i rätt färg, fullträff i allt, t.o.m. pris (hela 18 euro på lokala loppisen). Äntligen var det dags att utföra generationsskifte. Inte modernisera, eller nja, jovisst modernisera, om definitionen på modernitet går enligt tidsepok 1950-talet så ja absolut. Men nej, egentligen skiftade vi bakåt i generationer. Ut med mammas och pappas mörka 70-tals hylla (som de själva redan tröttnade på någon gång på 80-talet) och in med farmors och farfars stringhylla i trä. Den har stått i flera delar utplacerad i vårt residens i över ett år, i väntan på det där perfekta skrivbordet. Men nu är den här. Med den här hyllan i åtanke valde jag tapeter för mitt arbetsrum. Nu har den dessutom återförenats med sina kompanjoner den-obeskrivligt-hårda-och-obekväma-(men-stiliga)-bäddsoffan, taklampan, och fotlampan från samma tipsepok, några tavlor och farfars skrivbordsstol.Skrivbordet däremot, det var ju som sagt ett loppisfynd - farfars eget det försvann bokstavligen med vinden - men så ville jag ju aldrig ha det heller.
Jag kan inte sluta beundra stringen. Jag försöker ju verkligen distansiera mig från all sorts materialism. I grund och botten är materialismen av ONDO. Det är min helhjärtade övertygelse. Men då jag tittar på stringen så har sådant tjafs ingen betydelse. Den är ju så stilig, så vacker att se på, den ger mig lugn och frid. Otroligt dessutom att Lundian tog upp nästan en meter mer i utrymme men böckerna fick trängas mycket mer i den än i den här skönheten. Dessutom har printern och allt mig studiematieral stuvats in bakom sidodörrarna i skåpen nertill. Out of sight, out of mind! Nästan som om mitt hemmakontor och min mångåriga plåga inte alls existerar....som bortblåst är det där dammiga kaoset som rådde här i samma rum bara för några veckor sedan då jag ännu försökte mig på att deschiffrera sociala föreställningar och legitimitetsuppfattningar i ett par hundra tidningsartiklar från ett tidigare sekel...
Och Lundian då, var är hon nuförtiden? Hon har riggats upp än en gång, den här gången i vårt s.k. "hobbyrum", eller kanske mer korrekt vårt eviga kaosrum dit allt bråte slängs hullerombuller innan jag orkar ta itu med att sortera, slänga, sälja, sy om etc. Där bor hon nu och sköter om att allt bråte ser lite mer organiserat ut. Bara jag läst ut alla mina självhjälpsböcker i vardagseffektivitet och superstrukturer så ska hon fyllas med välsorterade lådor prydda med vackra limlappar där det står "julpynt", "påskpynt", "sömnadsprojekt", "stickprojekt", "åretshonungslager, "årets dadellager", "vinterskor", "sommarskor", "cocacola-burkar från tidigt 90-tal"... ja allt det där väsentliga som en icke-materialist bara MÅSTE ta till vara, ifall att man skulle behöva det en vacker dag! :-)
Och förresten, nu då hemmakontoret ser ut att bli mer eller mindre permanent, och bullernivån inne i det allsköna 50-talsinspirerade arbetsrummet inte alltid gynnar koncentrationen, så kan det mycket väl hända att jag själv installerar mig och mitt portatila arbetsrum bredvid Lundian. Som jag skrev i inledningen: hon har ju varit en trogen följeslagare genom alla dessa studieår! Men böckerna, de ska få njuta av den sköna stringen även i framtiden.
Och med dessa ord önskar jag er alla en bra början på det nya året - året som kommer att bli superstrukturernas år om man vill tro att jag kommer att ta alla självhjälpsråd på allvar och gå från slarvmaja till innehavare av svart bälte i vardagseffektivitet....
Gott nytt år! Kan du rekommendera någon av självhjälpsböckerna? :)
SvaraRaderaSkriver ett skilt inlägg om det men Lotta Abrahamsson och Tim (?) Allen är två av de fem (!) Jag bekantat mig med.
Radera